Search

I denna uppsats undersöks vad det innebär att en vara säljs med ett förbehåll såsom befintligt skick, särskilt utifrån 19 § köplagen. Uppsatsen tar sikte på de rekvisit som återfinns i det första stycket 19 § köplagen, och ämnar utröna när en vara kan anses felaktig trots att den sålts med ett förbehåll så som exempelvis befintligt skick. I det första stycket i 19 § köplagen återfinns tre punkter som reglerar när en vara ska anses felaktig trots förbehållet. Enligt rekvisiten kan en vara anses felaktig i tre typsituationer, varav den första utgörs av att säljaren har gett felaktiga eller osäkra upplysningar till köparen, vilket föranleder att varan inte överensstämmer med de lämnade upplysningarna. Den andra typsituationen tar sikte på när säljaren har underlåtit att upplysa om ett väsentligt förhållande angående varans egenskaper eller användning. Den tredje och sista typsituationen erinrar om att varan är felaktig om den är i väsentligt sämre skick än vad köparen med fog kan förutsätta utifrån varans pris och övriga omständigheter. Genomgående i det första stycket förutsätts att det finns en inverkan på köpet för att säljaren ska kunna påföras felansvar. Kravet på inverkan varierar någorlunda beroende på vilken punkt som behandlas. I den första punkten är kravet för inverkat ställt till att köparen har tagit hänsyn till en upplysning vid köpet. I andra punkten ställs kravet på inverkan till att köparen skulle ha agerat annorlunda om denne hade fått ta del av upplysningen om det väsentliga förhållandet. I den tredje punkten förutsätts också att köparen i viss utsträckning vidtagit andra åtgärder om den skulle varit införstådd med det faktiska skicket på varan. Uppsatsen fastställer att ett förbehåll ej innebär att säljaren är fri från allt ansvar. Säljaren behöver trots friskrivningen ändå finna sig i att denne har ett visst ansvar gentemot köparen. Ansvaret utgörs av att säljaren inte får lämna felaktiga upplysningar på köparens risk. Därtill får säljaren inte und, This essay examines what it means when a product is sold in its existing condition, especially based on 19 § the sale of goods act. The essay aims at the requisites found in the first paragraph of 19 § the sale of goods act and aims to find out when a product can be considered faulty even though it was sold with a reservation such as, “as is”. In the first paragraph of 19 § the sale of goods act, there are three points that regulate when a product can be considered faulty despite the reservation. According to the requisite, a product can be considered faulty in three cases, the first of which is that the seller has given incorrect or uncertain information to the buyer, which causes the product to not correspond to the information provided. The second consideration is aimed at when the seller has failed to disclose an essential relationship regarding the product's capacity or use. The third and last consideration recalls that the goods are faulty if they are in a significantly worse condition than what the buyer can reasonably assume based on the price of the goods and other circumstances. Consistently in the first paragraph, it is assumed that there must be an impact on the purchase for the seller to be held liable. The requirement for impact varies reasonably depending on which case that is being treated. In the first case, the requirement for influence is set that the buyer has taken information into account at the time of purchase. Furthermore, in the second case, the requirement is set for the effect that the buyer needs to have acted differently if he had been given the information about the essential circumstances. In the third case, it is also assumed that the buyer would have taken other measures to a certain extent if he had been aware of the actual condition of the goods. The essay also establishes that a reservation does not mean that the seller is free from all responsibility. Despite the disclaimer, the seller still needs to accept that he has a certain

När det föreligger ett fel i en fastighet finns det flera påföljder som står köpa-ren till buds. Den vanligaste åtgärd som en köpare vidtar i dessa fall är att begära kompensation för felet genom ett prisavdrag. Prisavdrag är en påföljd vars syfte är att återställa den avtalsbalans mellan parternas prestationer som rubbats med anledning av felet. Hur man återställer denna avtalsbalans beror på vilken avtalstyp prestationen avser. I uppsatsen undersöker jag med hjälp av rättsdogmatisk metod hur prisavdraget vid fel i fastighet är tänkt att tillämpas. Utifrån den gällande rätt som framkommit utreds genom en empirisk undersökning av tingsrättsavgöranden även i vilken utsträckning lagstiftarens intentioner om hur prisavdraget är tänkt att tillämpas efterlevs i tingsrätterna. Slutligen genomförs även en kritisk rättsdogmatisk metod i syfte att problematisera de slutsatser som kunnat dras av jämförelsen mellan gällande rätt och dess genomslag i tingsrätterna. Utredningen av gällande rätt sker med hjälp av material som lagtext, förarbeten, praxis från Högsta domstolen och rättsvetenskaplig litteratur, medan materialet till den empiriska undersökningen består av tingsrättsavgöranden. Av utredningen av gällande rätt framgår det att prisavdraget vid fel i fastighet ska kompensera köparen för fastighetens värdeskillnad med anledning av felet. För att uppskatta fastighetens värdeskillnad och därigenom prisavdragets storlek finns det en lagstadgad beräkningsmetod i 4 kap. 19 c § JB. Denna metod kallas för den proportionella metoden och den utgår från att prisavdraget ska beräknas så att förhållandet mellan det nedsatta och avtalsenliga priset motsvarar förhållandet vid tidpunkten för tillträdet mellan fastighetens värde i avtalsenligt och felaktigt skick. Denna metod har emellertid bedömts vara svår att tillämpa, vilket har resulterat i att en andra alternativ hjälpmetod vunnit erkännande, den direkta metoden. Enligt denna metod ska prisavdragets storlek beräknas utifrån kostnad, When there is a defect in a property, there are several remedies available to the buyer. The most common action a buyer takes in these cases is to request compensation for the defect through a price reduction. Price reduction is a remedy aimed at restoring the contractual balance between the parties’ performances that has been disturbed due to the defect. Depending on the type of agreement the performance relates to the method of achieving this contractual balance differs. In this essay using legal dogmatic method I examine how the price reduction in case of defects in property is intended to be applied. Based on these results I also investigate the extent to which the legislator’s intention regarding the application of the price reduction are adhered to in the district courts. This comparison is made through an empirical study of district court rulings. Additionally, a critical legal dogmatic method is used to problematize the conclusions drawn from the comparison between applicable law and its impact in the district courts. The investigation of applicable law is conducted using materials such as wording of the law, legislative history, precedents from the Swedish Supreme Court, and legal literature, while the material for the empirical study consists of district court rulings. The study of applicable law reveals that the price reduction in case of defect in property is supposed to compensate the buyer for the difference in value of the property due to the defect. To estimate the difference in value of the property and thus the size of the price reduction, there is a legislated calculation method in chapter 4, section 19 c of the Land Code. This described method is called the proportional method and it is based on the principle that the price reduction should be calculated so that the ratio between the reduced price and the contractual price corresponds to the ratio between the value of the property in accordance with the contract and its defective condition at the

Fel - avvikelser från avtalet eller från vad köparen med fog kunnat förvänta sig vid köp av fastighet och bostadsrättslägenhet regleras i Jordabalken (1970:994) respektive köplagen (1990:931). Rättsreglerna ser olika ut beroende på om det är fråga om en fastighet eller bostadsrättslägenhet och därmed vilken lag som är applicerbar. Det finns en rad olika feltyper och uppdelningar av dessa att ta hänsyn till när man ska undersöka om ett fel föreligger. Objektets övriga egenskaper samt säljarens och köparens tidigare kunskaper kan också spela in i felbedömningen. Huruvida felet är möjligt att upptäcka eller dolt spelar stor roll. Hur upplysnings- och undersökningsplikten har uppfyllts påverkar huruvida ett fel kan åberopas. För att en försäljning eller ett köp inte ska orsaka onödiga tvister kan en god kunskap om rättsläget samt vilka rättigheter och skyldigheter som åligger varje part verka förebyggande., Faults - either lack of conformity with the agreement or what the buyer should be able to expect when purchasing real estate and condominiums are regulated in different laws, Swedish Land and Cadastral Legislation (1970:994) and The Sale of Goods Act (1990:931). The rules are different depending on the object, and that will affect which law is applicable. There are a number of different types of faults to take into account when investigating whether a fault exists. The object's other characteristics as well as the seller's and the buyer's previous knowledge can also play a role in the assessment. Whether the fault is detectable or hidden is of great importance. The duty to inform about and investigate thus affects whether a fault can be invoked. To ensure that the selling or purchasing of an object does not cause unnecessary disputes, a good knowledge of the legal situation and the rights and obligations of each party can act as a preventative measure.

Swedish horses are amongst the top in the world and the revenue of the industry is over 72 billion Swedish crowns per year. Depending on the role the seller is acting as, different laws will apply. If the seller is an entrepreneur, Consumer Sales Act will apply, but if it’s a private person The Sale of Goods act will be applicable. Depending on which law you apply, the outcome could be different. Since The Sale of Goods is an optional law it will give the parties the opportunity to agree on terms that are outside the scope of the law, which could lead to different outcomes and the need for interpretation of the contract. Consumer Sales Act on the other hand is imperative in favour of the consumer. In 2022 a new Consumer Sales Act was implemented which divides living animals from other goods, which has led to another kind of judgement when it comes to defect assessment. The purpose with the new law is to balance the relationship between entrepreneur and the individual, but also to consider animal welfare. There are different kinds of defects when it comes to horses, and they could be difficult to identify since it’s an animal that is in constant change. The purpose and area of use is of major importance when determining if there is a defect on the horse or not. What is considered a defect in a competition horse might not be when it comes to a non-competition horse. The outset for the determination is based on 17 § The Sales of Goods act and the 4 chapter 1 § Consumer Sales Act that claims that the good should cohere with the agreement and if it doesn't it should be considered defected., Svenska hästar rankas som bland de bästa i världen och hästnäringen omsätter mer än 72 miljarder kronor per år. Beroende på i vilken roll säljaren agerar så blir olika lagar tillämpliga vid köp av häst. Är säljaren en näringsidkare hamnar man i konsumentköplagen, medan om den är en privatperson så blir köplagen tillämplig. Beroende på vilken lag man hamnar i kan utfallet vid en felbedömning se olika ut. Eftersom köplagens regler är dispositiva ger det utrymme för parterna att avtala utanför lagen, vilket kan leda till andra typer av utfall och utrymme för avtalstolkning. Konsumentköplagen är däremot tvingande till konsumentens förmån. År 2022 antogs det en ny konsumentköplag som i viss mån särskiljer levande djur från andra typer av varor, vilket har lett till en annan typ av felbedömning. Syftet med denna förändring har varit att balansera förhållandet mellan näringsidkare och konsument, samt att samtidigt beakta djurskyddet. Det finns olika typer av fel i häst, vilket kan vara svårt att bedöma eftersom hästar är levande djur som ständigt förändras. Ändamålet och användningen är avgörande för felbedömning eftersom vad som är fel i en tävlingshäst betyder inte att det nödvändigtvis är fel för en hobbyhäst. Utgångspunkten för felbedömning finns i 17 § Köplagen och 4 kap 1 § Konsumentköplagen som säger att varan ska stämma överens om vad som följer avtalet och annars ska den anses vara felaktig.

Lojalitetsplikten har haft en betydelsefull roll sedan antiken. I svensk köprätt har lojalitetsplikten de senaste decennierna fått större uppmärksamhet. Syftet med denna rättsvetenskapliga uppsatts har varit att undersöka och redogöra för hur lojalitetsplikten har förändrats efter rättsfallet NJA 2021 s. 943 och hur lojalitetsplikten kan komma att påverka köpeavtal i framtiden. Uppsatsen har utgått från en rättsdogmatisk metod för att besvara frågeställningarna om hur lojalitetspliktens innehåll, omfattning, normativa värde och funktion har förändrats i svensk köprätt samt hur detta förhåller sig till den kontraktuella relationsteorin. Undersökningen inleds (avsnitt 2) med att diskutera allmänna principer och vad som särskiljer principer från rättsregler. Därefter redogörs för (avsnitt 3) lojalitetsplikten som i allmänhet beskrivs innebära att en part med omsorg ska tillvarata motpartens intressen. Lojalitetspliktens omfattning och innehåll är oklar. Vidare berörs lojalitetsplikten i ett köprättsligt sammanhang där det konstateras att lojalitetshänsyn framkommit i lagförarbeten och praxis på köprättens område. Uppsatsen fortsätter (avsnitt 4) med en redogörelse av rättsfallet NJA 2021 s. 943 där HD för första gången berör lojalitetspliktens omfattning och innehåll vid en aktieöverlåtelse. Detta utmynnar slutligen i (avsnitt 5) en analys och slutsatser där uppsatsens frågeställningar besvaras. Det konstateras att lojalitetspliktens omfattning och innehåll förtydligas på köprättens område. Vidare förstärks lojalitetspliktens ställning som allmän princip, dock råder det fortsatt oklarhet om lojalitetsplikten kommer till uttryck genom utfyllning eller tolkning. Lojalitetspliktens framträdande roll innebär att köpeavtalet numera närmar sig avtal som vänskap. En förstärkt lojalitetsplikt medför ökad risk för att köpeavtal i framtiden utfylls eller tolkas av domstolar med godtyckliga moraliska föreställningar. Beaktandet av andra grundläggande avtalsrättsliga principer bli, The duty of good faith has had great importance since ancient times. In Swedish law good faith has been given more attention in the last decades. The purpose of this thesis is to investigate and describe how good faith has changed after the case NJA 2021 s. 943 and how good faith may affect sale and purchase agreements in the future. The thesis has been based on a legal dogmatic method to answer the thesis-questions of how the content, scope, normative value and function of good faith has changed in Swedish law in regards to sale and purchase agreements and how this relates to the Relational Theory of Contract. The investigation begins with (section 2) a description of common legal principles and how they differentiate from legal rules. Thereafter (section 3), duty of good faith is discussed. Good faith is generally described as consisting of a duty for a party to with care act for the other party’s benefit. The content and scope of good faith is unclear. Furthermore, good faith in sale and purchase agreements has been given an established role in legislative history of acts and case law. The thesis continues (section 4) with a thorough description of the case NJA 2021 s. 943 in which the Swedish Supreme Court for the first time describes good faith in the context of a stock transaction. This accumulates in (section 5) analysis and conclusions were the thesis-questions are answered. The thesis concludes that the content and scope of good faith has been clarified regarding the law of sales and purchase agreements. Good faith is strengthened as a common legal principle but is it still uncertain if good faith is express through completion or interpretation of contracts. Good faiths prominent role means that sale and purchase agreements relate more closely to the theory of contracts as friendship. A strengthened duty of good faith increases the risk of contracts being completed or interpreted by courts with discretion based on moral conceptions. Therefore, other common

The main objective of this thesis is to explore and describe the possibilities for legal operationalization of CSR in contract law, sales law and consumer sales law, marketing law and company law. A supplementary aim is to identify regulation on and illustrate the regulatory context of CSR. The illustration provides a background and a framework for the main objective of the study, as well as confirms the legal relevance of CSR. Legal operationalization of CSR requires that CSR is anchored in law and that there are mechanisms for enforcement available. In contract law, CSR is legally anchored when a CSR condition follows from a contract. In a Swedish sales law context, legal anchoring takes place when a buyer’s expectation regarding CSR is not met and this is considered a defect, fel. From a marketing law point of view, the possibilities to consider a CSR statement an unfair commercial practice are relevant. In a company law context, CSR is legally anchored when included in the articles of association, in an instruction from the general meeting or the board, in the board’s internal guidelines or in the remuneration guidelines of the company. In all, contract parties, shareholders and the board are “strong” legal subjects, in that they are able to proactively formulate and anchor CSR norms in law. In company law, the understanding of the company’s interest and purpose, as well as the business case for CSR and the understanding of profit create borders within which the company law operationalization of CSR functions. Sales law and marketing law offer retroactive tools to market actors. The possibilities to anchor CSR in marketing law are vast, whereas the applicability of the sales law rules to a large extent is dependent on the connection between the (failed) CSR expectation and the sold goods. The remedies in the explored areas of law typically do not protect the CSR interest in question directly.

Handeln av non-fungible tokens (NFT) har vuxit fram i en drastisk fart de senaste tre åren med försäljningar till miljonbelopp. Begreppet non-fungible åsyftar en icke-utbytbar egendom som karaktäriseras av sin unika kvalité och dessa tokens bygger på blockkedjeteknik med decentraliserade system. NFT:s effektiviserar överlåtelsetransaktioner av såväl materiell som immateriell egendom genom kryptering av äganderättigheter. Den här framställningen syftar till att studera ägande i förhållande till ny teknik och egendomsslaget kyprotillgångar. I uppsatsen utreds vilket äganderättsligt skydd som ges till innehavaren av en NFT och i vilka specifika delar de ur tekniken härrörande riskerna inte omfattas av förevarande lagstiftning. För att utreda rättsläget för dessa tokens görs en genomgång av äganderättsliga och immaterialrättsliga bestämmelser ämnat att bilda en förståelse för traditionella egendomsslag och hur ägandeskap har förändrats i takt med samhällsutvecklingen. Vidare görs en övergripande presentation av decentraliserade databaser, blockkedjor samt smarta kontrakt, vilka utgör teknologin bakom NFT:s. Därtill görs en längre studie av en NFT och dess risker, följt av en redogörelse för de bestämmelser som appliceras på handeln av dessa tokens idag. Avslutningsvis dras slutsatserna att ett förvärv av en NFT enbart ger äganderätt till denna token och inte per automatik ger äganderätt till ytterligare egendom. En sådan äganderätt tilllerkänner innehavaren en ensamrätt att använda, att modifiera, att sälja samt att exkludera andra från egendomen. I den mån en NFT även är tänkt att representera en underliggande tillgång krävs att parter överenskommit om det. Förutsatt att ett smart kontrakt erkänns som juridiskt bindande kan det ensamt aktualisera köplagen och andra avtalsrättsliga bestämmelser. Ett juridisk erkännande är avgörande och fram tills att så skett krävs en separat överenskommelse mellan kontraktsparter bortom blockkedjan. Kontrollen och besittningen över ti

Varje år sker företagsöverlåtelser för betydande värden. Företagsförvärv kan skapa stora värden, men det innebär även ett risktagande som kan leda till stora ekonomiska förluster. Ett av flera sätt som parterna kan påverka riskfördelningen mellan varandra är genom garantier. Genom att använda sig av formuleringen ”såvitt säljaren vet”, det vill säga en subjektiv garanti, kan säljaren minska det risktagande en vanlig garanti skapar. Syftet med uppsatsen är att redogöra för hur identifikation av säljaren och dennes kunskap i ett aktieöverlåtelseavtal kan tolkas samt hur detta påverkas av att termerna har definierats i aktieöverlåtelseavtalet. Uppsatsen använder sig av en rättsdogmatisk metod, men då det inte finns några tydliga svar enligt gällande rätt används resonemang utifrån de lege ferenda. I uppsatsen konstateras att köplagen är tillämplig vid köp av aktier, men då denna lag är dispositiv och illa lämpad för aktieöverlåtelser så avtalas denna vanligtvis bort. Det ges en beskrivning av riskfördelningen enligt gällande rätt och därefter beskrivs närliggande rätt, vilken kan användas som stöd för tolkningen av en subjektiv garanti. I slutsatsen kommer uppsatsen fram till att identifikation av säljaren bör vara bred och säljarens kunskap bör avse dennes faktiska kunskap samt vad denne borde veta. Om termerna blivit definierade i avtalet bör parternas överenskommelse gälla som utgångspunkt. Endast i de fall där säljaren har en bristande kunskap och inte informerat köparen om detta bör man frångå parternas definition., Every year mergers and acquisitions of significant value take place. An acquisition can create a large amount of wealth. However, it also involves taking risks, which can create big economic losses. One of many ways that the involved parties can affect the risk distribution between the parties is by using guarantees. By using the wording ”as far as the seller knows”, i.e. a subjective guarantee, the seller can reduce the amount of risk a normal guarantee gives. The essay’s purpose is to explain how identification of the seller and his knowledge in a share purchase agreement can be interpreted and how this is affected in case the terms have been defined in the share purchase agreement. The essay uses a legal dogmatic method, but since there are no clear answers according to current law, reasoning is based on de lege ferenda. The essay states that the Purchase act is applicable when buying shares, but since it is dispositive and ill-suited for share transfers, the involved parties often negotiate their own regulations. It gives a description of the risk distribution according to applicable law and then describes related law, which can be used to support the interpretation of a subjective guarantee. The essay’s conclusion is that identification of the seller should be wide and the seller’s knowledge should refer to his actual knowledge as well as what he should know. If the terms have been defined in the agreement, the agreement between the parties should apply as a starting point. Only in cases where the seller has a lack of knowledge and has not informed the buyer of this, one can deviate from the agreement of the parties.

When a consumer buys a toaster in a chain of stores the Consumer Sales Act is applied. The Consumer Sales Act is a law that aims to protect the weaker party and make the parties’ business relationship more equal. The strong consumer protection regulations are expressed through, for example, the three-year period under which the seller can be held liable, the generous damages, and the reversed burden of proof when a lack of conformity becomes apparent within six months of delivery of the goods. Legally, horses are considered chattels and are equated with toasters and other dead things. The problem of treating horses and other living animals the same way as material things have been noticed from many quarters. It is alleged by several organizations that traders avoid selling horses to consumers because of the mandatory rules of the Consumer Sales Act. Due to an EU directive that sets certain minimum rules for consumer protection, it has previously not been possible to regulate horse purchases in a special law outside the scope of the Consumer Sales Act. However, the EU has adopted a new directive which will be incorporated in Swedish law, and according to this directive the legislature has the opportunity to exclude the purchase of living animals from the scope of the Consumer Sales Act. The purpose of this thesis is to investigate whether the regulations of the Consumer Sales Act give rise to particular problems regarding purchases of horses and whether there is a need to change the legislation. The thesis identifies several problems in the application of the Consumer Sales Act, which results in an unreasonably heavy burden being placed on the trader. Due to the difficulties in determining when a lack of conformity occurred in a horse, there is a need to change the law, for example through a special law adjusted for purchasing living animals., När en konsument köper en brödrost av en butikskedja är konsumentköplagen tillämplig. Konsumentköplagen är en lag som syftar till att skydda den svagare parten och på så sätt göra parternas affärsförhållande mer jämställt. De starkt konsumentskyddande bestämmelserna kommer till uttryck genom exempelvis den treåriga reklamationstiden, det generösa skadeståndet och den omvända bevisbördan i de fall ett fel i varan upptäcks inom sex månader från leveransen. Juridiskt sett är hästen en lös sak och likställs med brödrostar och andra döda saker. Problematiken med att behandla hästar och andra levande djur som materiella saker har uppmärksammats från flera håll. Det påstås av flera branschorganisationer att näringsidkare undviker att sälja hästar till konsumenter på grund av konsumentköplagens tvingande bestämmelser. På grund av ett EU-direktiv som uppställer vissa minimiregler för konsumentskyddet har det tidigare inte varit möjligt att reglera hästköp i en speciallag utanför konsumentköplagens tillämpningsområde. Det har emellertid antagits ett nytt EU-direktiv som ska införlivas i svensk rätt och enligt detta har lagstiftaren möjlighet att undanta köp av levande djur från konsumentköplagens tillämpningsområde. Uppsatsens syfte är att undersöka om konsumentköplagens bestämmelser ger upphov till särskilda problem när det gäller köp av häst och om det finns behov av att förändra lagstiftningen. Uppsatsen identifierar flera problem vid tillämpningen av konsumentköplagens bestämmelser, vilket leder till att en orimligt tung börda läggs på näringsidkaren. På grund av svårigheterna att bestämma när ett fel har uppstått i en häst finns ett behov av att förändra gällande rätt, exempelvis genom en speciell köplag anpassad för levande djur.

Hästnäringen i Sverige fortsätter att växa. Ridsporten är en av de mest populära sporterna i Sverige med utövande från nybörjarnivå upp till världseliten. Vid en mätning som gjordes 2016 uppmättes antalet hästar i Sverige till cirka 355 500 stycken. Med många utövande och många hästar i landet kommer en bred handel, en handel som i takt med sportens utveckling också borde öka. Idag omfattas hästaffärer av samma lagstiftning som handeln med icke levande ting. Det största problemet är att hästar är levande djur, de är under ständig förändring och kan inte jämföras med ett dött ting av plast. Andra problem är att värdet kan skilja från några tusen kronor upp till mångmiljonbelopp och användningsområdet varierar väldigt mycket. Bara här får vi en liten förståelse för den svårighet som råder i att hästköp omfattas av en lagstiftning som är anpassad för icke levande ting. Inom köprätten pågår debatter om huruvida det går att utläsa någon form av plikt för köparen att undersöka varan den köper. Denna debatt blir extra intressant för hästköp, förfarandet vid köp av icke levande ting och förfarandet vid köp av häst skiljer sig åt väsentligt. Ett hästköp föregås i de flesta fall av flera undersökningar. Köparen kan skåda hästen från marken, om möjligt sker provridning och sist genomförs en veterinärbesiktning. Vad som är den stora skillnaden är veterinärbesiktningen, att ta in en expert för att utföra en undersökning borde ha en viss betydelse. Det tål därför att diskutera huruvida undersökning, speciellt besiktningen, vid hästköp är att betrakta som sedvänja., The horse industry in Sweden continues to grow. The equestrian sport is one of the most popular sports in Sweden with performers from beginners level to riders in the world cup. The number of horses in Sweden was in a survey made in 2016 counted to approximately 355 500. With many performers and a lot of horses comes a wide market, a market that should be growing in pace with the development of the sport. Todays horse trading are covered by the same legislation as trading with non-living things. The biggest problem is that horses are living animals, they are in constant change and cannot be compared with non-living things made from plastic. Other problems are that the value of a horse can differentiate from a couple of thousand to millions and there are a lot of different purposes with buying a horse. Just by reading this we get a bit of understanding for the difficulty of horse trading being covered by a legislation that are suited for non-living thing. There are ongoing discussions whether there are any kind of obligation for the buyer to inspect the product or not. These discussions get a bit more interesting when it comes to horse trading, the procedure of buying a non-living thing and the procedure of buying a horse has essential differences. Buying a horse often precedes by different inspections. The buyer can observe the horse from the ground, try it out by riding the horse and let a veterinarian do an inspection. The inspection done by the veterinarian is the biggest difference, that an expert is a part of the procedure should have some meaning. That is a reason to discuss whether an inspection, especially an inspection made by a veterinarian, can be seen as practice.

I denna uppsats behandlas kommersiella säljares skadeståndsansvar när levererade produkter är behäftade med funktionsfel. Funktionsfel i produkter kännetecknas av att felaktiga detaljer från tillverkningen av en beståndsdel orsakar en minskad funktion i slutprodukten. I uppsatsen klarläggs även vilken betydelse ansvarsförsäkringen har för köparens möjligheter att erhålla ersättning när denna drabbats av funktionsskador härledda av köpt felaktig egendom. I uppsatsen undersöks ingrediens- och komponentskador ur främst ett skadestånds- och försäkringsrättsligt perspektiv, med avsikten att klargöra säljarens skadeståndsskyldighet i inomobligatoriska förhållanden samt vilka ansvarsgrunder som är aktuella i utomobligatoriska relationer. Även det försäkringsrättsliga skyddet för ingrediens- och komponentskador utreds, samt betydelsen för försäkringsskyddet huruvida den inträffade skadan är en skadeståndsrättslig sakskada eller en skada som ryms inom säljarens köprättsliga felansvar undersöks. Uppsatsen innehåller därutöver ett empiriskt avsnitt, vars avsikt är att klarlägga hur de svenska ledande försäkringsbolagens relevanta försäkringsvillkor är utformade samt vilken syn försäkringsbolagen har på begreppet sakskada och funktionsskadeprincipen.

Ett led i strävan mot en harmonisering av den internationella köprätten utgör United Nations Convention on Contracts for the International Sale of Goods (CISG) som trädde i kraft den 1 januari 1988. CISG har i skrivande stund ratificerats av 89 stater och är dispositiv lagstiftning för majoriteten av alla internationella avtal om varuköp. Något som diskuterades flitigt vid antagandet av konventionen var hur säljarens rätt att, efter tiden för leverans, avhjälpa ett avtalsbrott och köparens rätt att häva ett avtal skulle förhålla sig till varandra. Förhandlingarna ledde till att bestämmelsen om säljarens avhjälpningsrätt (art. 48) skulle inledas med: “subject to article 49”, som stadgar köparens rätt att häva ett avtal. Resultatet utgjordes av en kompromiss och frågan har fortsatt att debatteras intensivt efter att CISG trädde i kraft. Syftet med uppsatsen är att, med fokus på förhållandet mellan säljarens rätt att avhjälpa fel enligt art. 48 och köparens hävningsrätt enligt art. 49 CISG, undersöka förutsättningarna att häva ett avtal enligt CISG. En viktig fråga är härvid om bedömningen av huruvida ett avtalsbrott är att anse som väsentligt ska avgöras enbart på objektiva grunder eller om även säljarens inställning till och förmåga att företa rättelse utan oskäligt dröjsmål eller olägenhet för köparen, ska vägas in i bedömningen. Då uppsatsen syftar till att utröna gällande rätt har en rättsdogmatisk metod använts. Uppsatsen behandlar ett internationellt ämne, varför även utländska rättskällor har använts. Varken CISG:s förarbeten eller praxis har emellertid tillmätts samma betydelse som vid ett renodlat svenskt lagtolkningsförfarande. Tröskeln för vad som utgör ett väsentligt avtalsbrott är generellt sett hög, såväl vad gäller fel som dröjsmål. Det är inte tillräckligt att avtala om ett bestämt leveransdatum för att hävningsrätt ska föreligga om leverans sker efter denna tidpunkt. I fråga om hävningsrätt p.g.a. fel har noterats att hänsyn bl.a. tas till hur förplik, One step in the pursuit of a harmonization of the rules regulating international sale of goods is the United Nations Convention on Contracts for the International Sale of Goods (CISG), which entered into force on January 1, 1988. As of today, 89 states have ratified the CISG and it is optional law for the majority of all contracts on the international sale of goods. A question highly debated at the adoption of the convention was the relationship between the seller's right to, after the time of delivery, cure a breach of contract and the buyer's right to avoid the contract. The negotiations led to the provision on the seller's right to cure (art. 48) being initiated with "subject to article 49", which stipulates the buyer's right to avoid a contract. This result was a compromise and the issue has continued to be intensively debated after the CISG entered into force. The purpose of the thesis is to, with a focus on the relationship of the seller's right to cure in art. 48 to the buyer's right to avoid a contract in art. 49, examine the possibility of avoidance under CISG. A question of importance is whether the seller's willingness and ability of to cure a breach without unreasonable delay and without causing the buyer unreasonable inconvenience should be considered when deciding whether a breach is fundamental, or whether this should be examined on objective grounds only. The thesis seeks to examine established law, why a traditional legal dogmatic method has been used. The thesis deals with an international topic, why also foreign sources of law have been used. However, neither the preparatory work nor case law of the CISG has been given the same importance as when interpreting national law. The threshold for what constitutes a fundamental breach of contract is generally high, both regarding non-conformity and delay in delivery. It is not enough to agree on a specific delivery date for the right of avoidance to exist if delivery takes place after this date. In terms

Swedish law only permits termination due to breach of contract when the committed breach is fundamental. To assess the fundamentality of a breach of contract is no easy mission. The main purpose of this study is to clarify the legal meaning of the concept of fundamental breach as a prerequisite in Swedish law for terminating a commercial contract. This study thoroughly focuses on the assessments of fundamentality made in relation to breaches of purchase agreements. It is based on a traditional legal method and considers generally accepted sources of law such as legal text, the legislative history, case law and jurisprudence. In addition, English contract and termination law and its relation to Swedish law is studied with a comparative method. Differences and similarities between English termination law and the Swedish prerequisite of fundamentality for termination of commercial contracts are analyzed and discussed. In summary, it has been concluded that the prerequisite of fundamentality for termination of purchase agreements constitutes a general principle in Swedish contract law. The prerequisite, containing a requirement of both fundamentality and foreseeability, has an important function as a tool for determining the legitimacy of the termination. A case-by-case assessment of the fundamentality of the breach of contract needs to take place. The assessor may consider, as guidelines for the assessment, the purpose of the contract, the construction of the contract as well as the character of the contract together with the alternative possibilities of compensation that stand available. Although it cannot be concluded exactly when and in which situations these parameters are to be applied, they may be used as general guidelines for the assessment. The prerequisite in The United Nations Convention on Contracts for the International Sale of Goods (CISG) for terminating a commercial contract has many similarities to the Swedish one. In case law it has been confirmed tha

Den skadeståndsrättsliga principen om den skadelidandes skyldighet att begränsa sin skada ärväl känd och vedertagen i svensk rätt. Principen åberopas ofta som invändning iskadeståndstvister av alla slag, och har därmed stor praktisk betydelse. Principens köprättsligaoch försäkringsrättsliga motsvarigheter är generöst behandlade i doktrinen. På denskadeståndsrättsliga sidan förhåller det sig annorlunda – det här är första gången som ämnetblir tillägnat ett eget arbete i Sverige. Det finns många rättsfall där skadebegränsningsskyldigheten aktualiseras, men på grund avdomskälens utformning är rättsfallens värde som vägledning begränsat. Jag anser emellertid attuppmärksamheten inte bör överfokuseras på dessa. Intar man ett framåtblickande perspektiv,finns det gott om material och idéer att hämta från den övriga civilrätten, från rättsekonominoch – inte minst – från utlandet. Arbetets strukturella och metodologiska ramverk är utformatså, att största möjliga nytta kan dras av främmande källor utan att en djupgående (och oftastointressant) komparativ utredning av dessa källor behöver göras. Det huvudsakliga syftet med undersökningen var att definiera skadebegränsningsprincipensansvarsgräns. Med hänsyn till framställningen omfattning, hade det inte varit möjligt att göragrundliga utredningar av enskilda delproblem. Istället är arbetet fokuserat på att utrönaallmängiltiga riktlinjer, tankemönster och ledtrådar, dels för skadebegränsningsbedömningen isig, och dels för den tänkbara rättsutvecklingen. Ett flertal sådana riktlinjer har kunnatdefinieras, något utspridda över principens tillämpningsområde, och ibland även i sammanhangdär det inte är uppenbart att det är skadebegränsningshänsyn som styr. Samtidigt har åtskilligasystemiska problem uppdagats såväl i principens tillämpning som i den underliggandenormbildningen. Jag har ödmjukt lagt fram några lösningsförslag, med ändamålet att främja enmer rättssäker tillämpning av principen, dels på grundval av gällande rätt, och del, The doctrine of avoidable loss is a generally recognized principle in Swedish law. The doctrine is often invoked in damage claim disputes of all kinds, and is therefore important in practice. There is plenty of legal literature where the doctrine is treated in the context of sales law and insurance law. On the tort law side, however, there is nothing – this is the first dedicated work on the subject in Sweden. There are many tort cases where the question of avoidable loss is actualized, but due to the way the courts articulate the grounds for their rulings, the cases provide little guidance for the future, and therefore have little value as precedent. This is not necessarily an obstacle to the study. On the contrary, when looking outwards, I have found a wealth of ideas and study material in other areas of civil law, in law and economics, and in foreign law. The structural and methodological framework of the thesis was designed to allow for extraction of material from foreign sources without needing to conduct a thorough (and often uninteresting) comparative study. The main purpose of the investigation was to define the boundaries of the claimant’s liability as imposed by the doctrine. Considering the limited scope of the thesis, it would not have been possible to deconstruct the subject into details and conduct thorough investigations of those. Instead, the work was focused on determining general guidelines, thought patterns and clues; both de lege lata and de lege ferenda. Multiple such guidelines could be defined in various contexts where the doctrine is applied, but also, interestingly, in certain contexts where it is not obvious that considerations of avoidable loss are decisive. Multiple systemic issues have also been found, both in the application of the doctrine and in the underlying norms. I have humbly put forward several suggestions on how these issues could be alleviated to promote legal certainty in the doctrine’s application, both today and in the futu

Det huvudsakliga syftet med denna uppsats har varit att utreda tillämpligheten av köplagens felbestämmelser vid överlåtelser av varumärken och hur ansvarssituationen mellan köpare och säljare ser ut då varumärket är behäftat med fel. Handel med varumärken kan ge upphov till en rad olika felsituationer. Vilket ansvar köpare och säljare har då ett fel i varumärket visar sig har primärt sökts i köplagens bestämmelser, men även andra källor inom förmögenhetsrätten har till viss del berörts. Frågan har bestått i att utreda hur väl dessa bestämmelser lämpar sig då ett varumärke inte följer vad som får anses avtalat. Varumärken skiljer sig i många avseenden mot andra avtalsobjekt och diskussionen kring köplagens tillämpbarhet i dessa situationer har länge debatterats. Källor och åsikter har vägts mot varandra för att mynna ut i ett antagande om köplagens tillämpbarhet och därmed de påföljder som där finns uppställda. Köparens avsikt vid förvärv av ett varumärke bör oemotsagt kunna bestämmas till att erhålla ensamrätt för att kunna erbjuda varor eller tjänster under märket. Om förvärvaren inte kan erhålla ensamrätt på grund av annans bättre rätt eller på grund av andra omständigheter som antingen inträffat före eller efter överlåtelsen uppkommer frågan kring vem som bör bära ansvaret. Ansvarsfrågan kan inte besvaras generellt utan en rad omständigheter ligger till grund för om köpare eller säljare ska belastas. Köplagens bestämmelser är inte uttryckligen tänkta att omfatta immateriella rättigheter vilket gör att ansvarsfrågan blir svår att fastställa. Avslutningsvis diskuteras de påföljder som enligt köplagen kan göras gällande vid fel. Flera av påföljderna har begränsad användning när ett fel i varumärke föreligger, vilket leder till att felen i högre grad bör vara hävningsgrundande än vad som annars får anses vara fallet.

Säljaren av en fastighet ansvarar för att fastigheten lever upp till vad som följer av köpeavtalet. För att fördela ansvaret för egenskaper som inte omfattas av avtalet har köparen belagts med vad som kan kallas för en undersökningsplikt. Köparen har inte rätt att åberopa ett fel som varit upptäckbart vid en undersökning av fastigheten. I vissa fall tillåts dock köparen åberopa ett fel trots att denne eftersatt sin undersökningsplikt. Genom praxis har nämligen vuxit fram en plikt för säljaren att i vissa fall upplysa om fel som denne känner till. Säljarens vetskap om ett fel, tillsammans med dennes underlåtenhet att upplysa köparen om detsamma, kan förta säljarens rätt att åberopa att köparen har eftersatt sin undersökningsplikt. På så sätt kan säljaren sägas ha en upplysningsplikt. Hur långt denna plikt sträcker sig är inte helt klart i alla situationer, något som denna uppsats syftar till att utreda. Klart är att en säljare som friskrivit sig från köparens rätt att göra påföljder gällande är skyldig att upplysa köparen om dolda fel. Upplysningsplikten fyller då en självständig funktion genom att begränsa verkan av friskrivningsklausulen. En mer komplicerad fråga är om säljaren även har en plikt att upplysa köparen om fel då säljaren inte friskrivit sig från ansvar. Högsta domstolen har slagit fast att säljaren inte behöver upplysa köparen om sina misstankar om att fel föreligger. Inte heller behöver säljaren företa egna undersökningar av fastigheten. I NJA 2007 s. 86 ålade Högsta domstolen säljaren upplysningsplikt för ett fel som köparen ”utan nämnvärd svårighet” hade kunnat upptäcka. Avgörandet kom att kritiseras för att utsträcka säljarens upplysningsplikt alltför långt och för att riskera en rubbning av den tidigare gällande ansvarsfördelningen. Samtidigt menade många att avgörandet inte utgjorde något större avsteg från tidigare praxis och att säljaren bara ålades upplysningsplikt i vissa fall. Denna uppsats lyfter fram och analyserar de olika uppfattningar s, The seller of a property is liable for the property being consistent with the terms of the purchase agreement. In order to allocate liability for defects in the property not covered by the agreement, the buyer has been imposed with what can be called an obligation to examine the property. The buyer has no right to invoke a defect, which has been detectable at an examination of the property. However, in some cases, the buyer is entitled to invoke a defect even though the buyer neglected his obligation to examine the property. By case law has been established that the seller, in some cases, has an obligation to inform the buyer about defects that the seller knows exists. The seller’s knowledge of a defect, along with his omission to inform the buyer about the defect, may deprive the seller his right to invoke that the buyer has neglected his obligation to examine the property. In this way, the seller can be said to have an obligation to disclose information about defects in the property. How far that obligation extends is not entirely clear, something that this thesis aims to straighten out. It is established that when a purchase agreement contains a non-liability clause, the seller is obligated to inform the seller about latent defects. In that case the sellers obligation to disclose information fills a particular function by limiting the effect of the non-liability clause. A more complicated issue is whether the seller also has an obligation to disclose information when the purchase agreement does not contain a non-liability clause. The Supreme Court has established that the seller is not required to inform the seller about his suspicions that a defect exists. Nor is the seller required to perform his own examination of the property. In the case NJA 2007 s. 86 the Supreme Court imposed the seller with an obligation to inform the buyer about a defect, which the buyer had been able to detect without notable difficulty. The decision came to be criticized for extending

Omsättningen på den svenska fastighetsmarknaden för småhus står varje år för betydande ekonomiska värden. Köpet av en fastighet är för många människor en stor affär och vissa fall den största investeringen man gör i livet. När de förväntningar som en köpare har på den förvärvade fastigheten inte infrias finns det en risk att det mynnar ut i en tvist med säljaren. Varje överlåtelse innebär att ansvar måste fördelas mellan säljare och köpare och mot den bakgrunden är det intressant att undersöka vem av parterna som bär ansvaret för s.k. dolda fel. Ett dolt fel föreligger när fastigheten avviker från vad köparen med fog kunnat förutsätta vid köpet under premissen att köparen inte borde ha upptäckt felet vid sin undersökning av fastigheten. Säljaren bär enligt JB 4:19 ansvaret för dolda fel, dock är det i praktiken köparens omfattande undersökningsplikt som bestämmer i vilken utsträckning säljaren kan hållas ansvarig. Ofta leder den omfattande undersökningsplikten till att köparen blir ansvarig för fel. Detta ansvar har dock balanserats upp genom att HD infört en upplysningsplikt även för säljare av fast egendom som liknar den skyldighet som gäller för säljare av lös egendom. Upplysningsplikten innebär att säljare i viss utsträckning bör vara skyldig att upplysa köparen om förhållanden som han känner till och som köparen bort upptäcka men förbisett., The turnover of the Swedish Property Industry for Small Houses represents a substantial part of the public economy annually. For many people, purchase of real property are an important investment which may turn out to be their biggest lifetime investment. When real property is acquired and a buyer’s expectations are not met, there is a risk that the transaction will be followed by a dispute. Every transaction comes with responsibility which must be assigned to either the seller or buyer and given that, it is interesting to examine which party can be held responsible for so called hidden defects (Sw: dolda fel). A hidden defect is considered to exist when the real property deviates from what the buyer reasonably could expect at the time of purchase conditional upon that the buyer should not have discovered the deviation during his examination of the real property. According to JB 4:19, the seller carries the responsibility for hidden defects, however, in practice it is the buyer’s comprehensive duty of examination (Sw: undersökningsplikt) that determines to what extent the seller can be held responsible. The duty of examination often leads to the buyer becoming responsible for hidden defects. This responsibility has been slightly offset since the Supreme Court (Sw: HD) introduced a duty of disclosure (Sw: upplysningsplikt) for sellers of real property which is similar to such duty as for sellers of movables. The duty of disclosure means that sellers to some extent should be obligated to inform the buyer of conditions that he is aware of and which the buyer should have discovered but overlooked.

When selling property entails a variety of duties, both for the seller for the buyer. One of these duties of the seller is duty to provide information. For personal property is the duty of legislation laid dawn in law. But for real estate, it is only indirectly regulated within judicial error and error of right of disposition of a property unit. The duty to provide information of physical errors in real estate is not laid dawn in law, although it seems such a duty has been developed in precedents. One reason for this development of precedents can be that it is from an economic perspective mainly desirable with a certain duty to provide information as it reduces transaction costs, which leads to more favorable transactions into being and with the growing economy., Vid försäljning av egendom uppkommer en rad olika skyldigheter, både för säljaren som för köparen. En av dessa skyldigheter för säljaren är upplysningsplikt. Gällande lös egendom finns denna plikt lagreglerat på området. Men för fast egendom är det endast indirekt reglerat inom rättsliga fel och rådighetsfel. Gällande faktiska fel i fast egendom finns ingen lagreglerad upplysningsplikt, trots verkar en sådan plikt har utvecklats i praxis. En anledning till denna praxisutveckling kan vara att det är ur ett ekonomiskt perspektiv huvudsakligen önskvärt med en viss upplysningsplikt då det minskar transaktionskostnaderna, därmed kommer fler gynnande transaktioner till stånd och i och med det ökar samhällsekonomin.

Det grundläggande syftet med uppsatsen har varit att analysera säljares och köpares inbördes förhållande när en avtalsenlig användning av ett överlåtelseobjekt förhindras av en immateriell rättighet. Syftet har delvis fått tillgodoses på olika sätt, och med utgångspunkt i olika rättskällor, beroende på var de avtalande parterna har sina affärsställen och vilken typ av föremål som köpet har avsett. Uppsatsen har därför delats i två delar, en del som avser internationella köp och en del som behandlar nationella köp. Den första problemställningen tar sikte på att närmare undersöka hur en immateriell rättighet kan påverka ett köpeavtal och är följaktligen gemensam för nationella och internationella köp. Problemet behandlar dels frågan om hur en immaterialrättslig ensamrätt mer allmänt kan komma att påverka avtalande parter, dels vilka omständigheter som ska föreligga för att ett fel ska betraktas som immaterialrättsligt. En annan aspekt som behandlas är de särdrag hos respektive rättighetstyp som direkt eller indirekt kan få kontraktsrättslig betydelse. Det andra problemet som behandlas är när ett avtalsobjekts immaterialrättsliga status kan anses utgöra ett fel i kontraktsrättslig mening. För att utreda problemställningen görs det i uppsatsen skillnad mellan nationella och internationella köp. Köp där parterna har sina affärsställen i olika länder ska enligt svensk rätt, med vissa undantag, hanteras enligt CISG. Har både köpare och säljare sina affärsställen i Norden, eller avser köpet annan egendom än varor, är det KöpL som är tillämplig dispositiv rätt. Vid internationella köp där CISG är tillämplig finns en uttrycklig reglering av immaterialrättsliga fel. Bestämmelsen har dock tillämpats i relativt begränsad omfattning och viss tveksamhet råder därför alltjämt kring dess närmare betydelse. Är det istället KöpL som ska användas är osäkerheten än större, eftersom en uttrycklig reglering om vilken felstandard som ska tillämpas för immaterialrättsliga fel då saknas. Avs, The basic purpose of this thesis is to analyse the interrelation between buyers and sellers, when an intellectual property right prevents the contractual use of a transfer object. The purpose has been met in partially different ways, and with different sources of law, depending on where the contracting parties have their places of business and what type of object the purchase relates to. The essay has, therefore, been divided into two parts, one for international sales and another for domestic sales. The first issue aims to further explore how intellectual property rights can influence a purchase agreement and is therefore significant for both domestic and international sales. The problem concerns partly the question of how an intellectual property right usually may affect the contractual parties, partly what kind of rights that can be considered as intellectual property rights. In addition, it will be discussed which characteristics in each type of intellectual property right that may have relevance between contracting parties. The second issue is when a right or a claim, based on an intellectual property right, is to be considered as a defect in a purchase agreement. In order to examine this subject a distinction is made between domestic and international sales. Purchase agreements where the parties have their places of business in different countries shall according to Swedish law as a general rule be governed by the CISG, unless the parties have agreed otherwise. On the contrary, if both the buyer and the seller have their places of business in the Nordic countries, or they intend to purchase property that is not goods, the Swedish Sales of Goods Act (SGA – Sw. Köplag (1990:931)) will be the applicable optional law. For international purchases where the CISG is applicable there is an explicit regulation for defects caused by intellectual property rights. The provision have, however, been applied to a relatively small extent, with the result that there still is s

Upphandlingsförfarandet befinner sig i gränslandet mellan den offentligrättsliga upphandlingsrätten och den civilrättsliga obligationsrätten. I denna skärningspunkt är det inte alltid helt klart vilket regelkomplex som bör tillämpas. Det har samtidigt visat sig att kontrollen av utförarnas kompetenser inte kontrolleras av beställarna. I sig kan det medföra ett opportunt agerande av anbudsgivarna som i skydd av likabehandlingsprincipen kan inkomma med anbud som inte motsvarar anbudsgivarens verkliga möjlighet att utföra föremålet för upphandlingen. Detta brott mot lojalitetsplikten kan inte stävjas genom LOU utan måste angripas inom ramen för obligationsrätten. Uppsatsens syfte är därför att utreda var gränsen går mellan regelkomplexen för att därefter avgöra när ett befarat avtalsbrott uppstår till följd av det illojala anbudet. Upphandlingsförfarandet avslutas enligt LOU med att kontrakt upprättas skriftligen mellan de båda kontrahenterna. Avtalsbundenhet infinner sig dock, enligt allmän avtalsrätt, innan den skriftlighet som LOU stipulerar. Detta föranleds av ett tilldelningsbeslut och därpå följande avtalsspärr. Vinnande anbud offentliggörs genom tilldelningsbeslutet varpå avtalsspärren börja löpa. Under tiden som spärren löper är kontrahenterna förbjuda att ingå det skriftliga avtal som LOU stipulerar. Genom tilldelningsbeslutet ådagaläggs också avtalsbrottet genom att beställaren först då tydligt kan betrakta sin motpart. Avtalsbrottet går dock inte att angripa obligationsrättsligt förrän efter spärrens slut. När avtalsspärren löpt ut kan beställaren häva för antecipatoriskt avtalsbrott med risk för att själv exponera sig för ett skadeståndskrav för det fall bedömningen av avtalsbrottet skulle visa sig felaktig. Följden av en antecipatorisk hävning är att den hävande parten effektivt uttalar att denne inte avser fullgöra sin del av kontraktet, alltså i sig ett befarat avtalsbrott. För att inte mista sina rättigheter måste den som får hävningen mot sig agera i n

Distansavtalslagen (DAL) stadgades för att skydda konsumenter, som innehar den svagare positionen i ett avtalsförhållande på distans med en näringsidkare. Dock föreligger det undantag inom DAL. Undantagen denna uppsats behandlar är undantaget för konsumentens ångerrätt vid avtal om fritidsevenemang, enligt 2 kap. 3 § 4 p. DAL och regleringen gällande undantaget för näringsidkarens fullgörelse vid samma typ av evenemang, enligt 2 kap. 17 § 3 st. DAL. Bestämmelserna indikerar att det förekommer kontradiktoriska bestämmelser inom en lag vars syfte är att stärka konsumentens ställning gentemot näringsidkare. I och med det skall uppsatsen belysa konsumentskyddet vid distansavtal gällande fritidsevenemang. Detta görs genom tillämpning av traditionell rättsvetenskaplig metod med fokus på förarbeten och EU-direktiv. För behandlande av konsumentskyddet vid distansavtal gällande fritidsevenemang krävs en begreppsdefinition för förståelse om vilka former av fritidsaktiviteter undantagsbestämmelserna omfattar. Dock förekommer det ingen klar definition av begreppet fritidsaktivitet. Därmed utreds tre ärenden från Allmänna reklamationsnämnden (ARN) för att se om en definition kan genereras genom praxis. Resultatet visar att det inte föreligger någon klar definition av fritidsaktivitet. Till följd av detta förekommer det tolkningssvårigheter vid bedömning om tillämpning av undantagsbestämmelserna. Det föreligger även indikationer på att konsumentskyddet vid distansavtal har kompromissats för att skydda arrangörer av olika utomhusevenemang

En funktionsgaranti är en utfästelse om varans funktion och hållbarhet under en viss angiven garantitid. Om varan försämras i det eller de avseenden som garantin omfattar ska den anses vara felaktig oavsett om den var felfri vid avlämnandet. Utan garanti ansvarar säljaren för fel bland annat enligt 16 § Konsumentköplagen (KKL). Det innebär bland annat att varan ska vara avtalsenlig samt att den inte ska avvika från vad konsumenten med fog kan förutsätta. Felpåföljderna är desamma oavsett om garanti givits. Konsumenten har en lagstadgad preskriptionsfrist om tre år. Om garantivillkoren är allmänt hållna, det vill säga endast garanterar att varan ska vara fri från fel, och garantitiden är densamma eller kortare än den lagstadgade ansvarstiden är frågan i vilken utsträckning konsumenten fått ett utökat skydd. Säljarens ansvar enligt garantin är förvisso strikt men reglerna i KKL ger redan ett relativt långtgående skydd. Syftet med denna uppsats är därför att utreda hur funktionsgarantier förhåller sig till övriga skyddsregler i konsumentköplagen. Huvudmetoden för denna uppsats har varit att undersöka och analysera gällande rätt utifrån lagtext, förarbeten, doktrin och Allmänna reklamationsnämndens praxis. Därefter har gällande rätt systematiskt redogjorts för och uppställts för att läsaren på ett så enkelt vis som möjligt ska kunna följa författarens resonemang. En funktionsgaranti ger konsumenten fördelar som han inte annars haft. För det första får han en ytterligare felgrund till sitt förfogande. För det andra vilar bevisbördan på säljaren under garantitiden vilket är en fördel eftersom att det kan vara svårt för konsumenten att påvisa att ett fel varit ursprungligt. En ettårig garantitid ger obestridligen konsumenten fördelar men måhända inte i sådan omfattning som det verkar vara tänkt. En ettårig funktionsgaranti borde således antingen vara utformad så att den omfattar något som inte annars skulle skyddas enligt KKL:s regler, till exempel försumlighet eller olyck

Denna framställning har författats i syfte att utreda köparens möjligheter att med framgång göra gällande fel, när det formella köpobjektet utgörs av en eller flera aktier. En vaken läsare inser omedelbart att preciseringen ''formellt'' köpobjekt indikerar förekomsten av ett ''reellt'' sådant, vilket också är en viktig utgångspunkt i mitt resonemang.När frågan om säljarens felansvar vid köp av aktie diskuterats tidigare, har nämligen aktien som sådan ofta tillmätts en särställning och - har det hävdats - felansvaret inskränkts till vad som följer av grundsatserna bakom 9§ SkbrvL. Istället för att utgå från parternas avsikt med överlåtelsen, har sedan mer eller mindre välmotiverade tankemodeller - med t ex storleken (såväl avseende röster som kapital) på den överlåtna aktieposten och parternas eventuella sammanstrålande som bestämmande faktorer - syftande till att avgöra om aktieöverlåtelsen egentligen utgjort en företagsöverlåtelse, förts fram. Även i den doktrin där KöpL förespråkas vara generellt tillämplig vid aktieköp - alltså inte endast om överlåtelsen konstituerar en företagsöverlåtelse - har felansvaret ansetts böra inskränkas, när fråga är om köp av marknadsnoterad aktie över börs. Jag har emellertid i min uppsats kommit till slutsatsen, att avgörande för säljarens felansvar måste vara vad som enligt parternas uppfattning har överlåtits, snarare än hur överlåtelsen har skett respektive i vilken omfattning det reella köpobjektet har överlåtits. Härvid gör jag skillnad på köp där aktien såsom finansiellt instrument är det reella köpobjektet, på överlåtelser av rörelser medelst aktier samt på köp av annan egendom, där ägandet bolagiserats av andra skäl än ekonomisk effektivitet och aktieöverlåtelsen utgör ett smidigt sätt att överlåta förfogandet av egendomen. Då det står klart vad som har överlåtits, kan felbedömningen koncentreras till vad köparen med fog kunnat förvänta sig om köpobjektet. Vid köp av en aktie - oavsett om denna är marknadsnoterad eller ej

Boken behandlar samtliga bestämmelser i köplagen. Dispositionen följder i huvudsak lagen, men avviker i vissa hänseenden för att ämnen som har ett nära sakligt samband (såsom fel och påföljder av fel respektive dröjsmål, riskens övergång och påföljder av dröjsmål) skall kunna behandlas tillsammans. Felbegreppet presenteras efter en disposition som avviker från lagens. Vissa frågor i gränslandet till tjänsteavtal ägnas särskilt intresse, till exempel pris enligt löpande räkning. Åtskilliga tillämpningsproblem diskuteras – särskilt i bokens centrala delar, såsom felbegreppet och prisbestämningen. Ett stort antal rättsfall uppmärksammas.

In international trade with buyer and seller in different countries the parties can be insecure whether their counterpart will fulfil its contractual obligations in accordance with the contract of sale. The seller can be insecure in getting paid for his goods at contractual time and the buyer's insecurity can be whether the goods will be shipped at the contractual time and in contractual state. To minimise the above risks the parties can choose to agree payment against a letter of credit. The letter of credit is in short a mandate between a bank and a buyer where the bank obligates to pay the beneficiary, often the seller, against conforming documents that together gives a picture of the state of the goods. According to the mandate between the bank and the buyer the bank must open the letter of credit, examine the presented documents and pay the amount stated in the letter of credit to the beneficiary, the seller, if the documents are strict in conformance with the terms in the letter of credit. Through its unique elaboration and characteristics the letter of credit helps to secure payment in international transactions. The International Chamber of Commerce have legal regulations of letters of credit called UCP, but those aren't in any way exhaustive. Domestic law such as sales law, contract law and law of damages must be applied in gap-filling and interpreting the terms in the letter of credit and solve the disputes that arise. As in all commercial relations freedom of contract should be strong and the parties' intention must have a strong penetration when interpretation and gap-filling is required. The opening bank, instructed by the buyer, has an obligation to open the credit on time, examine the presented documents and pay the amount in the letter of credit against strict conforming documents. They can not take the underlying contract into consideration according to the principle of autonomy. The bank's obligation to pay is independent and separate from the cont

Köparen och säljaren försöker normalt att reglera risken på ett uttömmande sätt i köpeavtalet i samband med ett företagsförvärv. Detta är möjligt eftersom köplagen är dispositiv och endast gäller i de fall parterna inte har avtalat någonting annat. Det är emellertid inte möjligt att fullständigt undvika köplagen genom att avtala bort den. Köplagen kan till exempel fortfarande ha betydelse som utfyllnad vid tolkning av förvärvsavtalet. Den dispositiva rätten är således alltid relevant i samband med företagsförvärv och kännedom om dess bestämmelser är därför nödvändig kunskap för de jurister som sysslar med sådana transaktioner. Syftet med den här uppsatsen är därför att redogöra för köparens undersökningsplikt vid företagsförvärv. Eftersom undersökningsplikten regleras i köplagen så utgår framställningen från att köplagen är tillämplig på de förvärv uppsatsen behandlar. Köplagen syftar till en fullständig riskfördelning mellan köparen och säljaren. Detta åstadkoms bland annat genom lagen föreskriver en undersökningsplikt för köparen och en upplysningsplikt för säljaren. Undersökningsplikten före köpet syftar till att få köparen att på förhand upptäcka sådana fel som det kan förväntas av honom, för att på så sätt begränsa antalet tvister efter det att ett förvärv har genomförts. Tyvärr är inte köplagen i första hand avsedd att behandla köp av aktiebolag vilket gör att tillämpningen av dess bestämmelser ibland kan bli lite haltande. En köpare som förvärvar ett aktiebolag genom ett aktieförvärv förvärvar till exempel i första hand aktierna i bolaget, medan undersökningsplikten egentligen är avsedd att tillämpas på de tillgångar som äganderätten av aktierna representerar. Ett annat problem som man ständigt ställs inför vid ett aktiebolagsköp är att det rör sig om ett specieköp. Eftersom varje aktiebolag är unikt kan en köpare aldrig på förhand veta vad han förvärvar om han inte företar en noggrann undersökning. Det är därför också svårt att fastställa vilka förväntningar

I svensk rätt gäller som en allmän avtalsrättslig princip, att en part som drabbats av ett avtalsbrott är skyldig att försöka begränsa den skada som avtalsbrottet medför, så att det skadestånd som den avtalsbrytande parten kan bli skyldig att betala inte blir större än vad situationen påkallar. Denna rättsprincip har fått uttryckligt lagstöd på köprättens område. Såväl i 70 § 1 st. KöpL (nationella köp) som i art. 77 CISG (internationella köp) stadgas att den skadelidande parten skall vidta skäliga åtgärder för att begränsa sin skada. Som framgår av andra ledet i dessa bestämmelser blir rättsföljden av att den skadelidande försummar sin skadebegränsningsplikt, att skadeståndet sätts ned i motsvarande mån. Skadebegränsningsregeln i 70 § 1st. KöpL (art. 77 CISG) har endast gjorts direkt tillämplig på skadeståndspåföljden. Detta innebär att bestämmelsen i princip inte kan åberopas för att inskränka parts rätt till prisavdrag, vårdkostnader, avhjälpandeersättning etc. eftersom dessa ersättningsformer inte utgör skadestånd i KöpL:s mening. Inte heller vite eller annat normerat skadestånd omfattas av bestämmelsen. Av 70 § 1 st. KöpL (resp. art. 77 CISG) framgår inte när skyldigheten att begränsa skadan inträder. I doktrinen råder dock samstämmighet om att skyldigheten inträder när en part fått vetskap om, eller borde ha fått vetskap om, motpartens avtalsbrott. Det torde emellertid inte krävas att det föreligger ett fullbordat avtalsbrott, utan skyldigheten kan även inträda när det föreligger överhängande risk för att ett avtalsbrott kommer att inträffa, dvs. vid ett anteciperat avtalsbrott. Gränsen för vilka åtgärder den skadelidande är skyldig att vidta går vid kravet på ''skäliga åtgärder''. Den plikt som kan utläsas av skadebegränsningsregeln i 70 § 1 st. KöpL är således ytterst diffus. Framställningen syftar därför till att precisera detta skälighetskrav genom att fastställa den måttstock enligt vilken den skadelidandes agerande bör bedömas samt utreda hur långt skade

Man har såväl i doktrinen som bland aktörer i rättslivet traditionellt utgått från att frågor om åberopande och bevisning är undandragna från parternas dispositionsfrihet och istället är förbehållna lagstiftaren och domstolarna. Bakgrunden till denna ståndpunkt är den sedan länge i Sverige rådande rättsuppfattningen att förfoganden över processuella rättigheter utan uttryckligt lagstöd är ogiltiga per se. Denna uppfattning har dock under framförallt senare år försiktigt ifrågasatts av vissa rättsvetenskapsmän. Frågeställning har dock fortfarande inte rönt särskild stor uppmärksamhet i svensk obligationsrättslig och processrättslig litteratur. Förevarande arbete är därför ämnat att utgöra den första grundliga och sammanhängande undersökningen om det svenska rättläget i detta avseende. Arbetet har som nämnts i ambition att underkasta den svenska bevisrätten en grundläggande undersökning i syfte att analysera huruvida överenskommelser om åberops- och bevisbördan är tillåtna enligt svensk rätt och, om inte, huruvida överenskommelser härom kan motiveras de lege ferenda. Utgångspunkten för analysen är den bredast tänkbara och rättskällematerialet är omfattande. Detta i syfte att på grundval av en omsorgsfull rättslig analys tillhandahålla handledning som utmynnar i rekommendationer för överenskommelser om åberops- och bevisbördan i det praktiska rättslivet. Det står nämligen klart att en part ofta kan vinna taktiska fördelar genom att medvetet och noggrant utforma avtalsklausuler på ett sådant sätt att åberops- och bevisbördan för de i processen aktuella rättsfakta åvilar motparten. Även om en part av olika anledningar inte vill besvära sig med att uppnå dessa fördelar är det viktigt att känna till metoderna härför i syfte att på ett effektivt sätt undvika att råka ut för motpartens försök att skaffa dessa fördelar. Utredningen ger en bild av ett rättsläge där överenskommelser om bevisning är tillåtna. Vad gäller åberopsbördan är det inte lika säkert att en liknande sluts

I den föreliggande framställningen behandlas säljarens dröjsmålsansvar vid företagsöverlåtelser. Inledningsvis behandlas olika typer av överlåtelser samt den process som i regel äger rum innan förvärvaren tillträder överlåtelseobjektet. I framställningen behandlas enbart vad som gäller när överlåtelseobjektet utgörs av ett aktiebolag eller en andel därav. Arbetet behandlar dock både vad som gäller när överlåtelsen avser aktier i avstämningsbolag samt aktier i kupongbolag. Med anledning av att avstämningsbolag och kupongbolag omfattas av olika regelsystem vad gäller överlåtelse och tillträde, kan dröjsmål aktualiseras av olika orsaker. Oavsett om överlåtelsen avser aktier i avstämningsbolag eller kupongbolag, tycks emellertid säljarens dröjsmålsansvar ytterst sällan regleras i överlåtelseavtalen, vilket kan tyda på att denna fråga inte utgör någon omständighet som parterna har ett intresse av att reglera. Det kan dock uppstå situationer som resulterar i att köparen inte kan tillträda förvärvsobjektet vid den tidpunkt parterna förutsatt. I de fall överlåtelsen avser aktier i kupongbolag kan dröjsmål aktualiseras, med anledning av att säljaren saknar kännedom om var alla utfärdade aktiebrev överlåtelsen avser befinner sig. I de fall överlåtelsen avser aktier i avstämningsbolag aktualiseras inte denna problematik, däremot kan dröjsmål uppstå till följd av att fel eller dröjsmål har uppstått vid registreringen av överlåtelsen. I denna situation aktualiseras även VPC:s och de kontoförande institutens skadeståndsansvar. Vidare kan dröjsmål uppstå till följd av att säljaren efter avtalets ingående drar sig ur affären, vilket kan aktualiseras både när överlåtelsen avser aktier i kupongbolag och avstämningsbolag. Mot bakgrund av att överlåtelseavtalet inte reglerar säljarens dröjsmålsansvar, skall denna fråga besvaras utifrån en tillämpning av KöpL:s dröjsmålsreglering. Uppsatsen undersöker och analyserar de köprättsliga påföljderna köparen kan åberopa, med anledning av dröjs

Det finns väsentliga skillnader i hur jordabalken och köplagen fördelar ansvar för fel i varan. Den genomgång och jämförelse av de två rättsområdena som görs i den här uppsatsen, visar att det för båda parter i en fastighetsöverlåtelse finns anledning att beakta dessa skillnader när man väljer förvärvsform. Väljer man att sätta fastigheten på bolag uppstår det risker för både säljaren och köparen. Detta sker främst genom att man lämnar jordabalkens rättsområde. Detta rättsområde är tämligen lättöverskådligt, dels genom att det har analyserats noga i doktrinen, men framförallt genom att det idag, genom en omfattande rättspraxis, är tämligen klart vad Högsta Domstolen anser vara gällande rätt med avseende på undersökningsplikt och påföljder vid fel. När det gäller bolagiserad fastighetsförsäljning så finns det inga direkt applicerbara rättsfall att luta sig mot och ämnet diskuteras endast flyktigt i doktrinen. Både köpare och säljare kan genom köplagens uppbyggnad uppnå betydande fördelar, givetvis med motsvarande nackdelar för motparten, beroende på respektive parts juridiska kunskaper inom främst köprättens och avtalsrättens områden. De för uppsatsens ämne relevanta skillnaderna mellan jordabalken och köplagen, ligger främst i hur köparens agerande före köpet påverkar bedömningen av rätten att göra dolda fel gällande. Framförallt är det frågan om undersökningsplikt som är något oklar i köplagen. Både vad gäller när en sådan undersökningsplikt uppstår såväl som hur ingående den i sådana fall bör vara. De möjliga påföljdsvalen vid kontraktsbrott skiljer sig också mellan rättsområdena. Jordabalken är fokuserad på prisavdrag och hävning medan köplagen primärt fokuserar på avhjälpande och omleverans vilka inte är så praktiska att tillämpa på fastigheter. Skatterättsligt finns det skillnader mellan förvärvsformerna men det går inte att säga entydigt att en förvärvsform skulle vara mer fördelaktig än den andra. Beroende på vilken juridisk status köpare och säljare har blir