Search

Det råder en allmän uppfattning om att meningsbyggnaden i talat språk är enklare jämfört med skrivna texter, där grafiska meningar kan uppvisa stor intern komplexitet genom längd och serier av underordnade satser. Ett problem med sådana jämförelser är förstås vad man avser med meningskomplex – i talet kan syntaxen ibland te sig synnerligen vildvuxen och komplex på ett sätt som inte har ett direkt motstycke i skriven prosa. Men talarna producerar också satser och syntaktiska konstruktioner som är invecklade på ett klassiskt grammatiskt vis. Några av dessa kan vara sådana som är rätt ovanliga i svenskan över lag. Bland annat sådana företeelser började vi utforska i projektet Emergent grammatik i samtalsspråk, som pågick vid Helsingfors universitet 2018–2022 och finansierades av Finlands Akademi. Syftet var att undersöka hur talarna hanterar grammatiken medan den tar form i talets ”här och nu” (dvs. emergens) och även jämföra dessa processer i en del andra språk, då vi ingick i ett nätverk med forskare verksamma på franska, hebreiska och estniska.

Samtalsanalysen skapades på 1960-talet av sociologer som ville utreda vilken systematik mänsklig interaktion uppvisar. Man frågade sig hur turer tilldelas och bildar större helheter i samtal. Fokus låg på sociala handlingar som att göra en inbjudan. Samtidigt fäste man uppmärksamhet vid att den språkliga utformningen både påverkar och påverkas av de handlingar som utförs. Det dröjde inte länge innan också språkvetare började intressera sig för den samtalsanalytiska metoden och de nya upptäcktsprocedurer som den möjliggjorde. Man insåg att samtalsspråkets strukturer inte kan analyseras och förklaras enbart med de grammatiska verktyg man varit van att använda. De verktygen hade skapats för att analysera skrivna texter eller konstruerade språkexempel. Samtal bygger i stället på en dialog där initiativ- och responshandlingar (t.ex. frågor och svar) varvas med varandra. Denna dialogiska dynamik sätter också sin prägel på språket och är en del av det talade språkets grammatik. Utgångspunkten för beskrivningen av samtalsspråkets strukturella egenskaper blev sålunda samtal som verksamhet. I det här kapitlet visas hur en interaktionell analys kan användas för att öka vår förståelse om samtalsspråkets grammatik. Non

Proper names make up quite a large proportion of the words in the course books judging by Coctaill, a corpus consisting of course books used to teach adults Swedish as a second or foreign language. However proper names are rarely treated explicitly in second language teaching, and are also seldom treated in research about second language acquisition. Learning proper names for countries and places is an important part of learning a language. Löfdahl et al. (2015) have noted that sometimes learners might even learn appellative words based on proper names, e.g. learning the Swedish word torg ‘square’ based on place names like Opaltorget. In this paper I analyse proper names based on a morphological analysis of the structure of proper nouns in course books (the Coctaill corpus) and in learner essays (the SweLL pilot corpus) made within a larger project (Developing Lexical and Grammatical Competences in Immigrant Swedish). I present a study of the use of proper names in course books and learner essays and discuss how proper names might affect the acquisition of Swedish as a second language. I suggest that the role of proper names in L2 acquisition needs to be studied further and that this is also related to the question of whether proper names have meaning (cf. Nyström 1997, 2016). I also suggest that we should teach learners to analyse place names into parts which they might be able to use in learning the language. Further research is needed regarding how aware first and second language speakers are of morphemes in words and names, but I show that previous research has shown signs of awareness and that course book input indicates that this may mean that proper names ought to be given more attention in second language teaching.

This article focuses on instructions prefaced with the mental imperative format "tänk på att" (appr. ‘bear in mind that’) in training sessions between personal trainers and their clients. The data consists of five video-recorded training sessions in Swedish from Sweden and Finland. The methodological framework is Interactional Linguistics and Multimodal Interaction Analysis, in combination with a grammatical and Systemic-Functional perspective on instructing action sequences. In the analysis, three "tänk på att"-prefaced instructions are examined in their sequential and interactional contexts, focusing on the participants’ embodied conduct and grammatical details. The results show that personal trainers deploy instructions prefaced with "tänk på" att to correct errors in the clients’ performance and to prevent possible errors in the future. These instructions contribute to the establishment of epistemic and deontic authority in the training sessions, partly owing to their general institutional register function. At the same time, the instructtions also have a pedagogical aim: to teach the clients to perform the instructed physical exercises in a correct way. Consequently, personal trainers also provide explanations for their corrections in a way that increases the clients’ possibilities for learning. Finally, there is a politeness dimension to the complex construction, which initially alerts about a corrective measure but reserves the verbalization of what is to be corrected a late position in the directive utterance.

This study concerns the most common word pair in spoken Swedish, de e (it is, third person pronoun + copula-verb in present tense). The aim of the study is twofold, with an empirical aim and a theoretical aim. The empirical aim is to investigate if and how the string de e can be understood and described as a construction in its own right with characteristics that distinguishes it from other structures and resources in spoken Swedish. The theoretical aim is to test how two different linguistic theories and methods, interactional linguistics and construction grammar, can be combined and used to describe and explain patterns in languaging that traditional grammar does take into account. The empirical analysis is done within the interactional linguistic framework with sequence analyses of excerpts from authentic conversation data. The data consists of approximately ten hours of recorded conversation from Finland and Sweden. The sequence analysis suggests that the string de e really is used as a resource in its own right. In most cases, the string is also used in ways consistent with abstract grammatical patterns described by traditional grammar. Nevertheless, there are instances where de e is used in ways not described before: with numerals and infinitive phrases as complements, without any complements at all and together with certain complements (bra, de) in idiomatic ways. Furthermore, in the instances where de e is used according to known grammatical patterns the function of the particular string de e is clearly contextually specific and in various ways linked to the micro-context in which it is used. A new model is suggested for understanding and concluding the results from the sequence analyses. It consists of two different types of constructions grammatical and interactional. The grammatical constructions show how the string is used in eleven structurally different ways. The interactional constructions show seven different sequential positions and functions in which the string occurs. The two types of constructions are also linked to each other as potentials. This is a new way to describe how interactants use and responds to a concrete string like de e in conversation. Avhandlingen handlar om den vanligaste tvåordskombinationen i talad svenska, nämligen "de e". Syftet med studien är dubbelt. Det empiriska syftet är att analysera om och hur "de e" används som resurs i samtal på svenska. Det teoretiska syftet är att testa och diskutera hur två olika teoretiska modeller kan kombineras och användas för att beskriva mönster i samtal och språkande vilka traditionell grammatik inte fångar in. De teoretiska modellerna är den interaktionella lingvistiken och konstruktionsgrammatiken. Utmärkande för den interaktionella lingvistiken är att den intresserar sig för det autentiska samtalet och mönster som kan iakttas i det, medan konstruktionsgrammatiken bygger på tanken att vilka språkliga enheter som helst kan hanteras och förstås som konstruktioner. Väsentligt är också att man i den konstruktionsgrammatiska modellen inkluderar alla sådana särdrag (form, syntax, semantik, pragmatik...) som kan anses relevanta för att särskilja en konstruktion från en annan. Resultaten jag presenterar bygger på en näranalys, så kallad sekvensanalys, av samtalsutdrag. Materialet består av drygt tio timmar inspelade samtal från Finland och Sverige. Det handlar om samtal mellan vänner och på arbetsplatsen, om mötessamtal och om medierade samtal. Alla samtal är autentiska i den bemärkelsen att de inte är konstruerade och arrangerade bara för att de ska spelas in och analyseras. Sekvensanalysen visar att strängen "de e" verkligen används som en enhet för sig. I många fall hanteras strängen i samtalsmaterialet på sätt som motsvarar de mer abstrakta mönster den traditionella grammatiken beskriver. Men utöver det förekommer också användningar som inte finns belagda och beskrivna i tidigare litteratur. Det förefaller exempelvis som om strängen "de e" har en viktig funktion inte bara som del av grammatiskt fullbordade satser, utan också som signal om att någon vill ha turen. Detta tyder de många beläggen i början av en tur på. I början av en ny talares tur används dessutom strängen ofta utan att den fullbordas grammatiskt. Till saken hör att talare som försöker få turen genom att yttra ett tydligt "de e" i mitt material i regel också får turen. Analysen visar vidare att användningen av strängen både är kontextberoende och kontextskapande. Å ena sidan skapar olika kontexter förväntningar på olika användningar av strängen, å den andra sidan skapar olika användningar förväntningar på hur talaren ska fortsätta. Då strängen används inne i en längre tur t.ex. handlar det utan undantag om att talaren specificerar, definierar eller ger ett omdöme om en referent omtalad tidigare i hans eller hennes tur. Som konklusion av sekvensanalysen föreslår jag en ny modell för hur man kan förstå och beskriva strängen "de e" som språklig resurs, som konstruktion. Tanken bakom modellen är att "de e" dels bygger på grammatiska konstruktioner, dels interaktionella konstruktioner. I modellen separeras dessa två från varandra, men är länkade till varandra sinsemellan som potentialer. Som grammatisk konstruktion med vissa särdrag kan "de e" unifiera med, eller funktionera som, en specifik interaktionell konstruktion. Analysen ger vid handen att det finns elva olika grammatiska konstruktioner och sju olika interaktionella konstruktioner. Det här är ett nytt sätt att förstå och beskriva hur en konkret ljudsträng, "de e" används som resurs i samtal. Till modellens fördelar hör att den entydigt specificerar resultaten av analysen, till dess nackdelar att formaliseringen eventuellt gör den svårtillgänglig för läsaren.

The Pedagogical Self: a narrative study of stories by prospective subject teachers of Swedish The aim of this study is to examine how prospective subject teachers of Swedish experience themselves, their lives and their studies in university context. By answering this question I try to shed light on the pedagogical self of the students, i.e. to reach a deeper understanding of the narrative construction of their teacher identity. My material consists of stories written by one group of students and of transcribed interviews with another group of students at Nordica. All these students have entered both the teacher education programme and studies in their major subject simultaneously, through the so called direct admission. My study focuses on the students first year at the university. I define teacher identity, the pedagogical self, as the part of an individual s self-concept where he/she makes an assessment of himself/herself as a teacher(-to-be). The frame of reference of this interdisciplinary narrative study is founded on phenomenology, hermeneutics, social constructionism and dialogism. The main analysis of the stories is thematic, with the addition of linguistic and metaphorical analysis. With reference to the theories of Paul Ricoeur and Katharine Young, I regard the textual world of the stories as a world of its own. This implies that the researcher can feel free to concentrate on the texts, thus being able to leave the mental processes of the writers disregarded. The theoretician that has influenced my research the most is Max van Manen. He combines a pedagogical attitude with a phenomenological-hermeneutic philosophy. My research results imply that most of these students are drawn to studying Swedish by the clear professional orientation of the studies; their identity as teachers seems to be stronger than their identity as language teachers. The image of a teacher is relatively traditional: a teacher is seen as a self-evident authority, but at the same time as a fostering educator. The students see their studies in a larger perspective: studies as well as the future profession are only one part of life, albeit an important one. Keywords: narrativity, teacher identity Läraridentiteten hos direktvalda svensklärarstudenter I min avhandling undersöker jag hur blivande svensklärare upplever sig själva, sitt liv och sina studier i universitetskontexten. Undersökningen handlar om svensklärarstudenter vid Helsingfors universitet och dessa studenters första studieår vid universitetet. Mitt material består av berättelser där direktvalda studenter på Nordica beskriver sina studier och sitt liv samt funderar på sin framtid och sitt blivande yrke. Jag har speciellt varit intresserad av läraridentiteten och hur den kan anses bli synlig i och genom studenters egna berättelser. Direktvalsprojektet på Nordica inleddes år 2002 och de sista direktvalda studenterna valdes in år 2005. Under de fyra antagningsåren hann 49 studenter inleda sina studier inom projektet. De direktvalda studenterna har redan från början av sin utbildning kunnat studera både sitt huvudämne och pedagogik samtidigt, i motsats till den vanliga studiegången där man väljer huvudämnet först och pedagogiken senare. Kombinationen av pedagogik och undervisningsämne har gjort det möjligt för dem att gradvis växa in i lärarrollen och att utvecklas som lärare tillsammans med andra studenter som har samma slags mål. Den typ av studiemiljö som de blivande svensklärarna har haft inom direktvalsprojektet tycks fungera allra bäst för dem som redan har kommit igenom sin identitetskris och valt sin studieinriktning efter noggrann och medveten reflektion. Min analys antyder att det är yrkesorienteringen som lockar de flesta studenter till svensklärarlinjen. För många är möjligheten att arbeta som lärare mycket viktigare än det ämne som de kommer att undervisa i. Studenterna upplever det som viktigt att de får arbeta med barn och unga och att dagarna är varierande. Studenternas bild av lärarens roll är relativt traditionell. Läraren ses som en självklar auktoritet, men samtidigt som en social och ansvarsfull uppfostrare. Berättarna ser sina studier i ett bredare perspektiv; studierna och det blivande yrket utgör bara en del av livet, om än en viktig sådan. Lika viktigt är att vara lycklig i privatlivet, att ha ett fullvärdigt liv utanför arbetslivet. Det är ett helt liv man tänker på när man tänker på sitt blivande yrke. Nyckelord: läraridentitet, direktval, svenska

Det har knappast undgått någon som är språkligt medveten att finlandssvenskan och sverigesvenskan skiljer sig åt till vissa delar. Olikheterna återfinns på olika språkliga nivåer. Mest kända och omskrivna är de lexikologiska skillnaderna, dvs. skillnaderna på ordplanet. Betydligt mindre uppmärksamhet har ägnats syntaktiska skillnader, dvs. skillnader i hur satser och meningar byggs upp. För att öka kunskapen om finlandssvensk syntax initierade Språkvetenskapliga nämnden vid Svenska litteratursällskapet i Finland projektet Svenskan i Finland – syntaktiska drag i ett jämförande perspektiv, som pågick åren 2004–2006. Min avhandling har kommit till inom ramen för det projektet. Prepositionerna (t.ex. av, i, på, för, till, åt osv.) är så kallade funktionsord som har till uppgift att binda samman de mer betydelsetunga orden till satser och meningar. Den finlandssvenska prepositionsanvändningen skiljer sig i viss mån från den sverigesvenska, och ”åt” är en av de prepositioner som ofta lyfts fram som exempel. Finlandssvenskarna säger t.ex. ”han gav en bok åt Lena” i stället för ”han gav en bok till Lena” eller ”han gav Lena en bok”. De säger ”berätta något åt någon” (i stället för ”för”) och de säger ”ringa åt någon” i stället för ”ringa någon”. Ett huvudsyfte med min undersökning är att ta reda på hur pass stora skillnaderna är om man ser till samtliga belägg på ”åt” i ett material och inte bara till sådana som man fäster sig vid för att man vet att de avviker i finlandssvenskan. Undersökningen är korpusbaserad. Det betyder att jag letat efter alla belägg på kombinationer av verb och prepositionen ”åt” i rätt stora textmassor som finns tillgängliga i elektronisk form. Materialet ligger i Språkbanken i Finland och omfattar huvudsakligen tidningstext och skönlitteratur. Jag har använt mig av en textmassa på sammanlagt ungefär 40 miljoner löpande ord, drygt 23 miljoner finlandssvenska och drygt 19 miljoner sverigesvenska. Det materialet gav ca 20 000 åt-belägg att studera, och det visade sig något oväntat att ”åt” inte alls är vanligare i finlandssvenskan än i sverigesvenskan när det gäller skriftspråk, åtminstone inte i professionella skribenters språk. Om man kompenserar för att den finlandssvenska och den sverigesvenska korpusen inte är helt lika i fråga om genrefördelning och ålder, kommer man fram till i stort sett samma frekvens för ”åt” i båda korpusarna. För den närmare analysen av vilka mönster åt-beläggen uppvisar har jag först och främst utnyttjat konstruktionsgrammatik men också ramsemantik och valensteori. Konstruktionsgrammatiken är ingen enhetlig teori, men tanken om grammatiska konstruktioner är gemensam. Konstruktioner representerar allt från generella syntaktiska mönster till specifika mönster för språkliga enskildheter. Uppfattningen om vad som ska inbegripas i begreppet varierar, men definitionen av ”konstruktion” som ”par (eller konstellationer) av form och betydelse” är gemensam. ”Konstruktion” avser aldrig konkreta belägg i texter eller yttranden utan alltid det abstrakta mönstret bakom dessa. Och varje yttrande är resultatet av att en stor mängd konstruktioner samverkar. I min analys har jag utgått ifrån att beläggen med ”åt” kan återföras på olika konstruktioner eller mönster utifrån vad som är gemensamt för grupper av belägg. Jag har sett på vad åt-frasen i samverkan med verbet har för funktion i beläggen. En åt-fras är syntaktiskt en prepositionsfras och består av en preposition och en rektion. Exempelvis utgör ordparet ”åt skogen” en prepositionsfras där ”skogen” är rektion. Ur mitt material har jag kunnat abstrahera fram fem övergripande mönster där referenten för rektionen har olika så kallade semantiska roller. Åt-frasen kan i kombination med verbet ange mål eller riktmärke, som i t.ex. svänga åt höger, dra åt helvete, ta sig åt hjärtat, luta åt en seger för IFK. Den kan för det andra ange mottagare (t.ex. ge varsin kaka åt hundarna, bygga en bastu åt sina svärföräldrar, skaffa biljetter åt en kompis). För det tredje kan åt-frasen avse en referent som har nytta (eller skada) av en aktion (t.ex. klippa häcken åt grannen, ställa in digitalboxen åt sin moster). Åt-frasen kan slutligen avse den eller det som är föremål antingen för en kommunikationsaktion (vinka åt sin son, skratta åt eländet) eller en attityd eller känsla (glädja sig åt framgången). Utöver dessa huvudmönster finns det ett antal smärre grupper av belägg som bildar egna mönster, men de utgör sammanlagt under 3 % i bägge korpusarna. Inom grupperna kan undermönster urskiljas. I t.ex. mottagargruppen representerar ”ge varsin kaka åt hundarna” överföringskonstruktion, ”bygga en bastu åt sina svärföräldrar” produktionskonstruktion och ”skaffa biljetter åt en kompis” ombesörjningskonstruktion. Alla typer är gemensamma för bägge materialen, men andelen belägg som representerar de olika typerna skiljer sig betydligt. I det sverigesvenska materialet står t.ex. det mönster där åt-frasen avser mål eller riktmärke för en mycket större andel av beläggen än i finlandssvenskan. Också andelen belägg där åt-frasen avser någon som har nytta (eller skada) av en aktion är mycket högre i det sverigesvenska materialet. I det finlandssvenska materialet står i gengäld mottagarbeläggen för över 50 % av beläggen medan andelen i det sverigesvenska materialet är bara 30 %. Inom gruppen utgör belägg av produktions- och ombesörjningstyp dessutom en mindre andel i det finlandssvenska materialet än i det sverigesvenska. Dessa står till sin funktion nära den typ som avser den som har nytta av aktionen. De konkreta beläggen på överföring (ge varsin kaka åt hundarna) utgör en större andel i det finlandssvenska materialet än i det sverigesvenska (ca 8 % mot 3 %), men typiskt för båda materialen är hög kollokationsgrad (”kollokation” avser par eller grupper av ord som uppträder oftare tillsammans än de statiskt sett skulle göra vid helt slumpmässig förekomst). Största delen av mottagarbeläggen utgörs av fraser av typen ”ge arbete åt någon, ge eftertryck åt något, ge liv åt något; ägna tid åt något, ägna sitt liv åt något, ägna uppmärksamhet åt något”. De här slutsatserna gäller alltså skriftspråk. I talspråk ser fördelningen annorlunda ut. Typiskt för prepositionen ”åt” är överhuvudtaget hög kollokationsgrad. Det förefaller som om språkanvändarna har tydliga, färdiga mallar för var ”åt” kan komma in. Det enda mönster som verkar helt produktivt, i den meningen att elementen är i stort sett fritt kombinerbara, är kombinationer av verb och åt-fras där åt-frasen avser den som har nytta av något. Att någon utför något för någons räkning verkar överlag kunna uttryckas med prepositionen ”åt”: t.ex. ”tvätta bilen åt pappa, ringa efter en taxi åt kunden”. Till och med belägg av typen ”hon drömde åt honom att bli ordinarie adjunkt” förekommer i någon mån. Konstruktionen är produktiv i båda språkvarieteterna men uppenbart är att konstruktion med mottagare har tolkningsföreträde i vissa fall i finlandssvenskan: ”Filip skrev ett brev åt sin syster” tolkas av sverigesvenskar som att Filip skrev brevet för systerns räkning, medan finlandssvenskar överlag uppenbarligen tolkar det som att Filip skrev till sin syster, att systern var mottagare av brevet. Ungefär 20 % av alla belägg i båda materialen representerar fall där ”åt” utgör partikel. Verb och ”åt” är närmare förbundna med varandra än när ”åt” utgör normal preposition. Exempel på partikelbelägg är ”han kom inte åt strömbrytaren, det gick åt mängder med saft, landet får dra åt svångremmen, de roffade åt sig de bästa platserna”. Också partikelmaterialet ser på ett generellt plan väldigt lika ut i båda språkvarieteterna. Den största skillnaden uppvisar den reflexiva typen ”roffa åt sig”. Medan typen är mycket homogen i det sverigesvenska materialet är variationen större i det finlandsvenska. Dels uppträder fler verb i kombinationen (han köpte åt sig ett par jeans), dels vacklar ordföljden (han nappade åt sig ett paraply ~ han nappade ett paraply åt sig). Att ”åt” används mer i vissa funktioner i finlandsvenskan brukar förklaras med påverkan från finskans allativ (ändelsen -lle: hän antoi kirjan Astalle > hon gav en bok åt Asta). Allt tyder dock på att den finlandssvenska åt-användningen delvis är en relikt. I äldre sverigesvenska källor träffar man på ”åt” i sådana kontexter som numera är typiska för finlandsvenskan. Det finlandssvenska språkområdet ligger ute i periferin i relation till det språkliga centrum som förändringar sprider sig från (för svenskans del främst Stockholmstrakten) och typiskt för perifera områden är att de uppvisar ålderdomliga drag också när inga kontaktfenomen spelar in. Allativen kan naturligtvis ha bidragit till att bevara användningen av ”åt” i finlandssvenskan. Att det är just ”åt” som används” beror antagligen på att prepositionen har flest funktioner gemensamt med allativen rent kognitivt om man jämför med de betydligt mer frekventa prepositionerna ”till” och ”för”. Uppenbart är också att åt-användningen därtill lever sitt eget liv i finlandssvenskan. I vissa varieteter av finlandssvenska kan man t.ex. höra yttranden av typ ”alla fiskarna dog åt dom”. Som språklig enskildhet har det ingen finsk förebild med allativ. Yttrandet är ett exempel på töjning av en svensk konstruktion. Modell finns dels i det mönster där åt avser den som har nytta eller skada av något, dels i relationell användning av ”åt”: han är hantlangare åt Eriksson ~ han är Erikssons hantlangare. Vid språkkontakt är det överlag konstruktioner som har förebild i det låntagande språket som lånas in från det långivande språket, medan konstruktioner som saknar förebild är betydligt mindre benägna att vinna insteg. The topic for the study is the Swedish preposition “åt”. The corresponding prepositions in English are “to”, “for” and “at”. One of the main purposes of the study is to compare the use of the preposition in two varieties of Swedish, the Swedish spoken in Sweden (Sweden Swedish, ‘sverigesvenska’) and the Swedish spoken in Finland (Finland Swedish, ‘finlandssvenska’), and to point out differences and similarities. The study is corpus-based and the corpora, one for each variety, consist mainly of newspapers and novels from 1980 to around 2000. The total number of words is around 40 million, 19 million in the Sweden Swedish and 23 million in the Finland Swedish corpus. The other purpose of the study is to analyze in what kind of patterns the preposition åt occurs. General semantic patterns, valency patterns and idiomatic patterns are all brought to the fore. The theoretical basis for the study is Construction Grammar as developed by Ch. Fillmore, Fried & Östman, A. Goldberg, and W. Croft. Also Frame Semantics and its further development FrameNet play an important role in the study. According to Construction Grammar, constructions are constellations of form and meaning/function. The constructions are abstract units, but in an empirical study it is possible to arrive at abstract constructions through generalizations over concrete occurrences. The results indicate that the use of the preposition “åt” differs in Finland Swedish from the use in Sweden Swedish – but not as much as expected (on the basis of previous studies), at least not in written language. In Finland Swedish the preposition is used more to indicate the role Recipient, whereas the role Beneficiary is more predominant in Sweden Swedish. In both varieties, however, the use of “åt” is most often highly idiomatic and it is only the Beneficiary-role that can be said to be entirely productive. As to valency binding, the preposition phrase with “åt” occurs either as an argument or as a middle. Middles are complements that are neither arguments nor real adjuncts but stand somewhere in between these two. The preposition “åt” occurs as part both of general patterns and of specific idiomatic patterns. The constructions in which the preposition “åt” is an element are connected in an intricate network.

This thesis is an empirical study of how two words in Icelandic, "nú" and "núna", are used in contemporary Icelandic conversation. My aims in this study are, first, to explain the differences between the temporal functions of "nú" and "núna", and, second, to describe the non-temporal functions of "nú". In the analysis, a focus is placed on comparing the sequential placement of the two words, on their syntactical distribution, and on their prosodic realization. The empirical data comprise 14 hours and 11 minutes of naturally occurring conversation recorded between 1996 and 2003. The selected conversations represent a wide range of interactional contexts including informal dinner parties, institutional and non-institutional telephone conversations, radio programs for teenagers, phone-in programs, and, finally, a political debate on television. The theoretical and methodological framework is interactional linguistics, which can be described as linguistically oriented conversation analysis (CA). A comparison of "nú" and "núna" shows that the two words have different syntactic distributions. "Nú" has a clear tendency to occur in the front field, before the finite verb, while "núna" typically occurs in the end field, after the object. It is argued that this syntactic difference reflects a functional difference between "nú" and "núna". A sequential analysis of "núna" shows that the word refers to an unspecified period of time which includes the utterance time as well as some time in the past and in the future. This temporal relation is referred to as reference time. "Nú", by contrast, is mainly used in three different environments: a) in temporal comparisons, 2) in transitions, and 3) when the speaker is taking an affective stance. The non-temporal functions of "nú" are divided into three categories: a) "nú" as a tone particle, 2) "nú" as an utterance particle, and 3) "nú" as a dialogue particle. "Nú" as a tone particle is syntactically integrated and can occur in two syntactic positions: pre-verbally and post-verbally. I argue that these instances are employed in utterances in which a speaker is foregrounding information or marking it as particularly important. The study shows that, although these instances are typically prosodically non-prominent and unstressed, they are in some cases delivered with stress and with a higher pitch than the surrounding talk. "Nú" as an utterance particle occurs turn-initially and is syntactically non-integrated. By using "nú", speakers show continuity between turns and link new turns to prior ones. These instances initiate either continuations by the same speaker or new turns after speaker shifts. "Nú" as a dialogue particle occurs as a turn of its own. The study shows that these instances register informings in prior turns as unexpected or as a departure from the normal state of affairs. "Nú" as a dialogue particle is often delivered with a prolonged vowel and a recognizable intonation contour. A comparative sequential and prosodic analysis shows that in these cases there is a correlation between the function of "nú" and the intonation contour by which it is delivered. Finally, I argue that despite the many functions of "nú", all the instances can be said to have a common denominator, which is to display attention towards the present moment and the utterances which are produced prior or after the production of "nú". Instead of anchoring the utterances in external time or reference time, these instances position the utterance in discourse internal time, or discourse time. I avhandlingen undersöks bruket av orden "nú" och "núna" i isländska samtal. Både "nú" och "núna" kan användas i temporal funktion. I dessa fall kan bägge orden översättas till svenska med ordet "nu". Liksom "nu" i svenskan har isländskans "nú" utöver den temporala funktionen också en rad icke-temporala funktioner. Syftet med avhandlingen är därför tudelat: dels att beskriva betydelse- och funktionsnyanserna mellan "nú" och "núna", dels att beskriva i vilka kontexter det icke-temporala nú förekommer. Studiens teoretiska och metodologiska referensram är interaktionell lingvistik. Inom interaktionell lingvistik baseras all analys på autentisk interaktion, det vill säga naturligt uppkomna samtal som inte har arrangerats av forskaren. Via noggrann analys av enskilda samtalsutdrag där "nú" eller "núna" ingår identifieras mönster i interaktionen som sedan beskrivs och analyseras ur ett interaktionellt och deltagarorienterat perspektiv. Studien bygger på totalt 14 timmar och 11 minuter inspelade autentiska samtal. För att materialet ska avspegla ett så varierat språkbruk som möjligt ingår flera olika typer av samtal: vardagliga gruppsamtal, vardagliga och institutionella telefonsamtal, radiosamtal bland ungdomar, uppringningsprogram på radio samt en valdebatt på teve. Transkriptionen utgår från de samtalsanalytiska principer som ursprungligen utvecklades för sociologiska studier av engelskt samtalsspråk. Transkriberingen har utförts av författaren. I det första empiriska kapitlet diskuteras "nú" och "núnas" temporala funktioner. En frekvensanalys av samtliga belägg visar en tydlig skillnad i "nú" och "núna:s" syntaktiska distribution. I avhandligen argumenteras för att denna skillnad återspeglar en funktionell skillnad mellan de två orden. Medan "núna" förankrar yttrandet till en extern tidsperiod används "nú" i temporala jämförelser (nu vs. då) samt för att markera övergångar och/eller engagemang. De icke-temporala funktionerna hos "nú" behandlas i tre separata kapitel: "nú" som tonpartikel, "nú" som yttrandepartikel och "nú" som dialogpartikel. "Nú" som tonpartikel förekommer i yttranden där talaren framhäver särskilt viktig information. Partikeln uppträder då ofta i argumenterade sekvenser. "Nú" som yttrandepartikel används däremot mellan turer då talaren visar motparten att en pågående tur ska förstås som en fortsättning eller en respons på en föregående tur. I dessa belägg uttalas "nú" ofta med utdragen vokal och knarr i rösten. "Nú" som dialogpartikel bildar i de flesta fall en egen tur. I dessa belägg registrerar "nú" att informationen i föregående tur är oväntad eller förvånande. Dialogpartikeln "nú" yttras ofta med förlängd vokal och en distinkt intonationskurva. En prosodisk analys av materialet visar att det finns ett samband mellan intonation och respons. En tydligt stigande ton kan t.ex. fungera som ett tecken på att talaren vill ha en förklaring till en föregående tur. Studien visar sålunda att det finns en gemensam nämnare i bruket av ordet "nú" i isländska trots att det kan ha en rad olika funktioner. Sammanfattningsvis kan man konstatera att "nú" används för att fokusera eller framhäva något viktigt i en tidigare, pågående eller kommande tur. I stället för att förankra det sagda i referenstiden, förankrar "nú" yttrandet i samtalets interna tid, i diskurstiden.

I den här artikeln tar jag upp en specifik lexikal markör för ersättande reparation, nämligen partikeln "eiku" som kan påträffas i ledigt helsingforssvenskt samtalsspråk. Denna partikel härstammar från finskan och kan anses vara en kombination av negationen "ei" och konjunktionen "kun", i princip ’nej utan’. Partikeln är mycket vanlig i reparationer på finska och tycks inte ha direkta motsvarigheter i andra språk. Därför kan den antas fylla ett slags lucka speciellt i tvåspråkiga helsingforssvenskars språk. I denna studie ska jag först kort redogöra för ersättande reparation på svenska samt tidigare observationer av "eiku" i finska samtal och i finländsk svenska. Efter denna bakgrund övergår jag till att visa och diskutera exempel ur ett helsingforssvenskt samtalsmaterial. Här utgår jag från en samtalsanalytisk sekvensanalys, där reparationssekvenserna står i fokus, och i synnerhet hur partikeln "eiku" placeras i sekvenserna. I slutet av artikeln dryftar jag partikelns betydelse för svenskan i Helsingfors som språkkontaktfenomen och vad vi kan säga om dess etableringsgrad i en tvåspråkig talgemenskap, där olika inlåningsmekanismer ofta är förankrade i social interaktion. I den här artikeln tar jag upp en specifik lexikal markör för ersättande reparation, nämligen partikeln eiku som kan påträffas i ledigt helsingforssvenskt samtalsspråk. Denna partikel härstammar naturligtvis från finskan och kan anses vara en kombination av negationen ei och konjunktionen kun, i princip ’nej utan’. Partikeln är mycket vanlig i reparationer på finska och tycks inte ha direkta motsvarigheter i andra språk (Sorjonen & Laakso 2005). Därför kan den antas fylla ett slags lucka speciellt i tvåspråkiga helsingforssvenskars språk. I det följande ska jag först kort redogöra för ersättande reparation på svenska samt tidigare observationer av eiku i finska samtal och i finländsk svenska. Efter denna bakgrund övergår jag till att visa och diskutera exempel ur ett helsingforssvenskt samtalsmaterial. Här utgår jag från en samtalsanalytisk sekvensanalys, där reparationssekvenserna står i fokus, och i synnerhet hur partikeln eiku placeras i sekvenserna. I slutet av artikeln dryftar jag partikelns betydelse för svenskan i Helsingfors som språkkontaktfenomen och vad vi kan säga om dess etableringsgrad i en tvåspråkig talgemenskap, där olika inlåningsmekanismer ofta är förankrade i social interaktion.

This article investigates transitional points in interaction (junctures) where participants use the Swedish adverbial expression på något sätt (‘in some way’) in conversations about visual art. The conversations take place between 1) professionals in gallery settings and 2) lay people in group conversations. These participants have different knowledge about and different rights to assess art. Thus, how they position themselves epistemically in relation to the situational context and with the help of på något sätt is an additional aim of this study. The junctures scrutinized are found in places where på något sätt occurs as a turn extension, in responsive turns and in aborted turn constructional units (TCUs). At these junctures the participants deal with potential interactional troubles that can hamper the progressivity of talk and make repairing actions relevant. Deploying a multimodal interactional analysis, the study shows how the participants’ observations can be modified and negotiated by på något sätt co-occurring with relevant embodied behavior, such as emblematic, iconic and other-oriented hand gestures. The participants in both data sets seek to establish a mutual understanding. They seem to agree more easily on observables when these are modified and delivered in relative terms. In this interactional work, where the participants need to organize their descriptive and evaluative actions in relation to each other, the adverbial expression på något sätt is a highly flexible resource.

In 1864, an Icelandic folktale, Sagan af Grishildi goou (the Story of Grishildur the Good) was published in print for the first time, in Jon Arnason andd Guobrandur Vigfusson's folktale collection. The story, a version of the famous story of the Patient Griselda, has its roots in Boccaccio's Decamerone from c. 1350, which Petrarch rewrote in Latin in 1373, so that it became widespread in European literary circles during the next centuries. The story reaches Iceland c. 1600 and became relatively popular, as at least 18 different versions of the story exist in Icelandic, both in prose and verse, preserved in 52 manuscripts, in addition to the few that have been published in print.When the folktale collection was republished in the 1950s, it included two Griselda folktales, the one from 1864, and also, a shorter, previously unpublished tale, which appeared in volume 5 in 1958. Upon a closer inspection, it turns out that both tales go back to the same handwritten tale in Jon Arnason's folktale manuscript, Lbs 533 4to, written by Ragnhildur Guomundsdottir (fol. 176r-78r). In fact, the 1864 edition is Jon Arnason's own rewriting of the tale (also preserved in Lbs 533 4to, fol. 220r-23r) while the one from 1958 presents Ragnhildur's original version. The article attempts to analyse and explain the changes Jon Arnason makes to Ragnhildur's story, in addition to present the folktalee's influence on later literary works.The main results of the study is that Jon mainly makes three types of changes. Firstly, he embellishes segments where Ragnhildur's narrative is short and without many details. Secondly, he changes back to the Boccaccio/Petrarch tradition some details which have been spoiled by orality, for instance, by returning the number of Griselda's children from the folktale traditional three, to Boccaccio/Petrarch's original two. Jon also removes connections to other narrative traditions, when he makes Ragnhildur's King Artus (Arthur) nameless. Thirdly, Jon seems to be influenced by the same misogyny as his contemporary colleagues in Europe, when he increases the power of the king and other male characters at the cost of female ones. With his changes, Jon actually created a new version of the Griselda story, so further research into the story's intertextuality and development must treat his version as an independent text, different from the one written by Ragnhildur.

Non

I tidigare undersökningar av personlig träning på svenska i Finland och Sverige har vi funnit att många verbala instruktioner är korta och frasformade (se Huhtamäki m.fl. 2019). Instruktioner kan dock vara längre och mer komplexa, till exempel bestå av en uppmaning och en motivering, såsom "tänk på att du kan ha bollen ännu mer så att du får ännu mer rotation" (Lindström m.fl. 2020). Här står uppmaningen i imperativ och följs av en förklarande, konsekutiv sats. En detalj som Lindström med flera (2020) upptäckte i denna kontext var att instruktioner som innehöll sekvensen 'tänk på att' var vanligare i det sverigesvenska delmaterialet än i det finlandssvenska. Detta föranledde då frågan vad tränarna gör med denna och en del andra konstruktionstyper innehållande verbet tänka: i vilka situationskontexter används de och i vilket interaktionellt syfte? Fokus för den här undersökningen ligger således på instruktioner som uttalas av den personliga tränaren och riktar sig till motionären och som innehåller verbet tänka i någon form. Vi studerar med vilka verbala, prosodiska och kroppsliga drag PT:n realiserar instruktionerna samt jämför ett finlandssvenskt och ett sverigesvenskt delmaterial. Interaktion och variation i pluricentriska språk (IVIP)

Många av världens språk är pluricentriska. Sådana språk talas i mer än ett land som nationellt eller officiellt språk, antingen som enda språk med sådan status eller som ett av flera. Bara i Europa finns en rad pluricentriska språk, såsom engelska, franska, tyska och svenska. I den här boken står svenskan i Sverige och Finland i fokus. Pluricentriska språk har tilldragit sig en hel del internationellt forskningsintresse. Mycket uppmärksamhet har ägnats både åt språkens språkpolitiska villkor och åt de språkliga drag som kännetecknar olika nationella versioner (eller varieteter med en språkvetenskaplig term) av ett och samma språk. I det senare fallet dokumenteras främst språkets struktur, såsom skillnader i uttal, ordförråd och grammatik. Den dokumentationen har sedan kunnat ligga till grund för ordböcker, ordlistor och grammatikböcker som beskriver en viss nationell varietet av ett pluricentriskt språk. Däremot fanns tills nyligen mycket lite forskning om hur människor som talar samma språk men bor i olika länder faktiskt använder språket i konkreta samtal. Huruvida de kommunikativa mönstren är desamma eller skiljer sig åt över landsgränserna var alltså en obesvarad fråga vid starten för forskningsprogrammet Interaktion och variation i pluricentriska språk (IVIP) som pågick mellan 2013 och 2020. Programmets empiriska syfte var därför att bidra med ny kunskap om vad som är utmärkande för finlandssvenska respektive sverigesvenska samtal. Det empiriska materialet avgränsades till tre vanligt förekommande domäner (områden) i offentligheten: service, lärande och vård. Vi valde dessa domäner dels för att de är vanliga och många därför har egen erfarenhet av dem, dels för att vi antog att vi där skulle kunna se hur samhällets sociokulturella normer förstås och ”talas fram”. Att vi valde bort vardagliga samtal i privatsfären beror på att den större variationen där (till exempel ifråga om deltagare, sammanhang och samtalsämnen) försvårar jämförelser. Interaction and Variation in Pluricentric Languages (IVIP) is a research programme which was funded for eight years (2013–2020) by the Swedish research foundation Riksbankens Jubileumsfond for the Advancement of the Humanities and Social Sciences. The programme findings have, to date, resulted in some sixty publications; for details the reader is directed to the list of publications available at the IVIP homepage (https://www.su.se/svefler/ivip/publikationer-publications/publications-ivip-1.123078). The plan to investigate pluricentricity based on interactions in the national varieties of Swedish evolved partly from an earlier Australian research project on address practices in the pluricentric languages English, French, German and Swedish (Clyne/Norrby/Warren 2009), which had uncovered some interesting pragmatic differences between national varieties of these languages, and partly from the realisation that there was very little research on pluricentricity from an interactional perspective at the time. Accordingly, the main motivation of the research programme was to address this research gap and, more specifically, to contribute to the fuller description of the variation in communicative patterns between the two national varieties of Swedish based on comparable datasets. This book reports the project’s main findings concerning following areas of interest: greeting behavior, forms of address, presenting the reason-for-a-visit, directive actions, assessments, feedback, and thanking. Also topics such as embodiment, non-verbal resources and artefacts in interaction are discussed. Non

Svensk passiv har flera olika former (s-passiv, vara- och bli-passiv). S-passivens dominans i svenska är också en tydlig skillnad mellan svenska och de andra nordiska språken. I den här artikeln analyserar vi L2-svenska översättningar av finska meningar för att se hur väl språkbadselever lärt sig passiven och vilken passivkonstruktion de föredrar. Vi jämför språkbadselever i årskurs 6 och 9 för att se om det blir en förbättring och också för att se om det finns en skillnad i vad de verkar ha problem med eller vad gäller vilken passivkonstruktion som de föredrar. Våra resultat visar att s-passiven är den vanligaste i båda årskurserna precis som i L1-svenska och att de perifrastiska passivkonstruktionerna används mer i årkurs 9 men att de då fortfarande är problematiska. Årskurs 9 har högre formell korrekthet i sitt bruk av s-passiven och vara-passiven, men eftersom de använder fler komplexa former kan det ibland leda till normavvikelse. Vi ser att det finns problem främst i relation till formen i passivkonstruktionerna och inte så mycket i valet av passivkonstruktion, men det kan också vara svårt att bedöma konstruktionsvalet utan ett mer omfattande sammanhang varför vi anser att det vore värt att titta vidare på konstruktionsvalet i framtiden. The Swedish passive has a variety of forms (s-passive, vara- and bli-passive). It also differs from the other Scandinavian languages in the dominance of the s-passive. In this article we analyse L2 Swedish translations of Finnish sentences to see how well a group of immersion learners can form passives and which passive construction they prefer. We compare immersion students in year 6 and 9 to see if there is any improvement and also if there is a difference in what they tend to have problems with or in the constructions they prefer to use. Our results show that the s-passive is the most common in both years (as in L1 Swedish) and that the periphrastic forms increase in year 9 but that their form still causes problems. Year 9 reaches a higher level of formal correctness in s- and vara- passives, however since they use more complex forms more often this sometimes leads to inaccuracies. Our results show problems primarily in relation to the form and not in the choice of the passive construction, although construction choice is difficult to judge out of a bigger context and this would be worth looking at more in the future.

In this paper, we present an interactional analysis of pseudo-cleft constructions in Swedish talk-in-interaction. The pseudo-cleft construction is an existing speakers’ resource in Swedish interaction, and it displays regular structural patterns and characteristic interactional functions. Swedish pseudo clefts, such as "va ja inte gillar e hennes nasala röst" ‘what I don’t like is her nasal voice’, are bipartite constructions where Part A of the construction, "va ja inte gillar" ‘what I don’t like’, is a nominal relative clause headed by the relative pronoun "vad" ‘what’ or the demonstrative "det" ‘that’, often combined with the relativizer "som". The copula verb, "e" ‘is’, links Part A with the subjective complement, Part B, "hennes nasala röst" ‘her nasal voice’, which is traditionally analysed as the focus-bearing cleft constituent. As our analysis show,s in conversational, online speaking there is some variation in the degree to which pseudo-cleft constructions are syntactically integrated: from fully integrated biclausal constructions to non-copular variants and further to variants in which the latter turn-part stands in a loose relation to the cleft clause or is aborted or even missing. Our analysis is based on a collection of ca. 80 pseudo-cleft constructions excerpted from audio- and video-recorded interactions. We will account for the construction’s functional properties that have to do with projecting actions and generating discourse events, e.g. showing that Part A has an important turn-projecting function in that it often discloses the speaker’s stance towards the issue at hand. The pseudo-cleft constructions are recurrently employed for marking discourse shifts, e.g. from a positive to a negative stance. These can be paralleled with previous studies on pseudo-cleft constructions e.g. in English, German, French, and Hebrew (e.g. Hopper & Thompson 2008; Günthner 2011; Pekarek Doehler 2011; Maschler & Fishman 2020). Our findings shed new light on structural and functional properties of pseudo-clefts in the Swedish language, but also more generally in spoken interaction.

Våra tidigare studier av servicesamtal inom IVIP har visat att det finns vissa skillnader mellan Sverige och Finland i fråga om t.ex. hälsnings- och tilltalspraktiker (Norrby m.fl. 2015; Wide 2016; Nilsson m.fl. 2017; Norrby m.fl. 2018; Nilsson m.fl. 2018). I en tidigare studie av kundernas ärendepresentationer (Lindström & Wide 2017) noterade vi att det, trots många likheter, föreligger vissa systematiska skillnader i hur önskan att köpa eller avhämta biljetter uttrycks på svenska i Sverige respektive Finland. De finlandssvenska kunderna använder t.ex. påfallande ofta frågeform när de vill köpa biljetter (Har du biljetter till x?) och preteritum eller pluskvamperfekt när de hämtar förbokade biljetter (Jag hade biljetter till x). Detta kan ses som ett utslag av talarnas orientering mot den för Finland mer typiska respekt- och hänsynsstilen som kännetecknas av formella artighetsmarkörer, garderingar och indirekta uttryckssätt (Saari 1995; Norrby 2014, 232). För att utforska sambandet mellan språk och nation närmare inkluderar vi i den här studien även servicesamtal på finska i jämförelsen av kundernas ärendepresentationer i Sverige och Finland. Syftet med vår artikel är att redogöra för de vanligaste presentationsformerna i servicesamtalen och jämföra distributionen av dem mellan varieteterna och språken. Lägger vi fokus på de finlandssvenska kunderna ser vi att de utför den sociala handlingen ’att presentera sitt ärende’ på ett sätt som pragmalingvistiskt dels konvergerar med allmänsvenska, dels med finska konventioner. I användningen av modala deklarativer följer finlandssvenska talare en generell hövlighetsnorm i svenska, medan de i benägenheten att favorisera interrogativer och tempusförskjutning orienterar sig mot ett finländskt sätt att uttrycka sig. En sådan pragmatisk balansgång mellan svenskt och finländskt torde vara rätt allmänt för finlandssvenskar överlag, vilket vi också belagt i en jämförande studie av tilltalskonventioner i svenska, finlandssvenska och finska läkarkonsultationer (Wide m.fl. 2019). Det som ur en sverigesvensk synvinkel ser ut som ett ovanligare eller avvikande sätt att uttrycka sig hos de finlandssvenska kunderna avspeglar således en orientering mot hur ärenden ofta presenteras på finska, och i Finland. Denna orientering präglas av ett större mått av indirekthet än i uttryckssätten i Sverige.

Literacy practices in the Grand duchy of Finland. Literacy practices of the administration viewed through the archives. In this article, we approach the period of the grand duchy of Finland 1809–1917 and its administrative literacy practices through an archive study of letters and supplique files. The documents analyzed come from the archives of three levels of authorities: the city of Helsinki, the governor of the county of Nyland (Uusimaa) and the emperor (the archives of the senate). We study the literacy events and draw conclusions of the literacy practices. Our focus is on the materiality of the documents, authors and scribes, language choice and themes. We place our findings in a social and historical setting, thus approaching the literacy practices from a multidisciplinary viewpoint (linguistics, translation studies and history). The theoretical and methodological approach follows New literacy studies (Barton 2007) and the sociolinguistics of writing (Lillis 2013, Blommaert 2008 & 2013). Our study maps the vast archive material and describes, through analyses of samples, the literacy practices of the administration. Our results show that the artefacts, the paper and the forms of writing goes through great changes during the period. The primary language of administration is Swedish. Finnish is used widely at the end of the period, while Russian is mainly used in the documents to the governor’s office. The population increase during the period is striking. More widespread education and urbanization also characterizes the period. In the beginning of the studied period, ordinary people turn to the city authorities directly, with assistance from scribes or lawyers. The suppliques to the emperor seem to be written with the help of scribes and officials as intermediators. Suppliques to the governor are written both directly and with assistance from scribes. At the end of the period it is more usual for people to write without professional assistance. The writers ask and make appeals and the themes vary from asking for documents or permissions to asking for reliefs from fees or taxes.

This study analyzes how teachers and students construe events as different types of processes in academic language counseling meetings in Swedish. The data consist of six meetings collected at universities in Sweden and Finland, in which a supervisor comments on linguistic matters in essays written by a student. The goal is to study how the interlocutors use verbs to construe events as different types of processes according to Systemic Functional Grammar, that is, as material, mental, relational or verbal processes. The analysis shows that Finland-Swedish supervisors and Sweden-Swedish students favor relational processes, which construe events as abstract, static relations. At the same time, Swedish supervisors and Finland-Swedish students prefer to use mental processes, which express subjective processes in the human mind, such as cognition or perception. Furthermore, the results show that both supervisors and students from Sweden employ linguistic resources that even out the asymmetry between them: the supervisors downplay their authority by stressing their own subjectivity, while the students do not position themselves as particularly subjective. In contrast, the supervisors and students from Finland distance themselves from one another: the supervisors portray themselves as objective and impersonal, while the students construe themselves as subjective. https://doi.org/10.33063/diva-427678

I kapitlet analyseras frekvent förekommande lexem i Sinebrychoffs korrespondens, dels som helhet, dels skribentvis och ordanvändningsmönster kartläggs och knyts ihop med den textuella och extratextuella kontexten för breven.

This is an introduction to the edited volume 'Språk och interaktion 4'. It maps the profile of the volume based on the articles included in it, lifting up classical topics in studies of language and interaction, and especially in conversation analysis, and points to the key topic of the volume, interactional asymmetries in a societal context. Non

Personal training is a new form of institutional interaction that has not been considerably studied as regards language. Still, alongside embodied interaction, language is central in this activity. In this paper, phrasal utterances are studied as a resource for instructing in personal training. The data consist of 7 h 23 min of video recordings of training sessions with Swedish-speaking participants from Finland and Sweden, which are supplemented with field notes. The theoretical–methodological framework includes interactional linguistics, ethnography of communication, and variational pragmatics. Results show that participants use all semiotic information at hand when they produce and understand phrasal instructions during personal training. This process involves the overall activity, the participants’ institutional roles as trainer and client, their body positions and movements, and trajectories of earlier interaction and embodied elements of the instructions themselves. Phrasal instructions are short; thus, they are focused and easily integrated into the ongoing physical activity. Certain differences are observed between the data from Finland and from Sweden, e.g., Finnish data have more phrasal instructions, whereas the Swedish data have more third-turn follow-ups, which may indicate cultural differences in this domain. The article concludes that phrasal utterances are not only useful as instructions in personal training but also well-suited for the activity type. Interaktion och variation i pluricentriska språk IVIP

Lärarens val av undervisningspraktiker spelar en avgörande roll för elevers inlärningsresultat. I lärarkognitionen ingår förmågan att på adekvata sätt styra och handleda elevens inlärningsprocess och utvärdera dess utgång med livslångt lärande som huvudsyfte. I artikeln kartläggs och analyseras vilka samband som finns mellan undervisningspraktiker och elevers inlärningsresultat i svenskans långa lärokurs i slutet av den grundläggande utbildningen. Materialsamplet härstammar från den finländska nationella utvärderingen från 2013 och omfattar 1679 elever och 98 lärare, vars respons genomgick en fördjupad analys. Ur analysen framgick en tämligen traditionell bild av lärarnas arbetssätt. Vissa tidsenliga undervisningspraktiker som muntlig parövning var vanliga, medan bedömningsmönstren tedde sig relativt traditionella med skriftlig produktion i fokus. I princip uppskattade lärarna dock allmänna pedagogiska mål, t.ex. att växa som människa och att bemöta andra kulturer. En del signifikanta samband upptäcktes mellan arbetssätt och elevers språkfärdigheter. Skolundervisningens betydelse var tydligare för pojkar än för flickor. Barn till högre utbildade föräldrar gynnades mest av tidsenliga arbetssätt. Sammanfattningsvis rekommenderas en fortsatt förnyelse av svenskundervisningens praktiker genom pedagogiskt motiverad användning av informationsteknologi och utökande av autentiskt språkbruk i genuina möten eller på distans. I synnerhet bör pojkar och barn till dem som inte tagit studentexamen beaktas. peerReviewed

I servicesamtal engagerar sig kunden och personalrepresentanten i ett utbyte av information, varor och tjänster: kunden vill köpa något eller få information, personalen begär transaktionella handlingar, såsom betalning. När den andra parten levererat den efterfrågade handlingen kommenteras detta ofta av den mottagande parten med en positiv värderande respons som vad bra, perfekt, utmärkt. Vårt syfte är att undersöka sådana responser i servicesamtal i finlandssvenska och sverigesvenska. Materialet utgörs av en korpus av samtal som spelats in vid teaterkassor och bokningscentraler i olika städer i Sverige (Stockholm, Göteborg, Karlstad) och Finland (Helsingfors, Åbo, Vasa) inom forskningsprogrammet IVIP (Interaktion och variation i pluricentriska språk). Våra iakttagelser pekar på att det finns skillnader mellan finlandssvenska och sverigesvenska i fråga om hur positiva värderande responser uttrycks: mer återhållsamt som bra, fint, kiva (mest finlandssvenska) eller starkt uppgraderat som härligt, kanon, toppen (mest sverigesvenska). I första hand avser vi att undersöka sekvenser som innehåller värderande s.k. tredjedrag (begäran–leverans–respons).Tidigare forskning på engelskt material om s.k. high-grade assessments (t.ex. brilliant, wow, cool, is that so?) har visat att starkt uppgraderade värderingar fungerar som signaler på starkt engagemang, där samtalspartnern visar sin entusiasm, empati, sympati, förvåning eller avsky inför det som talaren säger utan att själv ta över turen (Antaki 2002). Vidare har man pekat på att uppgraderade responssekvenser fungerar som sätt att föra en interaktionell episod till sitt slut (Antaki, Houtkoop-Steenstra & Rapley 2000). Teoretiskt och metodiskt bygger vi på insikter från samtalsanalys, interaktionell lingvistik och variationspragmatik.

"Nog" is a common clausal adverbial or modal particle in Swedish. The word had historically a meaning of ‘enough’, but has developed into an epistemic marker of subjective certainty which can also be used intersubjectively, for example, to ask for the hearer’s consent. In this article we investigate how the particle was used around the turn of the last century in correspondence between the Finland-Swedish art collector Paul Sinebrychoff and various people in Sweden from whom he bought art pieces. Our study shows that there are no referential uses (corresponding to ‘enough’) in the material, even though we can still find them today (as we show in examples from dramatic dialogue from the 1990s in the corpus Svensk Dramadialog). We have mainly found subjective modal uses, and we see that there are slightly more intersubjective uses in the Finland-Swedish letters. However, we claim that this is not likely to be due to a difference in the varieties; rather, this is the result of the participation framework. It is the Finland-Swedish art collector who is seeking agreement, concessions and services from his addressees, and this outward orientation shades into the functions of nog in his letter writing.

UNIVERSITY OF HELSINKI Department of Finnish, Finno-Ugrian and Scandinavian Studies (Nordica) Tiina Räisä, 2016. Media rituals as class- and culture-dependent discourses and functions. Lucia in Hufvudstadsbladet and the construction of Svenskfinland. Abstract This study is an empirical and interdisciplinary examination of Lucia in the Hufvudstadsbladet (HBL) daily newspaper. My aim is to give visibility to a longstanding media text that has become important for the Swedish-speaking people in Finland. I define Lucia as a media ritual and use it as an example to investigate how media institutions, through a reproduction of texts, construct culture and, over time, also symbolic communities such as Svenskfinland. The theoretical aim is to emphasize ritual as a powerful context which has an impact on how language users choose their words, and also, to highlight rituals as constituting borders, and thus, influencing the construction of distinctive and collective identities. The research material consists of articles produced by the HBL at the beginning of each, new ritual season. The focus is exclusively put on the Lucia practices produced and distributed by the HBL rather than on any other Finnish or Scandinavian Lucia traditions. I have also excluded the events of the actual Lucia day, 13 December, and have instead concentrated only on those media texts by which the media institution launches the initial phase of the media ritual. I analyse the reproduction of three participatory groups: Lucia candidates, the trio (also called the Lucia jury) and the various groups that receive the proceeds of the fundraising campaign connected to the media ritual. For a synchronic analysis, I have studied media texts from every ten years during 1950 2012 and have applied a diachronic perspective to establish how the ritual and its meanings have changed over time. The interdisciplinary approach is reflected by the methodological choices. The concept of sequence has been used both in conversation analysis and anthropology to deconstruct the elements of an event. I apply sequence to organize and analyse the different systematic forms of repetition. Names and name-like expressions as well as various verb phrases (active and static conditions of being and doing, as well as quality) are communicated sequentially, thus reflecting the ritual demands of logic and strategy. My study is situated in a constructivist tradition in that language is not taken for granted, but is rather seen as a practice which constructs meaning-making. Words become significant symbols that have an impact on the discursive development of the media ritual and resources that manifest the various functions and tasks distributed to the participatory groups by the media institution. The concept of ritual makes is possible to evaluate the difference between what is presented as natural but which is in fact a means of constructing the social, that is, culture and ideology. The dissertation underlines the social consequences of the discourses and functions established by the ritual context. Media rituals are structurally, functional and culture specific phenomena, implying both who belong to the social centre who are placed in the periphery. I claim that the mythical construction of nation and culture implications for the diversified society and the integration process. It is by highlighting the repeated symbolic practices distributed by journalists and accepted by the public that one can understand the impact of the ritualised media practices that lead to constructions of inclusion and exclusion. Key words: ritual, media rituals, ritualization, myth, construction, discourse, function, sequence, strategy, media language, repetition, symbol, onomastics, participatory groups, types, identity, culture, class, gender, social centre, consensus, inclusion, exclusion Journalisternas språk har en naturaliserande och socialiserande kraft. Medietexter förmår således att både inkludera och exkludera grupper genom ordval och perspektiv. Detta blir särskilt påtagligt i samband med mediernas ritualer, när t.ex. republiken firar sin självständighet eller när Svenskfinland förbereder sig för lucia. I avhandlingen analyseras Hufvudstadsbladets lucia som förmodligen är Finlands äldsta medieritual. I studien fokuseras på medietexter och på de redaktionella skrivpraktikerna från1950, då medieritualen börjar, fram till 2010-talet. Själva luciadagens händelser analyseras inte, inte heller andra luciatraditioner i Finland eller Norden eller de andra luciaorganisationerna (Folkhälsan och Yle). Resultatet reflekterar endast hur medieinstitutionen HBL kommunicerar med sina läsare och konstruerar det finlandssvenska, sociala centret. Analysen fokuserar på tre medverkandegrupper: luciakandidaterna, trion (också kallad luciajuryn) samt gruppen de utsatta som tar emot pengar från välgörenhetsinsamlingen luciahjälpen. Under luciaperioden blir Svenskfinland en suverän nation med en distinkt kultur och ett eget territorium. Detta kommuniceras via hyllningar till det svenskspråkiga territoriet och dess individer samt genom att hålla det finskspråkiga majoritetssamhället på avstånd. De finlandssvenska personnamnen, ortnamnen och institutionsnamnen blir omistliga identitetsmässiga byggstenar. I ritualen idealiseras vissa handlingar och tillstånd. Reproduktionen av godhet och idogt arbetande är centrala ritualteman. Grupperna får olika uppdrag som sammantaget bildar en social helhet. Luciakandidaterna symboliserar en livskraftig medelklass, trion en exklusiv överklass och de utsatta en underklass. Ett centralt resultat är följaktligen att medieritualer inte består av en solidarisk, sammanhållande funktion utan av flera olika. Undersökningen är tvärvetenskaplig och förankras i en socialkonstruktivistisk tradition. Den diskursiva utvecklingen manifesteras genom en sekventiell reproduktion av det kulturellt förväntade sättet att kommunicera i en specifik kontext. De ritualrelaterade begreppen (myt, magi och tabu) används för att tolka sambandet mellan språkets mikronivå och den överordnade makronivån. Avhandlingen tar upp ett aktuellt samhällstema. Luciaundersökningen visar att polarisering bottnar i ett konsekvent andragörande med hjälp av språkliga symboler. I ritualen är människan inte fri utan blir underställd de perspektiv hon själv skapar: journalisters explicita avsikt är knappast att diskriminera. Kultur, nation och klass konstrueras genom att omsluta det homogena och utesluta det mångfacetterade, vilket försvårar integrationen. Den kritiska frågan gäller om journalister och andra privilegierade borde bli bättre rustade och se bortom det mytiska tänkandet.

Finding the final grade - A study of evaluative remarks in grading comments for matriculation examination essays in Swedish as a mother tongue and literature The main purpose of the study is to illuminate evaluative remarks and an institutional interaction in a social context. The overall focus is on qualitatively demonstrating patterns of expression that censors, through attitude remarks, use in their grading of good and excellent matriculation examination essays in Swedish as a mother tongue and literature, as well as how these remarks fulfill an interpersonal function in the grading process. The matriculation examination in Finland constitutes an institutionalized writing practice and the censors can be seen as authoritative graders in this context. Through evaluative remarks in interaction with each other the censors show qualities of the matriculation examination essay or the author of the essay, which they as graders want to bring to light. Theoretically and methodically, the study follows the appraisal system, which makes it possible to analyse and examine rhetorical elements in texts as well as to look at the relation between the author and the reader. In this study appraisal is used to examine the censors comments on matriculation examination essays and the relations between grading comments. The study shows established patterns of writing practices and the result of the study should be seen as indicators of connections in grading comments. The results of the analysis shows that censors in their comments do not express their own emotions (AFFECT) but express values through the subsystems ENGAGEMENT and ATTITUDE mainly through appreciative remarks on the matriculation examination essay. In a dialogue with the other censors, they reference external sources such as standardized policy documents and the teacher s scoring; consensus in their grading is reached by collegial dialogue. Keywords: writing practice, institutional writing practice, grading, summative grading, evaluative remarks, appraisal, censor evaluative comments as dialogue, Swedish with a didactic alignment. Min studie undersöker en inte tidigare utforskad skriftkultur och mitt syfte är att belysa hur erfarna bedömare uttrycker sig i bedömarkommentarer på goda studentexamensuppsatser i modersmål och littertur. Genom min studie öppnas dörrarna till en skriftkultur inom Studentexamensnämnden och i min avhandling visar jag hur censorer i sina kommentarer uttrycker värderingar kring studentexamensuppsatsen och/eller abiturienten som skrivit provet. Jag visar hur censorerna relaterar sin bedömning till de för provet givna bedömningskriterierna och -föreskrifterna och redogör för den bedömningsprocess som studentexamensprovet går igenom från det att abiturienten skrivit prov till att provet betygssätts. I fokus ligger dialogen mellan censorera och det institutionella samspel som leder till en samstämmig bedömning av uppsatsen. Inom sin profession för censorerna en dialog kring uppsatsen och kommer på så sätt till en gemensam slutsats kring slutpoängen för uppsatsen.

This dissertation concerns boundary crossing between three activity systems in a Swedish municipality: a local refugee reception, a Swedish language programme for adult immigrants, and measures for labour market inclusion. In their joint engagement, a boundary activity called The Resource, these systems share a target group consisting of newly arrived refugees at the ages of 20 25. The aim of this study is to explore how boundary crossing between these three systems is constructed by means of language use, and how the newcomers and their language acquisition are constructed in this context of boundary crossing. Moreover, the object of the boundary activity is compared with the original objects of each activity system: integration, language learning andrapid labour market entry. The theoretical framework integrates systemic functional grammar, SFG (Halliday and Matthiessen 2004), with activity theory (Engeström 1999, 2008), completed with the concept of boundary crossing by Wenger (1998). The sources of the study are written documents crossing boundaries, boundary objects, and interviews with boundary crossers, employees representing each of the three activity systems. The findings show that boundary crossing is constructed by lexical means as well as by grammatical means. Efforts are made by the employees to create a way of mentioning the target group that could correspond to the joint engagement in the boundary activity. Simultaneously, the employees mention the newcomers with the traditional terms used in each system (klient, elev,deltagare). When it comes to the grammatical construction of boundary crossing and the target group in written documents, different images emerge. Depending on the genre, the newcomers are constructed as lucky recipients of a chance to enter to the labour market, as matters of administration across boundaries or as active doers successfully engaging in the boundary activity. The participants in the processes often have the function of constructing components of the boundary activity, e.g. the division of labour. Normally, one of the activity systems measures for labour market inclusion is positioned in the foreground. As a frequent participant in the processes and a frequent subject in exchange, this system represents the boundary activity and talks to the newcomers. These conditions are sharpest when it comes to the object of The Resource. The Resource as a boundary activity is clearly oriented to the Swedish employment programme Arbetslinjen . More than rapid labour market entry, some of the boundary crossers emphasize the importance of integration aspects and the empowerment of the target group in awider meaning. Language education and language acquisition become tools in the context of boundary crossing. These tools are taken for granted, and there seems to be no reason to give further details about them. Flyktingintroduktionen i Sverige präglas av den s.k. arbetslinjen, dvs. strävan efter ett snabbt inträde på arbetsmarknaden och egen försörjning för de nyanlända. Den här studien visar att ambitionerna med arbetslinjen kan komma att skymma sikten för annat väsentligt. Detta gäller inte minst individers språkutveckling och kraven på språkliga färdigheter i arbetslivet. Blundar man för komplexiteten i språkfrågan, finns det risk för att arbetslinjen vänds till en nackdel för de nyanlända. Den här fallstudien som mynnar ut i nämnda farhåga granskar Resursen, en kommunal gränsaktivitet i Sverige. Gränsaktiviteten formas genom att tre aktivitetssystem Arbetsmarknadsåtgärder, Flyktingintroduktion och Svenskundervisning för invandrare bildar nätverk för att genom sina respektive uppdrag bistå en grupp unga nyanlända under målgruppens första tid i Sverige. Undersökningen tar fasta på tidigare forskning som poängterar vikten av språkanvändning i (mötet mellan) aktivitetssystem. Genom en lexikogrammatisk analys av språkbruket i Resursen spåras konstruktionen av gränsaktiviteten. Av särskilt intresse är hur bilden av de nyanlända konstrueras och hur målen för respektive aktivitetssystem samsas inom ramen för gränsaktiviteten. Materialet för analysen består av skriftliga dokument som korsar gränserna mellan systemen och av intervjuer med tjänstemän i gränsaktiviteten. Det visar sig att bilden av de nyanlända varierar beroende på typ av text. De nyanlända konstrueras dels som en lyckosam grupp som fått chansen att komma närmare arbetsmarknaden i Sverige, dels som en administrativ angelägenhet för de samverkande tjänstemännen och dels som aktiva görare som formar gränsaktiviteten till en succé. Av de tre aktivitetssystemen konstrueras Arbetsmarknadsåtgärder som den dominerande parten. Dominansen blir särskilt tydlig vid formuleringen av målen för gränsaktiviteten där snabbt inträde på arbetsmarknaden och egen försörjning betonas. Bland de tjänstemän som arbetar närmast målgruppen höjs det dock röster för alternativa mål såsom ett självständigt liv och personlig utveckling för de nyanlända. Diskussionen om språkutveckling blir däremot knapphändig och endimensionell. Det svenska språket tas som ett självklart redskap för arbetslinjen, av detta material att döma för självklart för att problematiseras. I de fall frågan kommer upp tenderar den att begränsas till utveckling av det talade språket. Detta riskerar inte bara uppfyllelsen av de breda målen för språkutbildningen. I slutändan kan det motverka även det primära målet med arbetslinjen. Här har språkutbildningen ett uppdrag: att sprida kunskap om språkutvecklingen, om språkets roll vid delaktighet i olika sammanhang och inte minst om arbetslivets krav på språkliga färdigheter.