Search

I dagens svenska skola är det viktigt att eleverna lär sig att läsa och förstå olika texter för att lyckas med sin skolgång. Att lära sig läsa är lätt för en del elever medan andra elever hamnar i svårigheter av något slag. De elever som hamnar i en läs- och skrivproblematik har rätt att få stöttning i sin kunskapsutveckling och att arbeta extra med en speciallärare kan vara en av insatserna som skolan kan erbjuda. Att arbeta som speciallärare med inriktning på elevers språk- läs- och skrivutveckling och vilka uppgifter som innefattas i tjänsten verkar skilja sig åt beroende på vilken skola och i vilken kommun man arbetar vid och. Att börja arbeta i en verksamhet som nyutexaminerad speciallärare enligt examensordning som gäller från och med år 2008 innebär att speciallärarna står inför olika utmaningar beroende på hur deras uppdrag utformas på den enskilda skolan. Det verkar som om deras arbete hamnar på individnivå med elever trots att de själva uppger att de vill arbeta mer förebyggande och utveckla läs- och skrivundervisningen på gruppnivå. Hur den specialpedagogiska verksamheten är organiserad kring elever som har hamnat i en läs- och skrivproblematik påverkar hur mötet med eleverna och vilket stöd som specialläraren kan ge. Denna studies syfte är att öka kunskapen om speciallärares möjligheter och hinder att arbeta framgångsrikt på individ- och organisationsnivå med elever som hamnat i en läs- och skrivproblematik. De frågeställningar som ställts är: Hur beskriver speciallärare att de arbetar med elevers läs- och skrivutveckling? Hur är den specialpedagogiska verksamheten organiserad när det gäller läs- och skrivutveckling på individ- och organisationsnivå? Vad upplever speciallärare i sitt arbete som hinder respektive möjligheter för att elever ska lyckas med sin läs- och skrivutveckling? Vad upplever speciallärare att de vill utveckla i sitt uppdrag kring arbete sitt arbete med elever som hamnat i en läs- och skrivpedagogik? Studien har genomförts med en fenomenologisk ansats där kvalitativa intervjuer genomförts med åtta speciallärare som har anställts i två mindre kommuner i Mellansverige inom de tre senaste åren. Alla speciallärare har inriktningen språk- läs- och skrivutveckling.

Introduktion: Överrapportering till mottagande traumateam på akutrummet av traumapatienter är en viktig del i ambulanssjuksköterskans arbete. För en optimerad vårdkedja och för en ökad patientsäkerhet samt för en minimerad vårdtid är det viktigt att betydande information framkommer via en väl strukturerad kommunikation i akutrummet. Syfte: Syftet med studien är att undersöka ambulanssjuksköterskans upplevelse av överrapportering till traumateam på akutrummet vid ett traumalarm. Metod: En kvalitativ metod med semistrukturerade intervjuer användes och nio ambulanssjuksköterskor deltog i studien som genomfördes i södra Sverige. Materialet analyserades med hjälp av Burnards innehållsmetods analys. Resultat: Resultatet framställdes i fyra olika huvudkategorier med sammanlagt åtta underkategorier. Slutsats: Resultatet visade på att ambulanssjuksköterskan har både positiva och negativa upplevelser av att avlägga en rapport till traumateamet och att det finns flertalet störningsmoment både i mottagandet av patienten från traumateamets sida samt störningsmoment som berodde på organisatoriska problem. Ambulanssjuksköterskan upplevde att grunden till en tydlig överrapportering var struktur och tydlighet genom hela överrapporteringen samt att det finns förbättringspotential som uppnås genom utbildning.

Introduktion: Överrapportering till mottagande traumateam på akutrummet av traumapatienter är en viktig del i ambulanssjuksköterskans arbete. För en optimerad vårdkedja och för en ökad patientsäkerhet samt för en minimerad vårdtid är det viktigt att betydande information framkommer via en väl strukturerad kommunikation i akutrummet. Syfte: Syftet med studien är att undersöka ambulanssjuksköterskans upplevelse av överrapportering till traumateam på akutrummet vid ett traumalarm. Metod: En kvalitativ metod med semistrukturerade intervjuer användes och nio ambulanssjuksköterskor deltog i studien som genomfördes i södra Sverige. Materialet analyserades med hjälp av Burnards innehållsmetods analys. Resultat: Resultatet framställdes i fyra olika huvudkategorier med sammanlagt åtta underkategorier. Slutsats: Resultatet visade på att ambulanssjuksköterskan har både positiva och negativa upplevelser av att avlägga en rapport till traumateamet och att det finns flertalet störningsmoment både i mottagandet av patienten från traumateamets sida samt störningsmoment som berodde på organisatoriska problem. Ambulanssjuksköterskan upplevde att grunden till en tydlig överrapportering var struktur och tydlighet genom hela överrapporteringen samt att det finns förbättringspotential som uppnås genom utbildning.

Syfte och frågeställningar: Syftet med denna litteraturstudie var att undersöka effekten både kort- och långsiktigt gällande smärta och funktion vid bålstabiliserande träning jämfört med annan intervention hos patienter med subakut eller långvarig smärta samt att undersöka kvalitén på inkluderade studier. Metod: Studien är en systematisk litteraturstudie vilken är en uppdatering av en tidigare litteraturstudie. Sökning gjordes i fyra databaser. Data extraherades från de inkluderade studierna och presenterades i text och tabell. Metodologisk bedömning utfördes med hjälp av SBU:s granskningsmall. Resultat: Nitton studier inkluderades. Studierna hade en varierande metodologisk kvalité och ingen uppvisade en fullgod kvalité. De flesta av de inkluderade studierna fann en signifikant effekt av bålstabiliserande träning jämfört med generell träning - gällande smärta och funktion postintervention och kortsiktigt (3 månader). Vid jämförelse av bålstabiliserande träning och manuell terapi eller minimal intervention, fann ett fåtal studier fördel för bålstabiliserande träning gällande skattad smärta och funktion på lång sikt. Slutsats: Resultatet indikerar att bålstabiliserande träning är effektiv som behandling vid ländryggssmärta på kort sikt jämfört med generell träning gällande skattad smärta och funktion. I jämförelse med manuell terapi och minimal intervention är resultaten ej entydiga men visar på en viss fördel för bålstabiliserande träning, både gällande smärta och funktion. Aim: The aim of this study was to investigate the effect both short and long term, regarding pain and function at stabilizing exercise compared to other interventions in patients with sub acute or chronic pain, and to examine the quality of the included studies. Method: The study is a systematic literature review which is an update of a previous systematic review. The search was made in four databases. Data were extracted from the included studies and presented in text and table. Methodological assessment was conducted with the help of the SBU's review template. Results: Nineteen studies were included. The studies had varying methodological quality and none showed an adequate quality. Most of the included studies reported a significant benefit to the intervention of stabilizing exercise compared with general training - regarding pain and function post- intervention and short term (3 months). Comparing stabilizing training versus manual therapy or minimal intervention, a few studies found advantage for stabilizing exercise regarding rated pain and function in the long term. Conclusions: The result indicates that stabilizing exercises are effective in the treatment of low back pain in the short term compared to general training regarding rated pain and function. In comparison with manual therapy and minimal intervention, the results are not clear but show a slight advantage for stabilizing exercises, both in terms of pain and function.

Uppdraget från Socialstyrelsen består av tre sammanhängande delar. I den första delen presenteras olika tolkningar av begreppet vård som inte kan anstå utifrån en analys av hur begreppet används i den aktuella propositionen och lagtexten. Dessa tolkningar specificeras i ett antal kriterier. I den andra delen analyseras dessa tolkningar utifrån den etiska plattformen. Den tredje delen syftar till att analysera hur begreppet vård som inte kan anstå förhåller sig till den nationella modellen för öppna prioriteringar inom hälso- och sjukvård och diskutera om denna kan användas för att ge stöd vid prioritering och ransonering. Den teoretiska analysen kompletteras med några exempel på praktiska beslutssituationer avseende vård av papperslösa hämtade från kliniskt verksamma personer.

Metod Uppdraget från Socialstyrelsen består av tre sammanhängande delar. I den första delen presenteras olika tolkningar av begreppet vård som inte kan anstå utifrån en analys av hur begreppet används i den aktuella propositionen och lagtexten. Dessa tolkningar specificeras i ett antal kriterier. I den andra delen analyseras dessa tolkningar utifrån den etiska plattformen. Den tredje delen syftar till att analysera hur begreppet vård som inte kan anstå förhåller sig till den nationella modellen för öppna prioriteringar inom hälso- och sjukvård och diskutera om denna kan användas för att ge stöd vid prioritering och ransonering. Den teoretiska analysen kompletteras med några exempel på praktiskabeslutssituationer avseende vård av papperslösa hämtade från kliniskt verksamma personer. Analys I rapporten har vi formulerat ett antal kriterier som tillämpningen av begreppet vård som inte kan anstå behöver uppfylla i enlighet med lag 2012/13:407. Dessa kriterier är: Vårdbehovskriteriet: Personen har ett vårdbehov – d.v.s. det finns en diskrepans mellan önskvärt och aktuellt tillstånd som kan påverkas med en vårdåtgärd. Begränsningskriteriet: Vårdgivaren får begränsa vården till vård som inte kan anstå för personer som inte är folkbokförda i Sverige och är fyllda 18 år. En sådan begränsning bör baseras på överväganden kring: Svårighetsgraden hos tillståndet (aktuell ohälsa, risk för framtida ohälsa eller särskilda behov utifrån tidigare övergrepp och trauma). Effekten av åtgärden om den ges i nuläget jämfört med om den fördröjs. Kostnadseffektiviteten hos åtgärden om den ges i nuläget jämfört med om den fördröjs. Begränsade ansvarskriteriet: När begreppet vård som inte kan anstå tillämpas bör vårdgivaren utgå från att personen förväntas vara en begränsad tid i Sverige men behöver inte väga in vad som kommer att hända med personens möjlighet att få vård efter att hen inte längre befinner sig i Sverige. Alternativt: Utökade ansvarskriteriet: När begreppet vård som inte kan anstå tillämpas bör vårdgivaren utgå från att personen förväntas vara en begränsad tid i Sverige men bör samtidigt väga in vad som kommer att hända med personens möjlighet att få vård efter att hen inte längre befinner sig i Sverige. Slutsatser Utifrån vårdbehovskriteriet drar vi slutsatsen att papperslösa personer som söker vård bör bedömas på ett adekvat sätt vid varje sådant tillfälle för att vårdgivaren ska kunna ta ställning till om det föreligger ett vårdbehov. Vi drar slutsatsen att begränsningskriteriet strider mot människovärdesprincipen när det gäller begränsning av vård utifrån kronologisk ålder och folkbokföring. Vi drar även slutsatsen att den ransonering av vård som impliceras av begränsningskriteriet inte förefaller baseras på en resursbegränsning, utan på att papperslösa inte har samma rätt till hälso- och sjukvård som den folkbokförda befolkningen. Vi drar slutsatsen att i valet mellan det begränsade och utökade ansvarskriteriet så är det utökade ansvarskriteriet att föredra. Detta utifrån hänsyn till den etiska plattformen eftersom detta utökade kriterium i större utsträckning tillåter hänsyn till relevanta aspekter som svårighetsgrad, effekt av åtgärd och kostnadseffektivitet på ett sätt som är i linje med hur den folkbokförda befolkningen behandlas. Samtidigt drar vi slutsatsen att ansvarskriteriets tidsbegränsning är svår att förhålla sig till eftersom det i många fall är ytterst osäkert hur länge en person kan befinna sig i Sverige utan nödvändiga tillstånd. Vi drar slutsatsen att de faktorer som lyfts fram för att avgöra hur vård som inte kan anstå ska avgränsas är i sak desamma som förekommer i den nationella modellen för öppna prioriteringar – d.v.s. svårighetsgraden hos tillståndet (aktuellt och potentiellt), effekten av åtgärden (och hur den utvecklas över tid) samt kostnadseffektivitet. Samtidigt pekar vi på att det finns ett antal motsägelser i avgränsningen av begreppet och i lagen som helhet som strider mot den etiska plattformen och den nationella modellen. Detta rör även de fall när specifika diagnos- eller åtgärdsområden lyfts fram explicit oberoende av hänvisningar till svårighetsgrad, effekt av åtgärd eller kostnadseffektivitet. Vi drar slutsatsen att även om det är möjligt att peka på några generella kombinationer av svårighetsgrad, effekt av åtgärd och kostnadseffektivitet som kan avgränsa vård som inte kan anstå – så är dessa kombinationer mycket svåra att tillämpa på individnivå. Detta eftersom det är svårt att göra individuella risk och effektbedömningar. När det gäller den folkbokförda befolkningen så är ett normalt förfarande vid bedömning av risk eller effekt att man antingen sätter in behandling för säkerhets skull, eller avvaktar och då har möjlighet som patient att återkomma om tillståndet förvärras eller kan bli föremål för återbesök på vårdgivaren initiativ. Om vårdgivaren bedömer att vården i det fallet kan anstå så finns alltså oftast möjlighet till ny bedömning på patientens eller vårdgivarens initiativ. Eftersom det i fallet med papperslösa personer är mer osäkert om han eller hon kan återkomma för en ny bedömning så kan det förefalla rimligt att oftare sätta in behandling för säkerhets skull i det fallet. Samtidigt måste detta balanseras mot de risker behandlingen kan vara förknippad med och möjligheten att följa upp dessa risker där personen kommer att befinna sig. Method The assignment from the National Board of Health and Welfare consists of three related parts. Part one presents different interpretations of the concept “care that cannot be deferred” based on an analysis of how the concept is used in the government bill and the wording of the Act. Several criteria are used to specify these interpretations. Part two analyses the interpretations of the concept “care that cannot be deferred” discussed in part one. The analysis is based on the ethics platform for priority setting. Part three aims to analyse how the concept “care that cannot be deferred” relates to the National Model for Transparent Prioritisation in Swedish Health Care and discuss whether it can be used to support prioritisation and rationing. The theoretical analysis is complemented by several examples of practical decision-making situations, as described by clinicians, that involve the care of non-registered individuals. Analysis In this report we have formulated several criteria that the concept “care that cannot be deferred” must fulfil according to the law (2012/13:407). These criteria address: Care need: The individual has a care need – i.e. a discrepancy exists between the desired and actual condition, which can be influenced by a care intervention. Limitations: The provider may place limitations on “care that cannot be deferred” delivered to non-registered individuals in Sweden and who are 18 years of age or older. Such limitations should be based on considerations involving: Severity of the condition (current ill health, risk for future ill health, or special needs arising from previous assault and trauma). Effect of the intervention if it is provided now compared to deferred intervention. Cost-effectiveness of the intervention if it is provided now compared to deferred intervention. Limited responsibility: When applying the concept “care that cannot be deferred” the provider should assume that the individual is expected to be in Sweden for a limited time, but it is not necessary to consider the person’s opportunities to receive care once he/she is no longer in Sweden. Expanded responsibility: When applying the concept “care that cannot be deferred” the provider should assume that the individual is expected to be in Sweden a limited time, but should also consider the person’s opportunities to receive care once he/she is no longer in Sweden. Conclusions Based on the care need criterion, we conclude that non-registered individuals who seek care should be adequately evaluated in each case so the provider can determine whether a care need exists. We conclude that the limited responsibility criterion conflicts with the human dignity principle when it comes to limiting care based on chronological age and national registration. Further we conclude that the rationing of care implied by the limited responsibility criterion does not appear to be based on limited resources, but that the non-registered individual does not have the same right to health services as the nationally registered population does. We conclude that in choosing between the limited and the expanded responsibility criteria, the latter is preferable in light of the ethical platform since, to a greater extent, the expanded responsibility criterion allows consideration of relevant aspects (e.g. severity level, effect of intervention, and cost effectiveness) similar to the way the registered population is treated. Further, we conclude that the time limitation of the responsibility criteria is difficult to address since in many cases it is highly uncertain how long a person can remain in Sweden without necessary authorisation. We conclude that the factors presented for determining how to define “care that cannot be deferred” are basically the same as those in the national model for priority setting – i.e. severity of the condition (current and potential), effect of the intervention (and how it changes over time), and cost effectiveness. Concurrently we point to several contradictions in defining the definition, and in the law generally, that conflict with the ethical platform and the national model for priority setting. This includes the cases where specific diagnostic or treatment areas are explicitly noted, regardless of severity level, effect of intervention, or cost effectiveness. Further, we conclude that it is possible to point to several general combinations of severity level, effect of intervention, and cost effectiveness that can define “care that cannot be deferred” – so these combinations are very difficult to apply at the individual level. The reason is that it is difficult to determine individual risks and effects. As regards the registered population, a normal way to determine risks or effects would be either to provide treatment “for safety’s sake” or to wait, thus providing the opportunity for the patient to return if the condition deteriorates or for the provider to call the patient for a return visit. If the provider decides that care can be deferred, usually there is an opportunity for a new evaluation at the initiative of the patient or provider. Since it is less certain that patients in the non-registered population can return for a new evaluation, it might seem reasonable to offer treatment more often for safety’s sake. Concurrently, this must be balanced against the risks associated with treatment and the opportunities to follow up on these risks wherever the individual resides.

Studier av prioriteringar i primärvården är särskilt intressanta eftersom det är där de allra flesta av oss kommer i kontakt med hälso- och sjukvården. Det är också i primärvården prioriteringar och olika former av ransonering på grund av begränsade resurser är vanliga. De allra flesta av oss förstår och accepterar att vi inte omedelbart kan få träffa en läkare om det inte rör sig om akuta och allvarliga sjukdomstillstånd. Vi finner många gånger ett råd om egenvård som en tillfredställande lösning för tillfället. Hur olika prioriteringar görs ”bakom kulisserna” är dock många gånger oklart för oss. Vi kan ibland t.ex. undra varför vi får betala för vissa vårdtjänster medan andra är gratis. Osäkerhet om på vilka grunder prioriteringar sker gäller inte bara för patienter utan även sjukvårdspersonal. Erfarenheter från flera olika håll i Sverige pekar på att de etiska riktlinjer som utgör kärnan i riksdagens prioriteringsprinciper är svåra att använda i praktiken. Det är därför angeläget att få mer kunskap om hur prioriteringsprinciper och begrepp uppfattas av sjukvårdspersonalen för att utveckla arbetsformer som är begripliga och förenliga med rådande rutiner. Distriktsläkare, mottagningssköterskor och distriktssköterskor vid fyra vårdcentraler som tidigare deltagit i en prioriteringsstudie har inbjudits att diskutera prioriteringar utifrån ett antal frågeställningar. Resultaten från dessa diskussioner visar bland att olika begrepp tolkas på många olika sätt. En framgångsrik implementering av den etiska plattformen kräver antagligen betydligt mer av öppna diskussioner om prioriteringar och principer i det dagliga vårdarbetet. Två allmänläkare Eva Arvidsson från Kalmar och Malin André från Falun har bidragit med den största insatsen i projektet som för övrigt inbegriper Lars Borgquist från Avdelningen för allmänmedicin vid Linköpings universitet och Kjell Lindström från Primärvårdens utvecklingsenhet i Jönköping. Studien har finansierats av Forskningsrådet för sydöstra sjukvårdsregionen (FORSS). Jag vill på projektgruppens vägnar tacka alla medverkande från vårdcentralerna Lindsdal och Borgholm i Kalmar läns landsting, Öxnehaga i Jönköpings läns landsting och Ryds vårdcentral i Landstinget i Östergötland. Linköping 2007-07-24 Per Carlsson Background Experience from work with priority setting in health and medical care indicates that the ethical guidelines that are at the heart of Swedish Parliament’s principles for priority setting are difficult to implement into practical clinical decision- making. The same can be said of the model for priority setting drawn up by the Swedish National Board of Health and Welfare in the national guidelines for care and treatment. For this reason, we need more knowledge on how principles for priority setting and related concepts are perceived by medical care personnel, the relevance of these concepts, and if there are other aspects that also impact the priority setting situation. We also need to develop new work methods to meet Parliament’s intentions with priority setting in health and medical care. To contribute to the development of new work methods, we chose to study priority setting in primary care practice. Our primary purpose was to describe the way in which general practitioners and district nurses perceive the concepts severity of illness, benefit and cost-effectiveness when they rank priority for individual patients. Our secondary purpose was to compare medical personnel’s perception of the concepts severity of illness, benefit and cost-effectiveness with the definitions of these concepts in the model for vertical priority setting as established by the National Board of Health and Welfare. Methods Focus group interviews as a source of data collection was selected as the method since the study was explorative and the intention was to obtain as many aspects as possible pertaining to priority setting concepts. The method is suitable for collecting a large amount of information within a previously unexplored subject. Interviews were conducted with eight groups of physicians and nurses from four different primary care centers. The respondents selected had participated in a prospective study on practical priority setting, i.e. they had experience of implementing the concepts severity of illness, benefit, and cost-effectiveness in setting priorities in their daily work. Results and Conclusions Both the physicians and nurses expressed a simplified interpretation of the concepts severity of illness and benefit. One example of such simplification was that many nurses said that when ranking the severity of a condition, they based their decision on how imperative it was for the patient to see a physician. A common response was that the concepts could be assessed from both patient and staff perspectives but that these assessments could differ. When asked to set priorities according to a specific template, respondents said that it was easier to rank patients with an acute condition that had a tangible effect on function and that could be immediately treated, than to rank patients according to factors that were a risk to their future health. This means that priority judgements based on knowledge of a patient category were perceived as uncertain and more difficult to use than direct personal experience of treating an individual patient. This was discussed, above all, by the physicians. Respondents gave several examples of actions taken despite that medical staff did not feel that there was any benefit to the patient. In a comparison of how these three concepts are described in the model for priority setting on the policy level drawn up by the National Board of Health and Welfare and how medical personnel implemented the concepts, we found both similarities and dissimilarities. A model based on these concepts can be of use in priority setting in primary care, but it must be supplemented and improved to be applicable to ranking patients in day-to-day medical care. Supplements that may be necessary are; clarification that a combination of medical and patient perspectives is intended, clarification of how to use the concept cost-effectiveness, and the addition of a time factor and factors related to the individual patient. There is also a need for a more structured way of working with evidence-based care. We also need to clarify the differences between setting priorities for patient categories and for individual patients in day-to-day medical care. In our opinion, the model for priority setting on the patient category level can be improved to be more applicable as a template for decision-making on the individual patient level, however a supplementary model may be necessary to support priority setting on the individual level.

Den svenska primärvården med vårdcentraler har utvecklats under en 40-årsperiod. Utvecklingen har delvis varit en anpassning till den alltjämt dominerande specialistvården med anknytning till sjukhusen. I takt med den medicinteknologiska utvecklingen har det också skett en överföring av flera patientgrupper i öppna vårdformer och många av de stora folksjukdomarna utreds och behandlas numera i primärvården. Resurstillskottet till svensk primärvård har i relativa tal varit mindre än det till sjukhusvård under den 40-åriga perioden och det har skapat prioriteringsproblem. Frågor om hur prioriteringar går till och bör gå till blir alltmer aktuella i primärvården i takt med att man upplever att resurserna inte räcker till. Studier och diskussioner om prioriteringar saknas till stor del och det har inte funnits någon vana att hantera prioriteringssituationer inom primärvården. Inte heller har det funnits stöd eller verktyg för att underlätta prioriteringsarbetet för de som arbetar i primärvården. Detta projekt om prioriteringar i primärvård vill belysa hur primärvårdspersonal tänker och agerar i prioriteringsfrågor och hur prioriteringsarbetet sker i praktiken vid ett slumpmässigt urval av landets vårdcentraler. Vi anser därför att resultaten är representativa för svensk primärvård. Projektet utgår från Institutionen för hälsa och samhälle vid Linköpings universitet (Per Carlsson, Eva Arvidsson och Lars Borgquist) i samarbete med Primärvårdens FoU-enhet i Jönköpings läns landsting (Kjell Lindström, Jan Mårtensson och Linda Frank). Arbetet har genomförts med ekonomiskt stöd från forskningsprogrammet Sjukvårdens förändringar, ett samarbete mellan Region Skåne, Västra Götalands Regionen, Landstinget Västmanland, Landstinget i Östergötland, Stockholms läns landsting, Socialstyrelsen och Sveriges Kommuner och Landsting. Tack till alla de personer som medverkat vid intervjuerna, övriga personer i projektet samt anslagsgivaren.

Det analysarbete som gjorts har i denna etapp har genomförts i samarbete med samma tre typföretag - Höganäs AB, Sandvik Materials Technology samt Ovako Steel AB - som i etapp 1. De tre företagen hanterar vardera en avsevärda mängd miljödata som idag finns utspridd inom organisationerna och lagras i olika system varför sammanställningar försvåras. Det betyder att den miljödata som mäts och beräknas lagras på ett sätt som innebär en irrationell hantering av den samlade miljöinformationen. Den analys som visar att det inom järn- och stålbranschen går att beskriva verksamhetsprocesser på ett enhetligt sätt och att miljödatan som företagen mäter, beräknar och lagrar överensstämmer i mycket stor grad. Baserat på detta har en branschgemensam miljödatastruktur varit möjlig att ta fram. Denna struktur är framtagen för att kunna lagra miljödata för utsläpp till luft, utsläpp till vatten, energianvändning och avfall. Utifrån den miljödatastruktur som arbetats fram och genom diskussioner med representanter för typföretagen i projektet har en översiktlig systemskiss för ett miljöinformationssystem inom järn- och stålindustrin tagits fram. Detta miljöinformationssystem kan vara generellt inom branschen och svara upp mot gemensamma krav på hantering av miljödata. Det analysarbete som gjorts har i denna etapp har genomförts i samarbete med samma tre typföretag - Höganäs AB, Sandvik Materials Technology samt Ovako Steel AB - som i etapp 1. De tre företagen hanterar vardera en avsevärda mängd miljödata som idag finns utspridd inom organisationerna och lagras i olika system varför sammanställningar försvåras. Det betyder att den miljödata som mäts och beräknas lagras på ett sätt som innebär en irrationell hantering av den samlade miljöinformationen. Den analys som visar att det inom järn- och stålbranschen går att beskriva verksamhetsprocesser på ett enhetligt sätt och att miljödatan som företagen mäter, beräknar och lagrar överensstämmer i mycket stor grad. Baserat på detta har en branschgemensam miljödatastruktur varit möjlig att ta fram. Denna struktur är framtagen för att kunna lagra miljödata för utsläpp till luft, utsläpp till vatten, energianvändning och avfall. Utifrån den miljödatastruktur som arbetats fram och genom diskussioner med representanter för typföretagen i projektet har en översiktlig systemskiss för ett miljöinformationssystem inom järn- och stålindustrin tagits fram. Detta miljöinformationssystem kan vara generellt inom branschen och svara upp mot gemensamma krav på hantering av miljödata.

Efterfrågan på miljöinformation i olika former förväntas öka under de kommande åren. Det gäller såväl internt inom företaget som externt till kunder, ägare, övriga finansiärer, myndigheter m.fl. För att kunna möta de förväntade kraven har företagen inom järn- och stålindustrin identifierat ett behov av att åstadkomma en strukturerad miljödatahantering (lagring, bearbetning och dokumentation), som möjliggör att ett och samma dataunderlag så långt som möjligt kan utnyttjas och relativt enkelt omformas till olika former av kommunikationsprodukter. Projektets mål är därför att ta fram en branschgemensam struktur för miljödatahantering inom järn- och stålindustrin Efterfrågan på miljöinformation i olika former förväntas öka under de kommande åren. Det gäller såväl internt inom företaget som externt till kunder, ägare, övriga finansiärer, myndigheter m.fl. För att kunna möta de förväntade kraven har företagen inom järn- och stålindustrin identifierat ett behov av att åstadkomma en strukturerad miljödatahantering (lagring, bearbetning och dokumentation), som möjliggör att ett och samma dataunderlag så långt som möjligt kan utnyttjas och relativt enkelt omformas till olika former av kommunikationsprodukter. Projektets mål är därför att ta fram en branschgemensam struktur för miljödatahantering inom järn- och stålindustrin