School-age educare centres (SAEC) have traditionally been places with room for play and for the realization of children’s interests, initiatives, and needs. In recent years, there have been discursive shifts, where SAEC has moved from a social pedagogical arena towards an educational pedagogical one. This change is the focus of this dissertation’s study, which aims to contribute knowledge about how science and technology are expressed in SAEC teaching. The study is ethnographically inspired, and video observations and field notes, as well as formal and informal interviews have been used as data collection methods. The study has been conducted at three different SAEC with diverse conditions. One is located at a compulsory school for pupils with intellectual disabilities, one is an outdoor SAEC, and one is what could be described as an 'ordinary' SAEC that reflects contemporary conditions of SAEC; a large number of enrolled students, inadequate facilities, and a low proportion of staff with pedagogical training. Critical discourse analysis (CDA) in accordance with Norman Fairclough has been used as a theoretical and methodological framework. The study’s results indicate that there is a desire among SAEC staff to conduct goal-directed teaching, that is, to plan teaching in advance, based on the curriculum’s goals, to carry it out systematically so that all students have access to the teaching, and to base it on students’ interests. The results show the challenges that SAEC staff face in delivering the teaching. These include difficulties in finding time and space for teaching, getting students to want to participate, and getting them interested. Another challenge is the difficulty of implementing SAEC group-oriented approach within SAEC in compulsory school for pupils with intellectual disabilities. SAEC staff mostly rely on traditional teaching methods, mainly developed within the framework of the school. At the same time, the results show other ways of realizing the, Fritidshem har av tradition varit en plats med utrymme för lek och tillvaratagande av barns intressen, initiativ och behov. På senare år har det skett diskursförskjutningar där fritidshemmet rört sig från en socialpedagogisk arena mot en utbildningspedagogisk. Det är denna förändring som avhandlingens studie intresserar sig för genom att studera och bidra med kunskap om hur naturvetenskap och teknik kommer till uttryck i fritidshemmets undervisning. Studien är etnografiskt inspirerad. Videoobservationer, fältanteckningar samt formella och informella samtal har använts som datainsamlingsmetod. Studien har genomförts på tre olika fritidshem med skilda förutsättningar. Ett av fritidshemmen finns på anpassad grundskola, ett är ett utomhusfritidshem och ett är vad som skulle kunna betecknas som ett "vanligt" fritidshem som avspeglar fritidshemmets nutida villkor: ett stort antal inskrivna elever, bristfälliga lokaler och låg andel personal med pedagogisk utbildning. Kritisk diskursanalys (CDA) i enlighet med Norman Fairclough har använts som teoretisk och metodologisk utgångspunkt. Studiens resultat visar att det finns en vilja hos fritidshempersonal att bedriva en målstyrd undervisning, det vill säga planera undervisning i förväg baserat på läroplanens mål, genomföra den på ett systematiskt sätt så att alla elever får del av undervisningen och i detta ta utgångspunkt i elevers intresse. Resultaten visar på de utmaningar som fritidshemspersonalen stöter på när de realiserar undervisningen. Det handlar bland annat om svårigheter att hitta tid och plats för undervisningen, att få eleverna att vilja delta och att få dem intresserade. En annan utmaning är svårigheten att genomföra fritidshemmets grupporienterade arbetssätt i fritidshem på anpassad grundskola. I hög grad lutar fritidshemspersonal sig tillbaka på traditionella undervisningstraditioner, huvudsakligen utvecklade inom ramen för skolan. Samtidigt visar resultaten på andra sätt att realisera undervisningsuppdraget