Search

The aim of this study has been to understand the relationship between two public site-specific works of art and the site that they were placed in and made for. The study’s focus is on this relationship, but also on the relationship between the viewer and the works of art. These relationships are particularly interesting because the two analyzed works of art are placed in a public hospital setting. A hospital setting comes with many predetermined ideas about its environment, usually negative ones. The hospital in which the two site-specific artworks reside has been conceptualized very differently from a general hospital. The aim of the hospital has been to create, through architecture, design, and art in unison, a caring environment that connotes trust, professionalism and a “home-like” feeling. Through analyzing the two public site-specific artworks and their surroundings, the study has shown that such an environment has been achieved by grounding the artworks in the organization’s main activity and the needs as well as by grounding the artworks in the history and topography of the surrounding city and using the traits to be found therein. The study has also found that the two artworks work to direct and position the viewer in and through the surrounding space and, thereby, contribute to making the hospital a functioning organization. Furthermore, the works of art challenge viewers by opening their minds to new ideas about their situation. They can also be seen a source of distraction for viewers because a hospital is often thought to be an emotionally and physically draining place. The works of art, in combination with their surroundings, create a conceptualized environment that viewers can read as caring, trustworthy, somewhat challenging (allowing a reevaluation of the situation) and distracting. This can lead to greater participation in viewers’ situation at the hospital (be they patients, next of kin or hospital staff), resulting in a better functioning organi

Detta examensarbete undersöker hur gestaltning inom landskapsarkitektur kan bidra till att bevara och skydda trädsamhällen. Undersökningen görs genom ett gestaltningsförslag av trädflyttar i samband med byggnationen av Västlänken. Västlänken är ett infrastrukturprojekt och en utbyggnation av kollektivtrafiken i Göteborg. Till följd av byggnationen har 500 träd fällts och 300 träd flyttats. I detta arbete kartläggs träden som flyttats genom en alternativ kartläggningsmetod kallad counter-mapping. Det är en metod som ämnar skifta perspektiv och lyfta fram värden som vanligen förbises i mer konventionella kartläggningsmetoder. Parallellt med undersökningen av träden som flyttats i Västlänken har en litteraturstudie gjorts. Den behandlar olika gestaltningsteorier, naturvetenskapliga perspektiv och posthumanistiska idéströmningar. I litteraturstudien beskrivs problematiken att trädsamhällen inte bevaras och skyddas bero på människans koloniala relation till naturen, där naturen ses som resurs att extrahera från. Här lyfts mellan-art-symbioser som vägar fram. Litteraturstudien tillsammans med kartläggningsarbetet har sedan legat till grund för gestaltningsförslaget Förslaget utgörs av fem platsspecifika gestaltningar baserade på fem följda trädflyttar och vilka alla undersöker olika gestaltningsgrepp. Detta följs av en diskussion baserat på examensarbetets frågeställningar. De behandlar hur trädflyttarna bidrar till att bevara trädsamhällen, vilken kapacitet counter- mapping och gestaltning av trädplatser har att synliggöra mellan-art-symbioser och avkolonialisera träd, samt arbetets övergripande frågeställning: hur gestaltning inom landskapsarkitektur kan bidra till att bevara och skydda trädsamhällen. Diskussionen kommer fram till att flytta träd i vissa fall kan bidra till att bevara träd. Det gäller yngre och mindre träd som hotas av fällning i staden. Större och äldre träd bör däremot prioriteras att få stå kvar. Counter-mapping kan genom att lyfta dolda värden och f, This master thesis examines how design in landscape architecture can contribute to preserving and protecting tree communities. The investigation is done through a design proposal based on trees that have been moved due to the Västlänken project. Västlänken is an infrastructure project and an expansion of public transport in Gothenburg. As a result of the construction, 500 trees have been felled and 300 trees moved. In this work, the trees that have been moved are mapped through an alternative mapping method called counter-mapping. It is a method that aims to shift perspectives and highlight values that are usually overlooked in more conventional mapping methods. In parallel with the investigation of the trees that have been moved, a literature study has been made. It processes different design theories, natural science perspectives and theories within posthumanism. The literature study describes the problem when tree communities are not preserved and protected due to man’s colonial relationship with nature, where nature is seen as a resource to be exploited. Inter- species symbioses are highlighted as ways forward. The literature study together with the counter map has since formed the basis for the design proposal. The proposal consists of five site-specific design projects based on five of the trees that have been moved, all of which are designed by different approaches. This is followed by a discussion based on the thesis questions. They deal with how moving trees contribute to preserving tree communities, what capacity counter-mapping and design have to make inter-species symbioses visible and decolonize trees, as well as the main question of the work: How design in landscape architecture can contribute to preserving and protecting tree communities. The discussion comes to the conclusion that moving trees in some cases can contribute to the preservation of trees. This applies to younger and smaller trees that are threatened to be cut down. Larger and older trees

Protect dirt from shame | the love that vanished är en utställning som har utgångspunkt i mina egna erfarenheter av lesbiska relationer och av att ha en kvinnokropp. I min essä kommer jag rikta fokus till de delar av utställningen där motstridiga känslorna omhändertas i ett ifrågasättande av att göra skillnad på som en del av att vara homosexuell och kvinna kan innebära i möte med en heteronormativ mansdominerad värld. Den homosexuella berättelsen som ett samtal som hela tiden ska undvikas, vars kroppar ska tynas bort och var kärlek inte ska uppvisas för omgivningens skull, något som jag menar på försvagar identiteten. Hur fördomar separerar oss och skapar en illusion av ett ”vi och dom”, där homosexuella inte längre ses som vanliga människor. I utställningen utforskar jag genom det måleriska och skulpturala vad som händer med kvinnokroppen när den överskrider det förutbestämda genuset och ifrågasätter döljandet av homosexuella berättelser och vad den sortens fobiskt klimat gör med oss. Det är utifrån erfarenheter och insjunkande i depressioner och psykoser som jag senare kom att börja funderar om det dubbla livet som följd av homofobiskt klimat förhåller sig så som samtiden förhåller sig till många världar genom tillbakagång av erkännande? Ett insjuknande i desorientering och hallucinationer som splittrar oss än djupare in i isolering och individualism när vi frånstöter det mänskliga, det verkliga och inte låter oss varandra närmas. Samhällets dragning till ett dualistiskt binärt tänkande som riskerar frånta verklighetens komplexitet och reducera ner jaget till något ensamt och oföränderligt. I mitt försök att relatera och föra samman händelser skulle jag vilja citera Designing for interdependence, a poetics of relating av Martin Avila, "relation is the knowledge in motion of beings, which risks the being of the world”

Jag tror att människan har ett behov av att omge sig av saker. Vi har en längtan efter att få ta hand om, att få vara omvårdande och bry oss om. Under våra liv utspelar sig en evig nestingprocess, ett oupphörligt skapande av ett bo och en trygghet. Ett ändlöst ackumulerande av saker. Jag vill undersöka och visualisera vårdandet, ägandet, samlandet och blicken. För mig är människans relation till föremål uråldrig, den härstammar från begynnelsen och är en primitiv drift. Jag ser tillbaka på stenåldersmänniskan, barnet och djuret och lånar deras blickar för att kunna förstå och nysta i relationen., I believe that us humans has a need to sorround ourselves by objects and things. We share a desire to care and be caring. During our lives an endless nesting process unfolds, an infinite creation of safety. In this paper I want to explore and visualise care, ownership, collecting and gaze.

Kulturministeren vil gøre op med mandsdominansen i offentligt rum ved at rejse statuer af kvinder fra dansk historie. Udspillet griber ind i vigtige historiepolitiske spørgsmål, som strækker sig ud over spørgsmål om køn og diversitet. For hvilken rolle har monumenter egentlig i dagens Danmark?, spørger kronikøren

Artiklen undersøger, hvordan billedhuggeren Emil Westman Hertz anvendte fotografi i sin kunstneriske praksis, herunder hvordan den fotografiske praksis forbinder sig med den skulpturelle praksis.

Within this text, I will discuss my process of making sculptures through my examining MA soloshow. It is a deeply personal reflection of my ideas and where they originate from, symbolsand what they speak of, materials and techniques they require. The theme of my sculptures ischildhood and memories, what I lost when growing up, and who I became. There is also astrong theme of craftsmanship in my work and, in this text, an exploration of materials andthe knowledge of my working hands. In this essay, I present four sculptures within thechapters THE BRAID, THE ROPE, THE MITTEN, and THE WELL. It aims to give the reader aninsight into my artistic process when creating my MA exam work.

This essay tries to, in a post humanist approach, answer questions regarding the agency of materials, things and art in relation to the body; the bodily experience of art. This is also an essay about an artistic practise that has developed during three years in a context where the craft skill and knowledge about certain materials have been in focus while the artist herself has been interested in a more emotional and theoretical approach to the materials and what they do. The text is a result of what happens when those two different ways of relating to art and craft are encountered.

The essay Stor Tystnad (Great Silence) was written during the production of my solo exhibition with the same name. Their common ground is their examination of time, as a concept and idea, and as an experience. The centerpiece of the exhibition was three slide projectors, running simultaneously next to each other, creating a loop of text and images. They speak of time, of man and nature, and of death. The essay is not an explanation or a continuation of this piece. It is a text that comments on my practice in general, including the artwork that it shares a name with. The subjects that the essay deals with can be listed as follows: time as a non-linear entity, time as a circle, time as something non-existing. The artistic process (correction: my artistic process) and the importance of the non-verbal aspects of art. Mindless creation as a way of thinking and art as experience and a way of reflection. Money and labour. Death.

Kommentar til Trygve Riiser Gundersens essay "Det forsvunne landet" (23/12/22) i Morgenbladet om skulpturprosjektet Nordmandsdalen (1764-84).

Varför ko? Den frågan må kanske verka simpel men verkar vara svårare att svara på än man kan tro. Tro rimmar ju på ko. Kanske kan examensuppsatsen enbart bygga på rim? Jag vet inte vart det här ska leda någonstans men jag har tänkt att fylla en sida med tankar och ord kring var jag är nu. Inte tänka på något annat. Helst inte ta bort och ändra, även om jag gjorde det nyss. En ko. Var ska kon bo? Det var där jag började tänka för några veckor sedan, och var inställd på att bilda ett hem till min ko. Det känns fint men samtidigt ganska banalt. Som en förenkling av problemet, kanske. Lite som vita havet-diskussionen: Byt namn så är allt löst. Bygg ett hem till din ko så är problemet borta. Puts väck. Jag förstår nog innerst inne att det inte fungerar så. Men det hade ju varit så mycket enklare att bara bygga ett bo till min ko. Jag behöver nog mer källor, mer kött på benen även om jag tycker att det är ett otroligt onice uttryck. Vet inte varför. Hur som helst tror jag helt enkelt att jag behöver hitta en kontext för att känna mig helt bekväm med att undersöka denna vilja till att göra en ko. Jag återkommer ofta till att inte ha något svar. Lite för att jag uppskattar nonchalansen i att inte behöva förklara allt. Att saker kan bara vara och inte ha någon förklaring. Sen kommer jag på att jag inte känner mig helt nöjd där heller. Inser kanske att man, för att vara så pass självsäker, behöver heta Leif GW Persson eller åtminstone ha ungefär hundra års erfarenhet på nacken. Kanske behöver, eller vill, man ha ett svar i alla fall för sig själv? Min önskan är att med detta arbete ifrågasätta normer och hierarkier. Jag vill väcka debatt och tankar hos folk. Väcka tankar kring varför vi människor är som vi är och gör som vi gör. Medan min uppsats kommer fokusera mycket på hierarkier mellan djur och människor (genom ämnen som posthumanism och karnism) kommer gestaltningen främst synliggöra

In this research I examine, mainly focusing on representation in storytelling, how certain aspects of a persons identity in relation to the social environment gives us different modes of discrimination and privileges. I have interviewed individuals around Sweden, during 2020 to 2022, between the age span of 4 to 80 years old concerning societal and familial upbringing. I choose to focus on upbringing since how we reflect about what has shaped us tells a lot about a person and the society. What struck me during the research and the interviews is that we live at the same time, at different places, with different identities, resources and capacities giving us different experiences and views of the world. With vastly different lives: what makes us able to relate to each other? Is it our ability to feel? To feel joy, irritation or loneliness. That no matter how one's life is we all have feelings, that perhaps gives us a chance to recognize, mirror and to empathize with each other? The project resulted in six textile sculptures and eighteen photos of the textile sculptured fictional characters each photographed in their own everyday life, in “their own reality”, in different places around Sweden. The sculptures, their individual jobs, studies, unemployment and places are inspired by the interviews and the research.

New spaces open up when you lose someone. A disappearance is the beginning of an emergence. This project is about mourning the loss of my nai nai (paternal grandmother in Mandarin) and the spaces that have opened up during the process. Through personal experience and by mapping my psychogeography of the place where I grew up with nai nai, Visättra, this project deals with the meaning of places, memories and objects. I have worked with the translation between immaterial and material things while reflecting on contemporary questions such as: attachment to places and objects, highlighting placeness that is entangled with culture, identity and politics, and situating a subjective experience in a larger narrative. What happens to the places that are attached to the memories of a person after their death? What kind of new places are born out of grief and loss? How are they manifested through different scales—from the personal to the universal and the psychological to the geographical? I have explored my questions intuitively along with theoretical frameworks followed by a process of tracing, collecting, translating and recreating carriers of memories, revealing scenes of a dichotomy between brokenness and wholeness—from then to now and from there to here.

I ”Äta med organiska former” fokuserar jag på att designa bestick som är inspirerade av organiska former hittade i naturen. Jag vill i detta projekt designa bestick som utgör en kontrast till den minimalistiska trend vi ser idag. Detta genom att införliva organiska detaljer i de vardagliga besticken som följer den informella bordsdukningen. Dessa former inspireras av studier i djurs anatomi och olika texturer som återfinns i naturen. Med lera utforskar jag hur organiskaformer kan tas fram och inkorporeras i besticken. Detta ska resultera i en mer konstnärlig arbetsprocess såväl som haptiskt designade prototyper.

(Föremål för förändring) Ett specifikt objektfenomen har stått i centrum för mitt undersökande. Detta fenomen uppkommer när ett objekt kopieras, och under kopieringsprocessen misstolkas, då originalets funktion är okänd för kopieraren. På grund av misstolkningen tenderar kopian att förlora originalets funktion, vilken då ofta skiftar till att endast uttrycka identitet och status. Då denna identitets-status-funktion även är högst applicerbar på smycken, blir fenomenet en modell som tillåter mig att omvandla nutida praktiskt funktionella objekt till framtida smycken. Inför omvandlingen av de funktionella objekten identifierar jag de beståndsdelar som jag tror är mest vitala för igenkänningen av originalen. Jag vrider, vänder och förskjuter sedan dessa detaljer genom en hypotetisk framtida kedja av missförstånd. Smyckena behåller genom denna metod subtila essenser av originalen. Jag använder mig av material som representerar de olika världar som de framtida objekten stammar från. Jag vill få betraktaren att leva sig in i kopieringsresorna som verken färdats genom och föreställa sig de uttryck som verken plockat upp och gjort till sina på vägen.

When having travelled one returns to, or revisits, a place. Unaware of the personal transformation that has occurred, one realizes the change when confronted with familiar things. In a desire to understand what objects and places mean to people, the project An actual house looks at three objects from a childhood home: a staircase, a window and a curtain and their relation to memory and autonomic consciousness. It reflects upon the importance of memory and imagination in art, architecture, and design - memory as well as imagination as a tool to create a different future. This art-practice-based work uses a hybrid form method. Exploring phenomenology trough writing, creating objects from memory and conveying the work to a perceptible form in a curated exhibition. It wants to contribute to a discussion on the relation between humans, objects and places in time.

Marken är något fundamentalt. Jag dras till att skapa hålrum och att gjuta av dem. Låta händerna leda. Det är något som attraherar mig med att inte riktigt kunna föreställa mig formen av hålrummet i tanken, att det är ett glapp i överföringen mellan händernas rörelser och tankens. Att värdera det definierade högre än det odefinierade, vill jag lägga i en parantes. Vi använder språk som materia, vi bygger betydelser, rum som skapar sammanhang, stödkonstruktioner, konstruktion som är dikt, som är en rörelse som är jord som är ett arbete som är sten som är en förflyttning som är trä som är en handling som är metall som är nära intill, att skulptera en tanke. Det är idén om att kroppen har en korrekt form som gör kroppen korrupt. Den brutna cirkeln är på ett sätt en helhet av två korrupta kroppar. Kategorier och definitioner är något verkligt, oavsett hur de är skapade eller kommit till. Vi uppmärksammar genast om något är konstigt. Två enheter som vi uppfattar som separata, är separata. Om de inte varit separata skulle vi uppfattat de som ett och inte som två. Det här ser vi omedelbart. Om vi inte är i ett främmande sammanhang med främmande definitioner, men då kommer säkerligen någon ganska snart att uppmärksamma oss på hur saker hänger ihop. Människor är hjälpsamma på sådant sätt., My work may be described as bordering between sculpture and installation, intuitive and conceptual, it could in a way be seen as a broken circle, as one, but i will work hard to make the two entities, the two seemingly half circle shaped entities, to be separate, to be two. I will assert they are one work but also not, I will assert their indepencence, they are two. The bridge, the connection, will (or will not) happen in the thought, not by sight. There will be no side-by-side, object dialog in near space, rather association through memory and through distance. Like an object or some kind of occurence is planted early on in a movie and then reoccurs later on with the purpuse to further the understanding of course of events. We tend to read two half circles near each other as a whole circle. Robert Morris made two half circles with only a thin lit gap underlining their distinct form, but at the same time dissolving them as a broken circle. It is the idea of of a correct body that makes a body corrupt. The broken circle is in a way the whole of two corrupt bodies.

The aim of this essay is to study and analyse the sculpture Gowhar that was made on a commission for Uppsala City Hall, the sculpture was created by the swedish based artist Samaneh Reyhani. The artist created a sculpture made out of marble and bronze and it takes the shape of a seashell and it’s pearl. The pearl is a visual embodiment of the word democracy, meaning that it takes a time for a pearl to be created, such as democracy has taken time to become a part of todays society. This study examens how the design and the material of the sculpture affects its interpretation. Thereafter the placement of the artwork is analysed and the connection between sculpture and location is investigated. The method that has been used to analyse the sculpture is inspired by Jessica Sjöholm Skrubbes reworked version of Wolfgang Kemps receptions aesthetics method. The theoretical framework was inspired by Rosalind E. Krauss sculpture theory.

Anmeldelse af udstilling med den irske kunstner Sean Scully på Thorvaldsens Museum.

Im Fokus dieser Studie stehen mehrere Gruppen von tragbaren Skulpturen unterschiedlicher Größe und aus unterschiedlichem Material gefertigt (Bronze bzw. Papiermaché), die eine bestimmte Überlieferungslinie von Lehrern der Lamdre-Tradition darstellen. Lamdre („Der Weg und das Resultat“) bildet das zentrale religiöse Lehrsystem der Sakya-Schule des tibetischen Buddhismus und ihrer wichtigsten Zweigschule, der Ngor-Schule. Diese wenig bekannten oder weitgehend unerforschten Skulpturen und Skulpturengruppen befinden sich in der Sammlung des Klosters Namgyal in Mustang (Nepal), dem ehemaligen Königreich von Lowo (Glo bo), an der Grenze zu Tibet gelegen. Sie stammen aus dem späten 15. bis frühen 16. Jahrhundert, einer höchst innovativen Phase buddhistischer Kunstproduktion in Tibet und dem Himalaya, in der sich regionale Stile entwickelten und neue künstlerische Gestaltungsformen erprobt wurden, einschließlich verschiedener Arten des Porträts. Hierzu zählen idealisierte, typisierte, und gelegentlich hoch-expressive, Darstellungen von Lehrern innerhalb einer Überlieferungslinie ebenso wie individualisierte, realistische Einzelporträts von bedeutenden buddhistischen Meistern, die offensichtlich nach dem lebenden Modell geschaffen wurden. Basierend auf einer vergleichenden kunsthistorischen Analyse zeigt die Arbeit, dass der Repräsentation der Überlieferungslinie als Ganzes eine höhere Stellung beigemessen wurde als der Schaffung von Ähnlichkeit mit den einzelnen Figuren innerhalb einer Skulpturengruppe. Die Bildwerke reflektieren außerdem die religiösen, historischen und künstlerischen Verbindungen zwischen Mustang und angrenzenden Königreichen in West-Tibet, der Provinz Tsang und dem Kathmandu-Tal. Sie zeigen, dass die lokalen Klöster auf ein etabliertes Netzwerk von buddhistischen Klostergemeinschaften, machtvollen und wohlhabenden Stiftern und künstlerischen Traditionen aufbauen konnten, und dass sich die Region als ein Zentrum skulpturaler Produktion von höchster Qualit, This two-volume dissertation on lineage portraiture in Tibetan Buddhist art investigates in its core a body of portable sculpture preserved in a monastery in Mustang, Nepal. Most of these sculptures were originally part of sets documenting the person-to-person transmission of the most important teaching of the Ngor tradition, the Lamdre or “Path with the Result.” The Ngor tradition is a sub-tradition of the Sakya school of Tibetan Buddhism to which this teaching traces back. Accordingly, most Sakyapa and Ngorpa monasteries may have had one or more Lamdre lineage sets in painting and/or sculpture. The focus of the study is on the iconographic and overall visual conceptions of different sets representing the same teacher lineage produced for or within the same regional context (Mustang in the fifteenth and sixteenth centuries). A comparative analysis of the different sets shows that depicting the lineage teachers as a collective entity was deemed more important than creating physical likenesses of the individual teachers. This is reflected in the variation of the depiction of individual teachers from one set to another in terms of facial features, hand gestures, and even the type of practice a teacher may be associated with. The study also considers the emergence and evolution of teacher lineages within the Sakya school, introducing lineage representations on monumental backrest arches in repoussé work at the Sakya Lhakhang Chenmo in south-western Tibet. It also discusses teacher portraits produced outside the Lamdre lineage to reflect on questions of individuality, realism and likeness in Tibetan portraiture. A special focus is on portraits of two princely monks from the ruling house of Mustang, Lowo Khenchen and Lodrö Gyaltsen Pelzangpo. Overall, the lineage depictions and individual portraits are analyzed in relation to art history research on portraiture, Tibetan religious and political history, as well as their religious significance and ritual use.