Search

I den föreliggande artikeln ska jag diskutera hur förvaltningsrätt och civilrätt möts när två parter sluter avtal om fjärrvärme.[1] Mötet har sin grund i att lagstiftaren valt att ge en förvaltningsmyndighet i uppgift att kontrollera innehållet i avtalsparternas fjärrvärmeavtal.[2] Artikeln är begränsad till att behandla avtal som sluts mellan näringsidkare; således diskuteras konsumentförhållanden endast som jämförelseobjekt. Vidare ska framhållas att rättsläget i mångt och mycket är oklart. Det finns ännu ingen praxis på området – varken domstolspraxis eller myndighetspraxis – och fjärrvärmemarknaden har så vitt jag vet inte berörts i den svenska juridiska doktrinen. Mitt syfte med den här artikeln är därför tudelat: dels att beskriva fjärrvärmemarknadens speciella karaktär ur ett juridiskt perspektiv, dels att försöka tolka och problematisera den av lagstiftaren valda regleringstekniken. För att introducera läsaren till ämnet börjar jag med att i korthet beskriva fjärrvärmemarknadens tekniska förutsättningar och vilka problem som dessa anses orsaka. Härefter presenteras lagstiftarens åtgärder för att motverka de förmenta problemen genom att jag systematiserar de relevanta bestämmelserna. Avslutningsvis diskuteras och problematiseras reglernas närmare innebörd mot bakgrund av de ändamål som lagstiftningen på området ger uttryck för. [1] Ett stort tack ska här framföras till Jakob Heidbrink som trots semesterledighet tagit sig tid att läsa mina utkast och ge nyttig feedback. [2] 52 & 6 §§ fjärrvärmelag (2008:263) (fjärrvärmelagen)

Lagstiftaren har ansett att den rådande situationen på fjärrvärmemarknaden inte är godtagbar av den anledningen att det ansetts att fjärrvärmeföretagen generellt sett intar en allt för dominerande ställning gentemot sina kunder. För att motverka detta och i syfte att öka förtroendet för fjärrvärmebranschen antogs fjärrvärmelag (2008:263) (fjärrvärmelagen) som trädde i kraft den 1 juli 2008. Syfte med det här arbetet har varit att undersöka om de civilrättsliga bestämmelserna i fjärrvärmelagen är tvingande i avtalsförhållanden mellan fjärrvärmeföretag och näringsidkande fjärrvärmekunder. Varken fjärrvärmelagen i sig eller dess förarbeten ger något direkt och otvetydigt svar på frågan och av den anledningen har en djupare analys av frågan varit nödvändig. Genom att sätta bestämmelserna i relation till fjärrvärmelagens överordnade syfte har framkommit att de är dispositiva i avtalsrelationer mellan fjärrvärmeföretag och näringsidkande fjärrvärmekunder. Detta konstaterande gäller dock endast bestämmelsernas formella status. När bestämmelsernas reella effekter har analyserats har det visat sig att bestämmelsernas dispositiva karaktär inskränks på olika sätt. Tillsynsmyndigheten som instiftats i samband med att fjärrvärmelagen trädde i kraft har bland annat till uppgift att tillse att lagens civilrättsliga bestämmelser följs. Denna uppgift har visat sig motverka de civilrättsliga bestämmelsernas dispositiva karaktär. Vidare har påvisats att bestämmelserna kan – men inte måste – få tvingande karaktär genom de generella avtalsrättsliga och marknadsrättsliga avtalslagarna. Detta ger anledning till att benämna bestämmelserna så som halvtvingande, snarare än dispositiva. Min övergripande slutsats är att fjärrvärmelagens utformning och effekter avseende de civilrättsliga bestämmelserna har skapat ett osäkert rättsläge både för fjärrvärmeföretagen och de näringsidkande fjärrvärmekunderna – något som går stick i stäv med lagens överordnade syfte. Mitt förslag till alternativ lösning är att fjärrvärmekunderna –framför allt de näringsidkande kunderna – organiserar sig på motsvarande vis som fjärrvärmeföretagen är organiserade genom Svensk Fjärrvärme AB. Dessa båda organisationer skulle ha möjlighet att utforma egna branschavtal sig emellan av karaktären agreed documents. Sådana gemensamt utformade avtal skulle enligt mig ha goda chanser att accepteras av både fjärrvärmeföretag och fjärrvärmekunder som skäliga och balanserade med effekten att förtroendet för fjärrvärmebranschen skulle stärkas utan statligt ingripande genom lagstiftning. Due to the dominant position district heating companies are presumed to have in relation to their customers, the Swedish legislator has not deemed the situation on the district heating market to be fully satisfactory. In order to remedy this shortcoming, and to promote confidence in the district heating business, on 1 July 2008, the District Heating Act entered into force. This paper aims to clarify the extent to which the private law provisions contained in the Act are mandatory in contractual relationships between district heating companies and their business (non-consumer) customers. This question is not unambiguously answered in either the Act itself, or its preparatory works, thus necessitating a fuller analysis of the problem. Viewing the relevant provisions of the District Heating Act in light of its overall purpose, it becomes clear that they are non-mandatory in the relationships in question. However, this is true only in a formal perspective. Practically, the provisions are not entirely at the disposal of the parties. The regulatory authority charged with supervising the implementation of the District Heating Act has, among other things, the task of making sure that the private law provisions of the Act are observed, thereby counteracting the non-mandatory character of the provisions relevant in this paper. Furthermore, general rules of contract and competition law may – but do not necessarily have to – inform the provision in such a way as to indirectly make them mandatory. The provisions, therefore, ought to be viewed as semi-mandatory, rather than non-mandatory. The conclusion of this paper, therefore, is that the design of the private law provisions of the District Heating Act has created a certain amount of legal uncertainty for both providers and business customers of district heating – an effect contrary to the overall purpose of the Act. A possible solution to this problem, it is suggested, is that business customers of district heating organise in a way similar to that of the providers’ organisation, Svensk Fjärrvärme AB. It should be possible to negotiate agreed documents between the parties that could be used as a standard of doing business. Such agreed documents could likely be accepted as reasonable and well-balanced by both providers and business customers of district heating, thus increasing trust in district heating without limiting the contractual freedom of the parties through legislation.

I förarbetena till Konsumenttjänstlagen (1985:716) framförs att det är nödvändigt med lagstiftad reglering inom transporttjänster, däribland persontransporter. Det nämns även att att KtjL senare skulle kunna utökas till att gälla fler typer av tjänster än de i början avsedda. Lagstiftat konsumentskydd finns angående persontransporter i sjöfart, järnvägstrafik och luftfart samt paketresor. I dessa trafikslag samt i sjöfart har transportören ett lagstiftat ansvar gentemot passageraren vid förseningar, medan ett sådant ansvar saknas vid järnvägsbefordringar. Det saknas vidare i dagens läge lagstiftning som ger resenärer konsumentskydd vid vägtransporter. Reglering har istället utformats i form av resevillkor uppställda av de olika transportörer som finns inom persontransportområdet, det vill säga av motparten till resenären i avtalet om personbefordran. För att ett förtroende för, och ökning av, resor i kollektivtrafik skall finnas är det viktigt att resenärerna vet att de har vissa grundläggande rättigheter när de reser och att hänsyn tas till dessa rättigheter. Syftet med denna magisteruppsats är att utreda om KtjL kan vara analogiskt tillämplig på avtal om personbefordran vad gäller kollektivtrafik på väg och järnväg. Förutsättningarna för en analogitillämpning av KtjL utreds för att kunna bedöma om en sådan tillämpning är tillämpbar på avtal om personbefordran på väg och järnväg. Uppsatsen avslutas med en bedömning av huruvida en analogitillämpning av KtjL är mer fördelaktig för resenärerna i jämförelse med det skydd som transportörernas resevillkor gör.