Mötet mellan civilrättslig avtalsfrihet och offentligrättslig tillsyn över avtalets innehåll på fjärrvärmemarknaden

I den föreliggande artikeln ska jag diskutera hur förvaltningsrätt och civilrätt möts när två parter sluter avtal om fjärrvärme.[1] Mötet har sin grund i att lagstiftaren valt att ge en förvaltningsmyndighet i uppgift att kontrollera innehållet i avtalsparternas fjärrvärmeavtal.[2] Artikeln är begränsad till att behandla avtal som sluts mellan näringsidkare; således diskuteras konsumentförhållanden endast som jämförelseobjekt. Vidare ska framhållas att rättsläget i mångt och mycket är oklart. Det finns ännu ingen praxis på området – varken domstolspraxis eller myndighetspraxis – och fjärrvärmemarknaden har så vitt jag vet inte berörts i den svenska juridiska doktrinen. Mitt syfte med den här artikeln är därför tudelat: dels att beskriva fjärrvärmemarknadens speciella karaktär ur ett juridiskt perspektiv, dels att försöka tolka och problematisera den av lagstiftaren valda regleringstekniken. För att introducera läsaren till ämnet börjar jag med att i korthet beskriva fjärrvärmemarknadens tekniska förutsättningar och vilka problem som dessa anses orsaka. Härefter presenteras lagstiftarens åtgärder för att motverka de förmenta problemen genom att jag systematiserar de relevanta bestämmelserna. Avslutningsvis diskuteras och problematiseras reglernas närmare innebörd mot bakgrund av de ändamål som lagstiftningen på området ger uttryck för. [1] Ett stort tack ska här framföras till Jakob Heidbrink som trots semesterledighet tagit sig tid att läsa mina utkast och ge nyttig feedback. [2] 52 & 6 §§ fjärrvärmelag (2008:263) (fjärrvärmelagen)