Search

Responding to asylum seekers’ relocation from Sweden to France, migrant solidarity groups have started to share resources and information relevant to the process of deciding about and going through with the journey, and, on arrival in Paris, providing advice on how to make it through sleeping rough and the asylum process in France. The relocation of Afghan asylum seekers to France, has gained a specific form of visibility and presence, in media and in migration rights networks, that we claim has placed the route on the Swedish landscape of migration and border debate. The purpose of this article is to develop the conceptual discussions of mobile commons through an analysis of the networks of and around ‘Swedish Afghans in Paris’. The article explores the ways in which national bordering scapes are both reinscribed, expanded and destabilized by migrant networks and claims. Further, we analyze the phenomenon of ‘Swedish Afghans in Paris’ with attention to the tensions and contradictions in regard to the politics of belonging and mobile commons. The phenomenon of Swedish Afghans in Paris forms a productive starting point for analyzing the conditions of commoning in the context of the Swedish bordering scape; of the ways in which belonging and nationality are claimed in complex and shifting ways; and of the ways in which these commons bridge different places transnationally. The article contributes to scholarly discussions on migrant struggles by developing a nuanced understanding of mobile commons as contestations and entanglements of bordering and claims to national belonging. Thus, we emphasize the ambivalent elements of mobile commoning.

This article explores how different layers of waiting shape the everyday lives of women asylum seekers in the UK and unemployed women in Sweden. We examine the continuity of waiting between and within the migration, labour and welfare complexes. The analysis identifies three layers of everyday waiting: everyday waiting as repetition, everyday waiting as forced and denied work and everyday waiting as invisible and disposable time. We argue that the constant neglect of people’s time – and hence lives – enables exploitation, precarisation and insecurity. The article shows that waiting is a central aspect of how racism is organised and legitimised within the welfare system. While issues of waiting have gained increased attention in social work research, the relationship between waiting and racism remains undertheorised and understudied. This article attempts to contribute to this line of research., Väntan i välfärdens köer: Vardagsrasism som väntan i Englands och Sveriges migrations- och arbetsmarknadskomplex Artikeln utforskar hur olika lager av väntan formar vardagen för kvinnliga asylsökande i Storbritannien och arbetslösa kvinnor i Sverige. Vi undersöker kontinuiteten i väntan mellan och inom migrations-, arbets- och välfärdskomplexen. Analysen identifierar tre lager av vardagsväntan: vardagens väntan som upprepning, vardagens väntan som påtvingat arbete och samtidigt förnekande av arbete, och vardagens väntan som osynliggjord och disponibel tid. Vi argumenterar för att den ständiga försummelsen av och vårdslösheten med människors tid – och därmed liv – möjliggör exploatering, prekarisering och osäkerhet. Artikeln visar att väntan är en central aspekt i hur rasism organiseras och legitimeras inom välfärdssystemet. Medan frågor om väntan har fått ökad uppmärksamhet i forskning inom socialt arbete, är förhållandet mellan väntan och rasism fortfarande underteoretiserat och understuderat. Den här artikeln bidrar till denna forskning genom att analysera relationen mellan väntan och vardagsrasism.

Responding to asylum seekers’ relocation from Sweden to France, migrant solidarity groups have started to share resources and information relevant to the process of deciding about and going through with the journey, and, on arrival in Paris, providing advice on how to make it through sleeping rough and the asylum process in France. The relocation of Afghan asylum seekers to France, has gained a specific form of visibility and presence, in media and in migration rights networks, that we claim has placed the route on the Swedish landscape of migration and border debate. The purpose of this article is to develop the conceptual discussions of mobile commons through an analysis of the networks of and around ‘Swedish Afghans in Paris’. The article explores the ways in which national bordering scapes are both reinscribed, expanded and destabilized by migrant networks and claims. Further, we analyze the phenomenon of ‘Swedish Afghans in Paris’ with attention to the tensions and contradictions in regard to the politics of belonging and mobile commons. The phenomenon of Swedish Afghans in Paris forms a productive starting point for analyzing the conditions of commoning in the context of the Swedish bordering scape; of the ways in which belonging and nationality are claimed in complex and shifting ways; and of the ways in which these commons bridge different places transnationally. The article contributes to scholarly discussions on migrant struggles by developing a nuanced understanding of mobile commons as contestations and entanglements of bordering and claims to national belonging. Thus, we emphasize the ambivalent elements of mobile commoning., W odpowiedzi na relokację ze Szwecji do Francji osób ubiegających się o azyl ze Szwecji, grupy solidarności z migrantami zaczęły dzielić się zasobami i informacjami istotnymi dla procesu odbyywania podróży, a po przyjeździe do Paryża udzielały porad, jak przetrwać noc na ulicy i proces azylowy we Francji. Relokacja afgańskich azylantów do Francji zyskała specyficzną formę widoczności i obecności w mediach i sieciach zajmujących się prawami migracyjnymi, co, jak twierdzimy, przyczyniło się do umieszczenia szwedzkiego krajobrazu w debacie nad migracją i granicami. Celem niniejszego artykułu jest rozwinięcie konceptualnych dyskusji na temat mobilnych dóbr wspólnych poprzez analizę sieci „szwedzkich Afgańczyków w Paryżu”. Artykuł bada sposoby, na jakie narodowe krajobrazy pograniczne są zarówno na nowo wpisywane, pozszerzane, jak i destabilizowane przez sieci i roszczenia migrantów. Następnie analizujemy zjawisko „szwedzkich Afgańczyków w Paryżu” zwracając uwagę na napięcia i sprzeczności w odniesieniu do polityki przynależności i mobilnych dóbr wspólnych. Fenomen szwedzkich Afgańczyków w Paryżu stanowi produktywny punkt wyjścia dla zbadania warunków uwspólniania w kontekście krajobrazu szwedzkiego pogranicza; sposobów, na jakie przynależność i narodowość poddawane są roszczeniom w złożony i zmieniający się sposób; oraz sposobów, w jakie te dobra wspólne łączą różne miejsca transnarodowo. Artykuł stanowi wkład w akademickie dyskusje na temat walk migranckich, rozwijając przy tym zniuansowane rozumienie mobilnych dóbr wspólnych jako form kontestacji i wzajemnego uwikłania grodzeń i roszczeń do przynależności narodowej. Dzięki temu podkreślamy ambiwalentne aspekty mobilnego uwspólniania.

Regeringen föreslår nio åtgärder för att hitta och utvisa papperslösa. Det kommer att slå hårt och främst gå ut över redan svaga och jagade människor. Vi uppmanar därför regeringen att ta tillbaka åtgärderna, skriver 43 forskare.

The aim of this paper is to expand the debate on globalization and its consequences from a theoretical perspective emphasizing social processes of exclusion and inclusion. I explore these social processes in dialogue with the Spanish social movement for the rights of irregular immigrants. The paper also aims to explore new forms of resistance in the context of globalization. "The declinist thesis" argues that globalization has lead to a declining importance of the nation-state and the national citizenship as guarantees of rights. "The anti-declinist thesis" oppose to this picture arguing that rights still depend on national policies. I also discuss the functions of exclusion and inclusion inherited in the concepts of citizenship and nation-state. I outline the historical and political context of the movement and explore the ideas and organizational dimensions of the movement's "knowledge praxis". I conclude that national citizenship - in a broader sense as a description of the relationship between the individual and the state - seems to play a crucial role in the life situation and the possibilities of irregular migrants to organize and protest. I also conclude that institutional racialised practices (e. g. migration policies), combined with a segmented labour market and racist discourses, condition undocumented migrants as cheap workforce in certain sectors. I explore the movement's transnational practices and find a "transnational striving" towards a border-free society and in opposition to conceptions of nationally or "ethnically" constrained communities. I also find an attempt to create networks between social movements and trade unions in EU-states and emigration states. Finally I find that immigrant associations create transnational communities in which they try to open up common spaces that compensate some of the losses of rights caused by the irregular situation.

Såväl i staters och myndigheters hantering av flyktingfrågor som i den forskning som behandlar flyktingar, asyl och EU:s gräns- och flyktingpolitik talar man mest om flyktingar utifrån en manlig norm. Men vad händer när kvinnor försöker fly till EU? Har EU:s gräns- och flyktingpolitik några könsspecifika konsekvenser för kvinnor? De diskursiva och strukturella ramarna utforskas kritiskt med avstamp i den kunskap och erfarenhet som genereras hos den svenska flyktingrörelsens aktörer. Analysen bygger på intervjuer med sju personer från den svenska flyktingrörelsen. Med deras kunskap och analyser som utgångspunkt utforskar jag relevansen av kön i flyktsituationen och asylprocessen. De teoretiska utgångspunkterna bygger på ett ramverk av centrala statsvetenskapliga begrepp, så som medborgarskap, nationell identitet och politik, som jag utvecklar med tonvikt på feministisk teori och intersektionalitet. Jag konstaterar att kvinnors möjligheter att fly till EU och deras säkerhet och förutsättningar under flykten påverkas könsspecifikt av de lagar och regleringar som tillsammans utgör Fort Europa. Jag konstaterar också att en strikt uppdelning mellan trafficking och människosmuggling i såväl talet om företeelserna som i arbetet mot dem blir mindre självklar när flyende kvinnors erfarenheter placeras in i bilden. Vidare konstateras att den svenska lagen om uppehållstillstånd som skyddsbehövande till kvinnor som hotas av förföljelse på grund av kön leder till att genusrelaterade asylskäl ?nedvärderas?. Kvinnors asylberättelser tenderar oftare att placeras in i den privata, kroppsliga, kulturella eller ekonomiska sfären och deras möjligheter att få erkännande för sitt politiska aktörskap eller för de kränkningar de utsatts för kringskärs därmed. Givet de skillnader i sociala och ekonomiska rättigheter som föreligger mellan konventionsflyktingen och den som får uppehållstillstånd på andra grunder förefaller möjligheten att ta sig genom grinden till det substantiella medborgarsk