Search

I den här artikeln tar jag upp en specifik lexikal markör för ersättande reparation, nämligen partikeln "eiku" som kan påträffas i ledigt helsingforssvenskt samtalsspråk. Denna partikel härstammar från finskan och kan anses vara en kombination av negationen "ei" och konjunktionen "kun", i princip ’nej utan’. Partikeln är mycket vanlig i reparationer på finska och tycks inte ha direkta motsvarigheter i andra språk. Därför kan den antas fylla ett slags lucka speciellt i tvåspråkiga helsingforssvenskars språk. I denna studie ska jag först kort redogöra för ersättande reparation på svenska samt tidigare observationer av "eiku" i finska samtal och i finländsk svenska. Efter denna bakgrund övergår jag till att visa och diskutera exempel ur ett helsingforssvenskt samtalsmaterial. Här utgår jag från en samtalsanalytisk sekvensanalys, där reparationssekvenserna står i fokus, och i synnerhet hur partikeln "eiku" placeras i sekvenserna. I slutet av artikeln dryftar jag partikelns betydelse för svenskan i Helsingfors som språkkontaktfenomen och vad vi kan säga om dess etableringsgrad i en tvåspråkig talgemenskap, där olika inlåningsmekanismer ofta är förankrade i social interaktion. I den här artikeln tar jag upp en specifik lexikal markör för ersättande reparation, nämligen partikeln eiku som kan påträffas i ledigt helsingforssvenskt samtalsspråk. Denna partikel härstammar naturligtvis från finskan och kan anses vara en kombination av negationen ei och konjunktionen kun, i princip ’nej utan’. Partikeln är mycket vanlig i reparationer på finska och tycks inte ha direkta motsvarigheter i andra språk (Sorjonen & Laakso 2005). Därför kan den antas fylla ett slags lucka speciellt i tvåspråkiga helsingforssvenskars språk. I det följande ska jag först kort redogöra för ersättande reparation på svenska samt tidigare observationer av eiku i finska samtal och i finländsk svenska. Efter denna bakgrund övergår jag till att visa och diskutera exempel ur ett helsingforssvenskt samtalsmaterial. Här utgår jag från en samtalsanalytisk sekvensanalys, där reparationssekvenserna står i fokus, och i synnerhet hur partikeln eiku placeras i sekvenserna. I slutet av artikeln dryftar jag partikelns betydelse för svenskan i Helsingfors som språkkontaktfenomen och vad vi kan säga om dess etableringsgrad i en tvåspråkig talgemenskap, där olika inlåningsmekanismer ofta är förankrade i social interaktion.

This ar cle examines Finnish L2 learners’ interactional practices of flagging trouble in pronouncing words when reading aloud texts in English. Using conversation analysis, it describes how students employ three repair initiaon techniques – direct requests, trying out, and aborting the reading – as methods through which they mobilize teachers’ help in the form of a model pronunciation of the target word. By describing the sequential and temporal unfolding of read-aloud, the article presents an empirical way of tracing those classroom practices that students employ to develop their pronunciation skills of English in Finland. CA-based methodology that focuses on the interactional details of how classroom activities are organized provides new insights on what happens in classroom interaction in terms of pronuncia on instruction. The findings not only have local relevance to teachers’ pedagogical training in Finland, but also more broadly in showing L2 teachers how classroom activities can be organized to promote practicing of pronunciation skills.

This study focuses on ‘trouble spots’ that occur in the English as a Foreign Language classroom. A trouble spot is an umbrella term for all types of language problems that arise. This means that it covers the trouble sources of repairs, corrections as well as problematising activities in the classroom. Ten different instances of trouble spots are identified and documented in the study. These are grouped into four different categories depending on how the trouble spot occurred, who initiated it and how it was resolved. To investigate the classroom interaction Conversation Analysis was chosen as a method and two different English lessons in two different Swedish upper-secondary schools were filmed. In order to investigate the trouble spots the following research questions are addressed What types of trouble spots arise in the English language classroom and how are they signalled as trouble? How are the trouble spots dealt with by teachers and students? The results confirm that most trouble spots are identified and handled by the speakers themselves and that the second-most involved person is the teacher. This is expected as there is a preference for self-initiated self-repair in ordinary conversation. However, in classroom interaction the preference organisation is not always similar to that of ordinary conversation. Correction in the classroom is often other-initiated without it being face-threatening. Furthermore, the context of the task at hand is very important when it comes to how trouble spots are resolved.