Search

The thesis seeks to investigate whether there is a general duty to give notice in the event of a breach of contract in situations not covered by a statutory regulation. A particular purpose is to clarify the inner nature of the legal institute of notification when it comes to contracts on complex intangible services, such as legal advice and investigation services. A legal dogmatic method is applied. Supported by case law from the Supreme Court as well as by doctrine, the conclusion is that there is indeed a general duty to give notice in the event of a breach of contract in Swedish law. At the same time, the author identifies certain ambiguities in the scope of this duty. A recent case seems to indicate that the general duty to give notice is limited to breach of contract in the strict sense. Another ambiguity is whether preclusion is the exclusive legal consequence of a failure to notify, or whether less intrusive consequences may follow. For complex intangible services, the investigation indicates that the duty to give notice starts even before actual knowledge of the breach of contract, which is surprising since there is no obligation to investigate the performance of such services in Swedish law. The length of the notification period is estimated to be around six months for advanced complex intangible services, such as legal advice, and about a month or two shorter for somewhat less advanced services, such as investigation of real estate. This is to be seen as the main rule, but a balanced assessment of the circumstances in casu must be made to determine the length of the notification period in the individual case. Finally, a proposal for a clarified and modified legal regulation is presented de lege ferenda, which emphasizes that the duty to give notice applies to all forms of breach of contract and that, as a default rule, preclusion is the legal consequence in case of a failure to notify. A less intrusive alternative rule is suggested for situations where th, Uppsatsen syftar till att utreda rättsläget i frågan om en allmän reklamationsplikt vid avtalsbrott i situationer som inte omfattas av någon lagreglering. Ett särskilt syfte är att klargöra reklamationsplikten närmare beskaffenhet när det handlar om avtal om komplexa immateriella tjänster, såsom rådgivnings- och undersökningstjänster. En rättsdogmatisk metod tillämpas. Utredningen kommer fram till att det finns en allmän reklamationsplikt vid avtalsbrott i svensk rätt. Slutsatsen stöds av rättspraxis från Högsta domstolen liksom av doktrin. Samtidigt identifierar författaren vissa oklarheter i den allmänna reklamationspliktens omfattning. Ett färskt rättsfall kan uppfattas som att den allmänna reklamationsplikten är begränsad till avtalsbrott i strikt mening. En annan oklarhet är om rättsföljden vid försummad reklamation alltid är preklusion, eller om mindre ingripande konsekvenser kan bli aktuella. Författaren gör bedömningen att det rättsliga stödet är svagt för någon annan rättsföljd än preklusion. Utredningen visar att reklamationsplikten vid komplexa immateriella tjänster startar redan före faktisk vetskap om avtalsbrottet, vilket är överraskande eftersom undersökningsplikt saknas. Reklamationstidens längd bedöms vara omkring sex månader vid komplexa immateriella tjänster av det mera avancerade slaget, såsom juridisk rådgivning, och någon månad kortare vid något mindre avancerade tjänster, såsom undersökning av fastigheter. Detta gäller i princip oavsett partsförhållandena och är att ses som huvudregler. En sammanvägd bedömning av omständigheterna ska göras för att bestämma reklamationsfristens längd i det enskilda fallet. Avslutningsvis presenteras, de lege ferenda, ett förslag på en förtydligad och modifierad rättslig reglering, där det understryks att reklamationsplikten gäller vid alla former av avtalsbrott och att preklusion är rättsföljden vid reklamationsförsummelse enligt huvudregeln. Detta kompenseras med en mindre ingripande alternativregel som kan ti

The thesis seeks to investigate whether there is a general duty to give notice in the event of a breach of contract in situations not covered by a statutory regulation. A particular purpose is to clarify the inner nature of the legal institute of notification when it comes to contracts on complex intangible services, such as legal advice and investigation services. A legal dogmatic method is applied. Supported by case law from the Supreme Court as well as by doctrine, the conclusion is that there is indeed a general duty to give notice in the event of a breach of contract in Swedish law. At the same time, the author identifies certain ambiguities in the scope of this duty. A recent case seems to indicate that the general duty to give notice is limited to breach of contract in the strict sense. Another ambiguity is whether preclusion is the exclusive legal consequence of a failure to notify, or whether less intrusive consequences may follow. For complex intangible services, the investigation indicates that the duty to give notice starts even before actual knowledge of the breach of contract, which is surprising since there is no obligation to investigate the performance of such services in Swedish law. The length of the notification period is estimated to be around six months for advanced complex intangible services, such as legal advice, and about a month or two shorter for somewhat less advanced services, such as investigation of real estate. This is to be seen as the main rule, but a balanced assessment of the circumstances in casu must be made to determine the length of the notification period in the individual case. Finally, a proposal for a clarified and modified legal regulation is presented de lege ferenda, which emphasizes that the duty to give notice applies to all forms of breach of contract and that, as a default rule, preclusion is the legal consequence in case of a failure to notify. A less intrusive alternative rule is suggested for situations where th, Uppsatsen syftar till att utreda rättsläget i frågan om en allmän reklamationsplikt vid avtalsbrott i situationer som inte omfattas av någon lagreglering. Ett särskilt syfte är att klargöra reklamationsplikten närmare beskaffenhet när det handlar om avtal om komplexa immateriella tjänster, såsom rådgivnings- och undersökningstjänster. En rättsdogmatisk metod tillämpas. Utredningen kommer fram till att det finns en allmän reklamationsplikt vid avtalsbrott i svensk rätt. Slutsatsen stöds av rättspraxis från Högsta domstolen liksom av doktrin. Samtidigt identifierar författaren vissa oklarheter i den allmänna reklamationspliktens omfattning. Ett färskt rättsfall kan uppfattas som att den allmänna reklamationsplikten är begränsad till avtalsbrott i strikt mening. En annan oklarhet är om rättsföljden vid försummad reklamation alltid är preklusion, eller om mindre ingripande konsekvenser kan bli aktuella. Författaren gör bedömningen att det rättsliga stödet är svagt för någon annan rättsföljd än preklusion. Utredningen visar att reklamationsplikten vid komplexa immateriella tjänster startar redan före faktisk vetskap om avtalsbrottet, vilket är överraskande eftersom undersökningsplikt saknas. Reklamationstidens längd bedöms vara omkring sex månader vid komplexa immateriella tjänster av det mera avancerade slaget, såsom juridisk rådgivning, och någon månad kortare vid något mindre avancerade tjänster, såsom undersökning av fastigheter. Detta gäller i princip oavsett partsförhållandena och är att ses som huvudregler. En sammanvägd bedömning av omständigheterna ska göras för att bestämma reklamationsfristens längd i det enskilda fallet. Avslutningsvis presenteras, de lege ferenda, ett förslag på en förtydligad och modifierad rättslig reglering, där det understryks att reklamationsplikten gäller vid alla former av avtalsbrott och att preklusion är rättsföljden vid reklamationsförsummelse enligt huvudregeln. Detta kompenseras med en mindre ingripande alternativregel som kan ti

For a successful construction project, it is necessary that the parties have good communication and collaboration. However, the regulation regarding the parties' exchange of information is somewhat unclear. The parties are responsible for ensuring that the provided information is correct, but there is some uncertainty regarding what is required for information to be considered provided. The person who receives information has in some cases an obligation to notify of deficiencies that has been discovered, as well as an obligation to review received documents. The meaning of the latter obligation is, in my view, unclear. By applying the method of interpretation that has been developed in case law, I have intended to establish what is required for information to be considered provided, as well as what the parties' obligation to review entails in more detail. In interpreting what is required, optional law has been of major guidance. I have found that the recipient's impression of the provided information is of decisive importance for the question of liability. In interpreting the parties' obligation to review, however, the regulation within construction contract law prevents guidance from being sought in the optional law. This means that no more detailed requirements can be set for the parties' obligation to review information. The parties shall only review such deficiencies that actually have been discovered. I have not found it necessary to change the regulation of the parties' responsibility for provided information to further promote communication and collaboration. However, the introduction of a provision resulting in that the contractor can contribute with competence more freely without risking liability can further promote these interests. I have found the regulation concerning the parties' obligation to review information unsatisfactory, by introducing an obligation to notify deficiencies that the parties must discover, a more even distribution of the parties 'r, För ett framgångsrikt entreprenadprojekt är det nödvändigt att parterna har en god kommunikation och samverkan. Den entreprenadrättsliga regleringen kring parternas utbyte av information är dock något oklar. Parterna ansvarar för att tillhandahållen information är riktig, men det finns viss osäkerhet kring vad som krävs för att ett tillhandahållande ska anses ha skett. Den som mottar information har i vissa fall en skyldighet att underrätta om brister och liknande i denna som faktiskt upptäcks, samt en skyldighet att granska mottagna handlingar. Innebörden av denna granskningsskyldighet är, enligt min mening, oklar. Genom att tillämpa den tolkningsmetod som utvecklats i praxis har jag ämnat fastställa vad som krävs för att en part ska anses ha tillhandahållit information, samt vad parternas granskningsskyldighet närmare innebär. Vid tolkningen av vad som krävs för att ett tillhandahållande ska anses skett har den dispositiva rätten varit till stor ledning. Jag har ansett att mottagarens intryck av tillhandahållandet får en avgörande betydelse för ansvarsfrågan. Vid tolkningen av parternas granskningsskyldighet hindrar emellertid det entreprenadrättsliga avtalssystemet att ledning söks i den dispositiva rätten. Regleringen medför att det inte kan uppställas några närmare krav på parternas granskning av information. Parterna ska endast granska sådana brister som faktiskt upptäckts. Jag har inte funnit det nödvändigt med en ändrad reglering av parternas ansvar av tillhandahållen information för främjandet av informationsutbyte och samverkan. Införandet av en bestämmelse som medför att entreprenören friare kan bidra med sin kompetens utan att riskera ansvar torde dock ytterligare främja dessa intressen. Regleringen av parternas granskningsskyldighet är emellertid otillfredsställande. Genom att införa en underrättelseskyldighet kring brister som parterna måst upptäcka uppnås en mer jämn fördelning av parternas ansvar och skyldigheter, vilket torde främja såväl parternas

For a successful construction project, it is necessary that the parties have good communication and collaboration. However, the regulation regarding the parties' exchange of information is somewhat unclear. The parties are responsible for ensuring that the provided information is correct, but there is some uncertainty regarding what is required for information to be considered provided. The person who receives information has in some cases an obligation to notify of deficiencies that has been discovered, as well as an obligation to review received documents. The meaning of the latter obligation is, in my view, unclear. By applying the method of interpretation that has been developed in case law, I have intended to establish what is required for information to be considered provided, as well as what the parties' obligation to review entails in more detail. In interpreting what is required, optional law has been of major guidance. I have found that the recipient's impression of the provided information is of decisive importance for the question of liability. In interpreting the parties' obligation to review, however, the regulation within construction contract law prevents guidance from being sought in the optional law. This means that no more detailed requirements can be set for the parties' obligation to review information. The parties shall only review such deficiencies that actually have been discovered. I have not found it necessary to change the regulation of the parties' responsibility for provided information to further promote communication and collaboration. However, the introduction of a provision resulting in that the contractor can contribute with competence more freely without risking liability can further promote these interests. I have found the regulation concerning the parties' obligation to review information unsatisfactory, by introducing an obligation to notify deficiencies that the parties must discover, a more even distribution of the parties 'r, För ett framgångsrikt entreprenadprojekt är det nödvändigt att parterna har en god kommunikation och samverkan. Den entreprenadrättsliga regleringen kring parternas utbyte av information är dock något oklar. Parterna ansvarar för att tillhandahållen information är riktig, men det finns viss osäkerhet kring vad som krävs för att ett tillhandahållande ska anses ha skett. Den som mottar information har i vissa fall en skyldighet att underrätta om brister och liknande i denna som faktiskt upptäcks, samt en skyldighet att granska mottagna handlingar. Innebörden av denna granskningsskyldighet är, enligt min mening, oklar. Genom att tillämpa den tolkningsmetod som utvecklats i praxis har jag ämnat fastställa vad som krävs för att en part ska anses ha tillhandahållit information, samt vad parternas granskningsskyldighet närmare innebär. Vid tolkningen av vad som krävs för att ett tillhandahållande ska anses skett har den dispositiva rätten varit till stor ledning. Jag har ansett att mottagarens intryck av tillhandahållandet får en avgörande betydelse för ansvarsfrågan. Vid tolkningen av parternas granskningsskyldighet hindrar emellertid det entreprenadrättsliga avtalssystemet att ledning söks i den dispositiva rätten. Regleringen medför att det inte kan uppställas några närmare krav på parternas granskning av information. Parterna ska endast granska sådana brister som faktiskt upptäckts. Jag har inte funnit det nödvändigt med en ändrad reglering av parternas ansvar av tillhandahållen information för främjandet av informationsutbyte och samverkan. Införandet av en bestämmelse som medför att entreprenören friare kan bidra med sin kompetens utan att riskera ansvar torde dock ytterligare främja dessa intressen. Regleringen av parternas granskningsskyldighet är emellertid otillfredsställande. Genom att införa en underrättelseskyldighet kring brister som parterna måst upptäcka uppnås en mer jämn fördelning av parternas ansvar och skyldigheter, vilket torde främja såväl parternas

The aim of this thesis is to investigate the grounds on which passivity causes contractual effect in the form of binding agreement or loss of contractual rights, according to Swedish law. The analysis pertains to passivity norms as they are found in the Contracts Act, the Limitations Act and the Commercial Agents Act as well as in the unwritten passivity norms developed in case law. The investigation of passivity as legal act, as dispositive fact, and as interpretation factor, is based on the relevant legal sources such as legislation, precedents, and doctrine. Passivity effects can be substantive and procedural. The procedural effects imply that the burden of evidence is shifted to the passive part and thus implies presumption impact. The substantive effects impact the contract in terms of binding agreement or loss of rights. The substantive effects are the focus of this study. One chapter is devoted particularly to the passivity effects that imply presumption. This is motivated by the seminal importance of NJA 2006 p. 638 which established a passivity norm in relation to the confirmation of contract, with regard to a special regulation in the Commercial Agents Act. According to the current law, passivity entails effects based on different grounds. In terms of legal act, passivity follows the general principles of legal act impacts and can result both in binding and in the loss of right, in accordance to the theory of the declaration of intent and the principle of reliance. Passivity as dispositive fact results in effects both when applied as statutory norm and as unwritten norm. The statutory passivity norms that are discussed imply contractual effect in the form of binding. Through the unwritten passivity norms that have been formed in practice, passivity as dispositive fact can lead to the loss of right to sanction but also to the loss of contractual right. With regard to the loss of a right resulting from a change of contract, passivity is typically given the e, Uppsatsens syfte är att utreda på vilka grunder passivitet kan leda till avtalsbindning eller förlust av rättigheter inom avtalsförhållanden enligt gällande svensk rätt. Analysen fokuserar både på skrivna regler om passivitet och oskrivna normer som framgår av rättspraxis och doktrin. Passivitet i egenskap av rättshandling, rättsfaktum och avtalstolkningsdatum utreds med stöd av relevanta rättskällor som lagstiftning, praxis och doktrin. Passivitetsverkningar kan vara materiella eller processuella. De processuella verkningarna innebär vanligen att bevisbördan förskjuts till den passiva parten och medför därigenom presumtionsverkan. De materiella verkningarna grundlägger rättsliga positioner inom avtalsförhållanden, vanligen genom att medföra avtalsbindning eller förlust av rättigheter. Tyngdpunkten i denna studie ligger vid materiella passivitetsverkningar. Därutöver berörs även presumtionsverkan i ett särskilt kapitel. Det motiveras av ett betydelsefullt avgörande i NJA 2006 s. 638 varigenom en allmän passivitetsnorm uppställts i fråga om passivitetsverkan i samband med avtalsbekräftelser, med koppling till en särskild bestämmelse i lagen om handelsagentur. Enlig gällande rätt kan passivitet medföra rättsverkningar på flera olika grunder. När passivitet utgör en rättshandling följer passivitetsverkan enligt de allmänna principerna om rättshandlingars bindande verkan och kan medföra både avtalsbindning och rättsförlust inom ett tidigare ingånget avtal. Av stor betydelse för denna typ av passivitetsverkan är viljeteorin och tillitsprincipen. Vad gäller passivitet som rättsfaktum finns både skrivna och oskrivna normer. De lagfästa passivitetsbestämmelser som berörs har avtalsbindning som rättsverkan. Genom de oskrivna passivitetsnormer som formats i praxis kan passivitet leda till förlust av rätt till påföljd men också förlust av en avtalsenlig rättighet. För förlust av en rättighet till följd av ändring av ett avtal måste passivitet typiskt sett kunna ges verkan som

Skiljeförfarandet utgör det enda alternativ till domstolsförfarande som också resulterar i en exigibel dom med rättskraft. Ett avtal om skiljeförfarande utgör ett hinder mot domstolsprövning om det åberopas inför domstol. Motsvarande prövningshinder gäller för skiljenämnd om en tvistefråga som anhängiggörs skiljenämnden faller utanför skiljeavtalets tillämpningsområde, eftersom skiljenämnden då inte är behörig att uppta frågan till prövning. Skiljeavtalets räckvidd får således avgörande betydelse för huruvida en viss tvistefråga mellan två parter skall prövas av skiljenämnd eller allmän domstol, och avgörs genom skiljenämnds eller domstols behörighetsprövning. En problematik som ofta uppkommer när det gäller frågan om skiljeavtalets räckvidd är gränsdragningen mellan inomobligatoriska och utomobligatoriska tvistefrågor. En intressant aspekt i sammanhanget är i vilken mån rubriceringen av talan kan påverka denna bedömning. Vad gäller domstols och skiljenämnds behörighetsprövning har under lång tid den så kallade påståendedoktrinen ansetts gälla i svensk rätt. På senare tid har i praxis också utvecklats vad många kallar en ny doktrin, anknytningsdoktrinen. Debatt har sedan dess pågått kring hur doktrinerna förhåller sig till varandra och vilken av doktrinerna som är mest önskvärd att tillämpa på skiljeklausulers räckvidd, eftersom påståendedoktrinen medför en restriktiv tolkning medan anknytningsdoktrinen medför en extensiv tolkning. HD har under lång tid tillämpat doktrinerna om vart annat utan att adressera deras inbördes relation, men i NJA 2017 s. 226 har HD slutligen konstaterat att det är påståendedoktrinen som fortsatt ska råda i svensk rätt för att avgöra rättens behörighet och att anknytningsdoktrinen inte kan tillämpas ”annat än i vissa särskilda fall och under mycket speciella förhållanden” . Någon närmre specificering av vilka särskilda fall och speciella förhållanden som avses har inte gjorts. I samma rättsfall har HD samtidigt uttalat att en talans rubri, Arbitration constitutes the only alternative to a judicial proceeding in court that also results in a legally binding judgement. An arbitration agreement also constitutes a procedural impediment if reference to it is made before the court. Corresponding procedural hindrance applies to an arbitration tribunal or to an arbitrator if the matter of dispute referred to arbitration lies outside the scope of the arbitration agreement, since the arbitration tribunal or arbitrator will not be qualified to review the matter. The scope of the arbitration agreement thus becomes decisive in determining whether a particular dispute between two parties is to be reviewed by arbitration or a judicial proceeding. A problem that often arises with regard to the scope of the arbitration agreement is the boundary between what is considered contractual matters of dispute and what is considered non-contractual matters. An interesting aspect in this context is the extent to which the classification of the claim may affect this assessment. The so-called doctrine of assertion has for a long time been considered valid in Swedish law as an assessment basis for determining jurisdiction to review certain matters of dispute. Recently, practice has developed what many call a new doctrine, the doctrine of connection. Debate among legal commentators has been going on since about how the doctrines relate to each other and which of the doctrines that are most desirable to apply when determining the scope of arbitration agreements; the doctrine of assertion, which implies a restrictive interpretation, or the doctrine of connection, which implies an extensive interpretation. The Swedish Supreme Court has for a long time applied the two doctrines in parallel without addressing their mutual relationship, but in NJA 2017 p. 226, it finally found that the doctrine of assertion is to be the principal rule for determining jurisdiction. It also found that the doctrine of connection cannot be applied “except in

Two types of Boiler clauses that frequently becomes more used in agreements between Swedish companies are merger clauses and clauses requiring any modification or termination by agreement to be in a particular form, called “no oral modification clauses. The uses of these sorts of clauses are the result of international influences on Swedish contract law as international trade is growing. The purpose of this paper is to analyse how Swedish contract law is affected by merger clauses and “no oral modification clauses”. The paper uses a legal-judicial method to determine applicable law and analyses this from a rule of law perspective. The paper concludes that the legal position concerning “no oral modification” clauses is clear since the Swedish Supreme Court ruled that this kind of clause has a limited effect in Swedish contract law. The paper argues that a “no oral modification clause” probably is applicable concerning implied-in-fact contracts that targets legal acts that have an imposition character. Furthermore, the paper concludes that merger clauses and “no oral modification” clauses in some cases may be viewed as standard terms of condition but that legal position is quite unclear. The paper also concludes that merger clauses may increase the presumption that what is stated in the written agreement is that which applies between the parties and that merger clauses first must be interpreted according to the Swedish agreement interpretation model to determine the meaning and scope of the agreement. The paper also argues that a merger clause decreases the notion that circumstances, that can be derived to before the closing of an agreement, may be used when an agreement is interpreted, but that this doesn’t impede that a court to use this data, in the event of the occurrence of unclear terms in the agreement. Lastly, the paper concludes that there is cause to discuss the legal certainty of merger clauses based on the absence of a clear ruling on the issue., Uppsatsen syftar till att utreda den avtalsrättsliga verkan av två olika typer av så kallade bolierplateklausuler; avtalat krav på skriftlighet och integrationsklausuler med fokus på integrationsklausuler. Dessa klausuler används mer och mer i den svenska affärsvärlden vilket är ett resultat av det ökade internationella inflytandet på svensk affärsjuridik i takt med att den internationella handeln ökar. Uppsatsen använder en rättsdogmatisk metod för att utreda gällande rätt som sedan analyseras utifrån ett rättssäkerhetsperspektiv. Uppsatsen kommer fram till att rättsläget kring avtalat krav på skriftlighet- klausuler är klart efter ett avgörande i Högsta domstolen där domstolen konstaterade att en sådan klausul har en begränsad verkan i svensk rätt. Uppsatsen sluter sig till att klausulen troligtvis endast blir tillämplig vid konkludent handlande i förhållande till rättshandlingar av påbudskaraktär. Uppsatsen konstaterar även att integrationsklausuler och klausuler med ett avtalat krav på skriftlighet i vissa fall kan ses som standardvillkor men att rättsläget fortfarande är tämligen oklart. I uppsatsen konstateras även att integrationsklausuler kan anses stärka presumtionen om att det som kommit till uttryck i det skriftliga avtalet är det som gäller mellan parterna. Integrationsklausulen får därmed viss verkan emot att avtalspreliminärer ska anses utgöra en del av avtalet men förekomsten av en integrationsklausul inte hindrar att omständigheter utanför avtalet kan läggas till grund för tolkning av avtalet i det fall avtalet innehåller oklara eller otydliga avtalsvillkor. Uppsatsen konstaterar även att en integrationsklausul först måste tolkas enligt den svenska avtalstolkningmodellen för att bestämma dess innebörd och omfång. Uppsatsen konstaterar avslutningsvis att det finns anledning att diskutera rättssäkerheten avseende integrationsklausuler i svensk rätt, framförallt mot bakgrund av avsaknaden av praxis.

The aim of this thesis is to investigate the grounds on which passivity causes contractual effect in the form of binding agreement or loss of contractual rights, according to Swedish law. The analysis pertains to passivity norms as they are found in the Contracts Act, the Limitations Act and the Commercial Agents Act as well as in the unwritten passivity norms developed in case law. The investigation of passivity as legal act, as dispositive fact, and as interpretation factor, is based on the relevant legal sources such as legislation, precedents, and doctrine. Passivity effects can be substantive and procedural. The procedural effects imply that the burden of evidence is shifted to the passive part and thus implies presumption impact. The substantive effects impact the contract in terms of binding agreement or loss of rights. The substantive effects are the focus of this study. One chapter is devoted particularly to the passivity effects that imply presumption. This is motivated by the seminal importance of NJA 2006 p. 638 which established a passivity norm in relation to the confirmation of contract, with regard to a special regulation in the Commercial Agents Act. According to the current law, passivity entails effects based on different grounds. In terms of legal act, passivity follows the general principles of legal act impacts and can result both in binding and in the loss of right, in accordance to the theory of the declaration of intent and the principle of reliance. Passivity as dispositive fact results in effects both when applied as statutory norm and as unwritten norm. The statutory passivity norms that are discussed imply contractual effect in the form of binding. Through the unwritten passivity norms that have been formed in practice, passivity as dispositive fact can lead to the loss of right to sanction but also to the loss of contractual right. With regard to the loss of a right resulting from a change of contract, passivity is typically given the e, Uppsatsens syfte är att utreda på vilka grunder passivitet kan leda till avtalsbindning eller förlust av rättigheter inom avtalsförhållanden enligt gällande svensk rätt. Analysen fokuserar både på skrivna regler om passivitet och oskrivna normer som framgår av rättspraxis och doktrin. Passivitet i egenskap av rättshandling, rättsfaktum och avtalstolkningsdatum utreds med stöd av relevanta rättskällor som lagstiftning, praxis och doktrin. Passivitetsverkningar kan vara materiella eller processuella. De processuella verkningarna innebär vanligen att bevisbördan förskjuts till den passiva parten och medför därigenom presumtionsverkan. De materiella verkningarna grundlägger rättsliga positioner inom avtalsförhållanden, vanligen genom att medföra avtalsbindning eller förlust av rättigheter. Tyngdpunkten i denna studie ligger vid materiella passivitetsverkningar. Därutöver berörs även presumtionsverkan i ett särskilt kapitel. Det motiveras av ett betydelsefullt avgörande i NJA 2006 s. 638 varigenom en allmän passivitetsnorm uppställts i fråga om passivitetsverkan i samband med avtalsbekräftelser, med koppling till en särskild bestämmelse i lagen om handelsagentur. Enlig gällande rätt kan passivitet medföra rättsverkningar på flera olika grunder. När passivitet utgör en rättshandling följer passivitetsverkan enligt de allmänna principerna om rättshandlingars bindande verkan och kan medföra både avtalsbindning och rättsförlust inom ett tidigare ingånget avtal. Av stor betydelse för denna typ av passivitetsverkan är viljeteorin och tillitsprincipen. Vad gäller passivitet som rättsfaktum finns både skrivna och oskrivna normer. De lagfästa passivitetsbestämmelser som berörs har avtalsbindning som rättsverkan. Genom de oskrivna passivitetsnormer som formats i praxis kan passivitet leda till förlust av rätt till påföljd men också förlust av en avtalsenlig rättighet. För förlust av en rättighet till följd av ändring av ett avtal måste passivitet typiskt sett kunna ges verkan som

Skiljeförfarandet utgör det enda alternativ till domstolsförfarande som också resulterar i en exigibel dom med rättskraft. Ett avtal om skiljeförfarande utgör ett hinder mot domstolsprövning om det åberopas inför domstol. Motsvarande prövningshinder gäller för skiljenämnd om en tvistefråga som anhängiggörs skiljenämnden faller utanför skiljeavtalets tillämpningsområde, eftersom skiljenämnden då inte är behörig att uppta frågan till prövning. Skiljeavtalets räckvidd får således avgörande betydelse för huruvida en viss tvistefråga mellan två parter skall prövas av skiljenämnd eller allmän domstol, och avgörs genom skiljenämnds eller domstols behörighetsprövning. En problematik som ofta uppkommer när det gäller frågan om skiljeavtalets räckvidd är gränsdragningen mellan inomobligatoriska och utomobligatoriska tvistefrågor. En intressant aspekt i sammanhanget är i vilken mån rubriceringen av talan kan påverka denna bedömning. Vad gäller domstols och skiljenämnds behörighetsprövning har under lång tid den så kallade påståendedoktrinen ansetts gälla i svensk rätt. På senare tid har i praxis också utvecklats vad många kallar en ny doktrin, anknytningsdoktrinen. Debatt har sedan dess pågått kring hur doktrinerna förhåller sig till varandra och vilken av doktrinerna som är mest önskvärd att tillämpa på skiljeklausulers räckvidd, eftersom påståendedoktrinen medför en restriktiv tolkning medan anknytningsdoktrinen medför en extensiv tolkning. HD har under lång tid tillämpat doktrinerna om vart annat utan att adressera deras inbördes relation, men i NJA 2017 s. 226 har HD slutligen konstaterat att det är påståendedoktrinen som fortsatt ska råda i svensk rätt för att avgöra rättens behörighet och att anknytningsdoktrinen inte kan tillämpas ”annat än i vissa särskilda fall och under mycket speciella förhållanden” . Någon närmre specificering av vilka särskilda fall och speciella förhållanden som avses har inte gjorts. I samma rättsfall har HD samtidigt uttalat att en talans rubri, Arbitration constitutes the only alternative to a judicial proceeding in court that also results in a legally binding judgement. An arbitration agreement also constitutes a procedural impediment if reference to it is made before the court. Corresponding procedural hindrance applies to an arbitration tribunal or to an arbitrator if the matter of dispute referred to arbitration lies outside the scope of the arbitration agreement, since the arbitration tribunal or arbitrator will not be qualified to review the matter. The scope of the arbitration agreement thus becomes decisive in determining whether a particular dispute between two parties is to be reviewed by arbitration or a judicial proceeding. A problem that often arises with regard to the scope of the arbitration agreement is the boundary between what is considered contractual matters of dispute and what is considered non-contractual matters. An interesting aspect in this context is the extent to which the classification of the claim may affect this assessment. The so-called doctrine of assertion has for a long time been considered valid in Swedish law as an assessment basis for determining jurisdiction to review certain matters of dispute. Recently, practice has developed what many call a new doctrine, the doctrine of connection. Debate among legal commentators has been going on since about how the doctrines relate to each other and which of the doctrines that are most desirable to apply when determining the scope of arbitration agreements; the doctrine of assertion, which implies a restrictive interpretation, or the doctrine of connection, which implies an extensive interpretation. The Swedish Supreme Court has for a long time applied the two doctrines in parallel without addressing their mutual relationship, but in NJA 2017 p. 226, it finally found that the doctrine of assertion is to be the principal rule for determining jurisdiction. It also found that the doctrine of connection cannot be applied “except in

Two types of Boiler clauses that frequently becomes more used in agreements between Swedish companies are merger clauses and clauses requiring any modification or termination by agreement to be in a particular form, called “no oral modification clauses. The uses of these sorts of clauses are the result of international influences on Swedish contract law as international trade is growing. The purpose of this paper is to analyse how Swedish contract law is affected by merger clauses and “no oral modification clauses”. The paper uses a legal-judicial method to determine applicable law and analyses this from a rule of law perspective. The paper concludes that the legal position concerning “no oral modification” clauses is clear since the Swedish Supreme Court ruled that this kind of clause has a limited effect in Swedish contract law. The paper argues that a “no oral modification clause” probably is applicable concerning implied-in-fact contracts that targets legal acts that have an imposition character. Furthermore, the paper concludes that merger clauses and “no oral modification” clauses in some cases may be viewed as standard terms of condition but that legal position is quite unclear. The paper also concludes that merger clauses may increase the presumption that what is stated in the written agreement is that which applies between the parties and that merger clauses first must be interpreted according to the Swedish agreement interpretation model to determine the meaning and scope of the agreement. The paper also argues that a merger clause decreases the notion that circumstances, that can be derived to before the closing of an agreement, may be used when an agreement is interpreted, but that this doesn’t impede that a court to use this data, in the event of the occurrence of unclear terms in the agreement. Lastly, the paper concludes that there is cause to discuss the legal certainty of merger clauses based on the absence of a clear ruling on the issue., Uppsatsen syftar till att utreda den avtalsrättsliga verkan av två olika typer av så kallade bolierplateklausuler; avtalat krav på skriftlighet och integrationsklausuler med fokus på integrationsklausuler. Dessa klausuler används mer och mer i den svenska affärsvärlden vilket är ett resultat av det ökade internationella inflytandet på svensk affärsjuridik i takt med att den internationella handeln ökar. Uppsatsen använder en rättsdogmatisk metod för att utreda gällande rätt som sedan analyseras utifrån ett rättssäkerhetsperspektiv. Uppsatsen kommer fram till att rättsläget kring avtalat krav på skriftlighet- klausuler är klart efter ett avgörande i Högsta domstolen där domstolen konstaterade att en sådan klausul har en begränsad verkan i svensk rätt. Uppsatsen sluter sig till att klausulen troligtvis endast blir tillämplig vid konkludent handlande i förhållande till rättshandlingar av påbudskaraktär. Uppsatsen konstaterar även att integrationsklausuler och klausuler med ett avtalat krav på skriftlighet i vissa fall kan ses som standardvillkor men att rättsläget fortfarande är tämligen oklart. I uppsatsen konstateras även att integrationsklausuler kan anses stärka presumtionen om att det som kommit till uttryck i det skriftliga avtalet är det som gäller mellan parterna. Integrationsklausulen får därmed viss verkan emot att avtalspreliminärer ska anses utgöra en del av avtalet men förekomsten av en integrationsklausul inte hindrar att omständigheter utanför avtalet kan läggas till grund för tolkning av avtalet i det fall avtalet innehåller oklara eller otydliga avtalsvillkor. Uppsatsen konstaterar även att en integrationsklausul först måste tolkas enligt den svenska avtalstolkningmodellen för att bestämma dess innebörd och omfång. Uppsatsen konstaterar avslutningsvis att det finns anledning att diskutera rättssäkerheten avseende integrationsklausuler i svensk rätt, framförallt mot bakgrund av avsaknaden av praxis.

Sport, pills, syringes, blood transfusions and contract law. The overarching purpose of the essay is to investigate how doping is regulated in Sweden and if the doping regulation satisfies the requirements of contract law. The specified purpose of the essay is to investigate if the doping regulation satisfies the requirements of contract law and thus is binding in relation to a contracting party. Most people conclude agreements every day. During a lifetime, many people conclude membership agreements with a sports association. Through the membership agreement the people are subject to the Swedish Sports Confederation’s anti-doping regulation. The anti-doping regulation demands that every subject to the regulation shall accept doping controls, litigation outside the judiciary and potentially a lifelong suspension from practically all competition in sport. In this essay, the doping regulation is examined to determine if the regulation is a standard agreement. The examination concludes that the regulation indeed is a standard agreement. If standard agreements are to be considered part of an individual contract some requirements have to be met. I examine if the doping regulation meets these requirements. The requirements used are derived from case law and judicial doctrine. The result of this examination shows that the requirements are not met, thus, the anti-doping regulation is not to be considered part of the membership agreement and therefore is not binding upon the member., Idrott, piller, sprutor, blodtransfusioner och avtalsrätt. Det övergripande syftet med uppsatsen är att utreda hur dopning regleras i Sverige och om denna reglering är rättsenlig i förhållande till avtalsrätten. En specificering av det övergripande syftet är att undersöka regleringen utifrån de avtalsrättsliga krav som ställs för att villkor ska anses inkluderade i ett avtal och således bindande för en fysisk person. Varje dag ingår de flesta människor flera avtal. Ett avtal många personer kommer i kontakt med under sin livstid är avtal om medlemskap i olika idrottsföreningar. Dessa personer kommer genom medlemsavtalet att omfattas av Riksidrottsförbundets antidopningsregler. Antidopningsreglerna innebär bland annat att personen måste acceptera dopningskontroller, tvistelösning utanför allmän domstol och potentiell avstängning från all tävling inom i princip alla idrotter under hans eller hennes livstid. I uppsatsen prövas om dopningsreglerna utgör standardvillkor. Prövningen når slutsatsen att reglerna utgör standardvillkor. Standardavtalsrätten uppställer vissa krav för att standardvillkor, såsom antidopningsreglerna, ska vara inkluderade i ett enskilt avtal, exempelvis ett medlemsavtal. I uppsatsen tillämpas standardavtalsrättens krav såsom de har formulerats i doktrin och prejudikat på modellen för hur medlemsavtal sluts i en idrottsförening. Resultatet av denna tillämpning visar att kraven som ställs inom standardavtalsrätten inte är uppfyllda och att dopningsregleringen således inte utgör en del av det enskilda medlemsavtalet.

The trade mark law of the European Union confers legal rights on the proprietor of a trade mark and on the proprietor only – the law confers no legal rights on other legal entities. In this thesis it is examined whether, despite this fact, the trade mark law of the European Union may be used to confer legal rights on consumers on a contractual basis by means of the idea of trade marks which the trade mark law of the European Union is based on combined with the legal importance which is ascribed to good- and bad faith in contractual relationships. It is manifested, by means of an analysis of a number of fundamental provisions in the trade mark law of the European Union, that the trade mark law of the European Union is based on the idea that trade marks practices the function of designating the commercial origin of goods and services – an idea which, according to the line of reasoning in the thesis, is of importance regarding whether a consumer and an undertaking are to be considered to be in good- or bad faith in a contractual context where a consumer obtains a product from a “wrong” undertaking due to an undertakings use of a sign which is confusingly similar to the trade mark of a certain undertaking and in a contractual context where the consumer obtains a product which is of less quality than the consumer, because of the trade mark that is affixed on the product, thought that the product would be of. The legal importance which Swedish contract law ascribes good- and bad faith in contractual relationships is thereafter examined. The main conclusion in the thesis is that the presence of good- and bad faith in contractual relationships is ascribed great legal significance in Swedish contract law and that the principles of the contractual situations in which this significance is reflected, may be used to confer legal rights on consumers in the contractual contexts regarding trade marks which are considered in the thesis., Det unionsrättsliga varumärkesskyddet är utformat som ett skydd för ensamrättsinnehavare som uteslutande tillskriver dessa rättsliga anspråk. I denna uppsats undersöks det huruvida det unionsrättsliga varumärkesskyddet trots detta kan användas för att ge konsumenter rättsliga anspråk på avtalsrättslig grund i kraft av den principiella uppfattning om varumärken som skyddet vilar på i kombination med den rättsliga relevans som tillmäts god- och ond tro i avtalsrelationer. I uppsatsen läggs det, genom en undersökning av fundamentala bestämmelser i den unionsrättsliga varumärkesrätten, i öppen dag att det unionsrättsliga varumärkesskyddet vilar på den principiella uppfattningen att varumärken utövar funktionen att ange varors och tjänsters kommersiella ursprung – en principiell uppfattning som, enligt den argumentation som förs i framställningen, är av betydelse för huruvida en konsument och en näringsidkare ska anses befinna sig i god-respektive ond tro i en avtalsrättslig kontext där en konsument införskaffar en produkt från ”fel” näringsidkare på grund av en näringsidkares användning av ett tecken som är förväxlingsbart med en ensamrättsinnehavares varumärke samt i en avtalsrättslig kontext där en konsument införskaffar en produkt som är av lägre kvalité än vad konsumenten, till följd av det varumärke som produkten bär, förväntade sig att produkten skulle vara av. I framställningen undersöks sedan den rättsliga relevans som god- respektive ond tro i avtalsrelationer tillmäts inom svensk avtalsrätt. I framställningen dras slutsatsen att förekomsten av god- respektive ond tro i avtalsrelationer tillmäts stor rättslig betydelse och att de i uppsatsen identifierade typfallen där detta kommer till uttryck, kan användas för att ge konsumenter rättsliga anspråk i de avtalsrättsliga kontexter rörande varumärken som behandlas i framställningen.

Sport, pills, syringes, blood transfusions and contract law. The overarching purpose of the essay is to investigate how doping is regulated in Sweden and if the doping regulation satisfies the requirements of contract law. The specified purpose of the essay is to investigate if the doping regulation satisfies the requirements of contract law and thus is binding in relation to a contracting party. Most people conclude agreements every day. During a lifetime, many people conclude membership agreements with a sports association. Through the membership agreement the people are subject to the Swedish Sports Confederation’s anti-doping regulation. The anti-doping regulation demands that every subject to the regulation shall accept doping controls, litigation outside the judiciary and potentially a lifelong suspension from practically all competition in sport. In this essay, the doping regulation is examined to determine if the regulation is a standard agreement. The examination concludes that the regulation indeed is a standard agreement. If standard agreements are to be considered part of an individual contract some requirements have to be met. I examine if the doping regulation meets these requirements. The requirements used are derived from case law and judicial doctrine. The result of this examination shows that the requirements are not met, thus, the anti-doping regulation is not to be considered part of the membership agreement and therefore is not binding upon the member., Idrott, piller, sprutor, blodtransfusioner och avtalsrätt. Det övergripande syftet med uppsatsen är att utreda hur dopning regleras i Sverige och om denna reglering är rättsenlig i förhållande till avtalsrätten. En specificering av det övergripande syftet är att undersöka regleringen utifrån de avtalsrättsliga krav som ställs för att villkor ska anses inkluderade i ett avtal och således bindande för en fysisk person. Varje dag ingår de flesta människor flera avtal. Ett avtal många personer kommer i kontakt med under sin livstid är avtal om medlemskap i olika idrottsföreningar. Dessa personer kommer genom medlemsavtalet att omfattas av Riksidrottsförbundets antidopningsregler. Antidopningsreglerna innebär bland annat att personen måste acceptera dopningskontroller, tvistelösning utanför allmän domstol och potentiell avstängning från all tävling inom i princip alla idrotter under hans eller hennes livstid. I uppsatsen prövas om dopningsreglerna utgör standardvillkor. Prövningen når slutsatsen att reglerna utgör standardvillkor. Standardavtalsrätten uppställer vissa krav för att standardvillkor, såsom antidopningsreglerna, ska vara inkluderade i ett enskilt avtal, exempelvis ett medlemsavtal. I uppsatsen tillämpas standardavtalsrättens krav såsom de har formulerats i doktrin och prejudikat på modellen för hur medlemsavtal sluts i en idrottsförening. Resultatet av denna tillämpning visar att kraven som ställs inom standardavtalsrätten inte är uppfyllda och att dopningsregleringen således inte utgör en del av det enskilda medlemsavtalet.

The trade mark law of the European Union confers legal rights on the proprietor of a trade mark and on the proprietor only – the law confers no legal rights on other legal entities. In this thesis it is examined whether, despite this fact, the trade mark law of the European Union may be used to confer legal rights on consumers on a contractual basis by means of the idea of trade marks which the trade mark law of the European Union is based on combined with the legal importance which is ascribed to good- and bad faith in contractual relationships. It is manifested, by means of an analysis of a number of fundamental provisions in the trade mark law of the European Union, that the trade mark law of the European Union is based on the idea that trade marks practices the function of designating the commercial origin of goods and services – an idea which, according to the line of reasoning in the thesis, is of importance regarding whether a consumer and an undertaking are to be considered to be in good- or bad faith in a contractual context where a consumer obtains a product from a “wrong” undertaking due to an undertakings use of a sign which is confusingly similar to the trade mark of a certain undertaking and in a contractual context where the consumer obtains a product which is of less quality than the consumer, because of the trade mark that is affixed on the product, thought that the product would be of. The legal importance which Swedish contract law ascribes good- and bad faith in contractual relationships is thereafter examined. The main conclusion in the thesis is that the presence of good- and bad faith in contractual relationships is ascribed great legal significance in Swedish contract law and that the principles of the contractual situations in which this significance is reflected, may be used to confer legal rights on consumers in the contractual contexts regarding trade marks which are considered in the thesis., Det unionsrättsliga varumärkesskyddet är utformat som ett skydd för ensamrättsinnehavare som uteslutande tillskriver dessa rättsliga anspråk. I denna uppsats undersöks det huruvida det unionsrättsliga varumärkesskyddet trots detta kan användas för att ge konsumenter rättsliga anspråk på avtalsrättslig grund i kraft av den principiella uppfattning om varumärken som skyddet vilar på i kombination med den rättsliga relevans som tillmäts god- och ond tro i avtalsrelationer. I uppsatsen läggs det, genom en undersökning av fundamentala bestämmelser i den unionsrättsliga varumärkesrätten, i öppen dag att det unionsrättsliga varumärkesskyddet vilar på den principiella uppfattningen att varumärken utövar funktionen att ange varors och tjänsters kommersiella ursprung – en principiell uppfattning som, enligt den argumentation som förs i framställningen, är av betydelse för huruvida en konsument och en näringsidkare ska anses befinna sig i god-respektive ond tro i en avtalsrättslig kontext där en konsument införskaffar en produkt från ”fel” näringsidkare på grund av en näringsidkares användning av ett tecken som är förväxlingsbart med en ensamrättsinnehavares varumärke samt i en avtalsrättslig kontext där en konsument införskaffar en produkt som är av lägre kvalité än vad konsumenten, till följd av det varumärke som produkten bär, förväntade sig att produkten skulle vara av. I framställningen undersöks sedan den rättsliga relevans som god- respektive ond tro i avtalsrelationer tillmäts inom svensk avtalsrätt. I framställningen dras slutsatsen att förekomsten av god- respektive ond tro i avtalsrelationer tillmäts stor rättslig betydelse och att de i uppsatsen identifierade typfallen där detta kommer till uttryck, kan användas för att ge konsumenter rättsliga anspråk i de avtalsrättsliga kontexter rörande varumärken som behandlas i framställningen.

I rättsvetenskaplig litteratur görs många och skilda uttalanden om bevisfrågor i tvister om tolkning av avtal. Bevisning och avtalstolkning har beskrivits som olika metoder för att avgöra vilket avtalsinnehåll som ska anses gälla mellan avtalets parter. Framförallt föreligger osäkerhet kring när bevisbörderegler och när avtalstolkning ska tillämpas för att lösa en ovisshet om avtalsinnehållet. I tolkningspraxis finns flera avgöranden där metoderna har använts utan att förhållandet dem emellan har förklarats och i vissa fall använder olika instanser olika metoder. Uppsatsen undersöker och förklarar på ett teoretiskt plan de uppfattningar som finns i den rättsvetenskapliga litteraturen mot bakgrund av domstolars rättspraxis. Syftet är att förstå, för-klara och förena de två metoderna för fastställande av avtalsinnehåll inom ramen för den processuella systematiken. I civilprocess- och civilrättslig litteratur behandlas framförallt två bevisfrågor i tolkningstvister. Den ena rör bevisning av tolkningsdata eller tolkningsunderlaget, den andra rör bevisbörda för påståenden om avtalsinnehåll. Uppsatsen inleds med en genomgång av vissa grunder inom bevisning och avtalstolkning. Därefter behandlas den första av de två bevisfrågorna utifrån litteraturuttalanden inom bägge rättsområden. Det befinns råda delade meningar om hur tolkningsdata processuellt ska klassificeras, vilket till viss del är kopplat till uppfattningarna om tolkningen som processuell verksamhet. Den mest företrädda åsikten är att tolkningsdata utgör bevisfakta men somliga författare anser att vissa tolkningsdata har rättsfaktumkaraktär. Framförallt åsyftas då vissa påståenden om att avtalet ska ha ett annat innehåll än som framgår av en skriftlig lydelse. I civilrättsliga termer rör det sig om påståenden om vissa subjektiva tolkningsgrunder samt muntliga avtal. Vilken nivå av bevisning som krävs för att bevisa tolkningsdata av bevisfaktakaraktär är inte klart, men bevisbörderegler tillämpas inte vid ovisshet, In Swedish legal literature, many and differing remarks have been made on matters of evidence in disputes concerning the interpretation of contracts. Production and sifting of evidence and contractual interpretation have been described as two different methods in Swedish law for deciding on what a contract should be considered to mean in the contractual relationship. Specifically, there is an uncertainty as to when rules of burden of proof or inter-pretation should be used to solve an issue of uncertainty as to the contractual content. There are multiple court cases concerning interpretation where the two methods have been used without any clarification of the relationship between them and, in some cases, the different instances use different methods without explicitly addressing the issue. This essay analyses and explains on a theoretical level views and opinions on this in legal literature, against the backdrop of decisions by Swedish courts. The purpose is to understand, explain and combine the two methods of deciding on contractual content, within the framework of procedural systematics. In literature on civil procedural law and contract law, emphasis is mainly put on two distinct matters of evidence in disputes concerning contractual interpretation. One concerns proving the factual basis for interpretation, or interpretational facts, and the other concerns the burden of proof for claims of contractual content. The first part of the essay covers the fundamentals of the law of evidence and the interpretation of contracts. Following that, the first of the two evidentiary matters is treated, on the basis of opinions in legal literature. It is found that there are different views on how to classify interpretational facts in a procedural context, which is linked to the views on what procedural activity contractual interpretation should be considered to entail. The popularly held opinion is that interpretational facts should be classified as evidentiary facts. Some au

Nästan alla i samhället ingår någon gång ett avtal på internet i egenskap av konsument. Det finns risker vid ingående av konsumentavtal på internet, så som att konsumenten ingår avtal där informationen har varit vilseledande eller på andra sätt inte tydligt framhållen. Uppsatsen syftar till att utreda under vilka förutsättningar konsumenter kan ingå avtal med bindande verkan med näringsidkare över internet. Den utgår från olika exempel där informationen näringsidkaren har lämnat till konsumenten framgår med olika tydlighetsgrader. Utgångspunkten i uppsatsen är svenska avtalsrättsliga regler, men även konsumenträttsliga regler baserade på svensk rätt och direktiv från Europeiska Unionen. Grundläggande för att avtal ska ingås med bindande verkan är att parter har uttryckt samstämmiga viljeförklingar. Enligt viljeförklaringsteorin består en viljeförklarings innehåll av sådant som en förnuftig motpart med fog kan sluta sig till är partens vilja. Genom tolkning kan man fastställa ett avtals innehåll, alltså den gemensamma partsviljan. Tolkningsverksamheten sker med beaktande av alla relevanta omständigheter som har varit närvarande vid avtalsingåendet och som har varit synbara för parterna, så kallade tolkningsdata. Tvingande regler är en del av avtalet och dispositiva rättsregler kan vara viktiga vid bedömningen av avtalets innehåll. Standardavtal är standardiserade villkor som har bestämts på förhand. För att standardvillkor ska utgöra tolkningsdata vid bestämmandet av avtalsinnehållet krävs att villkoren inkorporeras, alltså har bringats till motpartens kännedom. Trots att ett bindande avtal med ett visst innehåll har ingåtts finns en möjlighet att avtalet ogiltigförklaras enligt avtalsrättsliga ogiltighetsregler. Det är även möjligt att avtal jämkas eller lämnas utan avseende om de är oskäliga. Vid avtalsingående på internet finns särskild informationsplikt för näringsidkaren. Konsumenten har även ångerrätt i 14 dagar förutom i vissa särskilda fall. Sammanfattningsvi, At some point almost everyone in society concludes an agreement over the internet as a consumer. There are risks associated with entering consumer agreements, for example when an agreement is concluded whilst information has been given in a misleading or unclear manner. The purpose of the thesis is to determine under which conditions it is possible for consumers to conclude legally binding agreements with traders over the internet. The basis consists of various examples when the trader has provided information to the consumer in varying degree of clarity. The thesis is based on Swedish contract law, but also Swedish and European consumer regulation. It is elemental that unanimous declaration of intentions is needed for a legally binding agreement to be concluded. According to the theory of declaration of intention the content of the declaration of intention such information that a reasonable counterparty justifiably can assume is the intention of the party. The content of the agreement, the unanimous intention, is determined through interpretation. The act of interpretation considers all relevant visible circumstances which were present at the time of conclusion of an agreement, so called interpretation data. Mandatory regulation is part of the agreement and optional regulations can be important for the determining the content of the agreement. Standard-form contract consists of predetermined standardised terms. A standard-form contract must be brought to the attention of the counterparty for it to be incorporated and be part of the interpretation data. Despite being legally binding, an agreement can be rendered invalid per rules on invalidity. If the agreement is excessive it can be apportioned or left with no regard. The trader has a particular duty of information when concluding agreements over the internet. The consumer has a 14 day right of withdrawal except in some cases. The conclusion of the thesis is that when information has been hidden the trader cannot j

I rättsvetenskaplig litteratur görs många och skilda uttalanden om bevisfrågor i tvister om tolkning av avtal. Bevisning och avtalstolkning har beskrivits som olika metoder för att avgöra vilket avtalsinnehåll som ska anses gälla mellan avtalets parter. Framförallt föreligger osäkerhet kring när bevisbörderegler och när avtalstolkning ska tillämpas för att lösa en ovisshet om avtalsinnehållet. I tolkningspraxis finns flera avgöranden där metoderna har använts utan att förhållandet dem emellan har förklarats och i vissa fall använder olika instanser olika metoder. Uppsatsen undersöker och förklarar på ett teoretiskt plan de uppfattningar som finns i den rättsvetenskapliga litteraturen mot bakgrund av domstolars rättspraxis. Syftet är att förstå, för-klara och förena de två metoderna för fastställande av avtalsinnehåll inom ramen för den processuella systematiken. I civilprocess- och civilrättslig litteratur behandlas framförallt två bevisfrågor i tolkningstvister. Den ena rör bevisning av tolkningsdata eller tolkningsunderlaget, den andra rör bevisbörda för påståenden om avtalsinnehåll. Uppsatsen inleds med en genomgång av vissa grunder inom bevisning och avtalstolkning. Därefter behandlas den första av de två bevisfrågorna utifrån litteraturuttalanden inom bägge rättsområden. Det befinns råda delade meningar om hur tolkningsdata processuellt ska klassificeras, vilket till viss del är kopplat till uppfattningarna om tolkningen som processuell verksamhet. Den mest företrädda åsikten är att tolkningsdata utgör bevisfakta men somliga författare anser att vissa tolkningsdata har rättsfaktumkaraktär. Framförallt åsyftas då vissa påståenden om att avtalet ska ha ett annat innehåll än som framgår av en skriftlig lydelse. I civilrättsliga termer rör det sig om påståenden om vissa subjektiva tolkningsgrunder samt muntliga avtal. Vilken nivå av bevisning som krävs för att bevisa tolkningsdata av bevisfaktakaraktär är inte klart, men bevisbörderegler tillämpas inte vid ovisshet, In Swedish legal literature, many and differing remarks have been made on matters of evidence in disputes concerning the interpretation of contracts. Production and sifting of evidence and contractual interpretation have been described as two different methods in Swedish law for deciding on what a contract should be considered to mean in the contractual relationship. Specifically, there is an uncertainty as to when rules of burden of proof or inter-pretation should be used to solve an issue of uncertainty as to the contractual content. There are multiple court cases concerning interpretation where the two methods have been used without any clarification of the relationship between them and, in some cases, the different instances use different methods without explicitly addressing the issue. This essay analyses and explains on a theoretical level views and opinions on this in legal literature, against the backdrop of decisions by Swedish courts. The purpose is to understand, explain and combine the two methods of deciding on contractual content, within the framework of procedural systematics. In literature on civil procedural law and contract law, emphasis is mainly put on two distinct matters of evidence in disputes concerning contractual interpretation. One concerns proving the factual basis for interpretation, or interpretational facts, and the other concerns the burden of proof for claims of contractual content. The first part of the essay covers the fundamentals of the law of evidence and the interpretation of contracts. Following that, the first of the two evidentiary matters is treated, on the basis of opinions in legal literature. It is found that there are different views on how to classify interpretational facts in a procedural context, which is linked to the views on what procedural activity contractual interpretation should be considered to entail. The popularly held opinion is that interpretational facts should be classified as evidentiary facts. Some au

Nästan alla i samhället ingår någon gång ett avtal på internet i egenskap av konsument. Det finns risker vid ingående av konsumentavtal på internet, så som att konsumenten ingår avtal där informationen har varit vilseledande eller på andra sätt inte tydligt framhållen. Uppsatsen syftar till att utreda under vilka förutsättningar konsumenter kan ingå avtal med bindande verkan med näringsidkare över internet. Den utgår från olika exempel där informationen näringsidkaren har lämnat till konsumenten framgår med olika tydlighetsgrader. Utgångspunkten i uppsatsen är svenska avtalsrättsliga regler, men även konsumenträttsliga regler baserade på svensk rätt och direktiv från Europeiska Unionen. Grundläggande för att avtal ska ingås med bindande verkan är att parter har uttryckt samstämmiga viljeförklingar. Enligt viljeförklaringsteorin består en viljeförklarings innehåll av sådant som en förnuftig motpart med fog kan sluta sig till är partens vilja. Genom tolkning kan man fastställa ett avtals innehåll, alltså den gemensamma partsviljan. Tolkningsverksamheten sker med beaktande av alla relevanta omständigheter som har varit närvarande vid avtalsingåendet och som har varit synbara för parterna, så kallade tolkningsdata. Tvingande regler är en del av avtalet och dispositiva rättsregler kan vara viktiga vid bedömningen av avtalets innehåll. Standardavtal är standardiserade villkor som har bestämts på förhand. För att standardvillkor ska utgöra tolkningsdata vid bestämmandet av avtalsinnehållet krävs att villkoren inkorporeras, alltså har bringats till motpartens kännedom. Trots att ett bindande avtal med ett visst innehåll har ingåtts finns en möjlighet att avtalet ogiltigförklaras enligt avtalsrättsliga ogiltighetsregler. Det är även möjligt att avtal jämkas eller lämnas utan avseende om de är oskäliga. Vid avtalsingående på internet finns särskild informationsplikt för näringsidkaren. Konsumenten har även ångerrätt i 14 dagar förutom i vissa särskilda fall. Sammanfattningsvi, At some point almost everyone in society concludes an agreement over the internet as a consumer. There are risks associated with entering consumer agreements, for example when an agreement is concluded whilst information has been given in a misleading or unclear manner. The purpose of the thesis is to determine under which conditions it is possible for consumers to conclude legally binding agreements with traders over the internet. The basis consists of various examples when the trader has provided information to the consumer in varying degree of clarity. The thesis is based on Swedish contract law, but also Swedish and European consumer regulation. It is elemental that unanimous declaration of intentions is needed for a legally binding agreement to be concluded. According to the theory of declaration of intention the content of the declaration of intention such information that a reasonable counterparty justifiably can assume is the intention of the party. The content of the agreement, the unanimous intention, is determined through interpretation. The act of interpretation considers all relevant visible circumstances which were present at the time of conclusion of an agreement, so called interpretation data. Mandatory regulation is part of the agreement and optional regulations can be important for the determining the content of the agreement. Standard-form contract consists of predetermined standardised terms. A standard-form contract must be brought to the attention of the counterparty for it to be incorporated and be part of the interpretation data. Despite being legally binding, an agreement can be rendered invalid per rules on invalidity. If the agreement is excessive it can be apportioned or left with no regard. The trader has a particular duty of information when concluding agreements over the internet. The consumer has a 14 day right of withdrawal except in some cases. The conclusion of the thesis is that when information has been hidden the trader cannot j

The duty of loyalty, also known as the principle of loyalty, is regarded as a general principle of law in Swedish contract law. It implies a duty to observe the interests of the counter-party beyond the regulated obligations in the contract. Different definitions of the duty of loyalty do not give much advice as of how it should be interpreted. Therefore, what is relevant is how the principle is being used. In general the duty of loyalty rests on unstated duties, which originates from the conditions of the specific contractual relationship. The principle’s importance in long-term commercial contracts is uncertain and this thesis makes an attempt to try and clarify the picture with a special focus on the duty of loyalty in joint venture agreements and contracts for building works. At the same time the question is asked whether an omit or breach of the duty of loyalty with success can be invoked in courts as a separate cause of action in support of a claim for performance, damages and/or a right to cancellation. In the light of a relatively new arbitration award the thesis also looks into how the ground for judgement turns out in a dispute regarding the validity of contract clauses, which extends beyond the contractual period and stipulates remaining and/or future obligations. The ambition of the thesis is to study the post-contractual liability on the basis of such obligations, since they are not always performed with reference to the contract being terminated and the regulation of the obligations not being sufficiently detailed to be able to win legal effect after the contractual period has ended. The thesis uses legal dogmatic method and the legal doctrine makes up the main source of information. Case-law is also being regarded in the thesis and although the case-law in a sense disfavours the duty of loyalty, the ethics of the principle in general still seems to influence the legal discourse in higher court and in the Supreme Court. According to the thesis the impo, Lojalitetsplikten, även benämnd lojalitetsprincipen, är en allmän rättsprincip i svensk avtalsrätt som innebär en plikt att beakta motpartens intressen utö-ver avtalets reglerade utfästelser. Definitioner av lojalitetsplikten ger inte mycket ledning för hur den ska förstås. Vad som därför är relevant är hur begreppet används. Generellt vilar lojalitetsplikten på outtalade förpliktelser som utgår från det enskilda avtalsförhållandets förutsättningar. Principens betydelse för långvariga kommersiella avtal är oklar och denna uppsats gör ett försök att förtydliga bilden med särskilt fokus på lojalitetsplikten i sam-verkansavtal och entreprenadavtal. Samtidigt ställs frågan om ett åsidosät-tande eller brytande av lojalitetsplikten som självständig grund med fram-gång kan åberopas till stöd för fullgörelse, skadestånd och/eller hävning. I uppsatsen belyses också, mot bakgrund av ett relativt nytt skiljeavgörande, hur bedömningsgrunden gestaltar sig vid tvist beträffande giltigheten för avtalsklausuler som sträcker sig bortom avtalets löptid och stipulerar kvar-dröjande och/eller framtida förpliktelser. Uppsatsens ambition är att närmre studera det postkontraktuella ansvaret utifrån sådana förpliktelser eftersom dessa inte alltid fullgörs med hänvisning till att avtalet upphört och att regle-ringen av förpliktelserna inte var tillräckligt preciserad för att kunna vinna rättsverkan efter avtalstiden. Uppsatsen använder rättsdogmatisk metod och den huvudsakliga källan för undersökningen utgörs av doktrin. Rättspraxis beaktas också och den behandlar lojalitetsplikten missgynnsamt men dess etik tycks i allmänhet genomsyra rättsdiskursen i högre instans. Enligt uppsatsen är lojalitetspliktens innebörd i långvariga kommersiella avtal helt avhängig den enskilda situationen och mycket beroende av avtals-typen, partsställningen, parternas förväntningar samt det enskilda rättsför-hållandets karaktär. Uppsatsen visar att avtalsrätten när det gäller bedöm-ningen av postkontraktuella f

Avtalsfriheten är en grundläggande rättsprincip inom avtalsrätten och fundamental för ett marknadsekonomiskt samhälle. Ett modernt samhälle kännetecknas emellertid också av regleringar och förbud. När får intresset för avtalsfrihet ge vika för andra samhällsintressen? Uppsatsen syftar till att klargöra vilka civilrättsliga rättsverkningar som följer av att ett avtal har slutits i strid med ett legalt förbud, samt att besvara huruvida det finns någon presumtion för eller emot att ett sådant avtal blir ogiltigt. Samtliga avsnitt i uppsatsen avslutas med författarens egna reflektioner. Inledningsvis ges en översiktlig genomgång av ogiltighetsläran, i syfte att bidra med en grundförståelse inför framställningen som följer. Därefter utreds hur doktrin definierar begreppet legala förbud samt vilken definition som kommer att användas i uppsatsen. Fortsättningsvis redogörs för ogiltighetsbedömningen av avtal i strid med legala förbud, med särskild fokus på de olika bedömningsgrunderna som har slagits fast i praxis och doktrin. Härtill följer en utblick i hur internationella avtalsrättsliga kodifieringar behandlar problematiken. Därefter presenteras översiktligt ogiltighetspåföljdens rättsverkningar allmänt sett, följt av en mer djupgående utredning över vilka rättsverkningar som följer av att ett avtal har förklarats ogiltigt på grund av att det strider mot ett legalt förbud. Även i detta avseende tas hänsyn till de internationella kodifikationerna. Uppsatsen avslutas med en analys där rättsläget avseende avtal i strid med legala förbud presenteras och kommenteras. Ogiltighetsbedömningen vid sådana avtal består i att utifrån lagförbudets syfte, behovet av en ogiltighetspåföljd för att effektivt upprätthålla förbudet samt konsekvenserna av en ogiltighetspåföljd, avgöra huruvida ogiltighet i det enskilda fallet är påkallad. En svag presumtion för giltighet kan utrönas. Avsaknad av andra sanktioner för att upprätthålla förbudet är dock ett sätt att bryta denna presumtion. Rätt, Freedom of contract is a fundamental principle within contract law and is essential in a market economy. Our society today, however, is also characterized by regulations and prohibitions. When is the interest of freedom of contract forced to submit to other societal interests? This paper aims to clarify which legal consequences may follow when a contract is concluded in violation of a statutory prohibition, as well as to answer whether there is any presumption for or against declaring such a contract invalid. Every section of the paper is concluded by the author’s own reflections of the reviewed topic. A brief review of the invalidity doctrine is initially given, in order to contribute with a basic understanding before the report which follows. Subsequently it will be investigated how the doctrine defines the concept of legal prohibitions and which definition of that concept which will be used in the essay. The invalidity assessment regarding contracts violating legal prohibitions will henceforth be presented, with special focus on the various assessment criteria that have been recognized in established practice and doctrine. In addition, there will an outlook of how international legal codifications treat the problem. Thereafter an overview will be presented concerning the legal effects of the sanction of invalidity in general. That overview will be followed by a more in-depth investigation of the legal consequences of a contract which is being declared void on the grounds of it being contrary to a statutory prohibition. The international codifications will be taken into account also in this respect. The essay concludes with an analysis, where the legal position regarding contracts in violation of legal prohibitions are presented and commented on. Invalidity assessment in such agreements consists of determining, based on the purpose of the statutory prohibition, the need for an invalidity sanction in order to effectively enforce the prohibition and the consequences

Konsumtion av rättigheter är en mycket viktig princip för den fria rörligheten för varor och även för en fungerande marknadsekonomi. Konsumtion innebär att immateriella rättigheter i ett fysiskt exemplar konsumeras vid en överlåtelse av äganderätten till exemplaret som innehåller eller bär på rättigheten. I många jurisdiktioner är principens olika rekvisit ännu inte klarlagda. Amerikanska Federal Circuit resonerade i ett rättsfall 1992 kring en alternativ grund för konsumtion där domstolen även avgjorde fallet till förmån för förbehåll som begränsade konsumtionen av rättigheter. Rättsfallet har inte blivit uttryckligen emotsagt av Supreme Court och som en följd finns nu två alternativa grunder till den amerikanska konsumtionsprincipen. Delar av uppsatsen behandlar EUs inställning till denna alternativa grund. Syftet med uppsatsen är att undersöka förbehålls giltighet och effekt i relation till konsumtion av immaterialrättigheter och konkurrensrätt i EU utifrån ett rättsekonomiskt perspektiv. Fokus har legat på att utreda huruvida en innehavare av en immaterialrätt kan kontrollera vid vilken tidpunkt konsumtion inträffar och, om inte, huruvida en sådan innehavare kan använda sig av avtalsrätt för att få den andra avtalsparten att agera på ett visst vis. Analysen innefattar resultatet av framställningen avseende EU–rätt och amerikansk rätt. De båda jurisdiktionerna jämförs med fokus på argument underliggande den amerikanska ”the conditional sale doctrine” som tillåter en innehavare av immaterialrätt att behålla vissa rättigheter genom förbehåll och hur dessa argument skulle mottas i EU. De två jurisdiktionernas olika inställning till huruvida en licenstagare kan göra en rättighetsutsläckande försäljning är också föremål för jämförelse. Slutligen har ett rättsekonomiskt perspektiv anlagts vid analysen av den EU–rättsliga regleringen. Perspektivet har särskilt fokus på uppbyggnaden av konsumtionsprincipen och vilka följder som kan anas i det fall man skulle tillåta förb, Exhaustion of rights is of critical importance for the free transfer of goods and as such, the functioning of any market economy. Exhaustion of rights is the consumption of rights in intellectual property subject matter as a consequence of the legitimate transfer of title in the tangible article that incorporates or bears the intellectual property in question. The principles of the exhaustion doctrine are still unsettled in many jurisdictions, including the EU. In the U.S., the Federal Circuit decided a case in 1992 where it argued an alternative rationale to the doctrine and upheld post–sale restrictions as preserving patent rights. The case has not been explicitly overruled and there are, as a result, two competing rationales behind the U.S. exhaustion doctrine. Part of the thesis is dedicated to the EU view on this alternative rationale. The purpose of this thesis has been to examine the enforceability and effect of post–sale restrictions in relation to exhaustion of intellectual property rights and competition law in the EU, applying a law and economics perspective. The main focus has been to find whether a holder of an intellectual property right, by using post–sale restrictions, may control when exhaustion occurs, and also if post–sale restrictions preserve control over the sold goods by means of contract law. The analysis has included the application of traditional deductive legal method to construe current law in the EU and the U.S.. A comparison between the two territories focuses on the underlying rationale of the U.S. conditional sale doctrine that allows the intellectual property holder to preserve rights by post–sale restrictions and how this doctrine would be met if it surfaced in the EU. Another comparative issue discussed is the two jurisdictions’ different views on the capability of a licensee to make an exhausting sale. In addition, a law and economics perspective has been added to the analysis of EU law, with a critical view of the design of the e

The duty of loyalty, also known as the principle of loyalty, is regarded as a general principle of law in Swedish contract law. It implies a duty to observe the interests of the counter-party beyond the regulated obligations in the contract. Different definitions of the duty of loyalty do not give much advice as of how it should be interpreted. Therefore, what is relevant is how the principle is being used. In general the duty of loyalty rests on unstated duties, which originates from the conditions of the specific contractual relationship. The principle’s importance in long-term commercial contracts is uncertain and this thesis makes an attempt to try and clarify the picture with a special focus on the duty of loyalty in joint venture agreements and contracts for building works. At the same time the question is asked whether an omit or breach of the duty of loyalty with success can be invoked in courts as a separate cause of action in support of a claim for performance, damages and/or a right to cancellation. In the light of a relatively new arbitration award the thesis also looks into how the ground for judgement turns out in a dispute regarding the validity of contract clauses, which extends beyond the contractual period and stipulates remaining and/or future obligations. The ambition of the thesis is to study the post-contractual liability on the basis of such obligations, since they are not always performed with reference to the contract being terminated and the regulation of the obligations not being sufficiently detailed to be able to win legal effect after the contractual period has ended. The thesis uses legal dogmatic method and the legal doctrine makes up the main source of information. Case-law is also being regarded in the thesis and although the case-law in a sense disfavours the duty of loyalty, the ethics of the principle in general still seems to influence the legal discourse in higher court and in the Supreme Court. According to the thesis the impo, Lojalitetsplikten, även benämnd lojalitetsprincipen, är en allmän rättsprincip i svensk avtalsrätt som innebär en plikt att beakta motpartens intressen utö-ver avtalets reglerade utfästelser. Definitioner av lojalitetsplikten ger inte mycket ledning för hur den ska förstås. Vad som därför är relevant är hur begreppet används. Generellt vilar lojalitetsplikten på outtalade förpliktelser som utgår från det enskilda avtalsförhållandets förutsättningar. Principens betydelse för långvariga kommersiella avtal är oklar och denna uppsats gör ett försök att förtydliga bilden med särskilt fokus på lojalitetsplikten i sam-verkansavtal och entreprenadavtal. Samtidigt ställs frågan om ett åsidosät-tande eller brytande av lojalitetsplikten som självständig grund med fram-gång kan åberopas till stöd för fullgörelse, skadestånd och/eller hävning. I uppsatsen belyses också, mot bakgrund av ett relativt nytt skiljeavgörande, hur bedömningsgrunden gestaltar sig vid tvist beträffande giltigheten för avtalsklausuler som sträcker sig bortom avtalets löptid och stipulerar kvar-dröjande och/eller framtida förpliktelser. Uppsatsens ambition är att närmre studera det postkontraktuella ansvaret utifrån sådana förpliktelser eftersom dessa inte alltid fullgörs med hänvisning till att avtalet upphört och att regle-ringen av förpliktelserna inte var tillräckligt preciserad för att kunna vinna rättsverkan efter avtalstiden. Uppsatsen använder rättsdogmatisk metod och den huvudsakliga källan för undersökningen utgörs av doktrin. Rättspraxis beaktas också och den behandlar lojalitetsplikten missgynnsamt men dess etik tycks i allmänhet genomsyra rättsdiskursen i högre instans. Enligt uppsatsen är lojalitetspliktens innebörd i långvariga kommersiella avtal helt avhängig den enskilda situationen och mycket beroende av avtals-typen, partsställningen, parternas förväntningar samt det enskilda rättsför-hållandets karaktär. Uppsatsen visar att avtalsrätten när det gäller bedöm-ningen av postkontraktuella f

Avtalsfriheten är en grundläggande rättsprincip inom avtalsrätten och fundamental för ett marknadsekonomiskt samhälle. Ett modernt samhälle kännetecknas emellertid också av regleringar och förbud. När får intresset för avtalsfrihet ge vika för andra samhällsintressen? Uppsatsen syftar till att klargöra vilka civilrättsliga rättsverkningar som följer av att ett avtal har slutits i strid med ett legalt förbud, samt att besvara huruvida det finns någon presumtion för eller emot att ett sådant avtal blir ogiltigt. Samtliga avsnitt i uppsatsen avslutas med författarens egna reflektioner. Inledningsvis ges en översiktlig genomgång av ogiltighetsläran, i syfte att bidra med en grundförståelse inför framställningen som följer. Därefter utreds hur doktrin definierar begreppet legala förbud samt vilken definition som kommer att användas i uppsatsen. Fortsättningsvis redogörs för ogiltighetsbedömningen av avtal i strid med legala förbud, med särskild fokus på de olika bedömningsgrunderna som har slagits fast i praxis och doktrin. Härtill följer en utblick i hur internationella avtalsrättsliga kodifieringar behandlar problematiken. Därefter presenteras översiktligt ogiltighetspåföljdens rättsverkningar allmänt sett, följt av en mer djupgående utredning över vilka rättsverkningar som följer av att ett avtal har förklarats ogiltigt på grund av att det strider mot ett legalt förbud. Även i detta avseende tas hänsyn till de internationella kodifikationerna. Uppsatsen avslutas med en analys där rättsläget avseende avtal i strid med legala förbud presenteras och kommenteras. Ogiltighetsbedömningen vid sådana avtal består i att utifrån lagförbudets syfte, behovet av en ogiltighetspåföljd för att effektivt upprätthålla förbudet samt konsekvenserna av en ogiltighetspåföljd, avgöra huruvida ogiltighet i det enskilda fallet är påkallad. En svag presumtion för giltighet kan utrönas. Avsaknad av andra sanktioner för att upprätthålla förbudet är dock ett sätt att bryta denna presumtion. Rätt, Freedom of contract is a fundamental principle within contract law and is essential in a market economy. Our society today, however, is also characterized by regulations and prohibitions. When is the interest of freedom of contract forced to submit to other societal interests? This paper aims to clarify which legal consequences may follow when a contract is concluded in violation of a statutory prohibition, as well as to answer whether there is any presumption for or against declaring such a contract invalid. Every section of the paper is concluded by the author’s own reflections of the reviewed topic. A brief review of the invalidity doctrine is initially given, in order to contribute with a basic understanding before the report which follows. Subsequently it will be investigated how the doctrine defines the concept of legal prohibitions and which definition of that concept which will be used in the essay. The invalidity assessment regarding contracts violating legal prohibitions will henceforth be presented, with special focus on the various assessment criteria that have been recognized in established practice and doctrine. In addition, there will an outlook of how international legal codifications treat the problem. Thereafter an overview will be presented concerning the legal effects of the sanction of invalidity in general. That overview will be followed by a more in-depth investigation of the legal consequences of a contract which is being declared void on the grounds of it being contrary to a statutory prohibition. The international codifications will be taken into account also in this respect. The essay concludes with an analysis, where the legal position regarding contracts in violation of legal prohibitions are presented and commented on. Invalidity assessment in such agreements consists of determining, based on the purpose of the statutory prohibition, the need for an invalidity sanction in order to effectively enforce the prohibition and the consequences

Konsumtion av rättigheter är en mycket viktig princip för den fria rörligheten för varor och även för en fungerande marknadsekonomi. Konsumtion innebär att immateriella rättigheter i ett fysiskt exemplar konsumeras vid en överlåtelse av äganderätten till exemplaret som innehåller eller bär på rättigheten. I många jurisdiktioner är principens olika rekvisit ännu inte klarlagda. Amerikanska Federal Circuit resonerade i ett rättsfall 1992 kring en alternativ grund för konsumtion där domstolen även avgjorde fallet till förmån för förbehåll som begränsade konsumtionen av rättigheter. Rättsfallet har inte blivit uttryckligen emotsagt av Supreme Court och som en följd finns nu två alternativa grunder till den amerikanska konsumtionsprincipen. Delar av uppsatsen behandlar EUs inställning till denna alternativa grund. Syftet med uppsatsen är att undersöka förbehålls giltighet och effekt i relation till konsumtion av immaterialrättigheter och konkurrensrätt i EU utifrån ett rättsekonomiskt perspektiv. Fokus har legat på att utreda huruvida en innehavare av en immaterialrätt kan kontrollera vid vilken tidpunkt konsumtion inträffar och, om inte, huruvida en sådan innehavare kan använda sig av avtalsrätt för att få den andra avtalsparten att agera på ett visst vis. Analysen innefattar resultatet av framställningen avseende EU–rätt och amerikansk rätt. De båda jurisdiktionerna jämförs med fokus på argument underliggande den amerikanska ”the conditional sale doctrine” som tillåter en innehavare av immaterialrätt att behålla vissa rättigheter genom förbehåll och hur dessa argument skulle mottas i EU. De två jurisdiktionernas olika inställning till huruvida en licenstagare kan göra en rättighetsutsläckande försäljning är också föremål för jämförelse. Slutligen har ett rättsekonomiskt perspektiv anlagts vid analysen av den EU–rättsliga regleringen. Perspektivet har särskilt fokus på uppbyggnaden av konsumtionsprincipen och vilka följder som kan anas i det fall man skulle tillåta förb, Exhaustion of rights is of critical importance for the free transfer of goods and as such, the functioning of any market economy. Exhaustion of rights is the consumption of rights in intellectual property subject matter as a consequence of the legitimate transfer of title in the tangible article that incorporates or bears the intellectual property in question. The principles of the exhaustion doctrine are still unsettled in many jurisdictions, including the EU. In the U.S., the Federal Circuit decided a case in 1992 where it argued an alternative rationale to the doctrine and upheld post–sale restrictions as preserving patent rights. The case has not been explicitly overruled and there are, as a result, two competing rationales behind the U.S. exhaustion doctrine. Part of the thesis is dedicated to the EU view on this alternative rationale. The purpose of this thesis has been to examine the enforceability and effect of post–sale restrictions in relation to exhaustion of intellectual property rights and competition law in the EU, applying a law and economics perspective. The main focus has been to find whether a holder of an intellectual property right, by using post–sale restrictions, may control when exhaustion occurs, and also if post–sale restrictions preserve control over the sold goods by means of contract law. The analysis has included the application of traditional deductive legal method to construe current law in the EU and the U.S.. A comparison between the two territories focuses on the underlying rationale of the U.S. conditional sale doctrine that allows the intellectual property holder to preserve rights by post–sale restrictions and how this doctrine would be met if it surfaced in the EU. Another comparative issue discussed is the two jurisdictions’ different views on the capability of a licensee to make an exhausting sale. In addition, a law and economics perspective has been added to the analysis of EU law, with a critical view of the design of the e

Licensavtal spelar en betydelsefull roll för att olika typer av immateriella rättigheter ska kunna utnyttjas på ett ekonomiskt effektivt och ändamålsenligt sätt. Istället för att behöva investera stora mängder kapital för att kunna omsätta sina idéer eller sin framtagna design till faktiska produkter, kan en rättighetsinnehavare erhålla relativt snabb och säker avkastning genom att någon annan – en licenstagare – tillåts göra bruk av rättigheterna. Denne licenstagare får samtidigt möjlighet att förvärva ett försteg gentemot sina konkurrenter, utan att själv ha behövt investera i det ofta omfattande och riskabla forsknings- och utvecklingsarbete som ligger till grund för sådana fördelar. Den rättighet som en sådan upplåtelse avser preciseras vanligen i avtalet mellan parterna, på samma sätt som kvalitet och kvantitet ofta närmare anges i ett konventionellt varuhandelsavtal. Det faktum att immateriella rättigheter till sitt omfång inte definitivt fastställs förrän en domstol eventuellt har prövat frågan, gör dem emellertid till svårdefinierade avtalsobjekt. Med detta i beaktande är det lätt att föreställa sig fall där en divergens föreligger mellan det skyddsomfång licensgivare och licenstagare utgår ifrån vid ett licensavtals ingående, och vad som faktiskt visar sig gälla i realiteten om rättigheten senare utmanas. I uppsatsen belyses hur två licensavtalsparters överenskomna fördelning av rättigheter och skyldigheter påverkas av en sådan situation; främst med fokus på potentiella frånträdesmöjligheter för den då missgynnade kontrahenten. Från flera håll har de immateriella rättigheternas säregna slag framförts som grund för att en direkt tillämpning av allmänna civilrättsliga regler inte torde komma ifråga beträffande licensavtal. Efter att denna avtalstyps grundläggande egenskaper emellertid ställts i relation till de allmänna avtals- och obligationsrättsliga reglerna, förefaller dessa trots allt bilda den palett från vilken samtliga färger tas när den aktuella tavl, Licensing agreements play a critical role in the enabling of economically efficient and purposeful ways to exploit intellectual property rights. Instead of having to invest large amounts of money, time and energy to turn one’s ideas, designs or creative expression into actual products, an intellectual property owner can obtain a reasonably swift and reliable return by letting somebody else – a licensee – make use of the right(s). Simultaneously, the licensee gets to acquire an advantage toward its competitors, without having had to conduct the oftentimes extensive and financially risky research and development that is necessary to bring about such improvements. The particular intellectual property that is the subject of such a licensing agreement is generally specified therein, just as quality and quantity is typically outlined in a purchase agreement regarding conventional goods. However, the fact that intellectual property rights are not conclusively defined until tried in a court of law makes them somewhat ambiguous and problematic as subjects of agreement. This considered, it is not difficult to imagine situations where a discrepancy appears between the scope of protection presupposed by the parties at the conclusion of the agreement, and the actual scope of protection as it is subsequently defined by a court of law (in case the intellectual property right is challenged by a third party). This thesis analyzes how unforeseen and mistaken conditions concerning the scope of protection of licensed intellectual property affect the parties’ initial agreement; primarily with regards to the negatively affected party’s possibilities of termination or withdrawal from the agreement. A recurrent contention is that general civil law rules and regulations are not directly applicable to license agreements, due to the particular legal characteristics of intellectual property rights. After examining the fundamental features of these types of agreements however, and comparing the

Licensavtal spelar en betydelsefull roll för att olika typer av immateriella rättigheter ska kunna utnyttjas på ett ekonomiskt effektivt och ändamålsenligt sätt. Istället för att behöva investera stora mängder kapital för att kunna omsätta sina idéer eller sin framtagna design till faktiska produkter, kan en rättighetsinnehavare erhålla relativt snabb och säker avkastning genom att någon annan – en licenstagare – tillåts göra bruk av rättigheterna. Denne licenstagare får samtidigt möjlighet att förvärva ett försteg gentemot sina konkurrenter, utan att själv ha behövt investera i det ofta omfattande och riskabla forsknings- och utvecklingsarbete som ligger till grund för sådana fördelar. Den rättighet som en sådan upplåtelse avser preciseras vanligen i avtalet mellan parterna, på samma sätt som kvalitet och kvantitet ofta närmare anges i ett konventionellt varuhandelsavtal. Det faktum att immateriella rättigheter till sitt omfång inte definitivt fastställs förrän en domstol eventuellt har prövat frågan, gör dem emellertid till svårdefinierade avtalsobjekt. Med detta i beaktande är det lätt att föreställa sig fall där en divergens föreligger mellan det skyddsomfång licensgivare och licenstagare utgår ifrån vid ett licensavtals ingående, och vad som faktiskt visar sig gälla i realiteten om rättigheten senare utmanas. I uppsatsen belyses hur två licensavtalsparters överenskomna fördelning av rättigheter och skyldigheter påverkas av en sådan situation; främst med fokus på potentiella frånträdesmöjligheter för den då missgynnade kontrahenten. Från flera håll har de immateriella rättigheternas säregna slag framförts som grund för att en direkt tillämpning av allmänna civilrättsliga regler inte torde komma ifråga beträffande licensavtal. Efter att denna avtalstyps grundläggande egenskaper emellertid ställts i relation till de allmänna avtals- och obligationsrättsliga reglerna, förefaller dessa trots allt bilda den palett från vilken samtliga färger tas när den aktuella tavl, Licensing agreements play a critical role in the enabling of economically efficient and purposeful ways to exploit intellectual property rights. Instead of having to invest large amounts of money, time and energy to turn one’s ideas, designs or creative expression into actual products, an intellectual property owner can obtain a reasonably swift and reliable return by letting somebody else – a licensee – make use of the right(s). Simultaneously, the licensee gets to acquire an advantage toward its competitors, without having had to conduct the oftentimes extensive and financially risky research and development that is necessary to bring about such improvements. The particular intellectual property that is the subject of such a licensing agreement is generally specified therein, just as quality and quantity is typically outlined in a purchase agreement regarding conventional goods. However, the fact that intellectual property rights are not conclusively defined until tried in a court of law makes them somewhat ambiguous and problematic as subjects of agreement. This considered, it is not difficult to imagine situations where a discrepancy appears between the scope of protection presupposed by the parties at the conclusion of the agreement, and the actual scope of protection as it is subsequently defined by a court of law (in case the intellectual property right is challenged by a third party). This thesis analyzes how unforeseen and mistaken conditions concerning the scope of protection of licensed intellectual property affect the parties’ initial agreement; primarily with regards to the negatively affected party’s possibilities of termination or withdrawal from the agreement. A recurrent contention is that general civil law rules and regulations are not directly applicable to license agreements, due to the particular legal characteristics of intellectual property rights. After examining the fundamental features of these types of agreements however, and comparing the

Unconscionability är en grund för jämkning eller ogiltigförklaring av avtal som typiskt sett används vid en kombination av oskäliga avtalsvillkor och brister i själva avtalssituationen. Regeln har sitt ursprung huvudsakligen i den engelska rättens equity och kan där spåras till åtminstone 1400-talet. Unconscionability blev en del av amerikansk avtalsrätt genom införandet av engelsk rätt i de nybildade delstaterna. Dess nuvarande användning och innebörd är i stor utsträckning resultatet av lagstiftningsprojektet Uniform Commercial Code (UCC). Sammanslagningen av equity och common law samt kodifieringen har föranlett ett allmänt erkännande av unconscionability i den amerikanska avtalsrätten. Det finns ingen tydlig definition av unconscionability vare sig i UCC eller i det s.k. Restatement. Den officiella kommentaren till UCC antyder att syftet är att förhindra förtryck och överrumpling. Detta har tolkats till att innefatta såväl procedurella som substantiva faktorer. Procedurella faktorer innebär brister i avtalssituationen, speciellt utnyttjande av en part med jämförelsevis begränsad erfarenhet och avtalsvana, bedräglig utformning av avtalshandlingen och tveksamma försäljningsmetoder. Substantiva faktorer avser avtalsvillkor i och för sig; det rör sig ofta om ett extremt ensidigt avtal eller en synnerligen stötande klausul. Det finns olika åsikter om huruvida både procedurella och substantiva faktorer krävs för att ett avtal ska jämkas eller ogiltigförklaras; ett vanligt synsätt är att när proceduren varit behäftad med avsevärda brister krävs mindre i form av substantiva faktorer och vice versa. Kritik av unconscionability är inte sällan ideologisk och slutsatserna spänner från obegränsad expansion till fullständigt avskaffande. Forskare med ett nationalekonomiskt perspektiv menar att den nuvarande utformningen liksom en expansion är ex ante negativt även för de som skyddas av doktrinen; forskning inom beteendeekonomi tyder dock på att detta inte alltid stämmer. Arth, Unconscionability is a contract defense typically advanced in cases in which there is a combination of unfair contract terms and deficient bargaining. Its origin is primarily in equity as practiced in England, where the doctrine can be traced back to at least the fifteenth century. Unconscionability entered American contract law through the adoption of English law in the former colonies. The concept received its greatest impetus from the promulgation of the Uniform Commercial Code (UCC) and section 2-302. The merger of equity and common law as well as the codification led to the general recognition of unconscionability in contract law. There exists no clear definition of unconscionability in either the UCC or the Restatement. The official comment for UCC section 2-302 suggests that the purpose is to prevent oppression and unfair surprise. This has been interpreted to entail procedural as well as substantive factors. Procedural unconscionability involves deficiencies in how the contract came to be, especially exploitation of discrepancies in status and sophistication of the parties, deceptive appearance or language of the contract and questionable bargaining. Substantive unconscionability refers to the contract terms per se; it is often a matter of an excessively one-sided contract or a particularly offensive term. There are differing opinions on whether both procedural and substantive unconscionability is required for an unconscionability ruling; a commonly adopted approach is the idea of a sliding scale: where there have been extensive procedural shenanigans less is required in terms of contractual imbalance and vice versa. Criticism of the unconscionability doctrine is often ideological and suggestions range from uninhibited expansion to demands of complete abolition. Scholars within law and economics argue that the current or expanded use of unconscionability hurts both parties ex ante, although behavioral economics seems to suggest that this may not always be tr

Unconscionability är en grund för jämkning eller ogiltigförklaring av avtal som typiskt sett används vid en kombination av oskäliga avtalsvillkor och brister i själva avtalssituationen. Regeln har sitt ursprung huvudsakligen i den engelska rättens equity och kan där spåras till åtminstone 1400-talet. Unconscionability blev en del av amerikansk avtalsrätt genom införandet av engelsk rätt i de nybildade delstaterna. Dess nuvarande användning och innebörd är i stor utsträckning resultatet av lagstiftningsprojektet Uniform Commercial Code (UCC). Sammanslagningen av equity och common law samt kodifieringen har föranlett ett allmänt erkännande av unconscionability i den amerikanska avtalsrätten. Det finns ingen tydlig definition av unconscionability vare sig i UCC eller i det s.k. Restatement. Den officiella kommentaren till UCC antyder att syftet är att förhindra förtryck och överrumpling. Detta har tolkats till att innefatta såväl procedurella som substantiva faktorer. Procedurella faktorer innebär brister i avtalssituationen, speciellt utnyttjande av en part med jämförelsevis begränsad erfarenhet och avtalsvana, bedräglig utformning av avtalshandlingen och tveksamma försäljningsmetoder. Substantiva faktorer avser avtalsvillkor i och för sig; det rör sig ofta om ett extremt ensidigt avtal eller en synnerligen stötande klausul. Det finns olika åsikter om huruvida både procedurella och substantiva faktorer krävs för att ett avtal ska jämkas eller ogiltigförklaras; ett vanligt synsätt är att när proceduren varit behäftad med avsevärda brister krävs mindre i form av substantiva faktorer och vice versa. Kritik av unconscionability är inte sällan ideologisk och slutsatserna spänner från obegränsad expansion till fullständigt avskaffande. Forskare med ett nationalekonomiskt perspektiv menar att den nuvarande utformningen liksom en expansion är ex ante negativt även för de som skyddas av doktrinen; forskning inom beteendeekonomi tyder dock på att detta inte alltid stämmer. Arth, Unconscionability is a contract defense typically advanced in cases in which there is a combination of unfair contract terms and deficient bargaining. Its origin is primarily in equity as practiced in England, where the doctrine can be traced back to at least the fifteenth century. Unconscionability entered American contract law through the adoption of English law in the former colonies. The concept received its greatest impetus from the promulgation of the Uniform Commercial Code (UCC) and section 2-302. The merger of equity and common law as well as the codification led to the general recognition of unconscionability in contract law. There exists no clear definition of unconscionability in either the UCC or the Restatement. The official comment for UCC section 2-302 suggests that the purpose is to prevent oppression and unfair surprise. This has been interpreted to entail procedural as well as substantive factors. Procedural unconscionability involves deficiencies in how the contract came to be, especially exploitation of discrepancies in status and sophistication of the parties, deceptive appearance or language of the contract and questionable bargaining. Substantive unconscionability refers to the contract terms per se; it is often a matter of an excessively one-sided contract or a particularly offensive term. There are differing opinions on whether both procedural and substantive unconscionability is required for an unconscionability ruling; a commonly adopted approach is the idea of a sliding scale: where there have been extensive procedural shenanigans less is required in terms of contractual imbalance and vice versa. Criticism of the unconscionability doctrine is often ideological and suggestions range from uninhibited expansion to demands of complete abolition. Scholars within law and economics argue that the current or expanded use of unconscionability hurts both parties ex ante, although behavioral economics seems to suggest that this may not always be tr

I detta examensarbete behandlas integrationsklausuler i svensk, engelsk och amerikansk rätt. Syftet är dels att utreda vilken rättsverkan integrationsklausuler är avsedda att medföra och i vilken grad de fyller sin funktion i engelsk respektive amerikansk rätt, dels att undersöka i vilken utsträckning samma rättsverkan kan tillerkännas integrationsklausuler i avtal på vilka svensk rätt är tillämplig. Integrationsklausulen har ett nära samband med ”the parol evidence rule”, som gäller i såväl engelsk som amerikansk common law. Enligt denna regel får utanförliggande muntlig och skriftlig bevisning inte föras för att motsäga, ändra eller lägga till avtalsförpliktelser till ett skriftligt avtalsdokument, förutsatt att avtalet är ”integrerat” i dokumentet. Ett avtal är ”integrerat” om det skriftliga dokumentet ger intryck av att vara avsett som en fullständig och slutgiltig reglering av parternas avtalsförhållande. Det finns emellertid en rad undantag vilka inskränker regelns tillämpningsområde. En integrationsklausul stadgar typiskt sett att det skriftliga avtalet utgör parternas fullständiga och slutgiltiga avtal, och ersätter alla tidigare muntliga och skriftliga överenskommelser dem emellan. Integrationsklausulen har i princip samma syfte som ”the parol evidence rule”, men fyller en viktig självständig funktion genom att explicit visa parternas intention att det skriftliga avtalet ska vara fullständigt integrerat. Detta är en nödvändig förutsättning för att regeln ska vara tillämplig fullt ut. Klausulen syftar till att skapa förutsebarhet. Den söker förhindra att vissa tolkningsdata, särskilt avtalspreliminärerna och tidigare avtal, ska beaktas och tillmätas relevans vid fastställandet av avtalets innehåll. Vidare avses klausulen få samma effekt i förhållande till sidoavtal. Klausulen har även en riskfördelande funktion, då den reglerar sådant som inträffat före avtalstidpunkten eller samtidigt därmed. Att bidra till ökad processekonomisk effektivitet är ett viktigt, This thesis deals with merger clauses, also known as integration clauses or entire agreement clauses, in Swedish, English and US law. The purpose is firstly to examine what legal effect merger clauses are designed to achieve and to what extent they are recognized as having that legal effect in English and US law respectively, and secondly to examine to what extent merger clauses can achieve the same legal effect in Swedish law. There is a close connection between merger clauses and the common law rule known as the parol evidence rule. According to this rule oral or written extrinsic evidence cannot be admitted to contradict, vary or add to the terms of a completely integrated written contract. The rule is, however, subject to a number of exceptions that significantly reduce its impact. A merger clause typically states that the written contract contains the entire agreement between the parties, and supersedes all oral or written agreements, representations, understandings etc. The merger clause and the parol evidence rule essentially share the same purpose, but the clause has an important independent function in that it explicitly shows the parties intention that the written contract is completely integrated. Such an intention is necessary in order for the parol evidence rule to be applicable to its full extent. Merger clauses are designed to achieve contractual certainty. The clauses seek to bar extrinsic evidence, especially the prior negotiations and earlier agreements, from consideration by the courts in order to prevent such evidence having any influence on the determination of terms. A merger clause is also intended to deprive collateral contracts of legal effect. Merger clauses regulate commercial risks. From an economic perspective they promote procedural efficiency. Merger clauses have significant legal effects in English and US law. In English law and in some American states a merger clause has literally conclusive effect regarding the question of integrati

Containers are constantly crossing borders, making it almost impossible for a container leasing company to predict which jurisdictions containers on lease may enter – a question, however, of great importance. The protection of the lessor’s proprietary rights is dependent on that countries respect and uphold the protection. Nonetheless does the protection as of today vary widely and it occurs that lessors in the case of, for example, a lessee’s bankruptcy, are forced to bail out their containers from depots, otherwise refusing to give out the containers. The problem partly depends on differences in national legislation, and partly on the fact that the protection, although formally existing, is not upheld in all parts of the world. Without efficient protection financiers may become reluctant to grant credit for movable equipment, in its turn being an obstacle to world trade. Such thoughts lie behind the Cape Town Convention 2001, providing protection for proprietary rights to certain categories of movable equipment by having them registered in an international register. As of today, containers are not comprised under the Convention, although it was discussed during the drafting work. The possibility remains, however, to add further categories of equipment in the future. Such a solution would undeniably strengthen the protection of the proprietary rights and lead to uniform substantive provisions in the area. On the other hand, the capital tied up in container fleets does not lie in the separate objects but rather in the fleet’s quantity, making it less appropriate to adopt an international register for containers in comparison to other types of movable equipment such as aircrafts and ships. To register each and every single container would be costly in comparison to the rather low value of each single container. The container leasing companies, in addition, have developed a number of preventative methods, which as of today seem to be efficient., Containrar är i ständig rörelse över landsgränser, vilket gör det näst intill omöjligt för en containerleasegivare att förutse i vilka jurisdiktioner uthyrda containrar kommer att befinna sig under leaseperioden – en fråga som dock är av stor betydelse. Leasegivarens äganderättsliga skydd är avhängigt av att de länder i vilka containrarna befinner sig respekterar och upprätthåller det. Inte desto mindre är skyddet idag varierande och det händer att leasegivare vid händelse av till exempel en leasetagares konkurs tvingas lösa ut sina containrar ur depåer som annars vägrar utge utrustningen. Problemet är dels relaterat till olikheter i nationell lagstiftning, dels till det faktum att skyddet inte ovillkorligen upprätthålls på alla håll i världen. Utan effektivt skydd blir finansiärer ovilliga att finansiera internationellt använd utrustning, vilket i sin tur är ett hinder för världshandeln i stort. Sådana tankar låg bakom Cape Town konventionen från 2001, som erbjuder sakrättsligt skydd till vissa typer av internationellt använd utrustning genom att låta sak- och äganderätter införas i ett internationellt register. Av dags datum är containrar inte omfattade av konventionen även om det diskuterades vid dess utformande. Möjligheten kvarstår dock att framöver lägga ytterligare kategorier av utrustning under konventionen. En sådan lösning hade onekligen stärkt skyddet av äganderätten och lett till enhetliga substantiella bestämmelser på området. Å andra sidan finns kapitalet i containerflottor inte i värdet av de enskilda containrarna utan i flottans kvantitet, vilket gör det mindre lämpligt att införa ett internationell register för containrar jämfört med andra typer av utrustning som används internationellt, så som flygplan och skepp. Att registrera var och varje enskild container hade varit dyrt i förhållande till det relativt ringa värde som en container betingar. Härtill har containerleasegivarna utarbetat ett flertal förebyggande metoder som av dags datum förefaller

I detta examensarbete behandlas integrationsklausuler i svensk, engelsk och amerikansk rätt. Syftet är dels att utreda vilken rättsverkan integrationsklausuler är avsedda att medföra och i vilken grad de fyller sin funktion i engelsk respektive amerikansk rätt, dels att undersöka i vilken utsträckning samma rättsverkan kan tillerkännas integrationsklausuler i avtal på vilka svensk rätt är tillämplig. Integrationsklausulen har ett nära samband med ”the parol evidence rule”, som gäller i såväl engelsk som amerikansk common law. Enligt denna regel får utanförliggande muntlig och skriftlig bevisning inte föras för att motsäga, ändra eller lägga till avtalsförpliktelser till ett skriftligt avtalsdokument, förutsatt att avtalet är ”integrerat” i dokumentet. Ett avtal är ”integrerat” om det skriftliga dokumentet ger intryck av att vara avsett som en fullständig och slutgiltig reglering av parternas avtalsförhållande. Det finns emellertid en rad undantag vilka inskränker regelns tillämpningsområde. En integrationsklausul stadgar typiskt sett att det skriftliga avtalet utgör parternas fullständiga och slutgiltiga avtal, och ersätter alla tidigare muntliga och skriftliga överenskommelser dem emellan. Integrationsklausulen har i princip samma syfte som ”the parol evidence rule”, men fyller en viktig självständig funktion genom att explicit visa parternas intention att det skriftliga avtalet ska vara fullständigt integrerat. Detta är en nödvändig förutsättning för att regeln ska vara tillämplig fullt ut. Klausulen syftar till att skapa förutsebarhet. Den söker förhindra att vissa tolkningsdata, särskilt avtalspreliminärerna och tidigare avtal, ska beaktas och tillmätas relevans vid fastställandet av avtalets innehåll. Vidare avses klausulen få samma effekt i förhållande till sidoavtal. Klausulen har även en riskfördelande funktion, då den reglerar sådant som inträffat före avtalstidpunkten eller samtidigt därmed. Att bidra till ökad processekonomisk effektivitet är ett viktigt, This thesis deals with merger clauses, also known as integration clauses or entire agreement clauses, in Swedish, English and US law. The purpose is firstly to examine what legal effect merger clauses are designed to achieve and to what extent they are recognized as having that legal effect in English and US law respectively, and secondly to examine to what extent merger clauses can achieve the same legal effect in Swedish law. There is a close connection between merger clauses and the common law rule known as the parol evidence rule. According to this rule oral or written extrinsic evidence cannot be admitted to contradict, vary or add to the terms of a completely integrated written contract. The rule is, however, subject to a number of exceptions that significantly reduce its impact. A merger clause typically states that the written contract contains the entire agreement between the parties, and supersedes all oral or written agreements, representations, understandings etc. The merger clause and the parol evidence rule essentially share the same purpose, but the clause has an important independent function in that it explicitly shows the parties intention that the written contract is completely integrated. Such an intention is necessary in order for the parol evidence rule to be applicable to its full extent. Merger clauses are designed to achieve contractual certainty. The clauses seek to bar extrinsic evidence, especially the prior negotiations and earlier agreements, from consideration by the courts in order to prevent such evidence having any influence on the determination of terms. A merger clause is also intended to deprive collateral contracts of legal effect. Merger clauses regulate commercial risks. From an economic perspective they promote procedural efficiency. Merger clauses have significant legal effects in English and US law. In English law and in some American states a merger clause has literally conclusive effect regarding the question of integrati

Containers are constantly crossing borders, making it almost impossible for a container leasing company to predict which jurisdictions containers on lease may enter – a question, however, of great importance. The protection of the lessor’s proprietary rights is dependent on that countries respect and uphold the protection. Nonetheless does the protection as of today vary widely and it occurs that lessors in the case of, for example, a lessee’s bankruptcy, are forced to bail out their containers from depots, otherwise refusing to give out the containers. The problem partly depends on differences in national legislation, and partly on the fact that the protection, although formally existing, is not upheld in all parts of the world. Without efficient protection financiers may become reluctant to grant credit for movable equipment, in its turn being an obstacle to world trade. Such thoughts lie behind the Cape Town Convention 2001, providing protection for proprietary rights to certain categories of movable equipment by having them registered in an international register. As of today, containers are not comprised under the Convention, although it was discussed during the drafting work. The possibility remains, however, to add further categories of equipment in the future. Such a solution would undeniably strengthen the protection of the proprietary rights and lead to uniform substantive provisions in the area. On the other hand, the capital tied up in container fleets does not lie in the separate objects but rather in the fleet’s quantity, making it less appropriate to adopt an international register for containers in comparison to other types of movable equipment such as aircrafts and ships. To register each and every single container would be costly in comparison to the rather low value of each single container. The container leasing companies, in addition, have developed a number of preventative methods, which as of today seem to be efficient., Containrar är i ständig rörelse över landsgränser, vilket gör det näst intill omöjligt för en containerleasegivare att förutse i vilka jurisdiktioner uthyrda containrar kommer att befinna sig under leaseperioden – en fråga som dock är av stor betydelse. Leasegivarens äganderättsliga skydd är avhängigt av att de länder i vilka containrarna befinner sig respekterar och upprätthåller det. Inte desto mindre är skyddet idag varierande och det händer att leasegivare vid händelse av till exempel en leasetagares konkurs tvingas lösa ut sina containrar ur depåer som annars vägrar utge utrustningen. Problemet är dels relaterat till olikheter i nationell lagstiftning, dels till det faktum att skyddet inte ovillkorligen upprätthålls på alla håll i världen. Utan effektivt skydd blir finansiärer ovilliga att finansiera internationellt använd utrustning, vilket i sin tur är ett hinder för världshandeln i stort. Sådana tankar låg bakom Cape Town konventionen från 2001, som erbjuder sakrättsligt skydd till vissa typer av internationellt använd utrustning genom att låta sak- och äganderätter införas i ett internationellt register. Av dags datum är containrar inte omfattade av konventionen även om det diskuterades vid dess utformande. Möjligheten kvarstår dock att framöver lägga ytterligare kategorier av utrustning under konventionen. En sådan lösning hade onekligen stärkt skyddet av äganderätten och lett till enhetliga substantiella bestämmelser på området. Å andra sidan finns kapitalet i containerflottor inte i värdet av de enskilda containrarna utan i flottans kvantitet, vilket gör det mindre lämpligt att införa ett internationell register för containrar jämfört med andra typer av utrustning som används internationellt, så som flygplan och skepp. Att registrera var och varje enskild container hade varit dyrt i förhållande till det relativt ringa värde som en container betingar. Härtill har containerleasegivarna utarbetat ett flertal förebyggande metoder som av dags datum förefaller