Reklamationsplikt utan lagstöd – särskilt vid komplexa immateriella tjänster

The thesis seeks to investigate whether there is a general duty to give notice in the event of a breach of contract in situations not covered by a statutory regulation. A particular purpose is to clarify the inner nature of the legal institute of notification when it comes to contracts on complex intangible services, such as legal advice and investigation services. A legal dogmatic method is applied. Supported by case law from the Supreme Court as well as by doctrine, the conclusion is that there is indeed a general duty to give notice in the event of a breach of contract in Swedish law. At the same time, the author identifies certain ambiguities in the scope of this duty. A recent case seems to indicate that the general duty to give notice is limited to breach of contract in the strict sense. Another ambiguity is whether preclusion is the exclusive legal consequence of a failure to notify, or whether less intrusive consequences may follow. For complex intangible services, the investigation indicates that the duty to give notice starts even before actual knowledge of the breach of contract, which is surprising since there is no obligation to investigate the performance of such services in Swedish law. The length of the notification period is estimated to be around six months for advanced complex intangible services, such as legal advice, and about a month or two shorter for somewhat less advanced services, such as investigation of real estate. This is to be seen as the main rule, but a balanced assessment of the circumstances in casu must be made to determine the length of the notification period in the individual case. Finally, a proposal for a clarified and modified legal regulation is presented de lege ferenda, which emphasizes that the duty to give notice applies to all forms of breach of contract and that, as a default rule, preclusion is the legal consequence in case of a failure to notify. A less intrusive alternative rule is suggested for situations where th
Uppsatsen syftar till att utreda rättsläget i frågan om en allmän reklamationsplikt vid avtalsbrott i situationer som inte omfattas av någon lagreglering. Ett särskilt syfte är att klargöra reklamationsplikten närmare beskaffenhet när det handlar om avtal om komplexa immateriella tjänster, såsom rådgivnings- och undersökningstjänster. En rättsdogmatisk metod tillämpas. Utredningen kommer fram till att det finns en allmän reklamationsplikt vid avtalsbrott i svensk rätt. Slutsatsen stöds av rättspraxis från Högsta domstolen liksom av doktrin. Samtidigt identifierar författaren vissa oklarheter i den allmänna reklamationspliktens omfattning. Ett färskt rättsfall kan uppfattas som att den allmänna reklamationsplikten är begränsad till avtalsbrott i strikt mening. En annan oklarhet är om rättsföljden vid försummad reklamation alltid är preklusion, eller om mindre ingripande konsekvenser kan bli aktuella. Författaren gör bedömningen att det rättsliga stödet är svagt för någon annan rättsföljd än preklusion. Utredningen visar att reklamationsplikten vid komplexa immateriella tjänster startar redan före faktisk vetskap om avtalsbrottet, vilket är överraskande eftersom undersökningsplikt saknas. Reklamationstidens längd bedöms vara omkring sex månader vid komplexa immateriella tjänster av det mera avancerade slaget, såsom juridisk rådgivning, och någon månad kortare vid något mindre avancerade tjänster, såsom undersökning av fastigheter. Detta gäller i princip oavsett partsförhållandena och är att ses som huvudregler. En sammanvägd bedömning av omständigheterna ska göras för att bestämma reklamationsfristens längd i det enskilda fallet. Avslutningsvis presenteras, de lege ferenda, ett förslag på en förtydligad och modifierad rättslig reglering, där det understryks att reklamationsplikten gäller vid alla former av avtalsbrott och att preklusion är rättsföljden vid reklamationsförsummelse enligt huvudregeln. Detta kompenseras med en mindre ingripande alternativregel som kan ti