Search

Kulturarv är en aspekt som måste beaktas i planeringen av framtidens städer. Tinnerbäcksbadet är en plats som många Linköpingsbor har en stark koppling till på grund av dess långa historia. Syftet med denna uppsats är att bidra med en ökad förståelse av invånares relation till Tinnis samt hur historiska avlagringar beaktas i planeringen av platsens nya utformning. Platsanknytning och stigberoende har tillsammans genom sina teoretiska utgångspunkter format studiens analys. Uppsatsen är en kvalitativ fallstudie där åtta semistrukturerade intervjuer med tjänstepersoner och Linköpingsbor har legat till grund för empiriinsamlingen. Anknytning till en plats är individuell och vissa respondenter har en starkare anknytning till Tinnis än andra, det kan påverka deras inställning till förändringen av platsen. Förändringsprocessen har varit lång och utdragen bland annat på grund av de många intressen som finns kopplade till platsen. Planerare måste ta hänsyn till många olika aspekter vilket kan leda till att aspekter gällande kulturarv förminskas. Cultural heritage is one aspect which urban planning needs to consider. Many of Linköping’s residents have a strong connection to Tinnerbäcksbadet because of its long history. The purpose of this essay is to increase the understanding of the residents’ relationship to Tinnis and how historical remnants are taken into account in the planning of the site’s new design. The essay is a qualitative case study where eight semi-structured interviews have been the basis for the empirical collection. The empirical material was analyzed using the theories place attachment and patch dependency. Attachment to a place is highly individual and some respondents have a stronger attachment to Tinnis than others which may affect their attitude towards the change of Tinnis. The planning process has been protracted, mainly due to the many interests that intersect in this place. Planners need to consider many aspects, which might lead to diminish of cultural heritage aspects.

Klimatförändringarna kommer med effekter så som ökade skyfall och stigande havsnivåer vilket ökar risken för översvämning, något kommuner behöver förhålla sig till i den fysiska planeringen. Den här intervjustudien syftar till att skapa en förståelse för hur södra Sveriges kustkommuner arbetar med klimatanpassning av vattennära bebyggelse utifrån kommuntjänstemännens perspektiv, samt vilka utmaningar och möjligheter de beskriver att det finns vid planeringen av områdena. Syftet är också att undersöka hur arbetet kan förstås utifrån resiliens och hur det kan implementeras i planeringen av vattennära områden. Resultatet visar att kommunerna implementerar resiliens genom att klimatanpassa ny vattennära bebyggelse men att kommuntjänstemännen upplever en svårighet med att klimatanpassa redan befintlig bebyggelse. Avslutningsvis upplevs politiken ha en stor betydelse för kommuntjänstemännens förutsättningar att arbeta proaktivt och långsiktigt med klimatanpassning. The climate changes come with effects as increased rainfall and rising sea levels, which increases the risk for flooding, something that municipalities must consider in their spatial planning. This interview study aims to create an understanding of how coastal municipalities in southern Sweden work with climate adaption of waterfront buildings from the municipal officials' perspective. The purpose is to investigate how the municipals officials describe what type of challenges and opportunities there are when planning these areas. The aim is to examine how to understand the working process from a resilience perspective and how resilience can be implemented in the planning of waterfront areas. The findings show that municipalities implement resilience by adapting new waterfront buildings for climate change. However, they have found it difficult to adapt the already existing buildings. Finally, politics has a major role for the municipal officials' ability to work proactively and long-term with climate adaption.

It has been argued that for the management of complex issues such as sustainability, which transcend traditional policy sectors and require coordination between several different interests and actors, policymaking depends upon collaboration and integration processes between different sectors and tiers of government. The overall aim of this thesis is therefore to study how and why (or why not) policy integration processes are being developed in regional policymaking and what this means for the achievement of sustainable transport. The thesis consists of two separate qualitative case studies of policymaking in two Swedish regions, one representing a least likely case and the other a most likely case of policy integration. The focus has been on the organizational actors involved in policymaking processes for the regional transport system. For the general discussion the theoretical framework of policy integration, complemented by the analytical concepts of policy logics, organizational identities and boundary object are used. The findings are presented in four articles. An overall conclusion is that policy integration processes do not necessarily result in policy for sustainable transport. If policy integration becomes a goal in itself and the same as joint policy, it risks neglecting sustainable values and becoming the smallest common denominator that a number of actors can agree on. For developing sustainable transport solutions, collaboration for the coordination of policy may be beneficial, but the aim of such processes should not be joint policy. För att beslut och riktlinjer ska kunna utformas så att de leder till lösningar av komplexa frågor, såsom hållbar utveckling, anses de behöva hanteras i samverkan mellan flertalet berörda sektorer och beslutsfattande nivåer. Det är dessa samverkansprocesser, beskrivna som integration under policy processer, som den här avhandlingen analyserar. Syftet är att studera om och hur integrerade regionala policyprocesser förekommer, hur de utvecklas samt deras betydelse för att åstadkomma ett hållbarare transportsystem. Detta undersöks genom kvalitativa fallstudier av två olika svenska regioner som representerar ett minst och ett mest troligt fall av integration av policy. Fallstudierna görs i regionerna Stockholms län och Västra Götalands län. Dessa två fall representerar dessutom två helt olika typer av regionala organisationer, vilket gör att de utgör underlag till, inte bara en diskussion om hållbara transporter, utan också om utvecklingen av den svenska regionala förvaltningsnivån. För analys används teori kring integration av policy och tre huvudsakliga analytiska begreppsansatser: policylogiker, organisationsidentiteter och gränsobjekt. Resultaten presenteras i fyra separata artiklar och dessa diskuteras tillsammans i den inledande kappan. I studien konstateras att integration av policysektorer och förvaltningsnivåer inte nödvändigtvis leder till transportlösningar som är mer hållbara. Beslut om en gemensam policy över sektorer och nivåer riskerar bli urvattnad eftersom det är många aktörer som ska komma överens. Samverkan för att samordna olika mål och intressen visar sig i huvudsak vara viktigt för att styra mot ett hållbart transportsystem, men det innebär inte att gemensam policy bör vara målet. Därutöver belyser studien hur olika organisationsformer på regional nivå påverkar regionala beslutsprocesser och hanteringen av hållbar transportutveckling.

Denna rapport är en forskningsöversikt kring dimensioner av hållbar utveckling i stadsdels-utvecklingsprojekt, inom ramen för projektet Östra Valla Testbädd och demoområde, som är ett utvecklingsprojekt i Linköping som syftar till utvecklingen av ett industriområde till ett levande område med bostäder, service och arbetstillfällen. Syftet med rapporten är att sammanställa forskningsläget kring hållbart stadsbyggande för att förstå hur frågor kring måluppfyllelse, medborgardeltagande och social hållbarhet hanterats. Detta med bakgrund av de många ny- eller ombyggnationer av stadsdelar runtom i världen som har ett tydligt hållbarhetsfokus. I forskningsöversikten har sammanlagt runt 80 vetenskapliga dokument, såsom vetenskapliga journalartiklar, rapporter och avhandlingar identifierats som relevanta och gåtts igenom. De tre huvudsakliga teman som fokuserats i rapporten är: måluppfyllelse i hållbara stadsprojekt, involvering av hushåll i planeringsprocessen samt definitioner av social hållbarhet. Slutsatser som framkommer i rapporten är att hållbarhetsfrågorna blir allt vanligare som integrerade delar i urbana utvecklingsprojekt men att målen sällan nås. Det beror bland annat på att planeringsprocesserna inte varit tillräckligt utvecklade hittills. Ofta har styrdokumenten varit för vaga, haft för ambitiösa mål, inte varit kopplade till incitament vid avvikelse från målen, haft oklara regler för utvärdering samt underskattat betydelsen av de boendes beteenden. Genom att lägga mer tid på att inkludera alla involverade aktörer i skapandet av en gemensam vision, direkt i projektstart skulle förutsättningarna förbättras markant. Ett annat problem har varit att i de målkonflikter som uppstått har det varit oklart hur prioriteringar ska göras, och då har ekonomiska faktorer ofta fått företräde. Samtidigt har det ofta funnits lyckade aspekter i projekten, där exempelvis just visioner varit lyckade genom att den satt projekten och/eller städerna på kartan samt att lärdomar går att dra från projekten för vidare hållbarhetsarbete. Gällande involvering av hushåll är detta problematiskt eftersom det ofta i tidiga skeden inte alls är klart vilka det är som kommer att bo i områdena. Viktigt kan då vara att gå ut med bredare försök att informera om projekten för att skapa intressen och att involvera allmänheten i stort, för att kunna få input i arbetet. Här har det även visat sig viktigt med tillit och att de involverade medborgarna känner att de får gehör för sina idéer. Det kan även vara lyckosamt att sålla bland de frågor som människor involveras i för att fokusera på de frågor där nyttan av ett utbyte är störst. Social hållbarhet är den del av hållbar utveckling som är svårast att definiera. Det är ett vitt begrepp och en rad olika definitioner finns därför. Det är också den sociala hållbarheten som oftast prioriteras lägst eftersom ekologi och ekonomi ofta får företräde. Det är även lättare att sätt upp mätbara mål för ekologisk och ekonomisk hållbarhet. De studier som finns om social hållbarhet betonar vikten av social jämlikhet, tillgång till arbete, tillgänglighet, trygghet, socialt deltagande, sociala nätverk och lokalsamhällens betydelse. Genom att människor känner delaktighet och koppling till den plats som projektet gäller finns större chans till socialt hållbara processer, men detta behöver i regel definieras i varje projekt för att förstå vad det betyder i detta sammanhang. Sammantaget visar forskningsöversikten på en rad barriärer och drivkrafter men även att det finns forskningsluckor kring exempelvis hur kunskaper överförs mellan stadsutvecklingsprojekt. Rapporten avslutas med rekommendationer för planeringsprojekt som vill inkludera hållbarhetsaspekter. Östra Valla Testbädd och demoområde

Östra Valla är en stadsdel i Linköpings centrala delar som i dagsläget är ett industriområde och inhyser Wahlbecks Företagspark. Området är i en omstöpningsprocess och ska i framtiden innefatta verksamheter, handel och bostäder. Forskare vid Linköpings universitet har följt planeringsprocessen och en samverkansgrupps arbete med en förstudie i syfte att belysa hur deltagarna inom samverkansgruppen arbetat, hur kunskapsutbyte skett och vilka lärdomar man kan dra från förstudien. Av utvärderingen framgår att förstudien har bidragit till att många aktiviteter har blivit genomförda. Deltagarna hade många positiva erfarenheter från projektet såsom de regelbundna projektmötena, samarbetet i samverkansgruppen och att alla har kunnat bidra utifrån sin erfarenhet och kunskap. De inledande workshoparna som arrangerades för att få in idéer från många olika aktörer uppfattades också som en styrka för förstudien och hela planeringsprocessen. Arbetsuppgifter och aktiviteter som ingått i förstudien har uppfattats som givande och relevanta. De huvudsakliga problemen som framkom rörde inledningsvis avsaknad av en tydlig vision och målbild för företagsparken. Även samverkansgruppen saknade tydligt mål för förstudien och en tydlig projektplanering. Ett problem har även rört kommunikationen både internt och externt till befintliga hyresgäster. Stort arbete lades ned på att förbättra kommunikationen, vilket under år två också gett avsedda positiva effekter. Lärdomar som lyfts fram är: Utbyt erfarenheter med andra kommuner för att lära av varandra och dela med sig av vad som har gått bra och vad som har gått mindre bra. Ta fram en tydlig projektplan och ha en tydlig projektledning Det är viktigt att kommunicera en tydlig bild av projektet från början Gå snabbt från vision till konkreta mål Inledande workshopar med brett deltagande ger idéer och bidrar till att sprida information om planeringsprojektet Ha dialog med intressenter tidigt Involvera hyresgästerna så tidigt det bara går i processen. Lyssna och känn av deras intressen och önskningar för att få en bra grogrund för det fortsatta arbetet Använde ett kommunikationsverktyg Viktigt att planera för en lyckad samverkan genom att besvara ett antal frågor: vilken information ska utbytas och hur ska information utbytas, vad är informationsfrågor som inte är öppna för förhandling och vilka frågor är mer öppna för dialog där utomstående aktörer kan ha inflytande Utforma transparanta processer så att man vet vad alla deltagare i planeringsprocessen gör Ge arbetet tid – att arbeta i grupp tar tid, det tar tid att hitta sina roller och lära känna varandra Ha en plan för hur kunskap som produceras ska föras vidare till de som inte deltar, både internt i organisationer och till externa intressenter Östra Valla testbädd och demoområde

Det övergripande transportpolitiska målet i Sverige har sedan 1998 varit att säkerställa en samhällsekonomiskt effektiv och långsiktigt hållbar transportförsörjning för medborgarna och näringslivet i hela landet. Under perioden fram till 2010 har samhällsekonomiska underlag fått en allt tyngre roll i den formulerade transportpolitiken och den statliga styrningen av den långsiktiga planeringen som ett verktyg för att prioritera mellan investeringar i nya vägar och järnvägslänkar. I studien utforskades den samhällsekonomiska analysens roll i den formulerade transportpolitiken och dess styrning av den regionala infrastrukturplaneringen. Studien utgår ifrån ett konstruktivistiskt angreppssätt och en syn på relationen mellan vetenskap/expertis och politik som samproducerad. Det empiriska material som ligger till grund för analysen består av dokument och intervjutranskriptioner. De dokument som har analyserats är publikationer om den samhällsekonomiska analysmetoden, utgivna av myndigheten Statens institut för kommunikationsanalys (SIKA) och dels olika typer av transportpolitiska dokument. Intervjuerna genomfördes med tretton regionala beslutsfattare och en tjänsteman, vilka varit delaktiga i upprättandet av en regional infrastrukturplan i Västra Götaland. Studien visar att samhällsekonomisk analys är en värderingsmetod med stort inflytande i den formulerade transportpolitiken. Trots att den framställs som ett objektivt sätt att utvärdera den samhällsekonomiska effektiviteten hos väg- och järnvägsobjekt, och i förlängningen deras bidrag till det övergripande målet, utgör metodens grunder till stor del en svart låda i den transportpolitiska diskussionen. Detta gäller även hos de intervjuade beslutsfattarna, men de konstruerar den enskilde politikerns omdöme som den viktigaste grunden för beslut. The study deals with applied cost-benefit analysis (CBA) and the significant role this method has acquired in transport policy in Sweden since 1998. It is a study of a valuation method at the intersection between neoclassical economics, expertise, Swedish transport policy, long term planning and regional decision makers. Specifically, it focuses on the co-production of expertise and politics and how boundaries are drawn between them in relation to valuation. Departing from a constructionist approach to science and expertise, the study is concerned with how CBA and valuation is depicted in various contexts. The empirical foundation of the study concists of documents dealing with CBA, several kinds of transport policy documents and interview transcripts resulting from interviews with thirteen regional decision makers and one regional official. The analysis shows the significant influence of CBA on transport policy. While this valuation method is depicted as an objective valuation tool in planning, its conceptual foundation tends to be black-boxed outside the domain of expertise. This applies also to the interviewed regional decision makers. However, they delimit the space for CBA as a sufficient decision support. In addition, they construct judgment as the most important basis for decisions on infrastructure. Still, it is argued, the black-boxing of CBA in transport policy affect the political landscape negatively: it entails a risk that important political issues are made more inaccessible for public debate.