Search

Enligt svenska provtagningsanvisningar bör patienter vila i sittande ställning i minst 15 minuter innan provtagningen sker för att optimera resultatet av analysen. Referensintervallen som existerar idag i Sverige för olika analyser är framtagna och baserade på prover som tagits efter att deltagarna vilat 15 minuter i sittande position innan provtagningen. I denna studie samlades venösa blodprover in från patienter och personal i Karlskoga lasarett. Statistiska beräkningar utfördes för att jämföra kalium- och natriumanalyser i plasma efter att deltagaren vilat 15 minuter gentemot att deltagaren tagit en promenad på cirka 50 meter, signifikansnivån bestämdes som 0,05. Analyserna mättes genom en indirekt potentiometrisk metod, ISE, på instrumentet Advia 1800 Chemistry. Resultatet visade att det finns en signifikant skillnad av att vila 15 minuter innan provtagningen äger rum för kalium- och natriumanalyser i plasma gentemot att inte vila. Trots att studien visar att det finns en signifikant skillnad av att patienter vilar 15 minuter innan provtagningen sker är skillnaden inte tillräckligt stor för att påverka resultatet på ett sätt som förändrar läkarbedömningen. Personal bör ändå följa provtagningsanvisningarna för att optimera trovärdigheten och resultatet av analysen., Swedish sampling guidelines encourage patients to rest for 15 minutes in a sitting position before drawing blood in order to optimize the results of the analysis. The reference ranges that is used for different blood tests in Sweden are originally based on samples taken from participants that has been resting 15 minutes in a sitting position. In this study, venous blood samples were collected from patients and staff in Karlskoga hospital. Statistical calculations was performed in order to compare potassium- and sodiumanalyzes in plasma after resting 15 minutes and after a stroll of 50 meters. The significance level was set to 0,05. The analyzes were measured using an indirectly potentiometric method, ISE, on the instrument Advia 1800 Chemistry. The study found that there is a significant difference by resting 15 minutes in a sitting position before drawing blood in order to analyze potassium and sodium compared to not resting. The difference between resting for 15 minutes in a sitting position before sampling, and not resting, is not large enough to affect the medical assessment of the analysis. However, hospital staff should still follow the Swedish sampling guidelines in order to optimize the credibility of the analysis.

Av samtliga globala processer som reglerar jordsystemet är de biogeokemiska flödena av kväve (N) och fosfor (P) mest påverkade av mänskliga aktiviteter. Inerta former av N och P omvandlas till reaktiva former som sprids i miljön, där de orsakar eutrofiering och påverkar marina ekosystem negativt. Majoriteten av de reaktiva N- och P-formerna används för framställningen av mineralgödsel. Ett alternativt sätt att producera gödsel är att återvinna näringsämnena i avloppet. En teknik som återvinner näringsämnen i urin är basisk urintorkning. Teknologin stabiliserar urea med ett basiskt torkningsmedium och koncentrerar näringsämnena genom att evaporera vattnet i urinen. Slutprodukten är ett torrt gödsel i pulverform. I det här projektet testades urintorkningsteknologin för första gången i ett fältförsök. Ett system för urintorkning med kapacitet att förånga 40 kg urin dygn-1 m-2 konstruerades och integrerades i ett befintligt torrt sanitetssystem för användning under en period på tre månader. I projektet utvärderades 13 dygn av de 3 månaderna. Resultaten visade att 24 kg urin tillfördes systemet och att systemet kunde upprätthålla en kontinuerlig torkning av urinen. Efter torkningen återvanns majoriteten (97 %) av N i slutprodukten. På grund av att den tillförda mängden urin var liten blev växtnäringshalterna i slutprodukten och i torrsubstansen (TS) av slutprodukten låga. Systemet hade emellertid potential att torka mycket större kvantiteter urin. Om systemets fulla potential hade använts, det vill säga att torka 40 kg urin dygn-1 m-2, så hade särskilt N- och P-halterna ökat avsevärt. N-halterna hade även ökat ytterligare om torkningen hade utförts vid en lägre temperatur. Systemets energiförbrukning var hög, eftersom systemet hade en kontinuerlig energikonsumtion och även komponenter med hög effekt. I jämförelse med den konventionella avloppsvattenreningen och produktionen av mineralgödsel har systemet en hög energikonsumtion, men i jämförelse med en förbränningstoalett är systemets energiförbrukning likvärdig. För att minska energiförbrukningen kunde reglertekniska åtgärder utföras så att systemets energitillförsel upphör när systemet inte används. Systemets energiförbrukning får även ställas i relation till de problem som dagens system för livsmedelsproduktion och sanitet medför. Till skillnad från nämnda system möjliggör urintorkningsteknologin besparing av dricksvattenresurser, ett slutet kretslopp av näringsämnen och en minskad påverkan på miljön. Of all global processes that regulate the earth system, the biogeochemical flows ofnitrogen (N) and phosphorus (P) are the most affected by human activities. Inert forms of N and P are converted into reactive forms that are dispersed in the environment, causing eutrophication and affecting marine ecosystems. The majority of the reactive N and P are used for the production of mineral fertilizers. An alternative way of producing fertilizers is to recycle nutrients from waste water. A technology that reuses nutrients in urine is alkaline urine drying. The technology stabilizes urea with an alkaline drying medium and concentrates the nutrients by evaporating the water in urine. The end-product is a dry fertilizer in powder form. In this master project, the alkaline urine drying technology was tested for the first time in field conditions. A system for urine drying with the capacity to evaporate 40 kg of urine day-1 m-2 was constructed and integrated into an existing dry sanitation system for use over a period of three months. The master project evaluated the system for 13 days of the 3 months. The results showed that 24 kg of urine was collected in the system, significantly less than what the system had been designed to dry. Furthermore, the results showed that the system functioned smoothly recovering 97 % of the urine-N in the end-product. The nutrient content in the end-product and the dry matter of the end-product was low due to the low amount of urine that was collected. However, the system had the potential to dry much larger quantities of urine. If the system would have been operated to function at full potential (drying 40 kg of urine day-1 m-2) the N- and P-content in the end-product would be much higher than that observed during the 13 days. Furthermore, the system if operated at lower temperatures has the potential to recover more N. The system’s energy consumption was high, as the system had a continuous energy consumption. In comparison with the conventional waste water treatment and the production of mineral fertilizers, the system has a high energy consumption, but compared to an incineration toilet, the system’s energy consumption is equivalent. In order to reduce the energy consumption, automatic control could be implemented so that the energy is switched off when the system is not used. The system’s energy consumption may also be set in relation to the problems that today’s systems for food production and sanitation entail. Unlike the aforementioned systems, the urine dehydration technology does not consume drinking water, it enables recycling of nutrients as well as a reduced impact on aquatic life.

Den främsta orsaken till försurningen av skogsmarken är depositionen av långväga transporterade svavel- och kväveföroreningar, som kulminerade i början av 70-talet. Effekterna på skogsmarken påvisades under 80-talet (Falkengren-Grerup et al. 1987; Tamm och Hallbäcken 1988; Eriksson et al. 1992) och man kan se tydliga mönster i kartor över markens pH och andra variabler med koppling till markens surhetstillstånd som också speglar depositionsmönstren (www-markinfo.slu.se). Idag är svaveldepositionen kraftigt reducerad medan kvävedepositionen minskat i långsammare takt och utgör fortfarande ett problem tillsammans med ökande bio-logisk försurning pga. ett intensivare skogsbruk. Detta kan påverka skogsmarkens förmåga till återhämtning negativt. Dessutom kan upplagrade mängder svavel ge upphov till bildning av syra när det frigörs, vilket sammantaget kan leda till att återhämtningen blir långsam eller uteblir helt.

I denna rapport har konsekvenserna av olika biomassauttag på markvattenhalterna på 50 cm djup undersökts och jämförts med modellerade data. Studien är genomförd både i gran- och tallbestånd i norra och södra Sverige. Resultaten från markvattenmätningarna visade på få signifikanta skillnader på markens surhets- och näringsstatus mellan helträds- och stamvedsuttag, vilket beror på en stor spridning inom varje provyta. Jämfört med stamvedsuttag har helträdsuttag lett till signifikant minskade koncentrationer av kalcium, magnesium och sulfat i drygt hälften av ytorna. Skillnaden var större vid helträdsuttag i granbestånd än i tallbestånd vilket sannolikt beror på ett större biomassauttag, något som även de statiska modellberäkningarna tyder på. Resultaten från den dynamiska (MAGIC) modelleringen var dock inte lika entydig. I denna rapport har konsekvenserna av olika biomassauttag på markvattenhalterna på 50 cm djup undersökts och jämförts med modellerade data. Studien är genomförd både i gran- och tallbestånd i norra och södra Sverige. Resultaten från markvattenmätningarna visade på få signifikanta skillnader på markens surhets- och näringsstatus mellan helträds- och stamvedsuttag, vilket beror på en stor spridning inom varje provyta. Jämfört med stamvedsuttag har helträdsuttag lett till signifikant minskade koncentrationer av kalcium, magnesium och sulfat i drygt hälften av ytorna. Skillnaden var större vid helträdsuttag i granbestånd än i tallbestånd vilket sannolikt beror på ett större biomassauttag, något som även de statiska modellberäkningarna tyder på. Resultaten från den dynamiska (MAGIC) modelleringen var dock inte lika entydig.

På uppdrag av Skogsstyrelsen har IVL Svenska Miljöinstitutet AB studerat skillnader i kväveutlakning mellan slutavverkade löv- och granbestånd i södra Sverige. Studien syftade till att besvara två viktiga frågeställningar; 1) skiljer sig kväveutlakningen åt mellan gran- och lövhyggen och 2) har C/N-kvoten betydelse för kväveutlakningen? Resultaten bygger på markvattenkemiska undersökningar i löv- och granhyggen som slutavverkades under perioden 2002/2003. Hösten 2006 kompletterades mätningarna med en markkemisk provtagning och en markvegetationsundersökning. Totalt ingår sex försöksområden, samtliga belägna i södra Sverige. Kväveutlakningen var högre från granhyggen (4,7 mg per liter) jämfört med lövhyggen (1,9 mg per liter), räknat som ett medelvärde under hela försöksperioden. Skillnaden skulle kunna bero ett etablerat och utbrett fältskikt på lövhyggena redan innan avverkning. Ett år efter avverkning ökade nitrathalterna och nådde de högsta nivåerna efter cirka 2 år. Efter fyra år hade hyggeseffekten klingat av. Det finns tendenser till en säsongsvariation, med högre halter under vinter-halvåret och lägre halter under sommarhalvåret. Det geografiska läget hade ingen tydlig påverkan på kväveutlakningen även om det fanns svaga tendenser till en ökad utlakning från lövhyggen i de sydligaste delarna. I denna studie spelade inte C/N-kvoten någon roll för kväveutlakningen. Resultaten från denna studie tyder på att lövhyggen läcker mindre kväve än granhyggen vilket var omvänt arbetshypotesen. Hyggeseffekten hade också, förutom en tydligt ökad kvävehalt, en påverkan på kaliumhalten samt ämnen som i stor utsträckning tillförs via torrdeposition (sulfat och klorid). Exempelvis var kaliumhalten förhöjd i markvattnet både på gran- och lövhyggena jämfört med lövskogen. Kalium är en av de mest lättlösliga jonerna i markvattnet och följer med nitratjoner ut i vattendragen. En förhöjning av nitrathalten i markvattnet eller avrinningsvattnet innebär således en större förlust av kalium. Vidare led-de föryngringsavverkningen till en minskning av torrdepositionen av sulfat och klorid vilket avspeglar sig i markvattenkoncentrationerna. På uppdrag av Skogsstyrelsen har IVL Svenska Miljöinstitutet AB studerat skillnader i kväveutlakning mellan slutavverkade löv- och granbestånd i södra Sverige. Studien syftade till att besvara två viktiga frågeställningar; 1) skiljer sig kväveutlakningen åt mellan gran- och lövhyggen och 2) har C/N-kvoten betydelse för kväveutlakningen? Resultaten bygger på markvattenkemiska undersökningar i löv- och granhyggen som slutavverkades under perioden 2002/2003. Hösten 2006 kompletterades mätningarna med en markkemisk provtagning och en markvegetationsundersökning. Totalt ingår sex försöksområden, samtliga belägna i södra Sverige. Kväveutlakningen var högre från granhyggen (4,7 mg per liter) jämfört med lövhyggen (1,9 mg per liter), räknat som ett medelvärde under hela försöksperioden. Skillnaden skulle kunna bero ett etablerat och utbrett fältskikt på lövhyggena redan innan avverkning. Ett år efter avverkning ökade nitrathalterna och nådde de högsta nivåerna efter cirka 2 år. Efter fyra år hade hyggeseffekten klingat av. Det finns tendenser till en säsongsvariation, med högre halter under vinter-halvåret och lägre halter under sommarhalvåret. Det geografiska läget hade ingen tydlig påverkan på kväveutlakningen även om det fanns svaga tendenser till en ökad utlakning från lövhyggen i de sydligaste delarna. I denna studie spelade inte C/N-kvoten någon roll för kväveutlakningen. Resultaten från denna studie tyder på att lövhyggen läcker mindre kväve än granhyggen vilket var omvänt arbetshypotesen. Hyggeseffekten hade också, förutom en tydligt ökad kvävehalt, en påverkan på kaliumhalten samt ämnen som i stor utsträckning tillförs via torrdeposition (sulfat och klorid). Exempelvis var kaliumhalten förhöjd i markvattnet både på gran- och lövhyggena jämfört med lövskogen. Kalium är en av de mest lättlösliga jonerna i markvattnet och följer med nitratjoner ut i vattendragen. En förhöjning av nitrathalten i markvattnet eller avrinningsvattnet innebär således en större förlust av kalium. Vidare led-de föryngringsavverkningen till en minskning av torrdepositionen av sulfat och klorid vilket avspeglar sig i markvattenkoncentrationerna.

Skogsstyrelsen program mot markförsurning och för ett uthålligt brukande av skogsmark bygger i kort-het på att behandla avrinningsområden med kalk och aska där den naturliga återhämtningsförmågan bedöms som otillräcklig eller att halten av surt och aluminiumrikt ytvatten är oacceptabelt hög. Inom försöksverksamheten bedrivs ett omfattande effektuppföljningsprogram. Bland annat ingår en special-studie med syfte att jämföra olika doser och sorter av kalk med avseende på långsiktiga (9-12 år) effekter på markvattenkemin. Markvattenstudien omfattar behandling med fyra olika kalksorter: krossad kalksten, finmald kalksten, krossad dolomit och finmald dolomit. Doserna 3, 6 och 12 ton/ha jämför-des med obehandlade referensytor. Experimentet är ett parcellförsök i granskog på moränmark som upprättades 1991 i Asa Försökspark i norra Kronobergs län och som avslutades 2003. Generellt har behandlingen lett till att halterna av Ca och Mg i markvatten på 50 cm djup har ökat me-dan halterna av H och Al-tot har minskat jämfört med referenserna. Ökningen respektive minskningen skedde oavsett dos och sort, men ökningen var olika stor och inte alltid statistisk signifikant. Dosen 3 ton kalk per hektar ledde endast till små effekter. Behandlingseffekterna på markvatten var likartade på 25 respektive 50cm djup i mineraljorden. Några behandlingseffekter på K, NO3-N, Fe, Na, Cl, SO4, TOC eller Mn kunde inte konstateras oavsett dos, sort eller kornstorlek. Kalkning i de doser som un-dersökts i denna studie verkar inte leda till minskad biotillgänglighet av K eller till ett ökat nä-ringsläckage av NO3-N. Alla behandlingarna ökade kvoten BC/Al i markvatten på både kort och lång sikt, vilket minskar risken för skadliga effekter i rotzonen. Högre doser av kalk än 3 ton per ha resulte-rade i regel i en både snabb och relativt stor ökning av kvoten. Skogsstyrelsen program mot markförsurning och för ett uthålligt brukande av skogsmark bygger i kort-het på att behandla avrinningsområden med kalk och aska där den naturliga återhämtningsförmågan bedöms som otillräcklig eller att halten av surt och aluminiumrikt ytvatten är oacceptabelt hög. Inom försöksverksamheten bedrivs ett omfattande effektuppföljningsprogram. Bland annat ingår en special-studie med syfte att jämföra olika doser och sorter av kalk med avseende på långsiktiga (9-12 år) effekter på markvattenkemin. Markvattenstudien omfattar behandling med fyra olika kalksorter: krossad kalksten, finmald kalksten, krossad dolomit och finmald dolomit. Doserna 3, 6 och 12 ton/ha jämför-des med obehandlade referensytor. Experimentet är ett parcellförsök i granskog på moränmark som upprättades 1991 i Asa Försökspark i norra Kronobergs län och som avslutades 2003. Generellt har behandlingen lett till att halterna av Ca och Mg i markvatten på 50 cm djup har ökat me-dan halterna av H och Al-tot har minskat jämfört med referenserna. Ökningen respektive minskningen skedde oavsett dos och sort, men ökningen var olika stor och inte alltid statistisk signifikant. Dosen 3 ton kalk per hektar ledde endast till små effekter. Behandlingseffekterna på markvatten var likartade på 25 respektive 50cm djup i mineraljorden. Några behandlingseffekter på K, NO3-N, Fe, Na, Cl, SO4, TOC eller Mn kunde inte konstateras oavsett dos, sort eller kornstorlek. Kalkning i de doser som un-dersökts i denna studie verkar inte leda till minskad biotillgänglighet av K eller till ett ökat nä-ringsläckage av NO3-N. Alla behandlingarna ökade kvoten BC/Al i markvatten på både kort och lång sikt, vilket minskar risken för skadliga effekter i rotzonen. Högre doser av kalk än 3 ton per ha resulte-rade i regel i en både snabb och relativt stor ökning av kvoten.

Halland tillhör de mest försurningsdrabbade länen i Sverige på grund av de senaste decenniernas höga deposition av svavel och kväve. I denna studie presenteras underlag för regional uppföljning av miljömål med avseende på kritisk belastning för försurning samt baskatjonbalanser i skogsmark. Baskatjonbalanser i skogsmark för kalcium, magnesium och kalium beräknades med hjälp av massbalansberäkningar där tillförseln av baskatjoner sker genom deposition och vittring, medan bortförseln sker genom utlakning, skörd samt upplagring i växande skog. Beräkningarna visar på en negativ kalciumbalans i Hallands skogar; den genomsnittliga förlusten är 25 mekv per m2 och år. Magnesium- och kaliumbalanserna är däremot positiva i större delen av länet. Sammantaget innebär det negativa nettoförluster av baskatjoner (summan av kalcium, magnesium och kalium) på 76% av skogsmarken i Halland. Kritisk belastning och överskridande beräknades med PROFILE.Beräkningar gjordes både för 1990 och 1998 års förhållanden (deposition och skogsbruk). Beräkningarna visar på ett överskridande av den kritiska belastningen i hela Halland 1990 med ett genomsnitt på 73 mekv per m2 och år. Motsvarande genomsnitt 1998 beräknades till 20 mekv per m2 och år och på 11 % av skogsarealen underskreds den kritiska belastningen. Överskridandet är minst i de centrala delarna, vilket främst beror på en mer gynnsam mineralogi. Den kraftiga minskningen av försurningsbelastningen har lett till att markförsurningen bromsats kraftigt. Ett överskridande omkring noll i de centrala delarna av länet indikerar att markförsurningstrenden brutits helt. Utrymmet för återhämtning i marken är dock troligtvis begränsat. Med minskande svavelnedfall blir markens reaktion på ett högt kvävenedfall helt avgörande för försurningsutvecklingen i skogsmark i Halland. Halland tillhör de mest försurningsdrabbade länen i Sverige på grund av de senaste decenniernas höga deposition av svavel och kväve. I denna studie presenteras underlag för regional uppföljning av miljömål med avseende på kritisk belastning för försurning samt baskatjonbalanser i skogsmark. Baskatjonbalanser i skogsmark för kalcium, magnesium och kalium beräknades med hjälp av massbalansberäkningar där tillförseln av baskatjoner sker genom deposition och vittring, medan bortförseln sker genom utlakning, skörd samt upplagring i växande skog. Beräkningarna visar på en negativ kalciumbalans i Hallands skogar; den genomsnittliga förlusten är 25 mekv per m2 och år. Magnesium- och kaliumbalanserna är däremot positiva i större delen av länet. Sammantaget innebär det negativa nettoförluster av baskatjoner (summan av kalcium, magnesium och kalium) på 76% av skogsmarken i Halland. Kritisk belastning och överskridande beräknades med PROFILE.Beräkningar gjordes både för 1990 och 1998 års förhållanden (deposition och skogsbruk). Beräkningarna visar på ett överskridande av den kritiska belastningen i hela Halland 1990 med ett genomsnitt på 73 mekv per m2 och år. Motsvarande genomsnitt 1998 beräknades till 20 mekv per m2 och år och på 11 % av skogsarealen underskreds den kritiska belastningen. Överskridandet är minst i de centrala delarna, vilket främst beror på en mer gynnsam mineralogi. Den kraftiga minskningen av försurningsbelastningen har lett till att markförsurningen bromsats kraftigt. Ett överskridande omkring noll i de centrala delarna av länet indikerar att markförsurningstrenden brutits helt. Utrymmet för återhämtning i marken är dock troligtvis begränsat. Med minskande svavelnedfall blir markens reaktion på ett högt kvävenedfall helt avgörande för försurningsutvecklingen i skogsmark i Halland.

Denna rapport redovisar resultat från analys av grundvattnets kemiska sammansättning i 66 lokaler i Örebro län. Provtagningen utfördes i september 2002. Prov från samma lokaler analyserades även 1991. Resultat från de båda undersökningarna ingår och tendenser till förändrad kemisk sammansättning mellan åren anges. Följande analysvariabler ingår i studien: pH, konduktivitet, kalcium, magnesium, natrium, kalium, alkalinitet, sulfat, klorid, fluorid, summa nitrit+nitratkväve, ammoniumkväve, järn, mangan, aluminium, zink, arsenik och kadmium. Undersökningen omfattar 29 lokaler i jord (grävda brunnar och naturliga källor) samt 37 lokaler i berg (bergborrade brunnar och en källa). Lokalerna är fördelade inom hela länet. Programmet omfattar grundvatten från olika jordarter, bergarter, brunnsdjup, etc. Risk för lokal påverkan av olika mänsklig aktivitet (ex. jordbruk, vägar) är också varierande. Detta medför att undersökningen omfattar grundvatten med mycket skiftande kemisk sammansättning. Grundvatten från grunda brunnar och källor i jord med tunna jordtäcken har vanligen lägst halter med lösta ämnen. Lokaler med denna typ av grundvatten återfinns i länets norra, västra och sydöstra delar. Grundvattnet i berg har genomsnittligt högre halter lösta ämnen (högre jonstyrka) än i jord. I området Örebro-Kumla-Hallsberg-Hjälmaren finns de mest jonstarka grundvattnen. Detta gäller både grundvatten i jord och berg, vilket framgår av några av de ingående lokalerna. För de flesta lokaler och variabler är skillnaderna mellan 1991 och 2002 års resultat begränsade. En enkel jämförelse, som inte är statistiskt belagd, har gjorts mellan 1991 och 2002 års data. Sett till tendenserna för samtliga lokaler är det vanligaste att natrium och alkalinitet (i jord och berg) och konduktivitet (endast i berg) har ökat, medan fluorid (i jord och berg) och magnesium (endast i jord) minskat. pH har minskat, främst i jord. För de brunnar där nitrat förekommer i viss mängd ökar halten i 19 lokaler och minskar i 12 lokaler. Av de undersökta variablerna är det nitrat, natrium och klorid som anses kunna indikera mänsklig påverkan. Två faktorer antas vara de viktigaste för de förändringar som förekommer i grundvattnets kemiska sammansättning under perioden 1991 till 2002. Den första faktorn är förändringar i lokal påverkan på grundvattnet genom jordbruk, väghållning, etc. Påverkan kan vara fortgående eller så har tidigare förändringar nu givit effekt i grundvattnets sammansättning. Den andra faktorn är att grundvattnet kan ha fått en delvis annan kemisk karaktär genom förändring i tillrinning till brunnen eller källan under perioden. Orsaken kan vara naturlig eller genom att grundvattenuttag förändrats. Lokaler ingående i undersökningen kan utgöra en grund för fortsatt övervakning av grundvattnets kemiska sammansättning i länet. En uppdelning av de 66 lokalerna har gjorts utgående från bedömd lokal mänsklig påverkan på grundvattnets sammansättning. Vid 45 lokaler antas påverkan vara liten eller saknas. Vissa av dessa har bedömts mera lämpliga än de övriga att ingå i fortsatt övervakning av naturliga grundvatten. Resterande 21 lokaler visar påverkan genom stora tidsmässiga förändringar (eller vid ett tillfälle höga halter) av antingen nitrat och/eller natrium och klorid. Påverkade grundvatten kan också bli föremål för övervakning. Regionala inventeringsrapporter import från MDP 2015-05

Projektet syftar till att utveckla och demonstrera en strategi som både motverkar försurning och påskyndar återhämtningen av mark och vatten. Detta kan uppnås genom att utnyttja fördelarna av en kombinerad skogsmarks- och våtmarksbehandling med kalk och aska. Resultaten från de vattenkemiska analyserna visar att spridning av kalk och vedaska på utströmningsområden snabbt ger effekter i avrinnande vatten, även vid de relativt låga doser och den kornstorleksfördelning som idag används vid konventionell skogsmarkbehandling. Förändringarnas storlek är till större del beroende av dosen på utströmningsområdet än dosen på hela avrinningsområdet. Trots den tydliga behandlingseffekten med bland annat ökade transporter av Ca från området utgör uttransporterade mängden av Ca endast en mindre del av den tillförda mängden. Områden som endast behandlats på fastmark har under de första två åren endast uppvisat små eller inga behandlingeffekter. Modellberäkningarna för fastmarksbehandling indikerar att det är möjligt att minska utlakningen av oorganiskt aluminium från mineraljorden. Den naturliga tillfriskningen av mineraljorden är sannolikt otillräcklig. Detta gäller både hastighet och grad av återhämtning för att undvika fortsatta försurningsskador i ett generationsperspektiv. Åtgärdernas nytta är svår att beräkna i pengar, men består i första hand av bevarad eller återskapad biologisk mångfald. Kostnaden får då vägas mot behovet att uppnå de generationsmål för miljökvalitet som regeringen föreslagit. De utförda mätningarna av miljöeffekter i vattenmiljö visar att i det korta perspektivet har projektet lyckats med att motverka försurningseffekter i avrinnande vatten. Hur projektet lyckas i det längre perspektivet, med målet att påskynda återhämtningen av mark och vatten, får pågående och kommande studier visa Projektet syftar till att utveckla och demonstrera en strategi som både motverkar försurning och påskyndar återhämtningen av mark och vatten. Detta kan uppnås genom att utnyttja fördelarna av en kombinerad skogsmarks- och våtmarksbehandling med kalk och aska. Resultaten från de vattenkemiska analyserna visar att spridning av kalk och vedaska på utströmningsområden snabbt ger effekter i avrinnande vatten, även vid de relativt låga doser och den kornstorleksfördelning som idag används vid konventionell skogsmarkbehandling. Förändringarnas storlek är till större del beroende av dosen på utströmningsområdet än dosen på hela avrinningsområdet. Trots den tydliga behandlingseffekten med bland annat ökade transporter av Ca från området utgör uttransporterade mängden av Ca endast en mindre del av den tillförda mängden. Områden som endast behandlats på fastmark har under de första två åren endast uppvisat små eller inga behandlingeffekter. Modellberäkningarna för fastmarksbehandling indikerar att det är möjligt att minska utlakningen av oorganiskt aluminium från mineraljorden. Den naturliga tillfriskningen av mineraljorden är sannolikt otillräcklig. Detta gäller både hastighet och grad av återhämtning för att undvika fortsatta försurningsskador i ett generationsperspektiv. Åtgärdernas nytta är svår att beräkna i pengar, men består i första hand av bevarad eller återskapad biologisk mångfald. Kostnaden får då vägas mot behovet att uppnå de generationsmål för miljökvalitet som regeringen föreslagit. De utförda mätningarna av miljöeffekter i vattenmiljö visar att i det korta perspektivet har projektet lyckats med att motverka försurningseffekter i avrinnande vatten. Hur projektet lyckas i det längre perspektivet, med målet att påskynda återhämtningen av mark och vatten, får pågående och kommande studier visa

Utsläppen till luft av alkaliskt stoft har uppskattats för industriella processer och energiproduktion i Sverige. Uppskattningar har gjorts för perioden 1950-1980, och visar på en minskning med en faktor 10 under denna period. Liknande tendenser kan ses i flera andra Västeuropeiska länder. De diffusa utsläppen av alkaliskt stoft har inte kunnat kvantifieras. Depositionsdata antyder vidare att våtdepositionen av kalcium ha minskat -enligt en grov överslagsberäkning - med en fjärdedel, motsvarande ca 100.000 ton/år. Förutom att utsläppen från punktkällor minskat betydligt (med ca 40.000 ton/år) har även depositonsbidraget genom långdistanstransporterat kalcium minskat (sannolikt med 30.000 ton/år). Även när punktkälleutsläppen i Sverige var som störst - under 1950-talet -hade de dock ingen avgörande betydelse för att neutralisera surt nedfall. Utsläppen till luft av alkaliskt stoft har uppskattats för industriella processer och energiproduktion i Sverige. Uppskattningar har gjorts för perioden 1950-1980, och visar på en minskning med en faktor 10 under denna period. Liknande tendenser kan ses i flera andra Västeuropeiska länder. De diffusa utsläppen av alkaliskt stoft har inte kunnat kvantifieras. Depositionsdata antyder vidare att våtdepositionen av kalcium ha minskat -enligt en grov överslagsberäkning - med en fjärdedel, motsvarande ca 100.000 ton/år. Förutom att utsläppen från punktkällor minskat betydligt (med ca 40.000 ton/år) har även depositonsbidraget genom långdistanstransporterat kalcium minskat (sannolikt med 30.000 ton/år). Även när punktkälleutsläppen i Sverige var som störst - under 1950-talet -hade de dock ingen avgörande betydelse för att neutralisera surt nedfall.