Kväveutlakning från föryngringsavverkad skog - en jämförelse mellan slutavverkade gran- och lövbestånd i södra Sverige

På uppdrag av Skogsstyrelsen har IVL Svenska Miljöinstitutet AB studerat skillnader i kväveutlakning mellan slutavverkade löv- och granbestånd i södra Sverige. Studien syftade till att besvara två viktiga frågeställningar; 1) skiljer sig kväveutlakningen åt mellan gran- och lövhyggen och 2) har C/N-kvoten betydelse för kväveutlakningen? Resultaten bygger på markvattenkemiska undersökningar i löv- och granhyggen som slutavverkades under perioden 2002/2003. Hösten 2006 kompletterades mätningarna med en markkemisk provtagning och en markvegetationsundersökning. Totalt ingår sex försöksområden, samtliga belägna i södra Sverige. Kväveutlakningen var högre från granhyggen (4,7 mg per liter) jämfört med lövhyggen (1,9 mg per liter), räknat som ett medelvärde under hela försöksperioden. Skillnaden skulle kunna bero ett etablerat och utbrett fältskikt på lövhyggena redan innan avverkning. Ett år efter avverkning ökade nitrathalterna och nådde de högsta nivåerna efter cirka 2 år. Efter fyra år hade hyggeseffekten klingat av. Det finns tendenser till en säsongsvariation, med högre halter under vinter-halvåret och lägre halter under sommarhalvåret. Det geografiska läget hade ingen tydlig påverkan på kväveutlakningen även om det fanns svaga tendenser till en ökad utlakning från lövhyggen i de sydligaste delarna. I denna studie spelade inte C/N-kvoten någon roll för kväveutlakningen. Resultaten från denna studie tyder på att lövhyggen läcker mindre kväve än granhyggen vilket var omvänt arbetshypotesen. Hyggeseffekten hade också, förutom en tydligt ökad kvävehalt, en påverkan på kaliumhalten samt ämnen som i stor utsträckning tillförs via torrdeposition (sulfat och klorid). Exempelvis var kaliumhalten förhöjd i markvattnet både på gran- och lövhyggena jämfört med lövskogen. Kalium är en av de mest lättlösliga jonerna i markvattnet och följer med nitratjoner ut i vattendragen. En förhöjning av nitrathalten i markvattnet eller avrinningsvattnet innebär således en större förlust av kalium. Vidare led-de föryngringsavverkningen till en minskning av torrdepositionen av sulfat och klorid vilket avspeglar sig i markvattenkoncentrationerna. På uppdrag av Skogsstyrelsen har IVL Svenska Miljöinstitutet AB studerat skillnader i kväveutlakning mellan slutavverkade löv- och granbestånd i södra Sverige. Studien syftade till att besvara två viktiga frågeställningar; 1) skiljer sig kväveutlakningen åt mellan gran- och lövhyggen och 2) har C/N-kvoten betydelse för kväveutlakningen? Resultaten bygger på markvattenkemiska undersökningar i löv- och granhyggen som slutavverkades under perioden 2002/2003. Hösten 2006 kompletterades mätningarna med en markkemisk provtagning och en markvegetationsundersökning. Totalt ingår sex försöksområden, samtliga belägna i södra Sverige. Kväveutlakningen var högre från granhyggen (4,7 mg per liter) jämfört med lövhyggen (1,9 mg per liter), räknat som ett medelvärde under hela försöksperioden. Skillnaden skulle kunna bero ett etablerat och utbrett fältskikt på lövhyggena redan innan avverkning. Ett år efter avverkning ökade nitrathalterna och nådde de högsta nivåerna efter cirka 2 år. Efter fyra år hade hyggeseffekten klingat av. Det finns tendenser till en säsongsvariation, med högre halter under vinter-halvåret och lägre halter under sommarhalvåret. Det geografiska läget hade ingen tydlig påverkan på kväveutlakningen även om det fanns svaga tendenser till en ökad utlakning från lövhyggen i de sydligaste delarna. I denna studie spelade inte C/N-kvoten någon roll för kväveutlakningen. Resultaten från denna studie tyder på att lövhyggen läcker mindre kväve än granhyggen vilket var omvänt arbetshypotesen. Hyggeseffekten hade också, förutom en tydligt ökad kvävehalt, en påverkan på kaliumhalten samt ämnen som i stor utsträckning tillförs via torrdeposition (sulfat och klorid). Exempelvis var kaliumhalten förhöjd i markvattnet både på gran- och lövhyggena jämfört med lövskogen. Kalium är en av de mest lättlösliga jonerna i markvattnet och följer med nitratjoner ut i vattendragen. En förhöjning av nitrathalten i markvattnet eller avrinningsvattnet innebär således en större förlust av kalium. Vidare led-de föryngringsavverkningen till en minskning av torrdepositionen av sulfat och klorid vilket avspeglar sig i markvattenkoncentrationerna.