Search

ImportanceSome individuals experience persistent symptoms after initial symptomatic SARS-CoV-2 infection (often referred to as Long COVID).ObjectiveTo estimate the proportion of males and females with COVID-19, younger or older than 20 years of age, who had Long COVID symptoms in 2020 and 2021 and their Long COVID symptom duration.Design, Setting, and ParticipantsBayesian meta-regression and pooling of 54 studies and 2 medical record databases with data for 1.2 million individuals (from 22 countries) who had symptomatic SARS-CoV-2 infection. Of the 54 studies, 44 were published and 10 were collaborating cohorts (conducted in Austria, the Faroe Islands, Germany, Iran, Italy, the Netherlands, Russia, Sweden, Switzerland, and the US). The participant data were derived from the 44 published studies (10 501 hospitalized individuals and 42 891 nonhospitalized individuals), the 10 collaborating cohort studies (10 526 and 1906), and the 2 US electronic medical record databases (250 928 and 846 046). Data collection spanned March 2020 to January 2022.ExposuresSymptomatic SARS-CoV-2 infection.Main Outcomes and MeasuresProportion of individuals with at least 1 of the 3 self-reported Long COVID symptom clusters (persistent fatigue with bodily pain or mood swings; cognitive problems; or ongoing respiratory problems) 3 months after SARS-CoV-2 infection in 2020 and 2021, estimated separately for hospitalized and nonhospitalized individuals aged 20 years or older by sex and for both sexes of nonhospitalized individuals younger than 20 years of age.ResultsA total of 1.2 million individuals who had symptomatic SARS-CoV-2 infection were included (mean age, 4-66 years; males, 26%-88%). In the modeled estimates, 6.2% (95% uncertainty interval [UI], 2.4%-13.3%) of individuals who had symptomatic SARS-CoV-2 infection experienced at least 1 of the 3 Long COVID symptom clusters in 2020 and 2021, including 3.2% (95% UI, 0.6%-10.0%) for persistent fatigue with bodily pain or mood swings, 3.7% (95% UI, 0.9%-9.6%) for ongoing respiratory problems, and 2.2% (95% UI, 0.3%-7.6%) for cognitive problems after adjusting for health status before COVID-19, comprising an estimated 51.0% (95% UI, 16.9%-92.4%), 60.4% (95% UI, 18.9%-89.1%), and 35.4% (95% UI, 9.4%-75.1%), respectively, of Long COVID cases. The Long COVID symptom clusters were more common in women aged 20 years or older (10.6% [95% UI, 4.3%-22.2%]) 3 months after symptomatic SARS-CoV-2 infection than in men aged 20 years or older (5.4% [95% UI, 2.2%-11.7%]). Both sexes younger than 20 years of age were estimated to be affected in 2.8% (95% UI, 0.9%-7.0%) of symptomatic SARS-CoV-2 infections. The estimated mean Long COVID symptom cluster duration was 9.0 months (95% UI, 7.0-12.0 months) among hospitalized individuals and 4.0 months (95% UI, 3.6-4.6 months) among nonhospitalized individuals. Among individuals with Long COVID symptoms 3 months after symptomatic SARS-CoV-2 infection, an estimated 15.1% (95% UI, 10.3%-21.1%) continued to experience symptoms at 12 months.Conclusions and RelevanceThis study presents modeled estimates of the proportion of individuals with at least 1 of 3 self-reported Long COVID symptom clusters (persistent fatigue with bodily pain or mood swings; cognitive problems; or ongoing respiratory problems) 3 months after symptomatic SARS-CoV-2 infection.

Greylag geese (Anser anser) have been increasing in numbers in Europe during the last decades. They forage and roost in agricultural landscapes and may cause damage to sensitive crops. We studied field selection of greylag geese around lake Sörfjärden in south central Sweden where geese aggregate during the growing season. In this area a set-aside field was established in 2010, i.e., a field where geese can graze undisturbed, with the aim to reduce damage in surrounding conventional fields. The goal of our study was to investigate the general selection of the different field types as well as the specific set-aside field. We used a point survey count to estimate goose numbers and regression analyses to evaluate the relationship between presence or absence of greylag geese and field characteristics such as crop type, distance to roost site and field size. According to the top-ranked model, the probability of presence of foraging greylag geese was higher in spring and in grass fields, while the probability decreased with distance to roost site. Our results also show that the set-aside field in general was used more than other fields in the area during spring and summer but not during autumn. We conclude that it is important to consider variables affecting the probability of field selection by geese, such as season, crop type and distance to roosts to understand the behaviour of geese when establishing set-aside fields.

Several sea duck species in Europe face dwindling population numbers with following increased conservation focus. Shot gun practices may put extra pressure on populations not only by direct hunting mortality but also crippling and lead poisoning from ingestion of pellets. In this study, we examined three sea duck species breeding in the Swedish Archipelago of the Baltic Sea by x-raying trapped incubating females to detect prevalence of imbedded and ingested shot gun pellets. The study was carried out during the 2021 and 2022 breeding seasons and designed to aid our understanding of the role of physical restraints of putative pellets to breeding performance at our study site. A total of 205 individual females of common eider (n = 113), velvet scoter (n = 57), and red-breasted merganser (n = 35) were x-rayed without finding any imbedded or ingested pellets. For this study, a combination of decreasing hunting pressure, remoteness of study site, improved hunters’ shooting performance along the flyway and depletion of crippling rates due to life-long negative effects of carrying imbedded pellets may explain our finding on non-detection. For common eider, specific interventions to reduce the negative impacts of shotgun practices have been reported successful, and our data suggest a continuing positive trend. Based on our findings, we advise future conservation efforts for the three species, breeding in this part of the flyway, to focus on other factors that may have negative impact on incubating female survival and reproduction.

Predation from large carnivores and human harvest are the two main mortality factors affecting the dynamics of many ungulate populations. We examined long-term moose (Alces alces) harvest data from two countries that share cross-border populations of wolves (Canis lupus) and their main prey moose. We tested how a spatial gradient of increasing wolf territory density affected moose harvest density and age and sex composition of the harvested animals (n = 549,310), along a latitudinal gradient during 1995–2017. In areas containing average-sized wolf territories, harvest density was on average 37% (Norway) and 51% (Sweden) lower than in areas without wolves. In Sweden, calves made up a higher proportion of the moose harvest than in Norway, and this proportion was reduced with increased wolf territory density, while it increased in Norway. The proportion of females in the adult harvest was more strongly reduced in Sweden than in Norway as a response to increased wolf territory density. Moose management in both countries performed actions aimed to increase productivity in the moose population, in order to compensate for the increased mortality caused by wolves. These management actions are empirical examples of an adaptive management in response to the return of large carnivores.

Background Geographical differences in health outcomes are reported in many countries. Norway has led an active policy aiming for regional balance since the 1970s. Using data from the Global Burden of Disease Study (GBD) 2019, we examined regional differences in development and current state of health across Norwegian counties. Methods Data for life expectancy, healthy life expectancy (HALE), years of life lost (YLLs), years lived with disability (YLDs), and disability-adjusted life-years (DALYs) in Norway and its 11 counties from 1990 to 2019 were extracted from GBD 2019. County-specific contributors to changes in life expectancy were compared. Inequality in disease burden was examined by use of the Gini coefficient. Findings Life expectancy and HALE improved in all Norwegian counties from 1990 to 2019. Improvements in life expectancy and HALE were greatest in the two counties with the lowest values in 1990: Oslo, in which life expectancy and HALE increased from 71·9 years (95% uncertainty interval 71·4–72·4) and 63·0 years (60·5–65·4) in 1990 to 81·3 years (80·0–82·7) and 70·6 years (67·4–73·6) in 2019, respectively; and Troms og Finnmark, in which life expectancy and HALE increased from 71·9 years (71·5–72·4) and 63·5 years (60·9–65·6) in 1990 to 80·3 years (79·4–81·2) and 70·0 years (66·8–72·2) in 2019, respectively. Increased life expectancy was mainly due to reductions in cardiovascular disease, neoplasms, and respiratory infections. No significant differences between the national YLD or DALY rates and the corresponding age-standardised rates were reported in any of the counties in 2019; however, Troms og Finnmark had a higher age-standardised YLL rate than the national rate (8394 per 100 000 [95% UI 7801–8944] vs 7536 per 100 000 [7391–7691]). Low inequality between counties was shown for life expectancy, HALE, all level-1 causes of DALYs, and exposure to level-1 risk factors. Interpretation Over the past 30 years, Norway has reduced inequality in disease burden between counties. However, inequalities still exist at a within-county level and along other sociodemographic gradients. Because of insufficient Norwegian primary data, there remains substantial uncertainty associated with regional estimates for non-fatal disease burden and exposure to risk factors. Funding Bill & Melinda Gates Foundation, Research Council of Norway, and Norwegian Institute of Public Health.

Med en växande population av sångsvan i Sverige och Europa finns det behov av mer kunskap om de skador de kan orsaka på växande gröda.Vår genomgång av litteratur visar, liksom tidigare litteraturgenomgångar, att det generellt finns få studier tillgängliga som studerat vilka grödor svanarna väljer och hur deras bete på grödor påverkar skördeutfallet.Vår genomgång av tidigare vetenskaplig litteratur och viltskadestatistik visar att sångsvan i stor utsträckning betar och skadar raps och spannmål som korn och vete.Även antalet studier kring effekter av skrämsel av sångsvan är ytterst begränsat. Vi utförde en pilotstudie för att se om sångsvanarna beteende skiljer sig mot grågäss när de blir utsatta för skrämsel. Vi kunde inte se någon skillnad mellan sångsvan och gäss för det avstånd de lyfter när en människa närmar sig fåglarna. Det tyder på att den kunskap som finns tillgänglig för de mer välstuderade gässen i viss mån går att överföra på sångsvan. Man ska dock vara försiktig med att generalisera våra resultat, eftersom studien var begränsad i både tid (vinter) och rum (enbart Skåne).

Over the last 40 years, many goose populations have recovered from historic lows and are now more numerous than ever. At the same time, geese have shifted from natural foraging habitats to securing most of their nutritional demands from agricultural fields, leading to crop damage and conflict with agriculture. We studied field use by Greylag Geese (Anser anser) in the agricultural landscape surrounding a main breeding and moulting lake in Sweden. From 2012 to 2016, weekly roadside surveys were conducted from May to July. Data were collected on goose numbers, crop type and sward height in agricultural fields. Using a compositional analysis, we demonstrate that Greylag Geese show a strong selection for ley and pasture fields compared to other crop types (rank order: ley/pasture > oat > barley > wheat > other crops). This selection was consistent across years and between pre- and post-moult. Aside from ley and pasture, no other croptypes were selected for, as they were used less than expected given their availability. Irrespective of crop type, geese foraged predominantly on short (0–10 cm) swards. The strong selection for ley and pasture may have been driven by higher nutritional quality of short, managed grass swards relative to other available foods. This suggests that during the summer grass fields may be more vulnerable to damage compared to other crop types. Our study provides a deeper understanding of the ecology of Greylag Geese, which may be used to inform management strategies focused on mitigating crop damage and alleviating conflict., Under de senaste 50 åren har åtskilliga gåspopulationer återhämtat sig från historiskt låga nivåer till att nu vara större än någonsin. Samtidigt har gäss i stor utsträckning övergivit sina ursprungliga födosöksmiljöer för att numer finna nästan all sin föda på jordbruksmark, något som ibland leder till konflikt på grund av betesskador. Vi studerade grödoval hos gragäss (Anser anser) i ett jordbruksdominerat landskap kring en viktig häcknings- och ruggningssjö i södra Sverige. Från 2012 till 2016 skedde inventeringar från vägar i studieområdet varje vecka under maj, juni och juli. Vi noterade antalet gäss, grödoslag och grödohöjd på alla fält med gragäss. Statistiska analyser (compositional analysis) visade att grägässen starkt föredrog fält med vall eller betesmark framför andra grödor (preferensordning: vall/betesmark > havre > korn > vete > övriga grödor). Preferensmönstret var det samma oberoende av år och period under sommaren (före resp. efter ruggning). Alla andra grödoslag än vall och betesmark var icke föredragna, eftersom de utnyttjades mindre än deras andel av studieområdet. Den starka preferensen för vall och betesmark kan vara en följd av en högre näringsmässig kvalitet hos gräs som ännu inte blivit högvuxet. Detta antyder i sin tur att fält med kort gräs är mer utsatta för gåsbete än andra grödor under sommarmånaderna. Denna studie ger ny kunskap om grágässens uppträdande på jordbruksmark under senvår och sommar, vilken kan ge förbättrade förvaltningsstrategier för att minska betesskador och reducera konflikten med jordbruksintressen.

Goose management in Europe is faced by multiple challenges, as some species are declining and in need of conservation actions, while other populations have become very abundant, resulting in calls for increased harvest. Sweden has long-term series of harvest data and counts of breeding and autumn-staging geese. We used national data (indices) for greylag goose, bean goose and Canada goose to study shifts in temporal trends and correlative patterns, and to infer possible causal links between harvest and population trends. Our study provides an opportunity to guide management given the data collected within the present monitoring, as well as to suggest improvements for future data collection. The populations of greylag and Canada geese increased in Sweden 1979–2018, but this long-term trend included a recent decrease in the latter species. Bean goose breeding index decreased, whilst staging numbers and harvest varied with no clear long-term trend. For Canada goose, our analysis suggests that harvest may affect population growth negatively. For bean goose and greylag goose we could not detect any effect of harvest on autumn counts the following year. We find that the present data and analysis of coherence may suffice as basis for decisions for the current management situation in Sweden with its rather unspecific goals for greylag (very abundant) and Canada goose (invasive species) populations. However, for management of bean geese, with international concerns of over harvest, data lack crucial information. For future management challenges, with more explicit goals, for all goose species we advocate information that is more precise. Data such as hunting effort, age-structure of goose populations and mark–recapture data to estimate survival and population size, is needed to feed predictive population models guiding future Swedish and European goose management., This study was supported by the Swedish Environmental Protection Agency by grants for research project (Naturvårdsverket, NV-00695-17) and The Swedish bird survey (fixed routes). The Swedish Association for Hunting and Wildlife Management provided research funding and grants for the autumn count program of geese.

Staten får i mån av tillgång på medel lämna bidrag för att förebygga skador av vilt och ersätta inträffade skador. Detta regleras i Viltskadeförordningen (2001:724) och Naturvårdsverkets föreskrifter och allmänna råd om bidrag och ersättningar för viltskador (NFS 2008:16/NFS 2018:05) samt i Föreskrifter om bidrag och ersättning för rovdjursförekomst i samebyar (STFS 2007:9). Bidrag och ersättningar för viltskador utgår endast för vilt som inte får jagas under allmän jakttid. Sedan våren 2010 lämnar länsstyrelserna bidrag till förebyggande åtgärder från Viltskadeanslaget till betesmarker på icke blocklagd mark. Bidrag till beteshagar på blocklagd mark ska istället sökas som miljöinvestering och finansieras med särskilda medel som anslagits av Jordbruksverkets Landsbygdsprogram. Medel från Landsbygdsprogrammet får endast användas till rovdjursavvisande stängsel på blocklagda betesmarker. Medlen används i första hand i län med fast förekomst av varg, där angreppen förväntas bli flest. För att få en kontinuerlig bild av vilka belopp som lagts på att förebygga rovdjursangrepp på tamdjur har vi sedan 1997 redovisat vilka medel som beviljats ur Viltskadeanslaget (Naturvårdsverket) och Landsbygdsprogrammet (Jordbruksverket) i samma tabeller och grafer i denna rapport. Från och med 2014 redovisas utbetalda bidrag istället för beviljade bidrag, eftersom alla beviljade bidrag inte utnyttjas. Observera att summorna för förebyggande åtgärder och ersättningar är avrundade till närmaste tusental, varför en del totalsummor inte alltid går jämt ut i tabellernas rader och kolumner. I denna rapport redovisas de skador och bidrag som länsstyrelserna har registrerat. Av olika skäl kan enskilda länsstyrelser i enstaka fall vara försenade med registreringen vilket leder till att redovisningen blir ofullständig.

Additional file 1: Supplementary appendix. Document containing detailed description of case definitions, data, geostatistical model, model validation, policies and events in each country, Tables S1-S11, and Figure S1-S6.

European populations of geese, swans and cranes have increased considerably since the 1970s raising conflicts between conservation and farming interests. Crop damage caused by geese, swans and cranes across the national scale needs a trans-boundary approach that captures the site-specific characteristics of crop damage at a more refined spatial scale, to deal with the high spatio-temporal variation inherent in the system and to avoid conflict displacement. In the present study we use long-term crop damage data (2000-2015) in Sweden to evaluate seasonal and annual patterns of crop damage. We show that crop damage increased over years but followed a fairly consistent seasonal pattern during the later parts of the study period. We show how these seasonal patterns differ across the country such that trans-boundary regions with similar patterns of crop damage, relating to different nuisance species and damaged crops, can be identified. These findings about spatio-temporal variation of damage can be used to find appropriate scales of management units (e.g. areas with similar conditions), and to adapt damage mitigation strategies to temporal and spatial-specific conditions, e.g. guidance of when and where certain crop may be suitable as sacrificial crops.

1. Populations of large grazing birds have increased in Europe during the past five decades, raising conflicts between conservation and farming interests. Managing these conflicts requires knowledge about the currently unknown relationship between population sizes and crop damage levels. 2. We analysed unique data on reported, inspected and compensated crop damage caused by geese, swans and cranes together with data from population surveys in Sweden to investigate how bird abundance is related to damage levels at the national scale between 2000 and 2015. 3. Over the study period, the annual number of damage reports, yield loss and costs for compensation increased. These crop damage levels were positively related to national population indices of common crane, barnacle and greylag goose. The shape of these relationships varied between species and encompassed considerable uncertainty. However, on a year-to-year basis (detrended data) we found no evident association between damage levels and bird numbers. 4. Yield loss and compensation costs per reported damage did not increase with higher population indices of greylag goose, but they did so for barnacle goose. 5. Synthesis and applications. We present a novel study of the relationships between different crop damage level indicators (damage reports, yield loss and compensation costs) and population numbers of large grazing birds. We identified a positive relationship with high uncertainty for all cases. We also identified the need to (a) better synchronize the monitoring of damages and bird numbers in time and space and (b) further study the relationships between damage levels and bird numbers at smaller (local and regional) and larger (flyway) spatial scales to reduce the uncertainty of the relationship and to gain a more holistic understanding of the system

Protected areas are important to support biodiversity and endangered species. However, they are often too small to fulfill the resource requirements of many large and mobile wildlife species, especially when congregating in large numbers. In such cases, wildlife may overflow onto surrounding human-dominated land and cause impacts. The aim of the EU Natura 2000 network is to increase supranational connectivity between protected areas for migratory and protected species such as the common crane (Grus grus). The crane population along the Western European flyway has been increasing rapidly in recent decades, with peaks of 200,000 cranes at specific Natura 2000 sites. We studied 32 GPS-tagged cranes over four migration periods, to test the use of the network by cranes and the potential for impacts on adjacent farmland. During the nighttime, the probability that roosting cranes were located on Natura 2000 sites was 97%. During daytime, the probability of foraging cranes being located on arable land was 68%. The probability of foraging cranes occurring on agricultural fields close to Natura 2000 sites decreased with distance. Such foraging patterns may fuel conflicts between conservation and agricultural objectives. To resolve these conflicts we suggest improved cross-boundary collaboration and policy development among involved states, combined with stakeholder participation to implement effective compensation and damage prevention strategies which are focused upon networks of protected areas

Predasjon fra store rovdyr og jakt er de to viktigste faktorene som styrer dynamikken i mange hjorteviltpopulasjoner verden over. Gjenetableringen av ulv på den skandinaviske halvøya har møtt hard motstand fra mange hold, der ett argument har vært at ulveforekomst resulterer i en nedgang i elgstammen og reduserer det mulige jaktuttaket. Elgen er det viktigste byttedyret for ulven hele året, og ulvepredasjonen gjelder i hovedsak dyr som ellers kunne ha blitt felt under jakt. I denne rapporten presenterer vi hvordan ulven påvirker elgstammen og hvordan dette i sin tur påvirker avskytningen av elg i ulvens viktigste utbredelsesområde i Skandinavia ved å sammenligne områder uten og med ulik grad av ulveforekomst. Studien omfatter flere ulike datasett hvorav det mest omfattende spenner over en 32-års periode (fra 1986 i Norge og fra 1995 i Sverige til 2017). De mest detaljerte studiene av ulveforekomstens effekt på antall og sammensetning av kvoter, fellinger og observerte dyr ble gjennomført på data fra de seks siste årene. Vi har også sammenstilt hvilke jaktstrategier som er blitt utnyttet i den allmenne forvaltningen av elg og i forhold til forekomsten av ulv. Resultatet av denne studien viser at det har vært betydelig variasjon i avskytningen av elg i både Norge og Sverige de siste tiårene. En del av denne variasjonen kan forklares av den voksende ulvestammen. Utviklingen i elgstammen målt ved kvoter, fellinger og observerte dyr, samt effekten av ulv på disse variablene er likevel ulik mellom de to landene. Dette kan delvis forklares ved forskjeller i jaktstrategi, men også ved metodologiske ulikheter i innsamlingen av data. Denne studien viser at en endring i antall observerte dyr ett eller flere år ofte resulterte i en tilsvarende forandring i jaktuttaket neste år. Forekomst av ulv påvirket både antall og sammensetning av jaktuttak og observerte dyr. Det viste seg at ulven hadde en langtidseffekt på felte dyr per areal, mens påvirkningen på kjønns- og alderssammensetningen i sett elg var mer kortvarig. Data fra begge land viste at så vel kvoter som fellinger avtok den siste seksårs-perioden, og var koplet til ulveforekomst. Flertallet av analysene viste også at andre faktorer i kombinasjon med ulveforekomst har stor betydning for variasjonen i kvoter, felling og observerte dyr. Slike faktorer er breddegrad og andel kulturlandskap. Dette viser at endringer i både elgstammens størrelse, sammensetning og tilhørende jaktuttak styres av en kombinasjon av flere faktorer, som forvaltningsstrategi (jaktuttakets størrelse og sammensetning) og livsmiljø der predasjon fra store rovdyr er viktige elementer. Økt forekomst av ulv i Norge resulterte i at man kombinerte to jaktstrategier: 1. Man forsøkte å maksimere antallet felte dyr ved å øke andelen kalv i avskytningen. 2. Man reduserte jakttrykket på hunndyr i den hensikt å øke deres andel i populasjonen, altså skape en mer produktiv stamme. De samme strategier kunne observeres i Sverige, med den forskjell at andelen felte kalver de siste seks år var høyere enn i Norge, og uavhengig av om det fantes ulv. Dette viser at man i begge land innførte tiltak for å redusere den totale dødeligheten i elgstammen (redusert felling) så vel som for å maksimere produktiviteten (redusert felling av hunndyr). Den observerte andelen kalv i avskytningen tyder på at man uavhengig av ulveforekomst fant et kompromiss mellom å maksimere antall felte dyr og mengde kjøtt. Denne strategien var uavhengig (Sverige) eller ble styrket av den voksende ulvebestanden (Norge).

Den här studien syftade till att undersöka vad som hindrar respektive främjar socialtjänstens arbete med våldsutövande män, samt vilka föreställningar socialarbetare har om dessa. Empirin samlades in via fem semistrukturerade intervjuer med personer yrkesverksamma vid socialtjänstens individ- och familjeomsorg. Fyra av dessa var verksamma som socialsekreterare och en som enhetschef. Den insamlade empirin analyserades med hjälp av tematisk analysmetod. Teoretiska utgångspunkter för analysen var organisationsteori, rollteori och genusteori. Några teoretiska begrepp som har använts är bland annat maskuliniteter och kategorisering. Våra resultat visar att socialtjänstens arbete med våldsutövande män främjas av en förändrad samhällssyn. Andra främjande faktorer är utbildning och resurser. Vidare visar resultatet på hinder för socialtjänstens möjligheter till ett framgångsrikt arbete med våldsutövande män. För det första så saknar arbetet i hög grad prioritet och det saknas även insatser att erbjuda dessa män. Även om delar av resultatet indikerar att detta är ett arbete som börjat lyftas inom kommunerna, ger det samlade resultatet en bild av en socialtjänst som i liten utsträckning, eller inte alls, bedriver arbete med män som utövar våld i nära relation. Dessutom råder en generell brist på kunskap om våldsutövande bland socialarbetare. En annan försvårande faktor är socialarbetarna själva. Det framkommer i resultatet att det finns föreställningar om män som utövar våld i nära relationer. Flera av männen kategoriseras utifrån negativa stereotyper kopplade till bland annat maskulinitet och etnicitet. Även om det finns en viss medvetenhet bland socialarbetarna om skadliga stereotyper och dess konsekvenser, visar resultatet på hur de själva är delaktiga i att reproducera dessa könsstereotyper. The purpose of this study was to investigate which factors facilitate, or pose a barrier to, the social services’ work with abusive male partners in relationships. In addition to this, the aim of the study also includes exploring social workers’ views and preconceptions of abusive men. Data were collected through five semi-structured interviews with four social workers and one Head of Department. Organizational, role and gender theories were used in analyzing the data. Additional theoretical concepts used in this study are categorizing and masculinities. Our results show that changing societal views alongside knowledge and resources are facilitating factors. Furthermore, the results indicate a number of barriers. Firstly, working with these men appears to have low priority within the social services. In addition, there is a lack of services provided to abusive partners. Even though results indicate that changing societal views are starting to gain foothold within the social services, it is clear that the work of the social services largely overlooks the abusive partner. Another barrier is the lack of knowledge. Social workers do not have the appropriate training or experience in order to effectively work with abusive partners. Lastly, social workers themselves might form a barrier. Results show numerous preconceptions of violent men among the respondents in this study. The social workers tend to categorize violent men by negative stereotypes connected with masculinities and ethnicity. Although several of the social workers in this study show awareness of possible consequences of having negative stereotypes, it appears that they contribute to reproducing these stereotypes themselves.

Predasjon fra store rovdyr og jakt er de to viktigste faktorene som styrer dynamikken i mange hjorteviltpopulasjoner verden over. Gjenetableringen av ulv på den skandinaviske halvøya har møtt hard motstand fra mange hold, der ett argument har vært at ulveforekomst resulterer i en nedgang i elgstammen og reduserer det mulige jaktuttaket. Elgen er det viktigste byttedyret for ulven hele året, og ulvepredasjonen gjelder i hovedsak dyr som ellers kunne ha blitt felt under jakt. I denne rapporten presenterer vi hvordan ulven påvirker elgstammen og hvordan dette i sin tur påvirker avskytningen av elg i ulvens viktigste utbredelsesområde i Skandinavia ved å sammenligne områder uten og med ulik grad av ulveforekomst. Studien omfatter flere ulike datasett hvorav det mest omfattende spenner over en 32-års periode (fra 1986 i Norge og fra 1995 i Sverige til 2017). De mest detaljerte studiene av ulveforekomstens effekt på antall og sammensetning av kvoter, fellinger og observerte dyr ble gjennomført på data fra de seks siste årene. Vi har også sammenstilt hvilke jaktstrategier som er blitt utnyttet i den allmenne forvaltningen av elg og i forhold til forekomsten av ulv. Resultatet av denne studien viser at det har vært betydelig variasjon i avskytningen av elg i både Norge og Sverige de siste tiårene. En del av denne variasjonen kan forklares av den voksende ulvestammen. Utviklingen i elgstammen målt ved kvoter, fellinger og observerte dyr, samt effekten av ulv på disse variablene er likevel ulik mellom de to landene. Dette kan delvis forklares ved forskjeller i jaktstrategi, men også ved metodologiske ulikheter i innsamlingen av data. Denne studien viser at en endring i antall observerte dyr ett eller flere år ofte resulterte i en tilsvarende forandring i jaktuttaket neste år. Forekomst av ulv påvirket både antall og sammensetning av jaktuttak og observerte dyr. Det viste seg at ulven hadde en langtidseffekt på felte dyr per areal, mens påvirkningen på kjønns- og alderssammensetningen i sett elg var mer kortvarig. Data fra begge land viste at så vel kvoter som fellinger avtok den siste seksårs-perioden, og var koplet til ulveforekomst. Flertallet av analysene viste også at andre faktorer i kombinasjon med ulveforekomst har stor betydning for variasjonen i kvoter, felling og observerte dyr. Slike faktorer er breddegrad og andel kulturlandskap. Dette viser at endringer i både elgstammens størrelse, sammensetning og tilhørende jaktuttak styres av en kombinasjon av flere faktorer, som forvaltningsstrategi (jaktuttakets størrelse og sammensetning) og livsmiljø der predasjon fra store rovdyr er viktige elementer. Økt forekomst av ulv i Norge resulterte i at man kombinerte to jaktstrategier: 1. Man forsøkte å maksimere antallet felte dyr ved å øke andelen kalv i avskytningen. 2. Man reduserte jakttrykket på hunndyr i den hensikt å øke deres andel i populasjonen, altså skape en mer produktiv stamme. De samme strategier kunne observeres i Sverige, med den forskjell at andelen felte kalver de siste seks år var høyere enn i Norge, og uavhengig av om det fantes ulv. Dette viser at man i begge land innførte tiltak for å redusere den totale dødeligheten i elgstammen (redusert felling) så vel som for å maksimere produktiviteten (redusert felling av hunndyr). Den observerte andelen kalv i avskytningen tyder på at man uavhengig av ulveforekomst fant et kompromiss mellom å maksimere antall felte dyr og mengde kjøtt. Denne strategien var uavhengig (Sverige) eller ble styrket av den voksende ulvebestanden (Norge). Miljødirektoratet

Identifying how sympatric species belonging to the same guild coexist is a major question of community ecology and conservation. Habitat segregation between two species might help reduce the effects of interspecific competition and apex predators are of special interest in this context, because their interactions can have consequences for lower trophic levels. However, habitat segregation between sympatric large carnivores has seldom been studied. Based on monitoring of 53 brown bears (Ursus arctos) and seven sympatric adult gray wolves (Canis lupus) equipped with GPS collars in Sweden, we analyzed the degree of interspecific segregation in habitat selection within their home ranges in both late winter and spring, when their diets overlap the most. We used the K‐select method, a multivariate approach that relies on the concept of ecological niche, and randomization methods to quantify habitat segregation between bears and wolves. Habitat segregation between bears and wolves was greater than expected by chance. Wolves tended to select for moose occurrence, young forests, and rugged terrain more than bears, which likely reflects the different requirements of an omnivore (bear) and an obligate carnivore (wolf). However, both species generally avoided human‐related habitats during daytime. Disentangling the mechanisms that can drive interspecific interactions at different spatial scales is essential for understanding how sympatric large carnivores occur and coexist in human‐dominated landscapes, and how coexistence may affect lower trophic levels. The individual variation in habitat selection detected in our study may be a relevant mechanism to overcome intraguild competition and facilitate coexistence.

12 a priori models used to explain moose grouping behaviour in Sweden from aerial survey data collected in 2006, 2009, 2011. Models are shown in order of decreasing rank with model log-likelihood (-logLik), Akaike’s information criterion (AIC), AIC differences (∆i) and AIC weights (ωi) and deviance. (DOCX 14 kb)

”Dum som en gås” är ett märkligt talesätt. Gäss är tvärtom vaksamma, sociala och förnämligt anpassade till sin miljö. De hittar och väljer den föda som bäst svarar mot årstidens behov, och de fattar strategiska beslut inför flyttning och häckning. Att de också är framgångsrika visar den sentida starka ökningen av flera arter. Men hur tänker en gås egentligen? Ny forskning har som mål att förstå just det. Ny kunskap ska hjälpa de minskande arterna, men framför allt minska de konflikter som orsakas av de mest talrika gässen.

Läraryrket kräver mycket av rösten och sjukfrånvaro relaterad till röstbesvär är högre hos lärare än hos andra yrkesgrupper. Efterklangstid kan påverka risken för besvär. I Region Skåne anpassas efterklangstiden i klassrum där hörselskadade elever skall delta i undervisningen efter regionens Hörselenhets riktlinjer. Effekten på lärarnas röstbettende efter anpassning av efterklangstiden är inte utredd. Syftet med studien var att utvärdera om ljudmiljön i klassrum som anpassats efter Hörselenhetens riktlinjer påverkar lärarnas röstbeteende. Syftet var även att undersöka vilken av svensk standards SS25268:2007 ljudklasser klassrummen som användes under studien uppfyllde utifrån uppmätt efterklangstid. En kvantitativ studie med mätning av efterklangstid, fonationstid, fonationsfrekvens, röststyrka (röst-SPL) och omgivningsbuller (omgivnings-SPL) genomfördes på en skola där både klassrum som anpassats och ej anpassats fanns. Sju lärare deltog. Skattning av upplevelse av talbarhet, buller och röstansträngning utfördes. Statistiskt signifikanta skillnader visades vid jämförelse mellan registrerad röst-SPL och omgivnings-SPL i klassrum med efterklangstid som anpassats efter hörselenhetens riktlinjer och övriga klassrum. Signifikanta skillnader visades även vid jämförelse av upplevelsen av talbarhet och rösttrötthet. Resultaten av efterklangsmätningarna tyder på att det i flera klassrum finns risk för negativ påverkan på lärarnas hälsa. Resultaten gör att frågor kring huruvida skolan uppfyller kraven i föreskriften Belastningsergonomi (AFS 2012:2) väcks. Resultaten för röst-SPL och omgivnings-SPL indikerar att sänkning av efterklangstiden är positiv ur en belastningsergonomisk synvinkel. Slutsatsen av resultaten är att förändring av efterklangstiden i enlighet med Hörselenhetens riktlinjer verkar ha positiv påverkan på lärarnas röstbeteende på talbarheten och rösttröttheten. Studien visade vidare på ett behov av regelbunden undersökning och kontroll av ljudmiljön och övriga riskfaktorer för uppkomsten av röstrelaterade besvär i enlighet med föreskriften Systematiskt arbetsmiljöarbete (AFS 2001:1) i syfte att kartlägga och minska riskerna. För framtida studier rekommenderas ett ökat antal deltagare och ökad observation under mätningarna för att öka säkerheten i resultaten. The teaching profession is stressful for the voice and the sick leaves related to voice disorders are higher for teachers than for other professions. The reverberation time for a room can increase the risk for voice related disorders. The reverberation time in classrooms in Region Skåne is adjusted according to guidelines from the regions´s Hearing Unit to make it possible for hearingimpaired students to participate in the teaching. The impact on the teacher’s voices has not been investigated after these adjustments. The aim of this study was to evaluate whether the sound environment in classrooms, which has been adjusted according to the guidelines from the Hearing Unit affects the teachers voice behavior. The aim was also to investigate reverberation time and which sound classification according to SS25268:2007 the classrooms that was used during the study fulfilled. A quantitative study with measurements of reverberation time, phonation time, phonation rate, voice strength and background noise was conducted at an uppersecondary school with both rooms adapted for shorter reverberation times and rooms with unknown reverberation time available. Seven teachers took part in the study. Estimations of speech ability, noise experience and voice effort were done. Statistically significant differences were shown by comparison of registered voice sound pressure level, SPL, and ambient-SPL in classrooms with reverberation time tailored to the guidelines from the Hearing Unit and other classrooms. Significant differences were also shown when comparing the perception of speech ability and voice fatigue. The results of the measurements of reverberation time indicate that in several classrooms there is a risk of negative impact on the teacher’s health. The results raise questions about whether the school fulfil the requirements of the regulation Ergonomic, for the prevention of musculoskeletal disorders (AFS 2012: 2). The difference in voice-SPL and ambient-SPL indicates that the decrease in reverberation time is positive from an ergonomic point of view. The conclusion of the results is that changes in reverberation time in accordance with the guidelines from the Hearing Unit have a positive impact on the teachers’ voice behaviour and on the speech ability and the voice fatigue. The study shows a need for regular investigations of the acoustic environment and other risk factors of voice-related disorders in order to find and reduce the risks. For future studies an increased number of participants and increased observation during the measurements are recommended to increase the reliability of the results.

Increasing numbers of previously threatened large grazing birds (cranes, geese and swans) are causing crop damage along their flyways worldwide. For example, the number of reported incidents of crop damage caused by common cranes Grus grus, followed by regulated inspections and governmental compensation in Sweden, has increased over the last few decades and was valued at ∼200,000 Euros in 2012. Consequently, their impact on agriculture is escalating which raises the need for evidence-informed preventative strategies. We surveyed arable fields for autumn staging common cranes in an area surrounding a wetland reserve in Sweden. We assessed the following factors in relation to the probability of cranes being present on fields: crop stage, crop type, distance to roost site, time of day, field size and time since harvest. Stubble fields had the highest probability of crane presence, progressively decreasing through grassland and grazing grounds, bare soil to growing crop. A stubble field at 5km from a roost site had a predicted probability (95% CI) of hosting cranes of 0.25 (0.19-0.32). The probability of cranes visiting a field was linearly and negatively related to distance to the roost site. For example, the probability of crane presence increased from 0.05 (0.03-0.07) to 0.09 (0.06-0.15) when distance decreased from 5 to 1km. At stubble fields, the probability of crane presence decreased with time since harvest and was highest for barley with progressively lower probability on wheat and oat. Illustrative scenario predictions developed from the models demonstrated that probability of crane presence could be high, 0.60 (0.42-0.77), if all favorable factors were combined (e.g. barley stubble, 1 day after harvest, 1km from roost site). Given the existing framework of international conventions and prohibition of culling, there is a need for preventative strategies to reduce crop damage. Based on our results, such strategies should focus on providing cereal stubbles as diversionary fields, especially close to wetland roosting sites. Stubble field availability can be achieved by careful crop rotation planning. We suggest that crop rotation and time of harvest should be added to flyway management plans recently developed for some large grazing bird species to facilitate stable co-existence between conservation practices and agricultural interests. KeywordsConservation; Crop protection; Geese; Wildlife conflict; Management

In a predator-prey system, prey species may adapt to the presence of predators with behavioral changes such as increased vigilance, shifting habitats, or changes in their mobility. In North America, moose (Alces alces) have shown behavioral adaptations to presence of predators, but such antipredator behavioral responses have not yet been found in Scandinavian moose in response to the recolonization of wolves (Canis lupus). We studied travel speed and direction of movement of GPS-collared female moose (n = 26) in relation to spatiotemporal differences in wolf predation risk, reproductive status, and time of year. Travel speed was highest during the calving (May-July) and postcalving (August-October) seasons and was lower for females with calves than females without calves. Similarly, time of year and reproductive status affected the direction of movement, as more concentrated movement was observed for females with calves at heel, during the calving season. We did not find support for that wolf predation risk was an important factor affecting moose travel speed or direction of movement. Likely causal factors for the weak effect of wolf predation risk on mobility of moose include high moose-to-wolf ratio and intensive hunter harvest of the moose population during the past century.

Liksom under föregående projektperiod har styrgruppen under 2010‐12 varit mycket engagerad och aktiv. För tema 1 ‐ Klövviltets fördelning och nyttjande av skogslandskapet ‐ har det inneburit ett fortsatt fokus på älg fram till 2012 då programmet startade förberedelserna för flerartsstudier. För tema 2 ‐ Skogsskötsel, foderproduktion och utnyttjande – har det medfört dels ett fortsatt fokus utvärdering av åtgärderna i Sveaskogs foderprojekt, dels ett tydligare arbete med fler studieområden och klövviltets nyttjande av miljön. För tema 3 ‐ Förbättrade instrument för övervakning av viltpopulationerna – har resurserna koncentrerats på studier av referenshägn. Utifrån rogrammets resurser, >3 Mkr per år, och den ambitiösa programplanen som styrgruppen tillsammans med forskarna utarbetat, är det programledningens bedömning att vi mer än väl nått målen vad gäller relevant kunskap för sektorn och SLU, särskilt inom följande områden. Vi har… * med flera studiepopulationer i södra, mellersta och norra Sverige studerat älgarnas fördelning och nyttjande av skogslandskapet med hjälp av GPS; * med tre studiepopulationer i södra Sverige studerat klövviltets fördelning och nyttjande av skogslandskapet med hjälp av inventeringar; * dokumenterat nyttjandet ur ett flerartsperspektiv i tre områden i södra Sverige; * utvärderat effekten på skog av direkt foderskapande åtgärder inklusive viltåkrar; * i stor skala utvecklat och utvärderat metoder för uppföljning av klövviltets fördelning i landskapet och deras påverkan; * etablerat och delvis utvärderat referenshägn som ett förbättrat instrument för bedömning av betespåverkan; * i de två regeringsuppdragen till SLU om inventeringsmetoder för älg och utbildning adaptiv förvaltning utarbetat faktablad, manualer och utbildningsmaterial, samt deltagit i utbildning av länsstyrelser och skogsnäring Vi bedömer att vi endast delvis nått målen för… * några planerade foderskapande åtgärder. Vi bedömer att orsaken till detta är rent praktiska inom skogssektorn, vilka stått helt utanför vår kontroll. Det handlar dels om att åtgärderna sattes in så sent (säsongen 2010‐2011 eller 2012 för frihuggning av ekar) att effekterna helt enkelt inte kunnat utvärderas (främst viltanpassad röjning), dels att planerade åtgärder som plantering av salix inte alls blev av, dels att vissa åtgärder utfördes i mycket mindre omfattning än planerat; * förbättrade instrument för övervakning av viltpopulationerna. SLU:s och den skogsvetenskapliga fakultetens mål med temaforskningsprogram är att bygga ny kompetens. Under programperioden har SLU blivit den ledande miljön inom adaptiv klövviltförvaltning, rörelseekologi, vilt och foderskapande åtgärder samt inventeringsmetodik för betning och klövvilt. Programmet har tränat fyra postdoktorala forskare varav två är docent på SLU idag. Vi har internationellt rekryterat två forskarassistenter som redan nu efter två år är under prövning för docentur vid SLU. Programet har tränat 22 studenter, sammanfattat kunskapen i 17 rapporter, 22 examensarbeten (21 master, 1 kandidat), 15 faktablad, 7 bokkapitel, 6 manualer för adaptiv 4 älgförvaltning, 6 instruktioner om försöksdesign, >11 populärvetenskapliga artiklar och slutligen 51 vetenskapliga arbeten till refereegranskade tidskrifter. Därtill har vi medverkat i ett stort antal publika möten från Skåne i söder till Norrbotten i norr.

Information on how birds use different types of habitat and move within landscapes is crucial for avian ecology, conservation and management. The Common Crane Grus grus has the widest distribution of all crane species and covers both increasing and decreasing populations. Ecological knowledge is therefore necessary both for conservation and to mitigate bird-human conflicts. We studied territory size and habitat selection of breeding Common Cranes (n=11) at two spatial scales in south-central Sweden by using VHF and UPS transmitters. Breeding families of Cranes were strongly associated with farmlands and wetlands independent of spatial scale. However, 41% of positions were within forested habitats. According to a compositional analysis, moist and wet forests were selected more frequently than dry forests. Territory size was on average 250 ha +/- 47.8 SE. The territories showed little overlap between neighboring breeding pairs. Our study provides information necessary for estimating densities of breeding pairs, but also to indicate habitat types worth special attention by landscape managers and conservationists.

Älgen och de andra hjortdjuren kan påverka både skogsproduktion och förutsättningarna för andra skogslevande arter. • En rad olika inventeringsmetoder har utvecklats för att övervaka effekterna av älgens och andra hjortdjurs bete på den skogliga produktionen. Vissa metoder fokuserar på stamskador (t.ex. Äbin) som framförallt påverkar kvalitet på sågtimmer. Andra uppskattar utnyttjandet av tillgänglig skottbiomassa (t.ex. betestrycksinventering) med fokus på trädens volymtillväxt. • Toppskottsbete är den vanligaste typen av stamskada på tall, särskilt i lågvuxna skogsbestånd, medan frekvensen av andra skadeformer som barkgnag och stambrott ökar med ökande höjd på ungskogen. • Det finns ett starkt samband mellan förekomst av stamskador och betestrycket på tall, både på bestånds- och landskapsskalan. Det innebär att inventeringsmetoder som fokuserar på stamskador förväntas ge en indikation på betestryckets omfattning. • Betningseffekter på den biologiska mångfalden är en typ av viltskada som hittills fått jämförelsevis lite uppmärksamhet. Våra inventeringar visar på ett mycket hårt betestryck på unga rönnar över hela landet.

• Genom att dra ihop riset till högar och lägga dem bredvid körspåren kan man öka fodermängderna för klövviltet i föryngringsavverkningar och gallringar. • Risseparerade bestånd utnyttjades mest av älg och endast i liten utsträckning av annat klövvilt. • Mängden tillgängliga kvistar var högre i föryngringsavverkningarna medan utnyttjandegraden av riset var högre i gallringshuggningarna. • Utnyttjandegraden av riset ökade med höjden ovan markytan i alla avverkningar. • Rissepareringen ökade betesuttaget och utnyttjandegraden av riset i föryngringsavverkningarna men inte i gallringshuggningarna. • Mängden betade kvistar kan ökas genom risseparering i föryngringsavverkningar utan att avverkningskostnaden påverkas.

Under 2012 avslutades en treårig studie av grågässens numerär och rörelsemönster i jordbrukslandskapet kring Sörfjärden mellan Strängnäs och Eskilstuna. Avsikten var att kartlägga grågässens nyttjande av åkermark i området och ge underlag för en välgrundad målsättning för grågässens populationsstorlek, men även kunskap om skadeförebyggande arbete. Inom studiens ram har fyra aktiviteter genomförts: • Veckovisa räkningar av antalet grågäss längs en inventeringsrutt runt Sörfjärden. • Anläggning och skötsel av en avledningsåker (gåsbetesåker). • Studier av grödo- och betespreferenser. • Studier av hur gässen utnyttjar avledningsåkern och känsligheten för störningar från en angränsande väg. Inventeringarna visar, som förväntat, att spannmåls- och baljväxtodlingar i strandnära lägen är attraktiva och särskilt utsatta för skaderisker i samband med grågässens födosök. Skaderiskerna är dock främst begränsade till vår- och försommar då växtligheten på höst- eller vårsådda fält är späd. De förebyggande åtgärder som vidtagits (stängsling, gåsbetesåker, skrämsel och skyddsjakt) har dock varit tillräckliga hittills och inga ekonomiska ersättningskrav för skördeskador har rests under den aktuella treårsperioden. Gåsbetesåkern vid Fältstation Rördrommen har varit välbesökt under vår och försommar fram till grågässens ruggning i juni (ca 30 % av de totalt observerade gässen). Under sensommaren och hösten har spillsäden på skördade åkrar förmodligen varit mer attraktiv då besöksfrekvensen vid gåsbetesåkern minskat. Växtligheten på den naturgödslade gåsbetesåkern har tidvis varit mycket frodig. För att underlätta för gässen att landa skapades vid några tillfällen landningsbanor på åkern. I övrigt så har skötseln efter sådden 2010 bestått i ensilageskördar och gödsling. Inblandningen av cikoria i utsädet vid gåsbetesåkerns anläggning 2010 har inte gett några klara utslag vad avser betespreferenser inom ramen för detta försök. Man kan dock konstatera att grågässen betar späda växtdelar på cikoriaplantan med god aptit. Spillningsräkning över åkern har bekräftat att störningarna från en angränsande lokal väg och bebyggelse i direkt anslutning till åkern inte hindrat gässen från att beta i vägens närhet. Resultat och erfarenheter från detta projekt har tidigare redovistas i två årsrapporter för åren 2010 och 2011. Denna rapport omfattar hela projektperioden och överlappar därmed delvis de tidigare sammanställningarna.

• Klövviltet är en förnybar resurs som har såväl ekologiska, ekonomiska som sociala värden. • Samtidigt orsakar klövviltets bete på träd nedsatt virkeskvalitet, minskad tillväxt och därmed minskat ekonomiskt utbyte för skogsnäringen. • En ökad fodermängd i landskapet kan minska betestrycket på ekonomiskt viktiga trädslag. • Genom att anlägga viltåkrar kan fodertillgången i landskapet ökas och viss del av betningen styras mot dessa. • Studien visar att 1 700–13 000 kg foder (torrvikt) per hektar potentiellt kan skapas beroende på gröda, men att en stor del konsumeras av klövviltet redan på sommaren. • I brynen kring viltåkrarna var betestrycket på lövträd 20–50 % högre än på marker längre från åkrarna, vilket tyder på en ökad skaderisk för träd i direkt anslutning till åkrarna.