Search

Syftet med denna uppsats är att undersöka samspelet mellan den föreslagna förordningen om öppen finans (FiDA) från 2023 och EU:s dataskyddsbestämmelser, särskilt dataskyddsförordningen (GDPR). Enligt EU-kommissionens strategi för digital finans från 2020 är främjandet av datadriven finansiering en prioritet. I takt med att mängden data och digital teknikens påverkan på ekonomin ökar, blir det allt viktigare att skapa en säker ram för datadelning som skyddar kundernas personliga integritet och samtidigt främjar innovation och konkurrens inom den finansiella sektorn. Trots att GDPR har etablerat rätten till dataportabilitet, har denna rättighet haft begränsad praktisk tillämpning, särskilt inom finansiella tjänster. Bristande incitament för finansiella institutioner, osäkerhet och låg tillit hos de registrerade samt avsaknad av tekniska gränssnitt och standardisering har försvårat användningen av denna rättighet. Uppsatsen fokuserar på tre huvudsakliga frågeställningar: Vilka skyldigheter har personuppgiftsansvariga att göra kunddata inom finansiella tjänster tillgänglig för dataanvändare enligt EU:s dataskyddsbestämmelser, särskilt rätten till dataportabilitet? Vilka skyldigheter har personuppgiftsansvariga enligt den föreslagna förordningen? Hur samspelar den föreslagna ramförordningen med de befintliga dataskyddsbestämmelserna med avseende på dataportabilitet? FiDA bygger till stor del på GDPR och kräver att alla skyldigheter i artiklarna 5, 6 och 9 i GDPR efterlevs när data delas och hanteras. Under GDPR måste personuppgiftsansvariga säkerställa säker överföring av personuppgifter och interoperabilitet i de tekniska formaten. Vidare är personuppgiftsansvariga även skyldiga att informera individer om deras rättigheter avseende dataportabilitet, men dessa skyldigheter gäller endast om överföringen är tekniskt möjlig. Å andra sida ålägger FiDA datainnehavare att på begäran tillhandahålla kunddata till dataanvändare på ett säkert och standardiserat sätt. FiDA inför oc, The purpose of this thesis is to examine the interaction between the proposed Financial Data Access (FiDA) regulation from 2023 and the EU's data protection regulations, particularly the General Data Protection regulation (GDPR). According to the EU Commission's digital finance strategy from 2020, promoting data-driven finance is a priority. As the amount of data and the impact of digital technology on the economy increase, it becomes increasingly important to establish a secure framework for data sharing that protects customer privacy while promoting innovation and competition in the financial sector. Despite GDPR establishing the right to data portability, this right has seen limited practical application, especially within financial services. The lack of incentives for financial institutions, uncertainty and low trust among data subjects, and the absence of technical interfaces and standardization have hindered the use of this right. The thesis focuses on three main questions: What obligations do controllers have to make customer data available to data users in financial services according to EU data protection regulations, particularly regarding the right to data portability? What obligations do controllers have under the proposed regulation? How does the proposed framework regulation interact with existing data protection regulations regarding data portability? FiDA heavily builds on GDPR and requires compliance with all obligations set out in Articles 5, 6, and 9 of GDPR when sharing and handling data. Under GDPR, data controllers must ensure the secure transfer of personal data and interoperability of technical formats. Controllers are also obliged to inform individuals about their data portability rights, but these obligations may only apply if the transfer is technically feasible. On the other hand, FiDA mandates data holders to provide customer data to data users on request in a secure and standardized manner. It also imposes specific obligations on data u

According to the principle iura novit curia, parties in a Swedish court do not have a burden of pleading or proof for the content of Swedish law, nor is the court bound by the parties’ instructions or opinions concerning the application of the law. The court must consider all relevant legal rules and ex officio apply the rule of law deemed applicable to the dispute. This last part does not, however, extend to the content of foreign law. The court is not obliged (although still permitted) to ex officio consider and apply the relevant legal rules to the dispute. Instead, the court may request assistance from the parties in determining the content of the foreign law. Note, however, that foreign law is still seen as law (ius), not fact. Therefore, the parties have no burden of pleading or proof for the content of the foreign law. Consequently, there is a risk that the situation arises where the content of the foreign law cannot be sufficiently determined. There is no statutory provision in Swedish law on how to handle this matter. It is therefore unclear how a court should handle this situation and to what extent remedies are available to use. Case law supports the application of forum law. This based on an assumption of similarity between the foreign and forum law. In addition to this at least one other method exists, although the precise method is unclear. This thesis intends to investigate this matter. Methods such as the dismissal of the case and the application of a closely related legal system are seen as possible procedures. If the content of the foreign law can be sufficiently established the Swedish court must apply the foreign law “loyally”, meaning it shall be applied in conformity with how a foreign court would. The court should use the foreign country’s sources of law and methods of interpretation. The principle of loyalty is for the most part upheld in courts., Enligt principen jura novit curia behöver inte svenska rättsregler åberopas eller bevisföras av part i svensk domstol. Istället ankommer det på domstolen att ex officio söka reda på och tillämpa de rättsregel som domstolen finner tillämpliga på tvisten (35 kap. 2 § st. 2 rättegångsbalken). Utöver denna utredningsskyldighet innebär principen jura novit curia även ett rättstillämpningsmonopol som tillfaller domstolen. Parterna kan inte binda domstolen i dess tolkning och tillämpning av rätten. Angående utredningsskyldigheten för domstolen så gäller denna ej för utländsk rätt. Svenska domare är utbildade i svensk rätt och det har ansetts vara en alltför stor börda om domstolen även behövde känna till, eller ta reda på, innehållet främmande rättsordningar. Är utländsk rätt tillämplig på en tvist har domstolen istället möjlighet att anmana parterna att inkomma med bevisning om utländska rättens innehåll (35 kap. 2 § st. 2 in fine rättegångsbalken). Det finns dock inget hinder mot att domstolen själv ombesörjer utredningen eller tillämpar kunskap den redan besitter. Blir den utländska rättens innehåll tillräckligt utredd ska domstolen tillämpa den enligt lojala tillämpningens princip. Detta innebär att den materiella rätten tillämpas på samma sätt som en domstol i ursprungslandet skulle gjort (NJA 2016 s. 288). Om utländska rätten däremot inte blir tillräckligt utredd kan lojal tillämpning inte ske. Ett annat alternativt handlingssätt måste istället användas. För dessa situationer är det mer oklart vilka handlingssätt som domstolen har till sitt förfogande. Den lösning som vunnit tydligt stöd i rättskällorna och praxis är att presumera att den utländska rätten svarar mot svensk rätt, om inget särskilt talar emot en sådan överensstämmelse. Samtidigt är det tydligt att ytterligare handlingsalternativ finns. Till saken hör dock att rättsläget på området till stora delar är relativt oklart. Denna uppsats belyser vilka alternativa handlingssätt som kan finnas. Mest förenliga m

According to the legislative history of 1974 year’s Instrument of Government, a statute must be drafted in a general form. The criteria on the generality of law becomes prominent when the Riksdag seeks to enact a law to address a concrete problem. In these cases, a tension arises between the sovereignty of the people and the constitution. This essay aims to further examine this tension. The purpose is to investigate whether the Council on Legislation and the courts, invoking the criteria on the generality of law, can limit the Riksdag’s legislative power. To achieve this purpose, it is first examined what function the institutes have as reviewers of the law, and what the criteria of the generality of law really stipulates. Thereafter, a few concrete situations are analyzed where the Council on Legislation and the courts have applied the criteria on the generality of law in relation to a (proposed) law. For this essay, a legal dogmatic method with a critical and legal analytical perspective was used. The material is mainly composed of legislative history – including responses from the Council on Legislation – and precedents from the Supreme Administrative Court. The essay concludes that the Council on Legislation and the courts as institutes have limited possibilities to effectively challenge an unconstitutional law. Additionally, there is an ambiguity surrounding the criteria on generality of law. In summary, the present author observes that the Council on Legislation and the courts have a very limited possibility to restrict the Riksdag’s legislative power by invoking the criteria on the generality of law., Enligt förarbetena till 1974 års regeringsform måste en lag vara generellt utformad. Generalitetskravet ställs på sin spets när riksdagen vill stifta en lag för att åtgärda ett konkret problem. I dessa fall uppstår det en spänning mellan folksuveräniteten och grundlagen. Förevarande uppsats ämnar att närmare undersöka denna spänning. Syftet är att utreda huruvida Lagrådet och domstolarna med åberopande av generalitetskravet kan begränsa riksdagens lagstiftningsmakt. För att uppnå syftet utreds först vilken funktion instituten har som laggranskare, och vad generalitetskravet egentligen innebär. Därefter analyseras några konkreta situationer där Lagrådet och domstolarna tillämpat generalitetskravet i förhållande till en (föreslagen) lag. Uppsatsen har använt sig av en rättsdogmatisk metod med ett kritiskt och rättsanalytiskt perspektiv. Materialet består huvudsakligen av förarbeten – inbegripet lagrådsyttranden – och prejudikat från Högsta förvaltningsdomstolen. Uppsatsen konkluderar att Lagrådet och domstolarna som institut har begränsad möjlighet att angripa en grundlagsstridig lag på ett effektivt sätt. Dessutom är generalitetskravets innebörd oklar. Sammantaget konstaterar förevarande författare att Lagrådet och domstolarna har mycket begränsade möjligheter att med åberopande av generalitetskravet begränsa riksdagens lagstiftningsmakt.

I uppsatsen undersöks lagregleringen om överskottsinformation vid användning av hemliga tvångsmedel i rättegångsbalken. Överskottsinformation är information som har med annat att göra än den utredning den hemliga tvångsåtgärden användes för. Lagändringen år 2023 innebär att informationen uttryckligen får användas för ”andra ändamål” än den ursprungliga utredningen vilket kan avse brott eller helt andra situationer. Begränsningarna som fanns innan lagändringen angående hur allvarligt ett brott skulle vara för att få använda överskottsinformationen har tagits bort. Istället ska åklagaren idag göra en proportionalitetsbedömning så endast information av betydelse används. En anledning till lagändringen var att Europadomstolen kräver att avsedd användning har lagstöd. Ytterligare en anledning var att förtydliga bestämmelsen så den blev mer enhetlig, lättare att tillämpa och var förenlig med övrig lagstiftning. Slutligen ansågs brottsbekämpande myndigheter behöva större möjligheter att kunna utreda fler brott, även de mindre allvarliga som tidigare inte var möjligt på grund av de lagstadgade begränsningarna. Intresset som ställs emot nämnda positiva aspekterna är risken för intrång i enskildas rätt till integritet stadgat i regeringsformen och Europakonventionen. Integritetsskyddet är enligt Europadomstolen omfattande och att utsättas för hemliga tvångsmedel, att förvara och använda överskottsinformation utgör integritetsintrång. Europadomstolen uppställer vissa krav för att en inskränkning ska vara rättfärdigad. Syftet med analysen är att avgöra om gällande rätt angående överskottsinformation uppfyller Europadomstolens krav på lagstöd och kravet på nödvändigt i ett demokratiskt samhälle. Jag anser inte att den nya lydelsen uppfyller alla krav och därför bryter mot integritetsskyddet stadgat i Europakonventionen., The essay examines the legal regulation on excess information when using secret measures of surveillance in the Code of Judicial Procedure . Excess information is information that pertains to matters other than the investigation for which the secret measure of surveillance was used. The 2023 legislative amendment explicitly allows the information to be used for “other purposes” than the original investigation, which may involve crimes or entirely different situations. The previous limitations regarding seriousness of a crime required to use excess information have been removed. Instead, the prosecutor must now make a proportionality assessment to ensure that only significant information is used. One reason for the legislative amendment was that the European Court of Human Rights (European Court in the following) requires that the intended use has legal support. Another reason was to clarify the provision to make it more consistent, easier to apply, and aligned with other legislation. Finally, it was considered that law enforcement authorities needed greater opportunities to investigate crimes, including less serious ones that were previously not possible due to statutory limitations. The interest set against the aforementioned positive aspects is the risk of intrusion in individuals right to integrity as established in the Instrument of Government and the European Convention. According to the European Court, the protection of integrity is extensive and being subject to secret measures of surveillance, as well as storing and using of excess information, constitutes an intrusion of integrity. European Court sets requirements for an infringement to be justified. The purpose of the analysis is to determine whether the current law regarding excess information meets the Court´s requirements of “in accordance with the law” as well as necessary in a democratic society. I believe that the new wording does not satisfy all of the requirements, thus violating the protection of

Sedan början av 2000-talet har mängden anskaffad materiel bland anställda i Försvarsmakten ökat. Det är i huvudsak personlig utrustning. Detta trots att Försvarsmakten har tydliga regler och instruktioner som säger att det inte är tillåtet. Anledningen till detta är många. De stora anledningarna är tillgängligheten till att via internet kunna, som privatperson, köpa egen militär personlig utrustning samt att Försvarsmakten har under de senaste tjugo åren gjort några stora förändringar på försvarets inriktning i allmänhet och personalen i synnerhet. Försvarsmakten kom från ett invasionsförsvar och gick över till ett insatsförsvar i början av 2000-talet. Tidigare hade kvantitet varit kvalitet men med nya uppgifter, mindre antal personal, blev kravet på enskild person och dennes utrustning högre och bättre kvalitet i det lilla. Parallellt med detta så började svenska anställda samverka med både svenska specialförband så som utländska förband. 2010 anställdes soldater och soldat blev ett yrke och med det kom en yrkesstolthet. Observationer kring personlig utrustning, tillgängligheten till att anskaffa eget samt brister på reglementerad personlig utrustning från Försvarsmakten, har gjort att den enskilde har anskaffat egen. Bristerna från Försvarsmakten har gjort att det finns ett tyst godkännande för anskaffning och nyttjande av egen personlig utrustning. Detta ligger också till grund för att olika enheter har en kultur kring vad som anskaffas. Det som används stärker individen och gruppens identitet både inom som utanför gruppen.

Denna uppsats ämnar klarlägga rättsläget runt force majeure, då begreppet i svensk rätt har delade uppfattningar och ingen konkret lagstadgad eller entydig definition. Uppsatsens syfte är därmed att ge en fördjupad förståelse för force majeure. Vidare ämnar denna uppsats undersöka hur force majeure i svensk rätt skiljer sig från ICC:s idé om force majeure, och belysa olika delar av annan nationell, multinationell och internationell rätt för att söka klargöra vad force majeure är, vilka rättsverkningar som följer av force majeure och hur force majeure skiljer sig enligt svensk rätt från ICC:s force majeure-klausul. Uppsatsen följer en rättsdogmatisk metod som bearbetar lagstiftning, rättspraxis, lagförarbeten och litteratur för att rekonstruera en rättsregel eller lösningen på ett rättsligt problem. Vidare används även en komparativ rättsdogmatisk metod för att jämföra gällande rätt från olika länder och sammanhang. Slutsatsen i uppsatsen är att det finns en tydligare bild av force majeure än vad det oftast framställs som i doktrinen. Ett tämligen tydligt ramverk kring vad force majeure är och dess rättsverkningar träder fram under uppsatsens gång, och i jämförelsen med annan gällande rätt och internationella samarbeten framkommer det att det finns skillnader i tillämpningen av force majeure, men att det grundläggande ramverket kring vad force majeure är, förefaller sig vara likt. Frågan om kontrollansvar och force majeure är liktydigt och händelsetypen av force majeure är de största områdena där åsikterna delas, men även om dessa frågor skapar debatt går det utmåla en bild av vad force majeure och hur det används i avtal., This thesis aims to clarify the legal status of force majeure, as the concept in Swedish law has divided opinions and no concrete statutory definition. The purpose of the thesis is thus to provide a deeper understanding of force majeure. Furthermore, this thesis aims to examine how force majeure in Swedish law differs from the ICC’s idea of force majeure and to highlight various aspects of national, multinational, and international law to clarify what force majeure is, the legal effect of force majeure, and how force majeure differs according to Swedish law from the ICC’s force majeure clause. The thesis follows a legal dogmatic method that processes legislation, case law, preparatory works, and literature to reconstruct a legal rule or solve a legal problem. A comparative legal dogmatic method is also used to compare applicable law from different countries and contexts. The conclusion of the thesis is that there is a clearer picture of force majeure than what is often presented in the doctrine. A fairly clear framework of what force majeure is, and its legal effects emerges throughout the thesis, and in comparison with the applicable laws in other countries and international organizations, it becomes evident that there are differences in the application of force majeure, but the fundamental framework of what force majeure is appears to be similar. The issues of control liability and the type of events which force majeure applies to are the main areas where opinions differ, but even though these questions create debate, it is possible to depict a picture of what force majeure is and how it is used in agreements.

This study examines the potential link between the digital media discourse of the Nordic Resistance Movement (NMR) and the radicalization trajectories of lone-actor perpetrators. Through interpretive content analysis of NMR's digital media utilizing the theory of intertextuality, and the case studies of three lone-actor perpetrators in Sweden, the study seeks to identify similarities and potential causal links. The cases undergo a process tracing method analyzed using Koshkins et al. (2019) radicalisation model to explore the ideological content and messaging within NMR's digital platforms, juxtaposed within the personal narratives and radicalization pathways lone-actor perpetrators. Further analysis is concluded using a sociolegal understanding to evaluate whether the connection validates traditional regulation or other strategies. The findings suggest that the broader context of the discourse propagated by NMR gives it a violent connotation, but the relationship between NMR:s propaganda and its impact on lone actors is not direct enough to justify legal measures that would infringe upon Swedish constitutional rights. The subjectivity inherent in content analysis and the distinguishing of ideological discourse from direct incitements to violence is acknowledged. However the study transparently comes to these conclusions and underscores the need for further research to empirically validate and elucidate the relationship between extremist organizations like NMR and the radicalization trajectories of lone-actor perpetrators. Ultimately, a deeper understanding of this complex interplay is essential for legal and policy responses aimed at mitigating the risk posed by lone-actor extremism.

Swedish procurement law is based on ideas and principles originating from EU law. However, Sweden has a great deal of freedom to formulate the procedural rules that are to be applied in the review of procurements. Chapter 20 Section 6 Paragraph 1 in the Swedish Public Procurement Act sets out two requirements for an application for review to obtain approval; firstly, the contracting authority must have violated the procurement legislation, secondly, the violation must have caused or may cause the supplier harm. In 2022, the Supreme Administrative Court in Sweden issued the judgement HFD 2022 ref. 4 I and II which came to be of great importance for the possibility to review procurements. With reference to EU law, the court explained that the supplier must have pointed out the alleged infringement before submitting its tender in order to be considered to have minimized its harm. If the supplier without acceptable reason fails to do so, the requirement for harm cannot normally be considered fulfilled and the application of review can not be approved. This obligation to disclose undoubtedly entails a stricter interpretation of the criterion for harm than before the precedent. Since HFD 2022 ref. 4 I and II was issued, the duty to disclose has generally been extensively applied in administrative courts. The courts have made a strict interpretation of the requirement for harm to the detriment of the suppliers. An analysis of a multitude of decisions by the administrative courts reveals that there are differing views on the scope and form of the duty to disclose. The legal situation is definitely somewhat unclear, which jeopardizes predictability and the rule of law. The obligation to disclose has been met by a significant amount of criticism. Critics argue that the obligation constitutes a major burden for suppliers, particularly small suppliers who risk refraining from participating in public procurements. This is problematic from a perspective of competition law., Den svenska upphandlingsrätten bygger på ändamål och principer med ursprung i EU-rätten. Sverige har dock stor frihet att formulera de processuella regler som ska gälla vid överprövning av upphandlingar. I 20 kap. 6 § 1 st. LOU stadgas två rekvisit för att en ansökan om överprövning ska bifallas; dels ska den upphandlande myndigheten brutit mot en upphandlingsrättslig bestämmelse, dels ska överträdelsen medfört att leverantören har lidit eller riskerat att lida skada. År 2022 meddelades HFD 2022 ref. 4 I och II, ett avgörande som kom att få stor betydelse för möjligheten att överpröva upphandlingar. Med hänvisning till EU-rätten förklarade domstolen att leverantören måste ha påtalat den brist som anförs som grund för överprövningen redan under anbudstiden i upphandlingsprocessen för att anses ha agerat skademinimerande. Om leverantören utan godtagbara skäl underlåter att göra detta kan skaderekvisitet i 20 kap. 6 § 1 st. LOU normalt inte anses uppfyllt och ansökan om överprövning kan därmed inte bifallas. Denna förpliktelse har kommit att kallas för påtalandeskyldigheten och innebär otvivelaktigt en strängare tolkning av skaderekvisitet än tidigare. Sedan HFD 2022 ref. 4 I och II meddelades har påtalandeskyldigheten i stora drag tolkats extensivt i underrätt. Domstolarna har gjort en strikt bedömning av skaderekvisitet till nackdel för leverantörerna. Vid en analys av flertal kammarrättsavgöranden uppenbaras att det däremot föreligger skilda uppfattningar gällande påtalandeskyldighetens räckvidd och utformning. Rättsläget är uppenbart något oklart vilket äventyrar förutsägbarheten och rättssäkerheten. Påtalandeskyldigheten har bemötts med en icke oväsentlig mängd kritik. Kritiker menar att förpliktelsen utgör en stor belastning för leverantörer samt riskerar att medföra att mindre leverantörer avstår från deltagande i offentlig upphandling vilket är problematiskt ur ett konkurrensrättsligt perspektiv.

En grundläggande utgångspunkt i den svenska straffrätten är att straffansvaret är individuellt; en person kan enbart straffas för vad den själv gjort, inte för vad någon annan gjort. Brottsliga gärningar begås emellertid ofta av flera personer gemensamt. I sådana fall kan samtliga personer dömas i medgärningsmannaskap för att ”tillsammans och i samförstånd” begått brottet. Domstolarnas tillämpning av denna ansvarsform blev under åren kring millennieskiftet föremål för omfattande kritik i doktrin. Sedan dess synes dis-kussionen emellertid ha avtagit. Uppsatsen syftar därför till att analysera hur HD:s senaste avgöranden rörande medgärningsmannaskap förhåller sig till den tidigare framförda kritiken. För att uppnå uppsatsens syfte används den rättsdogmatiska och den rättsanalytiska metoden. Efter en redogörelse för medgärningsmannaskap som konstruktion undersöks den tidigare kritiken mot ansvarsformen för att identifiera dess gemensamma nämnare. Sammanfattningsvis kan kritiken sägas handla om att domstolarna, i brist på bevisning, tillämpat medgärningsmannaskap på ett för extensivt sätt. Kritikerna menar att domstolarna tilllämpade en form av kollektivt ansvarstänkande där litet intresse lades vid respektive individs enskilda agerande utan snarare på vad som på gruppnivå skett och respektive individs inställning till detta. Utöver detta kritiserades även domstolarnas avgöranden ur rättssäkerhetssynpunkt då det sällan angavs på vilken grund de tilltalade dömdes som medgärningsmän. Uppsatsens slutsats är att HD i dess tre senaste avgöranden rörande medgär-ningsmannaskap tillämpat ett mer individualistiskt ansvarstänkande genom att betona vikten av att bevisning som uppfyller beviskravet föreligger på individnivå och inte bara gruppnivå. Det synes också ha ställts högre krav på när ett brott ska anses vara genomfört tillsammans och i samförstånd. Vad gäller förutsebarheten kring ansvarsformens tillämplighet är det utifrån de i uppsatsen behandlade rättsfallen svårt att d, A fundamental principle in Swedish criminal law is that the criminal liability is individual; a person can only be held accountable for their own actions, not for the actions of others. However, criminal acts are often committed jointly by several individuals. In such cases, the individuals can be convicted in co-perpetratorship for having committed the crime "together and in mutual understanding”. The courts’ application of this form of liability became subject to extensive criticism in legal doctrine around the turn of the millennium. Since then, however, the discussion seems to have subsided. Therefore, this essay aims to analyze how the Supreme Court's (HD) latest judgments regarding co-perpetratorship relate to the previously expressed criticism. To achieve the essay's purpose, the legal dogmatic and the legal analytical method is used. After an explanation of the legal construction of co-perpetratorship, the previous criticism of this form of liability is examined to identify its common denominators. In summary, the criticism revolves around the perception that courts, in lack of evidence, applied the co-perpetratorship in an overly extensive manner. Critics argued that the courts applied a form of ”collective liability thinking”, where little attention was paid to each individual's separate actions but rather to what happened at a group level and each individual's attitude towards this. Additionally, the courts’ judgments were criticized from the perspective of legal certainty in terms of predictability, as the court seldom accounted on what basis the defendant was considered as a co-perpetrator. The essay's conclusion is that in its three latest judgments concerning co-perpetratorship, the Supreme Court (HD) has applied a more individualistic approach to liability by emphasizing the importance of evidence that meets the standard of proof at the individual level rather than just the group level. It also seems that higher demands have been placed on when a cri

Som ett resultat av Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina som påbörjades i februari 2022, beslutar sig Sverige för att efter 200 år av neutralitet och alliansfrihet söka medlemskap i försvarsalliansen NATO. Efter en förhållandevis kort politisk beslutsprocess på strategisk nivå lämnar Sverige, tillsammans med Finland, in sina respektive ansökningar i maj 2022. Denna kvalitativa fåfallsstudie utgår ifrån frågan om ’varför’ Sverige lämnar alliansfriheten bakom sig och syftar till att förklara detta utifrån begreppet ’utrikespolitisk förändring’. För att kunna förklara detta används Jakob Gustavssons förklaringsmodell som förutsätter dels förändringar i en stats grundläggande strukturella förhållanden, på både internationell och nationell nivå, dels det politiska ledarskapet på strategisk nivå samt den utlösande faktorn, en kris av något slag.

Min kandidatuppsats fokuserar på att analysera vilka möjligheter det finns att förena vinstsyftet enligt 3 kap. 3 § aktiebolagslagen med hållbarhet. Både hållbarhet och vinstsyfte är viktiga aspekter. Det är svårt att kombinera de två aspekterna i ett aktiebolag då vinstgenerering är det man strävar efter, detta kan leda till kollision med hållbarhetsaspekter. I det andra kapitlet ligger fokuset på vinstsyftet enligt 3 kap. 3 § i aktiebolagslagen samt hur det juridiskt definieras och tillämpas i praktiken. Detta ger en förståelse för vinstsyftets centrala roll i företagsstyrning och dess potentiella konflikt med kort- och långsiktiga vinstperspektiv. I det tredje kapitlet undersöks om det finns möjlighet för aktiebolag att avvika från strikt vinstsyfte. Detta utifrån en analys av lagens flexibilitet och begränsningar. I denna uppsats har det även belysts hur företag står inför valet mellan att maximera vinst och samtidigt ta ett bredare socialt och miljövänligt ansvar. Kapitlet avslutas med hållbarhetsaspekter från koden för svenska bolag, där icke tvingande agerar som vägledande normer. Dessa följs huvudsakligen från börsnoterade aktiebolag, men småbolag inspireras av dessa för att kunna anpassa sig mer effektiv i framtiden på omställningen mot hållbarhet. Min slutsats visar att det finns en växande juridisk och moralisk förväntan på svenska aktiebolag att balansera vinstgenerering med hållbarhetsansvar. Hållbarhetsansvaret kan medföra högre kostnader för aktiebolag på kort sikt, vilket gör att aktiebolag kan bli mindre effektiva när det gäller att generera mer vinst. Perspektivet ändras dock när man tittar på lång sikt. Framtiden för företagsstyrning i Sverige och inom Europeiska unionen ser ut att alltmer inriktas på att integrera hållbarhet. Detta som en central del i företagsstrategier, vilket är avgörande för att främja en hållbar utveckling både ekonomiskt och för miljön., My bachelor's thesis focuses on analyzing the possibilities of reconciling the profit motive according to Chapter 3, Section 3 of the Swedish Companies Act with sustainability. Both sustainability and profit motive are important aspects. It is difficult to combine the two aspects in a limited liability company when profit generation is the aim, which can lead to a collision with sustainability aspects. In the second chapter, the focus is on the profit motive accding to Chapter 3, Section 3 of the Companies Act and how it is legally defined and applied in practice. This provides an understanding of the central role of the profit motive in corporate governance and its potential conflict with short- and long-term profit perspectives. The third chapter examines whether it is possible for limited liability companies to deviate from the strict profit motive. This is based on an analysis of the flexibility and limitations of the law. This paper has also highlighted how companies are faced with the choice between maximizing profits while taking broader social and environmental responsibilities. The chapter concludes with sustainability aspects from the Code for Swedish Companies, where non-mandatory acts as guiding norms. These are mainly followed by listed companies, but small companies are inspired by them to be able to adapt more effectively in the future to the transition towards sustainability. My conclusion shows that there is a growing legal and moral expectation on Swedish limited companies to balance profit generation with sustainability responsibility. Sustainability responsibility may entail higher costs for limited companies in the short term, which may make limited companies less efficient in generating more profit. However, the perspective changes when looking at the long term. The future of corporate governance in Sweden and the European Union looks increasingly focused on integrating sustainability. This as a central part of corporate strategies, which is cr

I denna uppsats undersöks vad det innebär att en vara säljs med ett förbehåll såsom befintligt skick, särskilt utifrån 19 § köplagen. Uppsatsen tar sikte på de rekvisit som återfinns i det första stycket 19 § köplagen, och ämnar utröna när en vara kan anses felaktig trots att den sålts med ett förbehåll så som exempelvis befintligt skick. I det första stycket i 19 § köplagen återfinns tre punkter som reglerar när en vara ska anses felaktig trots förbehållet. Enligt rekvisiten kan en vara anses felaktig i tre typsituationer, varav den första utgörs av att säljaren har gett felaktiga eller osäkra upplysningar till köparen, vilket föranleder att varan inte överensstämmer med de lämnade upplysningarna. Den andra typsituationen tar sikte på när säljaren har underlåtit att upplysa om ett väsentligt förhållande angående varans egenskaper eller användning. Den tredje och sista typsituationen erinrar om att varan är felaktig om den är i väsentligt sämre skick än vad köparen med fog kan förutsätta utifrån varans pris och övriga omständigheter. Genomgående i det första stycket förutsätts att det finns en inverkan på köpet för att säljaren ska kunna påföras felansvar. Kravet på inverkan varierar någorlunda beroende på vilken punkt som behandlas. I den första punkten är kravet för inverkat ställt till att köparen har tagit hänsyn till en upplysning vid köpet. I andra punkten ställs kravet på inverkan till att köparen skulle ha agerat annorlunda om denne hade fått ta del av upplysningen om det väsentliga förhållandet. I den tredje punkten förutsätts också att köparen i viss utsträckning vidtagit andra åtgärder om den skulle varit införstådd med det faktiska skicket på varan. Uppsatsen fastställer att ett förbehåll ej innebär att säljaren är fri från allt ansvar. Säljaren behöver trots friskrivningen ändå finna sig i att denne har ett visst ansvar gentemot köparen. Ansvaret utgörs av att säljaren inte får lämna felaktiga upplysningar på köparens risk. Därtill får säljaren inte und, This essay examines what it means when a product is sold in its existing condition, especially based on 19 § the sale of goods act. The essay aims at the requisites found in the first paragraph of 19 § the sale of goods act and aims to find out when a product can be considered faulty even though it was sold with a reservation such as, “as is”. In the first paragraph of 19 § the sale of goods act, there are three points that regulate when a product can be considered faulty despite the reservation. According to the requisite, a product can be considered faulty in three cases, the first of which is that the seller has given incorrect or uncertain information to the buyer, which causes the product to not correspond to the information provided. The second consideration is aimed at when the seller has failed to disclose an essential relationship regarding the product's capacity or use. The third and last consideration recalls that the goods are faulty if they are in a significantly worse condition than what the buyer can reasonably assume based on the price of the goods and other circumstances. Consistently in the first paragraph, it is assumed that there must be an impact on the purchase for the seller to be held liable. The requirement for impact varies reasonably depending on which case that is being treated. In the first case, the requirement for influence is set that the buyer has taken information into account at the time of purchase. Furthermore, in the second case, the requirement is set for the effect that the buyer needs to have acted differently if he had been given the information about the essential circumstances. In the third case, it is also assumed that the buyer would have taken other measures to a certain extent if he had been aware of the actual condition of the goods. The essay also establishes that a reservation does not mean that the seller is free from all responsibility. Despite the disclaimer, the seller still needs to accept that he has a certain

Uppsatsen behandlar den fria rörligheten för varor i relation till det svenska alkoholmonopolet samt hur Systembolagets framtid ser ut om gårdsförsäljning införs i Sverige. Art 34, art 36 och art 37 FEUF är tre fördragsbestämmelser som har varit av relevans för uppsatsens undersökning. Frågeställningarna som uppsatsen syftar till att besvara är för det första hur det svenska alkoholmonopolet förhåller sig till EU-rättens bestämmelser om fri rörlighet för varor och för det andra hur framtiden ser ut för det svenska alkoholmonopolet om gårdsförsäljning tillåts. EU:s inre marknad kräver att det råder fri rörlighet för varor. Detta innebär att för att gårdsförsäljning ska kunna införas samt existera jämte alkoholmonopolet så måste den vara förenlig med EU-rättens reglering om fri rörlighet för varor. Enligt rättspraxis ska art 37 FEUF som reglerar statliga handelsmonopol endast tillämpas på monopolets funktionssätt. Bestämmelser som inte direkt berör monopolets ensamrätt eller aktörens utövande av denna ska istället prövas utifrån huvudregeln i art 34 FEUF och art 36 FEUF. Gårdsförsäljning ska därför prövas mot de nyssnämnda fördragsbestämmelserna. Undersökningens slutsats påvisade att det svenska alkoholmonopolet, Systembolaget, är förenligt med EU-rätten genom art 37 FEUF, under förutsättning att monopolet anpassas och inte är diskriminerande. Slutsatsen som kunde dras gällande gårdsförsäljning är att det kommer att vara i strid med art 34 FEUF men att det går att rättfärdigas genom ett av de allmänintresse undantagen som anges i art 36 FEUF. Skribenten anser dock att det inte går att införa gårdsförsäljning vid sidan om Systembolaget tillföljd av att monopolet i så fall kommer att tappa sin ställning som ett detaljhandelsmonopol. Däremot går det inte att dra någon absolut slutsats eftersom rättsläget fortfarande är oklart., The essay addresses the free movement of goods in relation to the Swedish alcohol monopoly and how Systembolaget's future looks if on-farm sales are introduced in Sweden. Art 34, art 36 and art 37 TFEU are three treaty provisions that have been relevant to the essay's examination. The questions that the essay aims to answer are, firstly, how the Swedish alcohol monopoly relates to the provisions of EU law on the free movement of goods and, secondly, what the future looks like for the Swedish alcohol monopoly if on-farm sales are allowed. The EU's internal market requires free movement of goods. This means that in order for on-farm sales to be introduced and to exist alongside the alcohol monopoly, it must be compatible with EU law's regulation on the free movement of goods. According to case law art 37 TFEU, which regulates state trade monopolies, is only to be applied to the way the monopoly functions. Regulations that do not directly affect the exclusive right of the monopoly or the operator´s exercise of this should be examined against art 34 TFEU and art 36 TFEU. On-farm sales must therefore be assessed against the aforementioned treaty provisions. The conclusion of the investigation demonstrated that the Swedish alcohol monopoly, Systembolaget, is compatible with EU law through Article 37 TFEU, provided that the monopoly is adapted and is not discriminatory. Regarding on-farm sales it will be in violation of art 34 TFEU but can be justified through one of the public interest exceptions in art 36 TFEU. The author believes that it is not possible to introduce on-farm sales alongside Systembolaget since the monopoly will lose its position as a retail monopoly. However, no absolute conclusion can be drawn because the legal situation is still unclear.

Tillgången av hälsodata är en viktig komponent för samhällsutvecklingen inom vård, forskning och innovation. Syftet med denna uppsats är att undersöka om hälsodata får vidareanvändas för vårdändamål med beaktande av artikel 6 GDPR, om laglig behandling av personuppgifter, och artikel 5 GDPR, om principer för behandling av personuppgifter. Syftet är också att undersöka vilka rekvisit som uppgifter måste uppfylla för att de ska innefattas av den särskilda kategorien av personuppgifter, det vill säga känsliga personuppgifter i forma av hälsodata, enligt artikel 9.1 GDPR. Det övergripande syftet med studien är att undersöka personuppgiftsbegreppet enligt dess definitioner i artiklarna 4.1 GDPR för personuppgifter och artiklarna 4.13-15 GDPR för genetiska uppgifter, biometriska uppgifter och uppgifter om hälsa. De rättsliga frågeställningarna som ställs i uppsatsen är ” Vad krävs för att en personuppgift ska utgöra hälsodata inom särskilda kategorier av personuppgifter?” och ”Får hälsodata vidareanvändas för vårdändamål?”. För att uppfylla undersökningens och uppsatsens syfte och besvara frågeställningarna har jag använt mig av en EU-rättslig metod. Slutsatsen är baserad på gällande EU-rättslig lagstiftning och unionsrättslig praxis. Förbud mot vidarebehandling av hälsodata utgår av artikel 9.1 GDPR. Ändamålsenlig behandling av hälsodata får enbart ske enligt undantagsbestämmelserna i artikel 9.2 GDPR, förutsatt att rättslig grund finns för behandlingen enligt artikel 6 GDPR, om laglig behandling av personuppgifter, och att de allmänna principerna för behandling av personuppgifter i artikel 5 GDPR efterlevs. På grund av personuppgiftens karaktär som hälsodata och därav som särskilt skyddsvärd, är möjligheten för vidareanvändning av hälsodata för vårdändamål obefintlig enligt gällande nationell och internationell EU-rätt., The availability of health data is a crucial component for societal development in healthcare, scientific research and innovation. The purpose of this thesis is to investigate whether secondary use of health data for healthcare purposes is possible in consideration of Article 6 of the GDPR, which concerns the lawfulness of processing, and Article 5 of the GDPR, which outlines the principles relating to processing of personal data. The purpose is also to examine the criteria that data must meet to be included in the processing of special categories of personal data, namely sensitive personal data in the form of health data, according to Article 9.1 of the GDPR. The overall aim of the investigation is to examine personal data as defined in Article 4.1 of the GDPR and genetic data, biometric data and data concerning health defined in Articles 4.13-15 of the GDPR. The legal questions posed in this thesis are "What is required for personal data to constitute sensitive personal data in the form of health data?" and "Can secondary use of health data be used for healthcare purposes?" To fulfill the purpose of the investigation of the thesis and to answer the questions posed, I have utilised a European legal method. The conclusion is based on current EU legislation and case law. Due to the nature of personal data as particularly worthy of protection, the possibility of secondary use of health data for healthcare purposes is nonexistent under current national and international EU law. The prohibition on processing such data is set out in Article 9.1 of the GDPR. Purposeful processing of health data may occur under the exception provisions in Article 9.2 of the GDPR, provided there is a legal basis for the processing under Article 6 of the GDPR, which concerns the lawfulness of processing of personal data, and that the general principles relating to processing of personal data in Article 5 of the GDPR are adhered to.

The purpose of this essay is to investigate the capacity for a limited guardian and administrator to consent to health care for the person they are representing. Furthermore, the essay explores whether the competence of one differs from that of the other. The essay also discusses if accepting consent from these deputies could possibly contravene the constitutional law. The method applied for answering these questions is the legal dogmatic method, which means that it is a study of the applicable law to determine its meaning and how it is applied. Since there is a requirement for consent from each individual to health care measures in Patientlagen (2014:821) (PL), the question is how to regard that a person in need of health care is indecisive and therefore has been appointed a limited guardian or administrator. The situations investigated in the essay occur when the individual can not consent with valid effect themselves. Should we in these cases accept a consent from a limited guardian or an administrator? According to doctrine and statements in propositions, each situation requires a balancing act of the individuals’ right to self-determination and integrity and the risk for the individual to end up without health care and the consequences this might lead to. In this essay I have concluded that there is a certain capacity for a limited guardian and an administrator to consent to health care measures for their principal. However, this capacity is limited. The outset is that each individual should consent to health care measures themselves and they should be offered the help and support needed to be able to make an informed decision on their own. If this is not achievable, the type of measure and the possible consequences for the individual if the consent of the limited guardian or administrator is not accepted, should be regarded. The greater the risk for the individual to suffer harm, the more arguments for accepting a deputy’s consent. The investigation has not fo, Uppsatsens syfte är att utreda vilket utrymme som tillkommer en god man och förvaltare att samtycka till sjukvård åt sin huvudman samt huruvida deras behörigheter skiljer sig åt. Vidare diskuteras det i uppsatsen om det kan strida mot skyddet mot påtvingade kroppsliga ingrepp i 2 kap. 6 § Regeringsformen att godta ett samtycke från dessa ställföreträdare och i så fall i vilka situationer. Metoden som tillämpas för att utreda dessa frågor är rättsdogmatisk, det vill säga en studie av gällande rätt för att närmare utröna dess innebörd och hur den tillämpas. Eftersom att det finns ett lagstadgat krav på samtycke till sjukvårdsåtgärder från den enskilde i Patientlagen (2014:821) (PL) blir frågan hur man ska ta hänsyn till att en person som är i behov av vård är beslutsoförmögen och därför har blivit förordnad en god man eller förvaltare att rättshandla i huvudmannens ställning. Situationerna som avses är när den enskilde inte själv kan samtycka med giltig verkan, ska man då godta en förvaltares eller god mans samtycke istället? I doktrin och uttalanden i lagförarbeten framgår att de värden som måste vägas mot varandra är den enskildes rätt till självbestämmande och integritet, och risken för den enskilde att hamna utan vård och de konsekvenser som detta kan medföra. Detta måste resultera i en specifik bedömning i varje särskilt fall. I uppsatsen har jag kommit fram till att det finns ett visst utrymme för en ställföreträdare i form av en god man eller förvaltare att samtycka till vård åt sin huvudman, men att detta utrymme är begränsat. Huvudregeln är att den enskilde själv ska samtycka och man ska även i första hand försöka hjälpa den enskilde att fatta ett beslut på egen hand. Om detta inte är möjligt ska man se till typen av åtgärd och vilka konsekvenser den enskilde riskerar att drabbas av om ställföreträdarens samtycke inte godkänns. Ju större menet är för den enskilde, desto mer talar för att samtycke från en ställföreträdare bör godtas. I just denna fråga, om att

The aim of this essay has been to explore and analyse the general clause, 33 §, in Avtalslagen to understand when the court can apply it and what criteria need to be met for it to be used. Additionally, I have looked into the concept of invalidity and the possible legal consequences of declaring a contract invalid. Through studying the law, preparatory work, legal literature and relevant case studies, I found that 33 §, while rarely applied is still very important. The key requirement is that a contract must violate “good faith and fair dealing” to be considered invalid. The meaning of “good faith and fair dealing” is debated and lacks a clear definition, with multiple interpretations. Invalidity itself is not defined in 33 § and its legal consequences can vary from case to case. Generally, when a contract is invalid, it ceases to be effective and any performed obligations must be returned. Compensation and damages might also be potential legal consequences, along with restitution or alternative solutions when restitution is not possible., Denna uppsatsens syfte har varit att undersöka och analysera den lilla generalklausulen i avtalslagen, 33 §, för att se när den kan tillämpas av domstolar och vilka rekvisit den ställer upp som krav för att bestämmelsen ska bli tillämpningsbar. Vidare har även en analyserande redogörelse gjorts för begreppet ogiltighet och vad möjliga rättsföljder kan bli när ett avtal ogiltigförklaras. Genom att studera lag, förarbeten, juridisk litteratur och relevanta rättsfall har jag kommit fram till att 33 § är en paragraf som sällan tillämpas men som ändå är av stor betydelse. Bestämmelsens rekvisit är uppdelad i två men det centrala ligger i att ett avtal ska strida mot ”tro och heder” för att bli ogiltigt. Vad begreppet tro och heder innebär är omtvistat och det verkar inte finnas en tydlig definition av innebörden utan flera tolkningar. Ogiltighet är inte definierat i avtalslagen och vilka rättsföljder ogiltighet ska omfatta skiljer sig från fall till fall. Huvudregeln vid ogiltighet är att avtalet upphör och utförda prestationer ska återgå. Ersättning och skadestånd kan också bli eventuella rättsföljder tillsammans med återgång eller när återgång inte är möjligt.

I slutet av 2023 meddelade Patent- och marknadsöverdomstolen (PMÖD) dom i mål PMT 4156-21 (Betssondomen). Målet rör P.L., som var beroende av spel på nätkasino. P.L:s spelande var omfattande, och efter en tid utsåg spelbolaget honom till VIP-kund. I samband med det intensifierades den marknadsföring som spelbolaget riktade till honom. Efter att P.L. slutat spela stämde han spelbolaget och anförde att spelavtalen han slutit med spelbolaget skulle ogiltigförklaras med stöd av lag (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område (avtalslagen). Uppsatsen syftar till att analysera Betssondomen för att kartlägga vad som krävs för att spelavtal ska kunna ogiltigförklaras enligt 33 § avtalslagen och hur domen förhåller sig till omsorgsplikten i spellagen (2018:1138). I uppsatsen används rättsdogmatisk metod. I Betssondomen tillämpar PMÖD 33 § avtalslagen för att ogiltigförklara de spelavtal som P.L. slutit efter att han gjordes till VIP-kund. Till grund för ogiltigförklaring av avtalen anförs att spelbolaget kände till P.L:s spelberoende och trots detta fortsatte att rikta intensiv marknadsföring till honom. Till följd av domen ska P.L. återfå de pengar han förlorat på spel hos bolaget under tiden han var VIP-kund. Spellagen är inte tillämplig i målet, men vid framtida situationer liknande P.L:s kan det tänkas att spellagen kan samverka med avtalslagen. Spellagen skulle då kunna fastslå en handlingsnorm för hur spelbolag bör agera, med 33 § avtalslagen som möjlig sanktion. I spellagen saknas i nuläget sanktioner som kan ge upphov till utfall motsvarande det i Betssondomen, där spelaren får tillbaka förlorade pengar. Det bör dock inte krävas brott mot spellagen för att avtalslagen ska kunna tillämpas i sådana fall, och tvärtom bör inte brott mot spellagen alltid medföra ogiltighet enligt avtalslagen. Utöver ovanstående diskuteras även om spelberoende kan utgöra sådan psykisk svaghet som i tidigare praxis ansetts utgöra grund för tillämpning av 33 §, In late 2023, the Patent and Market Court of Appeal pronounced judgment in case PMT 4156-21 (the Betsson case). The case concerns P.L., who used to suffer from gambling addiction. P.L. used to gamble intensely, and the gambling company decided to appoint him as a VIP customer. Subsequently, the company intensified its marketing efforts towards him. After P.L. had stopped gambling, he sued the company, arguing that the gambling agreements which he entered after becoming a VIP customer should be declared invalid under the Contracts Act (1915:218). The aim of this thesis is to analyse the Betsson case in order to determine what is required for gambling agreements to be declared invalid according to Section 33 of the Contracts Act. Furthermore, the thesis analyses how the Betsson case relates to the duty of care in the Gambling Act (2018:1138). The thesis utilises a legal dogmatic method. In the Betsson case, the Patent and Market Court of Appeal applies Section 33 of the Contracts Act in order to invalidate the gambling agreements that P.L. entered after becoming a VIP customer. The basis for invaliding the contracts is the gambling company’s knowledge of P.L.’s gambling addiction in combination with the continued intensive marketing directed towards him. As a result of the verdict, P.L. is entitled to recover the money he lost during his time as a VIP customer. The Gambling Act is not applicable in the case, but in future situations similar to P.L.'s, it seems likely that the Gambling Act could interact with the Contracts Act. The Gambling Act could establish a standard of conduct for gambling companies, with Section 33 of the Contracts Act as a possible sanction. As of now, the Gambling Act lacks sanctions that could lead to outcomes equivalent to that in the Betsson case, where the player’s lost money is recovered. However, a violation of the Gambling Act should not be required for the Contracts Act to be applicable in such cases, and on the contrary, a violation of

The essay examines the discussions and arguments surrounding the introduction of legislation on the termination of pregnancy in Sweden during the 1930s. The focus is on analyzing how various stakeholders, such as the Law Council and the first and second chambers of the parliament, reasoned about the need for and design of abortion legislation, as well as what reasons were considered legitimate for allowing abortion at the time. The thesis analyzes the arguments presented during the introduction and dis-cusses why the law was introduced at that time. It highlights how the legislation was not primarily aimed at giving women freedom of choice, as the small group affected by the first regulation did not provide permission for the majority who wanted to perform abortions. The thesis also shows how the societal view on racial biology and the desire to improve the genetic quality of the population influenced the legislation. The discussions in parliament reflected various contemporary views on responsibility, morality, and social norms, revealing a complex picture of both support and opposition to the abortion legislation. In summary, abortion is a highly relevant topic in today's societal debates, and it is important to understand the origins of the regulations to gain a broader perspective on the issue. The essay provides a thorough review of the historical and ideological contexts surrounding Sweden's first abortion legislation and highlights the different perspectives that shaped its design and implementation., Uppsatsen undersöker diskussionerna och argumentationen kring införandet av lagstiftningen om avbrytande av havandeskap i Sverige under 1930-talet. Den centrala utgångspunkten är att analysera hur olika intressenter, såsom Lagrådet och riksdagens första och andra kammare, resonerade kring behovet och utformningen av abortlagstiftningen samt vilka skäl som diskuterades för- respektive emot att tillåta abort vid tidpunkten. Uppsatsen analyserar argumenten som läggs fram vid införandet och utifrån dessa diskuteras därefter varför lagen infördes just då. Den belyser hur lagstiftningen inte primärt syftade till att ge kvinnor valfrihet, eftersom den lilla krets som träffades av den första regleringen inte gav den majoritet som ville utföra aborter tillåtelse att genomföra det. Uppsatsen visar också hur samhällets syn på rasbiologi och önskan om att förbättra befolkningens genetiska kvalitet påverkade lagstiftningen. Diskussionerna i riksdagen reflekterade olika tidstypiska synsätt på ansvar, moral och samhälleliga normer, och det fanns en flerdelad bild av både stöd och motstånd mot abortlagstiftningen. Sammanfattningsvis är abort ett väldigt aktuellt ämne i dagens samhällsdebatter, och det är viktigt att se till varifrån regleringen kommer för att få en bredare förståelse för den. Uppsatsen ger här en grundlig genomgång av de historiska och ideologiska kontexterna kring Sveriges första abortlagstiftning och lyfter fram de olika perspektiv som formade dess utformning och införande.

Uppsatsen handlar om en oklarhet i rätten till självförsvar enligt FN-stadgan, nämligen när en väpnad attack utförd av en grupp som inte är en del av en stats reguljära armé ändå kan vara hänförbar till den staten ge-nom internationella hänförbarhetsregler. Den relevanta rätten för att avgöra om en väpnad attack är hänförbar till en stat är FN-stadgan, ARSIWA, och internationella domstolars rättspraxis, huvudsakligen fallen Nicaragua och Tadić. Alla dessa speglar även inter-nationell sedvanerätt, som också tillämpas i rättsfallen. I fallen Nicaragua och Tadić utvecklas en metod för att avgöra hänförbar-heten för väpnade gruppers väpnade attacker mot stater. Dessa kallas i lit-teraturen för de jure- och de facto-testen. De jure-testet görs för att avgöra om gruppen genom lag, och särskilt då genom statens egna strukturer och regler är ett myndighetsorgan eller en del av ett myndighetsorgan. De jure-testet är ofta lättare att avgöra så länge man har tillräcklig bevisning, och ger direkt en hänförbarhet till staten i fråga. De facto-testet är lite mer komplicerat, och går ut på att försöka visa hänförbarhet genom att gruppen var under statens ledning eller kontroll på ett sätt så att deras ageranden kan anses vara de facto hänförbara till staten. Domstolarna i Nicaragua och Tadić tillämpar kravet på kontroll på olika sätt. I Nicaragua anser domstolen att det krävs att staten utövar en effektiv kontroll över styrkorna, som utöver finansiellt och materiellt stöd innebär att de måste ha beordrat eller instruerat specifika handlingar som gruppen utfört för att dessa ska kunna anses vara hänförbara till staten. I Tadić sän-ker domstolen ribban för större militära grupper, och menar att det för dem endast krävs en generell kontroll, vilket innebär att det utöver finansiellt och materiellt stöd räcker med att staten har bidragit gruppen med plane-ring och hjälp av gruppens generella organisation och målsättning. Exakt var denna gräns mellan grupperna går är fortfarande oklart, This essay aims to clear up the obscurity of the right to self-defense in the Charter of the United Nations, and more precisely when an armed attack committed by a group that is not part of a state’s regular army is attributa-ble to the state in question by the rules of attribution in international law. The relevant legal sources for deciding whether an armed attack committed by a group is attributable to a state or not are the Charter of the United Na-tions, ARSIWA, and the case law of international courts, mainly the cases of Nicaragua and Tadić. All of these also reflect international customary law, which is also applied in these cases. In the cases of Nicaragua and Tadić the courts developed a method for deciding the attributability of armed groups armed attacks against states. In literature these are called the de jure-test and the de facto-test. The de jure-test is done to decide if a group, by rule of law and the state’s own struc-tures and rules, is to be considered an agent of the state or a state organ. The de jure-test is usually easier to determine as long as there is adequate proof, and immediately gives attribution to the state in question. The de facto-test is a bit more complicated. With the de facto-test, the court judg-es if attribution can be found by way of the group being under a state’s direction or control in a way in which their actions can be considered of being de-facto attributable to the state. In Nicaragua the court deemed it mandatory for the state to have effective control over the armed forces, which meant that including financial and material support given to the group, the state also had to have issued spe-cific instructions concerning every one piece of the unlawful actions made by the group for those actions to be considered attributable to the state. In Tadić the court lowers the bar for attribution of larger military groups’ actions, so that a state only needs to exercise general control over the group instead of effective contr

Syftet med uppsatsen är att undersöka hur Sverige kom att få fri abort genom att redogöra för argumentationen som fördes under riksdagsdebatten år 1974 gällande införandet av den nya abortlagen. Det görs genom rättshistorisk metod och materialet som har använts är främst riksdagsprotokollen från debatten. För att sätta in riksdagsdebatten i sitt sammanhang berör uppsatsen även kort en överblick över aborträttens historia under 1900-talet. År 1938 röstades den första abortlagen igenom, vilken legaliserade abort i undantagssituationer. Debatten kring abortfrågan var dock långt ifrån över och fortsatte flera år framöver. Lagen utvidgades vid två tillfällen och till slut tillsattes 1965 års abortkommitté för att se över lagen i sin helhet. De kom med ett förslag om en ny abortlag vilket väckte olika reaktioner från olika håll. Det framgick dock att allt fler var positivt inställda till en mer liberal abortlag och år 1974 lade regeringen fram förslag om en ny abortlag och den röstades igenom samma år. Den nya abortlagen innebar fri abort fram till 12:e veckan och efter en utredning till och med den 18:e veckan. Fanns det synnerliga skäl efter den 18:e veckan kunde man även på tillåtelse av Socialstyrelsen göra en abort. Utgångspunkten i uppsatsen är att redogöra för debatten som hölls innan lagen kom att röstas igenom. Under debatten framkom flera olika åsikter rörande frågan, men många av dem berörde samma ämnen. De största diskussionsfrågorna i debatten var fostrets rätt till liv, vilket ansvar samhället skulle ta i frågan, mannens ansvar, att abort skulle vara en nödfallsåtgärd, vilken tidsgräns som skulle sättas och vilken belastning det skulle innebära för sjukvården. Därutöver undersöker uppsatsen de olika partiernas ställning i frågan. Det framgår klart att det är en individuell fråga, men det framgår även tydligt att många inom samma parti delar samma uppfattning. Socialdemokraterna och Vänsterpartiet Kommunisterna var de partier som var starkast för förslaget, m, The purpose of this essay is to investigate how Sweden got free abortion by examining the arguments made during the parliamentary debate in 1974, which concerned the legislation of free abortion. This is done using a legal historical method and the material that has been used consists mainly of the protocols from the debate. To put the debate in its context the thesis also gives an overview over the history of the right to abortion during the 20th century. In 1938, the first abortion law was legislated in Sweden. It stated that abortions were only allowed in exceptional situations. The debate about abortion was far from over though and continued for several years to come. The law was expanded on two occasions and finally an abortion committee was appointed to review the law in 1965. Their work resulted in a proposal for a new abortion law which raised different reactions. However, it was clear that more and more people leaned toward a more liberal abortion law. In 1974 the government came with a new proposal for a new abortion law, and it was accepted the same year. The new abortion law gave women the right to free abortion up to the twelfth week, as well as up to the eighteenth week after an investigation. If there were any particular reasons, abortion could also be accepted after this point in time with the permission from the National Board of Health and Welfare. The essay examines the debate that was held prior to the law in 1974 was accepted. During the debate different opinions came forward, but many of them touch on the same subjects. Much of the debate concerned the fetus’s right to life, which responsibility the society should take, the man’s responsibility, whether abortion should be an emergency measure, when abortion should be accepted and which burden on the healthcare system this could entail. Furthermore, the essay examines the different positions the political parties took in the matter. The question was very individual for many, but it becomes clear

Otillräkneliga lagöverträdare har länge erhållit en straffrättslig särställning i Sverige. När brottsbalken trädde i kraft år 1965 förändrades det eftersom tillräknelighetskravet togs bort. En lagöverträdares tillräknelighet är inte längre avgörande för frågan om dess straffansvar. Den svenska regleringen har sedan dess kommit att bli såväl kritiserad som unik. Följande uppsats har därför i syfte att belysa hur rättsutvecklingen av det svenska tillräknelighetskravet har växt fram. Rättsutvecklingen har huvudsakligen berott på två straffrättsliga förändringar. För det första har den svenska straffrättens syfte bytts ut och för det andra har definitionen av de straffrättsliga begreppen skuld och ansvar förändrats. Syftesförändringen kan framför allt härledas från lagstiftaren och inflytelserika kriminalpolitiker, medan begreppsförändringarna har utarbetats av diverse idéhistoriker. Tillsammans har de lagt grunden för tillräknelighetskravets borttagande i Sverige, och på så sätt också bidragit till dess ”sinnessjuka” straffansvar., Criminal offenders who lack imputability have had a special legal status in Sweden for many years. That changed in 1965 when the imputability principle was removed from Swedish criminal law. An offender’s imputability is no longer crucial for the determination of their criminal responsibility. Since then, the Swedish regulation has become both criticized and unique. Therefore, this essay aims to explore how the legal development of the imputability principle has evolved in Sweden over time. The development has mainly depended on two things. Firstly, the purpose of Swedish criminal law has changed from retribution to crime prevention. And secondly, the definition of the concept of responsibility and guilt has shifted. The change of purpose has primarily derived from the legislator and influential criminal politicians, while the conceptual change has been developed by various intellectual historians. Together, they have justified the removal of the Swedish imputability principle and thereby contributing to its “insane” criminal responsibility.

Bikt och absolution ses som viktigt, och till och med heligt, inom flera kristna samfund. Tystnadsplikt för de uppgifter som kommer fram i bikt och själavård bör respekteras i största möjliga mån då ett frångående riskerar att skada trossamfunds förtroendeställning. Denna uppsats ämnar undersöka hur regleringen av tystnadsplikt inom Svenska kyrkan förändrats från införandet av 1974 års regeringsform och fram till idag. Uppsatsen studerar även skyldigheten att anmäla oro för barn enligt 14 kap. 1 § socialtjänstlagen och dess relevans för trossamfund. Det görs en granskning av hur detta hanteras av tre olika kyrkor: Svenska kyrkan, Equmeniakyrkan och Romersk-katolska kyrkan i Sverige. Uppsatsen syftar till att lyfta flera perspektiv vid avvägningen av lämpligheten i huruvida trossamfund bör omfattas av anmälningsskyldighet vid kännedom eller misstanke att barn far illa., Confession and absolution hold significant importance within several Christian denominations. To break the seal of confession is a violation of trust and only to be done when deemed necessary. This essay explores how the seal of confession within the Church of Sweden has been regulated by Swedish law, starting from the implementation of the current constitution of Sweden. Additionally, this essay examines the legal obligation to report concern for a child’s welfare according to 14 § 1 of the Swedish Social Services Act and its implications for religious communities. The study includes a description of how this has been conducted by three different churches: the Church of Sweden, Equmeniakyrkan (the Uniting Church in Sweden) and the Roman Catholic Church in Sweden. The purpose of this essay is to present multiple perspectives when considering the appropriateness of a legal obligation to report concern for a child’s welfare in regard to religious communities.

The deteriorating security situation in and around Sweden has, in recent years, accentuated the need to further regulate foreign direct investments in domains that are regarded as important to national security. A new law aimed at this problem has been in effect since December 2023. The question is if this law is sufficient to, in the perspective of the near future, secure important sectors from threats that are unknown today. This paper examines the complexity surrounding national security legislation. It attempts to present a method that can be used by relevant authorities to identify previously unknown challenges posed by foreign direct investments. The method is an adaptation of classic theories from the field of, and adjacent to, scenario analysis, but in a narrower scope than traditionally used. The proposed method aims to be a contribution to the management of future risk by guiding stakeholders to envision future challenges in a new way, beyond what is possible with traditional methods, such as prognosis.

År 2022 meddelades ett prejudikat i HFD:s dom 2022 ref. 4 I och II som kom att kallas påtalandeskyldigheten. Avgörandet ålägger leverantören att påtala brister i upphandlingsunderlaget innan anbudstidens utgång för att skada ska kunna anses föreligga. Påtalandeskyldigheten är mycket omtalad och det kan ifrågasättas om prejudikatet kan anses förenligt med unionsrätten. Syftet med uppsatsen är att utforska om påtalandeskyldigheten är förenlig med rätten till ett effektivt rättsmedel som kommer till uttryck i artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (rättighetsstadgan) samt direktiv 89/665/EEG (första rättsmedelsdirektivet) och direktiv 92/13/EEG (andra rättsmedelsdirektivet). Även praxis från EU-domstolen används i stor utsträckning. Uppsatsen har tre huvudsakliga frågeställningar. Den första frågeställningen är bred och tar sikte på vilka möjligheter som finns för EU:s medlemsstater att införa preklusionsfrister i sin upphandlingslagstiftning. Den andra frågeställningen rör tolkningen av påtalandeskyldigheten och om den ska tolkas som en ren skadebedömning eller en materiell preklusionsfrist. Sist besvaras frågan om påtalandeskyldigheten är förenlig med rätten till ett effektivt rättsmedel. Rättsdogmatisk metod används för att beskriva gällande rätt på området inom Sverige och EU. I analysen dras slutsatsen att preklusionsfrister inom EU-rätten är tillåtna som huvudregel, under förutsättning att vissa genom praxis uppställda krav uppfylls. Vidare dras slutsatsen att påtalandeskyldigheten i sammanhanget bör tolkas som en materiell preklusionsfrist, eftersom leverantören i överprövningsmål tvingas ta höjd för den tolkningen på grund av den bristande förutsebarheten avseende avgörandets tillämpning. Avslutningsvis konstateras att påtalandeskyldigheten som materiell preklusionsfrist i ett antal avseenden utgör en begränsning av rätten till ett effektivt rättsmedel, eftersom den sannolikt brister i flera av kraven på preklusionsfrister som, In 2022 the Swedish Supreme Administrative Court ruled in case HFD 2022 ref. 4 I och II, creating a precedent which orders the applicant in a retrial case concerning public procurement to point out flaws in the tender documents before the end of the tender period. If the applicant does not fulfill this requirement the court will not consider that the harm requirement in the Swedish public procurement law has been met. The precedent has created a heated discussion within the Swedish public procurement sector. However, whether the precedent is compatible with EU law is uncertain. The essay focuses on the compatibility of the precedent and the right to an effective remedy in article 47 of the Charter of Fundamental Rights of the European Union, as well as directives 89/665/EEC and 92/13/EEC. Precedents from the European Court of Justice are also used within the scope of the essay. The analysis of the essay focuses on answering three specific questions relating to the overall purpose of the paper. The first question asks what the possibilities are for EU member states to enforce time limits in their public procurement laws. The second question is whether the Swedish precedent should be interpreted as an assessment by the court of the applicant’s harm, or if it should be interpreted as a material time limit. The last question is in line with the larger aim of the paper and asks whether the Swedish precedent is compatible with the right to an effective remedy. The essay follows the legal dogmatic method to describe the current Swedish and EU regulations relating to the right to an effective remedy and retrial of public procurement cases. The paper furthermore concludes that time limits relating to retrials of public procurement cases are allowed according to EU-law if they meet a handful of requirements specified in precedents from the European Court of Justice. The essay also concludes that the Swedish precedent for the purposes of the essay should be interpreted as a ma

Offentlig upphandling regleras på EU-nivå genom bl.a. direktiv 2014/24/EU. Direktivet öppnade upp för medlemsstaterna att beakta miljöhänsyn vid offentlig upphandling i större utsträckning. I linje med detta fastslog EU-domstolen i målet Tim att det finns en hållbarhetsprincip i artikel 18.2 i direktivet, och att denna princip är likställd med de traditionella upphandlingsrättsliga principerna i artikel 18.1. Principerna i artikel 18.1 har en tvådelad funktion. Dels fungerar de som riktmärke vid tolkning av direktivets andra bestämmelser, dels skapar de rättigheter och skyldigheter utöver vad som explicit stadgas i direktivet. Frågan är om hållbarhetsprincipen i artikel 18.2, i ljuset av målet Tim, har samma tvådelade funktion och i förlängningen om Sveriges genomförande av artikel 18.2 är fullgott. I svensk rätt är det 4 kap. 3 § LOU, den s.k. bör-regeln, som genomför artikel 18.2 i direktivet. Bör-regeln är, som namnet ger vid handen, inte bindande för upphandlande myndigheter. Syftet med denna uppsats var att utreda huruvida detta genomförande är i överensstämmelse med den bakomliggande EU-rätten, eller om det krävs att Sverige skärper regelverket. I detta syfte undersöktes även hur våra skandinaviska grannländer har tolkat och införlivat artikel 18.2. Därav tillämpades både den rättsdogmatiska och den komparativa metoden i uppsatsen. Hållbarhetsprincipens eventuella andra funktion – att ge upphov till rättigheter och skyldigheter – är fortfarande oklar. I förhållande till Norge och Danmark fastslogs att Sverige har valt en medelväg. Slutligen konstaterades det att Sverige, för att säkerställa ett lojalt genomförande av EU-rätten, bör ändra bör-regelns lydelse så att det tydligare framgår att regeln utgör en princip., Public procurement is regulated at EU level by e.g. Directive 2014/24/EU. The Directive enabled Member States to consider the environment to a greater extent in public procurement. In line with this, the Court of Justice of the EU established, in the case Tim, that there is a principle of sustainability in Article 18(2) of the Directive, and this principle is equivalent to the traditional procurement principles in Article 18(1). The principles in Article 18(1) have a twofold function. On the one hand, they serve as a benchmark for the interpretation of the other provisions of the Directive and, on the other hand, they create rights and obligations beyond what is explicitly stated in the Directive. The question is whether the principle of sustainability in Article 18(2), considering the Tim case, has the same dual function and, by extension, whether Sweden's implementation of Article 18(2) is satisfactory. In Sweden, the “should-rule” (bör-regeln) in Chapter 4 Section 3 of the Public Procurement Act (lag (2016:1145) om offentlig upphandling) implements Article 18(2) of the Directive. The should-rule is, as the name suggests, not binding on contracting authorities. The purpose of this essay was to investigate whether this implementation is in accordance with the underlying EU law, or if it is required that Sweden changes the regulations. To this end, the interpretation and implementation of Article 18(2) by our Scandinavian neighbours was also examined. Therefore, both the legal dogmatic and the comparative method were applied in the essay. The possible second function of the sustainability principle – to give rise to rights and obligations – is still unclear. In relation to Norway and Denmark, it was established that Sweden has chosen a middle way. Finally, it was noted that, to ensure a loyal implementation of EU law, Sweden should change the wording of the should-rule to make it clearer that the rule constitutes a principle.

Since 1 July 2018, the Swedish sexual offences legislation is based on the absence of voluntariness instead of the presence of violence, threats or a particularly vulnerable situation. As a result of the amendments, a new offence was added to the Criminal Code (1962:700) – negligent rape. The aim was to send a normative message and emphasise the right of every person to sexual integrity and sexual self-determination. The introduction of a so-called 'consent-law' was welcomed by some, but met with criticism, debate and concern elsewhere. Despite this, the government allowed the Swedish legislation to undergo a change when it was deemed there was a legal need for one. It has been almost six years since the law was changed, but according to the statistics of the National Council for Crime Prevention and the Public Prosecution Service, there is a seemingly small number of cases involving the new offence of negligent rape. To date, there are only three Supreme Court rulings on this offence. Nevertheless, the changes to the law had a greater effect than expected, as more reports have led to convictions for rape. As there have been difficulties in applying the rape provisions – especially in cases of negligent rape – the question arises whether this may be a particularly important reason for the low figure in the statistics. This paper therefore aims to critically analyse the Supreme Court's rulings in cases of negligent rape and examine how the Supreme Court reasoned in its assessment of whether the perpetrator acted with gross negligence within the meaning of Chapter 6, Section 1 a of the Penal Code. Finally, the aim is also to try to clarify the Supreme Court's reasoning when drawing the line between intent and gross negligence, as well as conscious and unconscious negligence as referred to in the rape legislation. The aim of the thesis is fulfilled through three different questions: (1) What constitutes gross negligence according to the provision in Chapter 6, Section, Sedan den 1 juli 2018 bygger den svenska sexualbrottslagstiftningen på avsaknad av frivillighet istället för förekomsten av våld, hot eller en särskilt utsatt situation. Till följd av ändringarna tillkom även ett nytt brott i brottsbalken (1962:700) – oaktsam våldtäkt. Syftet var att sända ett normativt budskap och understryka varje människas rätt till sexuell integritet och sexuellt självbestämmande. Införandet av en så kallad samtyckeslag välkomnades av somliga, men på andra håll möttes den av kritik, debatt och oro. Trots detta lät regeringen den svenska lagstiftningen genomgå en förändring då det bedömdes finnas ett rättsligt behov för en sådan. Det har gått snart sex år sedan lagändringarna men i enlighet med Brottsförebyggande rådet och Åklagarmyndighetens statistik är det ett till synes litet antal fall som avsåg det nya brottet oaktsam våldtäkt. Det finns än idag endast tre avgörande från Högsta domstolen kring det brottet. Lagändringarna fick trots allt en större effekt än förväntat då fler anmälningar har lett till fällande dom för våldtäkt. Då det har påvisats föreligga svårigheter vid tillämpning av våldtäktsbestämmelserna, framförallt i mål om oaktsam våldtäkt, uppstår frågan om detta kan vara ett särskilt viktigt skäl till den låga siffran i statistiken. Denna uppsats ämnar därför att kritiskt analysera HD:s avgöranden i mål om oaktsam våldtäkt samt undersöka hur HD resonerar vid sin bedömning av huruvida gärningspersonen handlat grovt oaktsamt i den mening som avses i 6 kap. 1 a § brottsbalken. Slutligen är syftet även att försöka klargöra HD:s resonemang vid gränsdragningen mellan uppsåt och grov oaktsamhet samt medveten och omedveten oaktsamhet som avses i våldtäktslagstiftningen. Uppsatsens syfte uppfylls genom tre olika frågeställningar: (1) Vad utgör grov oaktsamhet enligt bestämmelsen i 6 kap. 1 a § brottsbalken?, (2) Vad utgör grov oaktsamhet enligt HD:s bedömning i mål om oaktsam våldtäkt? Går det att fastställa var HD drar gränsen mellan upps

The essay examines the Swedish legal reform of the rape offense in 2018, which introduced the consent law and negligent rape as a new offense. The reform, partly motivated by the #metoo movement in 2017, focused on assessing whether participation in a sexual act was voluntary or not, rather than requiring violence, threat, or coercion as before. Despite the clarity of the law, judicial practice has been shown to be inconsistent regarding issues of voluntariness and which circumstances are relevant to the assessment. This affects the assessment of the perpetrator's intent and raises questions about the legal certainty in the enforcement of the law. The essay highlights several problematic aspects regarding the interpretation and application of rape legislation in Sweden. Through the examination of legal cases and statutory text, there is uncertainty about whether the courts interpret the provisions consistently and predictably. A recurring theme is that the courts seem to attribute greater importance to other factors, such as the nature of the relationship and previous sexual encounters, than the factors specifically emphasized by the legislation when assessing voluntariness. This raises questions about the legal certainty and predictability of legal application, as it becomes difficult to anticipate which circumstances will be considered relevant in each case. The essay also indicates that consent is considered temporary and can be revoked, but there is a lack of clarity about what consent entails. Furthermore, the essay points out that the assessment of rape cases risks becoming arbitrary, and factors other than those established in the legislation may weigh heavily in the court's decisions. This lack of predictability can lead to different legal outcomes in different cases, undermining the legal certainty for both victims and defendants. Finally, it is noted that there is a need for further research in the field, focusing on more legal cases to gain a comprehensiv, Uppsatsen undersöker den svenska lagreformen av våldtäktsbrottet år 2018, som innebar införande av samtyckeslagen och oaktsam våldtäkt som ett nytt brott. Reformen, motiverad delvis av #metoo-rörelsen 2017, fokuserade på att bedöma om deltagandet i en sexuell handling var frivilligt eller inte, i stället för att kräva våld, hot eller utnyttjande som tidigare. Trots lagens tydlighet har rättspraxis visat sig vara spretig när det gäller frågor kring frivillighet och vilka omständigheter som är relevanta för bedömningen. Detta påverkar gärningsmannens uppsåtsbedömning och aktualiserar frågor kring rättssäkerheten i lagens tillämpning. Uppsatsen belyser flera problematiska aspekter kring tolkningen och tillämpningen av våldtäktslagstiftningen i Sverige. Genom granskningen av rättsfall och lagtext framkommer en osäkerhet kring huruvida domstolarna tolkar bestämmelserna på ett konsekvent och förutsebart sätt. Ett återkommande tema är att domstolarna verkar tillmäta andra omständigheter, såsom relationens karaktär och tidigare sexuellt umgänge, större betydelse än de faktorer som lagstiftningen särskilt betonar vid bedömningen av frivillighet. Detta aktualiserar frågor kring rättssäkerheten och förutsebarheten i rättstillämpningen, då det blir svårt att förutse vilka omständigheter som kommer att anses relevanta i varje enskilt fall. Det framgår att samtycke betraktas som något temporärt och kan återkallas, men det finns en bristande klarhet kring vad ett givet samtycke omfattar. Vidare pekar uppsatsen på att bedömningen av våldtäktsfall riskerar att bli godtycklig och att andra faktorer än de som fastställs i lagstiftningen verkar väga tungt i domstolens beslut. Detta innebär en brist i förutsebarhet och kan leda till olika rättstillämpning i olika fall, vilket underminerar rättssäkerheten för både målsägande och den tilltalade. Slutligen konstateras att det finns ett behov av ytterligare undersökningar inom området med fokus på fler rättsfall för att få en mer omfattande

The Swedish doctrine of co-perpetratorship, which explains when perpetrators should be considered to commit crime together, is not regulated in law but have by the legislator been delegated to the courts. In statements of the criminal act charged, co-perpetratorship is expressed as the defendants have acted “together and in concert”. The doctrine has been criticized from a perspective of the rule of law. The critique has focused on issues such as the doctrine’s tenuous and unclear legal support, that the application ena-bles judgements based on collective guilt instead of individual, and the lack of a clear delimitation towards other forms of participation in crime. In recent years, the Supreme Court has issued several rulings concerning co-perpetratorship which have raised the aspect of the rule of law as well as specifying the doctrine. This essay has, based on these precedents analysed the applicable law and the current case law to judge if there are remaining critiques of the application of the co-perpetratorship doctrine and the use of the phrase “together and in concert” that can be made from a perspective of the rule of law and due process. The analysis was made form a starting point in the crime of narcotics smuggling, a crime that often involves several perpetrators. Due to a lack of Supreme Courts decisions, six cases from different Courts of Appeal from 2023 were analysed. The biggest rule of law-concern in the narcotics smuggling cases seems to be the use of formulations such as “alone, or together and in concert with someone” in criminal charges. Through such formulations, the expression loses the specificity it once held as well as limits the accused possibilities to construct an effective defence. The critique concerning sweeping assessments and collective guilt have largely been met by the precedent underlining the requirement of proof on the individual level, proving both actions and “understanding”. The doctrine of co-perpetratorship seems to have, Den svenska medgärningsläran, hur situationer där personer än en ska ses som gärningsmän, inte reglerad i lag utan är av lagstiftaren överlämnat till rättstillämparen. I gärningsbeskrivningar uttrycks medgärningsmannaskap som att de tilltalade har agerat ”tillsammans och i samförstånd”. Medgär-ningsläran har kritiserats från ett rättssäkerhetsperspektiv. Kritiken har rört frågor som det svaga och oklara lagstödet, att begreppets oklarhet öppnat upp för tillämpningen av kollektiv skuld i stället för individuell och den oklara gränsen till andra former av medverkan. De senaste åren har HD avkunnat flera avgöranden som rör medgärning, vilka både lyft rättssäkerhetsaspekten och preciserat medgärningsmannaskapsbegreppet. Denna uppsats har utifrån dessa prejudikat analyserat gällande rätt och samtida praxis för att bedöma huruvida det finns återstående rättssäkerhetsbrister i tillämpningen av medgärningsläran och särskilt användningen av formuleringen ”tillsammans och i samförstånd”. Utgångspunkten för analysen har varit narkotikasmugglingsmål vilka ofta rör situationer med flera gärningsmän. I brist på HD-avgöranden i frågan analyserades sex hovrättsfall från 2023 där gärningsmännens ageranden skett ”tillsammans och i samförstånd”. Den största rättssäkerhetsbristen i narkotikasmugglingsmålen synes vara användningar av typen ”ensam eller tillsammans och i samförstånd med annan”. Genom sådana både förlorar uttrycket den specificering den en gång inneburit och begränsar möjligheten för den tilltalade att effektivt utforma sitt försvar. Den kritik som kretsat kring svepande bedömningar och kollektiv skuld har till stor del blivit bemött i HD:s prejudikat som be-tonar kravet på bevisning på individnivå, både för ageranden och för sam-förstånd. Medverkansläran synes ha utvecklats, från ett fokus på vilken typ av gärning som utförts, till ett fokus på vilken typ av samförstånd eller förståelse som gärningarna utförs i. Kritiken om det oklara lagstödet kan anses obesvarad.

I takt med att samhället utvecklas förändras också våra uppfattningar om yttre skönhet. Med dagens media exponeras vi ständigt för olika värderingar knutna till kropp och utseende vilket medför att allt fler individer utesluts av de närmast ouppnåeliga normer som skapas. Detta utanförskap riskerar att leda till allvarliga fysiska och psykiska problem. Ett av de mest inflytelserika tillvägagångssätten att förmedla dessa ideal är genom reklam. Syftet med denna uppsats är således att på ett kritiskt sätt undersöka den rättsliga regleringen gällande kroppsideal i just reklamvärlden. Detta görs genom att dels undersöka Sveriges självregleringssystem, dels Israels och Frankrikes lagstiftning på området. På så sätt avser uppsatsen att synliggöra juridikens roll för folkhälsan. Uppsatsen kommer fram till att Reklamombudsmannen vakar över vad som är att anse som ett sunt kroppsideal med hjälp av Internationella Handelskammarens regler för reklam och marknadsföringskommunikation. Centralt är vilket intryck reklamen ger, och inte de faktiska förhållandena. Detta görs genom att analysera utformningen av reklamen för att utröna hur skadliga ideal eller beteenden den förmedlar. På så sätt urskiljs ett skiftande utrymme för humoristiska och konstnärliga inslag. Vidare lyfts dilemmat med kvinnliga och manliga kroppsideal samt efterlevnaden av besluten. Något som kan ställas i ljuset av utländsk lagstiftning. Utöver självreglering har Israel och Frankrike ansett att problematiken kräver lagstiftning. Den mest påfallande skillnaden är instrumentet för att fastställa ett osunt kroppsideal. I stället för att ta sikte på genomsnittskonsumenten använder sig Israel och Frankrike av modellers body mass index där Frankrike dessutom ger läkarna utrymme att avvika från dessa. Därutöver lyfts den eventuella skillnad i efterlevnad med hänsyn till den kriminalisering som Frankrike genomfört. Sammanfattningsvis kan konstateras att det svenska rättsläget på området är svårtytt. Det skulle därför v, As society evolves, so do our perceptions of external beauty. With today's media, we are constantly exposed to different values associated with body and appearance, which means that more and more individuals are excluded by the almost unattainable standards that are created. This isolation risks leading to serious physical and mental health problems. One of the most influential ways for communicating these ideals is advertising. The purpose of this paper is thus to critically examine how the legal regulation relates to the body ideals in the advertising world. This is done by examining Sweden's self-regulatory system, in addition to Israel's and France's legislation in the field. In this way, the paper intends to illustrate the impact that legislation has on the public health. The essay concludes that The Swedish Advertising Ombudsman monitors what is to be considered a healthy body image with the help of the International Chamber of Commerce's Advertising and Marketing Communications Code. The key issue is the impression the advertisement gives, and not the actual conditions. This is done by analyzing the design of the advertisement to determine how harmful ideals or behaviors it conveys. In this way, a shifting range of humorous and artistic elements is distinguished. Furthermore, the dilemma of female and male body ideals, as well as compliance with decisions is featured. This can be seen in the light of foreign legislation. In addition to self-regulation, Israel and France have considered that the issue requires legislation. The most striking difference is the instrument for determining an unhealthy body ideal. Instead of targeting the average consumer, Israel and France use the body mass index of models, with France also allowing doctors to deviate from these. Moreover, the potential difference in compliance regarding the criminalization implemented by France is highlighted. In conclusion, the Swedish legal situation in this field is unclear. It would therefore

Både Sveriges rättsväsende och makthavare gjorde avsteg från gällande processrätt på 1600-talet. Den samtida lagstiftningen uppställde stränga regler för rättegången, bevisvärderingen och straffen. Trolldom hade utgjort ett brott enligt lagstiftningen sedan medeltiden. Med förändringar inom rättsväsendet utökades brottet, samtidigt som anklagelser om Blåkullafärder och djävulspakter spred sig över landet. Utländsk rätt påverkade de nyupprättade hovrätterna. Den hårda inkvisitionsprocessen talade om tortyr och rannsakningar. Kyrkan och den värdsliga makten strävade efter att bekämpa det som inte var renlärigt. Dessa var inslag i den hysteri som bröt ut på 1660-talet i Sverige. Under häxprocessernas mest intensiva period i Sverige mellan 1668 och 1676 gjordes avsteg från lagstiftningen för att hantera utmaningarna med fenomenet. Hovrätternas arbete togs över av särskilda trolldomskommissioner, som dömde på plats och verkställde dödsstraffen direkt. De ordinarie bevisreglerna, starkt påverkade av den legala bevisteorins krav på frivilliga erkännanden, myndiga vittnen och annan bevisning än enbart indiciebevisning, frångicks helt. Erkännanden tvingades fram med olaglig tortyr. Barnvittnena och indiciebevisningen blev centrala i trolldomsmålen, där fullgod bevisning generellt var en bristvara. Valen rättfärdigades med flera faktorer, såsom religionen, bevisläget, tilltro till barnens samstämmighet, undantagsförbrytelser och effektivitet. Inte lika uttalade motiv kan ha varit rädsla, påtryckningar och en vilja att lugna ned situationen. Flera nutida forskare talar om masshysteri. Uppsatsen ämnar att närmare undersöka nämnda avsteg från 1600-talets svenska processlagstiftning samt motiven bakom dem, med en rättshistorisk metod ur ett rättsutvecklingsperspektiv., Both the Swedish Judiciary and rulers made deviations from applicable procedural law in the 17th century. The contemporary legislation set up strict rules for the trial, the evaluation of evidence, and the punishment. Sorcery had constituted a criminal offense according to the law since the Middle Ages. With changes within the Judiciary, the crime was expanded, while accusations of journeys to Blåkulla and devil pacts spread across the country. Foreign law affected the newly established Courts of Appeal. The stern Inquisition process spoke of torture and interrogations. The Church and the worldly powers aspired to combat what was not true faith. These were elements of the hysteria that erupted in the 1660s in Sweden. During the most intense period of the witch trials in Sweden between 1668 and 1676, deviations were made from the legislation to handle the challenges brought by the phenomenon. The work of the Courts of Appeal was taken over by special Witchcraft Commissions, which convicted on site and executed the death penalties immediately. The ordinary rules of evidence, heavily affected by requirements of the legal theory of evidence of voluntary confessions, witnesses of legal age and other evidence than solely circumstantial evidence, was completely departed from. Confessions were extorted with illegal torture. The child witnesses and the circumstantial evidence became central to the sorcery cases, where satisfactory evidence in general was a scarce commodity. The choices were justified by several factors, such as the religion, the state of evidence, trust to the concordance of the children, exceptional crimes, and efficiency. Not as pronounced motives may have been fear, pressures, and a will to calm down the situation. Several present-day scholars speak of a mass hysteria. The essay intends to closer investigate mentioned deviations from the Swedish 17th century procedural law and the motives behind them, with a legal history method from a legal development p

För att fullgöra Försvarsmaktens uppgifter är samarbetet mellan civila och militära kompetenser avgörande. Trots Försvarsmaktens arbete med systematisk arbetsmiljö och skapandet av en gemensam värdegrund rapporterar myndigheten om en upplevd ”vi och dom” kultur mellan de civila medarbetarna och de militära officerarna. Syftet med studien är att belysa hur civilanställda uppfattar den militära organisationskulturen och deras förutsättningar att integreras i den. En ökad kunskap om hur civila upplever sin kulturella delaktighet är viktigt för förutsättningarna att bygga en stark organisationskultur, något som kommer att ha stor betydelse i och med Sveriges nya roll som medlem i Nato. Samtalsintervjuer med sju civilanställda på ett regemente genererade det empiriska underlaget som analyserades med stöd av ett analysverktyg baserad på Edgar Scheins organisationskulturmodell. Modellen synliggör organisationskultur på tre nivåer och visade att organisationskultur grundar sig på ett djupare plan än det som syns på ytan. På ett fundamentalt plan rekryterar Försvarsmakten olika typer av individer till de civila befattningarna respektive officersyrket. För att minska upplevelsen av en ”vi och dom”-kultur och integrera civila på ett sätt som de förtjänar behöver integreringen mellan officerare och civila ske på ett djupare plan.

The right to deduct input tax is central to the VAT system. Mixed economic businesses (i.e. businesses conducting both VAT liable and VAT exempt activities) require methods for determining the proportion of deductible input tax. The right to deduct input tax is regulated in chapter 13 of the Swedish VAT Act, which is intended to implement the EU’s VAT Directive. In HFD 2023 ref. 45, the Supreme Administrative Court of Sweden (HFD) concluded that the VAT Act’s provision does not properly implement the VAT Directive’s rules on deduction of input tax in mixed economic businesses. According to HFD, the Swedish rule lacks the required specificity, precision and clarity. Consequently, the relevant provisions of the VAT Directive may be relied upon with direct effect. As a result, the Swedish Tax Agency updated its guidelines on proportional input tax deduction. The purpose of this essay is to examine the consequences of HFD 2023 ref. 45, in order to ascertain which methods Swedish government agencies and courts may apply when determining the deductible portion of input tax in mixed economic businesses. Legal doctrinal research methodology is used to analyse the Swedish VAT Act and the Swedish Tax Agency’s updated guidelines on its application. The analysis is centred around principles of EU law that dictate the relationship between Union law and the law of Member States. This essay concludes that mixed businesses in Sweden may continue to rely on the provision of the VAT Act. As a result, the Swedish Tax Agency and national courts may be required to apply a provision of the VAT Act that has been found to violate EU law. How the deductible portion of input tax is to be determined by application of the VAT Act is highly unclear. This essay has not been able to ascertain how national authorities and courts should act in such cases. Therefore, it has not been possible to conclude whether the Swedish Tax Agency’s guidelines are compatible with EU law. However, it is evident th, En central del av det mervärdesskatterättsliga systemet är rätten till avdrag för ingående mervärdesskatt. Näringsidkare som bedriver blandad ekonomisk verksamhet behöver metoder för att fastställa hur stor andel av den ingående mervärdesskatten som är avdragsgill. Rätten till avdrag regleras i 13 kap. ML, som genomför bestämmelser i EU:s mervärdesskattedirektiv. I HFD 2023 ref. 45 underkände HFD den svenska implementeringen av mervärdesskattedirektivets regler om uppdelning av ingående mervärdesskatt i en blandad ekonomisk verksamhet. Enligt HFD brister den svenska bestämmelsen i tydlighet, precision och klarhet. Därför får de aktuella bestämmelserna i mervärdesskattedirektivet åberopas med direkt effekt. Skatteverket uppdaterade med anledning av domen sitt rättsliga ställningstagande om uppdelning av ingående mervärdesskatt. Syftet med denna uppsats är att utreda konsekvenserna av HFD 2023 ref. 45, närmare bestämt vilka beräkningsmetoder som svenska myndigheter och domstolar får tillämpa för att fördela ingående mervärdesskatt i en blandad ekonomisk verksamhet. Med tillämpning av en rättsdogmatisk metod analyseras den svenska lagstiftningen och Skatteverkets uppdaterade syn på hur lagen ska tillämpas. Analysen fokuserar på EU-rättsliga principer om förhållandet mellan nationell rätt och EU-rätt. Utifrån analysen dras slutsatsen att den enskilde fortsatt får välja att stödja sig på ML. Därför kan det uppstå situationer där Skatteverket och nationella domstolar måste tillämpa bestämmelsen i ML, trots att denna har funnits strida mot EU-rätten. Hur uppdelningen av ingående mervärdesskatt ska göras om den enskilde inte åberopar direkt effekt av mervärdesskattedirektivet är högst oklart. Det har inte varit möjligt att utreda hur nationella myndigheter och domstolar ska förhålla sig till en sådan situation. Det går därför inte heller att dra några säkra slutsatser om huruvida Skatteverkets ställningstagande är förenligt med EU-rätten. Samtidigt måste en uppdelning av de

During the year 2015 so called competence deportations became a phenomenon because of several verdicts from the Migration Court of Appeal. The meaning of the expression is that immigrants were denied continued work permits because of minor flaws in their applications. These flaws consisted of too little income compared to the boundary set up by the Swedish Migration Agency, lack of insurance or that the income did not meet the level of pay required in the relevant collective agreement. Legislative amendments were introduced to reduce the occurrence of competence deportations and has led to a decrease in competence deportations. The combination of the precedents set by the court and the legislative amendments can be seen as a good example of effective legislation that has handled the issue quite well. A consequence of the legislative amendments is that the application process takes even more time than previously because the new rules are more complicated than before. A revised version of an EU directive can change the rules yet again. The original directive from 2011 has been revised to improve the rules and the conditions for third-country workers in the EU. The focus of the revision is to shorten the application procedure, but the revision can also come to change the assessment made during the application process for work permits. The news would amount to that the specific circumstances of the case and the principle of proportionality should be considered when an application is rejected, when it is appropriate. The directive can therefore bring new legislative changes in this legal area and reduce the risk of competence deportations occurring., Kompetensutvisningar blev ett fenomen under 2015 i samband med ett antal rättsfall från Migrationsöverdomstolen. Innebörden var att personer med uppehållstillstånd på grund av arbete fick avslag på sina ansökningar om förlängning av sina uppehållstillstånd på grund av mindre brister. Bristerna utgjordes bland annat av att lönen inte hade nått upp till försörjningskravet uppställt av Migrationsverket, försäkringar saknades eller att lönen understeg en kollektivavtalsenlig nivå. Lagändringar introducerades därför för att motverka förekomsten av kompetensutvisningar och har bidragit till att kompetensutvisningar inte förekommer i lika stor utsträckning längre. Generellt kan kombinationen av rättspraxis och lagändringarna ses som ett bra exempel på effektiv lagstiftning och en positiv rättsutveckling som verkar ha fått bukt på problemet. En konsekvens av lagändringarna har dock blivit att ansökningsförfarandet tar ännu längre tid än tidigare eftersom reglerna blivit mer komplicerade. En omarbetning av ett direktiv från EU kan nu komma att förändra reglerna ytterligare. Det ursprungliga direktivet från 2011 har arbetats om för att förbättra reglerna och därigenom också förutsättningarna för tredjelandsmedborgare som arbetar inom EU. Framför allt ska ansökningsförfarandena förkortas, men det innehåller även en ändring som kan komma att påverka bedömningen vid ansökningar om uppehållstillstånd på grund av arbete. Nyheten innebär att omständigheterna i ärendet och proportionalitetsprincipen ska beaktas vid ett avslag av en sådan ansökan, när så är lämpligt. Direktivet kan därför innebära ytterligare förändringar av lagstiftningen på området och bidra till att minska risken för att kompetensutvisningar sker.

The 56th and 57th chapters in the Swedish Income Tax Act entails special tax regulations for shareholders in closed companies which aims to counteract unauthorized circumvention of tax law. The normal tax rules must be applied if non-active shareholders own a sufficiently large share in the company. In that case, the “outsider rule”, which can be found in the fifth paragraph in the 57th chapter may be applicable. This is not the case, however, if the external shareholders engage in same or similar activities within other closed companies. The thesis investigates the interaction between the outsider rule and provisions regarding similar activities. Due to the lack of clear definitions in statutory text and preparatory works, guidance is derived from case law. The Supreme Administrative Court (HFD) previously took a restrictive stance on defining outsider ownership related to similar activities. However, this changed with the judgement HFD 2023 ref. 11, which introduced the consideration of additional circumstances, particularly if the risk of income conversion is low. This suggests that HFD interpreted the rules based on their intended purpose rather than literal wording. On February 20th, 2024, the Council for Advance Tax Rulings (SRN) issued a preliminary ruling similar to HFD 2023 ref. 11, but with a notable distinction: the outsider ownership held shares both directly and indirectly in the closed company. Consequently, the company was deemed to engage in similar activities, rendering the outsider rule inapplicable. SRN's assessment does not align with the precedent set by HFD 2023 ref. 11, as the council did not consider the low risk of income conversion as significant. This ambiguous legal interpretation is criticized in the thesis based on the principle of legality in tax law, which requires predictability for taxpayers. SRN's assessment indicates that the legal situation is not sufficiently predictable, highlighting the need for HFD to clarify the relationship, Syftet med de särskilda fåmansföretagsreglerna i 56–57 kap. IL är att motverka obehöriga kringgåenden av skattelag. De vanliga skattereglerna ska tilllämpas om icke verksamma delägare, utomstående, äger tillräckligt stor del i företaget. Då kan den s.k. utomståenderegeln i 57 kap. 5 § IL bli tillämplig. Så är dock inte fallet om utomstående delägare bedriver samma eller likartad verksamhet i ett annat fåmansföretag. Uppsatsen utreder hur utomståenderegeln och bestämmelsen om samma eller likartad verksamhet förhåller sig till varandra. Eftersom lagtexten och förarbeten inte definierar rekvisiten får vägledning sökas utifrån rättspraxis. HFD har tidigare varit restriktiv i sin bedömning av vad som är att anse som ett utomstående ägande enligt reglerna om samma eller likartad verksamhet, något som ändrats genom HFD 2023 ref. 11. I målet öppnade HFD upp för att ytterligare omständigheter kan tillmätas betydelse vid bedömningen – om den reella risken för inkomstomvandling är låg. Det blir tydligt att HFD i sitt senaste mål tolkat reglerna utifrån dess syfte och inte enligt lagens ordalydelse. Den 20 februari 2024 kom Skatterättsnämnden med ett förhandsbesked i ett mål där omständigheterna på många sätt liknade HFD 2023 ref. 11. Skillnaden var att det utomstående ägandet innehaft aktier i fåmansföretaget både direkt och indirekt. Den omständigheten medförde att företaget ansågs bedriva samma eller likartad verksamhet, varför utomståenderegeln inte kunde tillämpas. Slutsatsen är att SRN:s bedömning inte överensstämmer med prejudikatet i HFD 2023 ref 11, eftersom nämnden inte tillmätt det faktum att risken för inkomstomvandling varit låg någon betydelse. Det oklara rättsläget vid tolkning av bestämmelserna kritiseras i uppsatsen utifrån den skatterättsliga legalitetsprincipen innefattat dess krav på att reglerna ska vara förutsebara för den skattskyldige. SRN:s bedömning i 2024 års mål indikerar tydligt att rättsläget inte är tillräckligt förutsebart och det därför vore öns

Frågan om utländska direktinvesteringar och främmande staters inflytande i Sveriges känsliga angelägenheter är en som aktualiserats mycket på senare år, inte minst på grund av det alltmer ansträngda omvärldsläget. Den första december 2023 antogs UDI-lagen, som ger möjlighet att granska investeringar i svensk skyddsvärd verksamhet, och eventuellt förbjuda dem, om de anses kunna vara potentiellt skadliga. Lagstiftningen är starkt politiskt präglad och balanserar två känsliga intressen, nämligen intresset av ett öppet investeringsklimat och intresset av att skydda känsliga verksamheter mot skadliga investeringar. UDI-lagen är mycket omfattande och drabbar många investerare och investeringsobjekt. En central aspekt av lagen är den obligatoriska anmälningsskyldighet som tillfaller investerare. Denna anmälningsskyldighet är vad uppsatsen granskar, och utreder huruvida den är ändamålsenlig. I uppsatsen avhandlas UDI-lagens funktionssätt, bakgrund, syfte och, i närmare detalj, anmälningsskyldigheten. Anmälningsskyldigheten granskas utifrån fem aspekter, nämligen verksamhetsomfånget, ordningen om tröskelvärden, inkråmsöverlåtelser, upplysningsplikten och omfånget av investerare anmälningsskyldigheten tillfaller. Uppsatsen bygger på den rättsdogmatiska metoden, och materialet består till stor del propositionen och lagen i sig, eftersom mängden litteratur på området är mycket begränsad. Analysen landar i en tveeggad slutsats om att anmälningsplikten är ändamålsenligt utformad i vissa avseenden, men att i andra avseenden är den strängare utformad än vad lagens syfte kan motivera. På vissa ställen landar analysen dessutom i att det inte går att dra några slutsatser på det resultat som uppsatsen kommit till., The issue of foreign direct investments and the influence of foreign states in Sweden's sensitive affairs has been brought to the forefront in recent years, not least due to the increasingly strained global situation. On De-cember 1 2023, the Foreign Direct Investment Act (UDI-lagen) was adopt-ed, allowing for the audit of investments in Swedish companies preforming sensitive activities and the potential prohibition of those deemed harmful. The legislation is heavily politically influenced and balances two sensitive interests: the interest in maintaining an open investment climate and the interest in protecting companies preforming sensetive activites from harm-ful investments. The Foreign Direct Investment Act is extensive and im-pacts many actors. A central aspect of the law is the mandatory notification requirement imposed on investors. This notification requirement is what the thesis examines, investigating whether its construction is appropriate in regard to the purpose of the law. The thesis discusses the functionality, background, and purpose of the Foreign Direct Investment Act, and, in more detail, the notification requirement. The notification requirement is examined from five aspects: the scope of activities, the order of threshold values, asset transfers, the duty of disclosure, and the scope of investors subject to the notification requirement. The thesis is based on the legal dogmatic method, and the material consists largely of the government bill and the law itself, as the amount of literature on the subject is very limited at this moment. The analysis comes to the two-edged conclusion that the notification re-quirement is appropriate in some respects but in other respects is more strict than what the law's purpose can justify. In some places, the analysis also concludes that no definitive conclusions can be drawn based on the results the thesis has reached.

Sweden has long pursued a restrictive alcohol policy. Sweden is also a member of the European Union, where the the free movement of goods is a general principle. This dividing line has resulted in Sweden getting to retain a retail monopoly (Systembolaget), however the possibility for Swedes to privately import alcoholic beverages for their private consumption was introduced. In 2023, the Swedish Supreme Court delivered its judgement in the Winefinder case, and some ambiguities regarding the possibility of private import were clarified. The essay was based on research questions about how far-reaching the legal possibilities for private import are, the importance of relationships between seller, buyer and transporter; and to what extent these provisions can be used to design business activities that mimic retail sale without being legally classified as just retail sale. The method for answering these questions consisted of the legal-dogmatic and the EU legal method, and the material consisted mainly of Swedish legislation, and its preparatory works, and Swedish precedential cases in combination with EU primary law and cases from the European Court of Justice. The paper found that the legal possibilities for private import are far-reaching. Specifically, it was found that the current law means that the possibility of conducting activities similar to, and competing with, the retail sale of alcohol should be possible in a geographically limited area in the vicinity of Denmark. The analysis of compliance with EU law concludes that certain measures regulating the forms of private imports of alcohol likely constitute barriers to trade, but that it is probable that the European Court of Justice would leave the proportionality and purposefulness assessments to Swedish courts in such a case., Sverige har under lång tid haft en restriktiv alkoholpolitik. Sverige är också medlem i Europeiska unionen, där huvudregeln är fri rörlighet av varor. Denna skiljelinje har inneburit att Sverige visserligen fått behålla ett detaljhandelsmonopol (Systembolaget), men också att en möjlighet för svenskar att privat importera alkoholhaltiga drycker för eget bruk införts. År 2023 lämnade Högsta domstolen sitt domslut i Winefinder-målet, och en del oklarheter angående möjligheten till privatinförsel reddes ut. Uppsatsen utgick utifrån frågeställningar om hur långtgående förutsättningarna för privatinförsel är, betydelsen av relationer mellan säljare, köpare samt transportör; samt till vilken grad dessa bestämmelser kan nyttjas för att utforma verksamheter som efterliknar detaljhandel utan att juridiskt klassas som just detaljhandel. Metoden för att besvara dessa frågeställningar bestod av rättsdogmatisk samt EU-rättslig metod, och materialet bestod främst av svensk lagstiftning, dess förarbeten samt prejudicerande domar i kombination med EU-rättslig primärrätt samt mål från EU-domstolen. Uppsatsen fann att förutsättningarna för privatinförsel är långtgående. Konkret fanns att den gällande rätten innebär att möjligheten att driva verksamhet som liknar, samt konkurrerar med, detaljhandeln av alkohol bör vara möjlig i ett geografiskt begränsat område i närheten av Danmark. Analysen angående överensstämmelse med EU-rätten landar i att vissa hämmande åtgärder rörande privatinförsels former förmodligen utgör handelshinder, men att det i så fall är troligt att EU-domstolen, om den fått ta ställning till dessa, hade lämnat proportionalitets- och ändamålsenlighetsprövning åt svenska domstolar.

Det vita snuset har varit ett hett samtalsämne sedan det introducerades. Nyligen har en diskussion om produktens framtid tagit fart då det indikerats att EU skulle kunna förbjuda nikotinsnuset. Syftet med denna uppsats är att analysera hur diskussionen ser ut i dagsläget samt de argument som framförs. Det vita snuset introducerades i Sverige år 2016 och år 2022 trädde en lag i kraft för att reglera produkten. Sedan dess har en SOU presenterats som föreslår skärpta regler och ett förbud för bruk i skolan. Däremot har det inte lagts fram något förslag om ett totalförbud mot nikotinsnuset och baserat på olika politikers ställningstagande verkar det inte finnas ett intresse för ett sådant förbud. Det skiljer sig från kommissionens ställningstagande som enligt en läckt rapport är för införandet av ett förbud i unionen. Följden av den läckta rapporten har varit att flertalet aktörer engagerat sig i debatten. Intresseorganisationer mot tobak och nikotin är för ett förbud medan tobaksföretag och majoriteten av de svenska invånare som uttalat sig är emot. Argument som används för ett förbud är bland annat att skydda folkhälsan men skeptiker hävdar även att det kan vara gynnsamt skattemässigt. På andra sidan framförs argument om att det vita snuset är mindre farligt för hälsan i jämförelse med tobaksprodukter, att ett förbud skulle leda till en större svart marknad och att individer själva ska kunna göra en riskbedömning för vad de vill bruka. I debatten diskuteras även huruvida det vita snuset ska klassificeras som tobaksfritt eller ej. De slutsatser som kan dras är att den stora diskussion som råder kan visa på att det vita snuset numer omfattas av snusets traditionellt starka ställning i Sverige. Sedan kan argumenten som används i diskussionen ofta kritiseras för att bygga på relativt svag forskning. Däremot kan argumenten mycket väl utvecklas med tiden, beroende på hur aktuellt ett förbud blir. Detsamma gäller retoriken angående om det vita snuset bör klassificeras tobaks, Nicotine pouches have been subject of debate since the introduction on the Swedish market in year 2016. A discussion regarding the future of the product has recently emerged as indications show that the EU might decide to prohibit nicotine pouches. The purpose of this essay is to analyse the current discussion and the related arguments. In the year 2022 a law was established to regulate nicotine pouches in Sweden. A Swedish Government Official Report has recently been conducted and the outcome proposes stricter rules and a product ban in schools. So far, a full prohibition of the product has not been suggested as the political interest in such a ban has been non-existent. According to a leaked report the European Commission has a different opinion and is working for the introduction of a ban in the Union. This report has triggered engagement from several actors. Interest organisations are in favour of a ban, while the tobacco industry and the majority of the Swedish population are against it. One argument in favour of the ban is related to the protection of the public health and another would be to protect the income from existing tobacco taxes. The arguments against include that nicotine pouches are relatively harmless compared with tobacco products, a ban would lead to an increased black market, and it should be up to the single individual to decide if he/she wants to use a potentially harmful product. An additional discussion revolves around whether nicotine pouches should be classified as tobacco-free. There are several conclusions that can be drawn from this essay. Firstly, the heated debate is a sign of how nicotine pouches has become part of the Swedish culture. Secondly, the arguments can often be criticised for being based on relatively weak research. Lastly, the decision to classify nicotine pouches as tobacco-free might change if a ban is presented.

År 2003 såldes Jim Rousks hem på exekutiv auktion för en skuld om 6 721 kr. Tio år senare fälldes Sverige i Europadomstolen för att ha kränkt Jim Rousks rätt till hem och egendom vid utmätningen, försäljningen och den efterföljande avhysningen. Europadomstolen kritiserade särskilt att Sverige inte beaktat Rousks intressen tillräckligt i proportionalitetsbedömningar och att utsökningsprocessen saknat tillräckliga processuella rättssäkerhetsgarantier. Denna uppsats syftar till att undersöka vilka krav artikel 8 och artikel 1 TP 1 EKMR ställer på svensk utsökningsrätt vid utsökning av bostadsfastigheter och om Sverige idag lever upp till dessa krav. Uppsatsen består av en rättsdogmatisk studie av svensk utsökningsrätt och EKMR följt av en analys av förhållandet mellan dem. För att ett ingrepp i rätten till hem och egendom, ex. utsökning, ska vara tillåtet kräver EKMR att det har lagstöd, ett legitimt syfte och att det är proportionerligt. Proportionalitetskravet tar sig uttryck bland annat som ett krav på processuella rättssäkerhetsgarantier som garanterar att den enskildes intressen beaktas tillräckligt i utsökningsprocessen. I svensk utsökningsrätt görs proportionalitetsbedömningar med beaktande av EKMR vid beslut om utmätning. Längre fram i utsökningsprocessen, vid exekutiv försäljning och avhysning, är utrymmet för proportionalitetsbedömningar mer begränsat. Rouskavgörandet har främst fått genomslag vid utmätning trots att domen rör hela utsökningsförfarandet. Kronofogdemyndigheten (KFM) har genomfört vissa förändringar av sina arbetsrutiner, men förslag om införande av mer omfattande processuella rättssäkerhetsgarantier har lämnats utan avseende av regeringen. Det är visserligen svårt att ur fallet Rousk utläsa ett fördömande av särskilda utsökningsrättsliga regler, men det finns utrymme att ifrågasätta om Sverige idag lever upp till Europadomstolens däri ställda krav. Jag argumenterar för att Sverige bör införa ytterligare processuella rättssäkerhetsgarantier för, In 2003, Jim Rousk’s home was sold at executive auction to enforce a debt of 6 721 SEK. Ten years later, Sweden was held responsible in the European Court of Human Rights (ECtHR) for violating Jim Rousk’s right to his property and home during the attachment, sale, and ensuing eviction. The ECtHR criticized Sweden for not sufficiently considering Rousk’s interests and for not providing satisfactory procedural safeguards throughout the enforcement proceedings. This paper examines the requirements encoded in article 8 and article 1 protocol 1 of the European Convention on Human Rights (ECHR) applicable to debt enforcement through attachment, sale, and eviction from a debtor’s home, and whether Sweden currently fulfills these requirements. The paper consists of a legal dogmatic study of Swedish insolvency law and the ECHR, followed by an analysis of the relationship between the two. For an interference with the rights to property and home under the ECHR – e.g. debt enforcement – to be permissible, it must be in accordance with the law, serve a legitimate interest and be proportionate. This proportionality requirement implies a need for procedural safeguards in order to ensure that the individual’s interests are sufficiently considered throughout enforcement proceedings. Swedish insolvency law includes proportionality tests prior to attachment of a home but provides less opportunity to account for the proportionality of the subsequent sale and, if applicable, eviction. The Rousk judgement has mainly affected attachments despite concerning the entire debt enforcement process. The Swedish Enforcement Agency (Kronofogdemyndigheten) has since made some changes to its enforcement proceedings, but suggestions for broader procedural safeguards have been left out of proposals for new insolvency legislation by the government. Despite the fragmented nature of the criticisms in the Rousk case, there is cause to question whether current Swedish insolvency law complies with the ECHR.

Om anticipatoriskt självförsvar är lagligt eller inte har diskuterats flera årtionden men frågan om det borde vara lagligt har inte fått samma uppmärksamhet. Denna uppsats analyserar strukturen på sex argument, tre för och tre mot, som förekommer i debatten om anticipatoriskt självförsvar. Förhoppningen är att kunna bidra till en mer rationell diskussion av ämnet. De tre argumenten för anticipatoriskt självförsvar är att staten blir en lätt måltavla, att hot har tagit en ny form och rättvisa i säkerhetsrådet. Argumentet om att stater blir en lätt måltavla grundar sig i att stater har ett ansvar att skydda sin befolkning. Argumentet fungerar väl gällande specifika aktioner för att stoppa specifika attacker men gällande tanken om att använda anticipatoriskt självförsvar som ett sätt att förbättra sina chanser i en uppkommande väpnad konflikt behöver det lite mer arbete. Det andra argumentet, att våld mot stater tagit en ny form, är baserat på att stater behöver kunna försvarar sig själva mot terrorism. Argumentet är logiskt giltigt men gör det stora antagandet att stater inte kan försvara sig mot terrorism med andra medel än våld, vilket försvagar argumentet. Det tredje argumentet för anticipatoriskt självförsvar kritiserar säkerhetsrådets förmåga att skydda alla stater jämlikt. Det konstaterar att ett anticipatoriskt självförsvar måste tillåtas eftersom alla stater bör ha samma möjlighet till skydd. Om inte så kommer endast de stater som får hoten mot dem erkända av säkerhetsrådet ha möjlighet till ett anticipatoriskt försvar. De uppställda slutledningarna i detta argument hänger dock inte riktigt ihop och argumentet är därför inte logiskt giltigt. Argumenten mot anticipatoriskt självförsvar är våldsförbudets effektivitet, att osäkerhet kring vad som gäller leder till orättvisa och att våld föder våld. Det första argumentet mot, om våldsförbudets effektivitet, argumenterar att anticipatoriskt självförsvar är ett kryphål som kan utnyttjas för att komma runt våldsförbu, Whether anticipatory self-defence is legal or not has been a topic of discussion for many decades but the debate whether it should be legal hasn’t gotten as much attention. This essay analyses the structure of three arguments supporting and three opposing that anticipatory self-defence should be legal with the hope of contributing to a more rational debate on the topic. The arguments supporting anticipatory self-defence are the sitting duck argument, that threats have taken a new form and the fairness of the security council. The sitting duck argument is based on states having an obligation to protect their own citizens and the argument works well regarding specific attacks. However, regarding anticipatory action as a way to better their chances in an approaching conflict, the argument needs a bit more work. The second argument, about new threats, is based on states’ need to be able to protect themselves against terrorism. This argument is logically complete but makes the large assumption that states cannot protect themselves against terrorism without armed force. The third supporting argument critiques the Security Council’s ability to protect all states equally. It states that, since all states should have the same opportunity for protection, anticipatory self-defence must be allowed. Otherwise, only the states that get their matter accepted by the Security Council will have the possibility for anticipatory action. The syllogisms in this argument aren’t entirely connected, causing the argument to not be logically complete. The opposing arguments are that anticipatory self-defence would weaken the prohibition of the use of force, that uncertainty causes injustice and that violence feeds violence. The first opposing argument, about the efficiency of the prohibition of the use of force, argues that anticipatory self-defence is a loophole which can be misused. This would lead to more violence in the world. The second argument, that uncertainty causes injustice, states

Mellan 1934 och 1975 steriliserades över 60 000 personer och en övervä-gande majoritet av dem var kvinnor. Den lagstiftning som låg till grund för ingreppen hade som syfte att förhindra ”mindervärdiga individer” från att bli föräldrar. I flera fall skedde steriliseringen utan ett frivilligt samtycke från pa-tienten. Uppsatsen syftar till att skapa en förståelse för varför och hur en så-dan lag kunde röstas igenom i Sveriges riksdag. Då de flesta av offren för lagstiftningen var kvinnor fokuserar uppsatsen på att analysera de kvinnliga ledamöternas åsikter. Frågeställningarna som uppsatsen besvarar är vad de kvinnliga riksdagsledamöterna ansåg om steriliseringslagstiftningen samt var-för de hade dessa åsikter. För att undersöka hur steriliseringslagstiftningen uppkom och utvecklades har en rättshistorisk metod använts. Då uppsatsen inkluderar en analys av hur dåtidens ideal och sociala normer påverkade lagstiftarnas åsikter har även en genusrättslig metod nyttjats. Dessutom diskuteras rättspositivism för att få en förståelse för hur riksdagsledamöterna såg på rätten. Uppsatsen bygger på information från rättskällor såsom förarbeten men övrigt historiskt material, exempelvis tidningsartiklar, har också använts. Materialet består vidare av idéhistorisk forskning om steriliseringslagstiftningen. Informationen om riks-dagskvinnorna och dåtidens ideal har begränsats då uppsatsen har en ord-gräns. Genom en analys av kvinnornas partitillhörighet, tillägg i steriliseringsdebat-ten och övriga engagemang går det att urskilja flera riksdagskvinnor som var för steriliseringslagstiftningen. Vissa av dem motionerade dessutom för att utvidga lagen ytterligare. Uppsatsen diskuterar förklaringar för detta såsom rasbiologins status som vetenskap, avsaknad av mänskliga rättigheter och att kvinnorörelsen själv drev steriliseringsfrågan. Samtidigt lyfter uppsatsen det faktum att det fanns flera riksdagskvinnor som inte deltog i steriliseringsde-batten och därför inte nödvändigtvis var fö, Between 1934 and 1975 over 60 000 individuals were sterilized in Sweden and a predominant majority of the patients were female. The legislation which allowed these procedures intended to prevent “inferior individuals” from hav-ing children. In many cases, the operations took place without voluntary con-sent from the patients. The purpose of the thesis is to understand why this law was passed by the Swedish parliament. Since most of the victims of the legis-lation were female, the thesis answers the questions of what the female par-liament members thought about the law and why they held this opinion. To research how the sterilization legislation developed in Sweden the method-ology of legal history was used. A gender-legal method has also been utilized to analyze how social norms impacted the legislator’s opinions. Legal positiv-ism is also discussed, since the thesis examinates the legislator’s view of the law. Sources of law, such as legislative history, is used along with other his-torical materials like newspaper articles from the examined period. The thesis also employs intellectual historical research as a source. Because of the word count constraints, information about the social norms of the time and facts about the parliamentarians have been limited. Through an analysis of the female legislator’s party affiliations, contributions in the debate about sterilizations and other engagements, it is apparent that there were several female parliamentarians who supported the sterilization legislation. Many of the women in parliament 1941 even supported to extend the law further. Several explanations for this are discussed in the thesis such as the fact that during this time, eugenics were considered a respected science in Sweden. There was also a lack of human rights protected by law and parts of the Swedish women’s movement itself campaigned for sterilization legisla-tion. However, the thesis also notes that there were female parliamentarians who did not participate

Sjukvårdspersonal riskerar att hamna i situationer där samtycke för ett medicinskt ingrepp inte kan inhämtas på grund av att patienten befinner sig i ett medvetslöst tillstånd. Vid givande av vård krävs som utgångspunkt alltid patientens samtycke, vilket är något som i praktiken inte alltid är möjligt. I akuta och allvarliga fall ingriper sjukvårdspersonal med stöd av 4 kap. 4 § PL när patientens vilja inte kan utredas. Hur ser det emellertid ut i situationer där det inte finns en akut fara som allvarligt hotar patientens liv eller hälsa? I sådana fall får vård ges utan samtycke från patienten med stöd av den allmänna nödbestämmelsen i 24 kap. 4 § BrB. Bestämmelsen tillämpas vid givandet av vård som inte är av akut karaktär samt vid givandet av fortlöpande vård till patienter som varaktigt saknar förmåga att ta ställning till behandlingarna. Hur den allmänna nödbestämmelsen tillämpas på hälso- och sjukvårdsområdet är emellertid osäkert. Läkare uppfattar det nuvarande rättsläget som oroande och är i behov av tydliggörande. Nödbestämmelsens gråzon ger potentiellt upphov till två negativa konsekvenser; (1) Sjukvårdspersonal kan dra sig för att ingripa i avsaknad av samtycke på grund av rädslan att kunna hållas straffrättsligt ansvariga vid givandet av vård till medvetslösa. (2) Vidare kan medvetslösa patienter gå miste om värdefull vård. I praktiken har det emellertid utvecklats ett tillvägagångssätt genom användandet av hypotetiskt samtycke inom vården. Sjukvårdspersonal ingriper när det kan antas att patienten skulle ha samtyckt till behandlingen om hen hade kunnat. Hypotetiskt samtycke tillhör å andra sidan straffrättens mer omdebatterade ämnen, vilket gör det oklart ifall en domstol hade använt sig av principen som en omständighet i försvarlighetsbedömningen. Det är av särskild relevans för uppsatsens syfte att utforska hur en intresseavvägning går till inom vården. Skyddsintressena liv och hälsa vägs emot patientens rätt till självbestämmande och kroppsliga integr, Daily, medical personnel risk finding themselves in situations where consent for a medical procedure cannot be obtained due to the patient being in an unconscious state. According to Swedish law patient consent is always required before providing medical care, yet is something that is not always possible in practice. In acute and serious cases, medical personnel intervene under the support of Chapter 4, Section 4 of the Patient Act when the patient’s consent cannot be determined. However, what about situations where there is no acute danger seriously threatening the patient’s life or health? In such cases, care can be provided without the patient’s consent under the support of the general emergency provision in Chapter 24, Section 4 of the Penal Code. This provision applies when providing non-acute medical care as well as ongoing medical care for patients who permanently lack the ability to make decisions about their treatments. However, how the general emergency provision is applied in the healthcare field remains uncertain. Doctors perceive the current legal situation as concerning and in need of clarification. The gray area of the emergency provision can potentially create two negative consequences. Firstly, medical personnel may hesitate to intervene in the absence of consent due to the fear of being held criminally liable for providing medical care to unconscious patients. Secondly, unconscious patients may miss out on necessary care. In practice, however, an approach has developed using hypothetical consent in healthcare. Medical personnel give medical care when it can be assumed that the patient would have consented to the treatment if they had been able to. Hypothetical consent, on the other hand, belongs to the more controversial topics of criminal law, making it unclear whether a court would accept the principle as a factor in the assessment of justifiability. It is particularly relevant to the purpose of the thesis to explore how a conflict of interest oc

In 2012 a decision was made that half of the defence logistic organisation and personel in the Swedisch Armed Forces (SAF) should move to the Swedish Defence Materiel Administration (FMV). This decision was made after a period of downsizing the SAF and the purpose was shifted from national defence to international EU, UN and NATO commitments. Approximately 1 500 individuals working in logistics were moved from the SAF to FMV. In 2017 a new decision was made and the same number was now moved back to the SAF with the enclosed responsibilities. The purpsose of the Swedish defence was again shifted back to national defence and growth. This case study is about explaining why these governmental decisions were made, only five years apart. The onset of the study is to use Allison´s models of rational actor and governmental politics. With the base of these two models compare them using the method of Blatter&Haverland´s congruens analysis to decide which explanation would suit best. In the study I have concluded that both the rational actor and the governmental model can together explain why these two decisions were made and that the models in fact complete each other.

The assessment on whether there is a causal link between the perpetrators actions and an effect is a question that mostly discussed in judicial litera-ture. Recently, The Supreme Court delivered a judgment with the case number B 3014-23 on January 16, 2024, regarding this matter. It was named “The Cause of Death”. In the judgement, the Supreme Court clari-fies how to handle competing and cooperative causes of a person´s death. Firstly, the defendant´s action must be a contributing cause to the effect. Secondly, the action must be of significant kind. Judicial researchers Strahl and Jareborg and their respective theories are used as a complement to the requirements given in the judgment. A hypo-thetical test can be used to determine how meaningful a cause appears to be. The defendant can still be held responsible despite there being multiple causes to the death. This is because of cumulation of the causes. However, the premise is always what happened in the concrete case. The action must also be of significant kind, or in other words, relevant. Some guidance can be taken from the theory of culpability of the deed. Therefore, actions which are too remote in relation to the outcome are excluded. The evidentiary requirement in criminal cases, beyond reasonable doubt, consists of a requirement for sufficient investigation by the prosecutor. This can either be interpreted as a completeness or robustness requirement. De-pending on how the requirement is understood, “The Cause of Death” can have different consequences on how the prosecutor does conduct the inves-tigation. The amount of investigation needed in relation to “contributing cause” and “significant kind” is lower regarding robustness in contrast to its’ completeness. In conclusion, the Supreme Court´s judgment is short and relatively unclear about how the specifically stated requirements should be understood and applied in criminal law. However, the judgment and understanding of caus-al links becomes clearer when, Bedömningen av om det föreligger orsakssamband mellan gärningsmannens handlande och en följd är en fråga som mestadels har diskuterats i juridisk doktrin. Den 16 januari 2024 avkunnade HD dom i mål B 3014-23 och namngav den ”Dödsorsaken”. I domen diskuteras vilka krav som ställs på orsaksrekvisitet för att kunna avgöra om en person har orsakat ett döds-fall. HD konstaterar att det vid konkurrerande och samverkande skadeorsaker är tillräckligt att den tilltalades gärning är en bidragande orsak till följ-den och att den är av beaktansvärt slag. I denna utredande text studeras dessa krav i detalj och kompletteras med Strahls och Jareborgs teorier kring orsakssamband. Ett hypotetiskt prov kan användas för att urskilja hur väsentlig en orsak är. Den tilltalade kan fortfarande vara ansvarig för ett dödsfall trots att det föreligger flera orsaker till följden eftersom orsakerna kumuleras. Utgångspunkten är alltid i vad som faktiskt har hänt. Gärningsmannens handlande ska vara av beaktansvärt slag, det vill säga relevant. Viss vägledning kan tas från teorin om gärningsculpa för att utesluta alltför avlägsna åtgärder i relation till följden. Beviskravet i brottmål, ställt utom rimligt tvivel, innehåller ett krav på tillräcklig utredning. Å ena sidan kan det förstås som ett krav på fullständig-het, å andra sidan som ett robusthetskrav. Slutligen kan dessa även kombin-eras. Beroende på vilken tolkning som görs får de framförda kraven i ”Dödsorsaken” olika stor betydelse och olika konsekvenser för hur åklaga-ren kan bedriva förundersökningen. Mängden behövlig utredning kring bidragande orsak och beaktansvärt slag är lägre i relation till utredningens robusthet i jämförelse med dess fullständighet. Slutsatsen som kan dras är att HD:s dom är kort och någorlunda otydlig kring hur rättens framförda krav ska förstås och tillämpas. Efter komplette-ring med hjälp av doktrinen är det tydligare hur HD menar att orsakssam-bandet ska förstås i praktiken. Även om riksåklagarens begäran om

The digital market has pushed the development of competition law. The ques- tion has arisen whether current competition rules can preserve and protect competition and consumers in digital markets, especially considering the rise of digital giants like Google. This issue was particularly highlighted in the Commission’s decision in the Google Shopping case. The decision concerned Google’s abuse of dominant position under art.102 TFUE and notably intro- duced a new category of abuse: self-preferencing. The introduction of self- preferencing has been highly debated and has received criticism from a legal perspective, particularly from Google and other tech-giants. Considering this, the thesis aims to answer the following questions: what is self-preferencing and whether self-preferencing legally can be considered a separate category of abuse based on already existing categories of abuse. The question is examined based on current law, the Commission’s decision, the tribunal’s ruling, and the opinion of Advocate General Kokott. The thesis concludes the following answer to the first questions: self-prefer- encing constitutes a form of discriminatory abuse, which means that a domi- nant company favors its own products or services at the expense of competi- tors through discriminatory abuses. This occurs through a leveraging effect, where the dominant company uses its market position on one platform to pro- mote its own business on another market. Furthermore, in answer to the sec- ond question, this behavior is sufficiently distinct from previously established categories of abuse to constitute a separate category of abuse. In summary the introduction of self-preferencing can be seen as an attempt by the Commission to adapt the regulatory framework to the rapidly growing digital economy., Den digitala marknaden har ställt den konkurrensrättsliga utvecklingen på sin spets. Frågan har uppkommit huruvida nuvarande konkurrensrättsliga regler har förmågan att bevara och skydda konkurrensen och konsumenterna på den digitala marknaden. Detta framför allt med tanke på de digitala jättarnas fram- växt, som exempelvis Google. Denna problematik belystes särskilt i kom- missionens beslut, Google Shopping. Beslutet rörde Googles missbruk av do- minerande ställning enligt art. 102 FEUF och det som var intressant var att kommissionen, i beslutet, introducerade en ny kategori av missbruk, self-pre- ferencing. Introduktionen av self-preferencing har varit mycket omtalad och har fått rättslig kritik från, framför allt, tech-giganterna. Uppsatsen har, mot bakgrund av ovanstående, syftat till att besvara frågeställ- ningarna; vad är self-preferencing och vidare om self-preferencing rättsligt kan anses utgöra en egen kategori av missbruk utifrån redan existerande ka- tegorier av missbruk. Frågan ställs med utgångspunkt i gällande rätt, kom- missionens beslut, tribunalens dom och generaladvokat Kokotts förslag till avgörande. Uppsatsen kommer fram till följande svar på den första frågeställningen; self- preferencing utgör en form av diskriminerande missbruk, vilket innebär att ett dominerande företag gynnar sina egna produkter eller tjänster på bekost- nad av konkurrenter genom diskriminerande handlingar. Detta sker via häv- stångseffekt, där det dominerande företaget använder sin marknadsposition på en plattform för att främja sin egen verksamhet på en annan marknad. Där- till, som svar på den andra frågan, är detta agerande tillräckligt distinkt från tidigare redan etablerade kategorier av missbruk för att utgöra en egen kate- gori av missbruk. Sammanfattningsvis kan introduktionen av self-preferencing ses som ett för- sök av kommissionen att anpassa regelverket till den snabbt växande digitala ekonomin.

Den 1 januari 2023 implementerades ett snabbförfarande i brottmål i syfte att effektivisera lagföringen av enklare mängdbrott. Reformen som kallas ”Snabbare lagföring” innefattar förändrade arbetssätt, nya regelverk och samverkan mellan berörda myndigheter. För att kunna uppnå målsättningen att det endast ska ta två till sex veckor att lagföra vissa brott, måste Polismyndigheten och Åklagarmyndigheten i högre utsträckning göra avsteg från deras ordinarie samordningsrutiner. En minskad samordning av brottsmisstankar och brottsutredningar resulterar i flera separata domar där varje brott straffmäts efter sitt fulla straffvärde. Den tilltalade kan därmed lida påföljdsmässiga konsekvenser i form av att en gemensam påföljd inte döms ut. Syftet med denna uppsats är att klargöra hur Polismyndighetens och Åklagarmyndighetens avsteg från ordinarie rutiner vid ärendesamordning av SLF-ärenden påverkar påföljdsbestämningen vid flerfaldig brottslighet. Uppsatsens fokus ligger på asperationsprincipen och principen om gemensamt straff som regleras i 29 kap. 1 § första stycket respektive 30 kap. 3 § första stycket brottsbalken (1962:700). Principerna innebär att en gemensam påföljd ska bestämmas när flera brott straffmäts, vilket i sin tur förutsätter att en gemensam straffmätning sker vid ett och samma tillfälle. Genom tillämpningen av en rättsdogmatisk metod analyseras lagtext, lagförarbeten, doktrin, myndighetsföreskrifter och riktlinjer från myndigheter för att utreda om de ändrade samordningsrutinerna är förenliga med ovanstående bestämmelser i brottsbalken. Uppsatsen konkluderar att den minskade ärendesamordningen inte är förenlig med asperationsprincipen och principen om gemensamt straff. Rättssäkerhet får således ge vika för effektivitet. Lagändringar har genomförts i rättegångsbalken (1942:740) för att åklagare och domare inte ska behöva ta hänsyn till asperationsprincipen och principen om gemensamt straff i lika hög utsträckning. Formuleringarna av principerna i brottsbal, On January 1, 2023, a fast-track procedure for criminal cases was implemented in Sweden to streamline the prosecution of minor offenses. The reform ‘Snabbare lagföring’, which can be translated to ‘Faster prosecution’ in English, includes changed working methods, new regulations, and collaboration between relevant authorities. To achieve the goal of prosecuting certain crimes within two to six weeks, the Swedish Police Authority and the Swedish Prosecution Authority must increasingly deviate from their usual coordination routines. Reduced coordination of criminal suspicions and investigations results in multiple separate judgments, with each crime being assessed at its full penal value. Consequently, the accused may face more severe penalties since a cumulative sentence is not imposed. The purpose of this thesis is to clarify how the Swedish Police Authority’s and the Swedish Prosecution Authority’s deviations from regular coordination routines regarding fast-track cases affect sentencing in cases of multiple offenses. The thesis focuses on the principles of asperation and joint punishment as regulated in Chapter 29, Section 1, first paragraph, and Chapter 30, Section 3, first paragraph of the Swedish Penal Code. These principles mean that when multiple offenses are assessed, a joint sentence should be determined. This further requires that joint sentencing takes place on one occasion. To address this matter, a legal dogmatic approach is employed, involving an analysis of laws, preparatory works, doctrine, administrative regulations, and guidelines. The thesis concludes that the reduced coordination is not compatible with the principles of asperation and joint punishment. Rule of law may thus give way to efficiency. Amendments have been made to the Swedish Code of Judicial Procedure to disregard the principles of asperation and joint punishment. However, the wording of these principles remains unchanged in the Swedish Penal Code, meaning that the accused is still en

I denna uppsats behandlar jag brottet oaktsam våldtäkt i den svenska brottsbalkens (BrB) 6 kap. 1 a §. Bestämmelsen infördes i samband med 2018 års lagförändringar i sexualbrottslagstiftningen, i folkmun samtyckeslagen. Straffansvar kräver bla. grov oaktsamhet i förhållande till rekvisitet den andra personens icke-frivilliga deltagande, det är häri uppsatsens fokus uteslutande ligger. Jag beskriver motiven bakom samtyckeslagen, och redogör för innebörden av skuldkravet – såsom det framgår i lagförarbeten och doktrin – i syfte att ge en bakgrund till ämnet. Syftet med uppsatsen är att – utifrån de två enda prejudicerande rättsfall som behandlar skuldkravet grov oaktsamhet i 6 kap. 1 a § i svensk rättspraxis – utröna vilka omständigheter HD lägger vikt vid i gränsdragningen mellan medveten och omedveten oaktsamhet och att undersöka om HD i nämnda rättspraxis uppfyller syftena med 2018 års samtyckeslagstiftning. Med utgångspunkt i ett internkritiskt perspektiv inriktar jag mig på rättstrygghet och rättssäkerhet i analysen av NJA 2019 s. 668 – Övernattningen I – och NJA 2022 s. 237 – Övernattningen II. Efter min analys av nämnda rättspraxis i förhållande till motiven kommer jag fram till att HD i sin praxis varken förtydligar, preciserar eller utvecklar rättsläget vad gäller skuldbedömningen som görs vid brottet oaktsam våldtäkt. De omständigheter HD lägger vikt vid i bedömningen överensstämmer i princip fullständigt med lagförarbetena, äldre praxis och uttalanden i hävdvunnen doktrin. Önskvärda tolkningsförsök lyser med sin frånvaro i domskälen vilket jag menar har en negativ inverkan på såväl rättstryggheten som rättssäkerheten. Vidare argumenterar jag för att HD inte uppfyller syftena med lagstiftningen, utan att det är underinstanserna, med undantag för tingsrättens majoritet i Övernattningen II, som gör det. HD försvagar i stället det skydd samtyckeslagen avsåg att skapa – domstolen synes betona gärningsmannens rättssäkerhet framför offrets rättstrygghet., In this essay, I present the offense negligent rape, regulated in chapter 6 paragraph 1 a in the Swedish Penal Code. The provision was established in connection with the legislative change of Sweden’s sexual offences legislation in 2018, commonly called the consent regulation. Criminal liability requires, among other, gross negligence in relation to the necessary prerequisite the other person’s non-voluntarily participation. The essay exclusively covers the mentioned part of the provision. In order to provide a background to the subject, I describe the motives behind the consent regulation and the meaning of the prerequisite gross negligence according to legislative history and literature of jurisprudence. The starting points of the essay are the two precedents in swedish case law that deals with the prerequisite gross negligence in chapter 6 paragraph 1 a. The purpose of the essay is two-part. Firstly, my aim has been to determine which circumstances the Supreme Court puts emphasis on in the assessment of the different types of negligence in the crime negligent rape – a perpetrator can be either knowingly negligent or unknowingly negligent. Secondly, the objective of the essay has been to examine if the Swedish Supreme Court complies with the intentions of the consent regulation in its case law. On the basis of an internally critical perspective, I focus on legal certainty and the rule of law in the analysis of case NJA 2019 s. 668 – Övernattningen I (The Overnight Stay I) – and case NJA 2022 s. 237 – Övernattningen II (The Overnight Stay II). After my analysis on the case law in relation to the motives of the regulation, I conclude that the Supreme Court neither clarifies, defines nor elaborates on the legal position regarding the prerequisite gross negligence. The circumstances the Supreme Court emphasizes in its judging corresponds in principle with legislative history, older case law and statements in established literature of jurisprudence. There is an absence

Sweden has as a result of the influx of migrants chosen to reintroduce temporary internal border controls since 2015. The border controls have however not been deemed to achieve the desired effect on regulating migration, which has led to the investigation of other measures. This year a new legislation entered into force which gave the government authority to issue regulations that prohibited carriers from transporting people without valid identification documents to Sweden. The purpose of this paper is to examine whether this new legislation is in accordance with the Schengen acquis. The analysis lands in the conclusion that the compatibility is determined by how the more detailed regulations will take form. In this regard, it is of significance that the measures are implemented as a compliment to internal border controls instead of being taken as independent measures. The paper also discusses whether a prohibition on transport compared to merely a control of identification documents can be considered unproportionate in regard to the purpose of the taken measures. If the proportionality requirements are to be applied on all measures taken in conjunction with the border controls, or merely on the initial judgement for introducing border controls has yet not been confirmed. In default of further guidance, the essay concludes that a prohibition regarding the transportation of passengers without identification documents is in accordance with the Schengen acquis if the prohibition is introduced in conjunction with inner border controls., Sverige har som en följd av de migrationsströmmar som har förekommit sedan 2015 valt att införa inre gränskontroller i landet. Gränskontrollerna har emellertid inte ansetts åstadkomma den önskade effekten, varför även andra åtgärder har undersökts. I år trädde därför en ny lag i kraft som innebar att regeringen gavs befogenhet att utfärda föreskrifter som förbjuder transportörer att transportera personer utan giltiga identitetshandlingar till Sverige. Uppsatsens syfte är att undersöka om denna lag är förenlig med Schengenreglerna. Analysen kommer fram till att förenligheten beror på hur de närmare föreskrifterna med stöd i lagen utformas. I denna bemärkelse är det framför allt avgörande att åtgärderna genomförs som ett komplement till inre gränskontroller och inte som självständiga åtgärder. I analysen diskuteras också huruvida ett förbud mot transport i jämförelse med enbart en kontroll av identitetshandlingar kan anses vara oproportionerligt med hänsyn till sitt syfte. Ifall proportionalitetskravet ska appliceras på alla åtgärder som har samband med gränskontrollerna eller enbart vid införandet av gränskontrollerna har dock ännu inte prövats. I brist på ytterligare vägledning blir därför slutsatsen att ett transportförbud för transportörer kan vara förenligt med Schengenreglerna om det sker i samband med införandet av inre gränskontroller.

Terrorism och bekämpningen av den är ett alltid lika relevant ämne. Efter den 11 september 2001 var det en stor uppslutning bland det internationella samfundet och det slöts flera överenskommelser både i Förenta nationerna och senare även på EU-nivå. Det är dessa överenskommelser som lade grunden till den svenska lagstiftningen mot terrorism. De senaste åren har Sverige valt en ny metod i kampen mot terrorism. Denna metod är att utöka kriminaliseringen för att kunna förhindra fler terrorhandlingar i framtiden. Det som är unikt med de senaste kriminaliseringarna är att regeringen numera kriminaliserat både samröre med en terroristorganisation och deltagande i en terroristorganisation. Brotten la-des till i terroristbrottslagen. Rekvisiten till dessa brott är väldigt brett formulerade och därför finns det en stor mängd handlingar som potentiellt skulle kunna inkluderas i brotten. Båda dessa brott är väldigt lika sett till sina rekvisit och det har framförts kritik från flera remissinstanser om det verkligen finns ett behov av att ha båda brotten. Vidare har det även framförts kritik mot deltagandebrottet, då regeringen behövde ändra grundlagen för att införa detta brott. Amnesty som var remissinstans menade att deltagandebrottet var för otydligt formulerat. Detta menar Amnesty gör det svårt att förutse exakt vilka handlingar som är kriminaliserade, vilket går emot förutsebarhetsprincipen och legalitets-principen. Amnesty menade även att lagförslaget genom sin försvarlighetsbedömning riskerade att leda till politisk styrning av domstolarna. Slutligen var Amnesty även kritiska till att den nuvarande regeringen gått vidare med lagförslaget trots Lagrådets avrådan. Syftet med denna uppsats är att undersöka om det finns några tydliga skillnader mellan brotten samröre med en terroristorganisation och deltagande i en terroristorganisation. Det undersöks även om Amnesty har fog för den kritik som de riktat mot lagförslaget. Uppsatsen kommer fram till att det finns några små s, Terrorism and the struggle against it are always relevant topics. After the terror attacks on the 11th of September 2001 the international community rallied together against international terrorism. Both the United Nations and the European Union came to several agreements among themselves to fight terrorism. These agreements and conventions laid the groundwork for the Swedish legislation on the subject. In recent years, the Swedish government have chosen a new method to fight terrorism. This method is to increase and widen the number of actions that are considered criminal. With the goal of preventing terror attacks in the future. The unique part of the latest legislation is the introduction of two new crimes to the Terrorist Offence act. These two crimes are associa-tion with a terrorist organisation and participation in a terrorist organisa-tion. The definitions of these crimes are very wide and there is therefore hard to know exactly which acts that are considered illegal. These two crimes’ requirements are also very similar and there has been criticism from the consultations bodies that question the need to have both crimes. There has also been criticism against the crime of participation in a terror-ist organisation. This criticism stems from the government needing to change the constitution to be able to implement the crime. Amnesty inter-national, that was one of the consultation bodies was critical against how vague the definition of the crimes was. Amnesty therefore says that it would be hard to anticipate if a certain act would be illegal. This would go against the principle of Nulla poena sine lege certa. The law introduces an assessment that lets the judge dismiss the case if the actions are deemed excusable. Amnesty international is worried that this could lead to political interference from both foreign powers and domestic entities. Lastly, Am-nesty is critical towards the government for continuing with the legislation even though the Council on Legisl

I uppsatsen undersöks rättsläget gällande möjligheten att få hjälp med att resa utomlands för LSS målgrupp. Undersökningen utförs med hjälp av dels en rättsrealistisk rättsdogmatisk metod, dels med hjälp av en socialrättslig dogmatik. Slutsatsen blir att rätten till hjälp med semesterresor är förbehållen de med störst stödbehov och detta stödbehov måste vara konstant och det beskrivs inte rättsligt som något som uppstår i mötet med en icke anpassad miljö. I Sverige är det som regel kommunerna som svarar för verkställandet av LSS-insatser. I de fall där behovet av personlig assistans överskrider 20 timmar per vecka, står Försäkringskassan för finansiering enligt lag om assistansersättning. Samtidigt finns det rättssäkerhetsproblem med LSS som även påtalats av FN-rapporten. Det är fortfarande en lagstiftning som bygger mer på medicinska bedömningar än sociala behov. Detta har också kritiserats av FN. Möjligheten att åtminstone någon gång under livets gång kunna resa utomlands till ett resmål man själv har kunnat välja borde rymmas i ”goda levnadsvillkor”. För att den möjligheten inte ska bygga på civilsamhället eller familjen krävs troligen att LSS skrivs om helt. Frågan om LSS och utlandsresor ligger i gränslandet mellan juridik och politik. Det har visat sig att HFD varit ovilliga att säkerställa distributiv rättvisa i oklara fall, särskilt om det gäller att ålägga kommunerna att förlägga verksamhet utomlands. Från ett rättsvetenskapligt perspektiv kan konstateras att en förändring av rättsläget antagligen skulle kräva lagstiftningsåtgärder. Det kan vara olämpligt, sett till kravet domstolens objektivitet, om HFD ”sätter sig i förarsätet” genom att genom prejudikat skapa kostnadskrävande sociala rättigheter. Ytterst handlar frågan om i vad mån sociala rättigheter kan begränsas av budgethänsyn. En möjlig väg framåt är att skydda sociala rättigheter konstitutionellt., In this essay, the legal situation regarding the possibility of receiving assistance for traveling abroad, for the LSS (Law on Support and Service for Persons with Certain Functional Impairments) target group, is examined. The investigation is carried out using both a legal realist dogmatics method and a social legal dogmatics approach. The conclusion is that the right to assistance with vacation trips is reserved for those with the greatest support needs. These support needs must be of a constant nature and can not arise solely as a consequence of dealing with a new environment while travelling, to be legally relevant. In Sweden, the municipalities are responsible for implementing the LSS in reality, even though there is a possibility to engage private actors. In cases where the need for personal assistance exceeds 20 hours per week on average, the Swedish Social Insurance Agency is responsible for financing according to the Assistance Allowance Act. The UN has expressed concerns regarding differences between regions and municipalities, regarding the interpretation of the LSS. At the same time, there are issues with the wording of LSS, that have also been pointed out by a recent (2024) UN report. LSS is still a legislation that relies more on medical assessments than social needs. This has also been criticized by the UN. The opportunity of traveling abroad to a destination one has personally chosen and dreamed of, during one’s lifetime, clearly falls under the concept of “good living conditions.” To ensure that this opportunity is not dependent on civil society or family, it is likely that the LSS needs to be completely revised. The question of LSS and travelling lies at the intersection of law and politics. It has been shown that the Swedish Administrative Supreme Court (HFD) has been reluctant to enforce distributive justice in unclear cases, especially when it comes to obliging municipalities to carry out activities abroad. This would probably require legislativ

Uppsatsen granskar den växande rollen av editionsförelägganden i en digitaliserad rättsmiljö och deras relation till proportionalitetsprincipen, särskilt med avseende på EU-kommissionens förslag om högrisk-AI-system. I takt med den tekniska utvecklingen har Sverige gradvis övergått från ett industrisamhälle till ett informationssamhälle, vilket har medfört nya möjligheter och utmaningar. Framväxten av artificiell intelligens (AI) som en integrerad del av samhället innebär att obearbetade data kan krävas som bevis i rättsprocesser. Syftet med denna uppsats är att ur ett kritiskt perspektiv granska proportionalitetsprincipens roll i domstolens beslut om editionsförelägganden i ljuset av den tekniska utvecklingen och EU-kommissionens AI-reformförslag. Arbetet har utgått från en konstruktiv rättsdogmatisk metod, med utgångspunkt i rättskälleläran. Genom att granska rättsreglerna för edition och proportionalitetsprincipens tillämpning visar uppsatsen på utmaningar och svagheter i den nuvarande praxisen. En kritisk diskussion kring domstolens roll och behovet av ett tydligt rättsligt ramverk för att säkerställa rättssäkerhet och editionsparternas rättigheter lyfts fram. Slutligen, genom att analysera parternas intressen och utmaningar i EU-direktivförslaget om högrisk-AI-system, betonar uppsatsen vikten av att underbygga utökade möjligheter till editionsplikt med en tydlig lagreglering. Direktivförslaget är ett lovvärt initiativ för att tydliggöra och harmonisera reglerna om edition för skadeståndsanspråk rörande högrisk-AI-system. Det lämnar dock utifrån nuvarande formuleringar fortfarande många frågor obesvarade. Om direktivförslaget öppnar upp för en bredare eller mer omfattande proportionalitetsbedömning utan att nationell rätt ger tillräcklig vägledning eller ramar för hur en sådan bedömning ska utföras av domstolarna, kan rättssäkerheten snarare undergrävas än stärkas. Det är därför avgörande att dessa frågor adresseras och klargörs noggrant innan direktivet impleme, This essay aims to review the growing role of orders (subpoenas) for production of documents in a digitalized legal environment and their relation to the principle of proportionality, especially with regard to the EU Commission’s proposed directive concerning high-risk AI systems. As technology has evolved, Sweden has gradually transitioned from an industrial society to an information society, bringing new opportunities and challenges. The emergence of artificial intelligence (AI) as an integral part of society means that raw data can be required as evidence in legal proceedings. The purpose of this essay is to critically examine the role of the principle of proportionality in the court's decisions on duty of disclosure in light of technological developments and the European Commission's AI reform proposals. The study is based on a constructive legal-dogmatic method, on the basis of the in the legal source doctrine. By examining the legal rules on discovery and the application of the principle of proportionality, the paper highlights challenges and weaknesses in current practice. A critical discussion on the role of the court and the need for a clear legal framework to preserve human rights and compliance with the rule of law is emphasized. Finally, by analyzing the parties' interests and challenges in the proposed EU Directive on high-risk AI systems, the paper underscores the importance of supporting extended discovery possibilities with a clear legal framework. The proposed Directive is a commendable initiative to clarify and harmonize the rules on discovery for claims concerning high-risk AI systems. However, based on the current wording, it still leaves many questions unanswered. If the proposed Directive opens up for a broader or more comprehensive proportionality assessment without national law providing sufficient guidance or a framework for how such an assessment should be carried out by the courts, legal certainty may be undermined rather than strengthened