Search

Möjligheten för aktiemarknadsbolag att kunna genomföra riktade nyemissioner av aktier är ett viktigt inslag på marknaden – inte minst för bolagens kapitalanskaffning. Men med möjligheter kommer också, ofta, risker. Så även här. När en riktad nyemission genomförs och huvudregeln om aktieägarnas företrädesrätt därmed frångås, uppkommer en risk för att befintliga aktieägare, åtminstone vissa av dem, missgynnas. Så sker vanligtvis genom att de aktieägare som står utanför nyemissionen upplever en ekonomisk eller inflytandemässig utspädning av sina innehav. I syfte att reglera dessa risker finns det – inom såväl aktiebolags- som aktiemarknadsrätten – vissa begränsningar som aktiemarknadsbolag behöver iaktta vid beslut om riktade nyemissioner av aktier. Syftet med denna uppsats är att utreda, formulera och diskutera dessa påstådda begränsningar. Den första begränsningen består av beslutsreglerna i ABL, det vill säga reglerna som föreskriver de åtgärder som behöver vidtas inför, vid och efter ett emissionsbeslut. Dessa regler återfinns främst i 13 kap. ABL och innefattar bland annat krav på att ett förslag till beslut ska upprättas och på att beslut fattas med kvalificerad majoritet. Likabehandlingsreglerna i ABL, främst generalklausulerna, utgör den andra begränsningen. En prövning mot generalklausulerna innebär att bolaget i fråga inte får genomföra en riktad nyemission som på ett otillbörligt sätt gynnar någon, en aktieägare eller utomstående, på annan aktieägares bekostnad. Otillbörlighetsrekvisitet inbegriper en helhetsbedömning med fokus på de affärsmässiga motiven, bolagets intresse och förekomsten av missbruk. Nyemissioner torde stå i strid med generalklausulerna i undantagsfall, mot bakgrund av att de är tänkta att tillämpas restriktivt. Den tredje begränsningen som – till skillnad från de två tidigare kategorierna – inte är aktiebolagsrättslig, omfattar de ytterligare krav som aktiemarknadsrättens självreglering, främst god sed på aktiemarknaden, ställer. Med ett fåtal undantag tycks dock några sådana ytterligare eller högre krav inte finnas, vilket ger vid handen att aktiebolags- och aktiemarknadsrätten i hög grad är överlappande på området. De rättsliga följderna av att begränsningarna inte iakttas är, beroende på den enskilda situationen, framför allt klander, skadestånd eller ”marknadens dom”. Slutsatsen är att de tre begränsningarna på ett rimligt sätt balanserar majoritetens och bolagets intresse av en effektiv kapitalanskaffning och minoritetens behov av skydd. Undantag gäller eventuellt för de två generalklausulerna, vilkas tillämpningsområden, främst på grund av otillbörlighetsrekvisitet, är förhållandevis otydliga. Det hade därför varit önskvärt att grunderna för den bedömningen konkretiserades i den vägledande rättstillämpningen framöver.

Som ett resultat av samhällsutvecklingen och den rådande klimatkrisen har ett ökat fokus på hållbarhet aktualiserats. Det har i samhällsdebatten framförts för- och motargument avseende att aktiebolag bör implementera en hållbar bolagsstyrning i större eller mindre utsträckning. Aktiebolag bedrivs med utgångspunkt i syftet att bereda aktieägarna vinst, men 3 kap. 3 § ABL tillskriver aktieägarna möjlighet att helt eller delvis ändra syftet i bolagsordningen. Det finns skilda tolkningar i frågan huruvida 3 kap. 3 § ABL tillåter styrelsen att beakta hållbarhet i sitt beslutsfattande. Å ena sidan påpekas att vinstsyftet ämnar ge aktieägarna ett skydd, eftersom det kan sägas utgöra en garanti för avkastning på deras investering. Tolkningen ligger i linje med den traditionella aktieägarmodellen. Å andra sidan kan grundtankarna i intressentmodellen, som ämnar att tillgodose fler än aktieägarnas intressen, anses vara en lösning på aktiebolagets roll i hållbarhetsfrågan. Modellen som bäst återspeglar 3 kap. 3 § ABL torde dock vara enlightened shareholder value model. Argumentet att långsiktig vinst och hållbarhet kan gynna bolaget ekonomiskt, till exempel till följd av goodwill, ger styrelsen utrymme att beakta hållbarhet som ett led i att generera vinst till aktieägarna. En implementering av ett syfte med fokus på hållbarhet jämte vinstsyftet torde vid första anblick utvidga styrelsens utrymme för att beakta hållbarhet, men på grund av att vinst och hållbarhet kan utgöra målkonflikter kan en sådan implementering föranleda svårigheter vid prioritering av målen. En överträdelse av verksamhetssyftet kan åsamka styrelsen skadeståndsansvar enligt 29 kap. 1 § ABL. Syftet med uppsatsen är att utreda om intressenter, utöver aktieägarna, har möjlighet att föra en sådan skadeståndstalan mot styrelsen. En förutsättning för skadestånd är att skadan har drabbat det intresse som skyddas av den norm som skadevållaren har överträtt. 3 kap. 3 § ABL anses vara en aktieägarskyddsregel. Därmed torde endast aktieägarna omfattas av normskyddet vid överträdelse av syftet. Så torde fallet vara även när bolaget har ett helt eller delvis annat syfte än vinst, eftersom det ligger i aktieägarnas intresse att ändra syftet. Slutsatsen föranleder att syftesstridiga handlingar riskerar att bli sanktionslösa. En omformulering av 3 kap. 3 § ABL med innebörden att samtliga intressenter erhåller ett skydd skulle innebära att övriga intressenter, utöver aktieägarna, omfattas av normskyddsläran. Däremot synes uppenbarhetskriteriet föranleda svårigheter för intressenterna att kunna föra en skadeståndstalan mot styrelsen vid beslutsfattande som strider mot syftet.

En grundläggande regel i svensk aktiebolagsrätt framgår i 1 kap. 3 § ABL som fastställer att en aktieägare ansvarar, som huvudregel, enbart för sitt satsade kapital. Huvudregeln innebär även att det som händer i ett bolag skall stanna inom ett bolag och inte påverka andra parter. Koncerner är vanligt förekommande i det svenska samhället och det förutsätts att det är styrelsen och VD i moderbolaget som har den faktiska kontrollen över koncernens, inkluderat dess dotterbolag, verksamhet.Trots det tämligen stora inflytande företrädare i moderbolag har i dotterbolag saknar dagens lagstiftning klara regler som går att tillämpa på företrädarna från moderbolaget när de, direkt eller indirekt, har varit delaktiga i en handling som orsakat en skada i dotterbolag. Det finns, i teorin, möjligheter att analogt tillämpa 29 kap. 1 § ABL på företrädare som i själva verket styr ett bolag, trots att de inte är faktiskt valda bolagsföreträdare i det skadedrabbade bolaget. I avsaknaden av explicit lagstöd torde det däremot inte vara sannolikt att en talan skulle bifallas av en domstol baserat på en analog tillämpning av 29 kap. ABL, i och med att en fällande dom skulle markant förändra dagens rättsläge och skadeståndsansvaret för företrädare i koncerner. Troligtvis måste det ske en större lagändring för att rättstillämparen kan tänkas utdöma ett skadeståndsansvar till personer som faktiskt inte innehar en av företrädarskapen som anges i 29 kap. 1 § ABL.Skulle den svenska lagstiftaren blicka utomlands och erhålla inspiration från den engelska bolagsrätten skulle rättsläget förändras. I England har begreppen de facto-företrädare och shadow directors lagreglerats. Innebörden är att om en person anses uppfylla rekvisiten för att anses vara en bolagsföreträdare, trots att denne inte utsetts till det enligt bolagsrättslig lagstiftning, så kan personen tilldelas samma eller ett jämförbart ansvar som en regelrätt utsedd bolagsföreträdare. I Sveriges fall finns det några möjligheter att utveckla dagens lagtext så att företrädare från moderbolaget skulle falla under lagreglernas ordalydelse. Ett exempel skulle kunna vara att utvidga 29 kap. 1 § ABL och fastslå att bolagsföreträdare är ansvariga för skador de har åsamkat bolag och dess helägda dotterbolag. På så sätt skulle företrädare i moderbolaget få ett utökat ansvarsområde, nämligen samtliga helägda dotterbolag.

Aktiers fria överlåtbarhet utgör en av de mest fundamentala principerna inom den svenska aktiebolagsrätten. Möjligheten att förvärva och överlåta aktier fritt fyller många viktiga funktioner, både för enskilda aktieägare och aktiemarknaden i stort. För bolag där aktieägarna kan likställas med ledningen i bolaget är den fria överlåtbarheten emellertid inte alltid önskvärd. Istället används i många fall överlåtelsebegränsningar i form av förbehåll för att förhindra oönskade aktieöverlåtelser. Införandet av sådana förbehåll i bolagsordningen avseende redan utgivna aktier, kräver det högsta majoritetskravet på bolagsstämman enligt ABL. Något som kräver samma majoritet är också ändringar av ett befintligt förbehåll som utgör en skärpning. Vilka ändringar som kan anses utgöra en skärpning är emellertid outrett – något som måste ha en negativ inverkan för dels aktieägare, dels Bolagsverket. Av denna framställning framkommer, med hjälp av statistik från Bolagsverket, att överlåtelseförbehåll är ett vanligt förekommande inslag i svenska aktiebolags bolagsordningar. Statistiken visar att över 60 % av alla aktiebolag använder överlåtelseförbehåll, varav 65 % av bolagen använder hembudsförbehållet ensamt, något som påvisar betydelsen av detta rättsliga institut. Statistiken torde vidare tala för den sannolikhet att ändringar av förbehåll som genomförs i många fall även kan komma att bedömas som en skärpning. När en sådan ändring görs är det vidare inte säkert att majoritetskravet på bolagsstämman uppfyllts, vilket kan leda till problem för bolaget ifråga. I uppsatsen görs, i anslutning till ett av Bolagsverkets ärenden avseende skärpning, en egen ingående analys om vilka potentiella ändringar som kan anses utgöra en skärpning i syfte att klargöra rättsläget. Resultatet av vad som kan anses utgöra en skärpning eller inte, visar sig dock kunna variera med hänsyn till frågan om vilket perspektiv som ska stå i centrum för bedömningen. Det kan, oaktat att frågan om vad som kan utgöra en skärpning förblir något oklar, konstateras att någon form av förtydligande vägledning vore önskvärd eller snarare motiverad. En avsaknad av vägledning avseende skärpning påverkar aktieägarna som till exempel inte på förhand kan utröna ifall en ändring kommer att bedömas som en skärpning och därmed kräver kvalificerad majoritet. För Bolagsverket innebär brist på vägledning en osäkerhet och bedömningen angående skärpning kan komma att variera från fall till fall – något som således kan påverka förutsebarheten. Det mest rimliga och proportionerliga alternativet för ett förtydligande vore att låta Bolagsverket, eventuellt i samråd med experter inom området, utfärda myndighetsföreskrifter vari olika exempel på skärpning presenteras. En sådan vägledning torde underlätta för inte endast aktieägare, utan även Bolagsverkets handläggare som härigenom närmast kan åstadkomma en enhetlighet i sin bedömning.

Artificiell intelligens är digitala tekniker som har utvecklats snabbt de senaste åren. Allt fler uppgifter som tidigare krävt mänsklig färdighet och intelligens kan numera utföras autonomt av artificiell intelligens. Till följd av dess förmågor att på ett effektivt sätt behandla stora mängder information, lära sig nya saker, göra förutsägelser och föreslå handlingsalternativ samt i varierande grad handla efter egna uppfattningar, kan artificiell intelligens utgöra ett viktigt stöd vid beslutsfattande. Artificiell intelligens kan i teorin till och med ersätta människor. Syftet med uppsatsen är att undersöka under vilka förutsättningar artificiell intelligens kan användas för beslutsfattande i aktiebolag och att utvärdera hur svensk aktiebolagsrätt förhåller sig till den tekniska utveckling som sker på området. Frågor som uppstår är om artificiell intelligens kan ersätta aktieägare respektive styrelsen, i vilken utsträckning styrelsen kan delegera beslutsfattande till artificiell intelligens samt i vilken utsträckning styrelsen kan ta hjälp av artificiell intelligens vid sitt beslutsfattande. Även om vissa frågor med självklarhet kan besvaras, visar studien att det någonstans på vägen kommer en punkt där det inte går att avgöra hur artificiell intelligens ska behandlas. Undersökningen visar att artificiell intelligens varken kan ersätta aktieägare eller styrelsen i ett aktiebolag. Vad gäller styrelsens möjlighet att delegera beslutsfattande till artificiell intelligens samt om styrelsen kan ta hjälp av artificiell intelligens vid beslutsfattande, uppstår frågan om det kan anses oaktsamt av en styrelseledamot att använda artificiell intelligens på nämnt sätt och i sådant fall under vilka förutsättningar. En sådan aktsamhetsbedömning kan leda till att styrelseledamöter sanktioneras genom skadestånd. Rättsläget är oklart avseende om de uppgifter som styrelsen kan delegera till fysiska personer eller organ inom bolaget med ansvarsreducerande verkan, även kan delegeras till AI. Slutligen har styrelsen ett mycket stort handlingsutrymme att fatta beslut i aktiebolaget, under förutsättning att styrelsen iakttar bolagets intresse med omsorg. Det torde vara upp till styrelsen att avgöra om ett ärende kan beredas på ett tillfredsställande sätt med hjälp av AI.

Det interna skadeståndsansvaret i aktiebolagsrätten för verkställande direktör och styrelseledamot regleras i 29 kap. aktiebolagslagen (2005:551). För att skadestånd ska kunna utgå krävs det att en ledningsfunktionär har agerat försumligt och därigenom överträtt exempelvis lag, bolagsordning eller åvilande plikter. Det interna skadeståndet verkar reparativt i den mån att skadeståndet ersätter en uppkommen skada och preventivt i den mån att bolagsledningen, på grund av rädslan att bli personligt skadeståndsskyldig, mer omsorgsfullt förvaltar bolagets angelägenheter. För att en styrelseledamot eller verkställande direktör ska kunna hållas skadeståndsskyldig är en grundläggande processförutsättning att ansvarsfrihet har behandlats på bolagsstämman. Ansvarsfrihetsinstitutets huvudändamål är att främja effektivitet inom bolaget genom att bolagsstämman tar ställning till ansvarsfrågan och på så sätt avgränsar bolagsledningens ansvar. Beviljad ansvarsfrihet innebär dock inte att en ledningsfunktionär är garanterat fri från ansvar, utan lagen innehåller flera undantag från beviljad ansvarsfrihet som möjliggör att skadeståndstalan kan väckas ändå. Processer om internt skadestånd kan inledas på anmodan av både bolagets majoritets- och minoritetsaktieägare. Talerätten åvilar styrelsen att för bolagetsräkning föra talan i det förra fallet, och minoritetsaktieägarna i det senare. I uppsatsen diskuteras det fall att minoritetsaktieägarna väcker talan mot bolagsledningen. Studien visar att det är minoritetsaktieägarna som står den ekonomiska risken av att föra en skadeståndsprocess, en omständighet som kan verka avskräckande för minoritetsaktieägarna. För det fall ett internt skadestånd döms ut är ledningsfunktionärerna personligt betalningsansvariga. Bolaget har emellertid möjligheten till att teckna en ansvarsförsäkring förbolagsledningen. Försäkringsgivaren ersätter då skadeståndet upp till ett försäkringsbelopp vilket innebär att ledningsfunktionärerna i princip är fria från personligt ersättningsansvar. I denna uppsats utreds och analyseras huruvida ansvarsförsäkringen har en hämmande effekt på det handlingsdirigerande incitamentet som är avsikten med skadeståndet preventiva funktion, vilket samtidigt vägs mot att den reparativa funktionen främjas. För att ansvarsfrihetsinstitutetsavsedda ändamål ska uppfyllas krävs tydliga incitament för bolaget och minoritetsaktieägarna att väcka talan om interna skadestånd. I annat fall får ansvarsfrågan en underordnad betydelse för bolagsledningen vilket hämmar ändamålen.

This thesis is concerned with the regulation of corporate groups and more specifically, whether the adoption of group specific provisions in Swedish law that recognises the concept of “group interest” is motivated in light of efficient corporate governance. Swedish corporate law in general and the Companies Act were, in a historical context, developed, and still are, formed with the single entity corporation at heart. This development is reflected upon the general lack of provisions aimed at regulating corporate groups. The result is that groups has to accustom its operations based on the same legislation as the single corporate entity. However, as a form of conducting business operations, a corporate group operates under noticeably distinct conditions. The Companies Act thereby fails to address and govern different interest of conflicts that typically arise within group structures. As a result, business practices concerning the governance of corporate groups has shifted the balance of interests in a way that empowers the parent entity which en- hances the risks of unduly favouring towards minority shareholders and cred- itors. The entity-doctrine, of which corporate law was founded upon both in Sweden and world-wide, acts as an obstacle to accept the more recent con- cept of group interest. A group is not recognised as a legal entity but consists instead of the participating entities, all with a separate legal personality. It is therefore necessary to revisit the very core principles of which corporate law was founded upon. The essence of corporate group law is narrowed down to the questions of the parent’s right to manage its subsidiaries and the level of its responsibility. It is concluded that the incentives to engage in group structures also pro- vides compelling economic reasons for the legislator to introduce group pro- visions in order to enhance and facilitate both the formation of and the level of flexibility of the governance of a group structure. By way of comparative assessment with other jurisdictions, as well as the ongoing trends in Europe, this is possible while still maintaining an adequate level of protection to mi- nority shareholders and creditors. Although there are still major differences within EU member states on the topic, this thesis is clear in its conclusions; a recognized group interest is the right way forward.

The aim of the study is to investigate how valuation shall be carried out in drawing up balance sheet for liquidation purposes and whether valuation rules, in particular, and rules on involuntary liquidation due to capital deficiency, in general, need to be changed. It is stated in Ch. 25, sect. 13, Swedish Companies Act (SCA), that the board is under the obligation to draw up a balance sheet for liquidation purposes without delay when there is reason to expect that the company's own capital is less than half of the registered shareholder equity. Balance sheet for liquidation purposes shall be drawn up pursuant to applicable law on annual reports, but in calculating its own assets a number of adjustments may be made. The study focuses on the meaning of valuation consistent with the generally accepted accounting principles (Swedish GAAP), and reporting assets at net realisable value. In the 1970s, it was stated that the Swedish GAAP was an actual existing praxis in a qualitatively representative circle of parties under duty to keep accounts, an identified praxis among the actors. This description is far from the present situation as it is specifically stated in the general guidelines issued by the Swedish Accounting Standards Board (BFN) that private companies must comply with their guidelines. Among other things in this study, the role of the guidelines issued by the BFN are investigated and analysed in terms of their constitutional status regarding norm setting. The study includes a comparison of the Danish, Norwegian and Finnish rules on “serious loss” of the subscribed capital. One conclusion is that, under the current Swedish regulations regarding obligation to liquidate due to capital deficiency, there is room for changes which would reduce the distance between intended functions and the wording of the law. A more long-term solution, however, would require a total review of capital protection rules. Föremålet för undersökningen är värdering vid upprättande av kontrollbalansräkning enligt 25 kap. 13–14 §§ aktiebolagslagen. En kontrollbalansräkning ska genast upprättas när det finns skäl att anta att bolagets eget kapital understiger hälften av det registrerade aktiekapitalet. Vid beräkningen av det egna kapitalets storlek får bland annat justeringar förenliga med god redovisningssed göras. Tillgångar får även redovisas till nettoförsäljningsvärde. I studien undersöks bland annat utvecklingen av god redovisningssed och betydelsen detta har haft för värdering i kontrollbalansräkningen. Bokföringsnämndens allmänna råd, särskilt K-regelverken, spelar en viktig roll och de allmänna rådens konstitutionella status i normgivningshänseende utreds. För att kontrastera de svenska reglerna och ge ytterligare substans åt uttalanden de lege ferenda undersöks och analyseras vidare kapitalbristreglerna i Finland. Den finländska lagen utgör med sin gemensamma historia och nutida förändringar ett intressant jämförelseobjekt till den svenska regleringen. I slutsatserna anges bland annat att skyddet av borgenärer framträder som den främsta av reglernas avsedda funktioner, men att detta inte återspeglas i reglernas konstruktion och tillämpning.

Det har i svensk rätt funnits aktiebolagsrättsliga bestämmelser om tvångslikvidation sedan 1895. Ett övergripande syfte med bestämmelserna är att sätta upp gränser för hur länge en förlustbringande verksamhet får fortsätta innan verksamheten måste avbrytas och bolaget avvecklas. Bestämmelserna innebär att varje styrelseledamot i egenskap av bolagets företrädare har en skyldighet att agera när vissa förutsättningar är för handen, vid fara att eljest aktualisera ett personligt och med bolaget solidariskt betalningsansvar. Styrelsen ska, när det finns skäl att anta att bolagets egna kapital understiger hälften av det registrerade aktiekapitalet, genast upprätta och, om bolaget har revisor låta denne granska en kontrollbalansräkning. Den lagändring som inneburit en sänkning av det minsta tillåtna registrerade aktiekapitalet, initierades genom den sk. decemberöverenskommelsen och trädde i kraft den 1 januari 2020. Genom lagändringen sänktes det lägsta tillåtna aktiekapitalet från 50 000 kronor till 25 000 kronor. Den bakomliggande tanken är att underlätta för ett ökat företagande och att harmoniera reglerna med omvärlden. Syftet med denna uppsats är att utreda och analysera den påverkan sänkningen av det minsta tillåtna registrerade aktiekapitalet kan förväntas ha på den praktiska tillämpningen av regelverket om medansvar. Med anledning härav uppkommer några följdfrågor beträffande en styrelseledamots medansvar. Vilka är förutsättningarna för att ett medansvar ska uppkomma? Vad krävs för att ansvarsperioden ska få ett slut? Vilka av bolagets förpliktelser har en styrelseledamot ansvar för? Under hur lång tid kan denne hållas ansvarig för dessa? Analysen visar att medansvaret knyts till styrelsens underlåtenhet. Till denna styrelsens aktivitetsplikt är knutna rekvisit, vars innebörd är att ansvarsperioden tar sin början när den i rekvisitet uttryckta tidsfristen når sitt slut. Om genom styrelsens underlåtenhet en medansvarsperiod börjat löpa, kan den komma till ett slut om en kontrollbalansräkning eller årsredovisning utvisar full täckning för det registrerade aktiekapitalet och denna läggs fram på bolagsstämma. Likaså avslutas medansvaret om en ansökan om likvidation ges in till rätten. För att undvika överraskande rättsverkningar av medansvaret har en regel om specialpreskription införts som befriar bolagets styrelse från medansvar för enskilda förpliktelser om inte talan väcks inom tre år från förpliktelsens uppkomst eller inom ett år från dess förfallodag. I en serie rättsfall har behandlats medansvarsperiodens avslut i ett antal situationer som inte täcks in av lagens ordalydelse. Rättsfallen avser bland annat rättsinstituten konkurs, företagsrekonstruktion och verkan av förlikning på rättsförhållandet mellan parterna vid tvist. Den ökade mängden prejudikat och regelverkets dysfunktionalitet visar på behovet av lagreformer på området.

Critical failings with AML-compliance have been observed in multiple Swedish banks over a period of time. The banks referred to often have complex organisational structures, where a parent company owns several subsidiaries, and the companies within the group are limited liability companies, LLCs. According to the law regulating LLCs, every LLC is an independent judicial person. The Swedish regulation has no specific set of rules applicable to LLCs in a company group. The AML-regulation can request a parent bank to fulfil the compliance standard on a group level. As a consequence, the parent bank becomes responsible for the subsidiary’s AML-compliance. In a recent case from the Swedish Financial Supervisory Authority, a parent bank emphasised that the LLC-regulation won’t allow a bank to carry out the governance and control necessary to comply with the AML-regulation. The same problem has been identified in the legal doctrine. According to The Swedish Companies Act, a parent company may only govern its subsidiary by bringing about decisions in the shareholders general meeting, in its capacity as a shareholder. The shareholders general meeting is the highest decision-making body in the company. However, the board have authority over the organisation and management of the company. In conclusion, there are significant difficulties imbedded in the LLC law since a parent company has no lawful right to instruct the subsidiary’s board, which obstructs the parent company from governing the subsidiary regarding AML- compliance. In this Master Thesis, I argue that the Swedish regulation needs modification and that the German law for company groups could efficiently serve as a model. Germany has had a codified law for company groups for a long time. As an example, a parent company and a subsidiary may enter into a control agreement which allows the parent company to instruct the subsidiary’s board directly. The German law also ensures protection for the subsidiary’s creditors since the parent company is obliged to cover any eventual losses in the subsidiary, if there is a said control agreement in place. A similar regulation in Sweden would facilitate for parent companies to govern subsidiaries regarding AML-compliance.

Med hjälp av förarbeten, propositioner och doktrin i en samlad bedömning får man en uppfattning av vilka borgenärsskydden är, samt hur långt de sträcker sig. Att endast använda begreppet borgenär kan dock medföra missförstånd och en ofullständig bild av verkligheten. Det finns olika typer av borgenärer vilka redogörs för i uppsatsen. Denna uppsats är skriven för att redogöra för hur borgenärsskydden är utformade idag, om det är ändamålsenligt samt besvara uppkomna frågeställningar såsom: finns det transaktioner som tillåts att vidtas av aktiebolaget som inskränker det bundna egna kapitalet, och varför är det överhuvudtaget intressant med det bundna egna kapitalet? På vilket sätt innebär låneförbudsreglerna ett mer ändamålsenligt skydd? Vilka transaktioner är egentligen tillåtna eller otillåtna enligt värdeöverföringsreglerna, och vilka transaktioner anses som förtäckta? Hur skyddar minimikapitalregeln borgenärerna? Hur skyddas borgenärerna vid tvångslikvidation på grund av kapitalbrist i aktiebolaget? Vad händer med borgenärernas fordringar vid en eventuell konkurs? Vi har kommit fram till att borgenärsskyddsreglerna för de icke-anpassade borgenärerna (exempelvis små aktiebolag) i aktiebolagslagen inte är speciellt ändamålsenliga. Det krävs mer och/eller tydligare reglering kring vad som gäller i situationer när juridiska personer oönskat hamnat i en avtalsrelation med ett aktiebolag som borgenär. Flera jurister har i doktrinen kritiserat borgenärsskyddsreglerna i aktiebolagslagen, varför en utredning av rättsläget har varit nödvändig. Hur aktiekapitalets bundna egna kapital och värdeöverföringsreglerna inverkar på borgenärernas möjlighet till täckning av fordran kan vara något som en icke-anpassad borgenär inte direkt tar i beaktning. Uppsatsen syftar således dels till att förklara rättsläget men även till att uppmärksamma de icke-anpassade borgenärerna på vilka risker som finns samt hur regleringen borde förändras för att inge ett bättre rättsskydd för den svagaste parten, vilket vi i denna uppsats utgått från är den icke-anpassade borgenären.

Låneförbudet infördes i aktiebolagslagen år 1973. Reglerna om låneförbud ansågs brådskande för att skydda bolagets borgenärer och för att hindra den skatteflykt som rådde. Låneförbudet är uppdelat i närståendelåneförbudet och förvärvslåneförbudet. Närståendelåneförbudet föreskriver att ett aktiebolag inte får ge penninglån till aktieägare, en styrelseledamot, verkställande direktör i bolaget eller deras närstående. Förvärvslåneförbudet föreskriver att ett aktiebolag inte får ställa medel till förfogande för förvärv av det åsyftade bolaget. I aktiebolagslagen finns en bestämmelse som innebär att ett aktiebolag kan ansöka om dispens från låneförbudet hos Skatteverket. Det är dispens från låneförbudet och hur det tillämpas i praktiken som utreds i uppsatsen. För att besvara frågeställningen sammanställs dispensbeslut från de senaste fem åren. Det framgår tydligt att det är vanligast att ansöka om dispens från låneförbudet i samband med ett generationsskifte, vilket är det förfarande som i förarbeten har framhållits som en situation som ska medges dispens från låneförbudet. Näst efter generationsskiften är det vanligast att skicka in en ansökan om dispens från låneförbudet för att se om ett kommersiellt lån föreligger. Ett kommersiellt lån är undantaget från låneförbudet, vilket innebär att de ansökningar som inkommer gällande kommersiella lån, syftar till att Skatteverket ska avgöra om ett kommersiellt lån föreligger eller inte. Utöver de två uppräknade situationerna avser dispensbesluten mer skilda situationer. Närståendelåneförbudet är vanligast att ansöka om dispens från och det är endast ett fåtal ärenden som berör förvärvslåneförbudet. De faktorer som Skatteverket tar hänsyn till vid en bedömning av dispensärenden är: hur lånet påverkar borgenärer och andra aktieägare, att förfarandet inte används för att den sökande vill undgå beskattning, syftet med lånet, lånetidens längd och återbetalningstidpunkt samt att amortering och ränta ska utgå på lånet. I uppsatsen sammanställs en tolkning av begreppen synnerliga skäl, särskilda omständigheter och kommersiella lån, det vill säga vilka situationer som inräknas i de olika begreppen. Aktiebolag från alla Sveriges län har inte inkommit med ansökan om dispens från låneförbudet de senaste fem åren. Det län vars aktiebolag ansöker om dispens mest frekvent är inte det län med flest aktiebolag, det är likaså inte det län med flest företagsledare över 60 år. Det framgår att låneförbudet torde kunna användas i större utsträckning än det görs idag.

Ordet lojalitet är ett vitt förekommande begrepp som används vid beskrivning av hur olika parter skall förhålla sig samt visa trohet och omsorg mot varandra. Motsatsen till ordet lojalitet brukar vara illojalitet, dock är de inte nödvändigtvis varandras rättsliga motsatser. Ifall en handling inte är lojal innebär det således inte att den nödvändigtvis måste vara illojal. Inom associationsrätten förekommer ofta begreppet lojalitetsplikt. Begreppet har sitt ursprung i lojalitetsprincipen och används främst för att beskriva hur olika parter inom en association skall uppträda, verka för och behandla varandra. Det kan uppstå problem i samband med en rättslig behandling av lojalitetsplikten, i och med att begreppet inte är definierat på ett nyanserat sätt i den svenska lagstiftningen. Även svensk praxis är relativt begränsad inom området. Således kan det uppstå en gråzon där bolagsföreträdare agerar utan fullständig vetskap om vilka förpliktelser som denne måste förhålla sig till. Ytterligare ett problem som kan uppstå för aktiebolag har sin grund i den potentiellt stora spridningen av aktieägare. Ett stort antal aktieägare kan medföra svårigheter för bolagsföreträdarnas arbete eftersom de måste ta hänsyn till samtliga aktieägares intressen. Att ta hänsyn till dessa skilda intressen kan påverka bolaget och dess företrädare på olika sätt, bland annat hur olika beslut ska fattas. I uppsatsen ställs en del ekonomiska ställningstaganden mot varandra i samband med att olika intressen kolliderar. Det förekommer förklaringar av ekonomiska termer och effekter, följt av resonemang om hur en bolagsföreträdare bör förhålla sig till dessa för att upprätthålla sin lojalitetsplikt. Ett brott mot lojalitetsplikten kan medföra skadeståndsanspråk, vilket innebär att en bolagsföreträdare bör vara väldigt mån om att följa aktieägarnas direktiv. Sammanfattningsvis kan alltså den rättsliga gråzonen av lojalitetsbegreppet påverka hur en bolagsföreträdare väljer att agera under utförandet av sitt uppdrag. I uppsatsen kommer vi att förklara och analysera hur en bolagsföreträdare, genom sina handlingar, förhåller sig till sin lojalitetsplikt gentemot bolagets aktieägare.

“Naken in - naken ut” är en värderingsprincip som föreskrivs i aktieägaravtal. “Naken in - naken ut” används för att kvalificerade anställda i bolaget ska kunna förvärva aktier och bli delägare i bolaget till ett mycket litet belopp, samtidigt som avyttringen av aktierna sedan sker till samma belopp som förvärvet skedde för. Den enda vinst aktieägaren gör med sitt aktieförvärv är att den utdelning som sker från bolaget efter varje räkenskapsårsslut, kan beskattas mer förmånligt i inkomst av kapital än vanlig inkomstbeskattning. För att värderingsprincipen ska fungera behöver det föreskrivas flera överlåtelsebegränsningar i både bolagsordning och aktieägaravtal, för att aktiernas marknad ska göras i princip obefintlig. “Naken in - naken ut” är av den anledningen tvådelad där den ena delen av värderingsprincipen föreskriver värdet på aktierna, medan den andra delen av värderingsprincipen föreskriver aktiernas marknad. I uppsatsen fastställs vad “naken in - naken ut” är. I uppsatsen analyseras även vilka överlåtelsebegränsningar som behövs, för bolag som tillämpar “naken in - naken ut”. En relevant fråga som analyseras i uppsatsen är om aktierna i ett bolag där “naken in - naken ut” används kan få en annan värdering än den som “naken in - naken ut” föreskriver i aktieägaravtalet. Vidare är frågor av relevans om “naken in - naken ut” alltid gäller inom aktieägarkretsen och om “naken in - naken ut” gäller gentemot tredje man.

På reglerade marknader föreligger ofta ett omfattande skydd för investerare och andra minoriteter som ämnar att tillföra riskkapital till ett aktiebolag med förhoppning om en framtida avkastning. Detta ger upphov till frågeställningen om huruvida en identisk investering kan anses vara skyddad från ohederliga ageranden på oreglerade marknader. Anledningarna till denna frågeställning är många. De oreglerade marknaderna ger mindre bolag möjligheten att notera sig trots att de kanske inte har samma mognadsgrad avseende bolagsstyrning som större bolag. Chansen är även betydligt större att styrelsen och aktieägarmajoriteten är en och samma konstellation av personer. Ett försummande av bolagets tillgångar genom själviska ageranden från styrelsen kan innebära negativa konsekvenser för småsparare men även för det svenska näringslivet. Därav avser uppsatsen att undersöka utformningen och adekvansen i minoritetsskyddsreglerna på de oreglerade marknaderna, i vilka situationer de kan tillämpas och om kompletterande regleringar borde införas. Det behandlade området karakteriseras av omfattande reglering, genom såväl lagstiftning som självreglerande regelverk och diverse avtal. Uppsatsens inriktning har därav varit dessa reglers förhållande till varandra och till den ägarkonstellation som reglerna avser att skydda. I och med denna utredning har vi konstaterat att de oreglerade marknadernas regelverk lämnar många luckor för att bidra med mer flexibilitet inom bolagsstyrning och att de, konsekvent, har en påverkan på investerares riskbenägenhet. Uppsatsen förser läsaren med bättre kunskap om vad en investering på de oreglerade marknaderna de facto innebär, avseende risktagande och avkastning.

Denna uppsats behandlar likt rubriken antyder gränserna för en aktieägares talerätt vid klander av bolagsstämmobeslut. Ledning och problemformuleringar tas till stor del från en, under uppsatsens skrivande, pågående domstolstvist mellan Bure Equity AB och Rushrail AB. Uppsatsen behandlar bland annat hur en aktieägares talerätt kan påverkas av: överlåtelseförbehåll, avförande ur aktieboken, retroaktivt införande i aktieboken efter tidigare avförande, och möjligheterna att erkännas talerätt genom en analog tillämpning av 7 kap. 50 § andra meningen ABL. Undersökningen konstaterar att: överlåtelseförbehåll i allmänhet, och hembudsförbehåll i synnerhet, kan påverka talerättens gränser då hembudsförbehållets passiviserande verkan kan påverka aktieägarlegitimationen, avförande ur aktieboken utan anmälan från ny aktieägare inte ska kunna påverka aktieägarlegitimationen vilket innebär att talerättens gräns inte heller ska påverkas, retroaktivt införande i aktieboken inte ska påverka talerättens gränser, och att möjligheterna till en analog tillämpning av 7 kap. 50 § andra meningen ABL är mycket begränsade. Majoriteten av uppsatsen är skriven i väntan på dom från HD.

Gräsrotsfinansiering har under 2010-talet vuxit till att bli ett betydelsefullt finansierings-alternativ för små och medelstora företag, vilket även möjliggjort för privatpersoner (icke-professionella investerare) att investera i denna typ av bolag genom att teckna aktier i dem. Investeringar i bolag av mindre storlek kan potentiellt ge mycket god avkastning, men är även förenade med stor risk. Dessa investeringar kan fungera som ett komplement till sedvanliga investeringar på vad som i dagligt tal kallas för ”börsen”, men investeringar i småbolag skiljer mot aktiemarknadsbolag. Värdepappersmarknaden är föremål för rigorös reglering, i syfte att värna om ett starkt investerarskydd och upprätthålla förtroendet för marknaden. Mot bakgrund härav, föreligger högt ställda krav på aktiemarknadsbolagens löpande informationsgivning. Alla inträffade händelser och uppkomna förhållanden, vilka kan tänkas ha en påverkande effekt på aktiens pris ska, i regel, så snart som möjligt delges marknaden. På så vis ges alla befintliga och potentiella aktieägare en rättvis tillgång till information om bolaget, för att ha möjlighet att fatta välavvägda investeringsbeslut. Något motsvarande investerarskydd finns inte implementerat för investeringar i onoterade aktiebolag, utan investerare har få rättsliga medel för att tillskansa sig ytterligare information som kompletterar vad som utges under och i samband med bolagsstämman. Möjligheter till detta finns, men är praktiskt komplicerade att genomdriva. Detta ger upphov till frågan om balans råder mellan ett intresse att värna om investerare, å ena sidan, och ett intresse att underlätta företagande, å andra sidan. Gällande rätt är knappast ändamålsenlig, utan ändringar krävs för att råda bot på obalansen. Investerare bör ges utvidgad rätt till informationsgivning från onoterade aktiebolag när gräsrotsfinansiering tillämpats, eller om investerarkretsen annars är spridd. Krav på löpande informationsgivning av samma brådskande karaktär som råder på aktiemarknaden är emellertid inte önskvärt, utan vore alltför betungande för företagen. Därför föreslås istället kvartalsvis regelbunden informationsgivning från onoterade aktiebolag till investerarna, med komplettering av omedelbar informationsgivning av väsentliga händelser och förhållanden. Sådan reglering skulle tillförsäkra investerare en bättre ställning och hålla dem informerade om bolagets förehavanden, samtidigt som efterlevnaden inte vore oproportionerligt betungande för bolaget och dess befattningshavare. Crowdfunding has, during the 2010s, grown rapidly to become a meaningful alternative financing solution for small and medium-sized businesses, which has also made it possible for individuals (non-professional investors) to invest in these types of companies, by subscribing for shares. Investments in smaller sized businesses are, however, associated with greater risk. Such investments could work as a complement to more traditional investments on the stock market, but investments in small companies differ from publicly traded companies. The securities markets are subject to rigorous regulation, in order to ensure strong investor protection, as well as maintaining a high level of trust in the market. Therefore, extensive demands on the companies are in place regarding their distribution of ad hoc information. All occurring events and circumstances that might have an impact on the shares’ value, shall, subject to some exceptions, immediately be made public to the market. This will ensure that both existing and potential shareholders are given a fair access to information regarding the company, to have the possibility to make sound investment decisions. Any corresponding investor protection scheme is not implemented for investments in non-publicly traded companies. Investors have access to very few legal tools for obtaining other information than what is given during, and in connection to, the shareholders’ meeting. There are however, a handful of such possibilities, but they are practically complicated to use. This raises the question whether there is a balance at all between an interest of protecting investors on the one hand, and an interest of facilitating for entrepreneurs on the other hand. Today’s regulation is hardly appropriate, and changes are needed, in order to solve the imbalance. Investors should be given a wider right to enforce issuing of information from non-publicly traded companies that have raised capital through crowdfunding, or for other reasons have a diverse group of investors. However, similar urgency for such information, as is demanded on the stock market, is hardly necessary, as it would be far too burdensome for the companies. Therefore, quarterly information distribution is suggested, complemented with immediate information for essential occurring events and circumstances. Such regulation, would ensure investors a better position and keep them informed regarding the business’ operation, while the actions required for ensuring compliance would not be disproportionately burdensome for the company or its executives.