Parternas tillgång till rättvisa i förhandsavgörandeförfarandet

Förhandsavgörande är ett institut eller mekanism som upprätthåller och säkerställer en enhetlig tillämpning av unionsrätten i medlemsstaterna. Förhandsavgörande har även beskrivits som kärnan i Europeiska unionens domstolssystem. Förhandsavgörande–förfarandet anges i artikel 267 FEUF och kan ytterligare beskrivas som en dialog mellan EU-domstolen och domstolarna i medlemsländerna, som syftar till att säkerställa en enhetlig tolkning av unionsrätten och därigenom göra det möjligt att säkerställa unionsrättens koherens, fulla verkan och autonomi samt ange de specifika karaktären hos den rättsordningen som inrättats genom fördragen.[1] Förhandsavgörande kan ytterligare beskrivas som ett hjälpmedel för medlemsstaternas nationella domstolar att tolka EU-rätt och som ett avgörande verktyg för EU-domstolen att uppnå enhetlig tolkning inom unionen.[2] EU-domstolen har markerat vikten av artikel 267 FEUF och angett att den är avgörande för att bevara unionsrättens särart samt garantera att EU-rätten är densamma i de olika medlemsstaterna.[3] I förhandsavgörandeförfarande är det inte enbart EU-rätt som ska beaktas. Innan ett beslut om ett förhandsavgörande ska begäras är det nationell processrätt som styr eftersom medlemsstaterna tillämpar nationell processrätt vid genomdrivandet av EU-rätten.[4] Det kräver att EU-domstolens processrätt samspelar med medlemsstaternas processrätt, särskilt med hänsyn till att det är rättssystemet som reglerar hur lång, dyr eller tillgänglig en rättegång ska vara, som har konsekvenser för hur tillgänglig rättskipningen är för parterna.[5] Processrätten reglerar även bland annat hur väl parterna har fått chansen att utföra sin talan, vilka handlingar som får tillåtas i målet, vad rätten har för skyldigheter i förberedelsen, vad rätten ex officio har rätt att göra och skyldighet att beakta, hur och när prövningstillstånd får meddelas eller varför överklagan kan godtas. Den nationella processrätten sätter ramarna för processen, vilket i sin tur ha
A preliminary ruling is an institution or mechanism that maintains and ensures the uniform application of Union law in the Member States. Preliminary rulings have also been described as the core of the European Union's judicial system. The preliminary ruling procedure is set out in Article 267 TFEU and can further be described as a dialogue between the Court of Justice of the European Union and the courts of the Member States, which aims to ensure a uniform interpretation of Union law and thereby make it possible to ensure the coherence, full effect and autonomy of Union law and to specify the specific nature of the legal order established by the treaties.[1] Preliminary rulings can further be described as an aid for the Member States' national courts to interpret EU law and as a crucial tool for the EU Court to achieve uniform interpretation within the Union.[2] The Court of Justice of the European Union has highlighted the importance of Article 267 TFEU and stated that it is crucial to preserve the distinctive character of Union law and to ensure that EU law is the same in the different Member States.[3] In the preliminary ruling proceedings, it is not only EU law that must be taken into account. Before a decision on a preliminary ruling is requested, national procedural law governs because Member States apply national procedural law when enforcing EU law.[4] It requires that the procedural law of the European Court of Justice interacts with the procedural law of the member states, especially taking into account that it is the legal system that regulates how long, expensive or accessible a trial should be, which has consequences for how accessible the administration of justice is to the parties.[5] The procedural law also regulates, among other things, how well the parties have had the chance to carry out their claim, which documents may be allowed in the case, what obligations the court has in the preparation, what the court has ex officio the right to do and obl