Att vårda i gemenskap : Sjuksköterskors erfarenheter av närståendes involvering i vården av patienter med psykosdiagnos inom psykiatrisk öppenvård

Bakgrund: Tidigare forskning har visat att närstående till patienter med psykosdiagnos inte involveras i den utsträckning de önskar. Närståendes involvering i vården har visat sig leda till ökad följsamhet vid behandling, färre psykotiska skov samt minskade slutenvårdsinläggningar. Närstående löper ökad risk för att utveckla stressrelaterade symtom, psykisk ohälsa samt drabbas av ekonomiska svårigheter. Syfte: Att beskriva sjuksköterskors erfarenheter av närståendes involvering i vården av patienter med psykosdiagnos inom psykiatrisk öppenvård. Metod: Studien har en kvalitativ design med induktiv ansats. Tio deltagare intervjuades med semistrukturerade intervjuer. Nio av de tio deltagarna var specialistsjuksköterskor med inriktning mot psykiatrisk omvårdnad och en var allmänsjuksköterska. Data analyserades utifrån kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Resultatet beskrivs utifrån fyra kategorier; Att uppleva närstående som en tillgång, Att ge plats för närståendes behov, Att uppleva den närstående som en belastning och Att hantera sekretessens utmaningar. Ur kategorierna framträder sedan subkategorier som sedan sammantaget utkristalliseras till ett tema, Att vilja samarbeta och fortsätta försöka. Slutsats: Genom att involvera närstående i vården av personer med psykosdiagnos kan tryggheten för patienten i dennes vardag potentiellt stärkas. Utifrån olika utmaningar kan dock involvering bli problematiskt för sjuksköterskan att hantera i det vardagliga vårdarbetet.