Skötselåtgärders och platsbetingelsers påverkan på resistens hos renkavle i södra Sverige

Renkavle (Alopecurus myosuroides) anses idag som ett problemogräs med tanke på den utbredda resistens som finns i Europa men även i Sverige. Det är framförallt nordvästra Skåne men även sydvästra Skåne som har omfattande problem med renkavle. Jordbruksverket har samlat in renkavleprover från fält i södra Sverige för att testa olika preparat och på så vis kunna se hur utbredd resistensen är hos renkavle på dessa platser. Genom att analysera provsvaren samt inhämta bakgrundsinformation från en del av lantbrukarna har vi försökt hitta aspekter som är avgörande för resistensutvecklingen i renkavle. Informationen om fälten som har inhämtats från lantbrukarna är växtföljd, jordbearbetning, herbicidanvändning 10 år bakåt i tiden, analyssvar från den senaste markkarteringen och jordart. Genom en sorterbar fil har de olika aspekterna sorterats utifrån vad som anses vara intressant att jämföra. Jämförelsen har gjorts genom ett uträknat medelvärde av effekten på preparaten. Medelvärdet är den genomsnittliga effekten av alla testade preparat per fält. Resultaten visar bland annat att det finns lägre effekt av preparaten i Nordvästra och Västra Skåne än i Sydvästra Skåne och Blekinge. Även fast ett område har en hög förekomst av renkavle betyder det inte att effekten av preparaten var låg. Mycket renkavle behöver alltså inte nödvändigtvis betyda mycket resistens. Ett annat intressant resultat från studien är att det finns mindre resistens i ett fält där höstgrödor odlats under en lång tid än i ett fält där höstgrödor odlats färre antal år. Högst effekt av preparaten finns dock i de fälten där höstgrödor odlats sex, sju eller åtta år de senaste 10 åren. Där är även ett större antal fält inräknade. Markegenskaperna spelar också en viktig roll i förekomsten av renkavle. Det syns tydligt att effekten av preparaten är lägre på lerjordarna än på de lättare jordarna. I fälten med lägst och högst effekt av preparaten finns det lägst förekomst av renkavle. Det är tydliga skillnader i skö
Blackgrass (Alopecurus myosurides) is today considered as a problematic weed given the widespread resistance found in Europe but also in Sweden. It’s primarily northwest Scania and southwest Scania that has the extensive problems with blackgrass. Jordbruksverket has collected blackgrass samples from fields in southern Sweden to test different herbicides thus be able to see how widespread the resistance is in blackgrass in these places. By analyzing the test results and obtaining background information from some of the farmers we have tried to find aspects that are important for the development of resistance in blackgrass. The information about the fields that has been collected from the farmers is crop rotation, tillage, herbicid use ten years back, analysis results from the latest soil mapping and soil type. Through sortable files the various aspects have been sorted based on what is considered interesting to compare. The comparison has been made through a calculated average value of the effect on the herbicides. The mean value is the average effect of all tested herbicides per field. The results show among other things that there is a lower effect of the herbicides in northwest and western Scania than in southwest Scania and Blekinge. Even if an area has high occurrence of blackgrass this doesn’t mean that the effect of the herbicides was low. A lot of blackgrass doesn’t necessarily mean a lot of resistance. Another interesting result from the study is that there is less resistance in a field where autumn crops have been grown for a long time than in a field where autumn crops have been grown for fewer years. However, the highest effect of the preparations is found in those fields where autumn crops have been grown for six years in the last 10 years. A larger number off fields are also included there. The soil characteristics also play an important role in the occurrence of the blackgrass. It’s clearly seen that on clay soils the effect of the herbicides is lower