Den nya mentaliteten : En studie om ungdomars framtidstro under aids-epidemin 1988–1998

Sedan början av 1980-talet har en mängd berättelser skapats om hiv och aids. Från en tro om att det endast var vissa delar av samhällets minoriteter som behövde tampas med viruset, till en förståelse av att vem som helst kunde få viruset överfört till sig genom blod eller sexuellt umgänge. Det är ett virus vi än idag har svårt att bota och flera generationer har levt utan effektiva läkemedel. Vad det har gjort med dessa generationers tro på sin egen och samhällets framtid är vad denna uppsats undersöker. I arkivet Face of AIDS på Karolinska institutet finns bland annat flera intervjuer gjorda med ungdomar och unga vuxna om deras syn på aids och sina liv från 1980-talet fram till 2010-talet. Uppsatsen studerar sammanlagt åtta intervjuer med ungdomar som ingick i den allmänna befolkningen som inte själva levde med hiv eller hade tron om att få hiv överfört till sig. Fyra av intervjuerna är inspelade år 1988 och fyra inspelade ett decennium senare, år 1998. Den mening de skapar om sin samtid genom berättelser, vilken information de tagit in från diskurs i media och vad det gör med deras syn på sin egen och samhällets framtid undersöks genom Reinhart Kosellecks begrepp erfarenhetsrum och förväntanshorisont och en metodologi inspirerad av muntlig historia. Undersökningen finner att den information och de berättelser som fanns tillgängliga för ungdomarna under slutet av 1980- och 1990-talen var mångsidiga och motsägelsefulla. Narrativet att endast vissa minoriteter var i risk för viruset stannade kvar länge trots den medicinska vetskapen att så inte var fallet. Ungdomarnas personliga oro inför att få viruset överfört till sig i framtiden berodde på deras upplevda distans till viruset och distansen de upplevde att viruset hade till de grupper som de identifierade sig med. En brytpunkt mellan sexuella och relationella praktiker innan sjukdomens upptäckt och efter identifieras av ungdomarna i slutet av 1980-talet, vilket leder till en framtidstro om ett återskapande av lång
Many narratives about HIV and AIDS have been created since the beginning of the 1980s. From a belief that only some parts of society’s minorities had to deal with the virus, to an understanding that the virus could be transmitted to anyone through blood or sexual intercourse. It is a virus that today still evades a cure and many generations have lived without effective medicine. What that has done to these generations’ belief in their own and societies future is what this thesis explores. In the Face of AIDS archive at Karolinska institutet exists, among others, a large number of interviews conducted with youth and young adults about their views on AIDS and their lives from the 1980s to the 2010s. This thesis examines eight interviews with youth in the general public that didn’t live with HIV or had the belief that they would get HIV transmitted to them. Four of these interviews are recorded in 1988 and the other four a decade later, in 1998. The meaning they create of their present through stories, what information they received through discourse in media and what that does to their view on their own and societies future is examined through Reinhart Kosellecks concepts of space of experience and horizon of expectation together with a methodology inspired by oral history. The thesis finds that the information they received and the stories that existed around the youth at the end of the 1980s and 1990s were manifold and contradictory. The narrative that only some minorities were at risk stayed for a long time despite the medical knowledge of the contrary. Youths’ personal worries of having the virus transmitted to them in the future depended on their experienced distance to the virus and the distance they experienced the virus had to the groups they identified themselves with. A tipping point between sexual and relational praxis before the discovery of the illness and after is identified by the youth at the end of the 1980s, which led them to a belief that long