Rytmikens och solfègens ursprung : Emile Jaques-Dalcroze och hans samtid

Den schweiziske musikern och pedagogen Emile Jaques-Dalcroze utvecklade under sin livstid den rörelsebaserade musikpedagogiska metod som i dag går under namnet rytmik. Syftet med denna magisteruppsats är att undersöka uppkomsten och den tidiga utvecklingen av Jaques-Dalcrozes ursprungliga rytmik och framför allt solfège – rörelsebaserad gehörsträning – som är ett av dess huvudmoment. För att finna svar på frågan om hur Jaques-Dalcrozes egen historia påverkade hans val av pedagogisk inriktning för hans gehörsundervisning och på frågan om på vilket sätt samtiden påverkade framväxten och mottagandet av solfègen, undersöks Jaques-Dalcrozes liv fram till 1906 samt kulturella, pedagogiska och andra samhälleliga strömningar under 1800-talet. Utgångspunkten är i historisk metod och med ett hermeneutiskt perspektiv och resultatet presenteras i en delvis biografisk form. Undersökningen visar att Jaques-Dalcroze tveklöst influerades av samtiden och påverkades av människor som kom i hans närhet, framför allt hans pianolärare de Senger, Prosnitz och Lussy, violinisten Ysaÿe, psykologen Claparède och Jaques-Dalcrozes kollegor Gorter, Boepple och Chassevant. Pestalozzi, Nägeli och Fröbel var pedagoger vars idéer återspeglas i Jaques-Dalcrozes metod. De olika influenserna i synergi med hans egen personliga historia och förutsättningar var det som ledde fram till utvecklingen av rytmiken.
During his lifetime the Swiss musician and pedagogue Emile Jaques-Dalcroze developed Dalcroze-Eurhythmics, a movement-based methodology in music education. The purpose of the present study is to explore the early development of Jaques-Dalcroze’s original Eurhythmics and especially solfège – movement based aural training – which is one of its main fields. This study aims to fathom Jaques-Dalcrozes life up to the year 1906, as well as the cultural, pedagogical and other societal tendencies during the 19th century to investigate how Jaques-Dalcroze’s personal history influenced his choice of pedagogical emphasis for his aural training, and how contemporary society in his time influenced the development and reception of Eurhythmics and solfège. The methodological basis of the study is historical with a hermeneutic perspective. The result is partly presented in a biographical form. The study shows that Jaques-Dalcroze was without doubt influenced by the world of his time, and was affected by people in his milieu, particularly his piano teachers de Senger, Prosnitz and Lussy, the virtuoso violinist Ysaÿe, the psychologist Claparède and the colleges of Jaques-Dalcroze Gorter, Boepple and Chassevant. Pestalozzi, Nägeli and Fröbel were pedagogues whose ideas were mirrored in the method of Jaques-Dalcroze. These different influences, in synergy with his own personal history and preconditions, led to the development of Dalcroze-Eurhythmics.