Svenssons svindlande affärer : Snilleblixten som räddade Kolmården

Det finns många historier om innovation och entreprenörskap som fashierar forskare, studenter, företagare och den intresserade allmänheten. Historien om Steve Jobs Apple eller Richard Bransons Virgin är exempel. Men varför hoppa över ån efter vatten? Vi har i Sverige ett exempel på makalöst entreprenörskap och det är skapandet av Kolmårdens djurpark. I flera år – den första intervjun skedde 24 oktober 2001 – har Per Frankelius vid Linköpings universtiet försökt gå på djupet med djurparkens historia och nu äntligen, efter nyåret, kommer boken. Historien om djurparken inkluderar delikat dramatik som exempelvis blixtsnabb finansiering av ett delfinarium före ett politiskt byggstopp, att ta lån på 60 miljoner för ett vildmarkshotell utan att ha någon form av säkerhet att erbjuda, äventyr i Alperna för att realiera ett linbaneprojekt, lansering av högteknologisk mjölkgård bara för att visa folk hur en lantgård funkar, få isbjörnar på halsen utan att ännu ha någon isbjörnsanläggning osv. Vad alla möjligen inte känner till är varför allt detta gjordes. Motivet hade egentligen inte mycket med vilda djur att göra. Nej, motivet var att skapa ekonomisk utveckling i en bygd som var på fallrepet. Kolmårdens kommun var under 1960-talet en av Sveriges svagaste. Utflyttningen var stor, företag försvann, inga flyttade dit och framtidstron var borta. Mitt i allt detta fick Ulf Svensson sin snilleblixt: Varför inte bygga ett fritidsområde med djurpark? Drömmen gick i uppfyllelse. Lokalsamhället fick nytt liv. Parken blev också ett mönsterexempel för djurparker i andra länder – och detta efter bara sju år. Hur kunde en sådan storslagen vision som Kolmården realiseras. Hur gick det till att finansiera det projektet? Och vilka drivkrafter låg bakom det hela egentligen? Man kan se fallet Kolmården som ett mösterexempel på destinationsutveckling, som ett exempel på kreativt entrepenörskap, som ett företag inom de gröna näringarna, som ett typexempel på samhällsentreprenörskap och på många
In the summer of 1961, Ulf Svensson organised a scout camp in Kolmården. One night he was sitting and philosophising with the local priest, Moje Palmgren, about how this community could survive. Kolmården then had 2,622 inhabitants and was a municipality in decline. Every year 50 to 80 people, most of them youths, moved out. Small companies faced big problems. At the same time, the municipality needed new investments in, for example, water and sewage, roads and street lamps. The largest employer was a marble quarry, but everybody recognised that its future was uncertain. These two men decided, the same night, that something had to be done immediately. The next day, they invited the municipal council’s chairman, Erik Andersson, to a meeting. Already at this time, rumours about the active scout leader had reached the municipal executive board. During the meeting a variety of ideas were voiced about how to save the municipality. The pair argued that it was essential for the municipality to hire somebody who could cope with the issue. After getting advice from the executive council and waiting a few months, Erik Andersson telephoned to Ulf Svensson and asked whether he himself might be interested in the assignment. As a result, he was employed as Sweden’s first municipal consultant. His task was to hinder the depopulation and rescue the community. Most people presumably regarded his post as a public-relations job. Indeed, at first he had much to do with fairs and brochures. He also arranged for some new small firms to move into the municipality. But his truly terrific and unexpected idea was presented on 18 May 1962: a recreation area with a zoological park – and no cages. The idea was launched with careful preparation, for among other things he had analysed the terrain together with an architect (see figure 1). His plan was to bring in external entrepreneurs to build and run the zoo, financed by visitors’ fees. The little group on the municipal board was more than hope
Grönovation