Tingens tidsrymd : Arkeologiska perspektiv på samtidens heterogenitet

Arkeologins studieobjekt är ting som tidigare och nuvarande generationer lämnat efter sig. Det som kännetecknar denna materiella kvarlåtenskap är dels dess beständighet över tid, dels att lämningar från skilda epoker blandas med varandra och bildar nya helheter. Tingen överlever de människor som en gång skapade dem och över tid antar tingen nya former och träder in i nya sammanhang. Genom denna varaktighet utmanar tingen modernitetens idé om en linjär kronologisk ordning där var sak hör till en bestämd, väl avgränsad tid. Detta komplicerar den för arkeologin ständigt återkommande frågan om tingens datering; tingens tidsrymd kan inte längre begränsas till deras tillkomsttid och ursprungliga brukningsperiod. I människors livsvärld är alla samtidigt existerande ting samtida oavsett deras ålder. Insikten om varje samtids tidsmässiga heterogenitet föranleder en omprövning av den arkeologiska arbetsordningen. Istället för att tidsbinda tingen i en tillrättalagd kronologisk ordning måste de tillåtas ha en tidsrymd som sträcker sig bortom strikta periodindelningar och som inbegriper deras återkommande uppträdande i nya sammanhang. Tingens universum kommer härigenom att likna det mänskliga minnet. I minnet blandas fragment från olika tider med varandra och bildar ständigt nya bilder av det förflutna. På motsvarande sätt har arkeologin att ta hänsyn till att människors livsvärld vid varje enskilt tillfälle består av en blandning av ting av varierande ålder, men som vid den aktuella tidpunkten alla är samtida och bildar en samlad helhet.
Archaeology's object of study is that which has been left behind by previous and current generations. Such material remains are characterized partly by their durability across time and partly by the way in which relics from discrete epochs intermingle to form new entities. Things outlast the people who once created them, eventually coming to assume new forms and enter into new settings. By virtue of this temporal extension, material remains present a challenge to modernity's notion of a linear chronological order within which every item occupies a specified, clearly delimited moment. It is a phenomenon that complicates an issue which archaeologists repeatedly confront with regard to the dating of a material artefact: what might be called the timeframe of the material can no longer be confined to some originary moment and first period of use. In the human world, all artefacts that exist concurrently are contemporary with each other, regardless of their age. This insight into the temporary heterogeneity of every age calls for a reassessement of archaeology's procedural protocols. Rather than being confined within a factitious chronological order, material artefacts must be permitted to occupy a timeframe that stretches beyond the confines of periodizing convention and that includes their recurring reappearance in new contexts. In this way the universe of material things will be seen to resemble human memory. In memory, fragments from different periods are continually intermingling to form new images of the past. In similar fashion, archaeology needs to acknowledge the fact that the world of human beings at any given moment consists of a mixture of material objects of differing ages that nonetheless possess contemporaneity and that form a collective unity.
Tid, minne, representation. Ett mångdisciplinärt forskningsprogram om historiemedvetandets förvandlingar