Arbetspendling, bebyggelse och regional tillhörighet : en översiktlig kartläggning av Sveriges tätorter

Den här uppsatsen studerar förhållandet mellan arbetspendling och bebyggelsestrukturer bland Sveriges tätorter. Studien använder data över arbetspendling, där landets tätorter är uppdelade i huvudorter och förorter. Denna data jämförs med bebyggelsedata, som med hjälp av så kallad hierarkisk klustermetodik, delar in landets tätorter i åtta separata kluster. Även de kommungruppsindelningar som görs av Sveriges kommuner och landsting används för att studera sambanden ur ett regional perspektiv. Resultaten visar att landets tätorter kan delas in i tre huvudsakliga kategorier: Centrala tätorter med en blandad bebyggelse, men hög andel flerbostadshus. Tätorter som oftast är förorter, med en hög andel småhus och generellt mindre blandad bebyggelse än i övriga tätorter. Tätorter som varierar mellan att vara huvudort, förort och självförsörjande, med en generellt blandad bebyggelse och en relativt låg andel småhus. Det finns alltså en tydlig skillnad i bebyggelsemässig struktur mellan de stora tätorterna (städerna) och deras förorter. Geografiskt sett återfinns den tredje tätortskategorin ofta utanför de största tätortsregionernas inflytande i kommuntyper såsom ”Varuproducerande kommuner”, ”Pendlingskommuner” och ”Turism- och besöksnärings-kommuner”. Tätorter av den första kategorin är relativt vanliga i glesbygdskommuner, troligen för att kompensera för ett annars glest bebyggt närområde. Bebyggelsestrukturer som liknar den första kategorin är också relativt vanlig runt storstäderna, men då i form av förorter. I detta fall kan det tolkas som att förorterna avlastar bebyggelsen i stadskärnorna, genom att erbjuda bostäder och dylikt som i vanliga fall bara kan associeras till centrala huvudorter.