Svenska kyrkan och jojken

Jojken är ett muntligt uttryck bland samer som funnits sedan urminnes tider. Att jojka var ett sätt att berätta och beskriva djur, människor, händelser, supranormala relationer etc. Eftersom jojken också användes som verktyg för nåjder eller personer med liknande kunskaper för att nå andra medium, blev jojken stämplad av kyrkan under 1600-talet som ett djävulens verk. Under lång tid var detta uttryckssätt förbjudet och straffbart. Men jojken försvann inte. Den levde sitt liv i det inofficiella rummet, långt borta ifrån den styrande eliten som oftast fanns vid kusten. Syndastämpeln som kyrkan så skickligt implanterat blev så småningom samernas egen syn på jojk på många håll. Trots det, när man studerar äldre inspelningar från början av 1910-talet och anteckningar från slutet av 1800-talet, ser man att många präster, särskilt i norra Västerbotten och södra Norrbotten varit mer än aktiva att dokumentera jojk. De har även blivit tillägnade egna melodier, det förnämsta man som jojkutövare någonsin kan skänka någon. Till och med bland læstadianska predikanter har det förekommit att man accepterat jojkning. "Jojkning är inte syndigt, blott man inte jojkar syndigt, liksom det ej heller är syndigt att dricka tvenne supar när det är kallt." Studien granskar jojkens roll hos den samiska befolkningen i relation till kyrkans folk, med fokus på 1900-talets utveckling.
Kyrkans vitbok