Stadens (mellan) rum

Mellan bebyggda enklaver och väldefinierade stadslandskap stöter man på underliga ytor, till synes tomma, ödsliga och utan någon som helst funktion. Ytorna definieras ofta som stadens mellanrum och det är utifrån dessa platsers existens som uppsatsen grundas på. Mellanrummen skiljer sig ofta markant från den välordnade och kontrollerade staden, men är alltjämt en del av den. Målet är att genom litteraturstudier undersöka vad mellanrummens värden tros ha för staden och dess invånare. Studien ska utgöra ett underlag till en fortsatt diskussion kring vad som betecknar dessa platser och vad de kan ha för värde utifrån ett planerings- och användarperspektiv. Genom litteraturstudien har jag kommit fram till att det är mellanrummens oklara, odefinierade och flyktiga karaktär som är dess största tillgång och värde, och att mellanrummet inte innehåller några förutbestämda regler för hur man som brukare av landskapet bör bete sig. Stadens mellanrum är öppna för appropriering, självorganisering, kreativitet och spontanitet. Mellanrummen är en plats där användare kan agera tillfälligt i nuet. Detta innebär att mellanrummen utgör ett alternativ till det kontrollerade offentliga rummet, och kan på så vis kan bli en frizon för det som annars inte passar in. Uppsatsen behandlar även arkitekten och planerarens förhållningssätt till staden och dess mellanrum. Jag har genom studien kunnat se tre olika riktlinjer som skiljer sig åt. Den första riktlinjen menar att; bara genom att lämna mellanrummen åt sitt blivande kan de överleva och utvecklas. Den andra faller tillbaka på ett traditionellt planeringsideal och ser inte dessa platser som en del av professionen. Den tredje riktlinjen utgör ett förhållningssätt som utgår från att staden alltid är i förändring. Det är ett synsätt där den lokala platsen och dess historia spelar stor roll för hur platsen utvecklas. Riktlinjen menar att genom en växelverkande process kan arkitekturen kopplas ihop mer sammanflätat med staden och dess invånare
Between built enclaves and well-defined urban landscapes, peculiar areas emerges, seemingly empty, desolate, and without any function. These residual places are the subject of that the thesis is based upon. Residual space often differs significantly from the well-ordered and controlled urban areas, but is nevertheless a part of it. The goal is to, through literature studies, explore the values of residual spaces could have for urban inhabitants and for the city itself. The study will provide a basis to conduct a discussion around what these sites represent from a user- and planning perspective. Thanks to the literature study, I have come to the conclusion that it is the vague, undefined and volatile character of the residual space that is it’s greatest asset and value. The residual space contains no predetermined rules or demands of certain behaviour. Residual space is open to appropriation, self-organization, creativity and spontaneity, where users are able to act temporarily in the present. This means that the residual space is an alternative, and thus can become a free zone for what does not fit into the controlled public space. The thesis also deals with the architects and planners different approaches to the city and it’s spaces. Thanks to the study I was able to see three different guidelines that differs. The first guideline says that, only by leaving residual space from intervention, they can survive and evolve. Others fall back on traditional planning ideals and doesn’t see these places as part of their profession. The third way of approaching residual space and town planning assumes that the city is always changing. The local site and it’s history plays a big part in how the site developes. Through this interactive process architecture can be more closely connected with the city and its inhabitants.