Interaktion, autenticitet och differentiering

I artikeln granskas den finländske moralfilosofen och socialantropologen Edvard Westermarcks (1862–1939) fotografier i hans reseskildring Sex år i Marocko (1918). Syftet är att reda ut hur autenticitet skapas och förmedlas i text och bild i den populärt hållna boken. Samtliga forskningsfrågor har beröringspunkter med hur Westermarcks antropologiska fotografier kan definieras utgåendefrån autenticitet. På vilket sätt skapar själva texten och interaktionen mellan text och bild intryck av autenticitet och trovärdighet? Vilken betydelse har olika grader av autenticitet för Westermarcks berättarstrategier? Hur kan autenticitet kontra iscensatt verklighet i Westermarcks berättelse och illustrationerna bestämmas och vad berättar det om hans relation till Marocko? Textens och bildernas interaktion granskas, varefter det sker en analys utgående från begreppet ikonotext, turismteoretiska och antropologiska, fotohistoriska frågeställningar. Även om Westermarcks fotografier kan definieras som relativt okonstlade, har antropologiska fotografier historiskt sett ofta varit mer eller mindre arrangerade; trots en skenbar direkthet karakteriseras fotograferingsögonblicket därför av subjektivitet. I Westermarcks reseskildring skapas olika grader av autenticitet genom ett varierande samspel mellan text och bild, användningen av preciserande ord och uttryck och själva urvalet bilder (hans och andras) som ska illustrera hans text. Man kan också tänka omvänt, att texten förklarar speciellt hans egna bilder, eftersom samspelet mellan text och bild då är så ens och en hög grad av autenticitet uppnås. Men trots Westermarcks uppenbara Marockoexpertis och fotografiernas förmodade direkthet, gör hans sätt att använda autenticitetsmarkörer att reseskildringen paradoxalt nog kan definieras som en mer eller mindre iscensatt och differentierande verklighetsskildring.