Search

In the recent Repsol Comercial de Productos Petrolíferos (C-25/21) the Court of Justice had the opportunity to clarify rules applicable to matters that fall outside of the ratione temporis and ratione materiae scope of application of Directive 2014/104 . Repsol touches upon the question of the applicability of rules in Directive 2014/104 to actions other than for damages and contributes to the topic of distinguishing what rules in Directive 2014/104 are substantive or procedural (which governs the temporal applicability of its rules). This annotation discusses, in particular, how the European Court of Justice (ECJ) defines the probative value of a finding of an infringement of competition law contained in a final decision of the national competition authority (NCA) in the case of civil actions that do not fall within the scope of Directive 2014/104 . Faced with a choice between some competing possibilities, the ECJ decided to define the probative value of NCAs’ decisions in such civil actions as that of a rebuttable presumption. This analysis also attempts at reflecting on some implications of the judgment and exploring to what extent Repsol , and other recent case law, brings further uniformity and clarity to private enforcement of competition law throughout the European Union (EU).

This thesis examines the personal liability of corporate management for environmental damages under Swedish law, focusing on the provisions in the Environmental Code (MB), the Companies Act (ABL), and the proposed Corporate Sustainability Due Diligence Directive (CSDDD). The thesis analyzes how these regulatory frameworks interact and how they influence the liability of corporate management in cases of environmental damage. It is established that corporate management can be held liable for environmental damages under the strict liability provisions of the Environmental Code, which entails liability even in the absence of negligence. Further, the internal liability according to the Companies Act is examined, where the duties and powers assigned to corporate management play a central role. The thesis also highlights how companies can prevent liability by adhering to regulations and obtaining consent from superior corporate bodies, as well as how minority shareholders can initiate claims for damages despite given consent. The conclusion is that the liability of corporate management for environmental damages is regulated by a complex set of laws and principles, requiring a careful balance between business interests and environmental considerations. Regardless of its complexity, the legislator and the courts should ensure compliance with the rules, Denna uppsats undersöker företagsledningens personliga ansvar för miljöskadestånd enligt svensk rätt, med fokus på bestämmelser i miljöbalken (MB), aktiebolagslagen (ABL) och det föreslagna direktivet om tillbörlig aktsamhet (CSDDD). Uppsatsen analyserar hur dessa regelverk samverkar och hur de påverkar företagsledningens ansvar vid miljöskador. Det konstateras att företagsledningen kan hållas ansvarig för miljöskador enligt miljöbalkens strikta ansvar, vilket innebär ansvar även utan vårdslöshet. Vidare undersöks det interna ansvaret enligt aktiebolagslagen, där plikter och befogenheter som åläggs företagsledningen spelar en central roll. Uppsatsen belyser även hur företag kan förebygga ansvar genom att följa regler och erhålla samtycke från överordnade bolagsorgan, samt hur minoritetsaktieägare kan väcka skadeståndstalan trots givet samtycke. Slutsatsen är att företagsledningens skadeståndsansvar för miljöskador regleras av en komplex uppsättning lagar och principer, vilket kräver en noggrann balans mellan affärsintressen och miljöhänsyn. Oavsett hur komplex det är bör lagstiftaren och rätten se till reglernas efterlevnad

Det huvudsakliga syftet med uppsatsen var att utreda och analysera vilket skadeståndsrättsligt ansvar arbetsgivaren har för skador som vållats av arbetstagaren i tjänst samt när ansvar inträder för arbetstagaren själv. För att besvara uppsatsens frågeställningar har material som lagstiftning, förarbete, praxis och doktrin nyttjats. Principalansvar innebär att arbetsgivaren ska ansvara för skada som arbetstagaren har vållat enligt 3 kap. 1 § skadeståndslagen (1972:207) (SkL). Arbetsgivaren ska ersätta personskada eller sakskada som arbetstagaren vållat genom fel eller försummelse samt ren förmögenhetsskada som arbetstagaren vållat genom brott. Slutligen ska arbetsgivaren ansvara för skada som orsakats av att arbetstagaren kränkt någon genom angrepp mot dennes person, frihet, frid eller ära genom fel eller försummelse. Principalansvaret förutsätter att skadevållaren är arbetstagare hos arbetsgivaren samt att den skadevållande handlingen sker i tjänsten. För att arbetstagaren ska bli ansvarig för skada vållad i tjänsten genom fel eller försummelse krävs det att synnerliga skäl föreligger enligt 4 kap. 1 § SkL.

I uppsatsen utreds försäkringsskyddet för skadeståndsansvar vid dataskyddsöverträdelser. GDPR är den centrala regleringen för personuppgiftsbehandling och fastställer ett antal principer som måste upprätthållas för att den ansvarige ska få behandla personuppgifter. Bryter den ansvarige mot förordningens principer har den registrerade rätt att kräva skadestånd enligt art. 82.1 GDPR. Förordningen fastställer tre kumulativa krav som måste vara uppfyllda för att skadeståndsskyldighet ska föreligga. Det innefattar att en överträdelse av GDPR har skett, att materiell eller immateriell skada till följd av denna överträdelse har uppstått och att det föreligger ett orsakssamband mellan skadan och överträdelsen. Förordningen innehåller även en bestämmelse som tar över medlemsstaternas nationella skadeståndsrättsliga bestämmelser, vilket innebär att GDPR ska tillämpas enligt sin ordalydelse och att de kumulativa kraven enligt art. 82.1 GDPR måste följas. Det innebär att nationella skadeståndsrättsliga begrepp inte bör jämställas med begrepp som framgår av art. 82.1 GDPR eftersom begreppen har tillkommit i en helt annan kontext. Exempelvis översätts i vissa fall materiella och immateriella skador till ekonomiska och ideella skador. Begreppen är inte synonyma och bör inte tillställas samma betydelse eftersom terminologin i art. 82.1 GDPR kan misstolkas. Försäkringsvillkoren som reglerar skadeståndsskyldigheten för dataskyddsöverträdelser och som även hänvisar till art. 82.1 GDPR, innehåller i vissa fall nationella skadeståndsrättsliga begrepp och även andra begrepp som inte framgår av förordningen. Det kan leda till att kongruensen mellan villkorens utformning och förordningens ordalydelse medför tolkningsproblematik vid bedömning om skadeståndsskyldighet föreligger. Därför bör försäkringsvillkoren endast innehålla sådan terminologi som framgår av art. 82.1 GDPR. Dataskyddsöverträdelser medför, The essay investigates insurance coverage for liability for damages in the event of data protection breaches. GDPR is the central regulation for the processing of personal data and establishes a number of principles that must be upheld for the data controller to process personal data. If the data controller breaches the principles of the regulation, the data subject has the right to claim damages under Art. 82.1 GDPR. The regulation sets out three cumulative requirements that must be met for liability for damages to arise. This includes that a breach of the GDPR has occurred, that material or immaterial damage as a result of this breach has arisen, and that there is a causal link between the damage and the breach. The regulation also includes a provision that supersedes the national tort law provisions of Member States, which means that the GDPR shall be applied according to its wording and that the cumulative requirements under Art. 82.1 GDPR must be followed. This means that national tort law concepts should not be equated with concepts as set out in Art. 82.1 GDPR as the concepts have arisen in a completely different context. For example, in some cases, material and immaterial damages are translated into economic and non-economic damages. The concepts are not synonymous and should not be attributed the same meaning as the terminology in Art. 82.1 GDPR can be misinterpreted. The insurance terms and conditions that regulate liability for damages in the event of data protection breaches and also refer to Art. 82.1 GDPR, in some cases contain national tort law concepts and other concepts that are not evident in the regulation. This may lead to a lack of congruence between the wording of the terms and conditions and the wording of the regulation, resulting in interpretation issues when assessing whether liability for damages exists. Therefore, the insurance terms and conditions should only contain terminology as set out in Art. 82.1 GDPR. Data protection breaches usua

Vad är en fysisk personskada? Eller rättare sagt; hur kan begreppet definieras? Någon form avnedsatthet på en människas kropp uppstår minst någon gång och för många flera gånger underlivets gång. Det kan därför tyckas vara givet att kunna förstå vad en fysisk personskada är.Ofta är det lätt men ibland kan det vara svårt, såsom det blev när en ökad risk för sjukdomuppstod för invånare i Ronneby kommun. En viktig anledning till att uppsatsen skrevs vardomen från Högsta domstolen (HD) i mål T 486-23 som just handlar om de drabbade iRonneby. En förhöjd risk för sjukdom kan även drabba ett djur, vilket juridiskt är en sak. Ett syfte meddenna uppsats är därför att tillföra mer kunskap om vad både begreppet ”fysisk personskada”och ”sakskada” innebär. Ytterligare ett syfte är att öka läsarens förståelse för vilketförsäkringsskydd som en person har när han eller hon alternativt dennes djur har orsakats enökad risk för sjukdom. En slutsats som kan dras av uppsatsen är att det finns en huvudregel och en undantagsregelom när en ökad risk för sjukdom utgör en ”fysisk personskada”. Huvudregeln är att en ökadrisk för sjukdom inte kan utgöra en fysisk personskada. Undantagsregeln är att en ökad riskför sjukdom kan utgöra en fysisk personskada när risken för att drabbas av sjukdomen harökat markant och sjukdomen i sig är hälsofarlig. Reglerna grundas på domen i mål T 486-23.På grund av domen har tolkningen av begreppet ”fysisk personskada” till viss del ändrats.Ändringen kommer troligtvis dock bara att påverka de rättsfall som innehåller lika ovanligaomständigheter som de i mål T 486-23, vilket sannolikt endast är ett fåtal. Det finns några till slutsatser i uppsatsen. En slutsats är att den undantagsregel, som gällerbegreppet ”fysisk personskada”, även är tillämpbar för att kunna tolka att en sakskadaföreligger. En annan slutsats är att domen i PFAS-fallet har utvidgat innebörden av bådebegreppet ”fysisk personskada” och ”sakskada”. Ytterligare en slutsats är att en person sällanbl

I artikeln analyseras EU-domstolens första substantiella dom om ideell skada enligt dataskyddsförordningen (GDPR).

The Court of Justice of the European Union (CJEU) recently clarified some fundamental questions regarding the right to compensation under Article 82 of the General Data Protection Regulation (GDPR). The CJEU emphasised the cumulative conditions for the right to compensation, namely, damage resulting from a data breach and a causal link between the two. There are a number of ways in which the GDPR provides a more detailed framework for what should typically constitute damage, how the control of personal data can facilitate the assessment of the concept of damage and how the burden of proof can be interpreted in the light of the purpose of the Regulation. There is no automatic right to compensation and a more detailed assessment must be made under all of the criteria set out in Article 82. In the absence of further case law, I have tried to clarify the applicable law by interpreting the GDPR and the two judgements from the CJEU on the right to compensation. From a procedural point of view, a future with more litigation in the form of representative actions as a result of the Representative Action Directive is likely. The Directive does not change the Swedish representative action rules in any major way, but what is worth noting are the differences between opt-in and opt-out. An opt-in system, such as the Swedish one, may see some increase in the number of representative actions, but in an opt-out system, like the one in the Netherlands, it is likely to see many more representative actions. Uncertainties remain as to whether the opt-out system is compatible with the GDPR, and the CJEU will have to clarify the legal status in the near future. When evaluating the consequences of the legal developments, a potential over- regulation is a risk, while information security is likely to improve. As I see it, the CJEU has two choices to counteract any over-regulation that may arise as a result of legal developments. Either the CJEU can clarify that Article 80 of the GDPR does n

Arbetets syfte har varit att undersöka vad som klassas som tredjemansskada samt vilka som kan anses vara särskilt nära anhöriga till den skadelidande. Vidare undersöks det vilka förutsättningar ersättning kan utges vid tredjemansskada. För att ersättning ska utgå vid tredjemansskada ska nära anhöriga visa att de lidit av psykiska besvär enligt 5 kap. 1§ och 5 kap 2§ 3p. SkL. Ersättningsbeloppet omfattar skadestånd vid fysiskt och psykiskt lidande. Utredningen visar att det finns undantag från huvudregeln vid tredjemansskador som ger ersättning enligt 5 kap. 1§ och 2§ 3p. SkL. Metoden som använts för att besvara uppsatsens syfte är rättsdogmatisk.

Syftet med uppsatsen är att problematisera tillämpningen av 2 § PreskL vid fördröjda skador. Enligt gällande rätt löper preskriptionsfristen från tidpunkten för den skadegörande handlingen. Risken finns därför att anspråk på ersättning för fördröjda skador preskriberas innan skadan realiserats. I övriga Norden och Europa har problematiken hanterats genom att låta preskriptionsfristen löpa från tidpunkten för den skadelidandes kännedom om skadan. Av särskilt intresse är att Europadomstolen uttalat att tillämpningen av en preskriptionsreglering som inte beaktar skadelidandes kännedom om sitt anspråk kan utgöra en överträdelse av artikel 6.1 EKMR. Dessutom kan väsentliga skillnader i preskriptionsregleringen mellan Sverige och andra länder påverka utfallet vid gränsöverskridande tvister. Det finns därmed skäl att överväga införande av en preskriptionsreglering som, i större utsträckning än 2 § PreskL, ger möjlighet att beakta skadelidandes intresse vid fördröjda skador.

Denna uppsats behandlar skadestånd som uppstår i det fall avtalsbrott har skett vid köp av lös egendom. Syftet är att kartlägga den kritik som riktats mot 67 § KöpL och indelningen mellan direkta och indirekta skador i svensk rätt för att sedan ge ett förslag de lege ferenda. Detta görs genom ett komparativt perspektiv där uppsatsen jämför den svenska regleringen av skadeståndets avlägsenhet med motsvarande bestämmelse i engelsk rätt. 67 § KöpL delar upp förluster i direkta och indirekta förluster, varav indirekta förluster endast ersätts om skadevållare har förfarit vårdslöst, brutit mot en utfästelse eller om skadan lidits inom ramen för en skadebegränsande åtgärd. Vad som utgör en indirekt förlust framgår av 67 § 2 st. KöpL, där lagstiftaren i en uttömmande lista har angivit olika exempel på indirekta förluster. Sista punkten lämnar dock frågan öppen för tolkning eftersom där anges det att annan liknande förlust, om den varit svår att förutse, ska anses vara en indirekt förlust. I engelsk rätt avgörs frågan om skadeståndets avlägsenhet genom en två-stegs-bedömning med sin grund i avgörandet Hadley v. Baxendale. Sådana förluster som får anses vara en naturlig följd av avtalsbrottet ersätts med strikt ansvar om inte annat framgår av avtalet. Exceptionella skador, det vill säga sådana som är för avlägsna för att kunna anses vara en naturlig följd av avtalsbrottet, ersätts endast om de kan visas vara i parternas begrundanden vid avtalsslutet. I doktrin har 67 § KöpL kritiserats för att vara svårförståelig och svårtillämpad, särskilt med hänsyn till sista punkten i 67 § 2 st. KöpL. Internationellt sett är Norden även en utstickare i att använda sig av en uppdelning av indirekta och direkta skador istället för en förutsebarhetsprövning såsom den som återfinns i engelsk rätt. Det förslag de lege ferenda som uppsatsen presenterar i avsnitt 4-5 inkorporerar en del av den systematik som ligger bakom den engelska regleringen. Direkta och indirekta skador slopas och ersätts, This essay concerns damages that arise in the event of a breach of a sale of goods contract. The purpose is to map out the critique that has been voiced concerning section 67 of the Swedish Sale of Goods Act and the categorisation of damages into ‘direct’ and ‘indirect’ damages in Swedish law. The essay will also provide a suggestion as to how the Swedish regulation of the issue could look like, using a comparative perspective to compare the Swedish regulation of remoteness of damages with the corresponding rule in English law. Section 67 of the Swedish Sale of Goods Act categorises damages into ‘direct’ and ‘indirect’ damages, where indirect damages are only recoverable if the respondent has acted with negligence, not fulfilled a stipulation or if the indirect damage was suffered as a mitigating measure to avoid suffering a larger direct damage. Section 67.2 provides an exhaustive list of what constitutes an indirect damage, with examples of typical damages that fall within the category of ‘indirect damages’. The list ends with certain ambiguity, with the legislator stating that similar damages, if difficult to foresee, shall be regarded as an indirect damage. In English law the question of remoteness of damages is dealt with in the two-branched rule formulated in Hadley v. Baxendale and the following series of cases. Damages are recoverable if they are arising naturally from the breach or when they “may reasonably be supposed to be in the contemplation of the parties as a probable result of the breach” of the contract at the contracting time. Section 67 of the Swedish Sale of Goods Act has been criticized in literature for being difficult to understand and to apply, especially concerning the last point in section 67.2. Internationally, the Nordic region is also somewhat of an outlier in using direct and indirect damages instead of a foreseeability test such as the one found in English law. The suggestion as to how section 67 of the Swedish Sale of Goods Act should

Texten inleder en artikeltriad i detta nummer om utvecklingen av det svenska integri­tetsskyddet under det senaste halvseklet. De tre bidragen tar sin utgångspunkt i ett jubileumsseminarium som hölls till Stig Strömholms ära hösten 2021, där ämnet diskuterades ur flera olika rättsliga perspektiv. I denna text står skadestånds­rätten i fokus. Skadeståndsrättsliga förstärk­ningar av integritetsskyddet har ofta utmanats och debatterats, men under senare år har ett flertal förändringar ändå skett med ett starkare skydd som följd. I texten kopplas dessa föränd­ringar till dels Strömholms insatser på området, dels den inverkan som de samhälleliga fenomenen digitalisering och globalisering fått på juridiken.

Svensk lagstiftning är inte teknikneutral och har inte framtagits för att omfatta komplexa lösningar som exempelvis AI-system. Det innebär bland annat att det inte är specifikt reglerat hur ansvarsfördelningen ska ske vid skador som uppkommit i utomobligatoriska situationer i vilka skada orsakats av AI. För utomobligatoriska skador av detta slag tillämpas i dagsläget huvudsakligen skadeståndslagen (1972:207) och produktansvarslagen (1992:18). Komplexiteten som ett AI-system innefattar gör det svårt att tillämpa reglerna i dessa lagar fullt ut eftersom det kan vara utmanande att urskilja vilken del av AI-systemet som orsakat den faktiska skadan. Det föreligger i skrivande stund ett förslag om införande av en AI-förordning, EU-kommissionens förslag till förordning om harmoniserade regler för AI (2021/0106(COD)), vilket är ämnat att förtydliga ansvaret vid framtagande av framförallt högrisk AI. AI-förordningen har delvis sin grund i Europaparlamentets resolution om en skadeståndsordning för artificiell intelligens (2020/2014(INL)). Resolutionen är ämnad att uppmuntra till införande av gemensamma regler för skadestånd och är inriktad på skador orsakade av högrisksystem. Syftet med denna uppsats är att utreda huruvida ytterligare reglering, likt den som föreslagits i AI-förordningen och resolutionen, krävs för att rättsläget avseende utomobligatoriska situationer där AI orsakat sakskada ska bedömas vara klart, tydligt och förutsebart. Utöver detta är syftet även att utreda vad dessa föreslagna regleringar innebär för företag som arbetar med AI och huruvida det framgår hur företagen kan gå tillväga för att efterleva regleringarna. För att uppfylla syftet med uppsatsen behandlas såväl AI-förordningen som resolutionen ingående i aktuella delar och såväl remissvar avseende AI-förordningen som kommentarer av dagens rättsläge analyseras. För att ge en inblick i avsaknaden och inverkan av teknikneutral lagstiftning presenteras, trots att den avser inomobligatoriska förhå

Idag omfattar det skadeståndsrättsliga ansvaret för prospekt endast organledamöterna enligt regleringen i ABL. Frågan om ett utvidgat prospektansvar har genom en rapport från Finansinspektionen i september år 2021 fått ny aktualitet. Saken har varit flitigt diskuterad och har vid två tillfällen kulminerat och resulterat i konkreta lagförslag år 2005 och år 2013. Litteraturen som behandlar prospektansvar är omfattande och därav finns ett behov av att systematisera de argument som präglar den juridiska diskussionen. I uppsatsen har argumenten kategoristerats, systematiserats och analyserats i syfte kunna besvara om prospektansvaret bör utvidgas och hur en sådan utvidgning bör utformas. Kategorisering av de argument som använts i den juridiska debatten har i uppsatsen resulterat i fem huvudargument. Argumenten består av förtroendeargumentet, träffsäkerhetsargumentet, harmoniseringsargumentet samt investerarskyddsargumentet och borgenärsskyddsargumentet. Utredningen och analysen av de fem huvudkategorierna visar att övervägande skäl talar för att prospektansvaret bör utvidgas, men att det risker att utvidgningen inte blir ändamålsenlig om utformningen av ett sådant ansvar blir bristfällig. Därmed ligger samtliga fem huvudargument till grund för hur prospektansvaret bör utformas. I uppsatsen utreds särskilt vilket orsakskrav och beviskrav som bör råda, hur ansvarsfördelningen bör se ut mellan bolag och ansvariga organledamöter samt hur den ersättningsberättigade kretsen bör bestämmas. Efter avvägning av de juridiska argumenten föreslås i uppsatsen ett utvidgat prospektansvar. Ansvaret är utformat för att svenskt prospektansvar ska harmoniseras med andra länders reglering på området, för att förtroendet ska upprätthållas för kapitalmarknaden, för att ansvaret av aktörerna på kapitalmarknaden ska anses träffsäkert och för att det ska råda en balans mellan principen om borgenärsskydd och principen om investerarskydd.

Publicerad: 28 februari 2022

Publicerad: 3 februari 2022

Som ett resultat av samhällsutvecklingen och den rådande klimatkrisen har ett ökat fokus på hållbarhet aktualiserats. Det har i samhällsdebatten framförts för- och motargument avseende att aktiebolag bör implementera en hållbar bolagsstyrning i större eller mindre utsträckning. Aktiebolag bedrivs med utgångspunkt i syftet att bereda aktieägarna vinst, men 3 kap. 3 § ABL tillskriver aktieägarna möjlighet att helt eller delvis ändra syftet i bolagsordningen. Det finns skilda tolkningar i frågan huruvida 3 kap. 3 § ABL tillåter styrelsen att beakta hållbarhet i sitt beslutsfattande. Å ena sidan påpekas att vinstsyftet ämnar ge aktieägarna ett skydd, eftersom det kan sägas utgöra en garanti för avkastning på deras investering. Tolkningen ligger i linje med den traditionella aktieägarmodellen. Å andra sidan kan grundtankarna i intressentmodellen, som ämnar att tillgodose fler än aktieägarnas intressen, anses vara en lösning på aktiebolagets roll i hållbarhetsfrågan. Modellen som bäst återspeglar 3 kap. 3 § ABL torde dock vara enlightened shareholder value model. Argumentet att långsiktig vinst och hållbarhet kan gynna bolaget ekonomiskt, till exempel till följd av goodwill, ger styrelsen utrymme att beakta hållbarhet som ett led i att generera vinst till aktieägarna. En implementering av ett syfte med fokus på hållbarhet jämte vinstsyftet torde vid första anblick utvidga styrelsens utrymme för att beakta hållbarhet, men på grund av att vinst och hållbarhet kan utgöra målkonflikter kan en sådan implementering föranleda svårigheter vid prioritering av målen. En överträdelse av verksamhetssyftet kan åsamka styrelsen skadeståndsansvar enligt 29 kap. 1 § ABL. Syftet med uppsatsen är att utreda om intressenter, utöver aktieägarna, har möjlighet att föra en sådan skadeståndstalan mot styrelsen. En förutsättning för skadestånd är att skadan har drabbat det intresse som skyddas av den norm som skadevållaren har överträtt. 3 kap. 3 § ABL anses vara en aktieägarskyddsregel. Därmed

Den 1 juli 1972 trädde skadeståndslagen i kraft, vilket innebär att den år 2022 fyller 50 år. För att fira och uppmärksamma detta har Sveriges skadeståndsrättare gått ihop och skrivit en festskrift tillägnad just skadeståndslagen. Författarnas bidrag skildrar tillsammans den dynamiska utveckling som lagen har stått för under fem decennier. De inriktningar som bidragen har kommit att få kan delas in i tre övergripande kategorier som illustrerar festföremålets bakgrund och egenskaper: skadeståndslagens tillkomst, skadeståndslagens utveckling och förhållandet mellan teori och praktik. De ämnen som behandlas täcker således allt från utformandet av skadeståndslagen och dess grundprinciper, förhållandet mellan skadestånd och försäkring och mellan skadestånd och straff, till tolkningen av skadeståndslagens begrepp i praxis, skadeståndslagens utveckling och skadeståndslagens applicering på nya områden och samhällsfenomen. Medverkande författare: Håkan Andersson, Bertil Bengtsson, Mia Carlsson, Johanna Chamberlain, Karl Dahlstrand, Sandra Friberg, Sabina Hellborg, David Johansson, Svante O. Johansson, Jan Kleineman, Eva Lindell-Frantz, Marcus Radetzki, Mårten Schultz, Karolina Stenlund, Magnus Strand och Erland Strömbäck.

Det är inte ovanligt att det i försäkringar förekommer villkorsundantag för skador orsakade av terrorhandlingar. I det följande diskuteras dels i vilken mån en terrorattack kan betraktas som en force majerurehändelse, dels tolkningen av konkreta försäkringsvillkor i ljuset av den straffrättsliga regleringen av terrorism. Det följande är skrivet främst ur ett svenskt nationellt perspektiv.

Votinius, Sacharias, 1965-. - Det samhällsbärande kontraktet : individuation och likriktning i den västerländska civilisationen / Sacharias Votinius.. - 2021. - ISBN: 9789170613357

Den 1 juli 1972 trädde skadeståndslagen i kraft, vilket innebär att den just har fyllt 50 år. För att fira och uppmärksamma detta har flera skadeståndsrättare gått ihop och skrivit en festskrift tillägnad just skadeståndslagen. Författarnas bidrag skildrar tillsammans den dynamiska utveckling som lagen har stått för under fem decennier. De inriktningar som bidragen kommit att få kan delas in i tre övergripande kategorier som illustrerar festföremålets bakgrund och egenskaper. Skadeståndslagens tillkomst Skadeståndslagens utveckling Förhållandet mellan teori och praktik, Skadeståndslagen 50 år (antologi)

A patent is an intellectual property which gives the owner exclusive rights to the innovation. As a patent holder one of the most important things of a patent might be the protection it provides against intrusions. But if the patent is going to be able to provide the intentional effect its required that sanctions it brings, in the shape of financial damages are discouraging and proportionate but also work in practice, and not only in theory. The patent law in Sweden has come a long way since it was introduced and is till changing. There is multiple cooperation within EU which aim to harmonize the development on a more international level, the primary cooperation is the 2004/48/EG commonly known as the Enforcement Directive. The Enforcement Directive is only aimed at civil law, such as financial damages. Because of this the Enforcement Directive has led the civil laws within the cooperation to become more harmonized and to create a better unified protection for the patent holders. Unfortunately, the Enforcement Directive lacks an equivalent within the criminal justice system. This in combination with insufficient case law and lack of definitions in the law propositions which are needed to determine a sanction, results in gaps in the law. On the other hand, there is hope that an unified court, through the UPC agreement, in the future will be able to assist with more unified case law and pronounced definitions which would result in a stronger patent protection for the patent holders., Ett patent är en immateriell rättighet som ger innehavaren en ensamrätt till innovationen. Som patentinnehavare kan en av de viktigaste delarna av patentet vara det patentskydd det medför, vilket ämnar skydda mot intrång. Men för att patentskyddet ska kunna ge den tänkta effekten krävs det att sanktionerna, patentskyddet medför, i form av ekonomiska skadestånd är avskräckande, proportionerliga men också att de fungerar i praktiken och inte bara i teorin. Patentlagstiftningen i Sverige har utvecklats mycket sen den kom till och gör så än idag. Det finns ett flertal samarbeten inom EU som ämnar att harmonisera utvecklingen på en mer internationell nivå, där det främsta av samarbetena är 2004/48/EG mer känt som sanktionsdirektivet. Sanktionsdirektivet riktar sig endast till de civilrättsliga sanktionerna, såsom ekonomiska skadestånd Sanktionsdirektivet har utifrån detta lett till att de civilrättsliga sanktionerna inom samarbetet har blivit mer harmoniserade och ett mer enhetligt skydd har uppstått för patentinnehavarna. Sanktionsdirektivet har däremot inte fått någon motsvarighet inom det straffrättsliga området. Vilket i kombination med bristfälliga praxis och avsaknad på definitioner i propositioner som är relevanta vid fastställandet av en sanktion, resulterar i att det fortfarande finns luckor. Däremot finns det förhoppningar om att en enhetlig domstol, genom domstolsavtalet, i framtiden ska kunna bistå med mer enhetliga praxis och tydligare definitioner som resulterar i ett starkare patentskydd för patentinnehavarna.

The purpose of the essay is to examine the ancient roman law lex Aquilia and its role in the Swedish regulatory framework. The essay is focused on lex Aquilias influence on Swedish tort law. The purpose is to define lex Aquilias code and its historic background. It also treats in which time frame it started to impact Swedish law and how it has been applied. Based on the above the following questions are discussed: Lex Aquilias origin and content, when and on which grounds did it appear in Swedish law, how much of an influence has it on past and current tort law. Lex Aquilia was the first modern tort law, it was adopted 200 years before christ by the roman people gathering. The law was made in three chapters which together expressed the concept of culpa. Guilt is the pure latin translation of culpa. Lex Aquilias code stated when someone had to bear the guilt of damages and how to calculate the reimbursement. The roman emperor Justinaianus act Corpus Juris Civilis was the first civil codification. In the institutions which was one of the four parts of the code there are written comments on lex Aquilia from the ancient jurists of Rome. Lex Aquilia was to be amplified through the comments on the institutions. The current culpa assessment in todays law requires intent or recklessness. This framework was already established in the 16th century in Sweden. In the early 16th century a conclusive transformation was made in the regulatory framework. The current laws where dated and Sweden was in need of adoption of new legal principles. Corpus Juris Civilis was adopted at the same time the first court of appeal was created. The court of appeals rulings was treated was law and since the judges used Corpus Juris Civilis as a source of law lex Aquilia was adopted. Lex Aqulias similarity to todays law is striking. The princepiles of assessment of caution it clearly adopted from Corpus Juris Civilis. Our current framework for damages in sports and games is also influenced by the co, Denna uppsats behandlar den romerska lagen lex Aquila och dess roll i det svenska rättsväsendet i stort och dess påverkan på skadeståndsrätten särskilt. Den syftar till att definiera lex Aquilias regler och bakgrund. Syftet är även att visa när lex Aquilias regler tillträde Sverige och hur dom har tillämpats. Utifrån ovannämnda redogörs följande frågeställningar: Lex Aquilias uppkomst och innehåll, när och i vilket samband gjorde den tillträde i Sverige, hur pass stor påverkan har den haft i vår nutida samt dåtida rätt. Lex Aquilia var den första moderna skadeståndslagen, den antogs 200 år före kristus av den romerska folkförsamlingen. Lagen bestod av tre kapitel som tillsammans gav uttryck till begreppet culpa. Skuld är den rena översättningen av ordet. Lex Aquilias regler angav när någon skulle bära skulden för en skada och hur man bedömde den ersättning som skulle utges. Den romerska kejsararen Justinainus verk Corpus Juris Civilis var den första civillags samlingen. I institutionerna som var en del av samlingen finner man kommentarer på lex Aquilia från dåtidens stora jurister. Lex Aquilia kom att utvidgas genom institutionerna och dess tillämpningsområde kunde utläsas. Den skadeståndsrättsliga culpabedömning som vi har i dagens skadeståndslag kräver uppsåt eller vårdlöst handlande. Denna princip fastställdes emellertid tidigt i den svenska historien. Redan under 1600-talet var det huvudregeln för bedömningar av skuld. Under tidiga 1600-talet skedde en omfattande utveckling av det svenska rättsväsendet. På grund av föråldrade lagar adopterade vi den romerska rätten från Corpus Juris Civilis. Hovrätterna som institut tillträde även under denna period, deras domar ansågs var den levande rätten och likställdes med lagstiftning. Domarna använde den romerska rätten som rättskälla, i flera rättsfall som behandla kan vi se hur pass stor betydelse lex Aquilia utgjorde för skadeståndsrättsliga dispyter. Lex Aquilias likheter med vår nutida skadeståndsrätt är slående. Pri

Revisorers skadeståndsansvar är en fråga som varit föremål för diskussion under de senaste två decennierna. Frågan har också varit föremål för rättsfall vid flera tillfällen där de mest framstående rättegångarna varit Prosolvia-målet 2013 och BDO-målet 2014. Dessa mål skulle komma att forma framtiden för rättsläget för revisorers skadeståndsansvar och möjligheten att begränsa detta ansvar, vilket utgör huvudämnet för denna studie. Närmare bestämt rör denna studie möjligheten att begränsa revisorers skadeståndsansvar genom de tre principerna: normskyddslära, befogad tillit och adekvat kausalitet. Normskyddsläran utgår från att endast de rättssubjekt som den överträdda lagen ämnar skydda kan åberopa lagen för skadeståndsanspråk. Denna fråga var viktig i de tidigare nämnda rättsfallen Prosolvia- och BDO-målet. I BDO-målet fastställde Högsta Domstolen principen som en möjlig begränsning av skadeståndsansvaret. Detta har senare aktualiserats i domstolsärenden som exempelvis NJA 2017 s. 1101. Principen om befogad tillit utgår från att den skadelidande verkligen måste ha förlitat sig på den informationen i den berörda årsredovisningen för att skadeståndsansvar ska kunna aktualiseras. Denna princip undersöktes inte i Prosolvia-målet men lyftes i BDO-målet. Högsta Domstolen gjorde i BDO-målet gällande att kravet för att befogad tillit ska kunna aktualiseras måste ställas högt. Detta stärktes också genom Högsta Domstolens uttalande att tilliten som fästs för den aktuella årsredovisningen måste vara en väsentlig del av beslutsunderlaget för att befogad tillit ska föreligga. Principen om adekvat kausalitet har varit föremål för stor utveckling under tidsperioden som studien sträcker sig över. I de tidigare avgörandena från Högsta Domstolen som diskuteras i studien fastställdes adekvat kausalitet med relativ enkelhet (med bakgrund mot principen om befogad tillit) och frågan utreddes relativt kortfattat. Dock var frågan i de ovan nämnda Prosolvia- och BDO-målen mycket mer komplic, Auditors’ liability is a question that has been discussed in multitude for the last two decades. The question also has been the subject of trials in accordance with Swedish law on numerous occasions with the most outstanding trials being the Prosolvia case in 2013 and the BDO case in 2014. These trials shaped the future of the Swedish legal situation for auditor’s liability and the possibility of restricting auditors’ liability, which is the main subject for this study. More precisely, this study concerns the possibility of restricting auditors’ liability through three principles in the landscape for Swedish civil liability: the principle of norm protection, the principle of justified trust and the principle of adequate causality. The principle of norm protection suggests that only the legal entity that the broken law is supposed to protect may invoke the law for the purpose of claiming liability. This question was quite important in the previously mentioned cases of Prosolvia and BDO. The BDO case was particularly important because the Swedish supreme court established the principle as a possible limitation of liability, which has been brought up in later court cases, as in NJA 2017 s. 1101. The principle of justified trust suggests that the injured party must really have relied on the information in a business decision that entailed damage, in order for liability to be actualized. This principle was not examined in the Prosolvia case but was lifted in the BDO trial. The Swedish supreme courts’ ruling on the principle was that the required trust for justified trust to be actualized must be set high. This was also echoed in that the supreme courts’ ruling that for justified trust to exist the trust to the annual report in question must be an essential part of the decision basis. The principle of adequate causality has been the subject of great development during the time period for this study. In the earlier rulings of the Swedish supreme court adequate causality wa

This doctoral thesis investigates and analyses the Swedish employers’ legal responsibility for the work environment and rehabilitation efforts. The focus of analysis is on the legal requirements to be met by the employer and the legal mechanisms available to enforce the requirements. The measures the employer must take regarding the work environment and rehabilitation are regulated by different types of rules that impose some clear and some less clear requirements. Some rules are statutory, and some instead have been imposed by governmental regulations. In order to define the responsibilities of the employer, this study categorizes all of these requirements according to their design: they may constitute specification standards, performance standards, process-based standards, or general duties. To define the employers’ legal responsibility, the conditions that must be fulfilled for the legal enforcement of the requirements also need to be clarified. Enforcement is accomplished through, among other mechanisms, injunctions, fines, criminal sanctions and employment protection rules. The study describes and demonstrates the links between, on the one hand, the design of the requirements and, on the other hand, the legal possibilities for enforcement. It also shows that an employer’s overall legal responsibility for the working environment and rehabilitation is complex. There are differences in the design and functioning of the employer’s proactive responsibility – the responsibility to prevent ill health and to pro­mote health – and the reactive responsibility – responsibility for rehabilitation. There are also major differences in the regulation of different aspects of work environments, with rules varying based on types of work done and risks faced, and based on how the organizational rehabilitation responsibility is designed compared to the responsibility for the individual worker’s rehabilitation. The study also clarifies how the legal regulation of the employer’s re

This chapter examines the dual role of investment firms in accountability through damages claims. It begins by looking at the opportunities to promote accountability for the investment firms themselves, focusing on the relevant passage in MiFID II (Article 69(2)(3)) and the conditions to be satisfied. The chapter then considers the opportunities for investment firms to act as agents for the rule of law by holding EU and national authorities accountable through actions for damages. The underlying theory in this presentation is that damages liability can contribute to accountability, and thereby to deterrence from infringements of MiFID II and MiFIR. Consequently, the chapter argues that damages liability should be promoted as an instrument of the rule of law in the financial markets.