Search

Återtaganderättsförbehåll är en vanlig förekommande säkerhetsrätt som innebär att en säljare eller kreditgivare vid avbetalningsköp kan förbehålla sig rätten att återta objektet till dess att köparen uppfyllt sina avtalsåtaganden. Säkerhetsrätten innebär på så vis en separationsrätt för säljaren och utgör ett skydd i förhållande till köparens övriga borgenärer. I genomförandet av denna framställning har lagförfattningar, relevanta rättsfall från Högsta domstolen och doktriner noggrant studerats i syfte att beskriva de rättsliga förutsättningarna enligt svensk rätt för uppställandet av ett giltigt återtaganderättsförbehåll avseende lös egendom ur ett kreditgivar- och konsumenträttsligt perspektiv. Berörda material har behandlats ur ett obligations- och sakrättsligt perspektiv i syfte att identifiera bristfälligheter med återtaganderättsförbehåll i förhållande till den svenska rättsordningens avsikter med säkerhetsrätten, för att därefter ta ställning till återtaganderättsförbehållets ändamålsenlighet ur ett konsumenträttsligt perspektiv. Därutöver undersöks behovet av en revidering av återtaganderättsförbehållets ställning genom utvärdering av säkerhetsrättens grundsatser i förarbeten. Här görs även en begränsad internationell utblick om jämförbara rättsordningarnas motsvarigheter av återtaganderättsförbehåll. Resultaten redovisar fyra kriterier som behöver vara uppfyllda för att erhålla ett giltigt återtaganderättsförbehåll. Återtaganderättsförbehållets ändamålsenlighet ur konsumenträttsligt hänseende betraktas till en överväldigande del att vara i linje med konsumentkreditlagens ändamål. Revideringsbehov föreligger, dock är frågan diskutabel med hänseende till kostnadsfrågan och säkerhetsrättens strikta och omständliga läge i svensk rätt.

In the market of capital goods, a retention of title clause is a common and easy way for a creditor to get security for the payment. The purpose of this thesis is to investigate the possibilities for a seller of a business to use a retention of title clause, and get indefeasible protection, when he or she sells the business. A transfer of a business is often associated with long preparations and profound investigations of the company. Furthermore, a business consists of a combination of different assets and components, all of which have their own individual legal regulation. Whether it is possible to reserve the right to repossess an entire business by merely imposing a retention of title on the shares of the business is uncertain. It can however be stated that it is possible to reserve the right to repossess the entire business if the seller distinctly includes all of the assets of the business in the retention of title clause. Nevertheless, the seller must take the individual legal regulation of each asset into account and it is therefore not possible to reserve the right to repossess property fixtures, inventory or personnel. It is on the other hand possible to reserve the right to repossess the shares, leases, intangible assets and equipment that constitute industrial fixtures, among other things. Furthermore, the indefeasible protection of the retention of title is lost if the secured property or assets are at the buyer’s disposal. For example, if the buyer has been granted a right to resell the property. However, it can be stated that the seller of a business may allow the buyer to use and manage the business and its property without the risk of losing the indefeasible protection. To keep the indefeasible protection of the retention of title, the seller must however sign a prohibition of disposal that prohibits the seller from making any significant changes to the business or its property., I Sverige är ägarförbehåll vanligt förekommande i handeln med kapitalvaror eftersom det är ett enkelt och billigt sätt för säljaren att få säkerhet för sin köpeskilling vid kreditköp. Den här uppsatsen syftar till att undersöka möjlighet-erna för en ägare av en näringsverksamhet att med sakrättslig giltighet förbehålla sig äganderätten till verksamheten vid försäljning av densamma. En överlåtelse av en verksamhet är ofta förknippad med långa förberedelser och djupgående undersökningar av bolaget. En näringsverksamhet består av en sammanslagning av olika tillgångar och beståndsdelar som alla har sin individuella rättsliga reglering. Huruvida det är möjligt att förbehålla sig ägande-rätten till en hel verksamhet genom att enbart ställa förbehållet till aktierna är osäkert. Det kan däremot konstateras att det är möjligt att förbehålla sig äganderätten till en hel verksamhet genom att ställa förbehållet till varje enskild tillgång i verksamheten. Säljaren måste dock beakta varje tillgångs individuella reglering och det är därav inte möjligt att förbehålla sig äganderätten till fastighetstillbehör, varulager eller personal. Det är däremot möjligt att förbehålla sig äganderätten till bland annat aktierna, hyresavtal, immateriella tillgångar och inventarier som utgör industritillbehör. Ägarförbehållet blir sakrättsligt ogiltigt om köparen har medgetts fri förfoganderätt över den förbehållna egendomen, till exempel genom tillstånd att sälja egendomen vidare. Det kan dock konstateras att den som säljer en verksamhet kan tillåta köparen att bruka och förvalta verksamheten och dess egendom utan att riskera ägarförbehållets sakrättsliga giltighet. Säljaren behöver dock teckna ett förfogandeförbud som innebär att köparen inte får göra några väsentliga förändringar i verksamheten eller dess egendom.

Uppsatsen utreder om panträtt säkrar ränta på den pantsäkrade fordringen utan att parterna särskilt avtalat om saken. Undersökningen berör ett antal alternativ för att besvara frågan: bevispresumtioner, fördelning av bevisbörda, avtalstolkning, analogier från befintliga utfyllande rättsregler, samt systematisk-teleologisk rättstillämpning. Undersökningen har kommit fram till att legal avkastningsränta, avtalad avkastningsränta och avtalad dröjsmålsränta i princip säkras av panten enligt dispositiv rätt, även om parterna inte har avtalat om att panten ska säkra sådan ränta. Däremot säkrar panten bara den del av den legala dröjsmålsräntan som avser att kompensera för inflation genom avtalstolkning.

For a creditor in commercial transactions, a promise to pay is seldom sufficient. For that reason the creditor would like to secure his claim to minimise the risks arising from the contract under the credit terms. One way of securing his claim is by using retention of title clause. The thesis aims to investigate the requirements for an indefeasible protected retention of title clause, according to the Swedish legal system. Current regulation does not allow the seller a right of separation if the secured property is at the buyer’s disposal. The indefeasible protection of a retention of title clause is thereby lost if the buyer has the ability to resell, consume, processed or join property. If this happens, the property may not be withdrawn and the seller has only an unsecured claim in the buyer's bankruptcy. For an indefeasible valid retention of title clause must the following requirements be met. The parties must have agreed on the clause before the conclusion of the contract before the goods have come into the buyer´s possession. The clause may only relate to the secured claim purchase price and related links. The secured property must be a particular object, which means that generic or fungible property cannot be secured. Finally, it is only the seller who has the right to grant a credit to a potential buyer. The study also aims to investigate if a possible extension of the retention of title clause is a possible solution to the problem of international trade, from a Swedish perspective. The essay presents possible changes in the regulation of retention of title clause and what advantages and disadvantages of these would entail. Reason for this is that clauses in many European legal systems have stronger indefeasible position than Swedish regulations. Hence the foreign law only is presented in an exemplary purpose, from a Swedish perspective. The foreign law consists of the relevant extract from the Danish and German law, by reason of those countries' close relat, I svensk rätt finns det vissa möjligheter för säljare att i avtalet med en köpare förbehålla sig rätten att återta egendomen om betalning inte fullgörs, ett s.k. återtagandeförbehåll. Uppsatsen har som syfte att utreda de krav som ställs för ett sakrättsligt giltigt återtagandeförbehåll, enligt den svenska rättsordningen. Nuvarande reglering gör det inte möjligt för en säljare att genom återtagandeförbehållet skapa sig en separationsrätt om förfoganderätt har medgivits. Den sakrättsliga verkan av ett återtagandeförbehåll går därmed förlorad om köparen har möjligheten att vidaresälja, konsumera, bearbetas eller sammanfoga egendomen. Sker detta kan egendomen inte återtas och säljaren har endast en oprioriterad fordran i köparens konkurs. För att ett sakrättsligt giltigt återtagandeförbehåll ska anses upprättat måste följande krav vara uppfyllda. Förbehållet måste ha avtalats innan egendomen har traderats till köparen. Förbehållet får endast avse den säkerställda köpeskillingen och därmed sammanhängande förbindelser. Den säkerställda egendomen måste vara ett specifikt föremål, vilket medför att generisk eller fungibel egendom inte kan säkerställas. Sist är det endast säljaren som har rätten att lämna kredit till en potentiell köpare. Målet med uppsatsen är även att undersöka om en eventuell utvidgning av återtagandeförbehållet är en tänkbar lösning till problematiken med den internationella handeln, ur ett svenskt perspektiv. Här presenteras möjliga ändringar i återtagandeförbehållets reglering och de fördelar samt nackdelar dessa skulle innebära. Anledning till detta är att förbehållsklausuler i många europeiska rättsordningar har en sakrättsligt starkare ställning än i svensk rätt. Därför kommer utländsk rätt att presenteras i ett exemplifierande syfte ur ett svensk perspektiv. Den utländska rätten består i relevanta utdrag ur dansk och tysk rätt, med anledningen av dessa länders nära relation till Sverige. Ett komparativ perspektiv kommer därmed inte anläggas. Resul

The objective of the dissertation is to examine national legal issues arising with the enactment of emissions allowances, electricity certificates and other similar trading objects. Several of the issues identified in this dissertation have their origins in the same problems that arose with the enactment of the legislation regarding promissory notes in the 1910’s and the legislation concerning the digitalization/dematerialization of financial instruments in the 1980’s. Simply stated, the fundamental problem is what has the legislator created? The dissertation’s interdisciplinary character has facilitated an approximation of issues that have arisen, which would not have been possible through studies solely of individual legal areas. This method has proven itself to be particularly relevant as new legal figures are introduced in an existing legal system. A starting point for any study of the trading object is that it is an independent legal object, separate from any authorization to emit, etc. This means that the trading object does not consist of any right to act in a certain manner (emit, etc.). A legal classification of the trading object has shown itself to be difficult to achieve within all of the studied legal areas. The private law conceptual apparatus and its categorizations of property have been debated in this dissertation from different perspectives. How the economic value of the trading object is treated in a legal context has shown itself to be dependent upon which legal context is intended, and how the trading object is classified in this context. The trading object’s private law character and its ability to be owned has certain significance for the accounting, income, and VAT law classifications of the trading object. The legal classification of the trading objects raises, to a great extent, a general and fundamental classification problem

Den fria rörligheten är en väsentlig del av den europeiska integrationsprocessen. I dag främjas den bland annat genom så kallad EU-IP, nämligen för medlemsstaterna gemensamma internationellt privat- och processrättsliga regler. Reglerna är till alla delar bindande för medlemsstaterna och deras tolkning styrs av EU-domstolen. Denna bok behandlar tre till synes mycket olikartade men ändå sammanhängande frågekomplex, nämligen • olovligt bortförande av barn inom EU, med hänsyn tagen till principen om barnets bästa; • samkönade pars rättsliga status inom EU, särskilt vid flyttning från en medlemsstat till en annan; och • säkerhetsrätter i lösöre, när varor flyttas från en stat till en annan. Det framgår att barn, vuxna och varor rör sig över land-gränserna inom EU under villkor som ställer Europa-samarbetets grundtankar på hårda prov. Boken är den första i Sverige där de aktuella frågorna underkastas en grundlig analys, bland annat genom beaktande av all relevant rätts-praxis från EU-domstolen och de grundläggande fördragen. Bidragen i boken kan med behållning även läsas separat.

Den som lånar ut ett belopp mot säkerhet i panträtt har ett förhållandevis gott skydd mot kreditförluster. Den som inte själv innehar pantegendomen med besittningsrätt, utan måste lita på att den som innehar egendomen inte lämnar ut den till gäldenären eller någon annan eller på annat sätt avhänder sig egendomen, löper eventuellt större risk att lida rättsförluster. Uttryckt på ett annorlunda vis kan man säga att en denuntiationspanthavare löper större risk än en besittningspanthavare. Mitt syfte är att identifiera och analysera de risker en denuntiationspanthavare utsätter sig för jämfört med de risker en panthavare med besittning till pantegendomen utsätter sig för., Creditors are generally interested in getting the money back. In this thesis I have analyzed the variation in risk of loss, for creditors.