Search

This thesis investigates how social robots can support adult second language (L2) learners in improving conversational skills. It recognizes the challenges inherent in adult L2 learning, including increased cognitive demands and the unique motivations driving adult education. While social robots hold potential for natural interactions and language education, research into conversational skill practice with adult learners remains underexplored. Thus, the thesis contributes to understanding these conversational dynamics, enhancing speaking practice, and examining cultural perspectives in this context. To begin, this thesis investigates robot-led conversations with L2 learners, examining how learners respond to moments of uncertainty. The research reveals that when faced with uncertainty, learners frequently seek clarification, yet many remain unresponsive. As a result, effective strategies are required from robot conversational partners to address this challenge. These interactions are then used to evaluate the performance of off-the-shelf Automatic Speech Recognition (ASR) systems. The assessment highlights that speech recognition for L2 speakers is not as effective as for L1 speakers, with performance deteriorating for both groups during social conversations. Addressing these challenges is imperative for the successful integration of robots in conversational practice with L2 learners. The thesis then explores the potential advantages of employing social robots in collaborative learning environments with multi-party interactions. It delves into strategies for improving speaking practice, including the use of non-verbal behaviors to encourage learners to speak. For instance, a robot's adaptive gazing behavior is used to effectively balance speaking contributions between L1 and L2 pairs of participants. Moreover, an adaptive use of encouraging backchannels significantly increases the speaking time of L2 learners. Finally, the thesis highlights the importance of further, Denna avhandling undersöker hur sociala robotar kan ge vuxna andraspråks\-inlärare stöd att förbättra sin konversationsförmåga på svenska. Andraspråks\-inlärning för vuxna, särskilt i migrationskontext, är mer komplext än för barn, bland annat på grund av att förutsättningarna för språkinlärning försämras med åren och att drivkrafterna ofta är andra. Sociala robotar har stor potential inom språkundervisning för att träna naturliga samtal, men fortfarande har lite forskning om hur robotar kan öva konversation med vuxna elever genomförts. Därför bidrar avhandlingen till att förstå samtal mellan andraspråksinlärare och robotar, förbättra dessa samtalsövningar och undersöka hur kulturella faktorer påverkar interaktionen. Till att börja med undersöker avhandlingen hur andraspråkselever reagerar då de blir förbryllade eller osäkra i robotledda konversationsövningar. Resultaten visar att eleverna ofta försöker få roboten att ge förtydliganden när de är osäkra, men att de ibland helt enkelt inte svarar något alls, vilket innebär att roboten behöver kunna hantera sådana situationer. Konversationerna mellan andraspråksinlärare och en robot har även använts för att undersöka hur väl ledande system för taligenkänning kan tolka det adraspråkstalare säger. Det kan konstateras att systemen har väsentligt större svårigheter att känna igen andraspråkstalare än personer med svensk bakgrund, samt att de har utmananingar att tolka såväl svenska talare som andraspråkselever i friare sociala konversationer, vilket måste hanteras när robotar ska användas i samtalsövningar med andraspråkselever. Avhandlingen undersöker sedan strategier för att uppmuntra andraspråks\-elever att prata mer och för att fördela ordet jämnare i trepartsövningar där två personer samtalar med roboten. Strategierna går ut på att modifiera hur roboten tittar på de två personerna eller ger icke-verbal återkoppling (hummanden) för att signalera förståelse och intresse för det eleverna säger. Slutligen belyser avhandli, QC 20240226

The study explores Vera Friséns (1910-1990) drawn self-portraits with the aim to establish new knowledge about a previous uncharted part of Friséns artistry, where previous focus mainly has been on painting. The self-portraits are examined and discussed in relation to Bia Mankell's previous reserach about the genre of self-portraits during the 1900's along with the phenomenology of drawing as defined by David Rosand. Study shows three main themes are found in Friséns drawings: the prominent eyes and the gaze, the moving and tactile hand and the occurence of vegetation. Study shows that the visual elements in Friséns drawings partly correlate with modernist conventions. Further, through the directions of the gaze Friséns self-portraits can be interpreted as an exploration of her own identity since eyes tend to represent the immaterial aspects of a human being. The occurence of the moving hand and vegetation can partly be interpreted as symbolic for the artist role as well as the close connection Frisén had to nature, however the most prominent is the connection to the artists moving hand which can be traced through the lines of the drawings. Study touches upon the relationship and interaction between the drawn self-portrait and the viewer, where the conclusion is drawn that when placing previously private drawings in the context of a public exhibition new meanings are created, where the open structure of the drawing together with the viewers gaze contribute to complete the drawings in a new way as well as the materiality of the drawings affect the viewer in relation to time.

Thema dieser Dissertation ist die Frage, wie sich Licht und Sehen im Zuge der Elektrifizierung veränderten, und zwar aus Sicht literarischer Erzähltexte, die zwischen 1900 und 1933 publiziert wurden. Ausgangslage der Untersuchung ist erstens die These, dass durch den Einsatz des elektrischen Lichts eine Reihe neuer Wahrnehmungsdispositive entstanden, wo trotz der Lichtstärke elektrischer Leuchtmittel zwielichtige Licht- und prekäre Sichtverhältnisse herrschten. An drei besonders markanten Zwielichtszenarien der ästhetisch-technischen Moderne – Großstadt, Kino und Schützengraben – werden anhand einer breiten Quellenbasis aus Literatur, Technik, Wissenschaft, Philosophie und Ästhetik aufgezeigt, wie die Ausdifferenzierung der lichttechnischen Infrastruktur neue Blickregime und ästhetische Weltanschauungen produzierte, die ihrerseits veränderte Techniken des Sehens evozierten. Eine weitere zentrale These lautet, dass sich angesichts der prekären Licht- und Sichtverhältnisse auch die kulturelle Semantik des Lichts veränderte: die Art und Weise, wie Licht, und damit ebenso die Vorstellungen von Wahrnehmung, Wahrheit und Wirklichkeit, vor- und dargestellt wurden. Die neuen Lichtphänomene erforderten neben aisthetischen (die sinnliche Wahrnehmung betreffende) Anpassungsleistungen auch ästhetische Bewältigungsstrategien: neue Darstellungsweisen und symbolisch-metaphorische Zuschreibungen, die das zeitgenössische Wissen über Licht und Sehen gehörig in Bewegung brachte. Es entstanden virulente neue Korrelationen ‚moderner Wahrnehmung‘ zwischen technisch erzeugtem Zwielicht, epistemischer Irritation und narrativ erzeugter Visualität. Ich hoffe, mit meiner Arbeit neue Perspektiven auf die nach wie vor relevante Frage ‚moderner Wahrnehmung‘ zu werfen, die sich seit der ‚elektrischen Moderne‘ sukzessive als immer ausgeklügelteres Zusammenspiel von (Licht-)technik, aisthesis und Ästhetik neuformiert., This dissertation focuses on how light(ing) and seeing/ perception changed in the course of electrification, from the perspective of German literature, published between 1900 and 1933. My first claim is, that the use of electric light created a series of new perceptual dispositifs, where dubious light and precarious visual conditions prevailed despite the luminous intensity of electric lighting. Three particularly striking twilight scenarios, that play a significant role in technology and aesthetics in the early 20th century, – namely the City, the Cinema, and the Trenches of WWI – are gripping settings to demonstrate, how disruptive lighting infrastructure produced new scopic regimes and innovative aesthetic perspectives (Weltanschauungen) that changed the techniques of visual perception. Drawing from a broad base of sources from literature, technology, science, philosophy, and aesthetics, I argue that the disruptive lighting technologies did not only change light phenomena, visual conditions and perception, but also transformed the cultural semantics of light substantially. Closely tied to concepts of truth, perception and reality, the rhetoric of light and lighting are dense metaphors and symbols, deeply interconnected with the history of knowledge. The new light phenomena required aisthetic (sensory perception-related) adaptations, as well as aesthetic coping strategies, like new modes of representation and symbolic-metaphorical attributions that troubled contemporary knowledge about light and visuality. My research zooms in on the visual dispositifs of ‘electric modernity’ and thus on the new correlations between technically generated twilight, epistemic irritation, and narrative visuality. By analysing the interplay of lighting and visual technology, aisthesis, and literary aesthetics in early 20th century, I hope to shed new light on the intriguing question of ‘modern perception’ that remains relevant from the beginning of the electric age until now.

In everyday communication, humans utilise eye gaze due to its importance as a communication tool. As technology evolves, social robots are expected to become more adopted in society and, since they interact with humans, they should similarly use eye gaze to elevate the level of the interaction and increase humans’ perception of them. Previous studies have shown that robots possessing human-like gaze behaviour increase the interactants’ task performance and their perception of the robot. However, social robots must also be able to behave and respond appropriately when humans act inappropriately, and failure in doing so may normalize bad behaviour even towards other humans. Additionally, with the recent progress of wearable eyetracking technology, there is interest to see how this technology can be used to help generate human gaze into a robot. This thesis work investigates how the eye gaze behaviour from a human being can be modeled into the robot Furhat to behave more human-like in a confrontational scenario. It further investigates how a robot possessing the developed human-like gaze model compares to a robot using a believable heuristic gaze model. We created a pipeline which concerned selecting scenarios, conducting roleplays between actors of these scenarios to collect gaze, extracting and processing that gaze data and extracting probability distributions that the human-like model would utilise. Our model used frequencies to determine where to gaze and head rotation, while gamma distributions were used to sample gaze length. We then executed an online video study with the two robot conditions where participants rated either robot by filling out a questionnaire. The results show that while no statistical difference could be found, the human-like condition scored higher on the measures anthropomorphism/human-likeness and composure, whereas the heuristic condition rated higher on expertise and extroversion. As such, the human-like model did not yield a significant, I vardaglig kommunikation använder människor sig av blickar på grund av dess betydelse som kommunikationsverktyg. Då teknologi ständigt utvecklas förväntas det att sociala robotar kommer att bli mer involverade i samhället, och eftersom de integrerar med människor så bör de på samma sätt använda sig av blickar och ögonrörelser för att höja nivån på interaktionen och därmed förbättra människors uppfattning av dem. Tidigare studier har visat att robotar som använder sig av blickar likt människor kan förbättra deltagarnas utförande av uppgifter samt deras uppfattning av roboten. Sociala robotar måste dock även kunna agera och svara på ett lämpligt sätt när människor beter sig olämpligt, och gör dem inte det finns risken att det olämpliga beteendet normaliseras, även i interaktioner med andra människor. Med de senaste framstegen av portabla eye-tracking enheter finns det därför ett intresse att se hur denna teknologi kan användas för att generera människolikt blickbeteende som sedan används i en robot. Denna studie undersöker hur en människas sätt att blicka och titta kan modelleras i roboten Furhat för att bete sig mer människolikt i ett scenario där konfrontation behövs. Studien undersöker dessutom hur en robot som bär ett människolikt blickbeteende jämför sig med en robot som bär ett trovärdigt heuristiskt blickbeteende. Vi skapade en struktur som involverade att välja scenarion, utföra rollspel mellan skådespelare i dessa scenarier för att samla data om deras blickmönster, extrahera och bearbeta denna data, och extraherade sannolikhetsfördelningar som den människolika modellen skulle använda sig av. Vår modell använde sig av frekvenser för att besluta var roboten skulle blicka, medan gammafördelningar användes för att generera blickens längd. Vi utförde därefter en videostudie online med de två robotvarianterna, där deltagare bedömde någon av robotarna genom att svara på en enkät. Resultaten visar att ingen statistisk signifikant skillnad kunde påvisas. Trender visa

Die Vorstellung vom Sehen als körperinnerem, kognitivem Prozess erlaubte es zum einen die Außenwelt als von der Wahrnehmung unabhängig und damit Geister als existent zu imaginieren. Zum anderen löste sie literarische Suchbewegungen nach dem Möglichkeitsspektrum des Sehens aus, wie die Robert Musils in den 1910er Jahren. Burkhardt Wolf beschreibt dessen literarische Experimente als Fortsetzungen seiner experimentalpsychologischen Sehversuche: In "Monsieur le Vivisecteur" befasst er sich damit, wie man die vorschnellen Assoziationen des Auges zügeln könne; in der Novellensammlung "Drei Frauen" ging es ihm um Störungen des Funktionsfeldes von Wahrnehmung, Gefühl und Weltbezug. Für beide Auseinandersetzungen mit dem Sehen im Text waren Musils Wahrnehmungsversuche am Tachistoskop entscheidend. Insbesondere der Text "Das Fliegenpapier" lässt erkennen, wie sehr der Impuls für Musils Schreiben in der Störung des Sehens lag. Seine Texte können somit, so Wolf, als fiktionale Sehversuche, als Experimentalanordnungen des Sehens aufgefasst werden.

Alexandra Tacke erinnert in ihrem Beitrag daran, dass sich in Fotografien von Blinden, die selbst nicht zurückblicken können, eine voyeuristische Struktur potenziert, die die Blinden - als Angesehene und bildlich Fixierte - in doppelter Weise zu Objekten macht. Vor dem Hintergrund einer 'Sozialgeschichte des Anstarrens' von Menschen mit Behinderung zeigt Tacke, dass sich das Zum-Objekt-Werden der Sehbehinderten in politisch und medizinisch motivierten Fotografien von kriegsversehrten Blinden des Ersten Weltkrieges zuspitzt, die zu Exempeln für die Realität des Krieges werden sollten. Am Beispiel eines Langzeitprojekts des Fotografen Martin Roemers, "The Eyes of War" (2012), und am Beispiel der fotografischen Praxis des blinden Gegenwartsfotografen Evgen Bavčar stellt Tacke künstlerische Interventionen vor, die weniger eine Exposition der blinden Menschen oder ihrer spezifischen Sichtweisen sind, sondern vielmehr den Blick der Sehenden auf Blinde problematisieren.

Syftet med denna studie har varit att belysa representation av lesbisk åtrå i film. Filmerna jag har tittat på är Carol och Portrait of a Lady on Fire, där jag undersökt huruvida begreppen the male gaze och the female gaze visar sig i filmerna. Detta är gjort genom en filmanalys där jag har utvecklat en tes, delat upp filmen i segment samt antecknat filmtekniker. I min analys har jag utgått från teorier om blick; gaze theory, the male gaze och the female gaze. I båda filmerna representeras åtrå främst genom blicken, men även genom olika symboler, språk och behov. Den skildras inte nödvändigtvis genom nakenhet eller sex – utan kan vara ett grepp på axeln eller en intensiv blick. Genom välarbetat manus, kameravinklar utifrån bådas synpunkter och kostymer som inte förminskar kvinnan tar båda filmerna avstånd från the male gaze. Istället har båda parterna i förhållandet en aktiv roll där kommunikation och samtycke styr, vilket är i linje med the female gaze., The purpose of this study has been to highlight the representation of lesbian desire in film. The films I have watched are Carol and Portrait of a Lady on Fire, where I investigated whether the concepts of the male gaze and the female gaze appear in the films, and if so, how. I have conducted a filmanalysis where I developed a thesis, segmented the films and took notes of film techniques. I have based my analysis on different theories concerning the gaze; gaze theory, the male gaze and the female gaze. Both films represent desire throughout the gaze, but also through different symbols, languages and needs. It is not necessarily portrayed by nudity or sex – instead by grasping the shoulder or holding an intense gaze. Through well-crafted script, camera angles based on both viewpoints and costumes that do not diminish the woman, both films distance themselves from the male gaze. Instead, both parties in the relationship have an active role where communication and consent govern, which is in line with the female gaze.

Den här uppsatsen undersöker hur kärleksrelationen skrivs fram i två poetiska verk; Märta Tikkanens Århundradets kärlekssaga och Ebba Witt-Brattströms Århundradets kärlekskrig. Syftet med uppsatsen är att se till hur plats, blick och skrivandet samverkar i framskrivandet av kärleksrelationen. Jag utforskar hur det narcissistiska, inåtvända subjektet fungerar och hur skrivandet av den egna erfarenheten upprätthåller ett kapitalistiskt och narcissistiskt kärlekssystem där människor gör våld på sig själv och andra. Jag använder mig av Byung-Chul Han och hans verk Eros Agoni för att se hur och vad den andres platslöshet har för betydelse i kärleksrelationen. Jag går i dialog med Han kring hur det inåtvända subjektet fungerar i ett kapitalistiskt system och vad skrivandet av plats gör. Analysen utgår från hur den skrivande blicken gör mannen till den andre genom att skriva fram dennes abstrakta och fysiska plats. I platsbestämmandet finns en maktaspekt där en konsumerande blick utvinner den andre genom att göra, skriva denne. Parallellt med analysen problematiserar jag även mig själv och mitt egna skrivande och de rädslor som finns hos ett instörtat, narcissistiskt, skrivande subjekt. Jag visar på hur skribenten gör våld på text och analys, och hur platsbestämmandet är en illusion av en frigörelse i det kapitalistiska systemet. Jag visar hur det misslyckade skrivandet blir en väg ut ur ett kapitalistiskt samhälle där subjektet strävar efter perfektion., This essay examines how the love relationship is made in Märta Tikkanens Århundradets kärlekssaga and Ebba Witt-Brattströms Århundradets kärlekskrig. The aim for this study is to analyze how place, and the consumption of “the other” interact in the writing of a love relationship. I explore how a narcissistic, collapsed subject functions and how it is made in the poems. I discuss how and if experience-based writing maintains a capitalistic and narcissistic lovesystem where the subject commits violence on itself and others by determining an abstract and physical place. The book Eros Agoni by Byung-Chul Han discusses the atopic otherness in the love relationship and how the liberalistic and consuming subject exploit the other and itself. I analyze this theory of the other and how the love relationships function in the poems. I also discuss how the others lack of space and how the consuming gaze is made in the writing. In the fixing of place there is an aspect of power where a consuming gaze exploits the other by doing, and writing it. In parallel with the analysis, I also problematize myself and my own writing and the fears that exist in a collapsed, narcissistic, writing subject. I show how the writer violates text and analysis, and how the determination of place is an illusion of liberation in the capitalist system. I show how failed writing can become a way out of a capitalist society where the subject strives for perfection.

The question of homoerotic sensibility is, in the purpose of this thesis, a matter of visual language connected to the portrayal of male bodies. By identifying this sensibility throughout the western art canon the essay seeks to understand its origins, development and function in relation to expressions of power. With the introduction of theorists such as Alois Riegl, Laura Mulvey, Abigail Solomon-Godeau and Raewyn Connell, the aim is to deconstruct homosexual masculinity. Adapting formal analysis and parts of visual semiotics, the focus lies on the visual expression of power through the homoerotic gaze, and asks what consequences it has in forming homosexual identity. Greek antiquity is home not only to the ideals that foster western art history, but is also where we find early examples of same-sex affection being portrayed in the arts. Hence classical antiquity is so important for the homoerotic: whenever the classical language of style is popular throughout history, we are sure to find homoerotic sensibility. For reasons mentioned, the main periods analyzed are the Italian Renaissance, the French Neoclassicism and then, naturally the late 20th century onwards as this is the period of gay liberation and modern homosexual identity. By identifying classical acceptance of homosexual relations only in the form of a clear social hierarchy, we soon discover how homosexuality has appropriated the idea of binary difference within its masculinity throughout history. Accepting relationships only between erastes and eromenos, or man and ephebe, homosexuality is forced to exist only on the terms of difference of power. With classical ideals, these tendencies are recurring in the visual representation of male homosexuality, and becomes a big part of the liberation and forming of a modern identity in the late twentieth century. As a result of objectification of the male body, in combination with idealized and sexualized power, modern gay culture has in many ways embraced a des

I det här papret lyfts ett empiriskt exempel kring bildundervisning på gymnasienivå i svensk skolkontext vilket analyserar blickar, kroppar och vithet i en bildundervisning fylld av färg. Genom att ta kritiska vithetsstudier med intresse för skola i bruk konstaterar jag hur en urban skola med högt söktryck är ett s.k. vitt rum (jfr Ahmed, 2011), men också hur tal om hudfärg eller kroppar fysiska yttre i en antirasistisk kontext blir riskabelt. Empirin omfattar eleversoch lärares interaktioner kring en skoluppgift på temat förtryck och motstånd, och består av elevernas bildarbete –en konstfilm –min egen videodokumentation av bildlektionerna samt fältanteckningar. För att undersöka vithetens rum, vita blickar och kroppars färg använder jag det antiessentialistiska begrepp ras som analytiskt verktyg. Papret ger en analys av hur ras brukas genom blickar och visuell gestaltning inom skolans formella praktik men aktivt tystas när lärare och elever talar om det visuella uttrycket. Genom att belysa lärandesituationerna vill jag i det här papret diskutera hur elevernas kroppar estetiseras, tillskrivs föreställningar och brukas som visuella resurser. Jag vill uppmärksamma ett didaktiskt dilemma där feministiska och antirasistiska intentioner i bilddidaktisk praktik kan locka fram visuellt uppmuntrad andrefiering parad med tystnad.

The title of this essay is: The lived gaze: a phenomenological study of the importance of gaze for the meeting between teachers and students. With a phenomenological gaze at the gaze, I examine the gaze and how it appears in the meeting between me and my high school students. In between the phenomenological method, the reflective conversation with the philosophers Edmund Husserl, Maurice Merleau-Ponty, Michel Foucault and Jean-Paul Sartre as well as portraits from my teaching practice I go on an explorative journey. In my essay I discover that in the meeting between me and my students the gaze appear as directed, broken and supervised., Titeln på denna essä är: Den levda blicken: en fenomenologisk undersökning av blickens betydelse för mötet mellan lärare och elever. Med en fenomenologisk blick på blicken undersöker jag i denna essä den faktiska blicken och hur den framträder i mötet mellan mig och mina gymnasielever. I växlingarna mellan den fenomenologiska metoden, reflekterande samtal med filosoferna Edmund Husserl, Maurice Merleau-Ponty, Michel Foucault och Jean-Paul Sartre samt gestaltningar ur min lärarpraktik går jag på upptäcktsfärd. Det som uppdagas är att i mötet mellan mig och mina elever framträder blicken som riktad, bruten och övervakande.

Denna uppsats ser på vem det egentligen är som tittar på de nakna eller halvnakna verken som ställs ut på den Nationalmuseum i Stockholm efter deras nyöppning hösten 2018. Metoden som har använts för att söka svar på detta är genom fysiska observationer på plats, medan en avgränsning till större skulpturer och målningar som visar bröstvårtor eller kön har gjorts, även en kvantitativ inventering har gjorts av verken. För att analysera resultatet används en feministisk postkolonial diskursanalys, med utgångspunkt från den tidigare forskningen om ”blicken” eller ”the Gaze”, från Sartre, Mulvey, och Gamman & Marshmen. Resultatet visar att majoriteten av de nakna verken har placerats i avdelningarna för den tidiga konsten från 1500-1700- talet, medan det är få nakna verk i den senare tidens avdelningar från 1800-1900-talet. Denna uppdelning följer även en uppdelning av var män och kvinnor uppehåller sig längst, då männen är på 1500-1700-tals avdelningen längst medan kvinnorna uppehåller sig längst på 1800-1900-tals avdelningen.Det visar sig även att män är mer intresserad av att titta på nakna män än vad kvinnor är, dock så är män och kvinnor lika intresserade av att titta på nakna kvinnor. En intressant vändning är att kvinnorna och männens beteenden ändras i varandras sällskap, då kvinnorna tar samma plats som männen medan männen tar mindre plats som kvinnorna.

I detta arbete undersöktes betydelsen av en kvinnlig karaktärs blick när det kommer till hur en betraktare använder sexualiserade och objektifierande stereotyper för att identifiera henne. En föregående studie av Fox och Bailenson (2009) användes som den primära referensen till arbetsområdet och hur artefakterna till undersökningen skulle designas. Madonna/Hora-komplexet (Bareket, Kahalon, Shnabel & Glick, 2018) användes som en av de objektifierande stereotyperna som undersökningen baserades på. Ur detta syfte formades frågeställningen: Hur uppfattar en betraktare en kvinnlig figurs personlighet om blicken bryter mot dess stereotyp? För att besvara frågeställningen skapades två olika artefakter föreställande en sexualiserad kvinna och en icke-sexualiserad i 3D. För att undersöka blicken gavs de två figurerna två olika blickar var, en direkt och en undvikande. Själva undersökningsmetoden bestod av gruppintervjuer uppdelade i fyra undersökningar. De första två grupperna fick se de två artefakterna med samma blick medan de två andra grupperna fick se de två artefakterna med olika blickar. Under undersökningens gång fick deltagarna diskutera artefakterna fritt tills de inte kunde komma på något mer att säga. Resultatet av undersökningen visade att blicken i helhet inte har en stor betydelse men att en stark blick jämförd med en undergiven blick får en sexualiserad karaktär med den starka blicken att bryta stereotypen och uppfattas som stark och utmanande. I övrigt hade blicken ingen betydelse mer än att den fick karaktärens känslouttryck att förändras. En icke-sexualiserad figur ansågs inte mindre självständig eller mer objektifierad om hennes blick var undergiven.

The Danish Eye - A study in The Gaze & binary oppositions in four artworks by Vilhelm Hammershøi The following thesis will investigate four paintings by the Danish artist Vilhelm Hammershøi, with a study of portraits from 1890 to 1911. The paintings include two self portraits and two portraits of the artist’s partner, Ida. The method of investigation will be structured around Gillian Rose’s studies about formal studies in art history - the site of the image itself. The method will be helpful for the essay regarding that the research will be executed with a formal comparative method, as well as with a theoretical base in Griselda Pollock’s feminist art historical texts regarding the gaze and binary oppositions. As a further theoretical foundation around the gaze, the essay will include Norman Bryson’s The Gaze in the Expanded Field. The main purpose of the study is to investigate how portraits by Hammershøi are formulaically structured, and if they might have similar or different manners of composing the painted individual regarding the gaze, color, light, spatiality etc. Does the modes of portrayal have footing in the historically traditional ways of portraying a man versus a woman? The study implicates the empiric material, the four paintings, to be dissimilarly structured regarding the formal elements of the gaze such as binary oppositions of, for instance, object/subject or seeing/being seen.

This essay examines the first chapter in Moa Martinson’s Kvinnor och äppelträd, “Mor badar”. Drawing on the theories of Ahmed and Butler, this analysis considers how the Body, the Gaze, and Space interact to form a new presentation of bathing women, in direct opposition to the one more commonly portrayed by male Swedish primitivists during the same time. Simultaneously, the essay considers, utilizing Grosz’s idea of “body writing”, how the chapter constitutes a method for Martinson as a female writer to claim control over the portrayal of women.

Denna uppsats är en studie av tre noveller skrivna av författare i den modernistiska grupp från Shanghai som brukar kallas nysensualisterna. Studien tar fasta på de olika sätt som författarna använder sig av blick och seende för att i de analyserade texterna uttrycka maktförhållanden, upphetsning och frustrationer i samband med den dramatiska materiella och intellektuella samhällsomvandling som 1920- och 1930-talets Shanghaibor ställdes inför och som bland annat kraftigt påverkade relationerna mellan män och kvinnor. I novellerna skildras hur de manliga huvudpersonerna – oavsett om de utsätts för andras blickar eller själva försöker sig på att använda blicken som ett maktinstrument – drivs till randen av ett sammanbrott på grund av den outhärdliga spänning som krocken mellan det nya och det gamla samhällets krav och förväntningar innebär. Blicken och seendet blir här ett tveeggat svärd som, när det används, tycks slå lika hårt mot den som svingar det som mot hans offer.

I denna uppsats analyseras Disneyfilmen Mulan från 1998 ur ett feministiskt perspektiv. I en tid då feminismen återigen står högt upp på dagordningen och eftersom det fortfarande debatteras kring Mulan och feminism ville vi författare undersöka på djupet om Mulan kan kallas för feministisk. Med utgångspunkt i Judith Butlers feministiska teorier om hur genus konstrueras och är en maskerad kompletterat med Laura Mulveys teorier kring den manliga blicken i film samt Margareta Rönnbergs förklaring av den kvinnligt kodade hedoniska makten kontra den manligt kodade agoniska så har vi författare gjort en narrativ analys av filmen Mulan samt en karaktärsanalys av karaktären Mulan och hittat tydliga exempel på hur filmen bryter med rådande genusnormer, bekräftar maskeradbegreppet och bryter mot den manliga blicken. Filmen är dock problematisk då den innehåller scener som också bekräftar rådande makt- och genusstrukturer och där scener mellan kvinnor ges väldigt lite speltid, något vi utforskat genom Bechdel-Wallace-testet. Ser man dock till filmen i sin helhet, går in på djupet i dess narrativ och undersöker karaktären Mulan så är det denna uppsats mening att Mulan är en feministisk film., In this essay the Disney-movie Mulan from 1998 has been analyzed through a feminist approach. In a time when feminism once again is a burning issue and since there is still a debate regarding Mulan and feminism this essay wanted to investigate if Mulan could actually be called a feminist movie. Based on Judith Butler’s feministic ideas regarding how gender is a construction and a masquerade combined with Laura Mulvey’s theory about the male gaze in movies and Margareta Rönnbergs explanation of the female coded hedonic power versus the male coded agonic we writers have made an narrative analysis of the movie Mulan and also an analysis of the character Mulan and found clear examples of how the movie breaks with current norms of gender, confirms the theory of masquerade and doesn’t conform to the male gaze. However, the movie is problematic since it contains scenes that also confirm current power and gender structures and scenes with just women are given very short screentime, something we have explored through the Bechdel-Wallace-test. If you look at the movie as a whole, goes in depth into the movies narrative and look at the character Mulan it is this essays conclusion that Mulan is a feministic movie., Cecilia Mörner var examinator för den här uppsatsen medan Per Vesterlund var examinator för kursen och den som attesterade kursens betyg (och därför står som examinator på titelsidan men inte i metadata).

Turn-final gaze at the interlocutor has been suggested to fill different functions in conversation: being monitoring, regulatory or response-seeking. 16 Swedish toddlers use of turn-final gaze in dyadic interaction with their parents was investigated at the ages 1;0, 1;6, 2;0, 2;6 and 3;0. The turn-final gaze behaviour was investigated for correlations to child age and language level. Additionally, child turn-final gaze in turn-final questions, in turns longer than 5 seconds and in different interaction contexts was examined.Results showed that the use of active turn final gaze increased over ages 1;0-2;0. No correlations between child use of turn-final gaze and child language level could be found. In turn-final questions, 93% of the turn-final gaze was active, i.e. was not present at the start of the turn. Turn-final gaze was used both during conversation and object-oriented interaction at all ages.A monitoring-response-seeking function of turn-final gaze was proposed to be used by the toddlers as a means to get the parent’s encouragement and approval of the child’s interactive language use. Additionally, the importance of choosing a suitable measure type of turn-final gaze while investigating small children was stressed., Turfinal blick på motparten i ett samtal har föreslagits fylla olika funktioner: övervakande, styrande eller responssökande. 16 svenska småbarns användning av turfinal blick i dyadisk interaktion med sina föräldrar studerades vid åldrarna 1;0, 1;6, 2;0, 2;6 och 3;0. Turfinalt blickbeteende undersöktes angående potentiella korrelationer till barnens ålder och språknivå. Dessutom granskades barnens turfinala blickanvändning i turfinala frågor, i turer längre än 5 sekunder och i olika sorters interaktionskontext.Resultaten visade att användandet av turfinal blick ökade mellan åldrarna 1;0 och 2;0. Inga korrelationer mellan barnens användning av turfinal blick och deras språkliga nivå kunde hittas. I turfinala frågor var 93% av den turfinala blicken aktiv, dvs inte närvarande vid turens start. Turfinal blick förekom både i konversation och objektsorienterad interaktion vid alla åldrar.En övervakande/responssökande funktion hos turfinal blick föreslogs användas av småbarn som ett sätt att få förälderns uppmuntran och bekräftelse på barnets interaktiva språkanvändning. Dessutom poängterades vikten av att välja ett relevant sätt att mäta turfinal blick vid studier av små barns blickbeteende., MINT: Modelling infant language acquisition from parent-child interaction (MAW 2011.007)