36 §, lag (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område, infördes år 1976 i syfte att säkerställa ett rättsskydd för konsumenter i relation till näringsidkare. Rekvisitet ”oskäligt” har dock, å ena sidan, hävdats vara för opreciserat för att kunna uppfattas fullkomligt rättssäkert för avtalsparter. Å andra sidan förekommer uppfattningen, att meningen med generalklausulen är att lämna utrymme för en rättsligt friare bedömning. Syftet med denna uppsats är att, med det underlag vilket kan ges av förarbetena och relevanta rättsfall från Högsta domstolen, undersöka om de domskäl, vilka fastställs för att uppfylla generalklausulens ursprungliga syfte, är tillfredsställande ur en rättssäker aspekt. I förarbetena fastställde utredningen, att ett införande av en generalklausul i avtalslagen, skulle vara ett värdefullt tillskott ur ett rättssäkert och förutsebart perspektiv. Därefter ansågs jämkning av otillbörliga villkor vara att föredra, i det fall avtal ska regleras medelst generalklausulen. Huruvida villkor kan anses otillbörligt ansåg utredningen, att avtalets innehåll, omständigheterna vid avtalets tillkomst, senare inträffade förhållanden och omständigheterna i övrigt, ska tas i beaktande. Flertalet remissinstanser instämde i utredningens uppfattning om generalklausulens lydelse, men ansåg dock ordet ”oskäligt” vara att föredra framför ”otillbörligt”. Föredraganden och Lagrådet ansåg utredningen ha redovisat för vagt för utformningen av generalklausulen, men instämde i den av remissinstanserna framförda åsikten att, ordet ”oskäligt” var mest fördelaktigt. Av de rättsfall, vilka redovisas för i uppsatsen, går att utröna att de mest framträdande domskälen fastställda av Högsta domstolen är av den art, att de stödjer sig på förutsebarhet, konsumentens underlägsna ställning och tydligheten i avtalsvillkor. I ett övervägande antal fall anser vi Högsta domstolens domslut vara i linje med det syfte, vilket genomsyrade förarbetena till generalklausulen. Ett fåtal domslut finner vi dock tvetydiga, eftersom vi anser att Högsta domstolens domskäl i bedömning av vissa avtalsvillkors tydlighet är inkonsekventa. Konsekvensen av detta har vi funnit är att det ställs alltför höga krav på konsumenten, såtillvida att denne krävs ha stor kännedom om gällande lagstiftning. Ytterligare ett problem med 36 § tycks vara, att dess tillämpning i vissa fall leder till konflikt med rättsliga principer, t. ex förutsebarhetsprincipen och den inom avtalsrätten etablerade principen, ”pacta sunt servanda”. Provision 36 of the Swedish Contract Act (SFS 1915:218) was introduced in 1976 in order to ensure legal protection for consumers in their relation to traders. The requisit ”unreasonably” however, on the one hand, is claimed to be too imprecise to be percceived to be legally secure for contractors. On the other hand, there is the perception that the meaning of the general clause is to leave room for a legally freer assessment. The purpose of this essay is to, with the data which can be provided by legislative history and the jurisprudence of the Supreme Court, examine the grounds, which are determined to fulfill the original purpose of the general clause, are satisfactory from a legally certain aspect. In the legislative history, we can see that the inquiry established that, the introduction of a general clause in the Swedish Contract Act, would be a valuable addition from a legally secure and predictable perspective. Then the inquiry deemed that an adjustment of unfair terms would be preferable, in case contracts shall be regulated using the general clause. Whether a term can be considered unfair, the inquirys opinion was that, the content of the agreement, the circumstances that existed when the contract was agreed, later occured conditions and the circumstances in general, had to be taken in account. The majority of the respondents concurred in the inquriys opinion about the reading of the general clause. However, according to the respondents assessments, the word ”unreasonably”, was preferable to the word ”unfair”. The rapporteur and the Council on Legislation considered the inquiry having reported to vaguely on the reading of the general clause, but they agreed with the respondents that the word ”unreasonably” was to prefer instead of ”unfair”. From the court cases, which are presented for in the essay, it is possible to determine that the most prominent grounds established by the Supreme Court, is predictability, the inferior position of the consumer and the clarity of contractual terms. In a predominantly number of court cases we believe the Supreme Court´s verdicts to be consistent with the purpose which permeated the legislative history. A few verdicts, however, are ambiguous, since we believe that the Supreme Court's reasoning, in the assessment of certain contractual terms of clarity, is inconsistent. We have found that the consequence of this is that there are far too high demands on the consumer, to the extent that it is required by him, to have firsthand knowledge of current legislation. Another problem with provision 36 of the Swedish Contract Act, seems to be that its enforcement in some cases leads to conflict with legal principles, for instance, the principle of predictability and the within contract law established principle, "pacta sunt servanda".