Search

Detta arkiv innehåller en tematiserad sammanställning av forskningsdata som samlats in i intervjuer med personer som har egna erfarenheter av asylprocessen i Sverige, personer som har erfarenheter av asylkontexten genom sina yrken och personer ur civilsamhället som har engagerat sig på frivillig basis för att stödja människor i asylprocess. Materialet är hämtat från projektet Insamling av forskningsdata för granskning av lagstiftning, lagtillämpning och rättssäkerhet för människor som sökte asyl i Sverige under perioden 2015-2017. Det är ett 1-årigt så kallat akutprojekt finansierat av Formas (Forskningsrådet för miljö, areella näringar och samhällsbyggande). Akutprojekt av detta slag syftar till att samla in data och att sammanställa denna som underlag för senare vetenskaplig forskning. Granskning: Rapporten har granskats av forskningsdeltgarna i projektet.

En dag kommer Covid-19 pandemin att vara en del av vår historia, en del av vår individuella och kollektiva historia. Denna samhällskatastrof förändrade förutsättningarna för det sociala livet, däribland förutsättningarna för att bedriva undervisning på universitetet. I denna text är det studenternas röster som kommer fram. Så som alla andra högskoleutbildningar övergick Socialhögskolan till digital undervisning på distans i mars 2020. Inom de snäva ramar som virtuell undervisning ger försöker vi skapa rum för diskussion om hur pandemin påverkar såväl vardag som samhället i stort. Under hösten 2020, samtidigt som pandemins andra våg pågick i Sverige, fick studenterna i brevform reflektera över deras erfarenheter av pandemin. I breven vände sig studenten till en föreställd eller verklig vän eller till en farmor eller annan familjemedlem. Vi får ta del av deras familjeliv, den rädsla och ovisshet som präglar deras och andras vardag och deras kunskaper och strategier för att möta dessa svårigheter. Det nyanserade landskap som vi får ta del av i texterna fångar olika teman. Texterna lyfter funderingar över hur samhället organiseras, vilka prioriteringar som finns på den politiska agendan, vilka grupper som drabbas, och väcker även funderingar om hur denna pandemi kommer att påverka framtiden. Trots texternas personliga karaktär framstår dessa texter som ett fotografi över samhället under pandemin. Vi har läst genom ca 150 texter och gjort ett urval av 16 brev som fångar denna mångfald. Från början var inte vårt syfte att ge ut en publikation utan att skapa utrymme för att reflektera hur pandemin påverkar studenterna. De texter vi fick läsa vittnar om en mångfald av erfarenheter och kunskaper som går utöver vad en enskild individ erfar. De generella och specifika processer som fångades i dessa korta brev gav oss inblick i vilken rikedom finns i klassrummet. Och det är detta perspektiv på lärande som ger utrymme för olika erfarenheter som vi vill lyfta fram med denna publikation. Studenternas erfarenheter och kunskaper som framkommer i dessa brev kan ses som en inblick i de möjligheter och resurser som finns i våra klassrum.

In qualitative research, the research process is often filled with moments of discomfort. These discomforts can appear at any stage of the research: when choosing thesubject of research, during fieldwork, in the process of analysis and when presenting research findings to different audiences. In this edited volume, we take thesemoments of discomfort seriously and use them as sites of knowledge production forreflecting on the politics and ethics of the qualitative research process. By locatingour experiences in implementing nine different PhD projects carried out in different disciplines and research contexts in social sciences, we argue that these momentsof discomfort help us to gain important insights into the methodological, theoretical, ethical and political issues that are crucial for the fields we engage with. Drawingon feminist and other critical discussions (Mulinari and Sandell 1999, Gunaratnam2003, Back 2007, Gunaratnam and Hamilton 2017), we deal with questions such as:What does it mean to write about the lives of others? What are the ethical modesand conundrums of producing representations? In research projects that are locatedin the tradition of critical or engaged scholarship, how are ethics and politics of representation intertwined, and when are they distinct? How are politics of representation linked to the practice of solidarity in research? What are the im/possibilities ofhope and care in research? This contect is open access under the creative commons license CC BY-NC-ND The Critical Methodologies Collective

In the following article, based on two years of participatory ethnographic field-work with the No-border musical, as well as interviews with 16 of the musical’s 30 participants, community theatre is investigated in a context of deportability. We analyse the working process in the theatre group, in which actors with and without resident permits participated, through the concept of politics of translation. We show how inequalities due to the constant threat of deportation for several members, were put to the forefront during the work process of creating the musical. It concerned risks of detection for the undocumented participants as well difficult living conditions related to deportability (for example insecure access to livelihood, healthcare, housing etc.). The article conceptualizes various dimensions of working together in a group where participants live in unequal conditions as a politics of translation. This concept includes the work of language translation, and also captures translations of the different experiences mentioned above, and how different positions of power can be handled and understood, within a group who has the ambition to work together, in this case with a theatrical performance. Our analysis shows how theatre in a context of asylum rights activism can challenge and create alternatives to the conditions of deportability, whilst these simultaneously condition the activism and translation. The article contributes to knowledge about mobilization in the context of vulnerability and inequality. We hope to also contribute to a development of critical social work both within and outside of academia. Med utgångspunkt i två års deltagande etnografiskt arbete med skapandet av föreställningen No Border Musical, samt intervjuer med 16 av dess 30 deltagare[1], undersöks i denna artikel communityteater i ett sammanhang av utvisningsbarhet. Vi analyserar arbetsprocessen i denna teatergrupp i vilken skådespelare med och utan uppehållstillstånd deltog, med hjälp av begreppet översättningspolitik. Vi visar hur ojämlikheter på grund av att delar av ensemblen levde med hot om utvisning villkorade arbetsprocessen. Det handlade dels om risken för att deltagare skulle avslöjas som papperslösa och därmed med stor sannolikhet frihetsberövas och utvisas, dels om de svåra levnadsvillkor som kom av att leva under hot om utvisning. Vidare begreppsliggör vi olika dimensioner av att arbeta tillsammans i en grupp där deltagarna lever under så ojämlika förhållanden som en översättningspolitik (Mezzadra & Neilson, 2013). Detta begrepp inkluderar arbete med översättning mellan olika språk men fångar även betydelser och hantering av de olika erfarenheterna nämnda ovan, samt hur olika maktpositioner kan förstås och ta sig uttryck, inom en grupp som har ambitionen att arbeta tillsammans, i detta fall med skapandet av en teaterföreställning. Vår analys visar hur communityteater i ett sammanhang av asylrättsaktivism kan utmana och skapa alternativ till utvisningsbarhetens villkor, samtidigt som dessa också villkorar aktivismen och översättningspolitiken. Artikelns analys bidrar till kunskap om mobilisering i ett sammanhang av utsatthet och ojämlikhet. Vår ambition att bidra till en utveckling av kritiska sociala arbeten såväl inom som utanför akademin. [1] Detta fältarbete låg till grund för Södermans avhandling (skriven på engelska för en internationell publik). I den föreliggande artikeln fördjupar och utvecklar vi ett perspektiv i avhandlingen, nämligen det av en översättningspolitik (Mezzadra & Nielson, 2013).

In a context of deportability and bordering practices, this thesis asks questions regarding possibilities and limitations of resistance through community theatre. It sets out from a participatory ethnographic exploration of the working process and performance of the No Border Musical. The No Border Musical was created in 2011–2013 in the city of Malmö in southern Sweden. It was initiated by people linked to the local migrant rights movement in the city. About half the participants had applied for asylum in Sweden as unaccompanied minors. When faced with an expulsion order, they had come into contact with the local migrant rights movement and, at a later stage, the musical initiative. A majority of the rest of the ensemble was politically involved in changing the overall system of migration control and in giving support to undocumented individuals. The approximately two-year period of working and performing together was permeated by consequences and experiences of borders, deportability, asylum processes, while also aiming to practice and stage visions of a world where a passport would not determine one’s status in the world.Through a participatory ethnographic study, the contingency and ambivalence of resistance through community theatre in a context marked by bordering practices and deportability is analysed. Some of the actors performed publicly on stage, despite residing as undocumented and an everyday life permeated by fear of being detected by the police and subsequently deported from Sweden. Simultaneously, although aiming to contest borders, the border also cut through the musical group, not least in relation to differences in regard to risks inherent in participating in and performing with the musical. Precarious living conditions due to deportability had consequences in terms of the conditions for participating in the musical. The tension between wanting to dismantle categorisations put into force by the state and international institutions such as the EU, but also experiencing a need to adjust to the consequences of these (for example, practices to avoid police controls) was present in both the working process and visible in the performance of the musical. Categorisations, such as citizen/non-citizen, white/non-white, adult/youngster and documented/undocumented were simultaneously reproduced and contested. The musical performance staged consequences and experiences of migration control, while also performing possibilities of a world without borders. The staging of migration control had a realist strand to it and could be understood as feeding into narratives of deservingness as well as reproducing a victimisation of refugeeness. At the same time, privileges of mobility were made visible and criticised in the performance, and undocumented characters displayed rebellious resistance towards the system of migration control. By combining an in-depth ethnographic exploration of the working process with an analysis of the performance as well as the experiences of performing together, this thesis argues that these processes (of performing and working together) may be understood as ambivalent commoning. It is ambivalent since the very processes of what is referred to as commoning were simultaneously intersected by bordering practices as well as by a distribution of roles and power stemming from different positions in terms of deportability. The thesis points to the importance of relationship-building and continuity in this context and conceptualises these as politics of translation. This not only encapsulates translating between different languages but also between different experiences and positions in regard to the subjects addressed, in this case deportability, asylum processes and borders. The analysis of the No Border Musical sharply exposes the inherent ambivalences and incompleteness of acting in an unjust world, whilst also hoping to inspire further engagement and resistance.

Tillgänglighet i förskolan är ett begrepp som många förknippar med hur den fysiska miljön är uppbyggd men den är mer än så. Om man ser tillgänglighet ur pedagogiska, sociala och fysiska miljöer ökar alla barns förutsättningar till lärande. Den sociala miljön handlar om bemötande, normer och värden och att olikheter är en tillgång. Den pedagogiska miljön beskriver hur olika lärstrategier ökar tillgängligheten kring barns utveckling, samt vikten av att kunna använda olika kommunikativa metoder. Den fysiska miljön handlar om vilket material som utbildningen har, om den är tillgänglig för barnen samt hur ljud, ljus och luft påverkar barnens möjlighet till lärande. Specialpedagogiska Skolmyndigheten har tagit fram ett material som kan ligga till grund för att öka pedagogerna kunskaper kring hur tillgänglighet har för inverkan på barns lärande och utveckling. Denna studie, som bygger på aktionsforskning, beskriver hur en introduktion gått till i en kommun i Mellansverige och hur pedagogerna upplever en ny metod av värdering som inte nyttjats innan. Detta genom att pedagogerna har fått använda ett värderingsverktyg för att öka tillgängligheten på förskolan. Sex avdelningar har medverkat i studien och metoden som använts är aktionsforskning där jag som specialpedagog har handlett pedagogerna. Genom att använda pedagogernas planeringstid för att tillsammans reflektera och därmed nyttja alla pedagogers olika kompetenser, har resultatet i studien visat att pedagogerna ser positiva effekter av att arbeta med en tillgänglig utbildning. Detta synliggörs genom hur de samtalar om barnen, att de har ett mer relationellt perspektiv än innan. Specialpedagogen har en betydande roll i vilken utsträckning som pedagogerna arbetar med själva verktyget. I de fall där besök inte skett kontinuerligt har det visat sig att pedagogerna återgår till det gamla arbetssättet. Tiden har stor inverkan på i vilken utsträckning som pedagogerna arbetar och hur väl deras kunskaper har höjts angående tillgänglighet.

All human beings have a right to health, but what that means is vague. According to the World Health Organization, ‘health is a state of complete physical, mental and social wellbeing and not merely the absence of disease or infirmity’ (WHO 1946). The former UN Special Rapporteur on the right to health, Paul Hunt, defines it as access to an effective and integrated health system. Also included in the definition are underlying determinants of health that might influence a person’s ability to live a healthy life (Hunt 2006). The right to health is of central importance, of course, and we define it as having access to healthcare as well as aspects of everyday life of importance for a healthy life.1 The latter means such things as friendship, support networks, and access to educational institutions. These were identified as central to our research because they are determinants of health, in the sense that the young people participating in our study referred to them as important. Furthermore,previous research shows that these are important aspects of coping and struggling in everyday life for children who are in a marginalized position (Andersson et al. 2010). Regarding healthcare, this is also an area that has recently been subject to a progressive political or legal development in Sweden and its third largest city, Malmö....

Romer är en av Sveriges fem nationella minoriteter. I Sverige skattas den romska minoriteten utgöra ungefär 40 000 personer, vilket skall ställas i relation till världens 20 miljoner romer. I den här publikationen # nns en utvärdering av den verksamhet som bedrivits av Romskt informations- och kunskapscenter (RIKC) under 2009, samt en utvärdering av den verksamhet som bedrivits vid Romsk kulturcenter (RKC) under 2006-2009. I det förstnämnda fallet handlar det om en processutvärdering av en projektverksamhet som bedrivs i kommunal regi. I det sistnämnda fallet handlar det om en summarisk utvärdering av en föreningsverksamhet som framför allt inriktas mot vad som brukar kallas kvalitativ kultur. Musik, dans och litteratur är en del av RKC:s verksamhet som erhållit stöd av Malmö kommun. Båda verksamheterna, och utvärderingarna kompletterar varandra. De utgör dock separata aktiviteter och kan ses som olika sätt att hantera de frågor som Malmö stad, genom den instiftade minoritetslagstiftningen har att hantera. För att kunna sätta in verksamheterna i ett sammanhang ges en inledande översikt över romer i en lokal kontext, vilket inkluderar en problematiserande attityd och kompletterande re% ektioner över romer som en nationell minoritet samtidigt som en större andel romer utgör senare års migranter.

SammanfattningUppsatsen fokuserar på ensamkommande barn i Sverige som lever under hot om avvisning till Malta, samt på ensamkommande barn som blivit överförda till Malta. Barnen som deltar i uppsatsen är av Migrationsverket avgjorda som dublinärenden i enlighet med Dublinförordningen . Syftet med uppsatsen är att tillsammans med barnen skapa kunskap, om barnens vardagsliv här i Sverige under avvisningshot, och om barnens vardagsliv på Malta som avvisade. Det handlar om att synliggöra barnen som aktörer i vardagen vilket är inspirerat av ett intersektionellt perspektiv. I uppsatsen återfinns intersektionalitetens främsta värde i dess koppling mellan makt och ojämlikhet och individens möjlighet att agera som subjekt inom ramen för samhällets strukturer, institutionella praktiker och rådande ideologier. Genom ett intersektionellt perspektiv förstås världen som uppdelad i kategorier, vilka produceras och reproduceras i maktrelationer. Uppsatsen innehåller även en jämförelse av situationen för barnen i Sverige respektive på Malta. Jämförelsen ger fördjupad kunskap genom att relatera barnens situationer till varandra. En vidare ambition med uppsatsen är viljan att förändra, vilket inbegriper att arbeta för ett ökat erkännande och institutionellt utrymme för marginaliserade grupper. Uppsatsen genomsyras även av en syn på kunskap som något som skapas av författaren och barnen tillsammans, och barnen har bland annat deltagit i kunskapsproduktionen genom att fotografera sin vardag. Gemensamt för barnens vardag i Sverige respektive på Malta är att flykten och vad de lämnat bakom sig alltid finns med dem. Till följd av barnens utsatta boende- och sociala situation är villkoren i vardagen svårare för barnen på Malta, även om de, till skillnad från barnen i Sverige, har tillfälliga uppehållstillstånd. Uppsatsen synliggör att trots barnens skilda villkor i vardagen är deras strategier inom ramen för ett begränsat handlingsutrymme liknande. I barnens berättelser framkommer att deras grundläggande rättigheter kränks till följd av harmoniseringen av EU:s flyktingpolitik. Det visar på behovet att arbeta för att stärka barns röst i diskussioner om EU:s flyktingpolitik. AbstractThe thesis is focusing on the issue of unaccompanied children living in Sweden under threat of deportation to Malta as well as children who have been transferred to Malta. The Swedish Migration Board defines the children who participate in this thesis as case subjects in accordance with the Dublin Regulation . In cooperation with the children in question, it is the purpose of the thesis to spread awareness of the everyday lives of the children living in Sweden under threat of deportation as well as the everyday lives of the children deported to Malta. Inspired by an intersectional perspective, the thesis aims to make the children visible as actors in the everyday life. The foremost value of the intersectionality lies in its correlation between power and inequality and the individual’s ability to act as a subject within the framework of our society, institutional practices and prevailing ideologies. Through an intersectional perspective, the world is seen as divided into categories, which are produced and reproduced in power relations. The thesis also contains a comparison of the situation of the children in Sweden and Malta. The comparison provides a deeper insight by relating the children’s situations to each other. A further aim of the thesis is to make a change by for instance working for an increased recognition of and institutional arena for marginalized groups. A fundamental part of the thesis is the notion that the author and the children create knowledge through collaboration. The children have for instance contributed to the knowledge production by taking pictures of their everyday life. The children’s escape and what they left behind are always with them in their everyday lives, whether in Sweden or Malta. As a consequence of the exposed housing and social situation, the children in Malta are naturally faced with greater difficulties in their everyday lives than the children in Sweden even though the former, unlike the children in Sweden, hold temporary residence permits. The thesis highlights the fact that despite the different conditions in their everyday lives, the children show similar coping strategies within a very limited scope for manoeuvre. The stories and experiences told by these children convey that their fundamental rights are violated as a consequence of the harmonization of EU refugee policies. This clearly demonstrates the need for a stronger advocacy to make the voices of the children heard in discussions on the EU refugee policy.

SammanfattningI föreliggande undersökning granskas vilka likheter och skillnader som finns mellan hur socialtjänstlagen (SoL) och lagen om mottagande av asylsökande m.fl. (LMA) tar hänsyn till barnets bästa. Uppsatsen utgår från ett feministiskt intersektionellt perspektiv vilket är av stor vikt för val av frågeställning, syfte och diskussion. Vidare har uppsatsen en jämförande karaktär genom att respektive lags förarbeten, lagtext och rättstillämpning sätts i relation till varandra. Jämförelsen utgår från tre kriterier; dagligt bidrag (försörjningsstöd), särskilt bidrag (höjt försörjningsstöd) samt vilka skyldigheter som är förknippade med försörjningsstödet. Vidare görs även en mer övergripande jämförelse av respektive lags syfte, historia och grundläggande principer. Undersökningen visar att barn som söker asyl inte tillförsäkras en skälig levnadsstandard då det i propositionen till LMA anses rimligt att ge människor en lägre levnadsstandard än vad som enligt SoL tillkommer en person som är permanent boende i Sverige. En hypotetisk barnfamilj som söker asyl får 7000 kronor mindre i månanden än en hypotetisk familj som erhåller bistånd från socialtjänsten. Uppsatsen visar att de skillnader som finns i hur barnets bästa införlivats SoL och LMA leder till att barn som söker asyl diskrimineras. Skillnaderna och likheterna mellan hur SoL och LMA beaktar barnets bästa analyseras utifrån det feministiska intersektionella perspektivet. Undersökningen synliggör att både barn som får bistånd enligt SoL och barn som söker asyl tillhör underordnade grupper i samhället. Dock påvisar undersökningen att barn som söker asyl är utsatta för en formell diskriminering gentemot barn som får bistånd enligt SoL. Detta innebär att den svenska lagstiftningen inte lever upp till principen om barns lika värde, artikel 2 i FN:s barnkonvention. Slutsatsen blir således att ett litet steg mot ett mer likvärdigt samhälle vore att inkludera barn som söker asyl i SoL och på så sätt tillförsäkra dem en skälig levnadsstandard. Abstract The objective of this investigation is to review similarities and differences in how the best interest of the child is recognised in the Social Service Act (Socialtjänstlagen (SoL) and Refugee Protection Act (Lagen om mottagande av asylsökande m.fl. (LMA). The framework of the essay is based on a feministic intersectional perspective which is of significant importance to the questions at issue, objectives and discussions. In addition, the essay compares the legislative history, legal context and application of the respective law. This comparison is founded on three criteria, i.e. financial benefit (dagligt bidrag), special support (särskilt bidrag) and the liabilities associated with such support. Finally, the essay compares the general objectives, history and fundamental principles of the aforementioned laws. The result of the investigation indicates that children who apply for asylum are not guaranteed a reasonable standard of living as the bill relating to the Refugee Protection Act (LMA) suggests that it is acceptable for asylum seekers to have a lower standard of living than those who according to the Social Service Act (SoL) are permanent residents of Sweden. An imaginary asylum seeking family with children is given SEK 7,000 less a month than an imaginary family with children on financial benefit under the Social Service Act. The essay shows that the differences between the Social Service Act (SoL) and Refugee Protection Act (LMA) lead to discrimination of children seeking asylum. The differences and similarities between the Social Service Act (SoL) and Refugee Protection Act (LMA) have been analysed from a feministic intersectional perspective. The result of the analysis indicate that children receiving financial benefit under the Social Service Act (SoL) and asylum seeking children originate from subordinate groups in the society. However, it is also evident from the investigation that asylum seeking children are formally discriminated in relation to children receiving financial benefit under the Social Service Act (SoL). As a result, the Swedish law does not comply with Article 2 of the United Nations Convention on the Rights of the Child (UNCRC) which specifies that there should be no discrimination between children on the basis of the status of their parents. In conclusion, a small step towards an equal society would be to include asylum seeking children in the Social Service Act (SoL) and thus, guarantee them a reasonable standard of living.