Search

Distinktionen mellan analytiska och syntetiska sanningar spelade en viktig för filosofer som Leibniz, Hume och Kant. Men det var först med Frege som begreppet analyticitet fick en definition som inte bara tycks vara explicit utan som också hade en bred tillämpbarhet. Den förmodade distinktionen analytiskt/syntetiskt har dock senare ifrågasatts av filosofer såsom Quine. Denna uppsats avser i första hand att visa att Quines argument, i artikeln Two Dogmas of Empiricism (1951), mot analyticitet inte är tillräckligt starka för att bevisa att den fregeanska definitionen av analyticitet är cirkulär. I detta sammanhang har uppsatsen även undersökt kronologiskt viktiga epoker där Quine engagerar sig i den analytiska/syntetiska distinktionen i sitt arbete före liksom efter 1951. Den mer moderna traditionen, som delar in analyticitet i två kategorier – metafysisk och epistemisk analyticitet – går tillbaka till Boghossian (1996). Boghossian försvarar en uppdaterad version av Wittgensteins och Carnaps åsikt att analyticitet skall anges i termer av implicita definitioner I motsats till Boghossian anser Williamson att det inte finns något sätt att uppfatta analytiska sanningar som gör analyticitet användbar inom filosofin. Inom ramen för uppsatsens syfte kommer även dessa ’post-quineanska’ försök att beskriva analyticitet och den analytiska förklaringen av a priori att redovisas och kritiskt granskas. The distinction between analytic and synthetic truths has played an important role for philosophers such as Leibniz, Hume and Kant. However, it was Frege who gave the notion of analyticity a definition that not only appears to be unambiguous but is also widely applicable. However, the supposed analytic/synthetic distinction was later challenged by philosophers such as Quine. This thesis aims primarily to show that Quine’s arguments, in the article Two Dogmas of Empiricism (1951), against analyticity are not sufficient to show that Frege’s definition of analyticity is circular. In this context, the paper has also examined chronologically important periods where Quine is engaged in the analytic/synthetic distinction before and after 1951. The more modern tradition, which separates analyticity into two broad categories – metaphysical and epistemic analyticity – goes back to Boghossian (1996). Boghossian defends an updated version of Wittgenstein’s and Carnap’s view that analyticity should be stated in terms of implicit definitions. In contrast to Boghossian, Williamson believes that there is no way of understanding analytic truths that makes analyticity useful in philosophy. Within the scope of this thesis, these ‘post-Quinean’ attempts to describe analyticity and the analytic explanation of a priori will also be presented and critically reviewed.

Modernismen utmanade den kristna läran och dessa effekter kvarstår in i postmoderniteten. Inom teologin gav kravet på ett vetenskapligt svar på modernitetens frågor upphov till sökandet efter, och forskningen om, den historiske Jesus, som varit ett centralt tema i studier av Nya testamentet under de senaste tvåhundra åren. Det fanns ett överhängande behov av att veta vem Jesus var, hur han levde och uppförde sig, vad hans värld bestod av och vilka ord han faktiskt uttalade. Forskningen om den historiske Jesus kom att utvecklas i olika faser och avslöjar en pluralistisk förståelse av Jesus. Den första fasen syftade till att upptäcka de konkreta handlingar som Jesus utförde. Den andra fasen försökte fastställa Jesu sanna logia. Under den första delen av 1900-talet var dock många inflytelserika tyska exegeter djupt engagerade i åsikter som stod mycket nära nazismen, och några av dem – i Houston S. Chamberlains spår – gjorde allvarliga försök att beskriva Jesus som arisk. I den nuvarande tredje fasen av forskningen återupptäcktes däremot Jesus som jude, inbäddad i den judiska kulturen och religionen på sin tid. Detta blev ett tillfälle för en återgång till kristendomens judiska rötter, som tog hänsyn till både de brytningar och det beroende som de första kristna hade av sin judiska samtid. Denna återgång inledde en process av judaisering av den kristna tron. Ett tydligt tecken på denna judaisering är framväxten av messiansk judendom, som idag sprids över hela världen. För att betona Jesu judiskhet ifrågasätter dessa Jesustroende messianska judar de flesta av de kristna läror och doktriner som utvecklats under kristendomens två årtusenden, särskilt förståelsen av Messias. Den messianska judendomen kom att utvecklas i Nordamerika under slutet av 1960- och 1970-talet, från en gren av rörelsen Hebrew Christians till en massrörelse av Jesustroende judar som på ett utmanande sätt hävdar en ’autentisk’ judisk identitet. Resultatet av den nuvarande tredje forskningsfasen har haft ett avgörande inflytande på denna identitetskonstruktion.

Den moderna filosofiska analysen av kausalitet utarbetades under 1700-talet av den skotskefilosofen David Hume. Under beteckningen regularitetsteorin har Humes analys varit utgångspunkten för alla senare empiriska analyser av orsaksförhållanden. Men Humes ståndpunkt om kausalitet tolkas olika och åsikterna varierar om vad hans orsaksteori utgörs av. En samtida tolkning av Hume som kausal realist gör gällande att Hume tror på existensen av objekt i tid och rum som är oberoende av våra sinnen och som uttrycker kausala relationer, vilka upprätthålls av icke–reducerbara kausala krafter. Dessa kausala relationer är sådana att om idén om dem vore tillgänglig för vårt medvetande, kunde effekten härledas a priori från orsaken. Detta arbete avser att argumentera mot den realistiska tolkningen av Hume, och visa på att Hume utvecklade en särskilt rigorös empirisk metodik för att undvika att gå längre än erfarenheten. Detta realiseras i första hand av Humes idéteori, dvs. uppfattningen att varje enkel idé härrör från erfarenheten som en kopia av ett enkelt intryck. Idéer står enligt Hume i bestämda relationer till varandra, varav några är naturliga associationer, medan andra är filosofiska relationer. Hume gör ytterligare en åtskillnad i fråga om filosofiska relationer: sådana som endast beror på idéerna och vars motsats är otänkbar, och sådana som kan förändras utan att idéerna undergår någon förändring och vars negation inte resulterar i en kontradiktion. Till den senare hör orsaksförhållanden. På detta sätt betraktat är kausalitet ett kontingent förhållande och något vi får kunskap om a posteriori. Givet Humes begreppsempirism, hörnstenen för båda hans resoluta antimetafysiska hållning och hans naturalistiska projekt, är det inte ens begripligt att tala om kausala krafter såsom en kvalitet hos orsaken. Hume påstår att vi felaktigt projicerar en idé om nödvändighet, något som endast existerar i sinnet, på yttre objekt, som i sin tur påverkar kausalitetens fenomenologi. Humes modus operandi i dettasammanhang är att göra våra idéer klara och tydliga genom att urskilja intrycken från vilka de kopierats. För Hume fungerar oklara idéer som analysandum och sökandet efter dess motsvarande intryck syftar till att ge klarhet åt idén. Mot bakgrund av Humes idéteori är den relevanta betydelsen av intryck för Hume perceptuell, och således förutsätter att de aktuellarepresentationerna är adekvata. Härigenom får distinkta perceptioner en framträdande roll i Humes filosofiska system.