Search

Sammanfattning 1. Mink ( Mustela vison), ett litet rovdjur i mårdfamiljen, infördes till Europa från Nordamerika i början av 1900-talet för pälsproduktion. Frilevande minkpopulationer etablerades på många håll i Europa när minkar rymde eller släpptes ut från pälsfarmerna. I Sverige finns täta stammar av mink i stora delar av landet. 2. Minken lever vid vattendrag, och livnär sig på bytesdjur knutna till vatten. Minkens predation på kräftor, fiskar, groddjur, fåglar och däggdjur har visat sig kunna leda till lokala populationsnedgångar av dessa organismer. 3. Sedan minken etablerade sig i norra Upplands ytterskärgårdar i början av 1980-talet anses den ha bidragit till populationsnedgångar för en lång rad sjöfågelarter. Dock visar långsiktiga inventeringar att många sjöfågelarter började minska redan under 1970-talet, det vill säga innan minken fanns i området. Det är därför troligt att det är många faktorer som ligger bakom de observerade populationsnedgångarna av sjöfågel. 4. För att utröna minkens effekt på sjöfågelbestånden påbörjades 1997 ett projekt i Uppsala läns skärgårdar. I fyra stora, geografiskt åtskilda, studieområden inventerades sjöfågelbestånden i stort sett årligen mellan 1997 och 2008. I två av studieområdena infördes jakt på mink (experimentområden) medan de andra två områdena utgjorde kontrollområden utan minkjakt. Då preliminära analyser av inventeringsresultaten antydde att sjöfågelbestånden ökade i experimentområdena, infördes år 2001 minkjakt i ett av de ursprungliga kontrollområdena. Inga djupgående analyser av sjöfågelbeståndens utveckling har därefter utförts. Det är därför viktigt att undersöka om minkjakten har lett till färre minkar i experimentområdena och ökade populationer av sjöfågel. En särskild tonvikt har lagts på att studera hur en sällsynt och rödlistad art, skräntärna ( Hydroprogne caspia ), påverkats av den införda minkjakten. 5. Resultaten visar att antalet avlivade minkar minskade i områden där minkjakt bedrevs. Minskningen var tydligast i Björns skärgård, medan minskningen var måttlig i Gräsö Norra och Klungsten. Varken åldersstruktur eller könskvot av de avlivade minkarna förändrades mellan åren. Inga mått på graden av geografisk isolering (avstånd till fastlandet, avstånd till närmaste annan ö och antal öar inom 2 km) påverkade hur många minkar som avlivades på de olika öarna. Inte heller fann vi några samband mellan graden av isolering och hur snabbt antalet fångade minkar minskade. Sammantaget tyder detta på att minkjakten kan begränsa antalet minkar i skärgården, men att invandring av mink sker kontinuerligt. Således bör minkjakten pågå fortlöpande för att hålla stammen av mink på en låg nivå. 6. Det totala antalet par sjöfåglar ökade signifikant efter det att jakt på mink införts i ett område, även om populationsökningen varierade mellan olika områden. Antalet par ökade årligen med 15.23% i Björns skärgård, med 3.91% i Gräsö Norra skärgård och med 4.33% i Klungsten. I Gräsö Södra skärgård där ingen minkjakt bedrevs minskade antalet par med 8.38% per år. 7. Förändringen i antalet häckande sjöfågelarter skiljde sig signifikant mellan områden med och utan minkjakt. I två av de tre experimentområdena (Björns och Klungstens skärgårdar) ökade artrikedomen efter det att minkjakt införts. Ingen sådan förändring noterades i Gräsö Norra (experimentområde) och i Gräsö Södra (kontrollområde) skärgårdar. Flest arter påträffades i Björns skärgård. 8. Av de 23 arter som var tillräckligt vanliga för att analyseras hade nio (39.13%) arter signifikant högre populationstillväxt i experiment- jämfört med i kontrollområden. Dessa arter var skedand ( Anas clypeata), svärta (Melanitta fusca), vigg (Aythya marila), större strandpipare ( Actitis hypoleucos), rödbena (Tringa totanus), roskarl (Arenaria interpres), labb ( Stercorarius parasiticus), fiskmås (Larus canus) och silvertärna (Sterna paradisaea ). Arterna skedand och svärta är klassificerade som Missgynnade och roskarl och silltrut som Sårbara i den svenska rödlistan. Inga arter minskade mer i experimentjämfört med i kontrollområdena. 9. Antalet häckande par av skräntärna, en annan art som klassificerats som Sårbar i rödlistan, vid ögruppen Stenarna i Björns skärgård varierade mellan åren 1970 och 1994 omkring 50-100 par. Efter införandet av minkjakt i Björns skärgård har en signifikant ökning av antalet häckande par skräntärna, till omkring ca 200 par, skett. Under 2009 och antagligen även under 2007 och 2008 har dock predation av gråtrut och havsörn helt hindrat skräntärnan att producera flygga ungar på Stenarna. Denna predation har även lett till en minskning av skräntärnekolonin på Stenarna. 10. Antalet ungar/skräntärnepar i kolonin på Stenarna var något lägre under perioden med mink (1980-1997: medel ± SE = 1.34 ± 0.10) än i perioden före minkens invandring (1947-1980: 1.46 ± 0.14) samt under perioden med minkjakt (1998-2006: 1.38 ± 0.15). Skillnaden är dock inte statistiskt signifikant. Den lägre kullstorleken under perioden med minkjakt kan förklaras med att en lägre proportion ungar blev ringmärkta i takt med att kolonin ökade i storlek, vilket medförde en mer utspridd häckningssäsong. 11. En klimatologisk faktor, den nordatlantiska oscilliationen (NAO) var korrelerad med ungproduktionen hos skräntärna. Under år med högt NAO-värde i juni, det vill säga en mild och blöt juni, hade skräntärnorna fler ungar/par jämfört med år med ett lågt NAOvärde (kall och torr juni). 12. Återfyndsdata av skräntärnor som ringmärkts i Uppland mellan 1947 och 2005 antydde att överlevnaden av unga (0-1 år: 0.43 ± 0.051), subadulta (2-5 år: 0.90 ± 0.018) och adulta (>6 år: 0.86 ± 0.020) skräntärnor var konstant över hela tidsperioden. 13. Den vanligaste dödsorsaken för ringmärkta skräntärnor var illegal jakt samt skyddsjakt vid fiskodlingar. Framförallt sköts skräntärnor i övervintringsområdena i Medelhavsområdet och i inlandsdeltat i Mali. Antalet skjutna skräntärnor minskade starkt i början av 1980-talet. 14. Modellering av populationstillväxten av den uppländska skräntärnepopulationen med värden på överlevnad och ungproduktion från tiden före och efter minkens etablering, samt från tiden med minkjakt visade att populationstillväxten påverkas klart negativt av minkförekomst. Utan minkjakt predikterar modellerna att den uppländska skräntärnepopulationen minskar med ca 3.3 % årligen. Detta kommer med en sannolikhet på 97% att leda till ett lokalt utdöende. Modelleringarna visade att om minken kontrolleras genom jakt kommer den lägre frekvensen av minkpredation att leda till en i stort sett stabil skräntärnepopulation (årlig förändring: +0.8 %) med en betydligt lägre risk för utdöende (1.0 %). 15. När modelleringarna inkluderade hela den svenska metapopulationen av skräntärna (d.v.s. när immigration och emigration mellan subpopulationer tilläts), blev effekten av minkjakt också tydliga. Om ingen minkjakt införs kommer lokala utdöenden att ske snabbt, och på sikt är hela den svenska populationen hotad (utdöenderisk: 96.0 %). Om minkjakt utförs enligt förslaget i Åtgärdsprogrammet (ÅGP) minskar utdöenderisken markant (utdöenderisk: 0.0 %), och de olika subpopulationerna har kan "rädda" varandra genom immigration. 16. Eftersom både våra empiriska resultat och våra modelleringar tydligt visar på minkjaktens positiva effekter på sjöfågelbestånden är vår slutsats att jakten på mink bör fortsätta i de tre försöksområdena. För fortsatta utvärderingar av minkjakten rekommenderar vi att kontrollområdet Gräsö Södra skärgård förblir ett kontrollområde utan minkjakt. Vi rekommenderar även att de årliga inventeringarna av sjöfågelbestånden fortsätter.

It is generally expected that predators affect the breeding biology of prey species, but most studies have had a prey-biased view of the predator-prey relationship. Without studying the predator, one may draw erroneous conclusions of how predators and prey interact and conservation strategies for prey species could therefore be misleading. In this thesis, I investigated whether omnivorous avian generalists known to depredate nests of passerine birds, mainly the magpie (Pica pica) and the hooded crow (Corvus corone cornix), affected breeding habitat selection and population dynamics of one of their prey species, the red-backed shrike (Lanius collurio) in a Swedish farmland landscape (c. 94 km 2). The studies were performed between 1997 and 2003. My results showed that red-backed shrikes avoided to breed close to magpies and hooded crows, and that the spatial dynamics of red-backed shrikes between years were linked to corresponding spatial dynamics of the two corvid species. By avoiding corvids, red-backed shrikes increased their breeding success. The distribution and population dynamics of magpies were closely linked to human settlements. Thus, in areas with many houses and farms, magpies occurred in higher population densities and had higher repro d ucti ve success than in areas with few houses and farms. The studied magpie population increased in numbers by c. 86% between 1997 and 2003. At the same time did the red-backed shrike population decrease by c. 40% and this decline in numbers was closel y linked to the increase of magpies both at a landscape and at a local scale (km 2 -squares). My results also suggest that corvid nest predators form a search-image for shrub nests and therefore display density-dependent nest predation. However, the density-dependent nest predation risk was nest-site and time specific. Thus, corvids formed a search-image for nests in junipers early in the season, while it was changed towards thorny deciduous shrubs late in the season, probably as a result of corresponding seasonal changes in shrub specific nest densities. My results suggest that the effects of nest predation potentially could affect nest site choice, habitat patch choice and population dynamics of many song birds.

I "Programområde Landskap" (PL) i Naturvårdsverkets program för "Svensk Nationell Miljöövervakning"(Dnr 721-965-98Mn) presenteras en struktur för den nationella landskapsövervakningen. Strukturen består av fem huvud komponenter; (i) Heltäckande satellitövervakning med CLD/SLD (Corine LandcoverDatal Svenska LandtäckeData), (ii) stickprovsvis övervakning med IR-färg flygbilder (IRF), (iii) Enhetlig stickprovsvis fältövervakning, (iv) Programområdesvisa tilläggsmoment till enhetlig stickprovsvis fältövervakning samt, (v) Separat fältverksamhet som samlokaliseras med IRF-ytorna. Som ett led i utvecklingsarbetet av den nationella miljöövervakningen har Naturvårdsverket uppdragit åt SLU Miljödata att utföra en förstudie avseende "Utveckling av landskapsövervakning, förstudie". Denna rapport utgör redovisning av detta uppdrag vars syften varit att • sammanställa befintlig information som är relevant förutvecklandet av ett nationellt miljöövervakningssystem • identifiera områden som behöver studeras ytterligare • utarbeta en projektplan för den vidare utvecklingen av stickprovsvis LandskapsÖvervakning (SLÖ). SLÖ är främst kopplat till komponenterna (ii), (iii), (iv) och möjligen i viss mån även till (i) ovan. Bakgrunden till detta delprogram är bl.a. ett behov av information på landskapsnivå för att knyta ihop olika ekosystem till en landskapsekologisk helhet med hjälp av datafångst i olika skalor. Då komponenten kartering/tolkning avIR-färgflygbilder med all säkerhet torde ingå i SLÖ, kan det förväntas att den information som idag genereras inom LiM/CAP (se kapitel 2. 1, 2.2) i framtiden kommer att tillhandahållas av SLÖ. Viktiga skillnader mellan LiM/CAP och det planerade SLÖ är att det senare föreslås omfatta alla naturtyper inom ramen för ett landsomfattande stickprov, samt att det även föreslås bedrivas kontinuerligt istället för insatsvis som LiM/CAP. SLÖ bör samordnas med en rad andra verksamheter, pågående eller planerade. För att nämna några gäller detta de nationella programmen för kust och hav, fjäll, jordbruksmark och våtmarker. Det gäller i hög grad även programområde skog och därmed möjligheter till samordning med Riksskogstaxeringen och ståndortskarteringen (RT/SK). Utvecklingen av CLD/SLD ligger dock vid sidan om detta En av SLU Miljödata tillsatt arbetsgrupp har under våren och sommaren 1999 arbetat med förstudieninför starten av det egentliga utvecklingsarbetet inom SLÖ. Utöver den ovan nämnda strukturen i programförslaget har arbetsgruppen haft en prioriteringslista över övervakningsbehov (se bilaga) att utgå ifrån. Ytterligare riktlinjer med avseende på programmets innehållsmässiga och strukturella utformning har framkommit vid projektmöten under våren/sommaren 1999. (se minnesanteckningar på http://www.resgeom.slu.se/ stax/pers/jfr/slo/hemsidaSLO.html). Iförstudien har arbetsgruppen främst fokuserat på metodik och erfarenheter dragna ur det svenska LiM-projektet (LiM= Livsmedelspolitikens miljöeffekter), dess uppföljare, dvs. det pågående projektet CAP:s miljöeffekter (CAP = the Common Agrkulture Policy) som utvärderar effekterna av EU :s gemensamma jordbrukspolitik) och det brittiska Countryside Survey (CS). Sammantaget bedöms erfarenheterna från CS och LiM utgöra en god bas att arbeta utifrån. Vad gäller satellitbaserade fjärranalysmetoder har det pågående REsE­ programmet (Remote Sensing for the Environment) inom MISTRA utgjort bas för våra studier. Rapporten är författad av en arbetsgrupp bestående av Jonas Fridman och Ronny Löfstrand, institutionen för skoglig resurshushållning och geomatik samt Staffan Roos, institutionen för naturvårdsbiologi. En styrgrupp bestående av Per Angelstam, institutionen för naturvårdsbiologi, Urban Emanuelsson, Centrum för biologisk mångfald, Lars Lundin, institutionen för skoglig marklära, Mats Nilsson och Göran Ståhl, båda vid institutionen för skoglig resurshushållning och geomatik, samt Torgny Wiederholm, SLU Miljödata har fungerat som styrgrupp under arbetet (alla institutioner ovan tillhör SLU).