Search

Carbon dioxide removal (CDR) methods, such as bioenergy with carbon capture and storage (BECCS), have gained traction in international climate policy arenas to meet net-zero goals. Even though companies operating facilities with large point sources of biogenic emissions, such as pulp and paper industries and energy utilities, could implement carbon capture, there are few studies that take a bottomup perspective to study these key actors. With more large point sources of biogenic emissions than any other country in Europe, Sweden has theoretical potential to implement BECCS. The Swedish Government seeks to leverage this potential to reach net-zero emissions by 2045. The aim of this thesis is to examine challenges for the implementation of BECCS in Sweden to contribute to sustainability transitions, and to analyze the prospect for deploying BECCS through the lens of mitigation deterrence. This lens is a way to study risks of foregone emissions, overshoots, and rebound effects when relying on a future carbon removal method such as BECCS. This thesis studies how BECCS is socially constructed by key actors in Sweden by analyzing perspectives held by companies, civil servants, political parties, and other key actors, through interviews and focus groups. This study also analyzes how plans to include BECCS impact net-zero strategies in Stockholm, the first city to have a pilot and demonstration facility for BECCS in Europe. Even though the Swedish Government has already been co-financing research and development on BECCS, there is very little planning regarding transport and storage of carbon dioxide. Key actors suggest that neighboring Norway is a logical starting point for geological storage. Therefore, this study includes a literature review on geological storage in the North Sea and Norway to problematize some of the complexities with storage. Based on the empirical material, the main challenges for implementing BECCS in Sweden include: (1) unclear distribution of respo, För att uppnå nettonollmål har koldioxidinfångningsmetoder, såsom bioenergi med koldioxidavskiljning och lagring (bio-CCS), fått fotfäste inom internationell klimatpolitik. Även om företag som driver anläggningar med stora punktkällor av biogena utsläpp, såsom massa- och pappersindustrin och energiföretagen, skulle kunna implementera koldioxidavskiljning, finns det få studier som tar ett bottomup- perspektiv för att studera dessa centrala aktörer. Med fler stora punktkällor av biogena utsläpp än något annat land i Europa, har Sverige teoretisk potential att genomföra bio-CCS. Den svenska regeringen strävar efter att utnyttja denna potential för att nå landets nettonollmål år 2045. Syftet med denna avhandling är att undersöka utmaningarna för en implementering av bio-CCS i Sverige för att bidra till energiomställningen, samt att analysera en implementering av bio-CCS genom en "mitigation deterrence"-lins. Denna lins kan användas för att studera risker för att möjligheter till utsläppsminskningar försakas, överträdelser av utsläppsnivåer och återverkningar av när man förlitar sig på en framtida koldioxidinfångningsmetod som bio-CCS. Genom att analysera perspektiv från företag, tjänstemän, politiska partier och andra centrala aktörer, och med intervjuer och fokusgrupper, studeras i denna avhandling hur bio-CCS socialkonstrueras av centrala aktörer i Sverige. I studien analyseras även hur planer för att inkludera bio-CCS påverkar nettonollstrategier i Stockholm, den första staden i Europa med en pilot- och demonstrationsanläggning för bio-CCS. Trots att den svenska regeringen redan har samfinansierat forskning och utveckling av bio-CCS finns det väldigt begränsat med planering avseende transport och lagring av koldioxid. Centrala aktörer föreslår Norge som en startpunkt för geologisk lagring. Därför inkluderar denna studie en litteraturgenomgång av geologisk lagring i Nordsjön och Norge för att problematisera några av dess komplexiteter. Baserat på det empiriska materia, Funding agency: The work has been carried out within the scope of the Graduate School in Energy Systems (FoES) [46036-1] financed by the Swedish Energy Agency.

Stockholms stad står i begrepp att uppdatera stadens miljöprogram, klimathandlingsplan och klimatbudget. I revideringen ska hänsyn tas till nya vetenskapliga rön om vad som krävs för att begränsa den globala upphettningen till 1,5°C samt till vad som anses rättvist utifrån stadens historiska utsläpp. Denna rapport bidrar med underlag för bedömningar av vad som kan anses vara Stockholms stads rättvisa bidrag till det globala klimatarbetet till år 2030. Syftet studeras med utgångspunkt i de senaste vetenskapliga rönen kring utsläppsbudgetar och klimaträttvisa samt erfarenheter från jämförbara städer. Världens länder är enade i en strävan efter att begränsa den globala uppvärmningen till 1,5°C år 2100. Anledningen är enkel, en global uppvärmning som överstiger 1,5°C anses få svåröverblickbara konsekvenser, inte minst för fattiga och sårbara befolkningar, samt öka risken för att utlösa irreversibla återkopplingsmekanismer i klimatsystemet som leder till en kraftigt förstärkt klimatuppvärmning. I rapportens första kapitel presenteras en översikt av det aktuella forskningsläget kring det förbrukade och kvarvarande utsläppsutrymmet för att begränsa upphettningen till 1,5°C. Även om osäkerheterna är stora är slutsatsen att det kvarvarande utsläppsutrymmet är begränsat mycket robust. För att ha en 67-procentig chans att begränsa ökningen av jordens medeltemperatur till 1,5°C högre än under förindustriell tid kan mänskligheten släppa ut cirka 400 miljarder ton koldioxid, förutsatt att utsläppen av andra viktiga växthusgaser som metan och lustgas kraftigt begränsas. Med utsläpp av koldioxid på 2020 års nivå är detta utsläppsutrymme slut runt år 2030. Den globala, kollektiva ansträngning som behövs för att förhindra farlig mänsklig påverkan på klimatsystemet är oerhört utmanande. Målet om att begränsa uppvärmningen till 1,5°C skapar rambetingelser för världssamfundets kollektiva klimatarbete men besvarar inte frågan om ansvarsfördelning för att nå målet. Parisavtalet åberopar K, Granskning:Rapporten är inte formellt sakkunniggranskad, men genomläst före publicering av flera personer.

An increase in carbon capture and storage (CCS) projects, including bioenergy with CCS (BECCS), has led to an urgent demand for storage sites, and Norway stands out for its ongoing and planned geological storage sites in a European context. Even though there are no commercial carbon dioxide enhanced oil recovery (CO2-EOR) projects in Norway and the North Sea, there is scientific literature linking CO2 -EOR and CCS in this geographical region. CO2 -EOR utilizes CO2 to extract additional oil, counteracting the climate change mitigation purpose of geological storage. This review article explores how CCS is represented in the scientific literature on CO2-EOR in the North Sea and Norway, with a focus on system synergies and contradictions in relation to climate change mitigation. The main themes in the scientific literature on CO2-EOR in the North Sea are climate change, economics, and geological feasibility. Monitoring, safety, and leakage in addition to transportation of CO2 are less salient. The results show that there are contrasting framings in the literature. One framing is that CO2-EOR is a gateway to large-scale storage which maintains, or even expands, the extraction of fossil fuels and contributes to a sustainable transition in the long run through knowledge building and shared infrastructure. In contrast, another framing is that CO2- EOR combined with CCS have goal conflicts and are therefore not compatible, illustrating complexities with geological storage. Finally, this study reflects on how techno-economic research on CO2 storage in the North Sea and Norway is furthered through critical social science perspectives.

The Nazca-South America subduction zone spans >7,000 km of the South America margin. It is characterized by the subduction of the oceanic Nazca plate beneath continental South America and is responsible for the largest ongoing tectonics recorded in the overriding plate of a convergent margin, including the Andean Mountain belt. The subduction zone is often described as a natural laboratory to study the fundamentals of subduction and as a modern analog to other Cordilleran-style tectonics (e.g., the North American Cordillera). Models which compare the two often focus on the down-going plate and its role in driving processes in the overriding plate and its effects on the mantle. This dissertation explores the relationship between the morphology of the downgoing Nazca slab, the surrounding mantle, and its influence on the overriding plate using seismic tomography. The first two chapters focus on the large-scale morphology of the subducting slab from 90 to 1450 km depth with increasing detail in the second chapter. The final chapter focuses on the crust and connection between subducted bathymetric features of the slab and the development of the forearc and volcanic arc architecture.

Sweden and Finland have national goals to reach net negative greenhouse gas emissions before mid-century. Achieving these ambitious goals could employ negative emission technologies, such as bioenergy with carbon capture and storage, but it is unclear how this technology could be realized in an energy transition. Sweden and Finland stand out for having a large share of substantial point source emissions of biogenic carbon dioxide, in the production of pulp, heat and power. In the European Pollutant Release and Transfer Register, Sweden and Finland reported 64% and 51% biogenic emissions, respectively, in facilities emitting over 100 kt of carbon dioxide in 2017, while the corresponding collective figure for all European states in the database is 6%. This qualitative study highlights company actors’ perspectives on bioenergy with carbon capture and storage within a Nordic regional context and explores their perspective on emerging tensions in the energy transition. Semi-structured interviews were conducted with 20 of the 24 companies with the largest point sources of biogenic emissions. The results are framed around four emerging tensions regarding bioenergy with carbon capture and storage from companies’ perspectives in this study: (1) absence of reliable long-term policies; (2) limits to companies’ climate change responsibility; (3) technical trade-offs of carbon capture; and (4) lack of customer demands for negative emissions. According to most of the companies, it is technically feasible to capture carbon dioxide, but it could be a challenge to determine who is responsible to create a financially viable business case, to enact supporting policies, and to build transport and storage infrastructure. Company representatives argue that they already contribute to a sustainable society, therefore bioenergy with carbon capture and storage is not their priority without government collaboration. However, they are willing to contribute more and could have an increasing rol, QC 20201209