År 1958 trädde New York-konventionen om erkännande och verkställighet av utländska skiljedomar (NYK) i kraft. Även om det funnits föregångare, markerar konventionens tillkomst startskottet för skiljeförfarandets starka ställning som internationell tvistlösningsmetod. Den välvilliga inställning som konventionen har gentemot erkännande och verkställighet av utländska skiljedomar har accepterats av de konventionsanslutna staterna och skapat mycket goda förutsättningar för fri rörelse vad beträffar skiljedomar. Ett av undantagen som bryter presumtionen om att en utländsk skiljedom ska kunna erkännas och verkställas i en konventionsansluten stat är om ett så-dant erkännande/verkställande är uppenbart oförenligt med grunderna i den rättsordning där erkännandet eller verkställandet söks, ordre public. Denna uppsats undersöker begreppet ordre public ur ett svenskt perspektiv, särskilt vad gäller erkännande och verkställighet av utländska skiljedomar. Först tillhandahålls en detaljerad undersökning av grunderna för att vägra verkställighet enligt både NYK och svensk lagstiftning. NYK, särskilt arti-kel V, beskriver situationer där verkställighet kan vägras, såsom vid ogiltiga skiljeavtal, att parterna inte varit behöriga att ingå skiljeavtalet, att den part som skiljedomen åberopas mot inte har kunnat utföra sin talan eller om ett erkännande eller verkställande av skiljedomen skulle stå i strid med ordre public. På samma sätt överensstämmer den svenska lagen om skiljeförfa-rande nära med dessa hindergrunder men gäller även i förhållande till skilje-domar som meddelats i en icke-konventionsomsluten stat. Ordre public-förbehållet, som även förekommer i flera andra delar av den svenska internationella privat- och processrätten, behandlas utförligt genom granskning av förarbeten, doktrin och framför allt rättstillämpning. Svenska domstolar har varit väldigt försiktiga och vad gäller förbehållets allmänna tillämpning, det vill säga tillämpningen i andra sammanhang än för verkstäl, In 1958, the New York Convention on the Recognition and Enforcement of Foreign Arbitral Awards (NYC) came into force. Although there had been predecessors, the adoption of the convention marks the beginning of arbitra-tion's strong position as an international dispute resolution method. The fa-vourable stance that the convention has towards the recognition and en-forcement of foreign arbitral awards has been accepted by the contracting states and has created very favourable conditions for the free movement of arbitral awards. One of the exceptions that breaks the presumption that a foreign arbitral award should be recognized and enforced in a contracting state is if such recognition/enforcement is manifestly incompatible with the public policy (ordre public) of the country where recognition or enforcement is sought. This thesis examines the concept of ordre public from a Swedish perspec-tive, particularly regarding the recognition and enforcement of foreign arbi-tral awards. First, a detailed examination of the grounds for refusing en-forcement under both the NYC and Swedish legislation is provided. The NYC, particularly Article V, describes situations where enforcement can be refused, such as in the cases of invalid arbitration agreements, the parties not being competent to enter into the arbitration agreement, the party against whom the award is invoked being unable to present their case, or if recogni-tion or enforcement of the award would be contrary to ordre public. Similar-ly, the Swedish Arbitration Act closely aligns with these grounds but also applies to awards rendered in a non-convention state. The ordre public reservation, which also appears in several other parts of Swedish international private and procedural law, is treated extensively by examining preparatory works, doctrine, and above all, legal practice. Swe-dish courts have been very careful and what regards the general application of the reservation, that is, its application in contexts other tha