Search

PURPOSE: This study aims to investigate the role of in vivo corneal confocal microscopy (IVCCM) in the detection of corneal inflammatory activity and subbasal nerve alterations in patients with multiple sclerosis (MS) and to further determine whether IVCCM can be used to detect (acute) disease relapse.

Purpose: To compare the success rates of balloon dacryocystoplasty (BDP) and probing as a primary procedure in congenital nasolacrimal duct obstruction (CNLDO) and investigate the effect of age on both procedures.Methods: A total of 135 patients (171 eyes) with simple or incomplete complex CNLDO were included in this retrospective study; complete complex CNLDO cases were excluded. The success rates for primary BDP (118 eyes) and for probing (53 eyes) were compared as overall and among the age groups; Group 1 (12–24 months old), Group 2 (25–36 months old), and Group 3 (> 36 months old).Results: Mean age of the patients was 41.5±27.2 months for primary BDP, and 21.8±10.8 months for probing (pConclusion: Probing success decreased to a point where different treatment options such as primary BDP can be discussed with the patient’s parents after 18 months of age. The success of BDP decreased after 36 months, while it maintained a high success rate between 24-36 months as primary treatment.

Purpose To assess morphological changes and visual results in eyes with pachychoroid neovasculopathy (PNV) that underwent different intravitreal anti-vascular endothelial growth factor (VEGF) agents. Materials and methods This is a retrospective, observational, comparative study that included 76 PNV eyes in 76 patients that were allocated to three groups according to the monotherapy injection procedure, as follows: the intravitreal bevacizumab (IVB) group, intravitreal ranibizumab (IVR) group, and intravitreal aflibercept (IVA) group. Central macular thickness (CMT), best-corrected visual acuity (BCVA), and subfoveal choroidal thickness (SFCT) were measured at baseline, after treatment 1st month, 3rd month, 6th month, and 12th month, and at the final post-treatment examination. Results Mean age of the patients was 57.31 +/- 5.91 years (range: 34-67 years). The mean duration of follow-up was 31.50 +/- 12.91 months (range: 13-60 months). The IVB group included 30 eyes, the IVR group included 22 eyes, and the IVA group included 24 eyes. There weren\"t any significant differences in BCVA changes between the groups at any post-baseline measurement time point. Although CMT did not change significantly in the IVB group from baseline to the final follow-up visit (baseline: 376.33 +/- 86.31 mu m; final visit: 340.80 +/- 122.70 mu m) (p = 0.172), CMT did change significantly in the IVA group (baseline: 383.41 +/- 131.83 mu m; final visit: 297.33 +/- 103.81 mu m) (p = 0.029) and IVR group (baseline: 379.18 +/- 97.93 mu m; final visit: 335.72 +/- 111.45 mu m) (p = 0.041). SFCT decreased significantly in the IVR and IVA groups (p = 0.015 and p < 0.001, respectively). The mean number of injections was 12.06 +/- 4.72 (range: 6-20) in the IVB group, 11.81 +/- 3.31(range: 7-17) in the IVR group, and 7.16 +/- 3.15 (range: 4-13) in the IVA group (p = 0.004). Conclusion All three anti-VEGFs were effective in terms of visual results in patients with PNV. Patients treated with IVA required fewer injections than those treated with IVB or IVR. Furthermore, IVR and IVA treatment significantly decreased SFCT, whereas IVB did not.

Purpose To research whether serum vascular endothelial growth factor (VEGF) levels could be used to evaluate diabetic retinopathy (DR) progression and to compare vitreous VEGF levels after injections of intravitreal bevacizumab (IVB), ranibizumab (IVR), and triamcinolone acetonide (IVTA) in proliferative diabetic retinopathy (PDR). Methods We enrolled a total of 91 eyes of 89 subjects (70 eyes of 68 diabetics and 21 eyes of 21 nondiabetic controls). The diabetic subjects were divided into three groups as PDR (n=28), non-proliferative diabetic retinopathy (n=20), and no-DR (n=20). Eyes with PDR (n=31) were injected with IVB (n=7), IVR (n=10), or IVTA (n=6) 3 days before vitrectomy, and eight eyes did not receive an injection. Serum and vitreous samples were collected before vitrectomy and analyzed using ELISA. Results We found the severity of retinopathy was not correlated with serum VEGF levels (P=.919, ρ=−0.011). Compared with the controls, vitreous VEGF was higher in the PDR (P

Purpose To evaluate the efficacy and safety of topical dexamethasone (DEX) eye drops in combination with a single perioperative subtenon triamcinolone acetonide (sTA) injection versus conventional topical DEX eye drops in the prevention of ocular inflammation and cystoid macular edema following cataract surgery. Materials and methods Medical records of 245 eyes of 245 patients who underwent uncomplicated cataract surgery were analyzed in this retrospective controlled clinical study. Topical DEX eye drops were administered to 128 eyes routinely postoperatively, and 117 eyes were given a single dose of sTA (40 mg/ml) together with topical DEX eye drops for postoperative care. Postoperative topical antibiotic prophylaxis was applied to all eyes. The primary outcomes were anterior chamber (AC) cells and flare, central macular thickness (CMT), best corrected visual acuity (BCVA), and intraocular pressure (IOP) measurements on day 7, day 30, day 90, and day 180 following surgery. Results Although CMT increased in the DEX group, no increment was observed in the DEX + sTA treated group for all follow-up periods (on day 7 (+1.3 +/- 18.6 and -8.7 +/- 21.9 mu m, p = 0.038), on day 30 (+20.5 +/- 58.4 and -4.1 +/- 25.2 mu m, p = 0.009), on day 90 (+7.2 +/- 19.9 and -5.7 +/- 30.6 mu m, p = 0.029), and on day 180 (+8.2 +/- 22.6 and -6.4 +/- 32.9 mu m, p = 0.032)). There was no significant difference in terms of AC cells and flare between the two groups during the entire follow-up period (p > 0.05). Significant improvement in BCVA was observed in the DEX + sTA group at day 30 (p = 0.008). IOP differences were comparable, and both groups had high ocular tolerance. There were no severe adverse effects recorded. Conclusions Topical DEX eye drops in combination with single dose perioperative injection of sTA have robust efficacy in preventing ocular inflammation and the development of cystoid macular edema following uncomplicated cataract surgery.

Purpose: It was aimed to evaluate the results of simultaneous bilateral endoscopic dacryocystorhinostomy (DCR).Method: Simultaneous bilateral endoscopic DCR was applied to patients with bilateral acquired nasolacrimal duct obstruction who applied to Marmara University, Department of Ophthalmology between 2020-2022. Patients with punctal - canaliculi occlusion and a history of previous DCR were excluded from the study. Only Kerrison punch and curettes were used for bone excision in all cases, and lacrimal intubation was applied to all eyes. History of dacryocystitis, duration of symptoms and surgery, complications, and functional and anatomical success parameters were evaluated.Results: Twenty-four eyes of 12 patients were included in the study. The female ratio was 4/12 (33.3%), and the mean age of the patients was 50.9±9.1 years. Six eyes (25%) had a history of dacryocystitis. The mean time to development of symptoms was 9.21±4.14 months. The mean operation time per eye was 37.08±6.41 (min:25-max:50) minutes. The functional and anatomical success rates at 3 months were 91.7% (n=22) and 95.8% (n=23), respectively; and 6 months success rates were 87.5% (n=21) and 91.7% (n=22), respectively. While no perioperative complication was observed, the hematoma was seen in 4 eyes (16.6%), and intranasal bleeding occurred in 2 eyes (8.3%) postoperatively. In one of the anatomically unsuccessful eyes, the lacrimal intubation tube extruded on the 3rd postoperative day, and another eye had a history of dacryocystitis.Conclusion: Simultaneous endoscopic DCR can be applied as a useful method in bilateral acquired nasolacrimal duct obstructions with its high anatomical and functional success rate, short operation time, and low complication rates.

Purpose: To report the fundus photographs and spectral domain optical coherence tomography (SD-OCT) findings of a patient with subacute sclerosing panencephalitis (SSPE) presenting merely with ocular symptoms. Case report: A 20-year-old patient presented with sudden loss of vision in the left eye (LE). Fundus photograph showed a yellow lesion in the macula and SD-OCT showed increased reflectivity of the inner retinal layers. Disorganization of the necrotizing retinal layers in the LE gradually progressed to the atrophic retina. Then, visual complaints began in the right eye (RE) accompanied by neurological symptoms. SD-OCT revealed the inner and outer plexiform layers edema and interruption of the ellipsoid zone in RE. Fundus photographs showed macular atrophy for both eyes on the day patient died. Conclusion: This case report demonstrates the SD-OCT findings of SSPE retinitis with close follow-up from the acute retinitis to the total atrophic macula. These unique findings may be considered as characteristical for the diagnosis.

Purpose: To investigate the molecular basis of recessively inherited congenital cataract, microcornea, and corneal opacification with or without coloboma and microphthalmia in two consanguineous families. Methods: Conventional autozygosity mapping was performed using single nucleotide polymorphism (SNP) microarrays. Whole-exome sequencing was completed on genomic DNA from one affected member of each family. Exome sequence data were also used for homozygosity mapping and copy number variation analysis. PCR and Sanger sequencing were used to confirm the identification of mutations and to screen further patients. Evolutionary conservation of protein sequences was assessed using CLUSTALW, and protein structures were modeled using PyMol. Results: In family MEP68, a novel homozygous nucleotide substitution in SIX6 was found, c.547G>C, that converts the evolutionarily conserved aspartic acid residue at the 183rd amino acid in the protein to a histidine, p.(Asp183His). This residue mapped to the third helix of the DNA-binding homeobox domain in SIX6, which interacts with the major groove of double-stranded DNA. This interaction is likely to be disrupted by the mutation. In family F1332, a novel homozygous 1034 bp deletion that encompasses the first exon of SIX6 was identified, chr14:g.60975890_60976923del. Both mutations segregated with the disease phenotype as expected for a recessive condition and were absent from publicly available variant databases. Conclusions: Our findings expand the mutation spectrum in this form of inherited eye disease and confirm that homozygous human SIX6 mutations cause a developmental spectrum of ocular phenotypes that includes not only the p

Amaç:Optik gliom nedeniyle takip edilen pediatrik hastaların en iyi düzeltilmiş görme keskinliği (EİDGK, logMAR), flaş görsel uyarılmış potansiyeller (fVEP) ve manyetik rezonans görüntüleme (MRG) sonuçlarının karşılaştırılması.Yöntem:Marmara Üniversitesi Göz Hastalıkları, Pediatrik Onkoloji ve Radyoloji bölümlerince takip edilen 22 pediatrik optik gliom hastasının 38 gözü çalışmaya dahil edildi. Hastaların başlangıç ve son takipteki EİDGK’leri, MRG’deki optik sinir kalınlıkları (OSK), kontrast tutulumları, sinyal değişimleri ve fVEP’te P2 dalgasının amplitüd ve latansları değerlendirildi.Bulgular:Hastaların yaş ortalamaları 12±5.7 yıl ve kız/erkek oranı 13/9 idi. Ortalama takip süresi 63.95±24.5 ay olarak bulundu. Gözlerin ilk ve son EİDGK’leri sırasıyla, ortanca (1.ve 3. çeyrekler aralığı) 0.2 (0-2.18) ve 0.2 (0-2.3) logMAR (p=0.586); MRG’de ölçülen ortalama OSK’leri sırasıyla, 6.51±6.03 ve 6.31±7.84 mm (p=0.650); fVEP P2 dalga ortalama amplitüdleri sırasıyla, 16.68±14.21 ve 17.93±11.96 mV (p=0.577) ve ortalama latansları sırasıyla, 149.38±50.30 ve 133.39±29.78 ms (p=0.009) olarak saptandı. Son logMAR EİDGK ile OSK (r=0.434, p=0.015), P2 amplitüdü (r=-0.432, p=0.014)) ve P2 latansı (r=0.614, p0.05). P2 latansı ile MRG’de görülen sinyal (r=0.426, p=0.013) ve kontrast tutulumu (r=0.386, p=0.027) değişiklikleri arasında anlamlı korelasyon olduğu görüldü.Sonuç:Optik gliom hastalarında fVEP P2 dalga amplitüdleri ve latansları EİDGK ile ilişkili gözükmektedir. Ayrıca, P2 dalga latansının MRG’de görülen sinyal ve kontast tutulumu değişiklikleri ile de ilişkili olduğu görülmektedir. Bu bulgular, özellikle preverbal yaştaki optik gliom hastalarının değerlendirilmesinde ve hastalık ilerlemesinin takibinde fVEP’in kulanılabileceğini göstermektedir.

GİRİŞVE AMAÇ:Görme kaybı ile başvuran pediatrik hastaların demografik verileri, verilen tedavileri ve tanılarını incelemek.YÖNTEM:Marmara Üniversitesi Hastanesi acil servisine 2021 yılı içerisinde optik sinir veya nörolojik kaynaklı görme keskinliği veya görme alanı kaybı ile başvuran hastalar çalışmaya dahil edildi. Diğer oftalmolojik nedenli görme kayıpları çalışmadan dışlandı. Hastaların demografik verileri, manyetik rezonans görüntülemeleri (MRG), en iyi düzeltilmişgörme keskinlikleri (EİDGK) (logMAR), oftalmolojik ve nörolojik muayenelerine ek olarak verilen tedaviler ve sonuç tanıları incelendi.BULGULAR:Çalışmaya 25 hasta dahil edildi. Hastaların ortalama yaşı 13.8±3.2 yıldı ve 15 (%60) hasta kız çocuğuydu. Hastalardan 11’i (%44) unilateral, 14’ü (%56) bilateral görme kaybı ile başvurdu. Hastaların %28’inde (n=7) ağrılı görme kaybı bulunurken, %44’ünde (n=11) eşlik eden ek nörolojik semptomlar vardı.İlk başvuru anında 15 hastada (%60) optik disk kabarıklığı mevcuttu. Beyin MRG değerlendirilmesinde 9 hastada (%36) optik sinirin orbital kısmında kontrast tutulumu izlenirken, ek kraniyal patolojik bulgu 11 hastada (%44) görüldü. Onbeşhastaya (%60) uygulanan lomber ponksiyonda ortalama açılışbasıncı 28.27 ± 23 cmH2O olarak bulundu. Hastaların 14’üne (%56) intravenöz metilprednizolon, 5’ine (%20) asetazolomid ve boşaltıcı LP uygulanırken, 6 hasta (%24) destek tedavisi ile takip edildi. Toplam 41 gözün başvuru anındaki ortalama EİDGK 1.02±1.09 logMAR ve sonuç EİDGK 0.48±0.79 logMAR olarak bulundu (p=0.001). Takiplerde hastaların 8’ine (%32) idiyopatik optik nörit, 5’ine (%20) idiyopatik intrakraniyal hipertansiyon (IIH), 4’üne (%16) multiple skleroz (MS), 3’er hasta (%12) metabolik ve herediter optik nöropati, 1 hastaya (%4) MOG ilişkili optik nörit ve 1 hastaya (%4) iskemik optik nöropati nedeniyle görme kaybı tanısı konuldu.TARTIŞMA VE SONUÇ:Acil servise başvuran pediyatrik görme kayıplarının en sık nedenini idiyopatik optik nörit oluşturmakta ve bunu IIH ve MS takip etmektedir.

Purpose: To evaluate the clinical features of pediatric patients with acute-onset, unilateral transient acquired blepharoptosis. Methods: In this retrospective study, the clinical records of patients between April 2015 and June 2020 were reviewed for evaluation of demographic features, accompanying neurological and ophthalmologic manifestations, symptom duration, etiological cause, and imaging findings. Patients with congenital and acquired blepharoptosis with chronic etiologies were excluded. Results: Sixteen pediatric patients (10 boys and 6 girls) with acquired acute-onset unilateral transient blepharoptosis were included in this study. The patients’ mean age was 6.93 ± 3.16 years. The most commonly identified etiological cause was trauma in 7 patients (43.75%) and infection (para-infection) in 5 patients (31.25%). In addition, Miller Fisher syndrome, Horner syndrome secondary to neuroblastoma, acquired Brown’s syndrome, and pseudotumor cerebri were identified as etiological causes in one patient each. Additional ocular findings accompanied blepharoptosis in 7 patients (58.33%). Blepharoptosis spontaneously resolved, without treatment, in all the patients, except those with Miller Fisher syndrome, neuroblastoma, and pseudotumor cerebri. None of the patients required surgical treatment and had ocular morbidities such as amblyopia. Conclusion: This study demonstrated that acute-onset unilateral transient blepharoptosis, which is rare in childhood, may regress without the need for surgical treatment in the pediatric population. However, serious pathologies that require treatment may present with blepharoptosis. RESUMO Objetivo: Avaliar as características clínicas de pacientes pediátricos com blefaroptose adquirida unilateral, transitória e de início agudo. Métodos: Neste estudo retrospectivo, foram revisados prontuários clínicos entre abril de 2015 e junho de 2020. Os pacientes foram avaliados em termos de características demográficas, manifestações neurológicas e oftalmológicas associadas, duração dos sintomas, etiologia e achados de imagem. Foram excluídos pacientes com blefaroptose congênita e com blefaroptose adquirida de etiologia crônica. Resultados: Foram incluídos neste estudo 16 pacientes pediátricos (10 masculinos e 6 femininos) com blefaroptose adquirida transitória unilateral de início agudo. A média de idade dos pacientes foi de 6,93 ± 3,16 anos. As causas etiológicas mais comumente identificadas foram trauma em 7 pacientes (43,75%) e infecção (casos parainfecciosos) em 5 pacientes (31,25%). Além disso, a síndrome de Miller-Fisher, a síndrome de Horner secundária a neuroblastoma, a síndrome de Brown adquirida e pseudotumor cerebral foram determinados como causas etiológicas em um paciente cada uma. Achados oculares adicionais estavam associados à blefaroptose em 7 pacientes (58,33%). Foi observada a resolução espontânea da blefaroptose, sem tratamento, em todos os pacientes, exceto nos pacientes com síndrome de Miller-Fisher, neuroblastoma e pseudotumor cerebral. Nenhum paciente precisou de tratamento cirúrgico. Morbidades oculares, como ambliopia, não foram encontradas em nenhum paciente. Conclusão: Este estudo demonstrou que a blefaroptose transitória unilateral de início agudo, rara na infância, pode regredir sem a necessidade de tratamento cirúrgico na população pediátrica. No entanto, também não deve ser esquecido que patologias graves que requerem tratamento podem se apresentar com blefaroptose.

I august i 1972 startet en liten gruppe ambisiøse «ungdommer» opp på en helt ny utdanning på Tinius Olsens Tekniske skole (TOTS) på Kongsberg. Tre år senere, i mai-juni 1975 hadde 13 personer, én kvinne og 12 menn, fullført en fulltids «ingeniør-utdanning» på postgymnasialt nivå. Dette som det aller første optometrikullet i Norge. Når dette jubileumsheftet foreligger, høsten 2022, har det gått 50 år siden oppstarten i 1972. Det har skjedd mye på disse årene. Svært mye! Ønsker du å bestille historieheftet som paperback? Pris 300,- inkl. frakt. Send en e-post til Anja Povlsen (Anja.Povlsen@usn.no)

Straatsma syndrome is the triad of myelinated retinal nerve fibers, myopia, and amblyopia and may be associated with strabismus, nystagmus, hypoplastic optic nerve, and heterochromia iridum. The degree of anisometropia, presence of strabismus, extent of myelination, and macular involvement have been reported to be associated with poor visual acuity after occlusion therapy for amblyopia in this syndrome. Here we present two cases of Straatsma syndrome with different responses to occlusion therapy and discuss their treatment responses according to prognostic factors for post-occlusion visual acuity. Keywords: Amblyopia, myelinated retinal nerve fibers, straatsma syndrome, prognostic factors

The majority of the tissues and organs that fall into the area of expertise of ear, nose and throat (ENT) specialists are adjacent to the orbit, and therefore to the globe. As a result of this contiguity, ENT diseases can spread to the orbit and present with various orbital complications. While these complications can be mild, they can also manifest as severe morbidities that lead to permanent loss of vision. In addition, ENT diseases can also spread to the cranium as well as the orbit, and lead to severe intracranial complications that may result in mortality. Such intracranial complications may also manifest with findings in an ophthalmological examination, as many cranial nerves (CNs) are also associated with the orbital structures. This is why ENT specialists commonly encounter ophthalmological findings as a result of both the orbital and cranial complications of infectious ENT diseases. In addition, ophthalmological examination findings are useful for diagnosis, as some infectious agents can cause a common infection both in the ocular and head-neck regions.

The majority of the tissues and organs that fall into the area of expertise of ear, nose and throat (ENT) specialists are adjacent to the orbit, and therefore to the globe. As a result of this contiguity, ENT diseases can spread to the orbit and present with various orbital complications. While these complications can be mild, they can also manifest as severe morbidities that lead to permanent loss of vision. In addition, ENT diseases can also spread to the cranium as well as the orbit, and lead to severe intracranial complications that may result in mortality. Such intracranial complications may also manifest with findings in an ophthalmological examination, as many cranial nerves (CNs) are also associated with the orbital structures. This is why ENT specialists commonly encounter ophthalmological findings as a result of both the orbital and cranial complications of infectious ENT diseases. In addition, ophthalmological examination findings are useful for diagnosis, as some infectious agents can cause a common infection both in the ocular and head-neck region.

Optik Koherens Tomografi (OKT), retinanın yüksek çözünürlükte görüntülenmesine olanak sağlayan, girişimsel olmayan bir görüntüleme yöntemidir. Retinal patolojiler hakkındaki kantitatif ve kalitatif verileri diğer görüntüleme yöntemlerinden daha hızlı elde etmeye olanak sağlaması nedeniyle diyabetik retinopatinin (DR) tanı ve takibinde OKT\"den giderek daha fazla yararlanılmaktadır. OKT\"nin oftalmolojik, özellikle de DR\"de, kullanımıyla birlikte birçok retinal lezyon daha ayrıntılı tanımlanmaya başlandı ve hatta bazı retinal değişiklikler ilk defa OKT ile gösterildi. Daha önce yapılan araştırmalar sonucunda, DR\"ye bağlı tespit edilen bir takım patolojik bulguların tedavi yanıtı üzerine ve nihai görme keskinliği üzerine öngörülebilir sonuçlar verdiği tespit edildi ve bu bulgulara prognostik değer biçilerek çeşitli biyobelirteçler tanımlandı. Günümüzde artık DR\"ye ait çeşitli komplikasyonların tanısında sıklıkla faydalandığımız OKT görüntülerinin hastaya ait klinik bulgular ile birlikte değerlendirilmesi, hem uygulanacak tedavinin erkenden belirlenebilmesi hem de hastalık prognozunun öngörülebilmesi açısından faydalı olacaktır. Optical Coherence Tomography (OCT) is a noninvasive imaging method that allows high resolution imaging of the retina. OCT is increasingly being used in the diagnosis and follow-up of diabetic retinopathy (DRP) as it allows quantitative and qualitative data about retinal pathologies to be obtained faster than other imaging methods. With the use of OCT in DRP, retinal lesions have been described in more detail and even some retinal changes have been shown for the first time. As a result of the previous studies, it was determined that some pathological findings related to DRP gave predictable results on the treatment response and prognosis, and various biomarkers were identified by evaluating these findings with prognostic value. Evaluation of OCT images, which is using frequently in diagnosis of DRP complications, together with clinical findings of the patient, will be useful in terms of both early determination of treatment modality and predicting disease prognosis.

Leber Konjenital Amorozisi (LKA), yaklaşık 150 yıl önce tanımlanan ve erken çocuklukta görme kaybıyla sonuçlanan, kalıtsal retina distrofilerinin en şiddetli olanlarından biridir. Doğumdan beri olan ya da bebeklik çağında başlayan görme kaybı, arayıcı nistagmus, zayıf ışık refleksi (amorotik pupil) ve tespit edilemez ya da ciddi azalmış tam-alan (full-field) ERG yanıtlarıyla karakterize olan hastalığın daha geç yaşlarda (genellikle 5 yaşından önce) başlayan \"Ciddi Erken Çocukluk Çağı Başlangıçlı Retinal Distrofi\" (CEBARD) olarak isimlendirilen daha hafif formlarının olduğu da bilinmektedir. LKA ve CEBARD klinik ve genetik olarak geniş çeşitlilik gösteren bir hastalık grubunu tanımlamaktadır. Günümüzde LKA/CEBARD’a sebep olduğu belirlenen 30 farklı gen mevcuttur ve tespit edilen bu genlerin hastalık spektrumunun yaklaşık %70-80’ini kapsadığı düşünülmektedir. Son yıllarda gen terapisi ile LKA/CEBARD tedavisinde ilk başarılı sonuçların bildirilmeye başlanması, hastalık grubunu araştırmaların ilgi odağı haline getirmiştir. Bu derlemede, LKA/CEBARD hastalığının genetik ve patofizyolojik temelleri, farklı genetik tiplerinin klinik özellikleri, tanısı, ayırıcı tanısı ve tedavisindeki güncel gelişmeler özetlenmektedir. Leber Congenital Amaurosis (LCA) is one of the most severe forms of hereditary retinal dystrophies described approximately 150 years ago and is a cause of vision loss early in childhood. Although LCA is characterized by wandering nystagmus, poor pupillary reflex (amaurotic pupils), and undetectable or severely abnormal ERG responses in infancy, there is a milder form called as Severe Early Childhood Onset Retinal Dystrophy (SECORD) presenting after infancy usually before the age of five. LCA and SECORD describe a clinically and genetically diverse group of diseases. To date, there are 30 different genes determined to cause LCA/SECORD, and these genes are thought to account for approximately 70-80% of the disease spectrum. In recent years, with the initial successful results reported in treatment with gene therapy, LCA/SECORD has become the focus of new researches. This review summarizes the genetic and pathophysiological basis, different genetic types and their clinical findings, diagnosis, differential diagnosis and current developments in the treatment of LCA/SECORD.

Målsetting: Målsetting med denne undersøkelse med tverrsnittsdesign var å samle inn og analysere data om variasjoner mellom optikerstudenters vurdering og gradering av corneal staining og konjunktival staining ved bruk av Efron graderingsskalaer Metode: Fem operatører graderte til sammen førti øyne med èn gjennomsnittligverdi på både corneal staining og konjunktival staining etter Efron graderingsskala. Skalaen går fra null til fire med 0,1-trinn. Deretter ble data analysert i MS Excel. Resultater: Standardavvik for corneal staining ble SC=0,59, og for konjunktival staining SK=0,70. Konklusjon: Siden Efron graderingsskala er lagt opp slik at en forskjell på 1,0 skal ha klinisk betydning, viser standardavvik at disse fem optikerstudenter har variasjon som faller innenfor et akseptabelt nivå.

This study aims to identify phenotypical traits of the Hungarian Grey (HG) and two more podolic breed (Maremmana, Anatolian Grey) with the Video Aided Measurement (VAM) method. The sample has been gathered from 1090 Hungarian Grey out of five herd and 26, and 30 from the Maremmana and Anatolian Grey. The measurements have been done by taking relevant pictures from videos recorded through the optometric VAM method. As the animal stands still in pictures, the measurements obtained via this method are safer, practical and reliable. The standard deviations and the average body size of Hungarian Grey cattle examined by this method were found to be: height at withers 133,0 cm (sd:5,7); height of back 131,5 cm (sd:5,7); rump height 133,7 cm (sd:6,1) trunk length 157,6 cm (sd:9,7); chest depth 76,9 cm (sd:4,3); body length 152,6 cm (sd:10,6); width of chest 45,5 cm (sd:4,3). The discriminant function analysis of intra- (Hungarian) and inter-breed dataset showed that there were statistically significant phenotypical differences among the herd. Based on the results, the VAM method can be a potential tool for conservation herds, primarily for obtaining the data of phenotypical aspects. New approaches like geometric morphometry can also be used for gaining phenotype data. Bu çalışmada amaç Hungarian Grey ile iki podolik ırkı olan Maremmana ve Boz Step (Anatolian Grey) sığır ırklarında, Video Destekli Ölçüm (VAM) yöntemiyle fenotipik bazı özelliklerin belirlenmesidir. Bu bağlamda Hungarian Grey sığır ırkından 5 sürüden 1090 birey ile Maremmana ve Boz Step ırklarından sırasıyla 26 ve 30 bireylik örneklerde çalışılmıştır. Optimetrik VAM yöntemi ile kaydedilen videolardan uygun resimler alınarak ölçümler yapılmıştır. Çünkü resimde hayvan sabit duruduğu için bu metotla elde edilen ölçümler daha hızlı, pratik ve güvenilirdir. Bu metotla incelenen Hungarian Grey sığır ırkındaki vücut ölçüleri ortalama ve standart sapmaları sırsıyla; cidago yüksekliği 133±5.7, sırt yüksekliği sağrı yüksekliği, gövde uzunluğu, göğüs derinliği ve vücut uzunluğu olarak bulunmuştur. Yapılan diskriminant analiz sonucunda sürü içerisinde istatistik olarak önemli fenotipik farklılıklar olduğu görülmüştür. Elde edilen sonuçlara gore VAM metodu koruma sürüleri başta olmak üzere fenotipik verilerin elde edilmesinde bir araç olarak kullanılabilir. Geometrik morfometri gibi yeni yaklaşımlar da fenotipik verilerin elde edilmesinde kullanılabilir.

För att en skarp bild ska kunna avbildas på retina krävs det att cornea och lins är transparenta men även att de innehar kvalitativa egenskaper i brytning. Fel i corneal kurvatur är en av orsakerna till refraktiva fel hos ögat. Kurvaturen kan mätas med en keratometer eller en topograf, vilken den sist nämnda även har stor betydelse bland annat vid kontaktlinstillpassning, refraktiv kirurgi och till hjälp vid diagnostisering av flera sjukdomstillstånd. Syfte: Syftet med den här studien var att undersöka om kurvaturen ändras under dagen, på en 8-timmars period, och i så fall hur mycket. Metod: Corneal kurvatur studerades på 16 ögon, 7 män och 9 kvinnor, med en median ålder på 24 år. Mätningarna utfördes med en Topcon CA-100F Corneal Analyzer, tre gånger under en dag, med fyra timmars mellanrum. Nio punkter på cornea jämfördes specifikt, vilka var apex samt 1 och 2 mm därifrån; superiort, temporalt, inferiort och nasalt. Resultat: Studien visade att cornea var flatast på morgonen och blev kupigare under dagen på alla mätpunkter förutom superiort. Förändringen var större på punkterna 2 mm från apex än 1 mm i alla riktningar förutom den temporala. Den totala variationen i snitt för alla punkter var en kurvaturminskning på 0,0332 ±0,07 mm och en genomsnittlig ökning i brytkraft på 0,17 ±0,35 D. Slutsats: Studien visar en signifikant förändring i corneal kurvatur och brytkraft under dagen. Dock var variationen i kurvatur individuell och därför ses en viktig roll i att ta topografibilder på varje enskild patient.

Introduktion: Det finns många olika ytbehandlingar för glasögon tillgängliga i butikerna. En av dessa är antireflexbehandlingen som har till avsikt att eliminera reflexer som annars uppstår i obehandlade glas. Syfte: Detta är en studie vars syfte var att undersöka om antireflexbehandlade glasögon kan ge upphov till bättre syn jämfört med vanliga obehandlade glas. Metod: Nitton försökspersoner blev tillpassade två par glasögon var. Glasögonen var identiska förutom att det ena paret var försett med antireflexbehandling på glasens främre och bakre yta. Synskärpan testades med en LogMAR-tavla. Kontrastskänsligheten provades dels med Vistech chart på 3 meters avstånd och dels med Mars Contrast Sensitivity Test på 50 centimeters avstånd. Resultat: Testresultaten visade på en statistisk signifikant bättre synskärpa med de antireflexbehandlade glasögonen i normal rumsbelysning. Med Vistech-tavlan uppvisade försökspersonerna över lag en stabil förbättring av kontrastseendet med antireflexbehandlade glas medan de med Mars-testet visade varierande och osäkra resultat. Slutsats: Sammanfattningsvis så visade studien att antireflexbehandlade glas ger ökad synkvalitet med avseende på både synskärpa och kontrastkänslighet, på avstånd i inomhusmiljö.

Syfte: Syftet med studien var att undersöka myopiförekomsten i fyra städer i Nicaragua för att sedan jämföra resultatet med studier om myopiförekomst från andra delar av världen. Om resultatet skiljer mellan de olika studierna så skall dessa skillnader försöka förklaras. Metod & material: Undersökningarna utfördes i fyra olika städer i Nicaragua av tre optikerstudenter och en legitimerad optiker. Försökspersonerna, som var mellan 6 och 95 år, fick själva uppsöka undersökningsplatserna efter det att olika organisationer spridit information om var och när undersökningarna skulle ske. En testtavla med Snellen E sattes upp på 5 meters avstånd och försökspersonerna refraktionerades binokulärt med provbåge och provglas. Sedan jämfördes resultatet med andra studier om myopiförekomst. Resultat: Av de 1178 personerna som undersöktes så hade 73 stycken en myopi på minst -0,50 D vilket motsvarar en myopiförekomst på 6,20% hos försökspersonerna. Av de myopa försökspersonerna var 48 stycken kvinnor och 25 stycken var män. Högst myopiförekomst var det i åldersgruppen 65 år och äldre där närmare 21% var myopa. Då man jämförde myopiförekomsten i Nicaragua med andra studier fann man att den var lägre i Nicaragua jämfört med alla studier förutom två. De två studierna med lägre myopiförekomst undersökte barn mellan 5-15 år och var utförda i Nepal och Sydafrika. Störst skillnad var det mellan Nicaragua och en studie med studenter mellan 15 och 19 år från Singapore medan det var minst skillnad mellan resultatet från Nicaragua och det från en studie utförd i Ecuador med försökspersoner mellan 18 och 45 år. Slutsats: Myopiförekomsten i den undersökta gruppen i Nicaragua var betydligt lägre än de flesta studier resultatet jämfördes med. Orsaken till detta kan vara skillnader i hur mycket närarbete försökspersonerna utför samt genetiska faktorer då myopi kan ärvas vilket ökar myopiförekomsten i vissa delar av världen.

Introduction: Research has shown that people become more myopic when performing nearwork. This phenomenon is called nearwork-induced transient myopia (NITM). Although this nearsightedness is temporary it is possible that it has an effect on individuals over time, causing permanent myopia, but from a more short-term and clinical point of view; can NITM have implications on the ordinary visual examination? Aim: The purpose of this study was to investigate if prolonged nearwork can produce a change in the distance refraction significant enough to be measured with commonly occurring instrumentation used in clinics and if patients can be overcorrected because of this. Methods: 23 emmetropic and myopic subjects with a mean age of 24 years were examined at two occasions; prior to and after approximately 2 hours of nearwork. The refraction was determined using a Topcon VT-10 manual phoropter and the end-point of refraction was defined using the duo-chrome test. Results: When the data was averaged across all test subjects it revealed a statistically significant myopic refractive shift of 0.16 D. A subgroup analysis revealed an average myopic shift of 0.28 D in the myopic subjects (Student’s paired t-test; P < 0.05) and an average myopic shift of 0.05 D in the emmetropic subjects (Student’s paired t-test; P > 0.05). Conclusion: Based on the data and results presented in this study and the results from earlier studies it is reasonable to say that there is a small risk that some patients could be overcorrected due to prolonged nearwork being performed prior to a visual examination.

The dark focus is a resting state of accommodation, which occurs when there are not enough stimuli for the eye to focus on. This means that the eye becomes more myopic and some people notice a blur for example at night time, more known as night myopia. In this study the dark focus in Swedish myopes is measured and any difference between early and late onset myopes is investigated. Method: The dominant eye of 56 myopes was first measured with static retinoscopy, using a distant target, and then with near retinoscopy, with the retinoscope beam as the target. The full working distance of 2.00 D was subtracted in both methods and the values were compared. The difference, if any, was the dark focus. Results: The mean value of dark focus was 0.53 D ± 0.26 for the entire group. The mean value for early onset myopes was 0.56 D ± 0.29 and for late onset myopes the mean value was 0.47 D ± 0.21. This showed no significant difference (p-value = 0.18). No significant correlation between amount of refractive error and dark focus was found. Conclusion: The Swedish myopes in this study have a smaller mean value of dark focus than mean values found in other studies using the same technique and the previous findings that early and late onset myopes differ in mean values of dark focus is not applied to this study.

T Vid kataraktkirurgi är det viktigt att med stor noggrannhet kunna beräkna ögats postoperativa refraktion. För detta finns det flera olika biometriformler, varav SRK/T, Haigis och Hoffer Q har ingått i denna studie. Syfte: Att jämföra hur de tre formlerna presterar i genomsnitt när man jämför den beräknade postoperativa refraktionen med det verkliga utfallet, samt att se om det finns någon skillnad i utfallet i relation till ögats axiallängd. Metod: Data från 81 ögon erhölls från ögonkliniken i Kalmar. Alla var uppmätta med IOLMaster och hade genomgått fakoemulsifikation. Den vikbara intraokulära lins som användes var Alcons Acrysof SN60WF. Data från biometrin sattes in i var och en av de tre formlerna och beräknad postoperativ refraktion jämfördes sedan med verklig. SRK/T och Hoffer Q hade optimerade konstanter, medan Haigis tre konstanter hämtats ur publicerat material. Jämförelse gjordes även för ögon med axiallängd kortare än 22 mm och längre än 25 mm. Resultat: Ingen statistiskt signifikant skillnad i utfall mellan SRK/T, Haigis och Hoffer Q fanns generellt sett. I relation till axiallängden fanns en tendens att Hoffer Q påverkas något. För ögon längre än 25 mm fanns heller ingen statistiskt signifikant skillnad mellan de tre formlerna. I gruppen med ögon kortare än 22 mm fanns det en statistiskt signifikant skillnad mellan SRK/T och Hoffer Q respektive Haigis och Hoffer Q. Dock var urvalet av korta och långa ögon så litet att någon slutsats inte kunde dras av detta. Slutsats: Studien visar att det inte finns någon statistiskt signifikant skillnad mellan hur SRK/T, Haigis och Hoffer Q presterar i genomsnitt. Inte heller i relation till olika axiallängder kan man se någon direkt skillnad mellan formlerna. Det verkar sannolikt att Haigis formel kommer att kunna prestera ännu bättre när dess konstanter optimerats.

Introduktion: Begreppet compliance används i optiker- världen för att benämna hur väl en kontaktlinspatient följer instruktioner för linsbärande.En debatt pågår om hur e-handel av kontaktlinser ska kunna skötas för att inte riskera patientsäkerheten. Motståndare till e-handel av kontaktlinser hävdar att det största hotet mot patientsäkerheten är icke-compliance. Syftet med denna undersökning var att undersöka om linsbärare som köper sina kontaktlinser på Internet skiljer sig i compliance gentemot de som köper kontaktlinser i butik Metod: En enkät med 27 frågor som berörde linsskötsel samt hur de medverkande såg på sitt linsbärande delades ut till 53 personer på bland annat kontor och offentliga platser. Enkätsvaren sammanställdes i ett poängsystem, där höga poäng betyder god compliance. Resultat: Totalt blev det 19 stycken Internetköpare och 28 stycken butiksköpare. Medelpoängen blev 23,68 för Internetköparna och 21,07 för butiksköparna. Alltså är de som köper sina kontaktlinser på Internet mer compliant än de som köper i optikerbutik enligt den här studien. Diskussion: Resultatet är mycket intressant och kan tyda på att det kanske är så att Internetköpare tar större ansvar för sitt linsbärande eftersom de känner av ett större ansvar.

Introduction: Quite new on the Swedish market are orthokeratology lenses, used for both correction and myopia control. At the moment there are 22 practitioners in Sweden fitting orthokeratology lenses and 5 of those stands for 75 % of all fittings. Measuring the intraocular pressure in the eye is an important part of an eye- examination, because high intraocular pressure can result in glaucomatous changes. When using the orthokeratology lenses the corneal thickness changes, it decreases in the central epithelium and increases in the midperipheral stroma. The corneal thickness is affecting the intraocular pressure value. Aim: The aim of the study was to evaluate how the intraocular pressure, measured with a non-contact tonometer, changes when using orthokeratology lenses. Method: 7 people were fitted with orthokeratology lenses. The intraocular pressure was measured before using the lenses, after the first night, after the third night and after the seventh night. 12 eyes were measured after the tenth night, because of drop- out of two eyes. Result: Already after the first night a significant decrease in the intraocular pressure occurred with 1, 34 mm Hg (p= 0,049). Day ten the intraocular pressure had an average decrease of 2, 67 ± 2, 14 mm Hg, which was a significant change (p= 0, 002 ). Discussion: This study shows when wearing orthokeratology lenses a decrease in 2, 67 ± 2, 14 mm Hg at day 10 can be expected.

Syfte - Syftet med denna studie var att ta reda på hur prevalensen av presbyopi ser ut i Nicaragua under en resa med den ideella organisationen Vision For All. Metod och material - För att få svar på frågeställningen utfördes en studie i Nicaragua där additionsbehovet och ackommodationsvidden undersöktes. Behovet av addition undersöktes hos alla som hade besvär på nära håll med hjälp av provbåge och provglaslåda. För att ta reda på ackommodationsvidden användes en linjal med en bild innehållande små detaljer och fina linjer. Linjalen fördes närmare patienten tills denne upplevde att bilden ej längre var tydlig. Resultat - De flesta som undersöktes var inom åldersgruppen 41-60 år. Den addition som ordinerades mest frekvent var +2,50 till +2,75 dioptrier. Det var även många under 40 år som fick läsglasögon på grund av problem med synen på nära håll. Diskussion - Jämfört med andra länder, som till exempel USA och Sverige, blir invånarna i Nicaragua presbyopa vid en lägre ålder. Den troligaste anledningen till detta är klimatet. Det har upptäckts att i länder närmare ekvatorn som har ett varmare klimat förändras strukturen av linsens proteiner snabbare. Detta leder till minskad ackommodationsvidd och en tidigare presbyopidebut.

Purpose: The aim of the study was to investigate if static retinoscopy has a higher correlation with monocular than binocular subjective refraction, and also to see if there is any difference between these results and Mohindra retinoscopy. Methods: Retinoscopy and subjective refraction was performed on 32 adult subjects and the results from 29 of these were analysed. Results: The statistical analyses showed that static retinoscopy has a higher correlation with monocular than binocular subjective refraction. Overall the correlation was high between all the refraction methods. Conclusion: Static retinoscopy has a higher correlation with monocular than binocular subjective refraction in adults. Static and Mohindra retinoscopy are similar, and Mohindra retinoscopy is highly correlated with subjective refraction in adults.

Syfte: Att ta reda på förekomst av heteroforier och heterotropier hos hjälpsökande människor på en Vision for All-resa i Nicaragua. Metod: Efter en enkel subjektiv refraktion genomfördes covertest på både avstånd (fem meter) och nära (40 centimeter) med eventuell korrektion vid behov. 684 personer undersöktes i åldrarna 5-95 år. Eso- exo- och vertikalfori samt eso- exo- och vertikaltropi noterades liksom ortofori. Ingen mätning av deviationerna genomfördes. Resultat: 91 personer (13,3 %) hade en deviation vid avståndsfixation som framkom av covertestet. Exofori fanns hos 9,5 % och esofori hos 1,9 %. Av alla undersökta hade 1,9 % någon form av tropi på avstånd. 274 personer (40,1 %) hade en deviation vid fixation på 40 cm. Exofori fanns hos 36,5 % och esofori hos 1,8 %. 1,6 % av alla undersökta hade en tropi vid 40 cm. Slutsats: Studien visar att det vanligast förekommande tillståndet hos de undersökta är ortofori. Exofori är den vanligast förekommande deviationen på avstånd och är ännu vanligare på nära.

Syfte: Syftet med denna studie var att ta reda på vad man kan förvänta sig för refraktionsfel av barn genom att undersöka en åldersgrupp från nio till elva år med Mohindra närretinoskopi. Resultaten skulle sedan jämföras med fem andra studier gjorda inom området. Syftet var vidare att fördjupa sig inom emmetropisering och refraktionsutveckling. Metod: 77 barn från tre skolor i Vadstena kommun i åldrarna 9 till 11 år undersöktes under april 2009 med Mohindra närretinoskopi. De sfäriska ekvivalenta refraktionsmedelvärdena togs fram och jämfördes med likvärdiga resultat från fem andra studier genomförda i olika länder. Resultat: De sfäriska ekvivalenta medelvärdena var för 9-, 10- och 11-åringar +1.29 D, +0.97 D respektive +1.22 D för pojkarna och +1.00 D, +1.22 D respektive +0.92 D för flickorna i Vadstena. I de asiatiska studierna var medelvärdena mot mer myopi medan den svenska och chilenska studien liknade medelvärdena från studien i Vadstena. Slutsats: Resultatet av denna undersökning visar att refraktionsutvecklingen tenderar att gå mot mer negativa värden med ökande ålder, dock är det långt ifrån alla barn som blir myopa när de börjar skolan. Asiatiska barn visar myopa medelvärden av refraktionen medan bland annat svenska barn visar hyperopa värden.

Syfte: Syftet var att undersöka om och i så fall hur ackommodativ facilitetsträning, med +/- 2,00DS-flippers, under en vecka, påverkar ackommodation, vergens och binokulärseende. Metod: I studien undersöktes 17 försökspersoner mellan 20-30år. Av dessa fick 3 försökspersoner avbryta medverkan på grund av olika skäl. Försökspersonerna ombeddes att sitta på 2 synundersökningar, varav en före och en efter ackommodativ facilitetsträning. Undersökningarna inleddes med ett objektivt refraktionsvärde, följt av en anamnes. Därefter utfördes en binokulär synundersökning tillsammans med binokulära mätningar, varav en mätte den ackommodativa faciliteten. Alla dessa mätningar upprepades efter en veckas ackommodativ facilitetsträning med en +/-2,00DS-flipper. Resultat: Hos 12 av 13 försökspersoner visar mätvärdena en märkbar ökning av den ackommodativa faciliteten, efter en veckas flipperträning. Förändringen i gradient AK/A skiljer sig från höga- och låga AK/A-värden. AK/A-värdet minskade för de försökspersonerna med högt AK/A och ökade för de försökspersonerna med lågt AK/A. Det förekom en skillnad i närfori efter flipperträning visade sig värdena gå mer mot plus, det vill säga mer mot esofori, med undantag från någon försöksperson. Övriga mätningar visade inga signifikanta skillnader, där p > 0,05 (Students paired t-test) Slutsats: Ackommodativ facilitetsträning, med +/-2,00DS-flippers, ökar den ackommodativa faciliteten i denna grupp. Det är svårt att i de övriga mätningarna finna ett klart samband mellan skillnader före och efter den ackommodativa facilitetsträningen.

Introduktion: Mätning av monokulär visus utförs genom att ena ögat ockluderas med en svart ocklusionsspade. Spadar i ljust frostat material finns idag för användning vid cover test, vilket gör det möjligt att se vad som händer med det öga som täcks för. Dessa spadar har mer eller mindre samma utformning som de svarta ocklusionsspadarna. Dess likheter kan lätt göra att även den frostade spaden används vid visusmätning. Men är denna utformad för att användas även vid visusmätning? Fås då samma resultat med en frostad som med en svart ocklusionsspade, eller finns det faktorer som spelar in och påverkar visusresultaten? Syftet med denna studie var att jämföra visusresultaten vid ocklusion med en svart respektive frostad ocklusionsspade för att se om någon skillnad uppstod mellan de två ocklusionsspadarna när ljus tillförs det ockluderade ögat. Metoden som användes innefattade totalt 100 personer i studien varav 77 kvinnor och 23 män. Visus mättes på höger öga med logMAR genom Test Chart 2000 Pro, först med svart ocklusionsspade och sedan med frostad ocklusionsspade, med skiftade ortotyper emellan. Pupilldiametern mättes på högra ögat vid vardera ocklusionsspade. Resultatet av studien påvisar en signifikant skillnad av visus vid mätning med svart respektive frostad ocklusionsspade på det högra ögat hos försökspersonerna. Medelvärdet för visus med ocklusion av svart spade var -0,046 ± 0,106 logMAR och för frostad -0,080 ± 0,104 logMAR. Medelvärdet för pupillstorleken vid ocklusion av svart spade var 5,12 ± 0,84 millimeter och för den frostade 4,39 ± 0,79 millimeter. Slutsatsen utifrån resultaten av denna studie är att den frostade ocklusionsspaden ger ett bättre resultat vid visusmätningen. Baserat på det resultatet kommer jag använda mig av den svarta ocklusionsspaden konsekvent vid visusmätning, för att förebygga att den frostade ocklusionsspaden är en faktor som kan påverka i visusresultatet.

Syfte: Det har visat sig i tidigare studier att vissa kontaktlins- och linsvätskekombinationer ger mer påverkan på corneas yttre delar än andra kombinationer. Denna studie undersöker förekomsten av corneal staining med Extend® och Regard® vid användning av PureVision®, eftersom de linsvätskorna inte funnits med i tidigare större studier. Metod: Deltagarna använde Extend® till ena ögat, Regard® till andra och linserna PureVision®/Purevision® Toric, under tre veckors tid. Corneal staining mättes vid start, då deltagarna varit utan linser i tre dagar samt vid återbesök tre veckor senare. För att vara opartisk vid återbesöket var undersökaren inte medveten om vilken linsvätska deltagarna använde till vilket öga. Deltagarna fick även svara på några enkätfrågor angående komfort. Resultat: Extend® och Regard® gav liknande resultat i corneal staining. Generellt återfanns staining mest inferiort och superiort. 58% av deltagarna hade punktata staining inom minst fyra av fem områden på cornea, 42% av de ögon som använt Extend® och 25% av de som använt Regard®. De flesta uppgav inte några större skillnader i komfort mellan ögonen. Slutsats: Totalt gav Extend® och Regard® likande resultat i corneal staining. Det var dock några fler ögon som använt Extend som uppvisade punktata staining i fyra eller fler områden. De som använder kontaktlinser mycket borde vara de som möjligen kan påverkas negativt av corneal stainingen i längden.

Bakgrund: Ortokeratologi är en teknik där man genom specialdesignade RGP-linser kan reducera eller helt eliminera låg och måttlig myopi och även låggradig hyperopi och astigmatism. Man sover med linserna under natten, tar ut dem på morgonen och kan sedan gå utan glasögon och kontaktlinser hela dagen med bra visus. I denna studie tas en del fakta upp om hur ortokeratologi fungerar och på vilka tekniken fungerar. Syfte: Syftet vara att ta reda på mera om ortokeratologi då detta är en teknik på framfart. Även att jämföra undertecknads prövotid med redan gjorda studier. Metod: I studien jämfördes en försöksperson med tidigare gjorda studier, försökspersonen använde ortokeratologilinser under 45 dagar och mätningar som togs och jämfördes var k-värde (corneas kurvatur) och fri visus (synskärpa). Mätningarna utfördes dag 1, 3, 7 och 14, sedan togs visus 1 gång i veckan för att kontrollera att den hölls stabil. Resultat: visade att samtliga studier hade ungefär samma resultat där nästan alla försökspersoner fick bra visus under behandlingen. På försökspersonen i denna studie fungerade det också bra förutom lite inducerad astigmatism av linserna och halofenomen. Slutsats: ortokeratologi är en väl fungerande metod om endast rätt patienter som ligger inom gränserna av synfel används. Den kräver dock mer arbete än en vanlig linstillpassning, både från tillpassaren genom täta återbesök och från patienten genom att compliance och linsskötsel är väldigt viktigt. 2008:O24

Introduktion: Binokulär korscylinder (BKC) är ett sätt att mäta den ackommodativa responsen på nära håll, dvs hur mycket patienten över – eller underackommoderar till ett visst avstånd. BKC har dock visats gevarierande resultat hos icke-presbyoper eftersom de har större förmåga att ackommodera än presbyoper. Testet kan emellertid utföras på två olika sätt, låg BKC och hög BKC, där hög BKC som försöker kontrollera ackommodationen torde lämpa sig bättre för yngre personer. Syfte: Att på icke-presbyoper mäta den ackommodativa responsen med de två BKC-metoderna, låg och hög BKC, och se om någon skillnad i resultat gick att fastställa. Vidare var att undersöka om möjligtvis något tillvägagångssätt är att föredra på yngre personer. Metod: De båda BKC-metoderna utfördes efter en subjektiv refraktion på monokulärt vis enligt dimmetoden med en avslutande binokulär avstämning. Låg BKC innebär att ett korsmönster observeras med endastavståndskorrektion och korscylindrar. Vid hög BKC adderas extra plus till avståndskorrektionen och korscylindrar fälls för. Mätningarna utfördes vid ackommodationsstimuli 2,50 D, vilket motsvarar ettavstånd på 40 cm. Resultat: Totalt undersöktes 42 personer, varav nio fick uteslutas pga att de inte uppfyllde urvalskriterierna. Resultaten visade att med hög BKC erhölls ett högre värde, dvs större underackommodation, hos alla utom en. Medelvärdet för den underackommodation som uppmättes med hög BKC var +0,80 D och med låg BKC-metod +0,34 D. Medelvärdet för differensen mellan hög- och låg BKC-metod var +0,45 D. Diskussion: Vid mätning av den ackommodativa responsen med låg och hög BKC-metod på samma patient så fås en större underackommodation med hög BKC. Troligtvis pga att den metoden till viss del relaxerar ackommodationen. Då icke-presbyoper har förmåga att ändra sin ackommodation så är BKC ett svårt test att utföra på dem. Hög BKC verkar emellertid ge säkrare svar från patienten och bör med fördel kunna användas på yngre personer.

SUMMARY Environmental issues are currently a hot topic of debate. Studies within the optics branch have not specifically been conducted previously, so the aim of this study was to determine the extent of environmental-awareness specifically within this branch. A survey, consisting of questions relating to environmental issues, was distributed to 100 randomly-selected opticians in Sweden. Of these 100 surveys, 64 were returned and showed a varied branch-engagement for environmental issues. Results of this survey showed that opticians were best in sorting newspapers, magazines, other paper and hazardous waste. Metal and rigid plastic were not sorted to any larger extent. Choosing environmentally-safe products was not so popular and only six stores always do this. 25 shops turn off electrical machines and equipment over night; while the majority of the remaining stores leave the machines on during the night. 27 stores did not know if their electrical company provided “green electricity”. Results showed that there is a lot of work to be done in making the stores more environmentally friendly. Changes do not have to be great, however all changes can help protect the environment and even result in economic benefits for a practice. • Choose electrical-companies that provide “green electricity” • Sort garbage better • Create an environmental policy in the practice • Discuss environmental issues with suppliers • Request environmentally-safe products from suppliers • Choose environmentally safe products as much as possible • Try to think about the environment when travelling or commuting • Turn off all electrical machines when not in use • Don’t waste water, electricity, chemicals, paper etc. • Get information and get environmentally active Abstrakt Miljöarbete är i full gång i hela världen och det är ett mycket aktuellt och viktigt ämne. Därför kom funderingar över hur miljöarbetet ser ut i optikbranschen, och om man kunde göra några förbättringar i det. För att ta reda på det skapades en enkät som skickades ut till 100 slumpmässigt utvalda optikerbutiker i Sverige. 64 enkäter besvarades och visade på ett blandat miljöengagemang. Enkätsvaren visade att butikerna var bäst på att källsortera tidningar, annat papper och miljöfarligt avfall, medan de var sämst på att sortera metall och hårdplast. Att alltid välja miljövänliga produkter var inte så vanligt, bara 6 butiker väljer alltid det. Att stänga av de elektriska apparaterna till natten var det 25 butiker som gjorde medan 37 stycken låter apparaterna stå på. 27 stycken butiker visste inte om de anlitade ett elbolag som sålde ”grön el”. 53 butiker tror att de kan påverka miljön till det bättre genom att ”dra sitt strå till stacken”. Enkätsvaren visar dessutom på att det finns en del att jobba med för att göra butikerna miljövänligare. Det behöver inte vara särskilt stora förändringar för att miljöarbetet ska skjuta fart. Vissa miljöinsatser kan faktiskt spara pengar. 2008:O20

Optometrifaget er sammensatt av mange ulike fagdisipliner, noe som gjenspeiles både i fagplanene og forskningstematikken. Etter at optometri fikk helsefaglig status (jf. Kongelig resolusjon av 22. april 1988) har de biomedisinske fagene fått en mer sentral posisjon i undervisingen. For å tilfredstille kravet om forskningsbasert undervising ble det 1994 opprettet et eget biomedisinsk forskningslaboratorium. Helt siden oppstarten av dette laboratoriet har den vitenskaplige aktiviteten gitt avkastning i form av publikasjoner, presentasjoner i internasjonale fora og en rekke tverrfaglige samarbeidsprosjekter. Aktiviteten har bestått av morfologiske og histologiske studier av en ulike strukturer, med fokus på sentralnervesystemet og de visuelle funksjoner. Denne rapporten omtaler et utvalg av aktiviteten ved laboratoriet i perioden 2002 til 2006 og er en oppdatert utgave av en tilsvarende rapport som ble publisert i 2001 .