Search

För endast ett sekel sedan täckte skogsbetesmarker och andra naturbeten mycket stora arealer och utgjorde en grundförutsättning för landets försörjning och livsmedelsproduktion. Formade av århundraden av bete och lokalt mångbruk fanns en bred palett av skogsbetesmarker. Idag är det svårt att föreställa sig hur ett visst skogsbete kan ha sett ut och nyttjats, men det är ändå det vi behöver veta så mycket som möjligt om, för att förstå vad som har gett upphov till de natur- och kulturmiljövärden som fnns kvar idag. Det fnns mycket få skogsbetesmarker som varit i kontinuerligt bruk ända till idag. De som fnns kan inte självklart användas som målbild för andra skogsbeten, där kontinuiteten är bruten och skogen vuxit igen. Den här vägledningen ger ett arbetssätt för att komma fram till hur restaurering och skötsel bör utformas för att på bästa sätt bevara och stärka lokala natur- och kulturmiljövärden. Eftersom skogsbeten är kulturpräglade naturtyper, bygger vägledningen på att man kombinerar tre slags kunskap: om markanvändningshistoria, om ekologiska efekter av denna markanvändning, och om vilka spår som fnns kvar av dessa ekologiska efekter idag. Man behöver med andra ord förstå skogens nuvarande tillstånd genom att göra en tillbakablick, i syfte att planera för framtida förvaltning. Ett begrepp som knyter samman historia, kulturpåverkan och ekologi är biologiskt kulturarv. Det beskriver natur som formats av människan, till exempel naturtyper, vegetation, artförekomster och kulturformade träd och buskar. I skogsbetesmarker är biologiskt kulturarv tillsammans med andra spår efter tidigare markanvändning en viktig informationskälla som kan ge vägledning till hur vi bör förvalta marker idag. Historisk-ekologisk information om skogsbeten behandlas utförligt i en kunskapssammanställning om skogsbete, vilken tagits fram parallellt med vägled ningen och de används med fördel tillsammans.1 Kunskapssammanställningen diskuterar bland annat hur olika processer och förhållanden (människoskapade och naturliga) har format livsmiljöer för biologisk mångfald och biologiskt kulturarv. Vägledningen är en hjälp att praktiskt tillämpa detta kunskapsunderlag, genom att beskriva hur man kan undersöka, analysera och resonera kring ett skogsbetesobjekt för att anpassa skötsel och restaurering till de lokala förhållandena. Skogsbetesmarker är biologiskt rika naturtyper som formats av människan genom en mängd aktiviteter. Många skogsbetesmarker har dessutom en lång förhistoria av mänsklig närvaro, vilken kan ha lämnat spår. Det är därför lämpligt att förvaltningen av en skogsbetesmark utformas av natur- och kulturmiljövård i samverkan. När vi i vägledningen diskuterar biologiskt kulturarv, kulturlämningar och källmaterial, är det oftast med syfte att tolka dessa för att kunna utforma skötsel. Vissa spår kan också ha ett egenvärde, till exempel kulturlämningar eller hotade arter. I vägledningen används för enkelhets skull termen spår även om företeelser som inom kulturmiljövården betecknas som kulturlämning.

A core task in biodiversity conservation is to protect and restore populations of endangered species. The analysis of causes of decline based on data sampled in declining populations in sub-optimal habitats risks overlooking necessary environmental factors because they are no longer present at the sites. It may therefore be necessary to search for conditions that were present before the species began to decline. We used an historical ecology approach to identify critical ecological needs for the endangered butterfly Clouded Apollo, Parnassius mnemosyne, in Sweden in relation to historical and current land use. The most suitable habitat structure and management was transformed into a plan for restoration and management, applied at two P. mnemosyne sites. The populations of P. mnemosyne and its host-plant, Corydalis solida, were monitored annually 2004–2014. Based on previous knowledge about P. mnemosyne, the Swedish plan for conservation of the species recommends regular clearings of shrubs and trees in order to maintain a mosaic tree-grassland habitat, and a limited of removal of ground biomass. Our analysis suggested an alternative management approach, late and rather intense grazing. The populations of P. mnemosyne and its host plant increased in response to this management regime and the butterfly started dispersing to new sites. We suggest a structured method for combining ecological and historical knowledge, which can reveal habitat conditions difficult to detect in the field today, but that are of crucial importance for successful species conservation.

Denna kunskapssammanställning har tagits fram inom satsningen ”Skötsel av kulturpräglad natur” som finansieras av Naturvårdsverket och Riksantikvarieämbetet och görs i samarbete med Centrum för biologisk mångfald. Satsningen syftar till bättre bevarande av biologisk mångfald och kulturmiljövärden i landskapet, genom lokalt anpassad skötsel som bygger på kunskap om sambanden mellan naturtypernas ekologi och deras historia. Kunskapssammanställningen behandlar öppna ängar i Sverige. Den tar inte upp skötseln av sydliga lövängar eller slåtter i fjällbjörkskog, och inte heller skötseln av träd och buskar i ängarna. Sammanställningen bygger på en kombination av publicerad historisk och ekologisk litteratur och vissa nedslag i historiska källmaterial och fältbesök. Den är ett kunskapsunderlag som ger vägledning till vad man behöver tänka på när man sätter upp målbilder för ängar och utformar skötsel. I referenslistan finns länkar till vissa publikationer, främst offentliga dokument och författarnas egna publikationer. Dessa är fria att ladda ner och använda. Författarna vill tacka arrangörer och deltagare på 2017 års slåtterkurser för diskussioner och kunskap om ängsskötsel. Vi vill också tacka Urban Ekstam för hans pionjärinsatser för ängar i natur- och kulturmiljövård, och för att han frikostigt ställt sin särtryckssamling till vårt förfogande. Slutsatser och tolkningar är författarnas egna.

Denna kunskapssammanställning har tagits fram inom satsningen ”Skötsel av kulturpräglad natur” som finansieras av Naturvårdsverket och Riksantik­varieämbetet och görs i samarbete med Centrum för biologisk mångfald. Satsningen syftar till bättre bevarande av biologisk mångfald och kulturmiljövär­den i landskapet, genom lokalt anpassad skötsel som bygger på kunskap om sambanden mellan natur­typernas ekologi och deras historia.

Fältmanual till biologiskt kulturarv Föreliggande skrift är framför allt en fältmanual till biologiskt kulturarv (och ett urval av andra biologiska kulturbärare), en checklista med bilder och beskrivningar. Det tar också upp några aspekter på själva metodiken för inventering, kartering och tolkning. Fältmanualen omfattar de vanligaste aspekterna av biologiskt kulturarv som man kan hitta i svenska landskap från söder till norr. Listan beskriver biologiskt kulturarv huvudsakligen från nivåerna egenskaper, individer och artförekomster enligt RAÄ:s indelning.

Fältgentianan utgörs av tre underarter: den "vanliga" fältgentianan (Gentianella campestris ssp. campestris), sätergentiana (G. campestris ssp. islandica) samt kustgentiana (G. campestris ssp. baltica). Den "vanliga" delas i sin tur upp i tidig- eller senblommande. Tillsammans kallas fältgentianagruppen i vissa sammanhang "bredgentianor". Fältgentiana är starkt knuten till ogödslade slåtter- och betesmarker och förekommer norrut till och med Jämtland och centrala Ångermanland men med enstaka kustförekomster norrut till Umeå. Kustgentianan finns i Skåne och på västkusten, medan sätergentianan huvudsakligen förekommer i Jämtland. För närvarande är cirka 550 populationer av fältgentiana kända i Sverige utanför Jämtlands län samt ytterligare drygt 300 i Jämtlands län. Många populationer är mycket små. Fältgentianan är i Sverige en av de gräsmarksväxter som minskat mest sedan mitten av 1900-talet. Särskilt allvarligt är att den negativa trenden fortsätter i snabb takt trots att förlusten av naturbetesmarker under 1990- och 2000-talen bromsats i Sverige, vilket främst beror på för hård eller för tidig hävd. Fältgentiana svarar snabbt på skötselåtgärder, främst sådana som ökar fröreproduktionen. Tre typer av åtgärder föreslås: (1) återupptagen hävd på ohävdade lokaler, (2) förbättrad hävd anpassad till olika underarter och varieteter, samt (3) åter- eller nyetablering av fältgentiana på lämpliga lokaler. Andra viktiga åtgärder är information, rådgivning och ekonomiskt stöd till särskilda åtgärder.