Search

Over the past decades, reports from official authorities and the media have suggested that there is a ‘crisis’ in young people’s mental health. However, there is considerable uncertainty regarding how to interpret the data referred to in these alarming reports. The present article draws on ‘the minority voices’ of young people and theories developed by Ian Hacking to undertake a critical analysis of the conceptualisation of young people’s mental health. According to Hacking, systems of classifications formulate general truths about people and frame the suffering of individuals in specific ways. Classification changes people. However, young people are social actors who interact with classifications of their mental health and by doing so they could cause classifications to be redrawn. Hacking refers to these feedback effects as ‘looping effects’. Based on 51 interviews with 15-year-olds, this article explores how young people interact with psychiatric labels associated with their wellbeing such as anxiety and depression. We demonstrate how the participants gave new meaning to these psychiatric labels, devalued and gave nuance to them, and by doing so transformed them into cultural categories rather than diagnostic categories. We discuss the potential looping effects related to young people’s mental health and how the present findings can inform policy practice. This article is distributed under the terms of the Creative Commons Attribution 4.0 License. https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/

Over the past decades socio-emotional programmes have been implemented in schools worldwide. Depression in Swedish Adolescents (DISA) and Social and Emotional Training (SET) are two socio-emotional programmes being practised in Swedish schools. The aim of the present dissertation is to explore students’ perspectives on DISA and SET, as well as the programmes’ intentions and strategies. The empirical material consists of interviews with students taking part in DISA and SET, participant observations conducted in an elementary school practising SET, participant observations of DISA and SET instructor courses, and a broad range of textual material concerning the programmes. Article I reports on an inherent contradiction in DISA, where techniques designed as treatment are practised as universal prevention for girls as a group. The girls’ accounts of DISA demonstrate why this contradiction is problematic – it was not up to the girls as course participants to define what problems they were having, but the problems were instead defined for them by the course. Taking part in DISA and SET involves exercises in which the students are expected to selfdisclose in front of their classmates. Article II reports on how this task of self-disclosure had a potential for strengthening students’ peer relations, while it at the same time entailed a risk of triggering already on-going destructive interactions, such as bullying and harassment. Article III demonstrates that the potential of self-disclosure is not equally distributed across the students, but depends on their social status within their peer group. Article III also shows that the norm conveyed by the SET programme – that showing anger is an inappropriate behaviour –functioned locally as a way to justify exclusion and negative positioning of peers who showed anger in response to ill treatment. Article IV provides an in-depth analysis of exchanges in a SET lesson concerning how students should deal with exposure to the negative actions of peers. It demonstrates how the types of questions a teacher is instructed to pose to maintain a neutral attitude in practice involve using more implicit forms of authority to construct ideals concerning desirable behaviours. These ideals were formed by discussing fictive examples, which meant stripping students’ actions of meaning and detaching them from the social and cultural context to which they belong. The present dissertation concludes by giving recommendations for policy practice. Sedan millenniumskiftet har socio-emotionella program kommit att bli allt vanligare i skolor runtom i världen. Depression in Swedish Adolescents (DISA) och Social och Emotionell Träning (SET) utgör två socio-emotionella program som används i svenska skolan. Syftet med denna avhandling är att studera elevers perspektiv på DISA och SET, samt att studera programmens målsättning och design. Analysmaterialet består av intervjuer, deltagande observationer, programmanualer och dokument som beskriver och förklarar programmens utgångspunkter. Avhandlingen innefattar fyra artiklar. Artikel I belyser en konflikt i DISA programmet. DISA programmet lär ut tekniker som har utformats för att behandla depression. Programmet riktas dock till flickor generellt med syftet att förebygga att de utvecklar depression. Flickornas beskrivningar av DISA visar varför denna konflikt i programmet är problematisk. De fick inte själva definiera vilka problem de upplevde, istället var de tvungna att jobba med de problem som programmets övningar tillskrev dem. Övningarna som ingår i DISA och SET innebär moment där eleverna förväntas öppna sig inför varandra. Artikel II och III belyser hur detta fenomen hade potential att stärka elevernas sociala relationer, samtidigt som det också riskerade att leda till mobbning. I SET programmet tränas elever på att kontrollera sin ilska. Artikel III belyser hur normen – att visa ilska är ett olämpligt beteende – användes av eleverna för att rättfärdiga uteslutning av elever som visade ilska. Artikel IV består av en djupanalys av lektionen ’Vad kan du göra’ som handlar om hur elever bör agera om de utsätts för negativa handlingar från kamrater. Artikeln tar utgångspunkt i det dilemma som lärare ställs inför i SET programmet: att å ena sidan träna barnen i att anta socialt accepterade beteenden, och å andra sidan följa programmets krav på neutralitet. Analysen visar att de frågor som SET lärare använder för att åstadkomma en neutral hållning i praktiken medför mer implicita former av styrning där programmets ideal om önskvärda beteenden reproduceras. Önskvärda beteenden konstrueras genom att diskutera fiktiva fall utan att relatera dem till den sociala och kulturella kontext där barnen agerar och hanterar aktuella problem. Avhandlingen avslutas med en diskussion om hur ’barns psykiska hälsa’ och ’barns behov’ förstås och bemöts genom dessa program och vilka slutsatser som kan dras för utformandet av framtida insatser i skolan.

Den här rapporten presenterar en forskningsbaserad utvärdering med särskilt fokus på barns perspektiv av ett lokalt utformat antimobbningsprojekt med namnet Säg STOPP! i Katrineholms kommun under åren 2009-2011. Säg STOPP! utvecklades vid Kulturskolan i Katrineholm, som ett led i Kulturskolans kontinuerliga satsning att nå ut till Katrineholms grundskolor. Det skedde i samarbete med företrädare för Barn och ungdomsprojektet i Katrineholm, en större satsning för att motverka mobbning och främja välbefinnande och hälsa bland barn och unga i Katrineholm, finansierat av Folkhälsoinstitutet. Säg STOPP! var inspirerat av Forumteater, en dramapedagogisk ansats, som syftade till att få barn medvetna om olika handlingsalternativ i en mobbningssituation och att reflektera kring hur mobbning äger rum i ett socialt sammanhang där åskådarna spelar en viktig roll i mobbningens vidmakthållande och utfall. Jenny Wistbacka, lärare vid Kulturskolan, producerade tillsammans med en grupp ungdomar från föreningen Drag Utan Drog (DuD) en kort film som gestaltar en mobbningssituation. Den aktuella scenen ramades in av två barn som introducerade filmen och som direkt efter den korta mobbningsscenen vänder sig till åskådarna med ett resonemang om vad som hänt. De två barnen avslutar med en uppmaning att komma med olika alternativa förslag på hur situationen kunnat hanteras på annat sätt. Utgångspunkten för projektet var att filmen skulle visas för skolbarn som efter visningen fick rita, skriva, berätta och eventuellt själva spela in en film om hur de såg på alternativa lösningar och handlingsmöjligheter. Projektet pågick under en till två månader. Ett erbjudande gick ut till Katrineholms skolor – rektorer och lärare - att delta i projektet och använda materialet. De skolor och lärare i år fyra som uttryckte intresse bjöds in till ett introduktionsmöte, där film och instruktionshäfte delades ut. I vissa fall valde lärare att inte delta vid introduktionsmötet. Projektet gavs olika inramning i de involverade skolorna. Allt material som barnen skapade under projektets gång samlades sedan in till en gemensam utställning i Musikens Hus där den filmade scenen också framfördes ”live”. I enlighet med Forumteaterns logik och under ledning av Jenny Wistbacka fick åskådarna – skolbarnen alltså – komma med förslag om hur förloppet kunde ändras, varvid skådespelarna tog över och spelade upp alternativa handlingsförlopp. Föreställningarna tog ungefär en timmes tid i anspråk. Efter första årets genomförande, som ett led i implementeringsprocessen, träffades projektledare, Kulturskolans personal, och forskarna för återkoppling av forskarnas preliminära resultat. Barn i två involverade klasser hade intervjuats om projektet, liksom deras lärare. Alla lärare besvarade också en enkät. Resultaten från barnintervjuerna visade att dramatisering och det visuella materialet gjort starkt intryck och inspirerat barnet att närma sig ämnet mobbning, vilket talade för att stärka de dramapedagogiska inslagen. Resultat från lärarnas utvärderingar (intervjuer och enkäter) visade samtidigt att lärare upplevde svårigheter att arbeta dramapedagogiskt. Mot den bakgrundenbestämde projektgruppen och forskarna att stärka och stötta lärarnas kompetens på området. Det gemensamma instruktionstillfället förlängdes och den skriftliga instruktionen som följde filmen förstärktes.Ytterligare uppgifter som framkom i enkätsvaren bidrog till att särskilt finansiellt stöd gavs till landsortsskolor för att möjliggöra bussresa in till Katrineholms centrum inför evenemanget i Musikens hus, att innehållet i pjäsen/filmen anpassades till barnens ålder, samt att instruktionernas utformning utvecklades under den aktuella perioden. Resultat från barnintervjuerna visade också hur mobbning är ett samtalsämne med stark moralisk laddning. Säg STOPP!-aktivitetenskapade dock möjligheter att närma sig mobbningsfrågor ur ett ”lekande” perspektiv, vilket i sin tur underlättade ett reflekterande förhållningssätt till en rad moraliska frågor och dilemman som mobbninggenererar. En dramapedagogisk ansats erbjuder ett mindre laddat perspektiv på frågor om vad som utlöser mobbning, hur det upprätthålls, och hur involverade barn har olika handlingsalternativ och detta på ett sätt som inte givet aktiverar ett ”rätt-och-fel”-tänkande. Säg STOPP! utgjorde en relevant metod för att uppnå syftet att skapa reflektion kring mobbningens sociala mekanismer och dynamik sett ur barnens perspektiv, med särskild betoning på åskådarnas roll. Men resultaten visade också att när frågor om mobbning och utsatthet hanteras måste elevernas personliga integritet uppmärksammas, värnas och skyddas. Om elever som känner sig utsatta för mobbning i skolan förväntas spela rollspel och göra värderingsövningar i grupper med andra elever som de identifierar som mobbare, måste stor varsamhet och respekt för de enskilda elevernas åsikter och uppfattningar iakttas. Frivillighet och öppenhet bör utgöra en självklar grund för dramapedagogiska aktiviteter av detta slag. Eftersom metoden är flexibel och möjlig att anpassa till en föränderlig och dynamisk skolpraktik, utgör metoden ett viktigt komplement till pågående värdegrundsarbete. Utvärderingen kan inte uttala sig om metodens effekter i form av minskad mobbning. Mot bakgrund av aktuell forskning framgår dock att metoden omfattar en rad komponenter som ingår i program som visat sig ha påvisbar effekt i experimentella studier, särskilt med bäring på minskning av antal mobbade barn. De komponenter som avses är utbildningsmaterial om mobbning i klassrummet (Säg STOPP!-materialet), föräldrautbildning/möten (föräldrar bjöds in till teaterföreställningen), skolkonferenser/information till elever i storgrupp (teaterföreställning och utställning), visuellt filmmaterial samt metodens ”filosofi” att engagera elever i anti-mobbningsarbetet. Sammanfattningsvis, Säg STOPP!-projektet har visat hur Kulturskolans kompetens erbjuder möjligheter att utveckla värdegrundsarbete i grundskolan, både för att via dramapedagogiska ansatser förhålla sig till mobbningsproblematik i skolorna och genom att bredda lärarnas kompetens generellt. Att använda kultur och konst som utgångspunkt i värdegrundsarbete breddar möjligheterna att närma sig frågor som rör gemensam värdegrund och personlig utveckling under förutsättning att hänsyn tas till barns personliga sfär och individuella psykosociala omständigheter. This report presents a research-based evaluation with a special focus on the child’s perspective on a locally designed anti-bullying project called "Say STOP!" conducted in the Katrineholm Municipality from 2009 to 2011. "Say STOP!" was developed at the Katrineholm Culture School as part of the school’s ongoing effort to reach out to the city’s primary schools. The project was carried out in cooperation with representatives of the Katrineholm Child and Youth Project, a major initiative to promote well-being and health including counteract bully- ing among children and young people in Katrineholm, funded by the Swedish National Institute of Public Health. "Say STOP!" was inspired by Forumteater, a drama pedagogy programme designed to make children aware of alternative actions and options in encoun- tering bullying situations. The aim was to inspire children to reflect on how bullying takes place in a social context in which onlookers play a key role in the continuation and outcome of the bullying. Jenny Wistbacka, a teacher at the Culture School, co-produced – together with a group of young people from the group "Cool without Drugs" ("Drag utan Drog") – a short film that depicts a bullying situa- tion. The scene in question was framed by two children who introdu- ced the film. Immediately after the brief bullying scene, the two speakers turned to the viewers with an analysis of what happened. They ended their discussion with a call to come up with suggestions for how the situation could have been dealt with in another way. The premise of the project was that the film was to be shown to school children who would afterward be asked to draw, write, tell, and perhaps make a film about their ideas about alternative solutions and other possible ways of behaving. The project ran for one to two months in each school.