Search

I denna rapport jämförs tre olika metoder för provtagning av bekämpningsmedel (växtskyddsmedel) i ytvatten; momentanprovtagning, tidsintegrerad passiv provtagning och en ny tidsintegrerad provtagningsmetod kallad TIMFIE, som utvecklats inom SLU Centrum för kemiska bekämpningsmedel i miljön (CKB). Rapporten syftar även till att belysa vad man bör tänka på då man utformar provtagningsprojekt och tolkar resultaten från olika undersökningar. De prover som jämförs i rapporten togs i samband med en screening av bekämpningsmedel i ytvatten och grundvatten som CKB genomförde under 2015, på uppdrag av Naturvårdsverket. I samband med denna screening utökades provtagningen i 7 av vattendragen och även andra provtagningsmetoder än momentanprovtagning användes, för att kunna jämföra resultaten mellan metoderna. Den utökade provtagningen utfördes i Skivarpsån, Vege å, Råån, Saxån, Sege å, Svarteån och Hjälstaviken. TIMFIE-provtagare låg ute veckovis i tre av vattendragen och passiva provtagare låg ute veckovis i två vattendrag samt i fyraveckors-perioder i sex av vattendragen. Momentanprovtagning utfördes i alla vattendragen i början och slutet av de perioder då prover samlades in tidsintegrerat med passiv respektive TIMFIE-provtagning. De passiva provtagare som användes var av typen POCIS-HLB som i en tidigare vetenskaplig studie visat sig vara mest lämpad för analyser av moderna bekämpningsmedel. TIMFIE-provtagaren är en tidsintegrerad, aktiv (pumpad) provtagningsteknik, utan behov av el eller batteri och har utvecklats inom CKB under de senaste åren. TIMFIE-provtagaren ger kvantitativa resultat och bygger på traditionell fastfasextraktion som sker kontinuerligt i fält. TIMFIE-provtagaren och principerna bakom har publicerats i en vetenskaplig artikel. Jämförelserna mellan provtagningsmetoderna gjordes parvis utifrån minsta gemensamma nämnare, alltså utifrån samma analyserade substanser, lokaler och tidpunkter. När momentanprover jämfördes med passiva prover och TIMFIE så användes en sammanvägning av momentanprovet som togs i början och i slutet av det tidsintegrerade provet. Antalet detekterade substanser i de passiva proverna var genomgående betydligt högre än i momentanproverna. Vad gäller summahalter så sågs inte en lika tydlig skillnad mellan metoderna. Summahalterna var i genomsnitt högre i de passiva proverna men det fanns även prover där summahalterna i momentanproverna var högre. Uppmätta halter för enskilda substanser var generellt högre i de passiva proverna (i medel 2,6 gånger högre för 4-veckors prover och 3,6 gånger högre i de veckovisa proverna) men det varierade mycket mellan olika substanser och det fanns även substanser där halterna var högre i momentanproverna. När momentanprover jämfördes med TIMFIE-prover sågs ett liknande mönster som när de jämfördes med passiva prover. Antalet detekterade substanser var genomgående högre i TIMFIE men för summahalter var skillnaden mellan metoderna inte lika tydlig och det fanns även här fall där summahalterna i momentanproverna var högre. Uppmätta halter för enskilda substanser var i genomsnitt 1,6 gånger högre i TIMFIE-proverna. När de två tidsintegrerade metoderna, passiv respektive TIMFIE-provtagning, jämfördes så sågs mindre skillnader i antalet detekterade substanser. Generellt gick det inte att säga att någon av metoderna detekterade fler substanser. Summahalterna var högre i alla passiva prover utom ett, jämfört med TIMFIE. Uppmätta halter för enskilda substanser var i genomsnitt 2,1 gånger högre i de passiva proverna än i TIMFIE-proverna men det varierade mycket mellan olika substanser. Tidsintegrerade prover ger generellt sett en större chans att detektera fler substanser jämfört med momentanprover. Detta beror dels på att de kan extrahera alla substanser som förekommer under den tid provet tas och dels på att de tidsintegrerade metoder som jämförts i denna rapport också har lägre detektionsgränser än metoden som används för momentanprover. För summahalterna såg vi dock inte en lika tydlig skillnad mellan de tidsintegrerade metoderna och momentanprovtagning. Detta kan bero på att de låga detektionsgränserna i de tidsintegrerade proverna kan göra att många av de detekterade substanserna uppmättes i låga halter och därmed endast bidrog marginellt till summahalterna. Tidsintegrerade provtagningsmetoder som TIMFIE och passiva provtagare ger en medelhalt under hela den provtagna perioden, vilket är nödvändigt för utvärdering av de kroniska riskerna för vattenlevande organismer. Med både med momentanprover och med tidsintegrerade prover riskerar man dock att underskatta de högsta halterna, vilka kan ha betydelse för de akuta riskerna. För att fånga de högsta halterna behövs någon typ av provtagning som styrs av nederbörd eller vattenflöde. Denna typ av utrustning användes inte inom ramen för denna studie. Vid provtagning med passiva provtagare sorberas (extraheras) endast den fraktion av substansen som är löst i vattenfasen och inte den som är fäst i eller på partiklar. Detta medför att analysen med passiva provtagare inte är en analys av helvatten. Vid momentanprovtagning eller provtagning med TIMFIE inkluderas däremot partiklarna i analysen vilket är en viktig fördel. Inom vattenförvaltningsarbetet ska helvatten analyseras för att uppföljning mot gränsvärden ska kunna genomföras. Flera studier har visat att den ämnesspecifika upptagshastigheten på de passiva provtagarna, som bestäms experimentellt och som halterna beräknas från, kan variera relativt mycket beroende av miljövariabler så som flödeshastighet, vattentemperatur, pH, salinitet, partikelmängd och partikelsammansättning, samt påväxt. De medelhalter som beräknas från passiva provtagare är därmed baserade på ett antal antaganden och bör betraktas som semi-kvantitativa, vilket kan ge svårigheter vid tolkning av resultaten i förhållande till olika gränsvärden. En annan aspekt att beakta vid användning av passiva provtagare är att sorptionshastigheter måste bestämmas specifikt för varje substans vilket innebär att nya kalibreringsförsök behöver göras ifall nya substanser ska inkluderas i metoden. Att använda publicerade värden från tidigare kalibreringsexperiment för passiva provtagare innebär stora osäkerheter. Ifall man överväger att använda passiva provtagare bör man först bedöma om metoden är tillräckligt exakt för att besvara de frågor man har. I Havs- och vattenmyndighetens vägledning för tillämpning av HVMFS 2013:19 anges att passiv provtagning ska ses som en komplementär metod och att klassificering utifrån passiv provtagning bör göras med försiktighet, om inga andra data finns att tillgå. Som skäl till detta anges framförallt att en passiv provtagare inte tar upp den partikelbundna fraktionen samt att man behöver beakta om provtagaren har validerats för den aktuella substansen. Eftersom TIMFIE är en ny metod finns ännu ingen vägledning eller praxis för huruvida resultaten kan användas för statusklassificering inom vattenförvaltningen. Vi ser dock inga hinder till detta då TIMFIE-metoden tar hänsyn till den totala koncentrationen inklusive partikelbunden fraktion samt kan valideras enligt gängse metoder. TIMFIE-metoden har utvecklats med målet att ha en multimetod som täcker in så många som möjligt av relevanta bekämpningsmedel i vatten. I dagsläget kan ett 90-tal substanser analyseras med metoden med god kvalitet. Det finns många fördelar med tidsintegrerad provtagning men momentanprovtagning kommer troligen även i fortsättningen utföras i många studier på grund av enkelheten med provtagning och analys. I rapporten undersöktes hur resultaten från momentanprovtagning kan variera beroende på när på året man tar proverna, hur många prov som tas och med vilka tidsintervall. Som ”fallstudie” används befintliga data från momentanprover tagna i Skivarpsån och Vege å under 2002-2017 inom ramen för den nationella miljöövervakningen. Uppmätta summahalter i Vege å och Skivarpsån har varierat mer än hundrafallt, i Vege å mellan 0,21 µg/l och 26 µg/l och i Skivarpsån mellan 0,14 µg/l och 26 µg/l och det finns en viss säsongsvariation med högst summahalter uppmätta i juni och i oktober. Summahalter över 1 µg/l förekommer under hela perioden maj-november. I tidigare undersökningar har vi sett att det ofta är en eller ett fåtal substanser som utgör den största delen av en förhöjd summahalt. Vilka substanser det är varierar dock beroende på årstid då t.ex. glyfosat och isoproturon oftare förekommer i förhöjda halter på hösten och bentazon och MCPA i början på odlingssäsongen. Både Vege å och Skivarpsån ligger i Skåne och bilden kan se annorlunda ut i andra delar av landet, med en delvis annan användning av bekämpningsmedel. En ofta återkommande fråga är hur många prover som behöver tas i ett vattendrag för att kunna göra en bra bedömning av eventuell bekämpningsmedelspåverkan. När det gäller momentanprover är detta en mycket svår fråga att svara på eftersom variationen i halter kan vara stor och förändringar kan ske mycket snabbt. Det leder till att halterna som uppmäts mer eller mindre är ett slumpmässigt urval av de halter som förekommer i vattendraget. Att endast utgå från ett fåtal momentanprov kan göra att bekämpningsmedelsbelastningen i ett vattendrag överskattas eller underskattas beroende på när proverna tas. Ett sätt att höja det vetenskapliga värdet från en kemisk analys av momentanprover, utan att totalkostnaderna blir orimligt höga, kan vara att samla in ett större antal delprov som slås ihop till ett samlingsprov vilket ger ett riktigare svar på medelkoncentrationen under en given period. I denna rapport görs en statistisk bedömning av hur osäkerheterna minskar ju fler prover som tas. Detta görs genom något som kan kallas artificiell provtagning där uppmätta halter slumpmässigt dras från alla tillgängliga uppmätta halter, och medianhalter eller fyndfrekvens jämförs med dataunderlagets riktiga medianvärde eller fyndfrekvens. Detta görs för de fyra substanser som är oftast uppmätta över sina detektionsgränser i Skivarpsån och Vege å 2002-2017; BAM, bentazon, glyfosat och isoproturon samt för imidakloprid och cyprodinil som mer sällan detekterats. Resultaten visar att, för substanser som förekommer frekvent över sina detektionsgränser kan relativt få momentanprover räcka för att uttala sig om vanligt förekommande halter i ett vattendrag. För substanser med lägre fyndfrekvens är det vid några få prover mycket osäkert vilken fyndfrekvens man kommer att få för substansen, då det i vissa fall kan slumpa sig så att man får fynd i alla prover och i andra fall inte i något prov. Det specifika antalet prover som behöver tas för att få en bra uppskattning av förekomst eller representativa halter går således inte att ge ett entydigt svar på, då det helt beror på variationen i halter och vilka substanser som förekommer i de vattendrag som provtas. Även vid vilken tid på året som proverna bör tas för att maximera möjligheterna att påvisa relevanta halter är svårt att svara entydigt på men lite grovt kan man säga att de högsta halterna av många enskilda substanser ofta uppmäts i samband med den period då substansen används inom lantbruket på stora arealer. Det är vanligast med förhöjda halter under tidig sommar och under början av hösten. Det finns dock substanser som används under andra delar av odlingssäsongen, t.ex. svampmedel i potatisodling som kan användas under större delen av sommaren.

Endast ett fåtal kemiska bekämpningsmedel är idag godkända som växtskyddsmedel för privat användning (behörighetsklass 3) i t.ex. bostadsområden. Det finns en diskussion om att begränsa, alternativt förbjuda denna icke yrkesmässiga användning av växtskyddsmedel. Kunskapen om eventuella risker för den akvatiska miljön vid denna typ av användning är dock otillräcklig. I syfte att förbättra kunskapsläget har Kompetenscentrum för kemiska bekämpningsmedel (CKB), på uppdrag av Naturvårdsverket, under sommaren 2018 utfört en screeningstudie där 84 dagvattenprover från 24 olika lokaler i tätbebyggda områden analyserats. Ogräsmedlet glyfosat, som ingår som verksam substans i ett antal olika produkter, är den mest relevanta substansen att analysera i detta sammanhang då den har störst användning av de kemiska växtskyddsmedel som är tillåtna för privat användning (om man bortser från dem som bryts ner till naturligt förekommande ämnen, så som produkter baserade på t.ex. ättiksyra och järnsulfat). Ett större antal kemiska bekämpningsmedel får dock användas för privat bruk i biocider (t.ex. myrmedel) eller som tillsatsmedel, bl.a. i fasadfärger, för att bekämpa skadeinsekter, svampangrepp och påväxt av alger på trä och andra byggmaterial. Då många av dessa substanser även används som växtskyddsmedel inom jordbruket och därmed ingår i de analysmetoder som används inom den nationella miljöövervakningen kunde även förekomsten av dessa undersökas i några utvalda dagvattenprover. Tidsintegrerade prover samlades in i dagvattenbrunnar alternativt från dagvattenutlopp i diken/sjöar på olika platser i Stockholms och Skåne län samt i Uppsala och Göteborg. Av 84 prover som analyserats för glyfosat och dess nedbrytningsprodukt AMPA innehöll 56 st (67 %) glyfosat och 27 st (32 %) AMPA över detektionsgränserna på 0,01 respektive 0,02 µg/l. Högsta uppmätta halt av glyfosat var 4,1 µg/l och medelkoncentrationen beräknad på alla prover var 0,14 µg/l. Motsvarande siffror för AMPA var 0,30 och 0,025 µg/l. Dessa halter är således långt under bedömningsgrunden för glyfosat respektive riktvärdet för AMPA i ytvatten på 100 respektive 500 µg/l. De 20 prover som uppvisade högst halter av glyfosat analyserades även med det större analyspaketet där låga halter av ytterligare 28 substanser detekterades, med högst uppmätt halt för svampmedlet karbendazim på 0,1 µg/l (även nedbrytningsprodukt till tiofanatmetyl). Tre av substanserna, karbendazim, terbutylazin och terbutylazindesetyl tangerade i något prov sitt riktvärde för ytvatten (0,1; 0,02 respektive 0,02 µg/l). Studien visar att glyfosat och ett antal andra bekämpningsmedel kan läcka från privat användning i bostadsområden till omgivande vattenmiljöer. Troliga förklaringar är dels medveten användning i växtskydds- eller biocidsyfte men även, kanske mer omedvetet, i samband med användning av utomhusprodukter som t.ex. fasad- och fönsterfärger och beklädnadsmaterial för hus som exempelvis takpapp. Det finns även studier som visar att vissa bekämpningsmedel kan spridas från användning inom jordbruket via luft och nederbörd. Flest substanser hittades också i vattenprover från Skåne (upp till 23 olika i ett och samma prov), där det finns intensivt jordbruk i närområdet. För glyfosat fanns dock inget samband mellan de funna halterna och närheten till omgivande jordbruk så i detta fall verkar det troligt att den dominerande källan är privat användning. Vädret under studiens genomförande, maj-augusti 2018, var betydligt torrare och varmare än normalåret vilket kan ha minskat ogrästillväxten och därmed behovet av bekämpning med glyfosat.

Additional file 5: Figure S1. Cell viability of H295R, HepG2, and VM7Luc4E2 cells, after exposure to concentrated water samples for 24 h.

Rapporten presenterar resultat från en screeningundersökning av växtskyddsmedel i vattendrag som avvattnar växthusanläggningar. Syftet har varit att undersöka i vilken utsträckning det sker läckage från växthus efter att olika åtgärder har vidtagits av odlare och myndigheter (bl.a. ny lagstiftning och förbättrad utbildning) under senare år. Undersökningen genomfördes i sju olika vattendrag och med provtagning uppströms-nedströms växthusområdet från några av dessa vattendrag, vilket innebar provtagning från elva enskilda provpunkter. Avrinningsområdets storlek vid provpunkten nedströms växthusområdet varierade kraftigt, från 1 till 212 km2. Provtagningen skedde under ett helt år, från sommaren 2017 till sommaren 2018, eftersom användning av växtskyddsmedel i växthusodlingar kan ske under en stor del av året. Områdena har valts ut så att de representerar både grönsaksodling och prydnadsväxtodling. De växthus som ingått i undersökningen är i de allra flesta fall representativa för hur ett svenskt växthusföretag ser ut. Anläggningarna är dock större än ett genomsnittligt växthusföretag. Samtliga anläggningar består av flera växthusbyggnader, som uppförts successivt. I samtliga fall finns även jordbruksmark i nära anslutning till provplatserna. Provtagningsupplägget ska ses som en generell undersökning av läckage från växthus och inte som en recipientkontroll av enskilda verksamheter. Insamlingen av prover genomfördes med två olika tekniker, momentanprovtagning (i alla lokaler) och tidsintegrerad TIMFIE-provtagning (i fyra lokaler). Prover togs var 14:e dag under hela perioden. Momentanproverna analyserades med avseende på 148 substanser från lokaler nedströms prydnadsväxtodlingar och 124 substanser från övriga lokaler. TIMFIEproverna analyserades för 106 substanser. Totalt påträffades 105 olika substanser vid minst ett tillfälle i vattenprover under hela provtagningssäsongen 2017/2018, varav 92 i momentanprover och 80 i TIMFIE-prover. Högsta halten av en enskild substans i momentanprover var 107 µg/l av propamokarb, i motsvarande prov med tidsintegrerad TIMFIE-provtagning uppmättes 298 µg/l av samma substans. Summahalterna varierar mellan områdena, med genomgående högst halter i vattenprover från provpunkten GB7, den provpunkt som har det minsta avrinningsområdet och samtidigt flest växthus inom området. Även provpunkterna SP8, VB9 och SN10 har ett flertal förhöjda summahalter. Samma områden har också flest riktvärdesöverskridanden. Totalt har 25 olika substanser tangerat eller överskridit sitt respektive riktvärde i minst ett prov från momentanprovtagningen och 17 olika substanser i TIMFIE-provtagningen. Flest överskridanden överlag i momentanprover noteras för ogräsmedlet diflufenikan (20,9 %), följt av insektsmedlet imidakloprid (19,4 %) och nedbrytningsprodukten endosulfansulfat (17,5 %). Imidakloprid är den substans som har det största överskridandet av sitt riktvärde. Vid jämförelsen mellan tidpunkten när en substans detekterades i vattendraget och tidpunkten för användning av samma substans i växthusen i respektive område samt vid jämförelsen mellan uppströms/nedströms-punkter kan vissa substanser pekas ut att ha en koppling till växthusanvändningen, dessa är: acetamiprid, azoxystrobin, boskalid, cyprodinil, fludioxonil, hexytiazox, imazalil, imidakloprid, karbendazim (från tiofanatmetyl), pirimikarb, propamokarb, propikonazol, pymetrozin samt pyraklostrobin. Flest substanser där uppmätta halter kan kopplas till användning i växthus har identifierats i provpunkterna SN10 och SB11. En jämförelse mellan resultaten från denna studie samt resultaten från det nationella miljöövervakningsprogrammet för växtskyddsmedel (NMÖ) har gjorts. Summahalterna skiljer sig inte nämnvärt men det finns vissa intressanta skillnader. Vissa substanser hittas inte alls i NMÖ (åren som ingår i denna jämförelse, 2015-2017), t.ex. endosulfansulfat, acetamiprid, hexytiazox och imazalil men har fyndfrekvenser inom denna studie på respektive 35,8 %, 17,3 %, 7,9 % och 5,0 %. Ytterligare några substanser med tillåten växthusanvändning hittas i högre halter i denna undersökning än i NMÖ: acetamiprid, fludioxonil, imazalil, imidakloprid, pirimikarb, propamokarb och pymetrozin. Man kan också se att det omvända gäller för vissa typiska jordbrukssubstanser som bentazon, diflufenikan och metamitron. När det gäller riktvärdesöverskridanden så är imidakloprid en av de substasner som oftast överskrider sitt riktvärde, i denna studie med 19,4 %, jämfört med bara 1,1 % i NMÖ. Utifrån resultaten från momentanproverna i denna studie har årsmedelhalter för varje substans beräknats för en jämförelse enligt de metoder som tillämpas för statusklassificering inom vattenförvaltningen. De substanser som utifrån denna klassificering har överskridit gränsvärde eller bedömningsgrund vid någon provpunkt är diflufenikan, imidakloprid och pirimikarb. Det är dock viktigt att påpeka att alla dessa provpunkter inte är representativa för vattenförekomster inom vattenförvaltningen. Vissa substanser som troligen härrör från växthusanvändningen detekteras frekvent i förhöjda halter. Andra substanser som har använts inom de aktuella växthusen detekteras inte alls eller sällan. Skillnaderna beror troligen till stor del på använd mängd av preparatet, appliceringsteknik och substansernas kemiska egenskaper. Resultaten tyder på att läckagerisken varierar mellan de undersökta växthusen. Läckage av kemiska växtskyddsmedel från växthus är en fråga som flera länder har uppmärksammat och de riskområden som ofta identifieras handlar bl.a. om att recirkuleringssystemen inte är heltäckande och täta samt att påfyllnad och förvaring av växtskyddsmedel inte sker på ett säkert sätt. Utvattning av preparat har en förhöjd risk, detta bekräftas också av resultaten från denna undersökning vilka visar att de högsta uppmätta halterna avser verksamma substanser som applicerats genom utvattning. Utifrån resultaten i denna undersökning verkar även kompost som förvaras utomhus kunna ge upphov till läckage. Det finns tekniska lösningar för att minska riskerna. Mycket handlar dock om bättre rutiner för hanteringen. Slutligen är det som alltid viktigt att odlarna följer principen för integrerat växtskydd genom att minimera användningen av kemiska växtskyddsmedel och utnyttja de biologiska och icke-kemiska metoder som finns tillgängliga.

Rapporten presenterar resultat från miljöövervakningen av växtskyddsmedel i ytvatten, grundvatten, sediment, nederbörd och luft för undersökningsåret 2017. I ytvattenproverna påträffades sammanlagt 84 olika substanser vid ett eller flera tillfällen. Flest antal substanser påträffades i vattendragen från Halland och Skåne, som också är den region i Sverige där användningen är som störst. Den sammanlagda halten av växtskyddsmedel i ytvattenproverna varierade under året, och förhöjda halter uppmättes vid några tillfällen i Skåne under våren och i Östergötland och Halland under hösten. Andelen prover med fynd som översteg någon substans riktvärde var 36 % och totalt påträffades 18 substanser över sitt riktvärde. Diflufenikan var den substans som påträffades flest gånger över sitt riktvärde (0,01 µg/l) och är även den substans som oftast påträffats över sitt riktvärde under hela perioden 2002 - 2017 (i ca 14 % av proven). I grundvattenproverna från de fyra typområdena påträffades totalt 19 enskilda substanser. Flest enskilda substanser påträffades i Hallands typområde. Resultaten från provtagningen av grundvatten visar inga överskridanden av bedömningsgrunden för summahalt i grundvatten på 0,5 µg/l. Däremot överskreds bedömningsgrunden för halt av en enskild substans på 0,1 µg/l i ett par prover från Halland. Den rikliga nederbörden hösten 2017 i Halland efter en relativt torr sommar innebär att det kan uppstå korta pulser med snabb transport genom sprickor i jorden ner till det ytliga grundvattnet av substanser som normalt inte påträffas i grundvattenprover. I luft- och nederbördsprover påträffades upp till 62 enskilda substanser. Prosulfokarb påträffades i högst halter, främst under hösten och tidig vinter. Vinterprovtagning 2017/2018 visade att ett stort antal växtskyddsmedel förekommer i luft och nederbörd under hela eller stora delar av vintern.

Naturvårdsverket, Luftenheten, ansvarar för den nationella luftövervakningen i bakgrundsmiljö i Sverige. I rapporten redovisas resultat från verksamheten inom Programområde Luft avseende mätningar (genomförda av IVL, SU, SLU och SMHI) till och med 2017 och regionala modellberäkningar (utförda av SMHI) till och med 2016. För flertalet av de luftföroreningskomponenter som övervakas inom den nationella miljöövervakningen har det, sedan mätningarna startade för mellan 15 och 35 år sedan, generellt sett skett en avsevärd förbättring avseende såväl halter i luft som deposition i bakgrundsmiljö. Utvecklingen har dock varierat i något olika utsträckning beroende på komponenter och lokalisering i landet. Föroreningsbelastningen är oftast lägre ju längre norrut i landet man kommer. För de flesta ämnen som det finns miljökvalitetsnormer (MKN) respektive miljömål för ligger halterna i regional bakgrund avsevärt lägre än angivna gräns- och målvärden. Halterna av ozon överskrider dock i dagsläget MKN för hälsa.

I 7 kap. 21 och 22 §§ miljöbalken finns bestämmelser om inrättande av vattenskyddsområde. Vattenskyddsområdet inklusive meddelade bestämmelser ska säkerställa att råvattnet efter ett normalt reningsförfarande ska kunna beredas till ett hälsosamt livsmedel. Enligt 7 kap. 25 § MB måste den myndighet som beslutar om att inrätta vattenskyddsområdet också ta hänsyn till det enskilda intresset och föreskrifterna får därför inte gå längre än vad som behövs för att uppnå syftet med områdesskyddet. Vad avser växtskyddsmedel så finns sedan 1997 i Sverige ett generellt förbud mot att yrkesmässigt sprida kemiska växtskyddsmedel inom vattenskyddsområde utan särskilt tillstånd från den kommunala nämnden för miljöfrågor. Den generella tillståndsplikten gäller inte i vattenskyddsområden som inrättas eller ändras efter 1 januari 2018. De förändrade reglerna kommer innebära en successiv utfasning av den generella tillståndsplikten allteftersom vattenskyddsområdena ses över. Utfasningen av den generella tillståndsplikten innebär att behovet av särreglering av användningen av växtskyddsmedel måste utredas individuellt för varje vattenskyddsområde och att ställning måste tas till lämplig restriktionsnivå i vattenskyddsföreskrifterna. Risker för oavsiktlig spridning av växtskyddsmedel i miljön styrs av många olika faktorer. Klimat- och markförhållanden på den aktuella platsen är av stor betydelse liksom egenskaperna hos den verksamma substansen samt i vilken dos och med vilken frekvens växtskyddsmedel används. En mycket betydelsefull faktor för vilken koncentration av växtskyddsmedelsrester som slutgiltigt kan tänkas uppkomma i en sjö, ett vattendrag eller en grundvattenresurs är emellertid hur stor andel av tillrinningsområdet som behandlas. Denna rapport beskriver ett angreppssätt för att utifrån andelen jordbruksmark i tillrinningsområdet identifiera de vattenskyddsområden där risken för påverkan av växtskyddsmedel är låg. Den totala användningen av växtskyddsmedel i samhället domineras idag av jordbruks- och trädgårdssektorn. Därför är andelen jordbruksmark i tillrinningsområdet är en mycket betydelsefull faktor i bedömningen av den aggregerade riskbilden för vattentäkten. Syftet med rapporten är att stötta de myndigheter som beslutar om inrättande av vattenskyddsområden i bedömningen om lämplig restriktionsnivå för användning av växtskyddsmedel i vattenskyddsföreskrifter.

Rapporten innehåller resultaten från 2016 års uppföljning av den screeningundersökning av bekämpningsmedelsrester i jordbruksintensiva områden i Sverige som genomfördes 2015. Syftet var dels att undersöka mellanårsvariationer och dels att studera variationerna under säsongen genom tätare prov-tagning. I de nio vattendrag som ingick i den nationella provtagningen togs totalt 87 prov. Därutöver togs 38 prov på 11 provplatser inom den regionala förtätningen. Proven analyserades för 133 substanser. Under 2015 och 2016 påträffades 65 respektive 73 substanser, varav 61 påträffades båda åren. Av dessa hade ca hälften en högre fyndfrekvens under 2016 jämfört med 2015 och för en fjärdedel av substanserna var fyndfrekvensen lägre under 2016 jämfört med 2015, för resterande var fyndfrekvensen lika mellan åren. Generellt påträffades ett större antal substanser per prov under 2016 jämfört med 2015. För summahalterna var det små skillnader mellan åren, men för ett fåtal prover var summahalterna betydligt högre under 2016. Proven från 2016 hade fler riktvärdesöverskridanden, både räknat som antalet substanser och som andel av prov med överskridande, jämfört med 2015. De extra proverna som förtätade 2016 års provtagning visade överlag liknande antal substanser och summahalter som de andra proverna tagna före eller efter extraproven. Det förekom flest substanser och högst summahalter per prov i Skåne, följt av Halland, Västra Götaland och Östergötland, medan Västmanland och Gotland hade färre fynd och lägst summahalter.

I rapporten undersöks varför vissa godkända växtskyddsmedelssubstanser återkommande överskrider sina riktvärden eller uppmäts i förhöjda halter i ytvatten. Cyprodinil, diflufenikan, esfenvalerat, imidakloprid, MCPA, metribuzin, pikoxystrobin, pyraklostrobin, tiakloprid och triflusulfuronmetyl inkluderades i undersökningen då de återkommande överskrider sina riktvärden. Även bentazon och glyfosat inkluderades då de relativt ofta uppmäts i halter över 0,1 μg/l. I rapporten undersöks om de förhöjda halterna beror på substansernas fys/kem-egenskaper, substansernas användning eller om deras riktvärden bör ses över. Data som använts i Kemikalieinspektionens (KemI) miljöriskbedömning jämförs med de halter som uppmätts inom den nationella miljöövervakningen (NMÖ) samt de riktvärden som används för att utvärdera dessa data. Alla PNEC från KemI är högre än de riktvärden som tillämpas inom NMÖ. PNEC från EFSA är i de flesta fallen också högre än riktvärden inom NMÖ. Imidakloprid är den enda substans med lägre PNEC från EFSA än riktvärdet inom NMÖ. Alla PEC från KemI ligger bland de högsta uppmätta halterna i NMÖ och är i de flesta fallen högre än de riktvärden som tillämpas inom NMÖ. En jämförelse av uppmätta halter i NMÖ för de utvalda substanserna med PNEC från KemI visar att endast ett fåtal prover uppvisar halter över PNEC. Undersökningen av samband mellan ett större urval substansers (49 st) användning och egenskaper och vad som uppmäts i NMÖ visade ett statistiskt signifikant samband mellan uppmätt halt och totalt använd mängd av en substans i området och med substansens halveringstid i jord samt adsorption/löslighet. Även den procentuella förlusten av substanserna i NMÖ har ett statistiskt signifikant samband med substansens halveringstid i jord samt adsorption/löslighet. Utifrån de undersökta faktorerna kan ingen tydlig förklaring ges till varför de 12 utvalda substanserna verkar utgöra en större risk för miljön än övriga växtskyddsmedel. Projektet har dock visat på vikten av att en översyn av officiella riktvärden för växtskyddsmedel genomförs så att miljöövervakningsresultat för alla substanser kan utvärderas utifrån tillförlitliga bedömningsgrunder.

Rapporten presenterar resultat från miljöövervakningen av växtskyddsmedel i yt-vatten, grundvatten, sediment, regnvatten och luft för undersökningsåret 2014. Undersökningarna genomförs inom programområdena Jordbruksmark och Luft inom ramen för den nationella miljöövervakningen på uppdrag av Naturvårdsver-ket. Mätningarna har pågått sedan 2002, med viss variation i omfattning. Provtagningarna 2014 har ägt rum i fyra jordbruksbäckar i typområden för svensk jordbruksmark (Västergötland O 18, Östergötland E 21, Halland N 34 och Skåne M 42), samt två skånska åar (Skivarpsån och Vege å). I samtliga typområden och åar provtas ytvatten och sediment. I typområdena provtas även grundvatten från två olika lokaler. Dessutom provtas regnvatten och luft på Vavihill i Skåne och regn-vatten i Aspvreten i Södermanland. Ytvattenprovtagningarna pågår från maj-oktober i samtliga områden och fortsätter sedan med vinterprovtagningar i områ-dena i Halland och Skåne. I Skåne genomförs dessutom en parallell provtagning av flödesproportionella prover under sommarperioden. Under 2014 har sammanlagt 74 olika substanser påträffats i ytvattenproverna vid ett eller flera tillfällen. Flest antal substanser påträffades i områdena i Halland och Skåne, som också är de områden där användningen är som störst. Den samman-lagda halten av växtskyddsmedel i ytvattenproverna varierade under året, och för-höjda halter uppmättes i Östergötland (E21) och Halland (N34) under vår och höst, vilket är de tidpunkter som sammanfaller med den mest intensiva användningen av växtskyddsmedel. Ofta är det en enskild substans som ger en förhöjd sammanlagd halt. Under 2014 var det framförallt MCPA som bidrog till den högsta samman-lagda halten som påträffades i Östergötlands typområde våren 2014. MCPA påträf-fades också i Halland under våren 2014, där den bidrog till en förhöjd sammanlagd halt. Den vanligaste påträffade substansen i ytvatten är bentazon följt av glyfosat, men även isoproturon och MCPA är vanligt förekommande.Totalt påträffades 23 substanser över sitt riktvärde i ytvattenprover 2014 och andelen prover med fynd över riktvärdet uppgick till 49 %. Diflufenikan är den substans som under 2015 påträffats flest gånger över sitt riktvärde, 24 gånger. Diflufenikan är även den sub-stans som oftast påträffats över sitt riktvärde under 2002-2014. Under vinterprovtagningen påträffades totalt 29 enskilda substanser under 2014, varav 25 påträffades i Skånes typområde och 15 i Hallands typområde. Summahal-terna var överlag lägre under vinterns provtagning jämfört med sommarperioden. Större vattenflöden i bäckarna under vintern jämfört med sommaren innebär å andra sidan att transporterade mängder under vintern utgör en inte obetydlig andel av den totala årstransporten, i Skånes typområde var vintertransporten 43% och i Hallands typområde 17% av den totala årstransporten.Institutionen för vatten och miljö 2 I den flödesproportionella provtagningen påträffades substanser i högre halter och med fler riktvärdesöverskridanden jämfört med motsvarande tidsstyrda provet, vilket är i linje med tidigare år. I grundvattenproverna från de fyra typområdena påträffades totalt 18 enskilda sub-stanser. I Östergötlands typområde påträffades endast 1 substans, medan det i Skåne påträffades 11 substanser och med fynd i 88 % av proverna. Det var också i Skånes typområde den högsta sammanlagda halten i ett prov påträffas, 0,09 μg/l, samt den högsta halten av enskild substans, bentazon och DEA 0,015 μg/l. Överlag är halterna i grundvatten lägre än i ytvatten och inga fynd gjordes över riktvärdet för grundvatten. I nederbörd påträffas fler substanser samt högre halter i Vavihill än i Aspvreten, vilket är i linje med tidigare år. I regnvatten är det framförallt substanser som är förbjudna för användning i Sverige som påträffas mest frekvent. I luftprov återfinns till största delen förbjudna substanser i adsorbenten (PUF), medan filterdelen till största delen fångar upp godkända ämnen. Även flyktiga växtskyddsmedel som används i Sverige påträffas i luft och regnproverna och då i betydligt högre halter än de förbjudna ämnena. Under 2014 var det ogräsmedlet prosulfokarb som upp-mätte högst halt i både regnvatten och luft från Vavihill, samt i regnvatten från Aspvreten.

Denna rapport presenterar resultat från provtagning och analyser av växtskyddsmedel i Gothemån, Snoderån och Närkån på Gotland för åren 2009-2015. Rapporten är en uppföljning till den rapport som publicerades av SLU 2009, som sammanställde data för ytvatten och grundvatten mellan 1987-2008.Provtagning har skett kontinuerligt inom ramen för Gotlands regionala miljöövervak-ningsprogram i de tre vattendragen, Gothemån, Snoderån och Närkån med i snitt 1-3 provtagningstillfällen per år, vilket gör tidsserien unik i sitt slag. Provtagningen sker inom Länsstyrelsens miljöövervakning och utförs av Region Gotland.Gotlands yta består till 27 % av åkerareal, varav den största delen odlas med gräs och betesvallar, följt av spannmålsodling. Detta påverkar förstås använda mängder av växtskyddsmedel, och i sin tur vilka halter som påträffas i vattendragen. Gotlands speciella geologi med sprickig berggrund kan också påverka vad som påträffas i åarna, samt även växtskyddsmedlens enskilda egenskaper.Samtliga analyser av växtskyddsmedel har utförts på Sektionen för organisk miljökemi, Institutionen för vatten och miljö, SLU. Analysmetoderna är ackrediterade av SWEDAC. Under 2009 sänktes detektionsgränserna för flertalet substanser, vilket i viss mån påverkar jämförbarheten med äldre data.Resultaten visar att halterna i vattendragen har minskat sedan mätningarna inleddes i slutet av 1980-talet. Under perioden 2009-2015 har halter över dricksvattengränsvärdet på 0,1 μg/l påträffats vid fyra tillfällen i Gothemån (bentazon, glyfosat och MCPA) och vid ett tillfälle i Närkån (glyfosat). Antalet påträffade växtskyddsmedel i ett och samma prov från vattendragen varierade mellan noll och elva substanser, vilket överensstämmer med äldre data.Till skydd för vattenlevande organismer finns det nationella riktvärden framtagna för alla enskilda växtskyddsmedel. Resultaten från denna undersökning visar att inga halter av växtskyddsmedel i vattenprover från de tre vattendragen överskridit något riktvärde. Beräkning av toxicitetsindex visar att det sannolikt inte förekommer några potentiellt negativa effekter av växtskyddsmedel i vattendragen.Miljöövervakning bygger på långsiktighet och fortsatta mätningar i de tre åarna är angeläget. En fortsättning på den unika tidsserien innebär exempelvis att man kan följa eventuella effekter av ett ändrat klimat som kan innebära ett annat skadetryck, nya grödor och andra typer av växtskyddsmedel på marknaden. Data från miljöövervakningen är ett värdefullt underlag för beslutsfattare och övriga samhället, både lokalt och nationellt. Det är betydelsefullt för miljöövervakningen av växtskyddsmedel att den täcker in hela växtskyddssäsongen från maj till oktober, samt att analyserna omfattar så många substanser som möjligt, för att kunna göra relevanta jämförelser över åren och även mot den nationella miljöövervakningen, samt för att inte missa eventuella nya substanser som kan påverka vattendragen.

Syftet med denna rapport var att undersöka om de analyspaket för växtskyddsmedel i rå- och dricksvatten som erbjuds av svenska laboratorier, och om de analyser som faktiskt har utförts, omfattar alla relevanta substanser som kan förväntas förekomma i vattenmiljön. Syftet var också att undersöka vilken teknisk kvalitet på analyserna som laboratorierna erbjuder med avseende på rapporteringsgränser och mätosäkerhet. Det finns i Sverige tre stora kommersiella laboratorier som erbjuder analyser av växtskyddsmedel idag, ALcontrol, ALS och Eurofins. Dessa har kontaktats med frågor framförallt om vilka analyspaket för växtskyddsmedel som de erbjuder och vilka rapporteringsgränser och mätosäkerheter analyserna har. Analysdata för växtskyddsmedelsanalyser som utförts av vattenproducenter har sammanställts från databaserna Vattentäktsarkivet (VTAK) vid Sveriges Geologiska Undersökning och Regionala Pesticiddatabasen (RPD) vid Sveriges lantbruksuniversitet. Dataunderlaget består av 33 316 vattenprover tagna mellan 1985–2015. Försålda mängder av växtskyddsmedel har sammanställts för 1985–2014 utifrån Kemikalieinspektionens försäljningsstatistik, för att se om substanser som haft en betydande användning i Sverige analyserats av vattenverken och inkluderas i befintliga analyspaket. De analyspaket som erbjuds av de kommersiella laboratorierna har undersökts med avseende på vilka rapporteringsgränser och mätosäkerheter de erbjuder och om de lever upp till de krav som ställs i Livsmedelsverkets dricksvattenföreskrifter (SLV, 2001) på en detektionsgräns på max 25 % av 0,1 µg/l och en utökad mätosäkerhet på max 30 %. Kravet på detektionsgräns har jämförts med laboratoriernas rapporteringsgränser då det är endast denna uppgift som det finns information om. Jämförelsen visar att det varierar mycket mellan analyspaketen för alla tre laboratorierna kring hur stor andel av ingående substanser som klarar kravet. Det är en mindre andel av analyspaketen där alla substanser klarar kravet på en utökad mätosäkerhet på max 30 %. För många av analyspaketen saknas information om mätosäkerheten. En genomgång har även gjorts av analyskvalitet för de växtskyddsmedelssubstanser som pekas ut inom vattenförvaltningen som prioriterade ämnen, särskilda förorenande ämnen och ämnen på bevakningslistan. Genomgången visar att alla substanser utom oxadiazon och tiakloprid inkluderas i minst två analyspaket. Oxadiazon har dock aldrig varit godkänd i Sverige. För vissa substanser saknas analyspaket där rapporteringsgränsen är lägre eller lika med kvalitetskravet (gränsvärde, bedömningsgrund eller riktvärde) och ytterligare färre substanser ingår i paket med en rapporteringsgräns som är lägre eller lika med 30 % av kvalitetskravet, d.v.s. som klarar kravet i Havs- och vattenmyndighetens föreskrift som reglerar kvalitet för analyser som ska användas inom vattenförvaltningen. I de flesta analyspaketen har substanserna som pekas ut inom vattenförvaltningen en utökad mätosäkerhet på max 50 % vilket är kravet i samma föreskrift. En genomgång av erbjudna analyser för substanser som sålts i stor mängd i Sverige visar att de flesta substanserna inkluderas i minst ett analyspaket. För merparten av substanserna klarar de erbjudna analyspaketen även kravet på en rapporteringsgräns på max 25 % av 0,1 µg/l men en mindre andel klarar kravet på max 30 % mätosäkerhet. Vissa av substanserna som sålts i stor mängd inkluderas dock inte i något analyspaket. Av alla prover som sammanställts från VTAK och RPD har 35 % analyserats för 35 substanser, 14,3 % har analyserats för 29 substanser och 9,7 % har analyserats för 25 substanser. En jämförelse av befintliga data från vattenverken och de analyspaket som laboratorierna erbjuder i dagsläget pekar på att det är fem analyspaket som benämns av laboratorierna som speciellt framtagna för analys av dricksvatten eller råvatten som står för över hälften av alla analyser som utförts av vattenverken. Detta visar att utformningen av dessa paket har en betydande påverkan på vilka substanser som analyseras och att det är viktigt att de inkluderar alla relevanta substanser. Resultat från den nationella miljöövervakningen av växtskyddsmedel har även jämförts med vilka analyspaket som erbjuds av de kommersiella laboratorierna och med befintliga analysdata från vattenverken. Resultaten visar att de flesta substanserna som hittas i fler än 10 % av alla prover av ytvatten inom miljöövervakningen under 2002–2012 även ingår i minst två analyspaket som erbjuds av kommersiella laboratorier. Några av dessa substanser har dock inte analyserats alls eller endast i några få prover som vattenverk utfört, trots att de ingår i vissa analyspaket. En genomgång av vilka substanser som har sålts i stora mängder jämfört med hur många analyser som har utförts av substansen visar att många av de mest försålda substanserna även har analyserats i ett stort antal prover. För vissa av dessa substanser har dock inga eller ett fåtal analyser gjorts trots stor försåld mängd. En granskning gjordes också för att undersöka om de substanser som är särskilt persistenta och läckagebenägna, baserat på substansernas halveringstid i jord (DT50 över 30 dagar) och förmåga att bindas till jordpartiklar (Kfoc/Koc under 500), har analyserats. Genomgången visar att några av dessa substanser inte analyserats alls eller endast i ett fåtal prover samtidigt som de har sålts i betydande mängder under 1985–2014. En sammanställning har även gjorts för substanserna aldrin, dieldrin, heptaklor och heptaklorepoxid som har det lägre dricksvattengränsvärdet 0,03 µg/l. Sammanställningen visar att dataunderlaget för dessa substanser är stort, 15 500–16 000 prover, och att cirka 95 % av proverna analyserats med rapporteringsgränser under eller lika med 0,03 µg/l. Nio olika fynd av någon av dessa substanser har gjorts under 1985–2015. Då dessa substanser antingen aldrig varit godkända eller varit förbjudna en lång tid i Sverige så bedömer Livsmedelsverket att risken är låg för att de ska utgöra problem i vattentäkter. För vissa substanser skulle det kunna vara mer aktuellt att analysera en eller flera av dess nedbrytningsprodukter istället för modersubstansen. Informationen om vilka nedbrytningsprodukter som är relevanta och läckagebenägna till yt- och grundvatten bör enklast kunna tas fram av Kemikalieinspektionen. Bekämpningsmedel är en mycket stor grupp av ämnen och synonymer och olika stavningar förekommer i analysprotokollen. Vi rekommenderar därför att laboratorierna anger varje substans unika CAS-nummer på analysprotokollen. Detta för att underlätta en säkrare och enklare tolkning av resultaten både för den som beställt analysen och för användning av data i andra sammanhang. Det bör också diskuteras om laboratorierna i analysprotokollen bör gå över till att ange kvantifieringsgräns istället för rapporteringsgräns för varje parameter, så att terminologin blir i överensstämmelse med det som anges i föreskrifterna. Genomgången av befintliga analysdata och de analyspaket som erbjuds av de kommersiella laboratorierna pekar på att de analyspaket som laboratorierna anger som anpassade för dricksvattenanalys är de som i regel används av vattenproducenterna. Dessa analyspaket har i stor utsträckning utformats utifrån äldre statlig vägledning vilket visar att vägledning från myndigheter har en stor inverkan på vilka substanser som i slutändan analyseras. Ifall en ny vägledning ska utformas måste den hållas aktuell och uppdateras regelbundet t.ex. genom avstämning med Kemikalieinspektionens försäljningsstatistik för aktiva substanser. En ny vägledning bör också beakta att dricksvatten hämtas från både yt- och grundvattentäkter då befintliga vägledningar har haft fokus på grundvatten. Ifall en ny vägledning tas fram kan man överväga att dela upp den i ytvatten och grundvatten då vissa substanser endast är relevanta i ena fallet. Man kan också överväga att dela upp listan på substanser i ett baspaket samt några tilläggspaket för speciella grödor så att de substanser som används i dessa grödor inte behöver analyseras i områden där grödorna inte odlas. En sammanvägning av dataunderlaget i denna rapport pekar på att det finns ett antal substanser (23 stycken) som har haft en betydande användning under olika tidsperioder och som man av olika skäl kan överväga att inkludera i framtida analyspaket. De substanser som framförallt faller ut baserat på deras egenskaper, med lång halveringstid och låg adsorption till jordpartiklar, är azoxystrobin, dimetomorf, flurtamon, imidakloprid, propoxikarbazon-Na och pyrimetanil. Substanser som främst faller ut på grund av en hög fyndfrekvens men i ett fåtal prover är boskalid, DMST, terbutylazin-desetyl och terbutylazinhydroxy. De substanser som i första hand faller ut för att de detekterats frekvent eller hittats i halter över 0,1 µg/l i nationell miljöövervakning är cykloxidim, cyprodinil, diflufenikan, fluazinam, karbendazim, metalaxyl, pikoxystrobin, pirimikarb, propamokarb, propikonazol, protiokonazol-destio, pyroxsulam och tiakloprid. Denna rapport utgör ett underlag för att se om det finns substanser som inte inkluderats i tidigare statliga vägledningar, och som därmed inte har analyserats alls eller mycket sällan, men där vi kan av olika skäl gör bedömningen att man kan överväga om de borde analyseras oftare. Resultatet ska dock inte ses som att vi föreslår en färdig lista över vilka substanser som bör inkluderas i en eventuell vägledning utan utgör ett underlag för vidare diskussion. Rapporten visar även att ett stort antal av de substanser som har haft en omfattande användning som växtskyddsmedel inom svenskt lantbruk under en länge tid också har inkluderats i ett stort antal vattenanalyser. Det innebär att sammanställningar baserade på tillgängliga analysdata för vanligt använda substanser utgör ett tillfredställande underlag för att undersöka en generell förekomst av växtskyddsmedel i yt- och grundvatten och bedöma långsiktiga trender. Däremot kan det finnas vattentäkter där man av ovan nämnda skäl eventuellt kan ha underskattat förekomsten av vissa enskilda substanser på grund av analyspaketens historiska och nuvarande utformning.

I denna rapport presenteras resultat från en nationell screening av bekämpningsmedel i ytvatten och grundvatten som genomfördes under 2015. Screeningen av bekämpningsmedel var en del av ett regeringsuppdrag för screening av miljögifter till Naturvårdsverket. Naturvårdsverket gav Kompetenscentrum för kemiska bekämpningsmedel (CKB) vid Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU) uppdraget att genomföra provtagningskampanjen för den del av uppdraget som gällde bekämpningsmedel. Den nationellt finansierade provtagningen av ytvatten och grundvatten fokuserades kring de mest jordbruksintensiva regionerna Skåne, Halland, Västra Götaland, Östergötland och Mälardalen. Utöver detta erbjöds även alla Länsstyrelser i Sverige att finansiera ytterligare provtagning i respektive län och detta medförde att ytterligare provtagning av ytvatten tillkom i ovan nämnda regioner samt i Blekinge, Värmland och på Gotland och av grundvatten i Västra Götaland, Västerbotten och på Gotland.Proverna i ytvatten togs under maj-oktober med ett momentanprov per månad i avrinningsområdets utlopp. Den nationellt finansierade provtagningen i ytvatten fokuserades på avrinningsområden med stor andel åkermark (>40 %) och avrinningsområden främst mellan 20-100 km2. Utöver detta lade Länsstyrelserna till ytterligare avrinningsområden i den regionalt finansierade provtagningen av ytvatten. Det totala antalet prover i ytvatten var 157. För den nationellt finansierade provtagningen av grundvatten så gjordes provtagningarna i enskilda dricksvattenbrunnar eftersom tidigare resultatsammanställningar har pekat på att vatten från dessa kan vara mer känsligt för bekämpningsmedelspåverkan än annat grundvatten. I de regionalt finansierade proverna i grundvatten, i Västra Götaland, Västerbotten och på Gotland, togs prover på inkommande grundvatten till vattenverk. I grundvatten togs 1 prov per lokal och provtagningen inkluderade 54 enskilda brunnar och 18 vattenverk.Kemiska analyser av bekämpningsmedel utfördes av laboratoriet för organisk miljökemi vid SLU och omfattade en stor andel av alla växtskyddsmedel som används eller har använts i Sverige. I ytvatten analyserades 131 substanser och i grundvatten analyserades 108 substanser. Resultaten jämfördes med gränsvärden och riktvärden för dricksvatten och grundvatten samt riktvärden till skydd för vattenlevande organismer i ytvatten.I ytvattenproverna detekterades minst en substans i alla prover (förutom 3 prover från Gotland där endast glyfosat och AMPA analyserats och ej kunnat detekteras). Det största antalet detekterade substanser i ett prov var 31 men vanligast var att hitta ungefär 8-10 substanser per prov. I enskilda dricksvattenbrunnar var det största antalet substanser i ett prov 19 men det vanligaste var att inte hitta någon eller att hitta några få substanser. Ungefär 57 % av alla prover i enskilda brunnar innehöll minst en substans. I inkommande grundvatten till vattenverk innehöll ungefär 44 % av alla prover minst en substans och det högsta antalet substanser i ett prov var 4.2Ungefär 23 % av alla prover i ytvatten hade en summahalt över eller lika med gränsvärdet för summahalt av bekämpningsmedel i dricksvatten på 0,5 μg/l och ungefär 45 % av alla prover hade fynd av minst en substans över eller lika med gränsvärdet för enskild bekämpningsmedelssubstans i dricksvatten, 0,1 μg/l. I enskilda dricksvattenbrunnar var motsvarande siffror ungefär 11 % över eller lika med gränsvärdet för summahalt och ungefär 20 % över eller lika med gränsvärdet för minst en enskild substans. I proverna från grundvattenverk hade inget prov en summahalt över eller lika med gränsvärdet och endast 1 prov av 18 (5,6 %) innehöll en substans med koncentrationen 0,1 μg/l, alltså tangerande gränsvärdet.I ytvatten dominerades fynden av ogräsmedel som var godkända för användning under 2015. Bentazon, glyfosat och glyfosats nedbrytningsprodukt AMPA var de tre vanligaste substanserna att detektera i ytvatten och var tillsammans med MCPA även de vanligaste substanserna att förekomma i halter över eller lika med 0,1 μg/l. I grundvatten, både enskilda dricksvattenbrunnar och vattenverk, dominerades däremot fynden av totalbekämpningsmedel, med huvudsaklig användning utanför jordbruket. I enskilda brunnar var de tre vanligaste substanserna att hitta BAM, atrazin och atrazins nedbrytningsprodukt atrazindesetyl. De ingick i produkten Totex strö som tidigare hade stor användning för att bekämpa ogräs på t.ex. grusgångar och industriområden men som har varit förbjuden att sälja sedan 1989. Fjärde vanligaste substansen att detektera i enskilda brunnar var bentazon som fortfarande är tillåten för användning. I vattenverk var också BAM följt av atrazin, bentazon och atrazindesetyl de vanligaste substanserna att hitta.Överlag har det varit relativt få fynd över riktvärden till skydd för vattenlevande organismer i ytvatten. Ungefär 10 % av alla prover hade minst en substans över eller lika med sitt riktvärde vilket kan jämföras med 30-60 % i den årliga nationella miljöövervakningen 2002-2012. Totalt hade 13 olika substanser halter över eller lika med sina respektive riktvärden och alla dessa substanser var godkända för användning under 2015. Sex av substanserna var ogräsmedel, fyra svampmedel och tre insektsmedel. Den substans som hade flest överskridanden var ogräsmedlet diflufenikan som hade halter över eller lika med sitt riktvärde i ungefär 5 % av proverna. Diflufenikans riktvärde höjdes dock under 2015 vilket påverkar jämförelserna med tidigare data.En statistisk analys genomfördes av förhållanden mellan antal detekterade substanser och summahalter per prov i ytvatten jämfört med avrinningsområdets storlek, andel åkermark och andel spannmålsodling. Analyserna visar att antalet detekterade substanser per prov har ett statistiskt signifikant positivt samband med både avrinningsområdets storlek och andelen åkermark/spannmål. Summahalterna per prov har ett signifikant samband med andelen åkermark/spannmål men inte med avrinningsområdets storlek.Antalet detekterade substanser per prov i enskilda brunnar jämfördes med brunnarnas djup, ålder, avstånd till besprutning, konstruktionstyp, nitrathalt samt koncentration av E. coli och koliforma bakterier. Av dessa var det endast koncentrationen av koliforma bakterier som visade något signifikant samband. En förhöjd koncentration av koliforma bakterier kan vara3tecken på att brunnen är otät och därmed lättare får in ytligare vatten som kan vara förorenat av bland annat bekämpningsmedel.Denna omfattande provtagningskampanj ger en bra uppfattning om situationen med bekämpningsmedel i både ytvatten och grundvatten men är trots allt en ögonblicksbild. Alla prover som tagits för detta projekt har varit momentanprover som visar koncentrationen vid tidpunkten som provet togs men där variationer i halter över tid kan missas. Mellanårsvariationer kan också vara stora på grund av olika användning av bekämpningsmedel samt olika väder som kan påverka spridningen av bekämpningsmedel från fälten till vattendrag eller grundvatten. Överlag så är resultaten från denna screeningstudie dock i linje med resultaten från den årliga nationella miljöövervakningen Regeringsuppdrag: Screening av förekomsten av miljögifter

Naturvårdsverket, Enheten för luft och klimat, ansvarar för den nationella övervakningen av luftens och nederbördens kvalitet i bakgrundsmiljö. I rapporten redovisas resultat från verksamheten inom Programområde Luft avseende mätningar (genomförda av IVL, SU, SLU och SMHI) till och med 2015 och regionala modellberäkningar (utförda av SMHI) till och med 2014, respektive 2015 för marknära ozon. Den nationella luftövervakningen omfattar även viss mätverksamhet på Svalbard, men denna redovisas inte i föreliggande rapport. Den 1 januari 2016 flyttades verksamheten vid EMEP-stationen Vavihill, på Söderåsen i Skåne, till Hallahus, 1 km norr om den tidigare mätplatsen. För flertalet av de luftföroreningskomponenter som övervakas inom den nationella miljöövervakningen har det, sedan mätningarna startade för mellan 15 och 35 år sedan, generellt skett en avsevärd förbättring avseende såväl halter i luft som deposition i bakgrundsmiljö. Utvecklingen har dock varierat i något olika utsträckning beroende på komponenter och lokalisering i landet. Föroreningsbelastningen är oftast lägre ju längre norrut man kommer. För de flesta ämnen som det finns miljökvalitetsnormer (MKN) respektive miljömål för ligger halterna avsevärt lägre än angivna gräns- och målvärden. Halterna av ozon överskrider i dagsläget MKN för hälsa. För såväl marknära ozon, partiklar (i form av PM2.5) och bensen (i urban bakgrund) finns risk för haltnivåer som överstiger miljömålens preciseringar. Försurande och övergödande ämnen Den luftföroreningsrelaterade belastningen på miljön har under de senaste årtiondena minskat kraftigt till följd av internationella överenskommelser om att begränsa utsläppen av bland annat svavel- och kväveoxider samt av strukturella förändringar inom industrin. Luft En jämförelse mellan uppmätta halter i luft av svaveldioxid (SO2) på 1980-talet och 2010-talet visar att den årliga medelhalten har minskat med mellan 88 och 95 % vid EMEP-stationerna. När man jämför de svenska regionerna blir det tydligt att koncentrationen under 2010-talet varit lägst i norra Sverige medan koncentrationerna i sydöstra och sydvästra Sverige legat på en jämförbar nivå. Ett undantag är 2014 då koncentrationerna i norra Sverige var på nästan samma nivå som i resten av Sverige. Anledningen till detta antas vara luftintransport av svavel från utbrottet vid Holuhraun på Island. I Sveriges sydvästra och sydöstra regioner har minskningen av SO2 i luft varit större jämfört med i norra Sverige. Motsvarande resultat ses även för halter av svavel i deposition, där minskningen av svavelhalterna i södra Sverige var större jämfört med i norra Sverige. Även deposition av svavel med nederbörd var högre 2014 jämfört med omkringliggande år. Årliga medelkoncentrationer av sulfat i luft (SO4) i luft, uppmätta vid EMEP-stationerna, har minskat med mellan 70 och 80 % från 1980-talet till 2010-talet. En jämförelse mellan uppmätta halter i luft av kvävedioxid (NO2) på 1980-talet och 2010-talet visar att de årliga medelkoncentrationerna vid EMEP-stationerna har minskat med 50 % i södra Sverige (Vavihill, Rörvik/Råö och Aspvreten) och med drygt 70 % i norra Sverige (Bredkälen). Jämförelsen mellan svenska regioner visar att halterna under 2010-talet varit högst i sydvästra Sverige och lägst i norra Sverige. Koncentrationerna i sydöstra Sverige ligger däremellan. Årliga medelkoncentrationer av nitrat (NO3) i luft, mätta vid EMEP-stationerna under 1986-2015, visar en minskning på ungefär 50 % vid Vavihill och Aspvreten och 35 % vid Rörvik/Råö. Nitratkoncentrationen vid Bredkälen har för hela tidsperioden varit betydligt lägre jämfört med vid övriga EMEP-stationer, men även här har koncentrationerna minskat signifikant. Årsmedelvärdet av ammonium (NH4) i luft har vid EMEP-stationerna minskat med 50 - 60 % under motsvarande tidsperiod. Halter i luft av Cl, Na, Mg, Ca och K har mätts vid EMEP-stationerna under 2009-2015. Generellt har årsmedelhalterna varit högst vid Råö och lägst vid Bredkälen. Modellering av regionala lufthalter utförs med MATCH Sverigesystemet genom att kombinera observationer och modelldata till en nationell kartläggning där mätningar respektive modeller kompletterar varandra i syfte att uppnå ett förbättrat kunskapsläge. Med hjälp av modellering kan föroreningshalterna i Sverige dessutom delas upp i halter orsakade av svenska emissioner och halter orsakade av emissioner utanför Sverige. Modelleringen visar att för reducerat kväve (NHX, ammonium + ammoniak) i luft varierade årsmedel av totalhalten av NHX för 2014 mellan som högst 1,19 μg N/m3 i söder och som lägst 0,04 μg N/m3 i nordligaste Sverige. För kvävedioxid varierade årsmedelhalten mellan som lägst 0,06 i Norrlands inland och som högst i södra Sverige och Stockholmsregionen, med maxvärde 2,31 μg N/m3. Koncentrationen av svaveldioxid år 2014 varierade mellan 0,03 och 0,81 μg S/m3. Under 2014 orsakade de svenska emissionerna i genomsnitt 27 % av totalhalterna för SO2 över svenska landområden. Motsvarande siffra för NO2 och reducerat kväve beräknas till 48 % respektive 37 %. Nederbörd och deposition Våtdepositionen av svavel var betydligt högre under 2014 jämfört med 2015. Detta berodde med stor sannolikhet på det stora svavelutsläppet från vulkanutbrottet på Island mellan augusti 2014 och februari 2015. Även våtdepositionen av oorganiskt kväve var betydligt högre 2014 jämfört med 2015, framförallt i sydvästra Sverige. I sydligaste Skåne, på Romeleåsen, uppmättes inom Krondroppsnätet 2014 ett årligt kvävenedfall via nederbörden på strax över 20 kg/ha. Under 2015 uppmättes det högsta kvävenedfallet i nederbörden i södra Halland på 14 kg/ha. En statistisk trendanalys för nedfall med nederbörden (våtdepositionen) har genomförts för perioden 2000-2015, uppdelat på tre olika områden i Sverige (norra, sydöstra och sydvästra). De lokaler som ingått i analysen i de olika områdena är de lokaler som har full datatäckning under samtliga år. Ingen representativitetsaspekt för vilka lokaler som representerar de olika områdena har ingått i analysen. En period på 15 år är dock relativt kort för att beräkna trender för nedfall via nederbörden, eftersom nedfallet beror av en kombination av utsläppsförändringar och nederbördsmängder. Det finns därför en risk att trenderna kan växla beroende på vilken period som analyseras. När det gäller nederbördsmängderna syns ingen statistiskt säkerställd trend i något av de tre analyserade områdena (norra, sydöstra eller sydvästra Sverige). Våtdepositionen av svavel har minskat med 51-65 % för alla tre områdena i Sverige. Mest har svaveldepositionen minskat i sydvästra Sverige och minst i norra Sverige, där belastningen varit lägst. Vätejondepositionen, som kan användas som ett mått på denförsurande belastningen, har även den minskat i samtliga områden. Ingen statistiskt signifikant förändring har erhållits för kloriddepositionen i något område sedan år 2000. Våtdepositionen av oorganiskt kväve (nitrat + ammoniumkväve) har under perioden 2000-2015 minskat signifikant i norra (29 %) och sydvästra Sverige (24 %), medan ingen signifikant förändring kunde påvisas för sydöstra Sverige. För enbart ammoniumkväve erhölls ingen statistiskt säkerställd förändring för något av de tre områdena. Nitratkväve däremot har minskat signifikant i alla tre områdena sedan år 2000. I sydvästra Sverige har kvävenedfallet som nitrat minskat med 41 %, i sydöstra Sverige med 35 % och i norra Sverige med 34 %. Mängden totaldeposition (våt och torr) till olika marktyper har också beräknats med modellsystemet MATCH Sverige och redovisas i denna rapport för exempelvis oxiderat svavel utan havssalt (XSOX, summan av svaveldioxid och sulfat), reducerat kväve (NHX, summan av ammonium och ammoniak) samt oxiderat kväve (NOY, summan av bland annat NO, NO2, HNO3, PAN, N2O5, NO3-salter och organiskt NO3-). Modelleringen visar att andelen våtdeposition relativt totaldepositionen för t.ex. 2014 över svenska landområden i genomsnitt över Sverige var 71 %, 79 % och 78 % för oxiderat svavel (havssalt ej inkluderat), reducerat respektive oxiderat kväve. Modelleringen visar att största depositionen av reducerat kväve sker i södra Sverige och minst deponeras i norra Norrlands inland. En markant ökning av totaldepositionen ses för 2014 jämfört med 2013, främst i Skåne och Blekinge, men även upp ovanför Stockholmsområdet. Det svenska bidraget beräknades vara marginellt högre i södra Sverige under 2014 än 2013, vilket indikerar att den ökade totaldepositionen till stor del berodde på långtransportbidrag. Till exempel varierade totaldepositionen över Sverige mellan 35 och 820 mg N/m2 under 2014. Liknande mönster syns för oxiderat kväve, och för 2014 varierade totaldepositionen mellan 40 och 690 mg N/m2. Totaldepositionen av XSOX (oxiderat svavel exklusive havssalt) var högre i hela landet 2014 jämfört med 2013, främst i södra och mellersta Sverige. Det svenska bidraget var ungefär detsamma för de två åren, vilket indikerar att långdistanstransporten orsakade ökningen av totaldeposition. För XSOX var vulkanutbrottet vid Bardarbunga på Island en bidragande orsak, framförallt i mellan-Sverige. Totaldepositionen av oxiderat svavel utan havssalt varierade mellan 100 och 600 mg S/m2 år 2014. Enligt modelleringen orsakade de svenska emissionerna under 2014 i genomsnitt 5 % av totaldepositionen för oxiderat svavel (exklusive havssalt) över svenska landområden. Motsvarande siffra för oxiderat kväve och reducerat kväve var 6 % respektive 15 %. Tungmetaller Halterna av tungmetaller i luft och nederbörd är, med viss reservation för kvicksilver, lägre i Sverige än i många andra jämförbara EU-länder, främst till följd av vår nordliga position och våra förhållandevis låga inhemska emissioner. Årsmedelvärden av bly, nickel, kadmium och arsenik i luft i södra Sverige är som högst en faktor 10 gånger lägre än de tröskelvärden som anges i EU:s direktiv om halter i luft (2004/107/EG; 2008/50/EG). Eftersom kvicksilver huvudsakligen uppträder som en gas, med lång uppehållstid i atmosfären, har metallen ett delvis annorlunda spridningsmönster än övriga tungmetaller. Numera är halterna av kvicksilver i luft och nederbörd i södra Sverige och i stora delar av Europa ungefär lika höga. Organiska miljögifter Halterna av PCB och klorerade pesticider i bakgrundsluft har generellt minskat sedan mätningarna startade 1996, men minskningen har klingat av och halterna under de senaste åren ligger i samma nivå. Under perioden 2009 till 2015 har halterna i luft av PAH, PCB och DDT varit högre i södra Sverige jämfört med i norra Finland, medan α-HCH och klordaner har varit i samma nivå, vilket också gäller för depositionen. Pesticiderna aldrin, heptaklor, diuron, atrazin och isoproturon, vilka mäts vid Råö, har endast kunnat detekteras i enstaka luft- och depositionsprover. Endosulfan (α-, β-endosulfan, endosulfan-sulfat) förekommer i samtliga luft- och depositionsprover från både Råö och Pallas. Sedan starten av mätningarna har BDE (47, 99, 100) i luft och deposition vid Pallas minskat för att nu ligga i samma storleksordning som vid Råö och Aspvreten. BDE 85, 153, 154, 209 och HBCDD har endast detekterats vid enstaka tillfällen. Under 2009-2014 uppmättes vid de flesta tillfällen högre halter dioxiner/furaner i luften på svenska västkusten jämfört med östkusten, medan halten av klorparaffiner (SCCP) var högre vid Aspvreten. Dessa mätningar, vars syfte är följa upp halter i luft och deposition av organiska miljögifter, visar att åtgärder som förbud mot användning, medför att halter i luft och deposition långsiktigt minskar. PCB förekommer dock fortfarande i luft vid svenska bakgrundsområden trots att användning för länge sedan stoppats. Minskningen av PCB-halterna går långsamt, vilket visar att det i samhället och i ekosystem har lagrats upp PCB. Vad gäller t.ex. PBDE syns en tydlig nedgång av halterna, vilket visar effekten av att dessa kemikalier har förbjudits inom EU. Växtskyddsmedel (pesticider) Högre halter och fler substanser av växtskyddsmedel påträffades i nederbörd vid Vavihill i sydligaste Sverige jämfört med nederbörd vid Aspvreten som ligger längre åt nordost (strax söder om Stockholm). Skillnaden mellan lokalerna beror på att Vavihill ligger betydligt närmare stora jordbruksområden, både i Sverige och på kontinenten, jämfört med Aspvreten. För båda platserna gällde att knappt hälften av de substanser som oftast påträffades i nederbörden inte har varit godkända för användning i Sverige under de åren undersökningen pågått. Den samlade depositionen av pesticider vid Vavihill har i medeltal varierat mellan 100 och 650 mg/ha, mån (10-65 µg/m2, mån). Vid Aspvreten ligger depositionen cirka en tiopotens lägre. I luftprov från Vavihill påträffas i stor utsträckning samma substanser som i nederbördsproven. I ett specialprojekt undersöktes om det finns bekämpningsmedel som huvudsakligen transporteras i luften bundna till partiklar. Resultaten visar att en betydande andel av de substanser som idag är tillåtna för användning, både inom Sverige och EU, kunde detekteras i filtret snarare än i adsorbenten som normalt analyseras. Projektet visar att det framöver vore angeläget att inkludera analyser även av filtermaterialet inom den löpande luftövervakningen för pesticider. Flyktiga organiska ämnen (VOC) Halterna för de flesta VOC:er från användning lösningsmedel och förbränning är högst under november till mars, d.v.s. under den kallaste tiden av året. Orsakerna till årstidsvariationen är sannolikt att utsläppen från olika typer av förbränning är större under den kallare tiden av året, men även att blandningsskiktet i den lägre delen av atmosfären är lägre under vintermånaderna. Ingen årstidsspecifik variation av fördelningen mellan mer eller mindre flyktiga VOC påvisades för 2009-2015 i urban bakgrundsluft i Göteborg, de mest volatila ämnena stod för den största andelen under alla årstider. MKN för bensen är 5 µg/m3 som ett aritmetiskt årsmedelvärde som inte skall överskridas. Med ledning av 85 veckomätningar av bensen vid bakgrundsstationen Råö och 58 veckomedel av uppmätta bensenhalter i urban bakgrundsluft i Göteborg, i taknivå, överskreds sannolikt inte MKN på dessa platser under 2009-2015. För 1,3-butadien och bensen finns preciseringar till de nationella miljömålen som för butadien är 0,2 µg/m3 och för bensen 1 µg/ m3 som årsmedelvärden. Medelhalter från drygt 6000 timmedelvärden under 2009-2015, i urban bakgrundsluft i Göteborg, var för 1,3-butadien < 0,1 µg/m3 och för bensen 0,9 µg/m3, vilket indikerar att det finns risk att miljömålet för bensen överskrids på årsbas. Partiklar Halten av PM10 i den regionala bakgrunden är ungefär 15 µg/m³ i södra Sverige (Vavihill och Råö), ungefär 8 i Mellansverige (Aspvreten och Norr Malma i Uppland) och 3 – 4 i norra Sverige (Bredkälen). Halten av PM2.5 i den regionala bakgrunden är 7 -9 µg/m³ i södra Sverige (årsmedelvärde, Vavihill), 5 – 7 µg/m³ i mellersta Sverige (Råö och Aspvreten) och cirka 2 i norra delen av landet (Bredkälen). Även i den urbana bakgrunden avtar medelhalten avseende PM2.5 norrut i landet, och är i södra Sverige (Burlöv, Stockholm) i samma storleksordning som i den regionala bakgrunden. I norra Sverige (Umeå) är halten något högre i tätort än på landsbygd. Den genomsnittliga exponeringsindikatorn visar att Sverige uppnår de krav som EU ställt på en acceptabel exponeringsnivå. Vid Aspvreten i Mellansverige, där mätningar av PM10 har pågått sedan 1990 har halten sjunkit från nästan 20 till 7 – 9 µg/m³ idag. Vid Vavihill i Skåne, där mätningarna startade 2000, och Råö i Göteborgstrakten (mätstart 2007) finns ingen tydlig trend. PM2.5 vid Aspvreten har sedan 1998 sjunkit från 11- 12 till cirka 6 µg/m³ i dag. Det är framförallt under perioden 2000 – 2005 som halten sjunkit, därefter verkar minskningen avstannat. Trenden på de övriga stationerna överensstämer väl med den på Aspvreten. Halten av organiskt kol (OC) i PM10-fraktionen är i södra och mellersta delen av Sverige (Vavihill och Aspvreten) ungefär 1,5 µg/m³ utan någon tydlig årstidsvariation. Halten av elementärt kol (EC) är cirka 0,2 – 0,5 µg/m³(månadsmedelvärden) under vintern och 0,1 – 0,2 under sommarhalvåret. Mätningar har gjorts sedan april 2008. Ingen tendens till ökande eller minskande halter av OC och EC syns under denna relativt korta tid. Inga mätningar görs i norra Sverige. Sot har mätts med en indirekt metod som ’black smoke’ (BS) på flera bakgrundsstationer sedan början av 1980-talet. Sedan dess har halten i södra Sverige minskat från 4 - 8 till strax under 1,5 µg/m³ idag. I norra Sverige (Bredkälen) var halten cirka 1,5 µg/m³ under 1980-talet och är under 1 µg/m³ idag. Det mesta av minskningen skedde under 1980-talet och början av 1990-talet. En orsak till att ingen minskning kan ses därefter kan vara att halterna ofta är under mätmetodens detektionsgräns. Marknära ozon Halten av ozon styrs i stor utsträckning av de meteorologiska förutsättningarna, och för medelbelastningen av ozon finns det varken någon tydlig tidsmässig trend eller någon geografisk gradient över landet. Antalet höghaltstillfällen är dock betydligt fler i södra än i norra Sverige, vilket återspeglas i såväl 8-timmarsmedelvärdet (MKN för hälsa) som AOT40 (MKN för växtlighet). Under åren 2014 och 2015 uppmättes inga timmedelhalter över informationsnivån (180 µg/m3). Däremot överskreds såväl miljömålet för timme (80 µg/m3) som MKN för 8-timmarsmedelvärdet (120 µg/m3) vid flera av mätstationerna under dessa år. Modellerade dygnsöverskridanden över 70 μg/m3 av marknära ozon visar att antalet överskridanden var större 2013 än 2014 och 2015 i hela landet. Flest överskridanden inträffade i södra Sverige samt Norrlands inland. Trenden visar att dessa överskridanden under åren 1990-2013 är ökande i princip i hela landet. När det gäller överskridanden av 120 μg/m3 så sker de främst i södra Sverige, och under 2013 också längs Norrlandskusten. Flest antal överskridanden under 2013-2015 skedde i Blekinge år 2014, med cirka 13 dygn över 120 μg/m3. För 2015 skedde de flesta överskridandena i Skåne och kring Göteborg, med som mest cirka 4 dagars överskridande. Det årliga antalet överskridanden över 120 μg/m3 var över perioden 1990-2013 lågt i norr (upp till 2 dygn) och högre i söder (ca 4-15 dygn). Det innebär att 2013 var ett normal-lågt år för de högsta halterna, medan 2014 var ett år med fler höga halter än normalt, men inte ett extremt år under perioden förutom i Blekinge. Trenden är minskande i söder för överskridande av 120 μg/m3. Att de modellerade halterna under 2014 var högre än 2013 och 2015 var en effekt av meteorologisk variabilitet. Måttet AOT40, som indikerar vegetationspåverkan på grödor respektive skog, var högre under 2013 än 2014 och 2015, och störst påverkan var det i södra Sverige, Stockholmsregionen och området kring Gävleborgs län. AOT40 för grödor hade 2013 ett värde som var ungefär som medel över perioden 1990-2013, medan 2014 och definitivt 2015 var lägre än medelåret. AOT40 för skog var högre i norr och lägre än/liknande i söder under 2013 jämfört med medlet över perioden. Trenden över 1990-2013 är minskande överallt utom i norra Norrland för både grödor och skogseffekter. Skillnaderna mellan åren 2013-2015 orsakade av meteorologisk variabilitet. Stratosfäriskt ozon Mängden av ozon i stratosfären över Sverige varierar ofta kraftigt från dag till dag och uppvisar även en tydlig årlig cykel. Dessa variationer beror i huvudsak på storskaliga variationer i hur luften i stratosfären rör sig men även på att kemiska reaktioner både bildar och bryter ner ozon. Överlagrat på detta finns en långsiktig trend som beror på att människans utsläpp av ozonnedbrytande ämnen har påverkat kemin. I globala mätdata syns nu antydningar till en återhämtning av ozonskiktets tjocklek efter decennier av förtunning, men detta är oftast svårt att se för enskilda stationer beroende på den stora naturliga variationen. STRÅNG Modellen, STRÅNG, för beräkning av några solstrålningsstorheter för norra Europa har producerat data under ett antal år. Den är för närvarande under uppgradering, vilket ska vara klart under 2017. För de senaste åren syns de typiska mönstren med ett starkt latitudberoende med avtagande strålning mot norr, med relativt sett mycket strålning över Östersjöområdet i jämförelse med motsvarande latituder i närheten. The Swedish Environmental Protection Agency, the unit for Air Quality and Climate Change, is responsible for the national air quality and precipitation monitoring in rural background areas. This report presents the results from the activities within the National monitoring programme for air pollutants regarding measurements (performed by IVL, SU, SLU and SMHI respectively) until 2015 and modelling (performed by SMHI) until 2015 for ground level ozone and 2014 for other pollutants. Furthermore, the National monitoring programme includes some activities on Svalbard, but these results are not presented in this report. January 1, 2016 the monitoring activities at the EMEP site Vavihill, Söderåsen in Skåne, were moved to Hallahus, 1 km north of the former location. For most of the air pollutants monitored the situation has improved significantly since the measurement started between 15 and 35 years back, regarding air concentrations as well as deposition in the rural background. The pollution load is in general decreasing the further north one goes. For most of the components for which there are environmental quality standards and environmental objectives, the concentrations are well below the limit and target values. The concentrations of ground-level ozone exceed the air quality standard for health. For ground-level ozone, particles and benzene (in urban background air) there is a risk for concentration levels above the specifications of the environmental objectives. Acidifying and eutrophying substances The concentration of pollutants in air and precipitation has during the last decades decreased significantly due to international agreements to reduce emissions of e.g. sulphur and nitrogen oxides. Air A comparison between the measured concentrations of sulphur dioxide (SO2) in air in the 1980's and in the 2010's shows that the annual average concentration has been reduced by between 88 and 95% at the EMEP sites. When comparing the Swedish regions, it becomes clear that the concentrations in the 2010's were lowest in northern Sweden, whereas the concentrations in the southeastern and southwestern Sweden were a comparable levels. An exception is 2014 when the concentration in northern Sweden was almost on the same level as in the rest of Sweden. The reason for this is believed to be air transport of sulphur from the outbreak at Holuhraun in Iceland. In Sweden's southwestern and southeastern regions the reduction of SO2 in air has been larger compared to northern Sweden. Similar results were seen also for concentrations of sulphur in deposition for which the decrease of sulphur in southern Sweden was greater compared to northern Sweden. Annual average concentrations of sulphate in the air (SO4) in air, measured at the EMEP sites have fallen by between 70 and 80% from the 1980's to the 2010's. A comparison between the measured concentrations in air of nitrogen dioxide (NO2) in the 1980's and the 2010's shows that the annual average concentrations at the EMEP sites have decreased by 50% in southern Sweden (Vavihill, Rörvik/Råö and Aspvreten) and with more than 70% in northern Sweden (Bredkälen). The comparison between the Swedish regions shows that the levels during the 2010’s have been the highest in southwest Sweden and lowest in northern Sweden. The concentrations in southeastern Sweden lie between. Annual average concentrations of nitrate (NO3) in the air, measured at the EMEP sites during 1986-2015, show a reduction of approximately 50% in Vavihill and Aspvreten and 35 % at Rörvik / Råö. The nitrate concentration in Bredkälen is for the whole time period much lower compared with the other EMEP sites, but even here the concentrations have decreased significantly. The annual average of ammonium (NH4) in the air has at the EMEP sites declined by 50-60% during the same time period. Concentrations of Cl, Na, Mg, Ca, and K in air have been measured at the EMEP sites from 2009 to 2015. Generally the annual average concentrations have been highest at Råö and lowest at Bredkälen. Modelling the concentration of different substances in air is achieved by combining observations with model data, in the MATCH Sweden system. Measurements and model data complement each other in order to achieve a better knowledge. With the model system, concentration levels can be divided into contributions from Swedish and foreign emission sources (long-range transport). Modelling results (on a regional scale) show that for reduced nitrogen (the sum of ammonium and ammonia) the total yearly average concentration varied between 1.19 μg N/m3 in the south of Sweden, and 0.04 μg N/m3 in the most northern parts of the country in 2014. For nitrogen dioxide the highest concentrations were modelled in the larger urban areas and the concentration varied between 0.06 and 2.31 μg N/m3. The air concentration of SO2 were modelled to vary between 0.03 and 0.81 µg S/m3 in Sweden, and the highest values were seen in the larger urban areas and along the coast of Norrland. During 2014 the Swedish emissions were calculated to have caused on average 27% of the total concentration of SO2 over Swedish land areas. For NO2 and reduced nitrogen the equivalent percentage was estimated to 48% and 37%. Precipitation and Deposition Wet deposition of sulphur in Sweden was significantly higher in 2014 compared to 2015. This can mainly be explained by the high sulphur emissions from the volcano eruption in Iceland between August 2014 and February 2015. Also the wet deposition of inorganic nitrogen was significantly higher in 2014 compared to 2015, primarily in southwestern Sweden. The highest wet deposition of inorganic nitrogen was just above 20 kg/ha in the most southern part of Sweden. In 2015 the highest wet deposition of inorganic nitrogen was measured at the southwest coast of Sweden, with just below 15 kg/ha. A statistical trend analysis for wet deposition has been made for the years 2000-2015. Averages for measurements separated for three different areas in Sweden (North, South-East and South-West) are used in the trend analysis. The monitoring stations included in the analysis in the different areas are the stations that have full data coverage during all years. No aspects of the stations representability in the different areas have been included in the analysis. No statistically significant trend in any of the three analysed areas was obtained for the amount of precipitation. Wet deposition of sulphur has decreased significantly by 51-65% over the period 2000-2015 for all three areas in Sweden. The largest decline of sulphur deposition was insouthwestern Sweden and lowest in northern Sweden. The hydrogen ion deposition, which may be used as a measure of the acid load, has also declined in all regions since 2000. No statistically significant change was obtained for chloride deposition in any area 2000-2015. Wet deposition of inorganic nitrogen (nitrate + ammonium nitrogen) decreased significantly during the period 2000-2015 in northern Sweden (29%) and southwestern Sweden (24%), while no significant changes were obtained for southeastern Sweden. The wet deposition of ammonium nitrogen showed no statistically significant change in any of the three areas during 2000-2015. However, the wet deposition of nitrate nitrogen decreased by 41% in southwestern Sweden, by 35% in southeastern Sweden and by 34% in northern Sweden since 2000. The model system divides the total deposition into wet and dry. The share of the wet to the total deposition was 71% for sulphur (sum of sulphur dioxide and sulphate excluding contribution from sea salt), 79% for reduced (the sum of ammonium and ammonia) and 78% for oxidized nitrogen (sum of NO, NO2, HNO3, PAN, N2O5, NO3- salts and organic NO3- among other substances) in 2014. The deposition for different land use types can also be calculated. The modelling shows that the deposition of reduced nitrogen is highest in the southern parts of Sweden, and is lowest in northern Sweden. In 2014 the deposition was increased compared to 2013, and it ranged between 35 and 820 mg N/m2. The Swedish contribution was marginally higher in 2014, indicating that most of the increase was due to long-range transport. A similar pattern was seen for oxidised nitrogen, for which the deposition varied between 40 and 690 mg N/m2 in 2014. For sulphur (sea salt not included) the total deposition varied between 100 and 600 mg S/m2, which was an increase compared to 2013. The volcanic eruption at Bardarbunga in Iceland contributed to the long-range transport of sulphur, especially in mid-Sweden. In 2014 the Swedish emissions caused on average 5% of the deposition of sulphur (sea salt not included) in Swedish land areas. The corresponding number for oxidized and reduced nitrogen was 6% and 15% respectively. Heavy metals The concentrations of heavy metals in air and in precipitation are lower in Sweden than in some other comparable countries. This can be explained by Sweden’s northerly position and the relative low use of fossil fuels for electricity and heath production. The highest yearly average concentrations of lead, nickel, cadmium and arsenic in the air in southern Sweden are ten times lower than the threshold values given in the EU directives 2004/107/EC and 2008/50/EC. The situation with mercury is slightly different, since this metal predominantly occurs as an elemental gas in the atmosphere. Due to its long atmospheric residence time it is more or less evenly distributed in the northern hemisphere. Nowadays the concentration levels of mercury in air and in precipitation in southern Sweden are similar to that of many other European countries. Persistent organic substances The concentration of PCBs and chlorinated pesticides in background air has generally declined since the start of the measurements in 1996, the decline has however in recent years levelled off. The air concentrations of PAHs, PCBs and DDTs are generally higher in southern Sweden compared to northern Finland, while α-HCH and chlordanes are at the same level both in the south and in north. The same pattern also applies to the atmospheric deposition. The pesticides, aldrin, heptachlor, diuron, atrazine and isoproturon, which only are measured at Råö, have only been detected occasionally in air and deposition samples. Endosulfan (α- and β-endosulfan, endosulfan sulfate) have been detected in all of the air and deposition samples from both Råö and Pallas. BDE (47, 99 and 100) has declined in both air and deposition and the levels are in the same range at all sites; Råö, Aspvreten and Pallas. BDE-85, 153, 154, 209 and HBCDD have only been detected occasionally. The dioxin/furans concentrations in air are generally higher at the Swedish west coast compared to the Swedish east coast, while the levels of chlorinated paraffins (SCCPs) are higher at Aspvreten compared to Råö. The long term monitoring program gives the possibility to follow up measures and bans. Although the use of PCBs was banned long time ago, they still occur in air from background areas. The decrease in PCB levels is slow, which shows that the PCBs are stored in the communities and ecosystems. As regards e.g. PBDEs, there is a marked decline in the levels, which shows the effect of the ban of these chemicals in the EU. Plant protection products (pesticides) Higher concentrations and a larger number of different pesticides were found in precipitation collected at Vavihill in the very south of Sweden, compared to precipitation collected at Aspvreten (situated just south of Stockholm). Differences in findings between the sites can be explained by the closeness of Vavihill to more intense agricultural areas, both in Sweden and on the European continent. A substantial portion (close to 50%) of the pesticides occurring in precipitation are no longer applied within Sweden, high-lightening the importance of a trans-boundary transport, also of some modern pesticides. Average deposition of pesticides at Vavihill has varied between 100 and 650 mg/ha, month (10-65 µg/m2, month). The deposition at Aspvreten has been one tenth of that at Vavihill. Substances found in air samples are to a large extent the same as those found in precipitation. In a special project we examined whether there are pesticides that are mainly transported in air bound to particles. The results show that a significant proportion of the substances that are currently permitted for use could be detected in the filter rather than in the adsorbent normally analysed. The project shows that it is important in the future to include analysis also of the filter material within the long-term air-monitoring program for pesticides. Volatile organic components (VOC) Highest concentrations of the VOCs were measured in November to Mars, i.e. during the coldest period of the year. The seasonal variations are probably due to higher emissions from combustion processes wintertime combined with a lower mixing layer in the lower part of the atmosphere during the same period of the year. No specific seasonal variation in the distribution of the VOCs was detected in 2009-2015, the most volatile substances accounted for the largest share in all seasons. The environmental quality standard (EQS) for benzene is 5 µg/m3 as an arithmetic annual average. With the guidance of 85 weekly measurements of benzene at the background site Råö and 58 weekly average values in urban background air in Gothenburg (roof level), the EQS was not exceeded at these sites during 2009-2015. Rapport C 224 - Nationell luftövervakning – Sakrapport med data från övervakning inom Programområde Luft t.o.m. 2015 19 For 1,3-butadiene and benzene there are clarifications to the national environmental objectives (butadiene 0.2 µg/m3 and benzene 1 µg/m3 as annual averages). The average concentrations of more than 6 000 hourly data during 2009-2015 in urban background air in Gothenburg, were

Rapporten presenterar resultat från miljöövervakningen av växtskyddsmedel i ytvatten, grundvatten, sediment, nederbörd och luft för undersökningsåret 2013. Undersökningarna genomförs inom programområdet Jordbruksmark och Luft inom ramen för den nationella miljöövervakningen på uppdrag av Naturvårdsverket. Mätningarna har pågått sedan 2002, med viss variation i omfattning. Under 2013 provtogs ytvatten från fyra bäckar i intensiva jordbruksområden, sk typområden, i Västergötland, Östergötland, Halland och Skåne. Under ordinarie provtagningsperiod för ytvatten, som pågick under maj-november i samtliga områden, togs totalt 97 tidsstyrda veckosamlingsprov. I Halland och Skåne fortsatte provtagningen med tidsstyrda samlingsprov varannan vecka resten av vintern och fram till månadsskiftet april/maj 2014, totalt 22 prover. I Skåne genomfördes flödesstyrd provtagning parallellt med den tidsstyrda provtagningen mellan maj och november varefter tre veckor med flödestoppar (i maj, juni och oktober) valdes ut för analys, totalt 25 prover. Utöver detta togs momentana ytvattenprover i två åar i Skåne (Skivarpsån och Vege å) under maj-november, totalt 18 prover. I september togs ett sedimentprov i samtliga bäckar och åar, totalt 6 sedimentprover. I typområdena togs också ytligt grundvatten från två lokaler på två djup vid fyra tillfällen, totalt 62 prover. Nederbörd och luft samlades in från Vavihill, Skåne, under april till oktober. Nederbörd samlades också in från Aspvreten, Södermanland, mellan maj och november. Totalt blev det 28 nederbördsprover och 12 luftprover. Av de 131 substanser som ytvattenproverna analyserades för påträffades totalt 86 enskilda substanser vid minst ett tillfälle, i en eller flera av bäckarna eller i åarna under den ordinarie provtagningsperioden 2013. Flest antal substanser påträffades i Hallands och Skånes typområden. De vanligast förekommande substanserna i ytvattenproverna från alla typområden och åar var AMPA (nedbrytningsprodukt till glyfosat), BAM (nedbrytningsprodukt till diklobenil), bentazon, glyfosat, isoproturon, kvinmerak och metazaklor. De flesta substanserna som påträffas i bäckarna användes också i typområdena under 2013, men vissa rester är läckage från tidigare års besprutningar. Av dessa sju vanligt påträffade substanser var det isoproturon och metazaklor som uppmättes i halter som överskred sina respektive riktvärden vid några tillfällen under 2013. Summahalterna i bäckarnas och åarnas ytvatten varierade under ordinarie provtagningsperiod med förhöjda halttoppar vid flera tillfällen. I medeltal påträffades minst en substans över riktvärdet i vart annat ytvattenprov, där Skånes och Hallands typområden stod för flest riktvärdesöverskridande. Inga överskridanden återfanns i Västergötlands typområde. De substanser som oftast påträffades över riktvärdet i typområdena och åarna var diflufenikan (29% av alla prover år 2013), metiokarb (16%) och imidakloprid (9%). Metiokarb påträffades i ett prov från Skånes typområde i en halt som var 385 gånger högre än sitt riktvärde, vilket var det högsta överskridandet under 2013. Den beräknade transportförlusten, dvs procentkvoten mellan de uppmätta mängderna i bäckarna och mängd växtskyddsmedel som spridits på åkrarna inom samma typområde, var 0,32% i Hallands typområde, medan övriga typområden hade en förlust på ≤ 0,05%. Den enskilda substans som stod för högst andel av den totala mängd som transporterades med ytvattnet i respektive typområdena var glyfosat, och dess nedbrytningsprodukt AMPA, med motsvarande 72% av den totalt transporterade mängden i Skåne, 51% i Västergötland och 46% i Halland. I Östergötlands typområde stod MCPA för högst andel av transporten (57%). Under vinterprovtagningen påträffades totalt 35 enskilda substanser under 2013. Summahalterna var överlag lägre under vinterns provtagning jämfört med sommarperioden. Dock var vattenflödena i bäckarna större under vintern jämfört med sommaren vilket gav betydande vintertransport, i Skånes typområde 46% och i Hallands typområde 25% av totala årstransporten. I de flödesstyrda prover som togs under en vecka i maj, juni respektive oktober påträffades mellan 16-20 substanser som inte påträffades i motsvarande veckosamlingsprov. De flödesstyrda proven i maj och juni hade som mest en summahalt som var 10 gånger högre än motsvarande veckosamlingsprov. För oktoberveckan hade flödesprovet som mest dubbelt så hög summahalt. Den substans med högst halt i flödesproverna hade knappt 20 gånger högre halt än i motsvarande veckosamlings prov i maj och juni. För oktoberveckan var halten drygt fyra gånger högre i flödesprovet. Detta visar att förhöjda halter av flera substanser kan passera i vattenföringstoppar utan att det syns tydligt i veckosamlingsproverna. I grundvattenproven påträffades totalt 18 enskilda substanser av 131 analyserade. Högst summahalt och flest substanser (16 st) påträffades i Skånes typområde. Dricksvattengränsvärdet på 0,1 μg/l överskreds inte i något prov under 2013, vilket är i överensstämmelse med tidigare års resultat. I sedimentproven påträffades totalt sju enskilda substanser av 54 analyserade. Växtskyddsmedel påträffades från alla platser utom typområdet i Västergötland, samt Vege å. Flest substanser och högst summahalt var det i sedimentprovet från Skånes typområde. I nederbördsproverna från Vavihill påträffades totalt 47 och från Aspvreten totalt 14 enskilda substanser av 137 analyserade. På dessa platser var det prosulfokarb (godkänd för användning) respektive DETA (ej godkänd) som hade högst halt. En betydande andel av de fynd som gjordes i nederbörden var växtskyddsmedel som inte längre är tillåtna i Sverige utan har transporterats hit. Depositionen av växtskyddsmedel var 220 mg per ha och månad i Vavihill och 25 mg per ha och månad i Aspvreten, under 2013. I luftproverna från Vavihill påträffades totalt 24 enskilda substanser av 65 analyserade. Den godkända substansen prosulfokarb hade högst halt men överlag påträffades många substanser som inte är tillåtna för användning i Sverige.

Rapporten presenterar resultat från miljöövervakningen av växtskyddsmedel i ytvatten, grundvatten, sediment, nederbörd och luft för undersökningsåret 2013. Undersökningarna genomförs inom programområdet Jordbruksmark och Luft inom ramen för den nationella miljöövervakningen på uppdrag av Naturvårdsverket. Mätningarna har pågått sedan 2002, med viss variation i omfattning. Under 2013 provtogs ytvatten från fyra bäckar i intensiva jordbruksområden, sk typområden, i Västergötland, Östergötland, Halland och Skåne. Under ordinarie provtagningsperiod för ytvatten, som pågick under maj-november i samtliga områden, togs totalt 97 tidsstyrda veckosamlingsprov. I Halland och Skåne fortsatte provtagningen med tidsstyrda samlingsprov varannan vecka resten av vintern och fram till månadsskiftet april/maj 2014, totalt 22 prover. I Skåne genomfördes flödesstyrd provtagning parallellt med den tidsstyrda provtagningen mellan maj och november varefter tre veckor med flödestoppar (i maj, juni och oktober) valdes ut för analys, totalt 25 prover. Utöver detta togs momentana ytvattenprover i två åar i Skåne (Skivarpsån och Vege å) under maj-november, totalt 18 prover. I september togs ett sedimentprov i samtliga bäckar och åar, totalt 6 sedimentprover. I typområdena togs också ytligt grundvatten från två lokaler på två djup vid fyra tillfällen, totalt 62 prover. Nederbörd och luft samlades in från Vavihill, Skåne, under april till oktober. Nederbörd samlades också in från Aspvreten, Södermanland, mellan maj och november. Totalt blev det 28 nederbördsprover och 12 luftprover. Av de 131 substanser som ytvattenproverna analyserades för påträffades totalt 86 enskilda substanser vid minst ett tillfälle, i en eller flera av bäckarna eller i åarna under den ordinarie provtagningsperioden 2013. Flest antal substanser påträffades i Hallands och Skånes typområden. De vanligast förekommande substanserna i ytvattenproverna från alla typområden och åar var AMPA (nedbrytningsprodukt till glyfosat), BAM (nedbrytningsprodukt till diklobenil), bentazon, glyfosat, isoproturon, kvinmerak och metazaklor. De flesta substanserna som påträffas i bäckarna användes också i typområdena under 2013, men vissa rester är läckage från tidigare års besprutningar. Av dessa sju vanligt påträffade substanser var det isoproturon och metazaklor som uppmättes i halter som överskred sina respektive riktvärden vid några tillfällen under 2013. Summahalterna i bäckarnas och åarnas ytvatten varierade under ordinarie provtagningsperiod med förhöjda halttoppar vid flera tillfällen. I medeltal påträffades minst en substans över riktvärdet i vart annat ytvattenprov, där Skånes och Hallands typområden stod för flest riktvärdesöverskridande. Inga överskridanden återfanns i Västergötlands typområde. De substanser som oftast påträffades över riktvärdet i typområdena och åarna var diflufenikan (29% av alla prover år 2013), metiokarb (16%) och imidakloprid (9%). Metiokarb påträffades i ett prov från Skånes typområde i en halt som var 385 gånger högre än sitt riktvärde, vilket var det högsta överskridandet under 2013. Den beräknade transportförlusten, dvs procentkvoten mellan de uppmätta mängderna i bäckarna och mängd växtskyddsmedel som spridits på åkrarna inom samma typområde, var 0,32% i Hallands typområde, medan övriga typområden hade en förlust på ≤ 0,05%. Den enskilda substans som stod för högst andel av den totala mängd som transporterades med ytvattnet i respektive typområdena var glyfosat, och dess nedbrytningsprodukt AMPA, med motsvarande 72% av den totalt transporterade mängden i Skåne, 51% i Västergötland och 46% i Halland. I Östergötlands typområde stod MCPA för högst andel av transporten (57%). Under vinterprovtagningen påträffades totalt 35 enskilda substanser under 2013. Summahalterna var överlag lägre under vinterns provtagning jämfört med sommarperioden. Dock var vattenflödena i bäckarna större under vintern jämfört med sommaren vilket gav betydande vintertransport, i Skånes typområde 46% och i Hallands typområde 25% av totala årstransporten. I de flödesstyrda prover som togs under en vecka i maj, juni respektive oktober påträffades mellan 16-20 substanser som inte påträffades i motsvarande veckosamlingsprov. De flödesstyrda proven i maj och juni hade som mest en summahalt som var 10 gånger högre än motsvarande veckosamlingsprov. För oktoberveckan hade flödesprovet som mest dubbelt så hög summahalt. Den substans med högst halt i flödesproverna hade knappt 20 gånger högre halt än i motsvarande veckosamlings prov i maj och juni. För oktoberveckan var halten drygt fyra gånger högre i flödesprovet. Detta visar att förhöjda halter av flera substanser kan passera i vattenföringstoppar utan att det syns tydligt i veckosamlingsproverna. I grundvattenproven påträffades totalt 18 enskilda substanser av 131 analyserade. Högst summahalt och flest substanser (16 st) påträffades i Skånes typområde. Dricksvattengränsvärdet på 0,1 µg/l överskreds inte i något prov under 2013, vilket är i överensstämmelse med tidigare års resultat. I sedimentproven påträffades totalt sju enskilda substanser av 54 analyserade. Växtskyddsmedel påträffades från alla platser utom typområdet i Västergötland, samt Vege å. Flest substanser och högst summahalt var det i sedimentprovet från Skånes typområde. I nederbördsproverna från Vavihill påträffades totalt 47 och från Aspvreten totalt 14 enskilda substanser av 137 analyserade. På dessa platser var det prosulfokarb (godkänd för användning) respektive DETA (ej godkänd) som hade högst halt. En betydande andel av de fynd som gjordes i nederbörden var växtskyddsmedel som inte längre är tillåtna i Sverige utan har transporterats hit. Depositionen av växtskyddsmedel var 220 mg per ha och månad i Vavihill och 25 mg per ha och månad i Aspvreten, under 2013. I luftproverna från Vavihill påträffades totalt 24 enskilda substanser av 65 analyserade. Den godkända substansen prosulfokarb hade högst halt men överlag påträffades många substanser som inte är tillåtna för användning i Sverige.

Syftet med detta projekt har varit att göra en kartering av riskerna med bekämpningsmedelsläckage till grundvatten i Skåne. Karteringen utfördes genom simuleringar med riskbedömningsverktyget MACRO-SE som har utvecklats inom Kompetenscentrum för kemiska bekämpningsmedel (CKB) vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) i Uppsala. Bearbetning och analys av simuleringsresultaten har gjorts av CKB i samarbete med Länsstyrelsen Skåne. Riskkarteringen har utförts för bekämpningsmedlen bentazon, isoproturon, kvinmerak, MCPA, metazaklor och metribuzin vilka tidigare har påvisats i grundvatten. Dessa substanser är också representativa för en stor del av jordbruket i Skåne då de används i stor mängd och tillsammans täcker in en stor del av alla grödor som odlas i länet. Tidigare kunskapssammanställningar pekar på att det framförallt är äldre, idag förbjudna ämnen som hittas i djupare grundvatten. Men eftersom det finns en, ofta lång, tidsfördröjning mellan att ett ämne sprutas på markytan tills det att det kan infiltrera ner till grundvattnet är det intressant att närmare studera om även dagens användning av bekämpningsmedel framöver kan leda till förekomst av olika substanser i grundvattnet. Inför simuleringarna definierades scenarier som motsvarar den typiska användningen av idag för respektive substans. Utifrån dessa scenarier och data för bekämpningsmedlens fysiska och kemiska egenskaper, kartor över arealen åkermark, odlade grödor, klimatdata och jordarternas egenskaper simulerar modellen koncentrationer av bekämpningsmedlet i markvattnet på ca 2 meters djup, som kan ses som det vatten som infiltrerar genom den omättade zonen för att bli grundvatten. Resultaten visar inte koncentrationer i det djupare grundvattnet, för detta skulle det krävas en avancerad och högupplöst modell för grundvattenflöden för hela Skåne. De simulerade koncentrationerna i markvattnet på 2 meters djup kan därför ses som ett slags värsta-falls-antagande av möjliga halter av bekämpningsmedel som den simulerade användningen kan ge upphov till i grundvattnet. Modellresultaten pekar på att samtliga undersökta substanser skulle kunna uppnå detekterbara koncentrationer i grundvattnet på något ställe i länet. För substanserna bentazon och metazaklor visar resultaten att halter över gränsvärdet för dricksvatten (0,1 µg/l) även skulle kunna förekomma på vissa platser i länet. En summering av koncentrationerna för de simulerade substanserna visar att dricksvattengränsvärdet för summahalt bekämpningsmedel (0,5 µg/l) skulle kunna överskridas inom några mycket små områden i nordvästra och sydöstra Skåne. Generellt sett är riskerna för bekämpningsmedelsläckage till grundvattnet betydligt större i södra och västra delarna av länet, mycket beroende på den betydligt högre andelen åkermark där men också på grund av vädret i klimatzonen i detta område. Som ett beslutsunderlag för vattenförvaltningen på Länsstyrelsen har även de simulerade koncentrationerna aggregerats utifrån de grundvattenförekomster som definierats för vattenförvaltningen och som därmed ska status- och riskklassas. Beräkningar av medelvärden per grundvattenförekomst för de utvalda substanserna visar att i nästan alla fall ligger de simulerade halerna under dricksvattengränsvärdet. Simuleringar har också gjorts för historisk användning av bentazon och MCPA. Utifrån användningsdata som var typisk 1986 kan man se att det är stora skillnader i riskerna för grundvattenläckage jämfört med dagens användning. Simuleringarna med den historiska användningen resulterade i avsevärt högre koncentrationer, vilket framförallt förklaras med de betydligt högre doserna som då tilläts. En jämförelse har även genomförts mellan av modellen simulerade koncentrationer och uppmätta koncentrationer på samma plats. Dessa jämförelser tyder på att MACRO-SE i stor utsträckning kan prediktera ifall ett ämne innebär en risk för detekterbara koncentrationer i grundvattnet. Simuleringsresultaten kan dock inte visa risker av transport av bekämpningsmedel i grundvatten eller lateral transport av bekämpningsmedel från intilliggande inströmningsområden och denna faktor måste tas hänsyn till med hjälp av andra informationskällor vid riskbedömning av specifika grundvattenförekomster. Vad gäller uppskattningar av faktiska koncentrationer i grundvattnet är predikterade och uppmätta koncentrationer ofta i samma storleksordning, för de få data som finns för jämförelse, men korrelationen mellan koncentrationerna är svag. Ett bättre dataunderlag av koordinatsatta provtagningar i grundvatten på 2 meters djup skulle bidra till ett bättre test av modellen som skulle vara värdefullt för fortsatt utveckling. Resultaten från denna rapport kan användas för att peka ut de substanser som kan utgöra en risk för läckage till grundvattnet samt i vilka områden denna risk är störst. Resultaten kan även användas i Länsstyrelsens vattenförvaltningsarbete som ett underlag i påverkansbedömningen samt för att ta fram nya stationer för kontrollerande och operativa övervakning av grundvattnet och på så sätt effektivisera de regionala miljöövervakningsprogrammen. Riskkartorna kan ge information om var arbetet med grundvattenskydd behöver intensifieras, samt utgöra underlag för upprättande av nya eller revidering av äldre vattenskyddsområden.

I denna rapport sammanställs och analyseras befintliga analyser av bekämpningsmedel i ytvatten i Skåne län under perioden 1983–2014. Data har hämtats från många olika källor, men huvuddelen kommer från den Regionala pesticiddatabasen (RPD) som förvaltas av Sveriges lantbruksuniversitet på uppdrag av Naturvårdsverket. Det insamlade dataunderlaget har bearbetats för att undersöka utvecklingen av kemiska bekämpningsmedel i skånska vattendrag under närmare tre decennier. Resultaten har jämförts mot dricksvattengränsvärdet och mot riktvärden till skydd för vattenlevande organismer, samt med data från den nationella miljöövervakningen av bekämpningsmedel i ytvatten 2002–2012 för att studera eventuella skillnader och likheter mellan resultaten. Generellt sett visar resultaten ingen tydlig trend när det gäller utvecklingen av summahalter över 0,5 µg/l i ytvattenprover från Skåne. Detta beror dock i stor utsträckning på att fler och mer aktuella substanser har inkluderats i analyserna under senare år, främst glyfosat som började analyseras först i slutet av 1990-talet och som därefter påträffats frekvent. Däremot visar resultaten att fyndfrekvensen av vanligt förekommande substanser i halter över 0,1 µg/l har minskat under senare år. Några vanligt förekommande substanser som uppvisar minskande halter i ytvatten under tidsperioden är bentazon, isoproturon, MCPA, mekoprop och terbutylazin. Av resultaten framgår det att ytvatten generellt sett verkar vara mindre lämpligt att utnyttja som dricksvatten, då en betydande andel av alla prover i denna undersökning överskrider en summahalt på 0,5 µg/l, dvs. den gräns då vatten klassas som otjänligt för dricksvatten. De kommunala vattenverk som tar sitt dricksvatten från ytvatten hämtar dock detta från större täkter och de har en kontroll av sitt vatten för att säkerställa att halterna inte överstiger gränsvärdena. Denna slutsats stöds av att inga dricksvattenprover från skånska ytvattenverk i denna undersökning har klassats som otjänliga på grund av för höga halter av bekämpningsmedel. Resultaten har också jämförts med riktvärden till skydd för vattenlevande organismer i ytvatten för att utvärdera om detekterade halter riskerar påverka de akvatiska ekosystemen. Resultaten visar att det är två substanser, diflufenikan och imidakloprid, som oftast påträffats i halter över sina riktvärden, i 33 % respektive 10 % av undersökta prover. Analyser av vilka typer av bekämpningsmedel som förekommer i högst halter i ytvatten i Skåne visar att fynden främst kan härledas till substanser som är godkända för användning i dagsläget och som har sin huvudsakliga användning inom jordbruket. En jämförelse mellan resultaten från skånska vattendrag och från den nationella miljöövervakningen visar på både likheter och skillnader mellan de bägge typerna av undersökningar. I båda är det de tre ogräsmedlen glyfosat, bentazon och isoproturon som är vanligast förekommande. Likaså är ogräsmedlet diflufenikan den vanligaste substansen att överskrida sitt riktvärde i de bägge undersökningarna. Däremot är fyndfrekvensen högre för flertalet substanser inom den nationella miljöövervakningen. Detta kan bland annat kan tillskrivas en mer intensiv, tidsintegrerad provtagning i denna undersökning jämfört med de momentanprov som utgör huvuddelen av de prover som finns i RPD. Även ett mer omfattande analysprogram med generellt lägre detektionsgränser bidrar till en högre fyndfrekvens inom den nationella miljöövervakningen. Benämns även som CKBs rapport 2014:2.

Naturvårdsverket, Enheten för luft och klimat, ansvarar för den nationella övervakningen av luftens och nederbördens kvalitet i bakgrundsmiljö. I rapporten redovisas resultat från verksamheten inom Programområde Luft avseende mätningar (genomförda av IVL, ITM och SLU) till och med 2013 och modellberäkningar (utförda av SMHI) till och med 2012. För flertalet av de luftföroreningskomponenter som övervakas inom den nationella miljöövervakningen har det, sedan mätningarna startade för mellan 10 och 30 år sedan, generellt skett en avsevärd förbättring avseende såväl halter i luft som deposition i bakgrundsmiljö. Utvecklingen har dock varierat i något olika utsträckning beroende på komponenter och lokalisering i landet. Föroreningsbelastningen är oftast lägre ju längre norrut man kommer. För de flesta ämnen som det finns miljökvalitetsnormer (MKN) respektive miljömål för ligger halterna avsevärt lägre än angivna gräns- och målvärden. Halterna av ozon överskrider i dagsläget MKN för hälsa. För såväl marknära ozon, partiklar (i form av PM 2.5) och bensen (i urban bakgrund) finns risk för haltnivåer som överstiger miljömålens preciseringar. Försurande och övergödande ämnen Luft En jämförelse mellan uppmätta halter i luft av SO2-S på 1980-talet och 2000-talet visar att den årliga medelhalten har minskat med cirka 90 % på EMEP-stationerna. När man jämför de svenska regionerna blir det tydligt att koncentrationen under 2000-talet var högst i Götaland-kust och Skåne samt Svealand-Stockholmsregionen och lägst i de västra delarna av norra Sverige. Årliga medelkoncentrationer av SO4-S i luft, uppmätta på EMEP-stationerna, har minskat med 65-70 % från 1980-talet till 2000-talet. En jämförelse mellan uppmätta halter i luft av NO2-N på 1980-talet och 2000-talet visar att de årliga medelkoncentrationerna vid EMEP-stationerna har minskat med 40 % i södra Sverige (Vavihill och Rörvik/Råö) och med 70 % i de västra delarna av norra Sverige (Bredkälen). Halterna i Bredkälen har dock varit låga (< 1 μg m-3) under hela perioden, med undantag för 2003. Jämförelsen mellan svenska regioner visar att halterna under 2000-talet varit högst i Svealand-Stockholmsregionen och lägst i de västra delarna av norra Sverige. Årliga medelkoncentrationer av NO3-N i luft, mätta vid EMEP-stationerna under 1986-2013, visar en tendens till att ha minskat något i södra Sverige (Vavihill). Mätningarna på övriga stationer uppvisar ingen märkbar trend. För NH4-N-koncentrationen i luft har årsmedelvärdet minskat med 30-35 % under motsvarande tidsperiod vid stationerna i södra Sverige (Vavihill och Rörvik/Råö). Halter i luft av Cl, Na, Mg, Ca och K har mätts vid EMEP-stationerna under 2009-2013. Generellt har årsmedelhalterna varit högst vid Råö (Hallands län) och lägst vid Bredkälen (Jämtlands län). Modelleringen av lufthalter utförs genom att kombinera observationer och modelldata till en kartläggning där mätningar respektive modeller kompletterar varandra i syfte att uppnå ett förbättrat kunskapsläge. Med hjälp av modellering kan föroreningshalterna i Sverige dessutom delas upp i halter orsakade av svenska emissioner och halter orsakade av emissioner utanför Sverige. Modelleringen visar att för reducerat kväve i luft varierar totalhalten för 2012 mellan som högst 1,7 μg N m-3 i söder och som lägst 0,09 μg N m-3 i nordligaste Sverige. För oxiderat kväve ses de högsta koncentrationerna i storstadsregionerna och varierar mellan 0,07 och 2,6 μg N m -3 över Sverige. För svaveldioxid varierar koncentrationen i luft mellan 0,03 och 1,9 μg S m-3 över Sverige, med högst värden vid storstäderna och Norrlandskusten. Över svenska landområden står Sveriges bidrag till totalhalterna år 2012 för 42 % för SO2, 39 % för NO2 och 35 % för NHx enligt modellering. Nederbörd och deposition Depositionen för flertalet ämnen var relativt låg under 2013 vilket främst kan förklaras av den låga nederbördsmängden. Uppmätta halter av olika ämnen i nederbörd över öppet fält består till största delen av våtdeposition, men i södra Sverige kan torrdepositionen uppgå till 40 % av den samlade depositionen. Ju längre norrut i Sverige desto lägre andel torrdeposition. Den statistiska analysen för nedfall med nederbörden (våtdepositionen) har koncentrerats till 2000-2013 uppdelat på tre olika områden i Sverige. De lokaler som ingått i analysen i de olika områdena är de lokaler som har full datatäckning under samtliga år. Ingen representativitets-aspekt för vilka lokaler som representerar de olika områdena har ingått i analysen. När det gäller nederbördsmängderna syns ingen statistiskt säkerställd trend i något område i Sverige. Våtdepositionen av svavel har minskat med 49-62 % under perioden 2000-2013 för alla tre områdena i Sverige. Mest har svaveldepositionen minskat i sydvästra Sverige och minst i norra Sverige där belastningen varit lägst. Vätejondepositionen, som kan användas som ett mått på den försurande belastningen, har även den minskat i samtliga områden sedan år 2000. Våtdepositionen av oorganiskt kväve (nitrat + ammoniumkväve) har under perioden 2000-2013 minskat signifikant i alla tre områdena i Sverige. Mest har depositionen av oorganiskt kväve minskat i sydöstra Sverige (30 %) och minst i norra Sverige (25 %). För enbart ammoniumkväve finns ingen statistiskt säkerställd förändring för något av de tre områdena. Nitratkväve däremot har minskat med 40 % i sydvästra Sverige och med 33 % i sydöstra Sverige sedan år 2000. I norra Sverige finns inga statistiskt säkerställda förändringar för nitratkväve. Man bör dock betänka att det endast är vid ett fåtal av de enskilda stationerna i de olika områdena som minskningen i våtdepositionen är statistiskt säkerställd, om man undantar nitratdepositionen i sydvästra Sverige som minskat vid 5 av 6 mätstationer. Modellering utförs genom att kombinera observationer och modelldata till en kartläggning där mätningar och modeller kompletterar varandra, i syfte att uppnå förbättrad kunskap. Mängden totaldeposition (våt och torr) till olika marktyper har också beräknats med modellsystemet och redovisas i denna rapport. Modelleringen visar att våtdepositionens andel av totaldepositionen är det största bidraget, t.ex. år 2012 för svavel (havssalt ingår ej) 73 %, för NHX 77 % och för NOY 80 %. Modelleringen visar att oxiderat kväve har högst totaldeposition i sydvästra Sverige och lägst i norra Norrland. För 2012 varierar totaldepositionen mellan 40 och 650 mg N m -2. Liknande mönster syns för reducerat kväve, där totaldepositionen varierar mellan 35 och 620 mg N m-2 under 2012. För svavel (exklusive havssalt) varierar totaldepositionen mellan 80 och 670 mg S m-2. Högst är depositionen i södra Sverige och längs Norrlandskusten, och lägst i Norrlands inland. Under 2012 orsakade de svenska emissionerna i genomsnitt 9 % av totaldepositionen för svavel (exklusive havssalt) över Sveriges landyta. Motsvarande siffra för oxiderat och reducerat kväve var 7 % respektive 17 %. Tungmetaller Halterna av tungmetaller i luft och nederbörd är, med viss reservation för kvicksilver, lägre i Sverige än i många andra jämförbara EU-länder, främst till följd av vår nordliga position och våra förhållandevis låga inhemska emissioner. Årsmedelvärden av bly, nickel, kadmium och arsenik i luft i södra Sverige är som högst en faktor 10 gånger lägre än de tröskelvärden som anges i EU:s direktiv om halter i luft (2004/107/EG; 2008/50/EG) . Eftersom kvicksilver huvudsakligen uppträder som en gas, med lång uppehållstid i atmosfären, har metallen ett delvis annorlunda spridningsmönster än övriga tungmetaller. Numera är halterna av kvicksilver i luft och nederbörd i södra Sverige och i stora delar av Europa ungefär lika höga. Organiska miljögifter Halterna av PCB och klorerade pesticider i bakgrundsluft har generellt minskat sedan mätningarna startade 1996, men minskningen har klingat av och halterna under de senaste åren ligger i samma nivå. Under perioden 2009 till 2013 har halterna i luft av PAH, PCB och DDT varit högre i södra Sverige jämfört med norra Finland, medan α-HCH och klordaner har varit i samma nivå, vilket också gäller för depositionen. Pesticiderna aldrin, heptaklor, diuron, atrazin och isoproturon, vilka mäts på Råö, har endast kunnat detekteras i enstaka luft- och depositionsprover. Endosulfan (α-, β-endosulfan, endosulfan-sulfat) förekommer i samtliga luft- och depositionsprover från både Råö och Pallas. Sedan starten av mätningarna har BDE (47, 99, 100) i luft och deposition vid Pallas minskat för att nu ligga i samma storleksordning som vid Råö och Aspvreten. BDE-209 och HBCDD har endast detekterats vid enstaka tillfällen. Under 2009-2012 uppmättes vid de flesta tillfällen högre halter dioxiner/furaner i luften på svenska västkusten jämfört med östkusten, medan halten av klorparaffiner (SCCP) var högre på Aspvreten. Dessa mätningar, vars syfte är följa upp halter i luft och deposition av organiska miljögifter, visar att åtgärder som förbud mot användning, medför att halter i luft och deposition långsiktigt minskar. PCB förekommer dock fortfarande i luft vid svenska bakgrundsområden trots att användning för länge sedan stoppats. Minskningen av PCB-halterna går långsamt, vilket visar att det i samhället och i ekosystem har lagrats upp PCB. Vad gäller t.ex. PBDE syns en tydlig nedgång av halterna, vilket visar effekten av att dessa kemikalier har förbjudits inom EU. Växtskyddsmedel (pesticider) Högre halter och fler substanser av växtskyddsmedel påträffades i nederbörd från Vavihill i sydligaste Sverige jämfört med nederbörd från Aspvreten som ligger längre åt nordost (strax söder om Stockholm). Skillnaden mellan lokalerna beror på att Vavihill ligger betydligt närmare stora jordbruksområden, både i Sverige och på kontinenten, jämfört med Aspvreten. Under maj-juni påträffades generellt flest substanser, men i relativt lägre halter jämfört med under oktober, då högst halter uppmättes i nederbörden. För båda platserna gällde att knappt hälften av de substanser som oftast påträffades i nederbörden inte har varit godkända för användning i Sverige under de åren undersökningen pågått. Dock uppvisar halterna av vissa förbjudna substanser, främst atrazin, en tydligt avtagande trend till följd av att de förbjudits inom EU. Av de i Sverige godkända substanserna var det ogräsmedlet prosulfokarb som oftast påträffades, och i högst halter. Denna substans har en mycket omfattande användning även i våra grannländer och är ganska flyktig. Den samlade depositionen av pesticider vid Vavihill har i medeltal varierat mellan 100 och 650 mg ha -1, mån-1 (10-65 μg m-2, mån-1). Vid Aspvreten ligger depositionen ca en tiopotens lägre. I luftprov från Vavihill påträffas i stor utsträckning samma substanser som i neder Flyktiga organiska ämnen (VOC) Halterna för de flesta VOC:er är högst under november till mars, d.v.s. under den kallaste tiden av året. Orsakerna till årstidsvariationen är sannolikt att utsläppen från olika typer av förbränning är större under den kallare tiden av året, men även att blandningsskiktet i den lägre delen av atmosfären är lägre under vintermånaderna. Ingen årstidsspecifik variation av fördelningen mellan mer eller mindre flyktiga VOC påvisades för 2009-2013, de mest volatila ämnena stod för den största andelen under alla årstider. MKN för bensen är 5 μg m -3 som ett aritmetiskt årsmedelvärde som inte skall överskridas. Med ledning av 60 veckomätningar av bensen vid bakgrundsstationen Råö och 30 veckomedel av uppmätta bensenhalter i urban bakgrundsluft i Göteborg, i taknivå, överskreds sannolikt inte MKN på dessa platser under 2009-2013. För 1,3-butadien och bensen finns preciseringar till de nationella miljömålen som för butadien är 0.2 μg m -3 och för bensen 1 μg m-3 som årsmedelvärden. Medelhalter från drygt 5000 timmedelvärden under 2009-2013, i urban bakgrundsluft i Göteborg, var för 1,3-butadien < 0.1 μg m-3 och för bensen 0.9 μg m-3 , vilket indikerar att det finns risk att miljömålet för bensen överskrids på årsbas. Partiklar Halten av PM 10 i den regionala bakgrunden är ungefär 15 μg m-3 i södra Sverige (Vavihill och Råö), ungefär 8 i Mellansverige (Aspvreten) och 3 i norra Sverige (Bredkälen). Halten av PM2.5 i den regionala bakgrunden är 7 -9 μg m-3 i södra Sverige (årsmedelvärde, Vavihill), 5 – 7 μg m-3 i mellersta Sverige (Råö och Aspvreten) och cirka 2 i norra delen av landet (Bredkälen). Den urbana bakgrundshalten av PM2.5 är i södra Sverige (Burlöv, Stockholm) i samma storleksordning som i den regionala bakgrunden, medan nivån är något högre i tätort än på landsbygd i norra Sverige (ca 4 μg m-3 i Umeå). Den genomsnittliga exponeringsindikatorn visar att Sverige uppnår de krav som EU ställt på en acceptabel exponeringsnivå. I Burlöv överskreds dock miljömålet (högst 3 dygn > 25 μg m-3) både 2012 (11 dygn) och 2013 (8 dygn). Vid Aspvreten i Mellansverige, där mätningar av PM10 har pågått sedan 1990 har halten sjunkit från nästan 20 till 7 μg m-3 idag. Vid Vavihill i Skåne, där mätningarna startade 2000, och Råö i Göteborgstrakten (mätstart 2007) finns ingen tydlig trend. PM2.5 vid Aspvreten har sedan 1998 sjunkit från 11- 12 till cirka 6 μg m-3 idag. Det är framförallt under perioden 2000 – 2005 som halten sjunkit, därefter verkar minskningen avstannat. Trenden på de övriga stationerna överensstämmer väl med den vid Aspvreten. Halten av sot, mätt som organiskt kol (OC) i PM10-fraktionen, är i södra och mellersta delen av Sverige (Vavihill och Aspvreten) ungefär 1,5 μg m-3, utan någon tydlig årstidsvariation. Halten av elementärt kol (månadsmedelvärden) är cirka 0,2 – 0,5 μg m-3 under vintern och 0,1 – 0,2 under sommarhalvåret. Mätningar har gjorts sedan april 2008. Inga mätningar görs i norra Sverige. Sot har mätts med en indirekt metod som ’black smoke’ (BS) på flera bakgrundsstationer sedan början av 1980-talet. Sedan dess har halten i södra Sverige minskat från 4 - 7 till cirka 1,5 μg m-³ idag. I norra Sverige (Bredkälen) var halten cirka 1,5 μg m-3 under 1980-talet och är under 1 μg m-³ idag. Det mesta av minskningen skedde under 1980-talet och början av 1990-talet. En orsak till att ingen minskning kan ses därefter kan vara att halterna ofta är under mätmetodens detektionsgräns. Marknära ozon Halten av ozon styrs i stor utsträckning av de meteorologiska förutsättningarna, och för medelbelastningen av ozon finns det varken någon tydlig tidsmässig trend eller någon geografisk gradient över landet. Antalet höghaltstillfällen är dock betydligt fler i södra än i norra Sverige, vilket återspeglas i såväl 8-timmarsmedelvärdet (MKN för hälsa) som AOT40 (MKN för växtlighet). Under åren 2012 och 2013 uppmättes inga timmedelhalter över informationsnivån (180 μg m-3). Däremot överskreds såväl miljömålet för timme (80 μg m-3) som MKN för 8-timmarsmedelvärdet (120 μg m-3) vid flera av mätstationerna under dessa år. The Swedish Environmental Protection Agency, the unit for Air Quality and Climate Change, is responsible for the national air quality and precipitation monitoring in rural background areas. The report presents the results from the activities within the National monitoring progamme for air pollutants regarding measurements (performed by IVL, ITM and SLU respectively) until 2013 and modelling (performed by SMHI) under 2012. For most of the air pollutants monitored the situation has improved significantly since the measurement started between 10 and 30 years back, regarding air concentrations as well as deposition in the rural background. The pollution load is in general decreasing the further north one goes. For most of the components for which there are environmental quality standards and environmental objectives, the concentrations are well below the limit and target values. The ozone concentrations exceed the air quality standard for health. For O3, PM2.5 and benzene (in urban background air) there is a risk for concentration levels above the specifications of the environmental objectives. Acidifying and eutrophicating substances Air A comparison made between measured concentrations of SO2-S in air in the 1980s and in the 2000s shows that the annual average concentration has fallen by about 90 % at the EMEP stations. When comparing Swedish regions it becomes clear that the concentration in the 2000s was highest on the Götaland coast and in the Skåne region and in the Svealand-Stockholm region and lowest in the western parts of northern Sweden. Annual average concentrations of SO4-S, measured at the EMEP stations, have fallen by 65-70 % from the 1980s to the 2000s. A comparison between measured air concentrations of NO2-N in the 1980s and 2000s show that the average concentrations at the EMEP stations have decreased by 40% in the Götaland coast and Skåne region (Vavihill and Rörvik/Råö) and 70% in the western parts of northern Sweden (Bredkälen). Concentrations in Bredkälen has, however, been low ( 25 μg m-³) were exceeded both 2012 (11 days) and 2013 (8 days). At Aspvreten in central Sweden, where measurements of PM10 has been going on since 1990, the level has dropped from almost 20 to 7 μg m-³ today. At Vavihill in Skåne, where measurements began in 2000, and Råö in the Gothenburg area (start of measurement in 2007), there is no clear trend. PM2.5 at Aspvreten since 1998 has fallen from 11 to 12 to about 6 μg m-³ today. Most of the decrease occurred in the period 2000 – 2005. The trend are similar at the other stations in Sweden. The concentration of soot, measured as organic carbon (OC), in the PM10 fraction, was approximately 1.5 μg m-³ in the southern and middle part of Sweden (Vavihill and Aspvreten) with no clear seasonal variation. The monthly averages concentration of elemental carbon (EC) is about 0.2 to 0.5 μg m-³ during the winter and from 0.1 to 0.2 during the summer. Measurements of OC and EC have been made since April 2008. No measurements are made in Northern Sweden. Soot has been measured with an indirect method 'black smoke' (BS) in several background stations since the early 1980s. Since then, the concentration in southern Sweden decreased from 4-7 to approximately 1.5 μg m-³ today. In northern Sweden (Bredkälen) the concentration was approximately 1.5 in the 1980s and is below 1 μg m-³ today. Most of the decrease occurred in the 1980s and early 1990s. One reason that no reduction is seen thereafter may be that the levels are often below the detection limit of the measurement method. Ground-level ozone The concentration of ground-level ozone is largely determined by the meteorological conditions, and for the average annual level of ozone there is neither a clear trend in time nor a geographical gradient over the country. The number of episodes of high concentrations of ozone, though, is significantly higher in the southern part of Sweden than in the north, both as regards the 8 hour mean value (limit value for health) and AOT40 (limit value for vegetation). During 2012 and 2013 no hourly values above the information threshold (180 μg m-3) were observed. However, the environmental goal for hourly means (80 μg m-3) as well as the limit value for the 8 hour mean (120 μg m-3) were exceeded at many of the monitoring sites during these years.

Syftet med denna rapport är att sammanställa kunskapsläget när det gäller förekomst av kemiska bekämpningsmedel i svenskt grundvatten. Underlaget utgörs av tillgängliga data från perioden 1986–2014. I rapporten ingår också en kortare genomgång av förändringar inom jordbruket i Sverige och dess användning av bekämpningsmedel, samt en litteraturgenomgång som sammanfattar resultat från undersökningar och det allmänna kunskapsläget om bekämpningsmedel i Danmark, Norge och Storbritannien. För att sammanställa data om bekämpningsmedel i grundvatten har resultat samlats in från undersökningar utförda av många olika instanser; vattenverk, länsstyrelser, kommuner, vattenvårdsförbund och privatpersoner. Extra ansträngningar har gjorts för att samla in data för Skåne som är den mest jordbruks- och bekämpningsmedelsintensiva regionen i Sverige. Resultaten visar att ett eller flera bekämpningsmedel återfanns i 36 % av alla prover tagna i grundvatten under hela perioden. Den vanligast detekterade substansen var BAM (2,6-diklorbensamid) som påvisades i 33 % av de undersökta proverna, följt av atrazin tillsammans med sina nedbrytningsprodukter (5–9 %). BAM är en nedbrytningsprodukt till diklobenil som tillsammans med atrazin hade stor användning som totalbekämpningsmedel mot oönskad vegetation. Tillsammans ingick de bland annat i den tidigare mycket välkända produkten Totex Strö som hade en omfattande användning inom en rad olika sektorer och områden, så som parkförvaltning, banvallar, vägarbeten, tomtmark, industriområden. Både diklobenil och atrazin är förbjudna sedan 1989–1990, men är alltså fortfarande de substanser som förekommer oftast i svenskt grundvatten. Av de växtskyddsmedel som fortfarande är godkända för användning inom jordbruket var det ogräsmedlet bentazon som återfinns oftast i grundvattenprover under den senaste 10-årsperioden (ca 3 %). Övriga i dag godkända växtskyddsmedel har däremot återfunnits mera sporadiskt i olika grundvattenundersökningar under senare år. Sammanfattningsvis visar resultaten att fynden i grundvatten huvudsakligen domineras av substanser som inte längre är tillåtna att användas och av substanser vars främsta användning har varit utanför jordbruket. Ett resultat som kan tillskrivas dels att registreringsprocessen i allt större utsträckning har kommit att beakta miljöaspekterna vid godkännandet och dels en förbättrad hantering av växtskyddsmedel genom utbildning och rådgivning till lantbrukare som minskat risken för punktutsläpp under åren. Gränsvärdet för tjänligt dricksvatten när det gäller bekämpningsmedel är i) att summahalten av alla undersökta bekämpningsmedel inte får överskrida 0,5 µg/l, ii) att halten av ett enskilt bekämpningsmedel inte får överskrida 0,1 µg/l. Samma halter gäller även som riktvärden för grundvattenkvalitet. Resultaten av denna sammanställning visar att summahalter som överskrider 0,5 µg/l har minskat från ca 15 % perioden 1987–1994, till strax under 5 % perioden 2005– 2014 i grundvattenprover, exklusive vattenverk. Motsvarande jämförelse för råvattenprover från vattenverk visar en minskning från ca 5 % till ca 2 %. Andelen prover som har minst en substans i en halt över 0,1 µg/l har varierat under åren med som mest ca 35 % år 2000 i grundvattenprover, exklusive vattenverk, vartefter andelen överskridanden har minskat till 0.1 µg/l has varied over the years, with a maximum of 35% of samples (year 2000) exceeding this limit. The frequency of finds above 0.1 μg/l has decreased to 0.1 μg/l find frequency in dug wells. For atrazine, including its degradation products, there is a significant difference between dug and drilled wells, where the greater proportion of finds in dug wells is likely due to atrazine being used extensively to combat weeds in farmyards, which are often close to the farm's own private drinking water well. Since many people get their drinking water supply from private wells and these may be more susceptible to contamination, this group of samples was evaluated separately. In private wells, the sum of contaminants exceeded 0.5 μg/l in about 10% of all samples throughout the time period, but with a decreasing trend towards the end of the period. BAM is again the most frequently encountered substance followed by atrazine and its degradation products, which have a higher occurrence in private wells compared with raw water intakes at waterworks. About 10% of water samples from private wells have at least one substance that exceeds 0.1 μg/l. Pesticide levels in groundwater are generally decreasing and the historically high levels of BAM, atrazine (including its degradation products) and bentazone are all coming down. Dichlobenil (with the degradation product BAM) and atrazine are banned since the early 1990s, and the effect is beginning to appear now. The usage areas for bentazon have been limited and factors such as better training and handling of pesticides in recent decades have probably contributed to the decreasing levels. To provide a good picture of groundwater quality in Sweden in the future, it would be desirable to improve data collection including both coverage and the range substances that analyzed. Även betecknad som CKB rapport 2014:1

Rapporten presenterar resultat från miljöövervakningen av växtskyddsmedel i ytvatten, grundvatten, sediment, regnvatten och luft för undersökningsåret 2012. Undersökningarna genomförs inom programområdena Jordbruksmark och Luft inom ramen för den nationella miljöövervakningen på uppdrag av Naturvårdsverket. Mätningarna har pågått sedan 2002, med viss variation i omfattning. Under 2012 provtogs ytvatten i fyra jordbruksbäckar i typområden för svensk jordbruksmark (Västergötland O 18, Östergötland E 21, Halland N 34 och Skåne M 42), samt i två skånska åar (Skivarpsån och Vege å). Ordinarie ytvattenprovtagningar pågick under växtsäsongen (maj-oktober/november) i samtliga områden med tidsintegrerade veckoprover och fortsatte sedan under vintern i Halland och Skåne med tidsintegrerade 14-dagarsprover. I Skåne genomfördes dessutom en parallell flödesstyrd provtagning under växtsäsongen. Nytt för i år var att varje prov i den flödesstyrda provtagningen bestod av tre delprov som på ett bättre sätt fångade in haltförändringarna under flödestoppar. I de fyra typområdena och åarna togs ett sedimentprov i september 2012. I varje typområde provtogs också ytligt grundvatten från två olika lokaler vid fyra tilfällen under året. Regnvatten och luft samlades in från Vavihill i Skåne under april till november och från Aspvreten i Södermanland samlades regnvatten in under maj till oktober. Sammanlagt påträffades 87 olika substanser i ytvattenproverna under ordinarie provtagningsperiod 2012. Flest antal substanser påträffades i områdena i Halland och Skåne, som också är de områden där användningen är som störst. Den sammanlagda halten av växtskyddsmedel i ytvattenproverna varierade under året. Den högsta sammanlagd halten, samt högsta antalet substanser i ett och samma prov, påträffades i ett ytvattenprov från Skåne taget i månadsskiftet oktober/november. Detta var troligtvis effekten av ett större och intensivare regn som följde på en relativt torr höst med ringa nedbrytning av växtskyddsmedlen. Glyfosat var den substans som oftast påträffades med högst halt i ytvattenprover (Skåne, Östergötland, Halland och Vege å) under 2012. Glyfosat är också den näst vanligaste substansen i ytvattenprover under perioden 2002-2012 och den vanligaste påträffade substansen i sediment under samma period. Den vanligaste påträffade substansen i ytvatten är bentazon, men även isoproturon och MCPA är vanligt förekommande. Ytvattenproverna från sommarsäsongen hade högre sammanlagda halter än vintersäsongen, men de högre flödena under vintern innebär ett betydande bidrag även från vinternsäsongen till den totala transporten av växtskyddsmedel under året. De flödesproportionella proverna från Skåne visade att den tidsstyrda ordinarie provtagningen gav en representativ bild av antalet substanser och genomsnittliga halter av växtskyddsmedel i ytvatten, men att tillfälligt förhöjda halter (toppkoncentrationer) och riktvärdesöverskridanden bättre fångas in med hjälp av den flödesstyrda intensiva provtagningen under flödestoppar. Grundvattenproverna från typområdet i Skåne innehöll flera substanser i samtliga prover, men i övriga områden var det endast ett fåtal prov som innehöll någon substans. Inga halter överskred gränsvärdet för dricksvatten. I sedimentproverna påträffades totalt nio substanser i typområdena och bäckarna. Glyfosat påträffades i alla prover, utom det från Halland, och hade då de högsta halterna. Under 2012 var det prosulfokarb och metazaklor som påträffades i högst halter i regnvatten och luft. Den oftast påträffade substansen var lindan, sedan länge förbjuden i Sverige. Överlag påträffas många förbjudna substanser i regnvatten och luft då de transporteras hit med luftströmmarna från andra länder.

Syftet med projektet var att undersöka förekomsten av växtskyddsmedel i bin och pollen från bikupor med olika närhet till jordbruksmark. Rester av växtskyddsmedel i terrester miljö är betydligt mindre studerade än resthalter i vattenmiljön. Honungsbin (Apis mellifera) och vaxkakor med pollen samlades in från 14 olika bisamhällen i 8 olika regioner i södra och mellersta Sverige under månadsskiftet maj/juni och i juli 2012, resulterande i totalt 28 biprover och 26 pollenprover. Analysmetoder för dessa komplexa provmatriser har utvecklats för bestämning av 78 växtskyddsmedel med vätskekromatografi kopplat till tandem masspektrometri (LC-MS/MS) och ytterligare 21 substanser med gaskromatografi kopplat till masspektrometri (GC-MS). I biproverna detekterades sammanlagt 21 av de undersökta substanserna och i insamlat pollen från pollenkakor detekterades 26 substanser. De allra flesta fynden uppvisade låga koncentrationer kring detektions- eller kvantifieringsgränserna för substanserna. Som mest detekterades 13 olika substanser i ett och samma biprov och 16 olika substanser i ett och samma pollenprov. De högsta uppmätta koncentrationerna i studien var för två svampmedel: 407 ng/g för prokloraz i pollen samt 309 och 42 ng/g för azoxystrobin i pollen respektive bin, alla insamlade från samma område i mellersta Skåne. Tre neonikotinoider, acetamiprid, klotianidin och tiakloprid detekterades i låga koncentrationer (10 ng/g eller lägre) i både bin och insamlat pollen. Mest frekvent förekommande var tiakloprid med 10 fynd i bin och 6 fynd i pollen. Vad gäller både koncentrationer och frekvens av de undersökta växtskyddsmedlen dominerade lokalerna i mellersta och södra Skåne. Generellt detekterades fler substanser vid den tidiga provtagningen i månadsskiftet maj/juni än vid provtagningen i juli. De utvecklade analysmetoderna för bin och av bin insamlat pollen har över lag låga detektionsgränser och skulle kunna användas både för bedömning av bisamhällens exponering för växtskyddsmedel och mer generellt för att studera vilka växtskyddsmedel som cirkulerar i den terrestra delen av odlingslandskapet och därmed har potential att den vägen spridas i ekosystemet. Provmängden som behövs är liten och bimetoden kan anpassas för analys av enskilda bin om behov finns.