Search

Feathers are amongst the most complex epidermal structures known, and they have a well-documented evolutionary trajectory across non-avian dinosaurs and basal birds. Moreover, melanosome-like microbodies preserved in association with fossil plumage have been used to reconstruct original colour, behaviour and physiology. However, these putative ancient melanosomes might alternatively represent microorganismal residues, a conflicting interpretation compounded by a lack of unambiguous chemical data. We therefore used sensitive molecular imaging, supported by multiple independent analytical tests, to demonstrate that the filamentous epidermal appendages in a new specimen of the Jurassic paravian Anchiornis comprise remnant eumelanosomes and fibril-like microstructures, preserved as endogenous eumelanin and authigenic calcium phosphate. These results provide novel insights into the early evolution of feathers at the sub-cellular level, and unequivocally determine that melanosomes can be preserved in fossil feathers.

Title: “Spatiality, function and symbolism - Medieval Scandinavian burial customs with focus on children in churches”. The aim of this master thesis is to shed light upon children buried inside churches. To do this, the author uses spatiality, symbolism, functionality and gender as theorethical perspectives. The material culture comes from seven different sites around Scandinavia. They are connected such a way that both the church and the surrounding cemetery have been excavated. Also earlier research and medieval texts are used as material. The method used in the thesis is comparison. The author wants to see if there are similarities or differences between the different geographical areas but also within each site. The author believes that there are connections between children buried in the churches and those buried in the cemetery, according to the used grave material. But analyzing the children in churches together with the used perspectives, it seems that those children might have been placed in this high status area for many reasons.

The dentine of teeth from five genera of mosasaurs [i.e., Clidastes, Halisaurus, Dollosaurus (Prognathodon),cf. Platecarpus, and Tylosaurus] and a Mesozoic crocodylian (Aigialosuchus) from the Campanian of the Kristianstad Basin, southernmost Sweden, displays two types of incremental growth lines; i.e., von Ebner’s and, for the first time in extinct animals, Andresen’s lines. These lines are homologous to incremental growth lines found in the dentine of extant mammals and reptiles, as well as in the teeth of non-avian dinosaurs and extinct mammal-like reptiles, and are probably homologous for the entire Amniota. The incremental lines document different accumulation rates, where the lines of von Ebner are deposited daily and the Andresen’s lines are deposited roughly every 7–8 day. Incremental lines were measured and counted to obtain replacement rate values for the teeth being analysed. For mosasaurs, the tooth replacement rates varied between 260 (Platecarpus) and 593 days (Tylosaurus), whereas the corresponding rate for the contemporaneous crocodylian Aigialosuchus was 240 days. The dentine accretion rates were similar to one another independent on phylogenetic relationship and tooth-size, to suggest that the tempo was genetically controlled rather than an effect of diet or habits. A replacement tooth was observed growing inside the functional Aigialosuchus tooth, thus providing evidence that tooth replacement was a continuous process where a germ tooth was always ready to replace an older one., Liksom en trädstam uppvisar årsringar som kan användas för att beräkna dess ålder, bildas också tillväxtringar i tänderna hos många djur, även hos dem som regelbundet byter tanduppsättning. Detta fenomen noterades av paleontologen Richard Owen redan i mitten av 1800-talet, men det är först de senaste decennierna som forskningen inom tandersättningscykler hos utdöda djur har tagit fart. Så kallade von Ebnerlinjer uppstår dagligen i tänderna när nytt dentin deponeras och därefter mineraliseras. Genom att göra tvärsnitt genom en tand och räkna dessa tillväxtringar kan man således se hur många dagar tanden växt innan den ersattes av en ny s.k. ersättningstand. Denna metod har använts för att studera tänderna hos både människor och djur, men tandersättningen hos utdöda djur är ännu mycket outforskad, då endast ett fåtal studier (bl. a. av tänder från dinosaurier och däggdjursliknande reptiler) har genomförts. I denna studie har tillväxtlinjerna i tänder från mosasaurier (en grupp utdöda, havslevande varanödlor) och fossila krokodiler undersökts. Genom att jämföra de linjer som dessa djurs tänder uppvisar med linjer från djur med kända tandersättningscykler kan man styrka att tandersättningsmekanismen fungerat på samma sätt. Baserat på detta visar det sig att mosasaurier bytte sina tanduppsättningar under en tidsrymd som sträcker sig mellan 260 (cf. Platecarpus) och 593 dagar (Tylosaurus), medan de fossila krokodilerna bytte tänder något oftare; i snitt var 240:e dag. Trots variationen i ersättningscyklerna så har dentinet ackumulerats ungefär lika fort oberoende av djurens inbördes släktskap och tändernas storlek, vilket tyder på att tillväxthastigheten troligtvis styrts av genetiskt betingade faktorer och inte av levnadsförhållande eller födoval. Förutom von Ebnerlinjer observerades även så kallade Andresenlinjer i tänderna från cf. Platecarpus och Tylosaurus. Andresenlinjer har en annan depositionsrytm än von Ebnerlinjer, och är hitintills odokumenterade hos utdöda dju

Osteo-histology provides information on age, growth strategies, and lifestyles of both recent and ancient animals. This study deals with the histology of fossilized bone from three groups of tetrapods – sea turtles, ichthyosaurs and plesiosaurs – all secondarily adapted to marine life, but with rather different bone microstructures. As a result of extensive vascularization (i.e. osteoporosis), ichthyosaur bone is light, which may have contributed to increased manoeuvrability in open waters. This structure is comparable to that of most extant whales and dolphins. Plesiosaur bone, on the other hand, is very dense (i.e. pachyosteosclerotic) and therefore heavy. This extra weight may have been used for ballasting in a near-shore, shallow marine environment, indicative of habits similar to those of modern sirenians. Sea turtles display a lamellar, moderately vascularized bone pattern comparable to that of most recent turtles and crocodiles. This structure also indicates relatively slower growth rates compared to those of ichthyosaurs. The maturity of the animals at hand has also been investigated, and the sea turtle is adult, displaying at least 17 annual growth rings, whereas the ichthyosaur is a young adult or late juvenile and the plesiosaur is immature., Genom osteohistologiska analyser kan stora mängder information erhållas. Förutom möjligheten att uppskatta åldern och mognadsgraden hos ett djur kan tillväxtsmärken i skelettet, så kallade ’growth marks’ eller GM, också innehålla information om benens tillväxtshastighet, djurets tillväxtstrategi och till och med levnadssätt. Denna studie avhandlar histologin hos fossiliserade ben tillhörande en havssköldpadda, en fisködla och en svanödla, vilka alla var sekundärt anpassade till ett marint liv men hade skild skelettuppbyggnad. Fisködlebenet uppvisar en mycket stor kärlfrekvens (osteoporos) vilket kan ha minskat skelettets totala vikt och därmed förbättrat djurets rörelse- och manövreringsmöjligheter i öppna vatten. Denna benstruktur är jämförbar med den vi ser i de flesta av dagens valar och delfiner. Svanödlebenet är mycket kompakt (pachyosteosklerotiskt) vilket troligtvis bidragit till att skelettet var tungt. Denna extra vikt kan ha använts som ballast i en kustnära grundhavsmiljö, analogt med den livsstil dagens sirendjur har. Havssköldpaddan har en laminär, måttligt vaskulariserad benstruktur, jämförbar med nutida havssköldpaddor och krokodiler. Denna struktur påvisar också en långsam tillväxthastighet i förhållande till den hos fisködlan. Djurens ontogeni har också studerats och havssköldpaddebenet bedöms vara från ett vuxet djur, med en ålder av minst 17 år baserat på antalet tillväxtsringar, fisködlan var en äldre juvenil eller ett ungt vuxet djur, medan svanödlan var ett ungdjur.

Denna uppsats är tänkt att samla de fall där personer har gravlagts i romanska västtorn från tiden cirka 1050 – 1300 i det medeltida Danmark. Texten blir därmed en forskningsöversikt och en katalog rörande torngravar. Huvudfrågan med uppsatsen har varit att ta reda på om vem som helst fick bli begraven på detta sätt, om det är stiftargravar som vissa forskare påstår. Genom att väva in tolkningar av västtorn samt tolkningar om gravläggningar rent allmänt till de existerande torngravsteorierna, ges förhoppningsvis en bredare bild av fenomenet. Utifrån sammanställningen av torngravar och den tidigare forskningen anser författaren att stiftargravar är ett för snävt begrepp. Det kan mycket väl vara andra individer som blivit begravda i västtornen.