Search

Læreplanens generelle del fastslår at Norge har et særlig ansvar for å hegne om samisk språk og kultur, styrke samiske elevers identitet og gi felles kunnskap om samiske tema til alle elever. Samtidig blir norsk omtalt som et fag for kulturforståelse og identitetsutvikling, der elevene skal bli bevisst egen og andres identitet (Utdanningsdirektoratet, 2015a, s. 4). Formålet med dette forskningsprosjektet er å gi innblikk i hvordan lærere opplever norsk som identitetsfag, og om norskfaget er å forstå som en egnet arena for å tilnærme seg kunnskap om samisk språk og kultur. Studien er basert på data fra tre forskjellige skoler som er nært geografisk plassert, og som samtidig er innenfor og utenfor forvaltningsområdet for samisk språk. Studien viser derfor både til læreres tolkninger av LK06 og LK06S, som førende for deres didaktiske praksis i norskfaget. Datamaterialet bygger på semistrukturerte, kvalitative intervju med ni lærere fra 5.-10.trinn. Temaet i intervjuene er lærernes erfaringer med norskfaget som identitetsfag og hvordan de stiller seg til samisk identitetsutvikling som del av faget. Studien viser at lærerne har ulike opplevelser med norskfaget som identitetsfag og som arena for å ta opp samiske tema. Denne forskjellen mellom lærerne kan henge sammen med lærernes forståelse av norskfaget, deres tolkninger av læreplanen, og ikke minst deres subjektive opplevelser av undervisningens rammefaktorer.

I Sverige trädde den 1 januari 2010 en ny minoritetslag i kraft och satte därmed nytt ljus på alla landets fem officiellt erkända minoriteter, deras språk och kulturer. Kritik som inkommit från olika instanser vittnar om otydligheter i lagstiftningen, samt stora skillnader i hur lagen efterföljs runt om i olika kommuner och tidigare undersökningar avslöjar brister i landets minoritetspolitik. Av denna anledningen, i ett försök att utifrån ett frågeformulär vända sig direkt till de ansvariga ute i kommunerna och ta reda på hur det ligger till syftar den här uppsatsen till att bringa klarhet i huruvida man anser att minoritetsarbetet, i första hand i kontakt med den sverigefinska minoriteten, fungerar planenligt och vad som skulle kunna göras bättre för att ytterligare främja och stärka det finska språkets ställning i Sverige framöver. Frågeformuläret som består av totalt sex frågor besvarades mellan 12.6.2015 – 20.7.2015 och i den återfinns tio olika kommuners representanter och deras svar. Undersökningen är kvalitativ. En del av vad som framkommit ur frågeformuläret talar om att mycket av den kritiken fortfarande har fog för sig.

Kunnskap om områdebruken til hjorteviltbestandar er viktig for å nå målet om forvaltning på bestandsnivå. For svalbardrein (Rangifer tarandus platyrhynchus), som lever i eit klimatisk ustabilt miljø i Arktis, er målet at bestandane skal få utvikle seg naturleg utan at menneskeleg aktivitet har nemneverdig påverknad. Jakt på svalbardrein blir gjennomført for rekreasjonsføremål og går føre seg innanfor definerte forvaltningsområde som per i dag er fastlagt utan dokumentert kunnskap om den naturlege avgrensinga til bestandane. Føremålet med studiet var å evaluere dagens inndeling av forvaltningsområda for svalbardrein og bidra med forvaltningsrelevant kunnskap. Ved bruk av GPS-data frå merka simler har eg analysert områdebruken til individ av svalbardrein og kopla dette mot eksisterande forvaltningsområde. Korleis storleik på leveområde, bruk av berre eitt forvaltningsområde samt kryssing av grensene til forvaltningsområda varierte mellom sesongar og forvaltningsområda vart analysert statistisk ved bruk av blanda modellar (engelsk: ”mixed-effects models”). GPS-merka individ hadde små årlege leveområde i forhold til storleiken på forvaltningsområda. Vinterleveområda var større i vintrar med ising i forhold til vintrar utan ising. Individ var i større grad stadbundne til berre eitt område i jaktsesongen i forhold til sommarsesongen og vintersesongen. Utveksling av individ var betydeleg mellom forvaltningsområda Reindalen og Colesdalen der individ i Reindalen kryssa grensene til forvaltningsområda hyppigast. Merka dyr i forvaltningsområda Sassen og Diabas var stasjonære gjennom heile året og kryssa sjeldan grensene. For Sassen og Diabas inkluderte data berre eitt år medan Reindalen og Colesdalen bidrog med fem år. Avgrensinga av dei eksisterande forvaltningsområda Sassen og Diabas samsvarar godt med områdebruken til merka svalbardrein i desse områda. Områdebruken tilseier at svalbardrein i Reindalen og Colesdalen bør forvaltast som ein bestand. Føresett at forvaltninga tek omsyn til dette, kan eksisterande forvaltningsområde behaldast og framstå som føremålstenlege ved at omkringliggjande område kan fungere som refugiar. Dette studiet er det fyrste som knyter individbaserte studiar på områdebruken til svalbardrein opp mot forvaltning og samstundes det fyrste som analyserar data frå merka svalbardrein i områda Sassen og Diabas. Studiet mitt dokumenterar korleis områdebruken til delbestandar kan variere mellom relativt nærliggjande område og synleggjer betydinga av områdespesifikk kunnskap for forvaltning av ein hovdyrart der jakt ikkje skal ha påverknad på bestandane. Abstract Knowledge about cervid populations space use is essential in a management setting where defined goals are to be achieved. For Svalbard reindeer (Rangifer tarandus platyrhynchus), which lives in a harsh arctic environment, the main purpose of management is to protect naturally occurring populations. Controlled and limited hunting is allowed for recreational purposes in specified management units that are set without documentation on the natural borders between svalbard reindeer populations. The main objective of this study was to evaluate if Svalbard reindeer space use conforms to existing management units. To accomplish this, GPS-data from marked female svalbard reindeer were analysed and related to the management units. Seasonal and spatial variation in home range size, use of more than one management unit and crossing of management borders were statistiacally analysed using mixed-effects models. Marked individuals had small yearly home ranges relative to the average size of the management units. Winter home ranges were larger during winters with groundice compared to winters without. Individuals were to a larger extent stationary to one area in the hunting season than during summer and winter seasons. Flow of individuals was substantial between the management units Reindalen and Colesdalen where individuals marked in Reindalen to the greatest extent crossed the borders. Marked individuals in the management units Diabas and Sassen were in general stationary within one area throughout the year. However, sample sizes differed between management units with only data from one year available from Diabas and Sassen and five years from Reindalen and Colesdalen. The management units Sassen and Diabas conforms to marked reindeers space use and therefore seems appropriate. Documented space use suggests that Svalbard reindeer in Reindalen and Colesdalen should be considered as one population. Assuming that management takes this into consideration existing management units can be retained and surrounding areas used by Svalbard reindeer can function as refuges. My study is the first to examine Svalbard reindeer space use in a management context and the first to analyse data from marked Svalbard reindeer in the management areas Sassen and Diabas. My study shows how space use of subpopulations can vary between areas on a relatively local scale. This points out the importance of area specific knowledge in the case where management of a ungulate species should ensure no influence of hunting on the populations. M-NF

Sverige har förbundit sig att följa europeiska konventioner om minoritetsrättigheter i sin minoritetspolitik sedan år 1999 men både Europarådet och bland annat regeringens utredare Lennart Rohdin har nyligen kritiserat Sverige för att inte leva upp till dem. Sverigefinnar är den största av de fem nationella minoriteter som finns i Sverige men minoritetspolitiken fungerar inte felfritt ens för deras del. Det finns brister speciellt på kommunalnivå men till exempel minoritetslagstiftningen är också missledande. Syftet med mitt arbete är att visa hur sverigefinnarnas minoritetsrättigheter följs eller inte följs idag. Dessutom har jag försökt gräva i vad det kan bero på att minoritetsrättigheter inte realiseras som de ska. Arbetet består av fem journalistiska artiklar som grundar sig på den svenska minoritetslagstiftningen och en av dem på friskolefrågan bland sverigefinnar samt en reflektionsrapport där jag resonerar kring mina undersökningsmetoder, källkritik och genre. I rapporten berättar jag också om tankar kring de etiska funderingar som jag hade under arbetets gång och beskriver sverigefinnarnas och minoritetsrättigheters bakgrund i Sverige. Meningen har varit att belysa även den svenskspråkiga majoriteten om sverigefinnarnas angelägenheter eftersom den största delen av minoritetsnyhetsbevakning för sverigefinnarnas del nuläget är på finska och inte når den svenskspråkiga minoriteten. Istället för att skriva korta nyheter har jag också velat gräva och kartlägga situationer mer grundligt och sätta de enskilda fallen i en bredare kontext.

Den svenska språklagen trädde i kraft 2009 och lagen om minoriteter och minoritetsspråk 2010. Den nya minoritetslagen betydde att förvaltningsområdet för det finska språket utvidgades kraftigt. Under hösten 2014, då rapporten skrevs, ingick 52 kommuner i förvaltningsområdet för finska. Av de här 52 kommunerna hade 6 kommuner endast en sida på finska eller ingen finskspråkig information alls. Det är dock glädjande att mängden finskspråkig information har ökat jämfört med år 2004 då den första liknande undersökningen gjordes. Det är viktigt att det finns mångsidig information på kommunernas finskspråkiga webbsidor men även att språket är kvalitativt bra. Bristfälligt och felaktigt språk kan leda till svårigheter att begripa innehållet och även till sakfel. Det kan även konstateras att finskspråkiga webbsidor har en viktig roll i arbetet för att skydda och främja det finska språket iSverige.

Den svenska språklagen trädde i kraft 2009 och lagen om minoriteter och minoritetsspråk 2010. Den nya minoritetslagen betydde att förvaltningsområdet för det finska språket utvidgades kraftigt. Under hösten 2014, då rapporten skrevs, ingick 52 kommuner i förvaltningsområdet för finska. Av de här 52 kommunerna hade 6 kommuner endast en sida på finska eller ingen finskspråkig information alls. Det är dock glädjande att mängden finskspråkig information har ökat jämfört med år 2004 då den första liknande undersökningen gjordes. Det är viktigt att det finns mångsidig information på kommunernas finskspråkiga webbsidor men även att språket är kvalitativt bra. Bristfälligt och felaktigt språk kan leda till svårigheter att begripa innehållet och även till sakfel. Det kan även konstateras att finskspråkiga webbsidor har en viktig roll i arbetet för att skydda och främja det finska språket iSverige.