Search

Övervakningen visar att flertalet av de inventerade strandängsfåglarna i Halland minskat kraftigt under de fem år som gått mellan inventeringarna 2007 och 2012 och det är i de flesta fall en fortsättning på de kraftiga minskningarna mellan 2002 och 2007. Vid jämförelse med inventeringen i Skåne visar de flesta vadararterna samma negativa trend, medan tärnorna i Skåne, till skillnad från Halland, har haft en positiv beståndsutveckling. Även vid jämförelse mellan Halland och danska lokaler är det god överenstämmelse. När det gäller Öland finns resultat fram t.o.m. 2008 och dessa avviker tydligt för ett par arter. När det gäller jämförelse mellan Halland och analysen av beståndsutveckling i hela Sverige så finns det stora skillnader. Det gäller t.ex. vadarna tofsvipa och enkelbeckasin, vilka anses öka i Sverige som helhet, medan de minskar starkt i Halland. Måhända är det den del av arterna som finns på havsstrandängar som drabbats av tillbakagång. Samma sak gäller fiskmås, fisk- och silvertärna. De ökar i Sverige som helhet, men de minskar på havsstrandängarna. Orsaken till minskningen av vadarbestånden är trots stora forskningsansträngningar fortfarande inte helt klarlagd. Tänkbara orsaker diskuteras i rapporten.

För att kunna uppfylla de nationella och regionala miljömålen samt Natura-2000-uppföljningen behöver Naturvårdsverket och Länsstyrelserna kostnadseffektiva metoder som kan producera jämförbara resultat vid återkommande tillfällen. Två myrhabitat av intresse för bl a Natura-2000-uppföljningen är högmossar (habitat 7110), degenererade högmossar (habitat 7120) och öppna svagt välvda mossar, fattiga och intermediära kärr och gungflyn (habitat 7140). Den hotbild som identifierats för habitaten omfattar förutom ingrepp som dikning, torvbrytning, vägdragning etc, också ökad våtdeposition av kväve, vilket medför att andelen vitmossor minskar samtidigt som andelen gräs, buskar och träd ökar. Syftet med föreliggande projekt är att utveckla en satellitbildsbaserad metod för upptäckt och övervakning av långsiktiga vegetationsförändringar på öppna mossar och kärr i Syd- och Mellansverige. Målet är en metod som utnyttjar den höga detaljeringsgraden i mycket högupplösande satellitdata tvåfalt, dels för övervakning av förändringar i botten-, fält- och trädskikt i utvalda nyckelobjekt, dels för kalibrering av SPOT-data för regional analys av samma företeelser. Projektet drivs av Vattenfall Power Consultant i samverkan med Naturvårdsverket, Länsstyrelserna i Halland och Jönköpings län samt med Växtekologiska avdelningen vid Uppsala universitet. Projektet har bedrivits inom i huvudsak två studieområden utmed den sk kvävenedfallsgradienten, dels inom ett område i norra Halland omfattande tre mossar, dels över Store Mosse nationalpark i Jönköpings län. Metodutveckling genomfördes 2004 för att länka detaljerade fältdata till mycket högupplösande satellitdata, QuickBird, som i sin tur används för kalibrering av SPOT-data för regional analys. Ett preliminärt indelningssystem och en preliminär klassningsmetod utarbetades baserade på fältinmätta provytor. Indelningssystemet och klassningsmetoden förfinades därefter under 2005-2006 utifrån fortsatt insamling av fältdata med återkoppling till klassningsresultat. Under 2006 togs klassningsresultat fram i QuickBird-data över Hallandsområdet som utvärderades i fält baserat på utslumpade kontrollytor. Ett preliminärt klassningsresultat genererades också för Store Mosse nationalpark, men för detta område återstår att genomföra en utvärdering av resultatet. En regional analys baserad på SPOT-data har också påbörjats över Hallands och Jönköpings län. Slutprodukt och underlag för återkommande uppföljning är ett antal härledda kartor som visar de viktigaste ekologiska gradienterna. Den klassningsmetod som utarbetats på basis av den spektrala analysen är baserad på stegvis grånivåklippning i enskilda band och i kvoter mellan band. Genom att analysera spektrala signaturer för ett stort antal fältinmätta ytor har det varit möjligt att finna grupperingar av ytor som har gemensamma spektrala egenskaper och också vissa gemensamma egenskaper i täckningsgrad av olika vegetationskomponenter. De olika beslutsgränserna är satta utifrån de fältinmätta ytorna så att dessa grupperingar av ytor särskiljs på ett enhetligt sätt i en stegvis hierarkisk klassificeringsprocedur. Klassningsstrukturen är utformad så att den inom samma ramar tillåter urskiljande av fler klasser där så behövs för att samma metod ska vara användbar från Halland till Småländska höglandet. Indelningssystemet omfattar tolv klasser som är definierade så att förändringar som har sin grund i miljötrender som t ex kvävedeposition, igenväxning, ska kunna upptäckas och kvantifieras. Utifrån det ursprungliga indelningssystemet kan kartor som visar de viktigaste ekologiska gradienterna produceras. Dessa kartor visande näringsgradienten, fuktighetsgradienten, vitmosstäckning och rik-fattiggradienten är tänkta att utgöra underlag för kommande uppföljning och förändringsanalys. Den utvärdering som genomförts för QuickBird-resultaten i Halland visar på mycket hög klassningssäkerhet och ligger på drygt 90 % i genomsnitt om svårbedömda ytor i fält som ligger på gränsen mellan två klasser accepteras som korrekt i endera fallet. Accepteras endast första bedömningsalternativet som korrekt sjunker noggrannheten till ca 80 %. Den analys av återupprepbarhet som genomförts med SPOT-data under närmast ideala förhållanden över Store Mosse nationalpark (samma registreringsdatum men med olika SPOT-instrument och olika registreringsvinklar) visar på avvikelser för de olika klasserna på max ± 3 %. Detta ger en uppfattning om hur stora förändringarna måste vara i en övervakningssituation för att inte utgöras av brus i metoden. För en framtida operationell övervakning baserad på utvecklad metodik tänker vi oss ett koncept där QuickBird-data i ett väl utplacerat ”nät” av observationspunkter utnyttjas till både detaljerad uppföljning av vissa centrala och värdefulla Natura 2000-myrar och för kalibrering av SPOT-data för en regional analys. Styrkan i detta koncept är att man både får detaljerad information över nyckelobjekten och kan följa regionala trender på basis av i stort sett alla myrar i en region. En fungerande tillförlitlig metod enligt beskrivet koncept skulle både ge kompletterande information och betydande tidsvinster gentemot traditionell miljöövervakning, samt dessutom ge möjlighet till areell bedömning av olika förändringar, något som inte är möjligt med fältbaserade insatser.

Projektets syfte är att undersöka om det finns möjlighet att utveckla en operationell metod, baserad på mycket högupplösande satellitdata, för övervakning av sydsvenska dynhabitat. För att denna metod skall vara användbar måste det vara möjligt att kunna särskilja de olika habitat som urskiljs i nätverket Natura 2000. Vidare är det angeläget att kunna identifiera negativ vegetationsutveckling som t ex slyuppslag och förekomst av vresros. Det är också av vikt att kunna kvantifiera viktiga strukturer i habitatet som t ex naken sand.I ett första steg har en pilotstudie genomförts för att analysera om det i mycket högupplösandesatellitdata går att återfinna de dynhabitat som är av intresse för Natura 2000-övervakningen. Studien har genomförts över en del av kustdynerna i Laholmsbukten där de olika dynhabitaten är väl representerade. En programmering av QuickBird gjordes för försommaren 2005, vilket resulterade i en scen av mycket god kvalité från den 18 juni 2005, vilket också är en mycket bra tidpunkt för analys av dynvegetation.Vegetationsdata samlades in för ett stort antal ytor inom de olika dynhabitaten under juli 2005 med ambitionen att täcka så stor variation som möjligt. En provruta med storleken 2 x 2 m lades ut över olika vegetationsblandningar och täckningsgraden bedömdes för följande komponenter: sand, förna, mossa (grön), mossa (mörk), vit lav, grå lav, grön lav, ljung, kråkris, vide, krypvide/sandvide, sandstarr, sandrör, strandråg, bergrör, rödven, rödsvingel, borsttåtel, flockfibbla, käringtand, monke, mjölkört, vresros, pors, al, björk och tall.Provytornas läge mättes in med differentiell GPS för att de skulle kunna återfinnas med hög precision i satellitbilden. Medelvärden för de fyra spektralbanden, samt olika kvoter mellan banden har därefter analyserats. Sammanlagt 112 vegetationsbedömda ytor analyserades samt ytterligare några som plockades ut direkt i satellitbilden.Med utgångspunkt från fältinformationen och ytornas spektrala karakteristik utarbetades en preliminär klassificeringsmetod baserad på stegvis grånivåklippning i enskilda band och i kvoter mellan band, för klassificering av de habitat som särskiljs i Natura 2000. Arbetet fokuserades på att särskilja Natura 2000-habitaten enligt gällande definition och att klargöra var eventuella problem finns. Baserat på framtagen klassningsmetod genererades ett preliminärt klassningsresultat över studieområdet som subjektivt fältkontrollerades i december 2005.Vid fältkontrollen framkom att vissa av beslutsgränserna behövde justeras samt att en viss ändring av definitionen av habitaten är nödvändig för att analysen av satellitbilderna ska kunna fungera tillfredsställande. Föreliggande pilotstudie visar att QuickBird-data har stor potential för att kunna användas för övervakning av förändringar i dynområden. Dock skulle definitionerna av habitaten behöva modifieras för att passa satellitbildstekniken. Idag är ju habitaten definierade för att lätt kunna identifieras i fält, vilket t ex innebär att förekomst av enstaka arter indikerar gräns mellan flera av habitaten. För att dessa arter ska vara synliga i satellitbilderna däremot krävs en viss täckningsgrad.Genomförda analyser, baserade på de drygt 120 vegetationsytor som bedömts i fält indikerar spektrala överlapp mellan habitaten på mellan ca 5-15 % som huvudsakligen kan hänföras till klassernas definition. T ex krävs en täckningsgrad på 10 % ris eller mer för att de ska vara synliga i bilden och pixeln därmed klassificeras som habitat 2140 istället för 2130.Vår rekommendation är därför att fortsatta analyser görs för att kalibrera beslutsgränserna för de klasser/habitat som kan särskiljas och för att få ett bättre underlag för en revision av definitionerna av habitaten så att de blir optimerade för satellitbildsanalys. Regionala inventeringsrapporter import från MDP 2015-05

Havsstrandängar har generellt stora kultur- och naturvärden, bl.a. som viktiga häcknings- och rastplatser för änder och vadarefåglar. Ofta hyser de ett flertal rödlistade arter. För att skydda de stora värdena är många havsstrandängar i Skåne och Halland naturreservat och i flera fall också så kallade Ramsar-områden, viktiga områden enligt den internationella våtmarkskonventionen. Många strandängar ingår i Natura 2000, EU:s nätverk av skyddade områden. Havsstrandängarna utmed Sveriges västkust innehåller bl.a. de särskilt viktiga Natura 2000-habitaten "Salta strandängar" (habitat 1330) och "Ler- och sandsediment med glasört" (habitat 1310). Från Skånes sydkust och i resten av Östersjön, Bottenhavet och Bottenviken hittar man istället "Havsstrandängar av östersjötyp" (habitat 1630), som har liknande naturvärden.Det är viktigt att regelbundet följa utvecklingen i de skyddade områdena för att rapportera om tillståndet och kunna anpassa skötseln. Bland fåglarna är särskilt vadarna utmärkta indikatorer på att det är en god beteshävd på strandängarna. Om man t.ex. konstaterar att det finns gott om häckande tofsvipor och kanske t.o.m. sydlig kärrsnäppa på strandängen har man ett kvitto på att skötseln av området fungerar, medan man behöver vidta särskilda åtgärder om arterna minskar eller försvinner, som att förbättra beteshävden eller avverka buskar och träd. Genom den inventering som länsstyrelserna i Skåne och Halland genomförde tillsammans med ideella ornitologer under 2002 har vi nu en helhetsbild av tillståndet utmed länens västra kust. Vi kan dessutom jämföra resultatet med tidigare inventeringar och med motsvarande sentida inventeringar av strandängar på bl.a. Öland och Gotland. Man kan också se inventeringen som en del i uppföljningen av miljömålen. Antalet häckande par av t.ex. sydlig kärrsnäppa kan användas som ett slags indikator för hur väl man når de nationella miljökvalitetsmålen "Hav i balans, levande kust och skärgård" och "Ett rikt odlingslandskap". Inventeringen är också ett bra underlag för framtida uppföljning av Natura 2000. Förutom att den ger bakgrundsvärden för antalet par av olika arter kan vi använda den som en hjälp till att utforma ändamålsenliga, fasta övervakningsprogram för havsstrandängarna i Sverige.Vi valde att inventera samtliga vadararter, måsfåglar samt de ovanligare änderna bläsand, snatterand, skedand och årta. Inventerarna uppmanades att gärna räkna fler arter, och från flera lokaler finns siffror även för övriga andfåglar, brun kärrhök, sydlig gulärla och ängspiplärka. Regionala inventeringsrapporter import från MDP 2015-05