After the development of nuclear weapons, civil applications were seen as a way through which protagonists of Soviet modernity could embrace a new future, which Josephson called atomic-powered communism. Where hydro-powered communism had reached its boundaries, nuclear energy was to take over. Crucial parts of the Soviet nuclear industry were based on the use of water. The mantle of progressiveness, innovation, and status previously embodied by the hydropower industry was taken up by emerging nuclear technocrats. While scholars have readily engaged nuclear power as a topic, they have neglected its hydraulic roots and hydro-nuclear entanglements, especially for cooling and other technological purposes. An important but yet overlooked influence came from the creation of Soviet hydraulic-hydropower technological systems. This doctoral thesis fills a twofold gap in the existing literature. First, water is placed at the centre of an analysis of the Soviet nuclear programme. Pipes, valves, tanks, pumps, pressure mechanics and gravity approaches all use much older inventions and engineering mindsets, which are generally not considered in the existing historiography concerning nuclear energy. Aquatic systems, riverbeds, industrial improvements, watersheds, and fluid pathways of potential contamination have not sufficiently been linked to the rapid development of the nuclear industry, even though toxic radioisotopes were spread across the globe. Second, it analyses how technocratic culture influenced nuclear decision-making processes. Therefore, discourses of siting Soviet nuclear power plants in the period between 1954 and 1991 are analysed under a water and technocratic culture perspective to tap more accurately into the links between the nuclear industry, hydraulic engineering, economic imperatives, power and hierarchy, as well as state-communist ideology. The dominant culture present at the construction site of a nuclear power plant determines the circumstances, within w, Med historiska rötter i det sovjetiska atombombsprojektet sågs civila tillämpningar av atomtekniken som ett sätt för förespråkare av sovjetisk modernitet att omfamna en ny framtid, vilket Josephson har kallat “atomdriven kommunism”. Detta innebar att där den vattendrivna kommunismen hade nått sin kapacitet skulle kärnkraften ta över. En betydande del av den sovjetiska kärnkraftindustrin kom att baseras på användningen av vatten. Det nexus av progressivitet, innovation och status som tidigare hade förespråkats av vattenkraftindustrin, antogs även av kärnkraftteknokrater. Medan tidigare forskning har intresserat sig för kärnkraftshistoria i stort, har de hydrauliska och hydro-nukleära aspekterna, särskilt för kylning och andra tekniska ändamål, förbisetts. Skapandet av sovjetiska vatten- och vattenkraftsystem är väsentliga för en heltäckande förståelse av kärnkraftindustrin. Denna doktorsavhandling fyller en dubbel lucka i den befintliga litteraturen. För det första sätts vatten i centrum för en analys av det sovjetiska kärnkraftsprogrammet. Rör, ventiler, tankar, pumpar, tryckmekanik och gravitationsmetoder använder mycket äldre uppfinningar och tekniskt tänkande, som i allmänhet inte tas i beaktande i den befintliga historieskrivningen om kärnenergi. Vattensystem, flodbäddar, industriella förbättringar, vattendelare och vattnet som en väg till potentiell kontaminering har inte i tillräcklig utsträckning kopplats till den snabba utvecklingen av kärnkraftindustrin, även om giftiga radioisotoper kom att spridas över hela världen. För det andra analyserar avhandlingen hur den teknokratiska kulturen påverkade beslutsprocesser inom kärnkraftindustrin. Diskurser rörande placeringen av sovjetiska kärnkraftverk under perioden mellan 1954 och 1991 analyseras med fokus på vatten samt den teknokratiska kulturen för att beskriva kopplingarna mellan kärnkraftindustrin, vattentekniken, de ekonomiska imperativen, hierarkier, och den statskommunistiska ideologin. En utgångspunkt i a, Nach der Entwicklung der Atomwaffen wurden zivile Anwendungen der Kernkraft als legitime Wege gesehen, mit denen die Protagonisten einer sowjetischen Moderne in eine neue Zukunft starten konnten. Diese Zukunft nannte der Historiker Paul Josephson einen durch Atomkraft angetriebenen Kommunismus. Als die Expansionsmöglichkeiten der Wasserkraftindustrie ausgereizt worden waren, sollte die Kernkraft übernehmen. Der Nimbus der Fortschrittlichkeit und der Innovation, der vorher durch die Wasserkraftindustrie verkörpert worden war, wurde nunmehr von den aufsteigenden Technokraten der Atomindustrie übernommen. Obwohl viel zur Kernkraft geforscht worden ist und entscheidende Teile der sowjetischen Atomindustrie auf die Nutzung von Wasser angewiesen waren, blieben die hydrotechnischen Wurzeln und Verflechtungen größtenteils unbeachtet. Ein wichtiger aber bislang vernachlässigter Einfluss kam durch die vorherige Erschaffung des technologischen Systems der Wasserkraftwerke, Kanalbauten und anderer hydrotechnischer Anlagen. Die sowjetische Atomindustrie wurde auf der Grundlage dieser Errungenschaften aufgebaut. Diese Doktorarbeit hilft zwei Lücken in der bisherigen Literatur zu schließen. Erstens wird bei der folgenden Analyse des sowjetischen Atomprogramms das Element Wasser ins Zentrum gerückt. Rohre, Ventile, Tanks, Pumpen, Hydraulik und Schwerkraftansätze gingen alle auf viel ältere Erfindungen und Baudenkweisen zurück. Wassersysteme, Flussbette, industrielle Ameliorationen, Wassereinzugsgebiete und fließende Verbreitungswege von möglicherweise kontaminiertem Wasser wurden nicht hinreichend berücksichtigt und mit der schnellen Entwicklung der Atomindustrie angepasst. Eine Gefahr bildeten dabei giftige Radioisotope, die mittlerweile über Atomkraftwerke in die Umwelt abgegeben und über den ganzen Globus verteilt worden waren. Zweitens wird in dieser Arbeit analysiert, wie eine technokratische Kultur den Entscheidungsfindungsprozess in der Atomindustrie beeinflusst hat. Deshalb, You can reach the author via email: achim.klueppelberg[at]t-online.deQC240301