Search

Större delen av de läkemedel och andra mikroföroreningar som används i samhället hamnar i våra avloppsreningsverk. Där bryts en del ner effektivt, men många föroreningar passerar i stort sett opåverkade genom verken. Vid låg utspädning i närrecipienten kan vissa substanser nå så höga halter att man inte kan utesluta effekter på vattenlevande organismer. Kompletterande rening av avloppsvattnet vid avloppsreningsverk kan därför vare ett alternativ för att avlägsna dessa mikroföroreningar. De mest lovande teknikerna för att minska utsläppen av ett brett spektrum av läkemedelssubstanser och andra svårnedbrytbara substanser är behandling med starka oxidationsmedel, främst ozon, adsorption till aktivt kol och en utökad biologisk nedbrytning. Denna rapport redovisar resultat från fortsatta försök med avskiljning av särskilt läkemedelsrester i avloppsvatten inom projektet SystemLäk, och kompletterar tidigare genomförda försök inom samma projekt. I första hand har 24 olika läkemedel, som ofta förekommer i avloppsvatten och som representerar olika läkemedelsgrupper, analyserats. Tekniker som studerats innefattar: § Granulerat aktivt kol som filtermaterial med biologisk aktivitet - BAF(GAK) § Rening med biokol framställt från bioslam/organiskt substrat - BAK § Användning av pulveriserat aktivt kol i MembranBioReaktor (MBR) -PAK § Oxidation med ozon § Oxidation med klordioxid Genomförda tester, i kombination med tidigare försök, visar tydligt på att de flesta studerade teknikerna ger ökad avskiljning av de flesta studerade ämnena. I många fall får man en mycket bra effekt med en rimlig insats. Testerna har även lyft fram begränsningar hos de studerade teknikerna: BAF(GAK) - Granulerat aktivt kol som biofilter, BAK – Biokol framställt från bioslam, PAK-MBR – Pulveriserat aktivt kol (PAK) i membranbioreaktor, Resurseffektiv ozonering, Klordioxid (ClO2) För mer detaljer kring de ämnen som studerats, analysmetoder för dessa, vilken effekt dessa har i recipienten samt till vilken nivå de bör reduceras hänvisas till den första delrapporten i SystemLäk (Baresel m fl., 2015a). För en samlad bedömning av olika reningssystem inklusive miljöpåverkan och kostnader samt vilka av tekniker som rekommenderas hänvisas till slutrapporten i SystemLäk (Baresel m fl., 2017). Större delen av de läkemedel och andra mikroföroreningar som används i samhället hamnar i våra avloppsreningsverk. Där bryts en del ner effektivt, men många föroreningar passerar i stort sett opåverkade genom verken. Vid låg utspädning i närrecipienten kan vissa substanser nå så höga halter att man inte kan utesluta effekter på vattenlevande organismer. Kompletterande rening av avloppsvattnet vid avloppsreningsverk kan därför vare ett alternativ för att avlägsna dessa mikroföroreningar. De mest lovande teknikerna för att minska utsläppen av ett brett spektrum av läkemedelssubstanser och andra svårnedbrytbara substanser är behandling med starka oxidationsmedel, främst ozon, adsorption till aktivt kol och en utökad biologisk nedbrytning. Denna rapport redovisar resultat från fortsatta försök med avskiljning av särskilt läkemedelsrester i avloppsvatten inom projektet SystemLäk, och kompletterar tidigare genomförda försök inom samma projekt. I första hand har 24 olika läkemedel, som ofta förekommer i avloppsvatten och som representerar olika läkemedelsgrupper, analyserats. Tekniker som studerats innefattar: § Granulerat aktivt kol som filtermaterial med biologisk aktivitet - BAF(GAK) § Rening med biokol framställt från bioslam/organiskt substrat - BAK § Användning av pulveriserat aktivt kol i MembranBioReaktor (MBR) -PAK § Oxidation med ozon § Oxidation med klordioxid Genomförda tester, i kombination med tidigare försök, visar tydligt på att de flesta studerade teknikerna ger ökad avskiljning av de flesta studerade ämnena. I många fall får man en mycket bra effekt med en rimlig insats. Testerna har även lyft fram begränsningar hos de studerade teknikerna: BAF(GAK) - Granulerat aktivt kol som biofilter, BAK – Biokol framställt från bioslam, PAK-MBR – Pulveriserat aktivt kol (PAK) i membranbioreaktor, Resurseffektiv ozonering, Klordioxid (ClO2) För mer detaljer kring de ämnen som studerats, analysmetoder för dessa, vilken effekt dessa har i recipienten samt till vilken nivå de bör reduceras hänvisas till den första delrapporten i SystemLäk (Baresel m fl., 2015a). För en samlad bedömning av olika reningssystem inklusive miljöpåverkan och kostnader samt vilka av tekniker som rekommenderas hänvisas till slutrapporten i SystemLäk (Baresel m fl., 2017). Större delen av de läkemedel och andra mikroföroreningar som används i samhället hamnar i våra avloppsreningsverk. De redovisade aktiviteterna i denna rapport är del av projektet SystemLäk - Systemförslag för rening av läkemedelsrester och andra prioriterade svårnedbrytbara ämnen.

I denna rapport redovisar projektet SystemLäk - Systemförslag för rening av läkemedelsrester och andra prioriterade svårnedbrytbara ämnen en samlad bild av kunskapsläget kring avancerade reningstekniker för rening av läkemedelsrester och andra prioriterade svårnedbrytbara substanser, även kallade mikroföroreningar. När ett reningsverk beslutat att implementera kompletterande reningssteg för rening av mikroföroreningar, bör en kartering genomföras, som visar på vilka mikroföroreningar det aktuella reningsverket tar emot. När reningsverket har kännedom om vilka mikroföroreningar som belastar verket bör ett övergripande mål för reningen beslutas, det vill säga, vilka mikroföroreningar som ska renas, och till vilken grad. Vägledning för genomförande av kartering, samt hur dess resultat kan tolkas, presenteras i denna rapport. Efter beslut om övergripande reningsmål, men innan beslut av slutligt teknikval, bör reningsverkets specifika förutsättningar och begränsningar identifieras. Är anläggningens infrastruktur mer eller mindre lämpad för någon särskild teknik? Finns icke utnyttjade utrymmen eller volymer som kan nyttjas? Vilken reningseffektivitet av mikroföroreningar uppnås i dagsläget? Finns några framtidsplaner för reningsverket som kan påverka teknikvalet? För att bekräfta att potentiella tekniker fungerar bör pilotförsök genomföras vid det specifika reningsverket. Pilottesterna bör inte enbart beakta reningseffektivitet utan även kostnader, resursförbrukning och behov av arbetskraft. Studiebesök vid samt erfarenhetsutbyte med andra reningsverk med samma reningsteknik implementerad rekommenderas. När det fastställts vilket teknikval som är mest lämpligt vid det specifika reningsverket bör offerter tas in från minst tre olika teknikleverantörer. Offerter samt implementeringsunderlag bör granskas och godkännas av oberoende part. Vid upphandling bör garantier för framgångsrik implementering ingå. Noggrann uppföljning av idrifttagande rekommenderas. I denna rapport redovisar projektet SystemLäk - Systemförslag för rening av läkemedelsrester och andra prioriterade svårnedbrytbara ämnen en samlad bild av kunskapsläget kring avancerade reningstekniker för rening av läkemedelsrester och andra prioriterade svårnedbrytbara substanser, även kallade mikroföroreningar. När ett reningsverk beslutat att implementera kompletterande reningssteg för rening av mikroföroreningar, bör en kartering genomföras, som visar på vilka mikroföroreningar det aktuella reningsverket tar emot. När reningsverket har kännedom om vilka mikroföroreningar som belastar verket bör ett övergripande mål för reningen beslutas, det vill säga, vilka mikroföroreningar som ska renas, och till vilken grad. Vägledning för genomförande av kartering, samt hur dess resultat kan tolkas, presenteras i denna rapport. Efter beslut om övergripande reningsmål, men innan beslut av slutligt teknikval, bör reningsverkets specifika förutsättningar och begränsningar identifieras. Är anläggningens infrastruktur mer eller mindre lämpad för någon särskild teknik? Finns icke utnyttjade utrymmen eller volymer som kan nyttjas? Vilken reningseffektivitet av mikroföroreningar uppnås i dagsläget? Finns några framtidsplaner för reningsverket som kan påverka teknikvalet? För att bekräfta att potentiella tekniker fungerar bör pilotförsök genomföras vid det specifika reningsverket. Pilottesterna bör inte enbart beakta reningseffektivitet utan även kostnader, resursförbrukning och behov av arbetskraft. Studiebesök vid samt erfarenhetsutbyte med andra reningsverk med samma reningsteknik implementerad rekommenderas. När det fastställts vilket teknikval som är mest lämpligt vid det specifika reningsverket bör offerter tas in från minst tre olika teknikleverantörer. Offerter samt implementeringsunderlag bör granskas och godkännas av oberoende part. Vid upphandling bör garantier för framgångsrik implementering ingå. Noggrann uppföljning av idrifttagande rekommenderas. I denna rapport redovisar projektet SystemLäk - Systemförslag för rening av läkemedelsrester och andra prioriterade svårnedbrytbara ämnen, en samlad bild kring avancerade reningstekniker för rening av läkemedelsrester och andra prioriterade mikroföroreningar.

För att minska belastningen av läkemedelsrester från avloppsvatten på recipienten (främst Stångån) har Tekniska verken i Linköping, i samarbete med IVL Svenska Miljöinstitutet genomfört pilotskaletester med ozonering för att använda som underlag för dimensionering, implementering och drift av fullskaleanläggningen vid Linköpings största avloppsreningsverk, Nykvarnsverket. Systemet består av ett ozoneringssteg mellan biosedimentations- och efterdenitrifikationsprocessen. Förutom dimensionerings- och drifttekniska aspekter, undersöktes även eventuella störningar av ozonbehandlingen på efterföljande biologi samt biologins förmåga att reducera problemet med att ozonoxidation kan bilda ekotoxiska oxidationsbiprodukter. Slutmålet var att reducera halterna i utgående vatten av de mest prioriterade läkemedelssubstanserna till halter som inte leder till negativa effekter i recipienten, om den naturliga utspädningen av utgående halter räknas med. Pilottester med den tilltänkta processkonfigurationen vid Nykvarnsverket genomfördes under andra halvåret 2014. I undersökningen ingick kartläggning av både dygnsvariation och massflöde över hela anläggningen, dos-respons-undersökningar för ozondoseringen, belastningsstyrningsförsök och ekotoxikologiska studier. Från inledande mätningar skapades en prioritetslista för läkemedelssubstanser vid Nykvarnsverket som den extra ozoneringen skulle hjälpa till att reducera. Listan bygger på riskkvoten mellan koncentrationen i utgående vatten (medelvärde) och den lägsta koncentration av en substans där toxiska effekter på den akvatiska miljön inte påvisats enligt tillgänglig vetenskaplig litteratur, samt hänsynstagandet till olika säkerhets-faktorer och utspädning i recipienten (Stångån). En hög risk definierades som en riskkvot på 1 eller högre och vid intervallet 0,1–1 definierades risken som måttlig. Fem ämnen (oxazepam, metoprolol, östron, trimetoprim och etinylöstradiol) klassades som hög risk och sju ämnen klassades som måttlig risk efter inventeringen av nuvarande reningen utan ozonering. Vid försöket med en ozondos på 5 mg O3/L återstod endast en substans med hög risk (oxazepam, riskkvot 2) och två substanser med måttlig risk (metoprolol, riskkvot 0,5 och östron, riskkvot 0,13). Vid högre doser kan koncen-trationen av dessa substanser minskas ännu mer, men då ökar samtidigt den eventuella risken för ökad ekotoxicitet orsakad av oxidationsprodukter från ozoneringen. Ekotoxtester bestående av östrogen aktivitet, grön- och rödalg, Nitocra- och Ames-tester visade ingen negativ påverkan vid de testade ozondoserna (upp till 18,4 mg O3/L). Höga halter av den cancerogena föreningen bromat kunde inte heller detekteras vid rimliga ozondoser (

Pharmaceutical residues and other emerging substances pass through modern sewage treatment plants (STPs) and end up in the receiving waters and sludge. In several studies, recipient concentrations have been detected with expected effects on aquatic organisms. Chemicals released via STPs may also enter the aquatic food-web and cause effects in higher organisms such as fish-eating birds or mammals including humans. Studies have also shown that antibiotics in the environment may contribute to the increase of antibiotic resistant genes in bacteria, which is a serious threat to our possibility to cure life-threatening diseases on the global scale. Current STP treatment technologies are usually not fit to remove microbial stable chemical pollutants and the evaluation of the removal efficiency of the STP systems applied today, is not complete. The evaluation of the removal efficiency of the substances in the STP systems is usually based on chemical analysis of the presence of certain substances in influent and effluent waters. However, there are difficulties associated with this approach, e.g. since some substances are metabolized into potentially more harmful substances which are not captured in the analysis unless they are actively sought for. Furthermore, some substances are formed in the STPs, resulting in higher levels in effluents than in influents. In addition, effluent concentrations may sometimes be lower than the analytical detection limits, yet still higher than or close to established risk concentrations emphasizing the need for developments of the analytical methods. Många läkemedelsrester och andra prioriterade föroreningar passerar igenom avloppsreningsverk (ARV) och hamnar i recipienten och slam, ibland i nivåer som kan påverka vattenlevande organismer. Kemikalier som släpps ut via avloppsreningsverk kan också anrikas i den akvatiska näringskedjan och orsaka effekter i högre organismer såsom fiskätande fåglar eller däggdjur inklusive människor. Studier har också visat att antibiotika som hamnar i miljön kan bidra till uppkomsten av antibiotikaresistenta gener i bakterier, vilket är ett allvarligt hot mot vår möjlighet att bota livshotande sjukdomar på den globala skalan. Eftersom nuvarande behandlingstekniker har utvecklats främst för att avlägsna partikulärt material samt kväve och fosfor är de inte alltid anpassade för att rena bort mikrobiellt stabila kemiska föroreningar. Utvärderingen av effektiviteten av olika behandlingstekniker för avlägsnande av sådana ämnen baseras vanligtvis på analyser av förekomst av ett ämne i inkommande och utgående vatten. Det finns dock problem med detta tillvägagångssätt eftersom vissa ämnen metaboliseras till potentiellt mer skadliga substanser som inte automatiskt fångas i analysen. Dessutom kan vissa ämnen bildas i reningsverken, vilket kan resultera i högre nivåer i utgående än i inkommande vatten. Dessutom kan de utgående koncentrationerna ibland vara lägre än detektionsgränserna, men trots det ändå vara högre än eller nära etablerade riskkoncentrationer. This report is only available in English, but the popuar version B2226-P is written in Swedish.

Många läkemedelsrester och andra prioriterade substanser passerar igenom dagens avloppsreningsverk (ARV) och hamnar antingen i slammet eller i recipienten, ibland i nivåer som kan påverka vattenlevande organismer. Substanser som släpps ut via avlopps-reningsverk kan också anrikas i den akvatiska näringskedjan och orsaka effekter i högre organismer såsom fiskätande fåglar eller däggdjur, inklusive människor. Studier har också visat att antibiotika som hamnar i miljön kan bidra till uppkomsten av antibiotikaresistenta gener i bakterier, vilket är ett allvarligt globalt hot mot möjligheten att bota livshotande sjukdomar. Eftersom nuvarande vattenreningstekniker har utvecklats främst för att avlägsna partikulärt material samt kväve och fosfor är de oftast inte anpassade för att rena bort mikrobiellt stabila kemiska föroreningar. Utvärderingar av effektiviteten hos olika behandlingstekniker för avlägsnande av sådana ämnen baseras vanligtvis på analyser av förekomst av ett ämne i inkommande och utgående vatten från reningsverket. Det finns dock problem med detta tillvägagångssätt eftersom vissa ämnen metaboliseras till potentiellt mer skadliga substanser, som då inte automatiskt fångas i analysen. Dessutom kan vissa ämnen spontant bildas i reningsverken, vilket kan resultera i högre nivåer i utgående än i inkommande vatten. Ett ytterligare problem är att de utgående koncentrationerna ibland kan vara lägre än detektions-gränserna, men trots det ändå vara högre än eller nära etablerade risknivåer. This report is only available in Swedish. Många läkemedelsrester och andra prioriterade substanser passerar igenom dagens avloppsreningsverk (ARV) och hamnar antingen i slammet eller i recipienten, ibland i nivåer som kan påverka vattenlevande organismer. Substanser som släpps ut via avlopps-reningsverk kan också anrikas i den akvatiska näringskedjan och orsaka effekter i högre organismer såsom fiskätande fåglar eller däggdjur, inklusive människor. Studier har också visat att antibiotika som hamnar i miljön kan bidra till uppkomsten av antibiotikaresistenta gener i bakterier, vilket är ett allvarligt globalt hot mot möjligheten att bota livshotande sjukdomar. Eftersom nuvarande vattenreningstekniker har utvecklats främst för att avlägsna partikulärt material samt kväve och fosfor är de oftast inte anpassade för att rena bort mikrobiellt stabila kemiska föroreningar. Utvärderingar av effektiviteten hos olika behandlingstekniker för avlägsnande av sådana ämnen baseras vanligtvis på analyser av förekomst av ett ämne i inkommande och utgående vatten från reningsverket. Det finns dock problem med detta tillvägagångssätt eftersom vissa ämnen metaboliseras till potentiellt mer skadliga substanser, som då inte automatiskt fångas i analysen. Dessutom kan vissa ämnen spontant bildas i reningsverken, vilket kan resultera i högre nivåer i utgående än i inkommande vatten. Ett ytterligare problem är att de utgående koncentrationerna ibland kan vara lägre än detektions-gränserna, men trots det ändå vara högre än eller nära etablerade risknivåer. This report is only available in Swedish. Rapporten ska fungera som informationsmaterial till avloppsreningsverk, dess tillståndsgivande myndighet samt övriga intressenter gällande rening av läkemedelsrester. Ger en kunskapsbas samt rekommendationer om prioriterade ämnen, metoder för detektering och kvantifiering, behandlingstekniker och utvecklingsbehov.

Population growth, increasing living standards, but also environmental hazards with global climate change as the most significant are all contributing to an increasing water stress in many parts of the world. While access to fresh water for drinking water is getting more costly due to environmental pollution, uses of drinking water conflicts with water needs for agricultural and industrial use, which are in need of substantial water quantities. The use of reclaimed wastewater for non-potable purposes provides a solution for this. This is not new and has in fact been applied in many regions as the main water management approach. As water scarcity becomes more severe, also the need for more sustainable and holistic approaches to deal with our limited fresh water resources becomes more and more obvious. The traditional one-way water handling approach, with end-of-pipe treatment releasing “clean” effluent water to nature, has to be converted into a society-internal water reuse scheme where different water qualities and water uses are considered as an integral part of the water cycle. The present report presents activities and results from an international project that aimed at developing and optimizing water treatment processes and systems for sustainable reuse of treated wastewater. The starting point is to combine the sequential batch treatment (SBR, sequencing batch reactors) with different conventional and emerging secondary and tertiary treatment techniques in various combinations, optimized from an overall sustainability perspective. Evaluation and optimization is achieved using life cycle assessment and life cycle cost assessment and their combination. Den här rapporten finns endast på engelska. Svensk sammanfattning finns i rapporten. Population growth, increasing living standards, but also environmental hazards with global climate change as the most significant are all contributing to an increasing water stress in many parts of the world. While access to fresh water for drinking water is getting more costly due to environmental pollution, uses of drinking water conflicts with water needs for agricultural and industrial use, which are in need of substantial water quantities. The use of reclaimed wastewater for non-potable purposes provides a solution for this. This is not new and has in fact been applied in many regions as the main water management approach. As water scarcity becomes more severe, also the need for more sustainable and holistic approaches to deal with our limited fresh water resources becomes more and more obvious. The traditional one-way water handling approach, with end-of-pipe treatment releasing “clean” effluent water to nature, has to be converted into a society-internal water reuse scheme where different water qualities and water uses are considered as an integral part of the water cycle. The present report presents activities and results from an international project that aimed at developing and optimizing water treatment processes and systems for sustainable reuse of treated wastewater. The starting point is to combine the sequential batch treatment (SBR, sequencing batch reactors) with different conventional and emerging secondary and tertiary treatment techniques in various combinations, optimized from an overall sustainability perspective. Evaluation and optimization is achieved using life cycle assessment and life cycle cost assessment and their combination. This report presents activities and results from an international project that aimed at developing and optimizing water treatment processes and systems for sustainable reuse of treated wastewater.

Behandling med ozon respektive granulerat aktivt kol (GAC) har jämförts för ytterligare rening av ett redan väl kemiskt och biologiskt behandlat avloppsvatten. Avloppsvattnet togs från försöksanläggningen Hammarby Sjöstadsverk där inkommande vatten till Henriksdalsverket behandlats genom förfällning, fördenitrifikation, nitrifikation och efterdenitrifikation i en MBR i pilotskala. Processen är den som planeras för den kommande utbyggnaden Henriksdalsverket, och ger ett partikelfritt vatten. Reningen i pilotanläggningen är mycket effektiv, men ytterligare avskiljning av en del organiska föreningar kan på sikt komma att krävas. Det gäller särskilt en del läkemedelsrester. Extra steg med ozonbehandling eller aktivt kol är de mest aktuella, och har testats i denna studie i en skala på ca 1 m3/tim. Koncentrationerna av 37 läkemedelsrester och ett antal fenoliska ämnen har analyserats före och efter behandlingarna. Ozon testades i doser mellan 3 och 13 g/m3. 9 av de 18 detekterbara läkemedlen i vattnet från MBR-piloten avlägsnades redan vid 3 g ozon/m3. Efter 5 g/m3 återstod 6 föreningar i mätbar halt, och efter 7 g/m3 endast 3 stycken (atenolol, metoprolol och oxazepam). Efter 13 g/m3 återstod endast oxazepam (18 ng/L). Bland fenolära föreningar avlägsnades triklosan och bisfenol A effektivt vid 7 g ozon/m3. Nonylfenol och oktylfenol var betydligt mer stabila, och halterna halverades bara vid 7 g/m3. 13 g ozon/m3 gav inte mycket bättre effekt. En metod att reglera ozondos efter behov diskuteras. Granulerat aktivt kol (GAC) testades i en anläggning med automatisk backspolning när bädden tenderade att sätta igen. Huvuddelen av analyserna gjordes när ca 6 800 bäddvolymer hade passerat, motsvarande ca 13 m3/kg kol. Avskiljningen avtar normalt med belastningen, men har i tidigare försök visats vara acceptabel åtminstone till 25 000 bäddvolymer eller 50 m3/kg kol. Kontakttiden i bädden (EBCT) tyckts inte påverka avskiljningen i intervallet 10 till 18 minuter. Avskiljningen av läkemedelsrester var generellt bättre med GAC än med 7 g ozon/m3, och för oxazepam även klart bättre än vid 13 g ozon/m3. Oktylfenol och triklosan reducerades bra, men inte nonylfenol och bisfenol A. Nya analyser vid högre belastning krävs dock för att bedöma avskiljningen över kolets hela tekniska livslängd. Kompletterande analyser efter runt 16 700 Empty Bed Volumes (EBV), motsvarande drygt 32 m3/kg kol, tyder dock på en fortsatt bra reningseffektivitet. Reningen med ozon och GAC jämfördes också med reningen vid omvänd osmos (RO) inom en annan aktivitet av projektet. RO var effektivare än både ozon och GAC, men är totalt sett betydligt mer resurskrävande. Avloppsvattnets färg minskade kraftigt med de två metoderna, men allra mest med ozon. Övriga parametrar påverkades mindre, men en ytterligare desinfektion av det redan ganska rena vattnet noterades med båda metoderna. Varje enskilt ämnes gränsvärde gällande möjlig påverkan på recipienten (PNEC) samt det aktuella reningsverkets initiala utspädning i recipienten bör styra reningsgraden. Vid en jämförelse mellan metoderna bör även kostnader (kapital- och driftskostnader) samt totala resursförbrukning tas i beaktan. Även en livscykel analys över den totala miljöpåverkan av dessa metoder bör ingå. Dessa beräkningar är ännu inte slutförda, men ozon blir troligen billigare än GAC vid samma grad av rening. Treatment with ozone or granulated activated carbon (GAC) are compared for further purification of an already well treated (chemically and biologically) wastewater. The wastewater was taken from the pilot plant Hammarby Sjöstadsverk where incoming water to the main WWTP Henriksdal was treated by pre-precipitation, pre- denitrification, nitrification, and post-denitrification in an MBR pilot scale, providing particle-free water. This represents the process planned for the expanded Henriksdal WWTP. The removal efficiency of the MBR-pilot is highly effective, but further removal of some organic compounds may eventually be required. This is particularly true for pharmaceutical residues. Polishing treatment with ozone or active carbon is most relevant for the moment and has been tested in a scale around 1 m3/hr. Concentrations of 37 pharmaceutical residues and a number of phenolic substances were analyzed before and after the treatments. Ozone was tested at doses between 3 and 13 g/m3. 9 of the 18 detectable pharmaceutical residues in the effluent from the MBR pilot were removed already at 3 g ozone/m3. After 5 g ozone/ m3 remained six compounds in measurable concentrations, and after 7 g ozone/m3 only 3 pieces (atenolol, metoprolol, and oxazepam). After 13 g ozone/m3 remained only oxazepam (18 ng/L). Among phenolic compounds triclosan and bisphenol A were removed effectively at 7 g of ozone/m3. Nonylphenol and octylphenol were much more stable and levels were just halved at 7 g ozone/m3. 13 g ozone /m3 did not produce an increased reduction. A potential method to adapt the ozone dose depending on the demand is discussed. Granulated activated carbon (GAC) was tested in a pilot with automatic backwash when the bed tended to clog. Most of the analyses were made after about 6800 bed volumes had passed, corresponding to about 13 m3/kg coal. The separation efficiency decreases with load, but has been shown in previous experiments to be acceptable up to at least 25 000 bed volumes, or 50 m3/kg coal. The contact time in the bed (EBCT) appeared not to affect the reduction in the range of 10 to 18 minutes. The removal of pharmaceutical residues was generally better with GAC than with 7 g ozone/m3, and the removal of oxazepam was evidently more effective with GAC than at 13 g ozone/m3. Octylphenol and triklosan were effectively reduced, but not nonyphenol and bisphenol A. Additional analyzes at higher loads are required in order to evaluate the removal efficiency over the entire lifetime of the carbon. Supplementary analyzes after about 16 700 Empty Bed Volumes (EBV), equivalent to more than 32 m3/kg carbon, however, indicate a continued good removal efficiency. The treatment with ozone and GAC was also compared with the treatment using reverse osmosis (RO) from a parallel project. RO was more effective than both ozone and GAC, but is overall significantly more resource intensive. The color of treated wastewater declined sharply using the two methods, but most effective was ozone. Other parameters were less affected, but an additional disinfection of the already fairly clean water was recorded with both methods. The target level of removal should be determined by each substance and its impact in the receiving water (PNEC) and the individual plant's initial dilution in the receiving water. The comparison of the different treatment methods should also consider costs (capital and operating costs) and total resource consumption and environmental impacts (life cycle analysis). These calculations are under preparation, based on current tests, but are not yet completed. This report is only available in Swedish.

In the LIFE+ project ITEST, Increased Total Efficiency in Sewage Treatment, a technical solution for efficient and improved nitrogen removal from municipal wastewater was demonstrated. This technical solution, which is based on operating the sewage treatment plant (STP) at a temperature of about 20°C even during periods with a cold inflow using waste heat, has been tested in pilot scale at Hammarby Sjöstadsverk i Stockholm. In this report, the results and evaluation of the demonstration period of the technology, performed at Hammarby Sjöstadsverk, Stockholm is presented. The results show that the nitrogen removal increased in a treatment line operated at 20°C in comparison to the removal efficiency in a parallel line with fluctuating temperature, thus achieving lower output concentrations. The need for aeration was reduced, but on the other hand increased use of electrical power was needed to overcome the pressure drop in the heat exchanger. Among other parameters, choice of heat exchanger influences the life cycle assessment of the process. This report is only available in English.

The Baltic Sea suffers from eutrophication and one major effect is that seaweed and algae accumulate in large volumes on beaches along the sea. The seaweed and algae undergo partial decomposition which constitutes a major obstacle for usage of the beaches for bathing and other recreation. The costs for removing the seaweed and algae in order to make the beaches available for tourism and recreation are substantial, but the benefits from tourism greatly exceed the cost for removing the algae. Additionally, the removal of the algae also brings about important environmental and social benefits since the phosphorous, cadmium and nitrogen in the algae are extracted from the Baltic Sea. The removal of algae also makes coastal areas available for spawning fish and other organisms by improving the availability of oxygen. When decaying, algae also contribute to high emissions of methane, which would be reduced if the algae are removed. The initial idea of this project was to digest the sampled algae in a fermentation plant. The intention was to achieve recycling of the phosphorus while eliminating the cadmium content. During the project it was concluded that this is possible but not viable. This is carefully elaborated in the appendix “technical feasibility and ecological assessment”. The PhosCad project has investigated and examined the most cost-efficient solutions for removing the algae, recycling the phosphorous, reducing the level of cadmium and utilizing the residue for production of biogas and as fertilizer. The business plan framework is based on the results from the technical feasibility and ecological assessment report and presents the motives for removing the algae from a municipal business perspective. The municipality of Trelleborg functions as a case study since detailed information concerning beach related tourism and cost for removing algae is available for this city. Drying, incineration and ash disposal , with partial drying and incineration for district heat and electricity, is considered to be the most viable way to handle the material. The project benefits, including municipal tax revenues from beach related tourism and environmental benefits substantially outweigh the project costs, i.e. costs for drying, transport, incineration and ash disposal. All costs and benefits are rough estimates and not all cost information is available, and needs to be further investigated in a fully elaborated business plan. The increase in algae blooms have resulted in empty beaches and reduced beach tourism all around the Baltic Sea. The suggested method, Drying, incineration and ash disposal, is most likely of interest to many other regional and local governments around the Baltic Sea, at least as interim measures until more far reaching measure are implemented to improve the marine environment in the Baltic Sea. This report is only available in English.

Fosfor är en globalt begränsad resurs som är viktig som näringsämne för livsmedelsförsörjningen. Kommunalt avloppsvatten innehåller stora mängder fosfor som idag inte återvinns och reningsprocessen är därmed att betrakta som en sänka för denna viktiga resurs. I denna rapport presenteras en utredning av status för tekniker och för återvinning av fosfor från kommunal avloppsvattenrening och vilka kostnader en återvinning medför. För återvinningen är användbarheten av den återvunna fosforprodukten grundläggande, vilket till stora delar är beroende av i vilken grad fosforprodukten kan renas från tungmetaller. Värdet av fosforprodukten bestäms dels av användbarheten för gödsling, dels av om den kan användas som råvara i fosfatindustrin. Det högsta ekonomiska värdet har produkter som är identiska med de fosforprodukter som idag tillverkas av fosfatindustrin och därmed har ett högt förädlingsvärde och stor efterfrågan. En mängd tekniker för fosforåtervinning har utvecklats och finns i allt från idéstadium och prototyp till drift i full skala. Kostnaderna varierar men är ofta höga i jämförelse med produktion av jungfrulig fosfor. Förutsättningar är också olika som till exempel skala för rimlig ekonomisk drift. I storskaliga anläggningar med slamförbränning synes rening av askan från tungmetaller och användning av askan som gödning vara en ekonomiskt tillämpbar teknik. Vid utvärdering av tekniker för återvinning av fosfor från kommunal vattenrening bör ett flertal faktorer tas hänsyn till. Kostnaden för upparbetning bör t.ex. vägas mot kostnaden för omhändertagande av slam. Viktiga är också krav på renhet, till exempel halt av tungmetaller som kadmium. Det är därför viktigt att belysa de alternativa behandlingsmetoderna ur ett systemperspektiv och utifrån det perspektivet vidare utveckla metoderna.

Sverige har idag en väletablerad och stabil teknik för avloppsvattenrening med god reningsgrad. Samtidigt är återvinningen av näringsämnen låg och processen relativt energikrävande. Konceptet Energi- & Resurshushållnings Anläggning (ERA) som initierades av projektparterna Kalmar kommun och ENVIDAN syftade till att skapa en diskussion kring nya designmål för avloppsvattenrening med visionen att nå en kretsloppsanpassad och energieffektiv hantering av svenskt avloppsvatten för ett uthålligt samhälle. Med hjälp av ett konkret exempel undersöks en intressant möjlighet är att driva en aktivslamanläggning med maximalt slamutbyte och därmed assimilera så mycket som möjligt av vattnets kväve och fosfor i slammet. Fördelen med detta skulle vara att man skulle undvika luftningsenergi för oxidation av ammonium, och utvinna biogas vid rötning av den större slammängden. Samtidigt krävs en extra kolkälla med låg halt av kväve som behöver tillsättas för att ge tillräcklig mängd slam och assimilation. Denna externa kolkälla kan behövas i stora mängder för att skapa de rätta förutsättningar för assimileringen av närsalterna. Dessutom frigörs en stor del av närsalterna vid slamrötning och rejektvattenbehandlingen blir därmed en viktig komponent i upplägget. Avvägningen blir då om en direkt rötning av eventuell extern substrat är att fördra. Under en workshop som arrangerades av Kalmar kommun framkom det en del invändningar mot konceptet bland annat av kända forskare inom vattenreningsteknik som har jobbat med liknade idéer under 70-talet. Samtidigt var man överens om att förutsättningar idag skiljer sig i många avseenden från tidigare studier, och att samhällets fokus på energi- och resurshushållning är mycket mer utpräglat idag. Även hantering av olika avfallstyper som resurs istället för en belastning är mycket mer accepterad idag och nya koncept som leder till ett mer hållbart samhälle är efterfrågade. Man bestämde sig därför att undersöka möjligheten hur diskussionen kring nya designmål kan föras vidare. I detta samband har en förstudie initierats för att undersöka potentialen för ERA-konceptet, att undersöka invändningarna och som förberedelse för mer djupgående försök att ta idén vidare med en fullskaleimplementering som slutmål. I ett pilotprojekt på FoU-anläggningen Hammarby Sjöstadsverk har man därför testat en högbelastad aktivslamanläggning där huvuddelen av kväve och fosfor skulle tas upp i slammet genom biologisk assimilation. Rapporten beskriver ERA-konceptet samt innehållet och resultat av förstudien på försöks- och demonstrationsanläggningen Hammarby Sjöstadsverk. Rapporten ger också en diskussion kring svårigheter och utmaningar med ERA-konceptet. På slutet ges även ett utkast till en eventuell fortsättning av projektet. A working group consisting of VA-professionals (the Kalmar-initiative) proposes a new strategy for municipal wastewater treatment that focuses on an increased microbial conversion of organic and inorganic pollutants into valuable resources, i.e. recycling of nutrients, and an increased utilization and production of energy. In order to reach these goals the proposed ERA-design is based on following concept: Design of the incoming wastewater to a high COD/N ratio. Selections of the fastest bacteria in the activated sludge (100% biological nitrogen reduction without the use of the slow-growing bacteria for nitrification / denitrification, but the use of a rapid and stable heterotrophic biological assimilation. 100% biological phosphorous reduction without the use of the chemicals.) Increased sludge production with high energy content. Central treatment of supernatant (e.g. with anammox and/or regeneration of N and P) This pre-study aimed to investigate whether a conventional wastewater treatment plant can be operated with high organic load, short sludge age and nutrient removal by 100% biological assimilation. The results show that the treatment of wastewater using the ERA concept was acceptable. Nitrogen removal in the experiment was better than in traditional WWTP with the same wastewater. Also phosphorus removal and reduction of organic material was good with a reduction of around 80% and 90%, respectively. The project also showed that the carbon/ nitrogen ratio has great impact on sludge characteristics.

According to EC Regulation 166/2006 the operator is responsible for the quality of the information they report. The competent authority is responsible, however, to assess whether the reported infor-mation is complete, consistent and credible. Sweden has reported data to the E-PRTR (European Pol-lutant Release and Transfer Register) since the year 2007. However, there has been no general survey of the reporting point sources with respect to which substances that are reported by the companies in a particular industry, neither which method that has been used to report the emissions. Earlier work has shown that only a few organic compounds were reported from very few waste water treatment plants (WWTP) in SMP, e.g. DEHP, alkylphenols, nonylphenol and PAHs. Earlier studies had also shown that there seems to be a huge under-reporting of the emissions of organic substances. For alkylphenols and APEs, DEHP, nonylphenol, octylphenol and PAH it is estimated that, the amounts reported for Sweden should increase by 204, 202, 2288, 823 and 300% respectively if all WWTPs reported. It is also difficult to measure substances in the effluent (outgoing water from WWTP) and therefore there is a need to find other ways, such as use of emission factors to estimate releases to water. An aid to calculate the emissions could provide a more complete reporting from WWTP in the future. The project had two sub-projects: The purpose of the first sub-project was to map the data reported for 2011 to the E-PRTR (re-leases to water and air and as off-site transfers to WWTP), for all reported E-PRTR pollutants and all industry sectors in Sweden. With mapping is here meant to sort, organize and group the emissions data and methodology for the development of emission data for facilities in the same industry sector The purpose of the second sub-project was to develop emission factors for estimating emis-sions to water from municipal WWTP, for 18 substances / substance groups1. These emission factors could be used by WWTP in the reporting of emissions data in the emission declara-tions in the annual environmental report which in turn are used to the E-PRTR reporting. 1 nonylphenol and nonylphenol ethoxylates, octylphenol and octylphenol ethoxylate, polybrominated dinfenylethers(PBDEs) phthalate (DEHP), tetrachlorethylene (per), tetrachloromethane (carbon tetrachloride) Trichlorobenzenes, 1,2-Dichloroethane, Trichloroethylene (tri) dichloromethane, trichloromethane (chloroform), PAH (total 4) anthracene, flouranten, benzo (g, h, i) perylene, chloroalkanes (C10-13), hexachlorobutadiene (HCBD), isodrin. In the first subproject, emission data from the Swedish Portal for Environmental Reporting (SMP) were studied regarding releases year 2011 for receiving media: air, water and off-site transfers of pol-lutants to WWTP from PRTR classified facilities. For the receiving media air, totally 666 facilities reported emissions year 2011. The corresponding numbers for releases to water and as off-site trans-fers to waste water were 331 respectively 157. The mapping of emissions from reporting point sources was performed for each receiving media. Data was compiled for each pollutant and E-PRTR activity. For each E-PRTR activity and pollutant, emis-sion data was presented as a percentage of the total number of PRTR classified facilities reporting emissions to the receiving media. The results were presented as percentage below and above the threshold values to E-PRTR. Further, a compilation of determination methods used for reporting re-lease data to SMP were performed. The methods used were divided into measured (M), calculated (C) 6 and estimated (E) and compiled for each receiving media and pollutant. For the organic substances, it was further investigated if the use of release determination methods could be presented per receiving media, pollutant and E-PRTR activity. The result showed that generally, for all the receiving media and pollutants, there was higher percent-age of reported releases below the thresholds values to E-PRTR compared to releases above the thresholds. The results from this project indicated that the thresholds to E-PRTR, in many cases, may be too high. Emissions of all pollutants are not expected to occur from all sectors. There was however some examples of sectors missing expected release data, for instance, releases of CH4 and N2O to air from sector 7 (Intensive livestock production and aquaculture). Out of all the facilities within sector 7 only one reported emissions of N2O below the E-PRTR threshold and none above. None of them re-port any values neither below nor above the E-PRTR threshold for CH4. Organic substances as a group was rarely reported except for release of dioxins and PAH to air, AOX to water and phenols and TOC/CODCr to water and as off-site transfer to waste water. If reported, the emissions generally were below the thresholds to E-PRTR. The use of determination methods (C, M, E) for reporting releases to air, water and as off-site transfer to waste water varied with different pollutants and receiving media. For many of the pollutants, lack of data made it difficult to compare and map the methods to report the releases. Generally, measurement methods were more frequently used and the estimation methods were used less often. In the second subproject two different methods were used to try to develop emission factors; previous measurements and modelling. By using previous measurements of the substances in the effluent from WWTP and in sewage sludge a factor could be estimated. Data were retrieved from a report (Petters-son and Wahlberg, 2010) and from national environmental monitoring. For the modelling, a Sewage Treatment Plant (STP) model that calculates how a substance is distributed between air, water, sewage sludge and biodegradation was used. The model selected for this purpose is called STP-EX and was developed by Seth et al. (2008). The model includes the octanol-water partition coefficient (Kow), which is a measure of how a substance / group of substances are distributed between water and fat. The more hydrophobic the substances are, the more they bind to particles, such as the sewage sludge. The approach is to use the distribution between the different media and the known amount of sewage sludge produced in the WWTP and then estimate the amount (or concentration) of the substance in the effluent. Looking at the entire dataset from previous measurements, 110 of totally 132 reported data on release to water were below the detection limit for the analyses. The corresponding numbers for sludge were 39 of 164. A ratio (total amount of chemical in water/total amount chemical in sludge) was calculated for the substances and WWTPs when both the sludge and effluent water data were available. Due to a large number of values below the detection limit, ratios could only be developed for 4-tert-octylphenol and 4-nonylphenol. The ratios for 4-tert-ocylphenol varied between 0.06 and 0.52 for the different WWTPs, with an average of 0.11. The ratios for 4-nonylphenol, branched varied between 0.02 and 23 with an average value of 4.4.The ratios vary between the different WWTP, which may depend on both the normal variance due to different load, size and technical properties of the WWTPs. The results from the modelling showed that the predicted chemical distribution differs between chemi-cals as well as between the different WWTPs, but the general pattern is that hydrophobic compounds, will mainly end up in the sludge and VOCs will mainly biodegrade or evaporate. Other compounds of intermediate hydrophobicity and reactivity, such as e.g. fluoranthene, will partly biodegrade and partly 7 end up in the sludge. Most substances included in the study had a ratio of 0,1 or less which means that only a minor part will end up in the effluent. A ratio above 1 implies that on an annual basis, larger amounts of chemical are predicted to be released with effluent water than with sludge. An emission factor (total amount of chemical in water/total amount chemical in sludge) of about one or above was estimated for tetrachlorethylene, tetrachloromethane, trichlorobenzene, 1,2-dichloroethane, trichloro-ethylene, dichloromethane and trichloromethane. The results showed that the ratios for individual substances differ between the included WWTPs, by up to a factor of 30 (for trichloroethylene. The water/sludge ratio differs not only between chemicals and different WWTPs, but may also vary between years. TSS (Total Suspended Solids) in the effluent water and the volume of incoming water (influences the hydraulic retention time and thus biodegradation) and its properties were parameters that had a high influence on the factor for the included substances. These two factors are prabably also an explanation for the large variations in factors calculated by measurements. Both methods (measurements and modelling) illustrate a large variation between different WWTPs, and an inappropriateness of using one common substance specific ratio for emission calculations. This leads to the recommendation that WWTP specific ratios should be derived that can be used to estimate emissions with outgoing water from sewage sludge data. There are relatively few WWTPs that have to report to E-PRTR and for those WWTP’s modelling is the preferred method, since it proved to be difficult to measure most substances in the low concentration that is needed. It is also important to pay attention to changing conditions between years in the WWTP, as they influence the fate of the chemi-cals. To evaluate the applicability of the suggested model assessment methodology for Swedish WWTPs it is desirable to conduct empirical monitoring studies in selected WWTPs and for selected substances to investigate how well the model agrees with measurements. Even though the model has shown good results compared to measured data in earlier studies, it has not been evaluated for Swed-ish conditions, which in some cases deviate, for example due to the common practice of chemical precipitation, biological nitrogen removal and sludge digestion, that are actually not included in the model. Therefore, a reliable empirical ratio requires regular monitoring in sludge and water (to cover variations in water flow and TSS-content) as well as sampling and analytical methods that are sensi-tive enough for detection both in water and sludge. The results from the STP(Sewage Treatment Plant) model also indicated that there were only a few substances that are close to or above the emission threshold for reporting; DEHP, nonylphenols, octyl-phenols, PBDE, PAH and chloroalkanes. This is important information for the WWTPs. In a previous study, 17 substances were identified to be of potential concern, largely based on concentrations below the detection limits. This study limited the number of substances or groups to six. Enligt EG-förordningen 166/2006 är verksamhetsutövaren ansvarig för kvaliteten på den information som de rapporterar. Den behöriga myndigheten är dock ansvarig för att bedöma om den rapporterade informationen är fullständig, konsekvent och trovärdig. Sverige har rapporterat data till det E-PRTR (European Pollutant Release and Transfer Register) sedan år 2007. Däremot har det inte funnits någon allmän kartläggning av de rapporterande punktkällorna avseende vilka ämnen som redovisas av före-tagen inom en viss bransch eller vilken metod som har använts för att redovisa utsläppen. Tidigare arbete har visat att endast ett fåtal organiska föreningar rapporterades från ett fåtal renings-verk (ARV) i SMP, t.ex. DEHP, alkylfenoler, nonylfenol och PAH. Tidigare studier har också visat att det verkar finnas en stor underrapportering av utsläpp av organiska ämnen. För alkylfenoler och alkylfenoletoxylater, DEHP, nonylfenol, oktylfenol och PAH uppskattas det att de värden som redovisas för Sverige ska öka med 204, 202, 2288, 823 och 300% respektive om alla reningsverk rapporterade sina utsläpp. Det är också svårt att mäta ämnen i avloppsvattnet och därför finns det ett behov av att hitta andra sätt, till exempel användning av emissionsfaktorer för att uppskat-ta utsläpp till vatten. Ett hjälpmedel för att beräkna utsläppen skulle kunna ge en mer komplett rappor-tering från reningsverk i framtiden. Projektet hade två delprojekt: Syftet med det första delprojektet var att kartlägga rapporterade data för 2011 (utsläpp till vat-ten och luft och som transport till reningsverk) till E-PRTR, alla rapporterade E-PRTR ämnen och alla branscher. Med att kartlägga menas här att sortera, organisera och gruppera utsläpps-data och metodik för framtagning av utsläppsdata för verksamhetsutövare inom samma bransch Syftet med det andra delprojektet var att utveckla emissionsfaktorer för att uppskatta utsläpp till vatten för E-PRTR från kommunala reningsverk för 18 ämnen / ämnesgrupper2. Dessa emissionsfaktorer skulle kunna användas av reningsverk vid rapporteringen av utsläppsdata i emissionsdeklarationerna som i sin tur används för att rapportera till E-PRTR. 2 nonylfenol and nonylfenoletoxilat, oktylfenol and oktylfenoletoxilat, polybromerade dinfenyletrar(PBDEs) dietylhexylftalat (DEHP), tetrakloretylen (per), tetraklorometan (koltetraklorid), triklorbensen, 1,2-dikloroetan, trikloretylen (tri) diklormetan, triklrmetan (kloroform), PAH (summa 4) antracen, flouranten, benzo (g, h, i) perylen, kloroalkaner (C10-13), hexaklorobutadien (HCBD), isodrin. I det första delprojektet studerades utsläppsdata från Svenska miljörapporteringsportalen (SMP) gäl-lande utsläppsåret 2011 för följande mottagare: luft, vatten och borttransport av föroreningar i av-loppsvatten. En sammanställning av utsläppsdata gjordes för PRTR-klassade anläggningar. För motta-garkod luft, rapporterade totalt 666 anläggningar utsläpp år 2011. Motsvarande siffror för utsläpp till vatten och som borttransport av föroreningar i avloppsvatten var 331 respektive 157. Kartläggningen av utsläppen från rapportering punktkällor utfördes för varje mottagarkod, förorening och PRTR-kod. För varje PRTR kod och förorening presenteras utsläppsdata som en procentsats av det totala antalet PRTR klassade anläggningar inom respektive mottagarkod. Resultaten presenterades som procent under ( tv) tröskelvärdena till E-PRTR. Vidare genomfördes också en sammanställning av de metoder som används för framtagning av utsläppsdata från rapporterande punktkällor. Metoderna delades upp i uppmätta (M), beräknade (C) och uppskattade (E) och samman- 9 ställdes för varje mottagarkod och föroreningar. För organiska ämnen undersöktes även om en branschspecifik uppdelning av de använda metoderna kunde genomföras. Generellt, för alla tre mottagande media och föroreningar, är andelen av de rapporterade utsläppen under tröskelvärdena till E-PTRT högre jämfört med utsläppen över tröskelvärdena. Resultaten från föreliggande projekt indikerar att i vissa fall kan tröskelvärden till E-PRTR vara för högt satta. Utsläpp av alla föroreningar förväntas inte ske från samtliga E-PRTR sektorer. Det finns dock exempel på sektorer för vilka förväntade utsläppsdata saknas. Ett exempel är utsläpp av CH4 och N2O till luft från sektor 7 (Intensiv animalieproduktion och intensivt vattenbruk). Av alla anläggningar inom sektor 7 rapporterar endast en anläggning utsläpp av N2O under tröskelvärdet till E-PRTR och ingen av an-läggningarna rapporterar några utsläpp av CH4. Med undantag för utsläpp av dioxiner och PAH till luft, AOX till vatten och fenoler och TOC/CODCr till vatten och som borttransport av föroreningar i avloppsvatten rapporteras organiska ämnen endast från ett fåtal verksamhetsutövare. Om data rappor-teras, är utsläppen i allmänhet under tröskelvärdena till E-PRTR. Användningen av bestämningsmetoder för rapportering av utsläpp till luft, vatten och som borttrans-port av föroreningar i avloppsvatten (C, M, E) varierar med olika föroreningar och mottagande media. För många av de föroreningarna gör brist på data det svårt att jämföra och kartlägga utsläppen. Gene-rellt är mätmetoder vanligare och uppskattningsmetoder används mer sällan. I det andra delprojektet användes två olika metoder för att försöka utveckla emissionsfaktorer; tidigare mätningar och modellering. Genom att använda tidigare mätningar av ämnen i avloppsvatten från reningsverk och i avloppsslam kunde en faktor uppskattas. Data hämtades från en rapport och från nationella miljöövervakningen. För modelleringen användes en reningsverksmodell (STP) som beräk-nar hur ett ämne fördelar sig mellan luft, vatten, avloppsslam och biologisk nedbrytning. Modellen som har använts kallas STP-EX och har utvecklats av Seth et al. (2008). Modellen inkluderar oktanol-vatten fördelningskoefficienten (Kow), vilket är ett mått på hur en substans/grupp ämnen fördelas mellan vatten och fett. Ju mer hydrofoba substanser är, desto mer de binder till partiklar, såsom av-loppsslam. Metoden använder fördelningen mellan de olika medierna och den kända mängden av-loppsslam som produceras i reningsverket och uppskattar sedan mängden (eller koncentrationen) av ämnet i utgående vatten från reningsverk. Av 132 mätningar var 110 av totalt 132 under detektionsgränsen för analyserna. Motsvarande siffror för slam var 39 av 164. En faktor (total mängd kemikalie i vatten/total mängd kemikalie i slam) beräk-nades för de olika kemikalierna vid respektive reningsverk när det fanns tillgänglig data På grund av ett stort antal värden under detektionsgränsen, kunde faktorer endast utvecklas för 4-tert-oktylfenol och 4-nonylfenol. Faktorerna för 4-tert-ocylphenol varierade mellan 0,06 och 0,52 för de olika re-ningsverken, med ett genomsnitt på 0,11. Faktorerna för 4-nonylfenol, grenad varierade mellan 0,02 och 23 med ett medelvärde av 4.4. Att faktorerna varierar mellan olika avloppsreningsverk kan bero på både normala variansen på grund av olika belastning, storlek och tekniska egenskaper hos olika re-ningsverk. Resultaten från modelleringen visade att den förutspådda kemiska fördelningen skiljer sig åt mellan kemikalier samt mellan olika reningsverk, men det allmänna mönstret är att hydrofoba föreningar, främst kommer att hamna i slammet och VOC kommer främst brytas ned eller avdunsta. Andra före-ningar av mellanliggande hydrofobicitet och reaktivitet, som t.ex. fluoranten, kommer delvis brytas ned och delvis att hamna i slammet. De flesta ämnen som ingår i studien hade ett förhållande på 0,1 eller lägre, vilket innebär att endast en mindre del kommer att hamna i utgående avloppsvatten. En 10 kvot över 1 innebär på årsbasis, att större mängder av kemikalier förutspås att hamna i utgående av-loppsvatten än med slam. En emissionsfaktor (total mängd kemikalie i vatten/total mängd kemikalie i slam) på ca ett eller högre uppskattades för tetrakloreten, tetraklormetan, triklorbensen, 1,2-dikloretan, trikloretylen, diklormetan och triklormetan. Resultaten visade att förhållandena för enskilda ämnen skiljer sig åt mellan de ingående reningsverk, med upp till en faktor 30 (för trikloretylen). Vatten/slam förhållandet skiljer sig inte bara mellan kemikalier och olika reningsverk, det kan också variera mellan åren. TSS (Torr Suspenderad Substans) i utgående avloppsvatten och volymen av inkommande vatten (påverkar den hydrauliska retentionstiden och därmed den biologiska nedbrytningen) med dess egen-skaper var parametrar som hade en hög påverkan på faktorn för de studerade ämnena. Dessa två fakto-rer är troligen också en förklaring till de stora variationerna i faktorer beräknade från mätningar. Båda metoderna (mätningar och modellering) illustrerar en stor variation mellan olika reningsverk, vilket innebär att det är olämpligt att använda en gemensam ämnesspecifik kvot för utsläppsberäk-ningar. Detta leder till rekommendationen att utveckla reningsverksspecifika kvoter som kan användas för att uppskatta utsläppen med utgående vatten från data i avloppsslam. Det är relativt få reningsverk som måste rapportera till E-PRTR och för dem är modellering att föredra, eftersom det visade sig vara svårt att mäta de flesta ämnen i så låg koncentration som behövs. Det är också viktigt att uppmärk-samma förändrade villkor mellan åren i reningsverken, eftersom det påverkar var kemikalierna ham-nar. För att utvärdera den föreslagna modellen för svenska reningsverk är det önskvärt att genomföra empiriska studier i utvalda reningsverk och för utvalda substanser för att undersöka hur väl modellen överensstämmer med mätningar. Trots att modellen har visat goda resultat jämfört med mätdata från tidigare studier har det inte utvärderats för svenska förhållanden, som i vissa fall avviker, till exempel på grund av den praxis för kemisk fällning, biologisk kväverening och slamrötning, som inte ingår i modellen. Resultaten från STP-modellen visade också att det endast är ett fåtal ämnen som är nära eller över utsläppströskeln för rapportering; DEHP, nonylfenoler, oktylfenoler PBDE, PAH och kloralkaner. Detta är viktig information för reningsverk. I en tidigare studie har 17 ämnen identifierades vara av intresse, till stor del baserad på koncentrationer under detektionsgränserna. Denna studie har begränsat antal ämnen eller grupper till sex.

Mätning av metan från källor där organiska restprodukter hanteras behövs eftersom det kan uppstå utsläpp till luft i olika delar av systemet. En av dessa källor är slamlager vid avloppsreningsverk. Denna rapport redovisar mätningar av metanutsläpp i slamlagret vid avloppsreningsverket Slottshagen som ägs av Norrköping Vatten. Mätningar som genomfördes av IVL Svenska Miljöinstitutet enligt en mätmetod som valdes enligt önskemål från ARV och rapporten innehåller även en diskussion kring osäkerheter med vald metod samt vilka kompletterande mätningar som rekommenderas för att få en mer fullständig uppfattning av de totala utsläppen av metan och andra växthusgaser. Enligt dessa mätresultat släpps runt 30 kg metan ut från slamlagret under ett dygn. Utifrån dessa mätvärden kan en genomsnittlig metanavgång på 0,17 kg CH4 per m3 slam in i slamlagret och dygn skattas. AA

Här rapporteras om ett långtidsförsök med aktivt kol i kolonner/bäddar för att bestämma avskiljning och kolets kapacitet. Kolfiltret sattes in som ett extra polersteg efter den normala reningen vid Henriksdals avloppsreningsverk i Stockholm. Försöken genomfördes under 19 månader 2011-2012 vid försöksanläggningen Hammarby Sjöstadsverk. Avskiljningen av analyserade läkemedelssubstanser var generellt mycket bra. Vid en belastning motsvarande 50 m3 vatten/kg kol (20 g kol/m3 vatten) passerade 5-10 % av vissa föreningar den första kolonnen. Även vid över 70 m3/kg kol i första kolonnen kunde man inte påvisa kvantifierbara mängder ut från kolonn 2. Det största problemet för teknisk drift var den begränsade hydrauliska kapaciteten, till stor del beroende på mikrobiell tillväxt i kolonnerna. Kolet måste regelbundet rensas genom backspolning med luft och vatten. Baserat på förbrukningen av kol och andras beräkningar av totalkostnaden inklusive investeringar kommer man fram till en totalkostnad för reningen med aktivt kol kring 1 kr/m3 vatten i ett sort avloppsreningsverk. Det är högre än för ozonbehandling, men lägre än för andra metoder med samma effektivitet. Vid en bedömning av olika metoder bör också andra faktorer än de rent ekonomiska vägas in. Fortsatta studier av hydraulisk kapacitet, nödvändig uppehållstid och avskiljning av andra organiska föreningar föreslås, och har delvis påbörjats.

I denna studie har man undersökt hur man med ett helhetsperspektiv kan bedöma lokal behandling av lakvatten från kommunala deponier. Den eventuella miljöpåverkan som behandlingen av lakvatten medför jämförs med eventuell påverkan på den recipient som mottar det behandlade lakvattnet. Ökade insatser för rening bör enligt ansatsen medföra motsvarande förbättringar för recipienten. Detta har studerats genom att ansätta olika utsläppsnivåer för ett antal kemiska parametrar vid tre olika deponier i mellersta Sverige. Studien har fokuserat på metaller. Behandlingsanläggningarna vid de olika deponierna har i studien beskrivits genom livscykelanalysmetodik (LCA), vilket innebär att anläggningen bedöms ur ett holistiskt perspektiv. Alla resurser som tillförs anläggningen, exempelvis elektricitet och kemikalier, och alla emissioner och alstrade avfall som behandlingen medför räknas samman till en total bild för hela anläggningen från vaggan till graven. Recipienten dit lakvattnet leds vid respektive deponi har där det varit möjligt studerats genom en effektmodellering, vilket innebär att man skapar en modell som beskriver vilka effekterna blir då ett lakvatten av en viss kvalitet leds till en specifik recipient.Studien visar för ett fall, Fläskebos lakvatten, att dagens rening med kemisk fällning är väl avpassad för recipienten. För att avlägsna mer av de kritiska metallerna Cu och Ni krävs stora insatser i form av energi och eventuellt kemikalier. När det samtidigt visas att recipientens status inte påverkas negativt av dagens utsläpp finns det inget skäl att minska utsläppen ytterligare. Det ligger helt i linje med de nya villkoren Fläskebo fått för sina utsläpp, de provisoriska gränsvärdena var för lågt satta. Lakvattnet från den nya deponi 3 på Högbytorp behandlas inte alls idag innan det blandas med det biologiskt behandlade lakvattnet från den gamla deponin. Den efterföljande behandlingen i mark-växtsystem och det lilla bidraget från deponi 3 gör att det inte tycks rimligt med en separat förbehandling av lakvattnet från deponi 3.För Norsa kommer utredningen fram till att dagens behandling av lakvattnet med nitrifikation och denitrifikation är rimlig, både motiverad och tillräcklig. Även något högre utsläpp av närsalter skulle inte märkas i recipienten, varken utspritt över året eller i samband med rimliga bräddningar vid vårfloden. Den generella observationen från LCA-modellerna är att om man betraktar miljöpåverkan från lakvattensystem och inkluderar behandlingsmetoderna från "vaggan" till renat i lakvatten i recipient, så är miljöeffekterna från lakvattnet i recipienten inte den klart dominerande miljöaspekten. Minskad påverkan på grund av reningen av lakvattnet har i högre eller mindre grad ersatts av motsvarande negativa effekter från användandet av kemikalier och energi, låt vara att de sistnämnda effekterna är utspridda på andra orter än recipienten vid deponin. De toxiska effekter vi kan kvantifiera från såväl deponilakvattnet som framställningen av kemikalier och tillhandahållande av energi orsakas till övervägande del av utsläpp av metaller till luft, sötvatten, havsvatten och mark. Det har här inte varit möjligt att inkludera fler toxiska ämnen i lakvattnen. En slutsats man kan dra är att den verkliga reningseffektivitetenmed de antagna åtgärderna och med hänsyn taget till ökad kemikalie- och energianvändning,är mindre än den man mäter genom att jämföra obehandlat och behandlat vatten. När ökad reningseffektivitet måste uppnås genom ökad insats av kemikalier och energi, finns det en punkt, där marginalnyttan av den ökade reningen är mindre än marginalpåverkan från den intensifierade reningen.

Destruction of Medical N2O in Sweden

Sjöstadsverket är en unik resurs för att utveckla VA-forskning i Sverige och internationellt. Stockholm Vatten överlåter (1/1 2008) hela försöksanläggningen för fortsatt experimentell verksamhet inom VA-området till en FoU grupp ledd av IVL och KTH. Det primära målet är först att säkerställa kontinuiteten i driften och kostnader för detta ska täckas genom projektstöd från olika intressenter. Tanken är att all verksamhet skall finansierats genom olika projekt.Forskningsinriktningen kommer att beslutas av en FoU styrelse där finansiärerna sitter med. Tre huvudmål för drift av anläggningen har definierats: A. Utveckling och optimering av befintliga metoder och processkonfigurationer för resurseffektiv avloppsvattenrening. B. Utveckling av nya innovativa metoder och processkonfigurationer för förbättrad behandling av vattenfas samt sidoströmmar. C. Testning samt utvärdering av utrustningar för vattenreningsteknik, specifika komponenter och system med fokus på världsmarknaden. Relevanta projektförslag för svensk VA-teknik kan delas upp i åtta huvudområden: 1. Krav på ingående vatten, 2. Optimering av befintliga aeroba och anaeroba processer, 3. Kompletterande rening, 4. Processtyrning samt mätteknik, 5. Behandling av sidoströmmar, 6. Klimateffektiv behandlingsteknik, 7. Biogasproduktion, 8. Nya innovativa tekniker och processer. Från dessa huvudområden prioriterar Svenskt Vatten i samråd med ITT Flygt, NV och övriga FoU-styrelseledamöter vilka konkreta projekt som ska startas upp. Sjöstadsverket är en unik resurs för att utveckla VA-forskning i Sverige och internationellt. Stockholm Vatten överlåter (1/1 2008) hela försöksanläggningen för fortsatt experimentell verksamhet inom VA-området till en FoU grupp ledd av IVL och KTH. Det primära målet är först att säkerställa kontinuiteten i driften och kostnader för detta ska täckas genom projektstöd från olika intressenter. Tanken är att all verksamhet skall finansierats genom olika projekt.Forskningsinriktningen kommer att beslutas av en FoU styrelse där finansiärerna sitter med. Tre huvudmål för drift av anläggningen har definierats: A. Utveckling och optimering av befintliga metoder och processkonfigurationer för resurseffektiv avloppsvattenrening. B. Utveckling av nya innovativa metoder och processkonfigurationer för förbättrad behandling av vattenfas samt sidoströmmar. C. Testning samt utvärdering av utrustningar för vattenreningsteknik, specifika komponenter och system med fokus på världsmarknaden. Relevanta projektförslag för svensk VA-teknik kan delas upp i åtta huvudområden: 1. Krav på ingående vatten, 2. Optimering av befintliga aeroba och anaeroba processer, 3. Kompletterande rening, 4. Processtyrning samt mätteknik, 5. Behandling av sidoströmmar, 6. Klimateffektiv behandlingsteknik, 7. Biogasproduktion, 8. Nya innovativa tekniker och processer. Från dessa huvudområden prioriterar Svenskt Vatten i samråd med ITT Flygt, NV och övriga FoU-styrelseledamöter vilka konkreta projekt som ska startas upp.

Med diffusa emissioner menas många mindre eller spridda källor till föroreningar som kan släppas till mark, luft eller vatten, vars sammanlagda effekt på dessa me-dia kan vara betydande och för vilka det är opraktiskt att samla in rapporter från varje källa. Exempel på diffusa källor är atmosfärisk deposition, vägtrafik, sjöfart, flygtrafik, jordbruk, byggindustri, användning av lösningsmedel, bränsleförbruk-ning i hemmen, kemikalier som avges under en varas användning (exklusive av-fall). Denna studie har fokus på den definition som finns i Pollutant Release and Transfer Register (PRTR). Här är t.ex. emission från små och medelstora företag (SME) klassade som diffus emission, likaså emission från enskilda avlopp. Punktutsläppen av många miljö- och hälsoskadliga ämnen har minskat men pro-duktionsvolymen ökat. Detta gör diffusa och sekundära källor allt viktigare. Denna studie bidrar till att visa hur man kan få ökad kunskap om diffusa och sekundära källor. Genom att i framtiden eventuellt presentera ursprung och storlek av fler diffusa källor på webbplatsen Utsläpp i siffror (UTIS) kan allmänheten ta del av denna kunskap. Projektet är en förstudie som har som mål att identifiera data över diffus emission som kan visas på UTIS. Det ska vara data som finns tillgängliga idag, d.v.s. det ska inte krävas nya mätningar för att ta fram data. Diffusa emissioner från varor är viktiga och projektet ska sträva efter att hitta data över diffus emission från varor. Projektet består av tre delar: 1. Identifiera data som idag finns på UTIS och som är diffus emission 2. Identifiera nya data som kan visas på UTIS 3. Föreslå hur diffusa emissioner kan presenteras tydligare på UTIS Metoden för alla tre delarna var att använda sig av egna kunskaper och erfarenhe-ter, kontaktnät inom SMED, tidigare rapporter, annan litteratur osv. Projektet har för varje källa bedömt följande parametrar: vilka ämnen eller ämnesgrupper källan rör, rör källan bidrag från allmänheten eller inte, kan data presenteras på karta eller inte, styrkor och svagheter med data. Resultatet visar att det redan idag finns mycket data över diffus emission till luft på UTIS. Dessa data kommer från luft/klimatrapporteringarna CLRTAP och UNFCCC. Data finns för många ämnen, t.ex. svavel- och kvävedioxid, partiklar, några organiska miljögifter, PAH och tungmetaller. Det finns data över diffus emission inom alla sektorer: energiförsörjning (t.ex. bränslehantering, panncentra-ler, egen uppvärmning), transporter (t.ex. personbilar, lastbilar), industriprocesser (t.ex. asfaltering av vägar), lösningsmedelsanvändning (färganvändning och lös-ningsmedel), jordbruk (t.ex. kogödsel, hästgödsel), avfall och avlopp (t.ex. vissa mindre reningsverk och trädgårdseldning), internationell luftfart och sjöfart på svenskt vatten. Dessa data presenteras geografiskt fördelade på UTIS (1x1 km). 8 Det finns stora möjligheter att visa fler data över diffus emission på UTIS. Från vattenrapporteringen EEA-WISE SoE (State of Environment): Emissions och Hel-com finns data över kväve, fosfor och tungmetaller till vatten. Diffusa emissioner av organiska ämnen till vatten har ännu inte rapporterats av Sverige. Data finns från följande diffusa källor: atmosfärisk deposition, läckage från jordbruksmark, läckage från skogsmark och övrig mark, dagvatten samt enskilda avlopp. Dessa data rapporteras vart tredje år förutom enskilda avlopp som rapporteras varje år. Data finns geografiskt fördelade på fem vattendistrikt. I vissa fall kan man göra en finare geografisk fördelning. Förutom data från vattenrapporteringen finns data över utsläpp av många fler ämnen till vatten från olika källor i den nationella Scre-eningsdatabasen. När det gäller diffus emission från varor finns det inga data som rapporteras utan data kommer från enskilda studier över specifika ämnen. I dagsläget har dessa data generellt för stora osäkerheter för att kunna visas på UTIS. Det finns däremot ex-empel på utsläpp för vissa ämnen från utvalda varugrupper som kan visas, t.ex. nonylfenol/nonylfenoletoxilater i kemiska produkter inkl. rengöringsmedel, kvick-silver från amalgamfyllningar, koppar från båtbottenfärger, etinylestradiol och andra substanser från läkemedel. Det finns även möjlighet att i framtiden visa data över spridning av växtskyddsme-del till jordbruksmark, vilka redovisas fr.o.m. 2011 till EU enligt en EU förordning, geografiskt fördelade på specifika CAS nummer. Denna rapportering kommer att ske vart femte år. Det finns också data över mängder kväve, fosfor, tungmetaller, nonylfenol, PAH och PCB som tillförs jordbruksmarker via spridning av renings-verksslam. Statistik över producerade mängder reningsverksslam tas fram vartan-nat år, men det saknas exakta uppgifter över vart slammet hamnar. När det gäller luftutsläpp finns nya data över LULUCF (Land Use Land Use Change and Forestry) som är data över både källor och sänkor av koldioxid, lustgas och metan samt luftutsläpp från enskilda avlopp av lustgas. Båda rapporteras enligt CLRTAP och UNFCCC årligen. Dessa data är dock inte geografiskt fördelade idag, vilket i framtiden skulle kunna göras. Det finns också data över både luft och vattenutsläpp över närsalter, några organiska ämnen och metaller från små och medelstora företag (SME) idag i SMP. Dessa skulle kunna visas på UTIS, geogra-fiskt fördelade. Andra källor där vi har bedömt att det inte finns tillräckligt bra data idag är t.ex. utsläpp av små partiklar (PM1) och utsläpp från skogsbränder. Presentationen på UTIS kan förenklas med relativt små justeringar; t.ex. att byta namn på fliken "Sök" och genom att lägga till lite förklarande text på första sidan. En mer omfattande förändring skulle kunna ge en enda sökväg in och att man sena-re gör val, så har Holland byggt upp sin PRTR sida. Det vore också bra att kunna lägga olika kartskikt på varandra för att kunna jämföra olika källor med varandra. With diffuse emissions means many smaller or scattered sources of pollution that can be released to land, air or water, whose combined effect on these media can be substantial and for which it is impractical to collect reports from each source. Examples of diffuse sources are atmospheric deposition, road, shipping, aviation, agriculture, construction, use of solvents, fuel consumption in homes, chemicals emitted during a product's use. This study focuses on the definition contained in the Pollutant Release and Transfer Register (PRTR). Here are for example emissions from small and medium enterprises (SMEs) classified as diffuse emission, as well as emission from private sewers. The emissions of environmental and harmful substances from point sources have declined but produced volume have increased. This makes diffuse and secondary sources more important. This study helps demonstrate how to enhance the understanding of diffuse and secondary sources. In the future, by showing the origin and size of diffuse sources on UTIS, the public may be able take advantage of this knowledge. The project is a study that aims to identify data of diffuse emission that can be shown on UTIS. Focus is on the data that are available today, the project should not require research to generate new data. Diffuse emissions from goods are in focus and project should seek to find data on the diffuse emission from goods. The project consists of three parts: 1. Identify data currently on UTIS which is diffuse emission 2. Identify new data that can be displayed on UTIS 3. Suggest how the diffuse emissions can be presented more clearly on UTIS The methodology for all three elements was to use the knowledge and experience of the project group members, contacts in SMED, previous reports, and other literature. The project will for each source assess the following parameters: what substance or substance group corresponds to the source, determine if the source contributions is from the public or not, can the data be presented on a map or not, strengths and weaknesses of the data. The results show that there is already much data over the diffuse emission to air on UTIS. These data come from the air reporting’s CLRTAP and UNFCCC. Data is available for many substances, such as sulfur- and nitrogen dioxide, particles, some organic substances, PAHs and heavy metals. There are data on diffuse emission in all sectors: energy (e.g. fuel handling, self-heating), industrial processes (e.g. paving of roads), transport (e.g. cars, trucks), solvent use (e.g. use of paints and solvents), agriculture (e.g. cow manure, horse manure), wastes and sewage (e.g. some smaller wastewater treatment plants and garden burning), international aviation and shipping in Swedish waters. These data are geographically distributed today at UTIS (1x1 km). The public can influence some sources, such as backyard burning, solvent use and transport (which vehicles we choose). 10 There are great opportunities to show more data on diffuse emission on UTIS. From the water reporting to EEA WISE SoE (State of Environment): Emissions, there is data on emissions of nitrogen, phosphorus and heavy metals to water. The organic substances are not included in the Swedish reporting to EEA. Data is available from the following diffuse sources, atmospheric deposition, leaching from agricultural land, leaching from the forest and other land, storm water and private sewers. These data are reported every three years except for private sewers that are reported each year. Data are geographically divided into five water districts. In some cases you can make a finer geographical distribution. Except data from the water there is data about emission from many more substances from different sources in the national screening database. In the case of diffuse emission from products, there are no reported data, only data from individual studies of specific substances is available. In the current situation, these data generally have too large uncertainties to be shown on UTIS. However, one can see examples of emissions of certain substances from the selected goods, such as NP / NPE in chemical products inclusive cleaners, mercury from dental amalgam, copper from antifouling paints and ethinylestradiol and other active ingredients from drugs. In the future it will also be possible to display data on the use of pesticides on agricultural land. This data will be reported from 2011 to the EU under an EU regulation, geographically distributed to specific CAS number. This reporting will be done every fifth year. There are also data on the amount of nitrogen, phosphorus, heavy metals, nonylphenol, PAHs and PCBs that are spread by sewage sludge on agricultural land. There are statistics on this every second year, but data are not geographically distributed. In the case of air emissions, new data are available by LULUCF (Land Use Land Use Change and Forestry) which are data on both sources and sinks of carbon dioxide, nitrous oxide and methane. Data on emission to air is also available from private sewers. Both are reported under the UNFCCC and CLRTAP annually. These data are not geographically distributed today, but it could be done. There are also data on both air- and water emissions of nutrients, some organic chemicals and metals from small and medium enterprises (SMEs) in the SMP, which could be shown on UTIS, geographically distributed. Other sources where we have determined that there are not enough good data today is for example emissions of fine particles (PM1) and emissions from forest fires. The presentation on UTIS can be facilitated by relatively small adjustments, such as to rename the tab "Search" and by adding some explanatory text on the first page. A more radical change could provide a single path to UTIS and to later new possibilities to make more choices. The Netherlands has built its PRTR page in this way. It would also be useful to be able to add different map layers on each other in order to compare different sources with each other.

Projektets mål var att hitta en väl definierad och inte alltför resurskrävande metod att samman-ställa statistik för avfallsmängden från byggsektorn i Sverige. Den framtagna statistiken ska kunna tjäna som en grund för rapporteringen till EU, men kanske främst för att olika aktörer i Sverige ska kunna följa upp sina miljömål. Arbetet har bestått av dels en genomgång av hur andra europeiska länder gör, dels intervjuer med olika aktörer i branschen. Viktiga delar har också varit diskussioner med en expertpanel vid början och slutet av projektet. Andra länder har använt enkäter, avfallsfaktorer, olika typer av administrativa system eller kombinationer av dessa för sina rapporteringar till EU. Tyvärr saknas uppgifter om osäkerhet i data med de olika metoderna. De olika aktörerna som har engagerats är byggföretag, avfallstransportörer och avfallsbehandla-re. Ingen av dessa grupper som helhet har idag färdiga system för samlad avfallsstatistik. Även om vissa företag inom de olika branscherna har kommit långt och har god kontroll på avfall från byggsektorn så är det inte heltäckande för branschen. Olika företag inom samma bransch an-vänder dessutom egna unika kodningssystem för olika typer av avfall. Idag finns därmed ingen renodlad naturlig väg att gå för att samla in avfallsstatistik från byggsektorn. Den naturliga vägen borde vara att gå via byggföretagen där avfallet primärt uppkommer, men idag finns inte tillräckliga system i branschen för detta ändamål och så länge som inga andra rättsliga krav ställs på byggföretagen så prioriteras inte heller detta område. Svårigheten med byggföretagen är dessutom att det finns över 70 000 registrerade företag i Sverige, och att de stora dominerande knappt 10 företagen troligen har en annan verksamhet än många av de små. Speciellt inom rivningsverksamhet med stora relativa avfallsmängder är de stora företagen un-derrepresenterade. Avfallsbehandlingsföretagen är färre, men risken är att man missar stora mängder fyllnadsmate-rial och redan sorterat material för återvinning som körs direkt till andra arbetsplatser eller rena återvinnare. Behandlingsföretagen bör dock vara de som har bäst möjligheter när det gäller att följa upp hur avfallet tas omhand efter sortering. För 2008 års rapportering använde SMED en grundlig kartläggning av en begränsad geografisk region, och sedan uppräkning till hela landet. Nackdelarna med den metoden är att den blir mycket beroende av en persons lokalkännedom, och att olika delar av landet antagligen har mycket olika byggprofil. För att få ett säkrare underlag skulle man behöva studera fler regioner. Då flera av de studerade länderna i EU har använt sig av avfallsfaktorer har användningen av avfallsfaktorer och byggd kvantitet också värderats. Det finns dock inte idag någon information eller färdiga faktorer som kan användas för att ge bra säkerhet över genererat avfall i byggbran-schen. En svaghet är hur faktorerna tas fram, och hur allmängiltiga de är. Särskilt är det svårt att få fram faktorer för renoveringar och rivningar. Det är också svårt att få fram bra siffror på genomförd verksamhet, särskilt inom anläggningssidan (vägar, broar, tunnlar osv.). Renodlade enkäter med en standardiserad blankett anses inte passa branschen med det stora antalet olika stora och små aktörer. Det slutliga valet har fallit på att detaljstudera ett antal avfallstransportörer i tre olika storleks-klasser, och att kartlägga deras transporter från byggföretag. Från dessa data räknar man upp till hela branschen. Viktigt för valet är att det är här som avfallet flyttas för första gången, och man undviker dubbelräkning och underskattning av större strömmar. Metoden innebär att ett urval av ett visst antal företag måste göras för att räkna upp till hela branschen. Det finns ett mindre antal väldigt stora avfallstransportörer och ett mycket stort antal små avfallstransportörer. Nackdelen med metoden är att det kan vara svårt att göra ett urval representativt för de mindre transportö-rerna, som sedan kan användas för uppräkning. The aim of this project was to find a well defined and not too laborious method to collect statis-tics for waste from the building trade in Sweden. The statistics will be used as a base for report-ing to the EU Waste Statistics Regulation, but perhaps mainly to give actors in Sweden better possibilities to evaluate their environmental targets. The methods of other European countries have been studied, and different operators within construction waste have been interviewed. Discussions with a panel of experts in the start and end of the project have also been important. Other countries have used questionnaires, waste factors and different types of administrative systems or combinations of these for their reporting to the EU. Unfortunately there is a lack of information about the uncertainty of data with the different methods. The different operators that have been contacted are building companies and waste transporta-tion and waste treatment companies. None of these groups have well implemented systems for waste statistics today. Some companies within the different trades have good control, but far from all. Different coding systems are also used by different operators to describe the waste. There is thus no really natural way today to collect waste statistics from the building trade. A natural way should be to ask the builders themselves, where the waste originates. However, as long as there is no legal demand for them to create systems for this, it is not of high priority. Another problem is that there are more than 70 000 registered companies in Sweden, and that the very dominating (less than 10 companies) have another mix of projects than most of the smaller companies. It is mainly demolition, with its high waste generation, that is predominantly done by smaller companies. The waste treatment companies are fewer, but if their statistics is used there is a risk that a lot of construction material and already sorted material for reuse are missed. This can be transported directly to other building areas or to specialized recovery enterprises. However, the waste treat-ment companies should have the best possibilities to give data on further treatment of the waste. For 2008 years reporting SMED used a thorough survey of a restricted geographic region, and based on the answers data on a national level was estimated. The drawbacks are that the method is very dependent on the person doing the survey, and that different parts of the country proba-bly have quite different mixes of building projects. To decrease the uncertainty several regions would have to be studied. Since many European countries use waste factors this method has also been evaluated. With good statistics of construction, renovation and demolition available it would be easy to use the factors for calculation. However, most factors are relatively uncertain, especially these for reno-vation and demolition. It is also difficult to get both factors and constructed amounts when it comes to roads, bridges and tunnels. Pure questionnaires with a standardized form are not considered to be suitable for this trade with the great amount of very big and very small operators. The percentage of answers has been very low in earlier investigations. The final decision has been to study a number of waste transportation companies of three differ-ent size classes in detail, and to survey their transports from building companies. This will then be transformed to the whole trade by means of these companies share of the total trade. An important reason for the choice is that this is when the waste is transported for the first time, and it should be possible to avoid counting masses twice or completely missing them. There are a few very big companies with good possibilities to give their figures, and a number of smaller ones with less gathered statistics. The drawback of the method is that it might be difficult to choose representative companies among the smaller ones, and to make the extrapolation from these.

Optimization of constructed ecosystems for waste water treatments

Vid deponin Fläskebo utanför Göteborg har man sedan start år 2003 deponerat enligt nya förordningen, varför lakvatten från Fläskebo deponi kan anses vara av den typen vi kommer att se från deponier utan organiskt material. Fläskebo valdes därför ut som referensobjekt att jämföra med lakvatten från äldre deponier (Öman och Junestedt 2007). Det är tydligt att lakvatten från nyanlagda deponier kommer att ha en annan sammansättning än det från äldre deponier. Den minskade mängden organiskt material i deponin kommer främst att minska läckaget av löst organiskt material och ammoniumkväve. Viktigt är också att miljön i deponin inte längre kommer att vara anaerob, åtminstone inte i större delen. Följden av det är, förutom en minskad bildning av biogas, att metallerna i deponin inte längre kommer att bindas som sulfider. En större andel metaller kan därför återfinnas i lakvattnet. Övergången kommer på lång sikt att helt förskjuta fokus i lakvattenbehandlingen. Idag är det primära att minska mängden ammonium, och lättnedbrutet organiskt material. Bara i vissa fall krävs att mängden av tungmetaller minskas, och därför räcker oftast en biologisk behandling. För lakvatten från en nyanlagd deponi behövs ett biologiskt steg bara för en mycket känslig recipient, medan man kan behöva fälla ut tungmetaller oftare. Vid deponin Fläskebo utanför Göteborg har man sedan start år 2003 deponerat enligt nya förordningen, varför lakvatten från Fläskebo deponi kan anses vara av den typen vi kommer att se från deponier utan organiskt material. Fläskebo valdes därför ut som referensobjekt att jämföra med lakvatten från äldre deponier (Öman och Junestedt 2007). Det är tydligt att lakvatten från nyanlagda deponier kommer att ha en annan sammansättning än det från äldre deponier. Den minskade mängden organiskt material i deponin kommer främst att minska läckaget av löst organiskt material och ammoniumkväve. Viktigt är också att miljön i deponin inte längre kommer att vara anaerob, åtminstone inte i större delen. Följden av det är, förutom en minskad bildning av biogas, att metallerna i deponin inte längre kommer att bindas som sulfider. En större andel metaller kan därför återfinnas i lakvattnet. Övergången kommer på lång sikt att helt förskjuta fokus i lakvattenbehandlingen. Idag är det primära att minska mängden ammonium, och lättnedbrutet organiskt material. Bara i vissa fall krävs att mängden av tungmetaller minskas, och därför räcker oftast en biologisk behandling. För lakvatten från en nyanlagd deponi behövs ett biologiskt steg bara för en mycket känslig recipient, medan man kan behöva fälla ut tungmetaller oftare.

I denna studie har upptag och emissioner av växthusgaser för aktiviteter förknippade med den svenska skogsindustrins beräknats för åren 2001-2003. Emissioner och upptag i svensk skog och emissioner vid skogsbruk, vid produktion av skogsprodukter och vid transporter inom Sverige har ingått i inventeringen. Studien kommer fram till att nettoresultatet för svenska skogsindustrin är ett årligt upptag på ca 1,6 milj ton CO2-ekvivalenter. Upptaget i skogsekosystemet beräknades till ca 5,2 milj ton CO2-ekvivalenter och emissionerna i det skogsindustriella produktionssystemet beräknades till 3,5 milj ton CO2-ekvivalenter. I denna studie har upptag och emissioner av växthusgaser för aktiviteter förknippade med den svenska skogsindustrins beräknats för åren 2001-2003. Emissioner och upptag i svensk skog och emissioner vid skogsbruk, vid produktion av skogsprodukter och vid transporter inom Sverige har ingått i inventeringen. Studien kommer fram till att nettoresultatet för svenska skogsindustrin är ett årligt upptag på ca 1,6 milj ton CO2-ekvivalenter. Upptaget i skogsekosystemet beräknades till ca 5,2 milj ton CO2-ekvivalenter och emissionerna i det skogsindustriella produktionssystemet beräknades till 3,5 milj ton CO2-ekvivalenter.

Rapporten redovisar resultat från behandling av 9 olika svenska lakvatten, dagvatten från en sorteringsyta och ett kommunalt avloppsvatten. Totalt organiskt material, närsalter, tungmetaller och specifika organiska ämnen har analyserats. För några vatten har också hormonstörande effekter bestämts före och efter behandling. Denna och tidigare liknande undersökningar visar ' Biologisk behandling i luftad damm eller aktivslam-liknande system som t.ex. SBR ger bra minskning av lättnedbrutet organiskt material förutsatt tillräcklig luftning. Effekten är beroende av slamhalt och uppehållstid och normalt bäst i SBR eller liknande system. Minskningen av kväveföreningar i biologiska system är beroende av både väl luftade, aeroba, delar/perioder och icke luftade, anoxiska, delar eller perioder. De behövs för nitrifikation respektive denitrifikation. För lakvatten som normalt har hög halt kväveföreningar i förhållande till tillgängligt organiskt material krävs tillsats av en extern kolkälla för att nå full denitrifikation och låga kvävehalter. Det fungerar normal bra i SBR och liknande system. Tungmetaller och stabila organiska föreningar kan avskiljas genom att de adsorberas till bioslammet. Förutsatt att slammet tas ut på ett kontrollerat sätt innebär det en rening av vattnet. Metallavskiljningen via slammet tycks vara sämre vid behandling av lakvatten än vid behandling av kommunalt avloppsvatten, antagligen beroende på bildning av lösliga komplex med fulvosyror i lakvattnen. Någon form av luftning av lakvattnet är också nödvändig för att undvika lukt. ' Våtmarker, översilningsytor och bevattning av skogsytor är olika sätt att använda den naturliga kväveomsättningen, upptag i växter och adsorptionen till markpartiklar. Genom att de inte luftas artificiellt och man inte tillför något organiskt material krävs stora ytor för att få både nitrifikation och denitrifikation att fungera. Nitrifikationen förutsätter också att det inte finns mycket oxiderbart organiskt material i vattnet. Dessa system kräver alltså i praktiken någon typ av styrd biologisk förbehandling. På grund av de stora ytorna får man normalt en bra avskiljning av tungmetaller och stabila organiska föreningar som är dåligt vattenlösliga. Nackdelen är att man samtidigt förorenar ett större markområde, som eventuellt kan bli mättat och börja släppa ifrån sig olika föreningar igen. Det gäller särskilt metaller vid en försurning. ' Kemisk fällning kan användas för att minska mängden tungmetaller i vattnet. Även en del organiskt material kan fällas ut. Det enklaste sättet att fälla ut metaller är att höja pH på lakvattnet. Om man behöver nå lägre resthalter måste man fälla metallerna som sulfider. Fällningen påverkar inte de lättnedbrutna organiska ämnena eller kväveföreningarna. ' Indunstning är en dyr metod som ger mycket bra avskiljning av både organiskt och oorganiskt material. Den höga kostnaden beror på stort behov av energi och kemikalier och dyr utrustning på grund av stora korrosionsproblem. ' Behandling i kommunala reningsverk är fortfarande det vanligaste i Sverige, antingen direkt eller efter lokal förbehandling. I de flesta fall utgör belastningen av flöde, organiskt material, närsalter och tungmetaller bara en liten del, jämfört med det kommunala avloppsvattnet. I det studerade fallet var det ca 5 % av flödet och mindre än 5 % av allt utom ammonium och klorid. Före anslutning bör man dock kontrollera om lakvattnet ger en stabil hämning av respiration eller nitrifikation i verket, och man bör följa upp kvaliteten på uttaget bioslam. Rapporten redovisar resultat från behandling av 9 olika svenska lakvatten, dagvatten från en sorteringsyta och ett kommunalt avloppsvatten. Totalt organiskt material, närsalter, tungmetaller och specifika organiska ämnen har analyserats. För några vatten har också hormonstörande effekter bestämts före och efter behandling. Denna och tidigare liknande undersökningar visar ' Biologisk behandling i luftad damm eller aktivslam-liknande system som t.ex. SBR ger bra minskning av lättnedbrutet organiskt material förutsatt tillräcklig luftning. Effekten är beroende av slamhalt och uppehållstid och normalt bäst i SBR eller liknande system. Minskningen av kväveföreningar i biologiska system är beroende av både väl luftade, aeroba, delar/perioder och icke luftade, anoxiska, delar eller perioder. De behövs för nitrifikation respektive denitrifikation. För lakvatten som normalt har hög halt kväveföreningar i förhållande till tillgängligt organiskt material krävs tillsats av en extern kolkälla för att nå full denitrifikation och låga kvävehalter. Det fungerar normal bra i SBR och liknande system. Tungmetaller och stabila organiska föreningar kan avskiljas genom att de adsorberas till bioslammet. Förutsatt att slammet tas ut på ett kontrollerat sätt innebär det en rening av vattnet. Metallavskiljningen via slammet tycks vara sämre vid behandling av lakvatten än vid behandling av kommunalt avloppsvatten, antagligen beroende på bildning av lösliga komplex med fulvosyror i lakvattnen. Någon form av luftning av lakvattnet är också nödvändig för att undvika lukt. ' Våtmarker, översilningsytor och bevattning av skogsytor är olika sätt att använda den naturliga kväveomsättningen, upptag i växter och adsorptionen till markpartiklar. Genom att de inte luftas artificiellt och man inte tillför något organiskt material krävs stora ytor för att få både nitrifikation och denitrifikation att fungera. Nitrifikationen förutsätter också att det inte finns mycket oxiderbart organiskt material i vattnet. Dessa system kräver alltså i praktiken någon typ av styrd biologisk förbehandling. På grund av de stora ytorna får man normalt en bra avskiljning av tungmetaller och stabila organiska föreningar som är dåligt vattenlösliga. Nackdelen är att man samtidigt förorenar ett större markområde, som eventuellt kan bli mättat och börja släppa ifrån sig olika föreningar igen. Det gäller särskilt metaller vid en försurning. ' Kemisk fällning kan användas för att minska mängden tungmetaller i vattnet. Även en del organiskt material kan fällas ut. Det enklaste sättet att fälla ut metaller är att höja pH på lakvattnet. Om man behöver nå lägre resthalter måste man fälla metallerna som sulfider. Fällningen påverkar inte de lättnedbrutna organiska ämnena eller kväveföreningarna. ' Indunstning är en dyr metod som ger mycket bra avskiljning av både organiskt och oorganiskt material. Den höga kostnaden beror på stort behov av energi och kemikalier och dyr utrustning på grund av stora korrosionsproblem. ' Behandling i kommunala reningsverk är fortfarande det vanligaste i Sverige, antingen direkt eller efter lokal förbehandling. I de flesta fall utgör belastningen av flöde, organiskt material, närsalter och tungmetaller bara en liten del, jämfört med det kommunala avloppsvattnet. I det studerade fallet var det ca 5 % av flödet och mindre än 5 % av allt utom ammonium och klorid. Före anslutning bör man dock kontrollera om lakvattnet ger en stabil hämning av respiration eller nitrifikation i verket, och man bör följa upp kvaliteten på uttaget bioslam.

Nedbrytning av VOC från lackfärger och oljedimma med hjälp av UV-ljus har undersökts. Det har visats att man för de flesta ämnen får en bättre avskiljning genom att använda kombinationen UV-ljus och kolfilter, jämfört med enbart kolfilter. Vid nedbrytningen av butylacetat, som är vanligt förekommande i lackfärger, har det vid höga halter bildats ättiksyra. Ättiksyran tas upp dåligt i kolfilter, och därför kan den totala reningseffekten minska med UV-behandlingen. Vid lägre halter butylacetat har man dock fått en fullständig nedbrytning till koldioxid och vatten. Att det kombinerade systemet ofta blir billigare beror till en del på direkt nedbrytning i UV/ozonsteget, men också på att kolet fortlöpande regenereras med restozon. Kolväten i oljedimman har bestått av isoparafiner med kollängden C11-C15 och av butylstearat, man har haft en bra nedbrytning/avskiljning med kombinationen UV-ljus och aktivt kol. Skillnaden mot bara kolfilter har ökat under försökets gång, allt efter det att kolfiltret mättas. Här har effekten av regenerering av kolet varit tydlig, kolets livslängd före regenerering har förlängts med en faktor nära tre. UV metoden kombinerat med aktivt kol är den mest kostnadseffektiva behandlingsmetoden för de delflöden av oljedimman som innehåller relativt låga halter VOC. De mer VOC bemängda delflödena, som i det här fallet också var varmare, behandlas mest kostnadseffektivt med en katalytisk förbränning. För lackeringen, vid de undersökta förhållandena med relativt låga halter, säger leverantörsuppgifter att ett uppkoncentreringssteg med ett regenerativt kolfilter i kombination med katalytisk förbränning troligen är det mest kostnadseffektiva valet. Greiff beskriver ett system med cirkulerande luft över lackboxarna för att erhålla högre halter. Ytterligare forskning som skulle vara intressant är enligt IVL: 1) För oljedimman: att kyla de varmaste luftgaserna, för att se om man därigenom kan minska VOC innehållet tillräckligt för att kunna behandla kvarvarande VOC med UV- ljus och kolfilter. 2) För lackeringen a) Att använda sig av ett kolfilter som förfilter som utjämnar de kraftiga svängningarna av VOC halterna. Detta skulle kunna leda till dels en luktreduktion, dels till att man får bättre förhållanden för ett efterföljande UV-behandlingssteg. b) Att i samarbete med lackerare undersöka möjligheten att införa system med recirkulerande ventilationsgaser från lackboxarna som renas med förbränning. Utreda vilka lösningsmedel som är lämpliga att behandla med UV/ozon. Nedbrytning av VOC från lackfärger och oljedimma med hjälp av UV-ljus har undersökts. Det har visats att man för de flesta ämnen får en bättre avskiljning genom att använda kombinationen UV-ljus och kolfilter, jämfört med enbart kolfilter. Vid nedbrytningen av butylacetat, som är vanligt förekommande i lackfärger, har det vid höga halter bildats ättiksyra. Ättiksyran tas upp dåligt i kolfilter, och därför kan den totala reningseffekten minska med UV-behandlingen. Vid lägre halter butylacetat har man dock fått en fullständig nedbrytning till koldioxid och vatten. Att det kombinerade systemet ofta blir billigare beror till en del på direkt nedbrytning i UV/ozonsteget, men också på att kolet fortlöpande regenereras med restozon. Kolväten i oljedimman har bestått av isoparafiner med kollängden C11-C15 och av butylstearat, man har haft en bra nedbrytning/avskiljning med kombinationen UV-ljus och aktivt kol. Skillnaden mot bara kolfilter har ökat under försökets gång, allt efter det att kolfiltret mättas. Här har effekten av regenerering av kolet varit tydlig, kolets livslängd före regenerering har förlängts med en faktor nära tre. UV metoden kombinerat med aktivt kol är den mest kostnadseffektiva behandlingsmetoden för de delflöden av oljedimman som innehåller relativt låga halter VOC. De mer VOC bemängda delflödena, som i det här fallet också var varmare, behandlas mest kostnadseffektivt med en katalytisk förbränning. För lackeringen, vid de undersökta förhållandena med relativt låga halter, säger leverantörsuppgifter att ett uppkoncentreringssteg med ett regenerativt kolfilter i kombination med katalytisk förbränning troligen är det mest kostnadseffektiva valet. Greiff beskriver ett system med cirkulerande luft över lackboxarna för att erhålla högre halter. Ytterligare forskning som skulle vara intressant är enligt IVL: 1) För oljedimman: att kyla de varmaste luftgaserna, för att se om man därigenom kan minska VOC innehållet tillräckligt för att kunna behandla kvarvarande VOC med UV- ljus och kolfilter. 2) För lackeringen a) Att använda sig av ett kolfilter som förfilter som utjämnar de kraftiga svängningarna av VOC halterna. Detta skulle kunna leda till dels en luktreduktion, dels till att man får bättre förhållanden för ett efterföljande UV-behandlingssteg. b) Att i samarbete med lackerare undersöka möjligheten att införa system med recirkulerande ventilationsgaser från lackboxarna som renas med förbränning. Utreda vilka lösningsmedel som är lämpliga att behandla med UV/ozon.

Projektet Indata mindre punktkällor för PLC5 rapporteringen 2007 har syftat till att ytterligare förbättra indata rörande belastning av fosfor och kväve från mindre punktkällor, d.v.s. C- och U-anläggningar, enskilda avlopp och dagvatten till beräkningssystem för diffus belastning, retention och tillförsel till havet. Arbetet har byggt vidare på metodik och resultat från projektet Beräkningsmetoder mindre punktkällor, som genomfördes inom SMED&SLU under 2002-2003. För enskilda avlopp har en komplettering av tidigare enkätstudier gjorts, och uppgifter om enskilda avlopp har därmed lämnats av samtliga kommuner i Sverige utom 31. De flesta av kommunerna för vilka statistik saknas har ett geografiskt läge som gör dem mindre intressanta ur belastningssynpunkt, då de har få invånare och ligger långt från havet, d.v.s. har hög retention. I det totala enkätunderlaget finns det nu uppgifter om 600 864 enskilda avlopp. Enligt uppgifter från SCB finns 745 674 hushåll med enskilt avlopp. Det betyder att enkäternas uppgifter täcker ca 80% av de enskilda avloppen i Sverige. Metodiken för belastningsberäkningar från enskilda avlopp har byggts upp mot en databas skapad i Microsoft Access, där samtliga beräkningar görs genom att SQLfrågor ställs mot databasen. Detta gör att möjligheterna att göra kompletterande beräkningar, eventuella framtida förändringar av reningstyper och schabloner, scenarioberäkningar etc förenklats betydligt. En annan förbättring är att tillskrivning av fördelning av avloppstyper för de kommuner där denna uppgift saknas har skett genom att ett riksgenomsnitt beräknats och därefter tillskrivits de kommuner där uppgiften saknas. Resultatet av beräkningarna visar att belastningen från enskilda avlopp är 269 ton fosfor och 1943 ton kväve per år. Dessa resultat är betydligt lägre än de från TRKprojektet (Brandt och Ejhed, 2002), men i paritet med de som tidigare redovisats inom SMED&SLU. En stor del av skillnaden mellan resultatet från TRK-projektet och resultatet som presenteras här förklaras av en lägre antagen nyttjandegrad av permanenthus än i TRK-projektet. Andra faktorer som är av avgörande betydelse är olika antaganden rörande reningsgrad för de olika avloppstyperna samt uppskattad andel avlopp med olika reningstyp. Inom projektet har en dagvattendatabas byggts upp för samtliga svenska orter med mer än 200 invånare. Databasen kommer att medföra att vidare uppdateringar och metodutveckling underlättas. Belastningen av dagvatten redovisas per kommun och den totala belastningen från dagvatten i Sverige uppskattas till 2500 ton kväve och 240 ton fosfor, vilket är markant högre än vad som redovisades i TRK-projektet. I TRK-projekt beräknades dock dagvattnet enbart från hårdgjorda ytor medan beräkningar utförda inom ramen för detta projekt inbegriper flera markanvändningsklasser som t.ex. skog och öppen mark inom tätorter. Dessutom innefattar beräkningarna i denna studie regionala skillnader i kvävedeposition. 6 Den dominerande utsläppskällan bland C-anläggningar utgörs av de icke tillståndspliktiga reningsverken. En mindre källa bedöms vara fiskodlingar. Fiskodlingar hanteras dock inte inom ramen för detta projekt, där fokus legat på mindre reningsverk. Ett mindre kvävebidrag kan också komma från användningen av urea vid avisning på flygplatser, något som inte heller beaktats här. Emissionsfaktorer för utsläpp från mindre reningsverk har tagits fram, liksom faktisk anslutningsgrad. För huvudparametrarna kväve och fosfor är beräknade mängder om 50 ton fosfor och 1 762 ton kväve betydligt mindre än de översiktliga skattningar som gjordes inom projektet Beräkningsmetodik för mindre punktkällor, där man anger 160 ton fosfor och 3 200 ton kväve. Huvudsakligen torde skillnaden bero på att man då antog en genomsnittlig anslutningsgrad på 1 000 pe per verk vilket, är dubbelt så mycket som den genomsnittliga faktiska anslutningsgrad som tagits fram i detta projekt.

Projektets syftet var att undersöka alternativa sätt att för reningsverk med beaktande av retentionen uppfylla avloppsdirektivets (91/271/EEG) krav. Avsikten har inte varit att visa kostnaden för enskilda verk, utan bara ge en uppskattning av den totala kostnaden. Förenklingar och schabloner har använts som i enskilda fall kan ge mycket stora fel, medan summan av kostnaden för många verk hamnar i rätt storleksordning. Målsättningen har varit att för varje tillrinningsområde i södra Sverige till havsbassängerna Östersjön, Öresund, Kattegatt och Skagerack, identifiera det mest kostnadseffektiva sättet att antingen nå kraven i direktivet enligt bilaga 1, tabell 2 för varje enskilt verk >10 000 pe eller att för hela avrinningsområdet nå 75 % reduktion beräknat på belastningen från samtliga verk (>25 pe) i området. Projektet har resulterat i uppskattade kostnader för att minska utsläppen av kväve från kommunala avloppsreningsverk i södra Sverige. Endast åtgärder vid verk med en belastning på minst 10 000 pe har beaktats. När det gäller val av insatser vid specifika verk är lokala betingelser helt avgörande, och detta är bara en grov uppskattning av de totala kostnaderna. Den enda generella synpunkt som kan ges är att det på grund av retentionen av kväve från inlandsverk är mer kostnadseffektivt att bygga ut kustverken om man vill minska belastningen på omgivande hav. Projektets syftet var att undersöka alternativa sätt att för reningsverk med beaktande av retentionen uppfylla avloppsdirektivets (91/271/EEG) krav. Avsikten har inte varit att visa kostnaden för enskilda verk, utan bara ge en uppskattning av den totala kostnaden. Förenklingar och schabloner har använts som i enskilda fall kan ge mycket stora fel, medan summan av kostnaden för många verk hamnar i rätt storleksordning. Målsättningen har varit att för varje tillrinningsområde i södra Sverige till havsbassängerna Östersjön, Öresund, Kattegatt och Skagerack, identifiera det mest kostnadseffektiva sättet att antingen nå kraven i direktivet enligt bilaga 1, tabell 2 för varje enskilt verk >10 000 pe eller att för hela avrinningsområdet nå 75 % reduktion beräknat på belastningen från samtliga verk (>25 pe) i området. Projektet har resulterat i uppskattade kostnader för att minska utsläppen av kväve från kommunala avloppsreningsverk i södra Sverige. Endast åtgärder vid verk med en belastning på minst 10 000 pe har beaktats. När det gäller val av insatser vid specifika verk är lokala betingelser helt avgörande, och detta är bara en grov uppskattning av de totala kostnaderna. Den enda generella synpunkt som kan ges är att det på grund av retentionen av kväve från inlandsverk är mer kostnadseffektivt att bygga ut kustverken om man vill minska belastningen på omgivande hav.

Kväve i utgående vatten från avloppsreningsverk ger upphov till övergödning av många havsområden och sjöar med syrebrist och döda bottnar som följd. EU:s direktiv för avloppsvatten ställer högre krav på rening av kväve vid Svenska avloppsvattenrening. Att höja temperaturen på avloppsvattnet under de kalla perioderna kan vara en kostnadseffektiv lösning på kvävereningen. Värmeavtappning från fjärrvärmenätet till reningsverken leder till lägre temperaturer på returvattnet och detta medför att tillvaratagandet av energi kan optimeras. En lägre returtemperatur ger bättre förutsättningar för rökgaskondensering och därmed en förbättrad rening av de utgående rökgaserna. De praktiska möjligheterna att generera el i kraftvärmeanläggningar begränsas av fjärrvärmereturens temperatur. Det innebär att fjärrvärmeproducenterna får avsättning för lågvärdig värme och kan optimera sin elproduktion. För reningsverken innebär det miljömässiga och ekonomiska vinster genom att de får en effektivare och stabilare reningsprocess och kan uppfylla de hårdare kraven på kvävereningen. I en pilotstudie under verkliga förutsättningar har man inom projektet utrett den verkliga vinsten och studerat de problematiska stegen i den tekniska lösningen. Kväve i utgående vatten från avloppsreningsverk ger upphov till övergödning av många havsområden och sjöar med syrebrist och döda bottnar som följd. EU:s direktiv för avloppsvatten ställer högre krav på rening av kväve vid Svenska avloppsvattenrening. Att höja temperaturen på avloppsvattnet under de kalla perioderna kan vara en kostnadseffektiv lösning på kvävereningen. Värmeavtappning från fjärrvärmenätet till reningsverken leder till lägre temperaturer på returvattnet och detta medför att tillvaratagandet av energi kan optimeras. En lägre returtemperatur ger bättre förutsättningar för rökgaskondensering och därmed en förbättrad rening av de utgående rökgaserna. De praktiska möjligheterna att generera el i kraftvärmeanläggningar begränsas av fjärrvärmereturens temperatur. Det innebär att fjärrvärmeproducenterna får avsättning för lågvärdig värme och kan optimera sin elproduktion. För reningsverken innebär det miljömässiga och ekonomiska vinster genom att de får en effektivare och stabilare reningsprocess och kan uppfylla de hårdare kraven på kvävereningen. I en pilotstudie under verkliga förutsättningar har man inom projektet utrett den verkliga vinsten och studerat de problematiska stegen i den tekniska lösningen.

I tidigare studier av utsläpp till vatten har fokus legat på lakvatten från kommunala avfallsupplag (Öman m.fl. 2000a ). Syftet med undersökningarna var dels att ta fram och utveckla en metodik för bedömning av lakvatten och dels att utreda vilka typer av kemiska föreningar ett lakvatten normalt innehåller. För att erhålla något slags referensmaterial till de föreningar och ämnen som analyserats i lakvattnen och de halter som mätts upp tidigare startades detta projekt. I projektet har ett antal dagvatten från sorteringsytor provtagits och analyserats tillsammans med ett dagvatten från en avisningsyta vid en flygplats. Dessutom har tre behandlade lakvatten ingått i studien tillsammans med ett grundvatten, ett utgående renat avloppsvatten och ett normalt belastat recipientvatten i närheten av en större stad. Samtliga vattentyper har provtagits och analyserats med hjälp av en tidigare framtagen metodik för bedömning av lakvatten (Öman m.fl. 2000a). Rapporten innehåller data för koncentrationer av ett 100-tal föreningar för de flesta vattnen. Resultaten av studien pekar på att dagvattnen från sorteringsytor tillhör den typ av vatten som innehåller de högsta koncentrationerna av miljöstörande föreningar som lipofila organiska föreningar och tungmetaller. En stor del av föreningarna finns bundna till partiklar i vattnet. Dagvatten från sorteringsytor i Sverige står dock för endast uppskattningsvis 2 % av de totala lakvattenflödet på 12 miljoner kubikmeter Tre grupper av föreningar har visat sig förekomma oftare än andra i stort sett i samtliga vattentyper. Dessa är bromerade flamskyddsmedel, tennorganiska föreningar och nonyl- och oktylfenoletoxilater. I studien har det dessutom framkommit att en stor del av de närvarande lipofila organiska föreningarna och metallerna i en lakvattendamm koncentreras i ytfilmen. Ytfilmen utgör därför en potentiell transportväg för miljöstörande föreningar. Dessutom har det inom projektet visats att både avloppsvatten och lakvatten innehåller kemiska föreningar som kan ha en hormonell effekt. I tidigare studier av utsläpp till vatten har fokus legat på lakvatten från kommunala avfallsupplag (Öman m.fl. 2000a ). Syftet med undersökningarna var dels att ta fram och utveckla en metodik för bedömning av lakvatten och dels att utreda vilka typer av kemiska föreningar ett lakvatten normalt innehåller. För att erhålla något slags referensmaterial till de föreningar och ämnen som analyserats i lakvattnen och de halter som mätts upp tidigare startades detta projekt. I projektet har ett antal dagvatten från sorteringsytor provtagits och analyserats tillsammans med ett dagvatten från en avisningsyta vid en flygplats. Dessutom har tre behandlade lakvatten ingått i studien tillsammans med ett grundvatten, ett utgående renat avloppsvatten och ett normalt belastat recipientvatten i närheten av en större stad. Samtliga vattentyper har provtagits och analyserats med hjälp av en tidigare framtagen metodik för bedömning av lakvatten (Öman m.fl. 2000a). Rapporten innehåller data för koncentrationer av ett 100-tal föreningar för de flesta vattnen. Resultaten av studien pekar på att dagvattnen från sorteringsytor tillhör den typ av vatten som innehåller de högsta koncentrationerna av miljöstörande föreningar som lipofila organiska föreningar och tungmetaller. En stor del av föreningarna finns bundna till partiklar i vattnet. Dagvatten från sorteringsytor i Sverige står dock för endast uppskattningsvis 2 % av de totala lakvattenflödet på 12 miljoner kubikmeter Tre grupper av föreningar har visat sig förekomma oftare än andra i stort sett i samtliga vattentyper. Dessa är bromerade flamskyddsmedel, tennorganiska föreningar och nonyl- och oktylfenoletoxilater. I studien har det dessutom framkommit att en stor del av de närvarande lipofila organiska föreningarna och metallerna i en lakvattendamm koncentreras i ytfilmen. Ytfilmen utgör därför en potentiell transportväg för miljöstörande föreningar. Dessutom har det inom projektet visats att både avloppsvatten och lakvatten innehåller kemiska föreningar som kan ha en hormonell effekt.

I takt med att utsläppskraven på skogsindustrin ökat under 90-talet byggde många luftade dammar om till långtidsluftad aktivslamanläggning (LAS). Med en LAS anläggning ökar möjligheterna till styrning väsentligt i jämförelse med en traditionell luftad damm. I detta projekt som initierats av IVL Svenska Miljöinstitutet AB och Å-forsk var målet att skapa ett multivariat övervakningssystem för att ta fram viktig processinformation för övervakning och styrning av en LAS-anläggning. Inledningsvis installerades en del kompletterande givare för mätning av suspenderat material och TOC vid olika positioner i processen. Därefter implementerades en dynamisk databas för att produktionsanpassa datainsamlingen. Databasmodellen kompenserar för tidsförskjutningarna i processen vilket gör att tidsseriemodellering inte är nödvändig. Ett viktigt resultat av databasmodellen är att data loggas snabbt när produktionen är snabb (högt flöde) och med lägre frekvens vid låg produktion (lågt flöde). Detta medför att man minimerar 'data overload'. Parallellt med framtagning av databasmodellen beräknades multivariata modeller på laboratoriedata för att få fram indikationer på viktiga processparametrar och på modelleringskonceptet. Resultaten för modelleringen på laboratoriedata föll mycket väl ut, bl.a. hittades interaktioner mellan variabler som tidigare var okända, t.ex. korrelerade fastsittande ciliater, filament i anoxisk miljö och frisimmande bakterier i olika utsträckning mot kvalitetsvariablerna utgående COD, utgående suspenderade ämnen samt utgående total fosfor. Detta har medfört en större processkunskap och bättre styrningsmöjligheter för processoperatörerna. I slutfasen av projektet utvärderades realtidsdata med en multivariat modell baserad på data från den dynamiska databasen. Modeller för processövervakning (PCA) och för prediktion av utgående kvalitétsvärden (PLS) genomfördes med goda resultat. Systemet från insamlat mätvärde till databasmodell och multivariat prediktion fungerar väl. Förseningar i projektet gör dock att dataomfattningen i kalibreringsmodellerna är för liten för att modellera alla verkliga driftscenarior. Implementeringen av systemet var mycket lyckad och modeller predikterar och övervakar idag i realtid. I den närmaste framtiden kommer detta system fortfarande att vara i drift för att ta fram bättre och mer omfattande modeller. Projektet har framförallt utvecklat ett verktyg som visar på styrkan av att tillämpa multivariata realtidssystem för processövervakning. Eftersom verktyget är generellt och kan tillämpas på andra processer är det givetvis intressant för t.ex. skogsindustrin att tillämpa dessa metoder på andra processer så som massa- och pappersframställning I takt med att utsläppskraven på skogsindustrin ökat under 90-talet byggde många luftade dammar om till långtidsluftad aktivslamanläggning (LAS). Med en LAS anläggning ökar möjligheterna till styrning väsentligt i jämförelse med en traditionell luftad damm. I detta projekt som initierats av IVL Svenska Miljöinstitutet AB och Å-forsk var målet att skapa ett multivariat övervakningssystem för att ta fram viktig processinformation för övervakning och styrning av en LAS-anläggning. Inledningsvis installerades en del kompletterande givare för mätning av suspenderat material och TOC vid olika positioner i processen. Därefter implementerades en dynamisk databas för att produktionsanpassa datainsamlingen. Databasmodellen kompenserar för tidsförskjutningarna i processen vilket gör att tidsseriemodellering inte är nödvändig. Ett viktigt resultat av databasmodellen är att data loggas snabbt när produktionen är snabb (högt flöde) och med lägre frekvens vid låg produktion (lågt flöde). Detta medför att man minimerar 'data overload'. Parallellt med framtagning av databasmodellen beräknades multivariata modeller på laboratoriedata för att få fram indikationer på viktiga processparametrar och på modelleringskonceptet. Resultaten för modelleringen på laboratoriedata föll mycket väl ut, bl.a. hittades interaktioner mellan variabler som tidigare var okända, t.ex. korrelerade fastsittande ciliater, filament i anoxisk miljö och frisimmande bakterier i olika utsträckning mot kvalitetsvariablerna utgående COD, utgående suspenderade ämnen samt utgående total fosfor. Detta har medfört en större processkunskap och bättre styrningsmöjligheter för processoperatörerna. I slutfasen av projektet utvärderades realtidsdata med en multivariat modell baserad på data från den dynamiska databasen. Modeller för processövervakning (PCA) och för prediktion av utgående kvalitétsvärden (PLS) genomfördes med goda resultat. Systemet från insamlat mätvärde till databasmodell och multivariat prediktion fungerar väl. Förseningar i projektet gör dock att dataomfattningen i kalibreringsmodellerna är för liten för att modellera alla verkliga driftscenarior. Implementeringen av systemet var mycket lyckad och modeller predikterar och övervakar idag i realtid. I den närmaste framtiden kommer detta system fortfarande att vara i drift för att ta fram bättre och mer omfattande modeller. Projektet har framförallt utvecklat ett verktyg som visar på styrkan av att tillämpa multivariata realtidssystem för processövervakning. Eftersom verktyget är generellt och kan tillämpas på andra processer är det givetvis intressant för t.ex. skogsindustrin att tillämpa dessa metoder på andra processer så som massa- och pappersframställning

Rapporten sammanfattar hur man tar hand om olika typer av avfall i svensk skogsindustri idag. Hanteringen har påverkats av den införda deponeringsskatten, förbudet att deponera brännbart avfall från 2002, och kommande förbud att deponera organiskt material. Den innehåller också en sammanfattning av läget beträffande återföring av aska till skogsmark. De avfallsslag som tas upp är askor, grönlutsslam, mesa, sodastoft, bioslam, kemslam, fiberslam, avsvärtningsslam, smetrester och renseri- och vedgårdsavfall. Trenden för oorganiska produkter går mot konstruktionsmaterial, medan organiska slam i allt högre grad blir bränsle eller jordprodukter. Viktigt för den fortsatta hanteringen av många avfallsslag blir hur man kommer att definiera organiskt avfall inför deponeringsförbudet år 2005 Rapporten sammanfattar hur man tar hand om olika typer av avfall i svensk skogsindustri idag. Hanteringen har påverkats av den införda deponeringsskatten, förbudet att deponera brännbart avfall från 2002, och kommande förbud att deponera organiskt material. Den innehåller också en sammanfattning av läget beträffande återföring av aska till skogsmark. De avfallsslag som tas upp är askor, grönlutsslam, mesa, sodastoft, bioslam, kemslam, fiberslam, avsvärtningsslam, smetrester och renseri- och vedgårdsavfall. Trenden för oorganiska produkter går mot konstruktionsmaterial, medan organiska slam i allt högre grad blir bränsle eller jordprodukter. Viktigt för den fortsatta hanteringen av många avfallsslag blir hur man kommer att definiera organiskt avfall inför deponeringsförbudet år 2005

Projektet initierades eftersom ett flertal kommunala avloppsreningsverk belastade med bryggeriavlopp upplevt olika typer av driftproblem. Typiska problem har varit: Igensättning av biobäddar. Slamsvällning med utsläpp av suspenderat material som följd. Luktproblem och problem med svavelvätebildning. Höga utsläpp av fosfor och BOD Följande möjligheter har diskuterats och bearbetats inom projektet. Minimera och jämna ut den organiska belastningen från bryggeriet. Anaerob behandling av BOD-rika avloppsströmmar från bryggerierna. Balansen mellan närsalter och organiska ämnen. Olika typer av förfällning samt flotation som primärbehandling för att minska belastningen till efterföljande biosteg. För- respektive nackdelar med separat avloppsvattenledning från bryggeriet. Membranfiltrering som ett alternativ till uppkoncentrering av bryggeriavlopp. Screening av eventuella toxiska ämnen i bryggeriavloppet som kan störa driften av ett kommunalt avloppsreningsverk. Nya aspekter för att förändra driften av biobäddar Projektet initierades eftersom ett flertal kommunala avloppsreningsverk belastade med bryggeriavlopp upplevt olika typer av driftproblem. Typiska problem har varit: Igensättning av biobäddar. Slamsvällning med utsläpp av suspenderat material som följd. Luktproblem och problem med svavelvätebildning. Höga utsläpp av fosfor och BOD Följande möjligheter har diskuterats och bearbetats inom projektet. Minimera och jämna ut den organiska belastningen från bryggeriet. Anaerob behandling av BOD-rika avloppsströmmar från bryggerierna. Balansen mellan närsalter och organiska ämnen. Olika typer av förfällning samt flotation som primärbehandling för att minska belastningen till efterföljande biosteg. För- respektive nackdelar med separat avloppsvattenledning från bryggeriet. Membranfiltrering som ett alternativ till uppkoncentrering av bryggeriavlopp. Screening av eventuella toxiska ämnen i bryggeriavloppet som kan störa driften av ett kommunalt avloppsreningsverk. Nya aspekter för att förändra driften av biobäddar

The hatchability and survival of eggs from Moorfrog (Rana arvalis) and condition and growth of hatched larvae were examined in presence of various concentrations of di-2-ethylhexyl phtalate (DEHP) in the sediment. Two types of sediment have been used in the biological assay. Fine sediment comprising mostly degraded organic material and a coarse type consisting of higher degree at two temperatures 10 and S°C. Each test series consisted of three different concentrations of spiked sediments, 1000, 300 and 100 mg DEHP/k:g dw together with solvent (acetone) control and control. Five replicants were examined for each of the different treatments. Exposure to DEHP conducted at 1ooc showed no significant effect on the hatching frequency and median hatching time for all tested concentrations, compared to the control groups. soc, except that the lower temperature gave a significant decrease in hatching frequency for all tested concentrations compared to the 10°C series. The lower hatchability at the lower temperature indicated that an unnaturally high stress factor was added to the experiments when exposure was conducted at the lower temperature. Larval mortality was less than 2 percent, in all tested concentrations and was not correlated to the temperature. There was no significant difference in mortality among the various treatments. The visual morphological deformities were also low in all tested concentrations and no significant difference could be established. Growth measurements showed no significant difference between the sediment types or a dose related difference within the 10°C and S°C experiments. Parallel to DEHP, an identical experiment with diisononyl phthalate (DINP) was performed in the same manner at 10°C. Exposure to DINP showed no significant effect on the hatching frequency and median hatching time for all tested concentrations, compared to the control groups. There was no significant difference in mortality and growth among the various treatments. Visual morphological deformities were also low in the controls as well as in all tested concentrations and no significant difference could be established. This report is only available in English.

Olika biologiska gasreningsmetoder har studerats i pilotskala vid tre olika industriella anläggningar. Rapporten innehåller en sammanfattande diskussion och de tre fallstudierna. Vid en lackfabrik behandlade man en luftström med blandade lösningsmedel, ca 0,3 g VOC/m3. Enbart ett biofilter med torv/barkblandning jämfördes med en kombination med biofilter och en regenerativ adsorptionsanläggning med hydrofob zeolit. Nattetid desorberades VOC från zeoliten med varm luft som cirkulerades över biofiltret. Enbart biofiltret gav ca 80% avskiljning av VOC, medan kombinationen gav ca 90%. Kostnaden beräknades till ca 70 kr/kg avskiljd VOC i båda fallen, exklusive byggnader, projektering, installation och personal. Uppvärmning av biofiltret kan vara en stor kostnad. Vid ett flexotryckeri behandlades luft med ca 1 g etanol/m3 i samma biofilter som ovan. Reningseffekten var ca 80%. Överbelastning gav problem med syrabildning och lågt pH. Kostnaden beräknades på samma sätt som ovan till ca 20 kr/kg VOC. Vid en återvinningsanläggning för lösningsmedelsrester provades ett biofilter med inert fyllning av lecakulor. Stora variationer i halt och sammansättning förekom. Reningsgraden var högst 50%. Försök med vattenskrubbning visade att bara mellan 50 och 65% av VOC var vattenlösligt, vilket säkert bidrog till den dåliga effekten i filtret. En enkel miljöanalys visade att kombinationen biofilter och sorbent i många fall kan förbättra miljönyttan med reningen. Olika biologiska gasreningsmetoder har studerats i pilotskala vid tre olika industriella anläggningar. Rapporten innehåller en sammanfattande diskussion och de tre fallstudierna. Vid en lackfabrik behandlade man en luftström med blandade lösningsmedel, ca 0,3 g VOC/m3. Enbart ett biofilter med torv/barkblandning jämfördes med en kombination med biofilter och en regenerativ adsorptionsanläggning med hydrofob zeolit. Nattetid desorberades VOC från zeoliten med varm luft som cirkulerades över biofiltret. Enbart biofiltret gav ca 80% avskiljning av VOC, medan kombinationen gav ca 90%. Kostnaden beräknades till ca 70 kr/kg avskiljd VOC i båda fallen, exklusive byggnader, projektering, installation och personal. Uppvärmning av biofiltret kan vara en stor kostnad. Vid ett flexotryckeri behandlades luft med ca 1 g etanol/m3 i samma biofilter som ovan. Reningseffekten var ca 80%. Överbelastning gav problem med syrabildning och lågt pH. Kostnaden beräknades på samma sätt som ovan till ca 20 kr/kg VOC. Vid en återvinningsanläggning för lösningsmedelsrester provades ett biofilter med inert fyllning av lecakulor. Stora variationer i halt och sammansättning förekom. Reningsgraden var högst 50%. Försök med vattenskrubbning visade att bara mellan 50 och 65% av VOC var vattenlösligt, vilket säkert bidrog till den dåliga effekten i filtret. En enkel miljöanalys visade att kombinationen biofilter och sorbent i många fall kan förbättra miljönyttan med reningen.