Search

In the 16th century, Joos De Damhouder (1507-1581) engaged in plagiarism by drawing extensively from the writings of his compatriot Filips Wielant (1439-1519). This remained obscure for several centuries, affording De Damhouder the opportunity to establish an international reputation as a preeminent legal scholar, whereas Wielant’s contributions languished in relative obscurity. However, in the latter half of the 19th century, scholars succeeded in unearthing the plagiarism, igniting considerable controversy and scholarly discourse on the matter. This revelation had profound repercussions, leading to a tarnishing of De Damhouder’s once-pristine reputation. Subsequent generations of legal historians undertook investigations into this matter. In recent years, a nuanced reevaluation of De Damhouder’s standing has transpired.

Under hösten 2019 anordnades på Juridiska institutionen en doktorandkurs i rättshistoria för doktorander i juridik. Kursens huvudsakliga syfte var att presentera rättshistorieämnet ur olika infallsvinklar. Presentationerna gav en överblick olika metodologiska inriktningar som rättskultur, rättsgenetik och komparativ rättshistoria. Ambitionen var även att ge en rättshistorisk bakgrund som hade relevans för de olika juridiska forskningsprojekt som var representerade bland kursdeltagarna. I kursen deltog 16 doktorander som hade i uppgift att i en kortare uppsats presentera de rättshistoriska inslagen i sin respektive forskning och lägga fram den för diskussion. I föreliggande publikation presenteras förutom en inledande redogörelse för doktorandkursen sex bidrag som ur ett svenskt rättshistorisk perspektiv är de mest relevanta. Ett bidrag är författat av en doktorand i rättshistoria (Richard Nordqvist) medan övriga fem har författats av doktorander i positivrättsliga ämnen. De senare bidragen har ett särskilt intresse, då de innehåller rättshistorisk forskning som annars riskerar att hamna utanför rättshistorikernas omedelbara krets. Kursen organiserades av universitetslektor Bruno Debaenst och doktorand Rawaz Shanagar, Uppsala, och finansierades av Institutet för rättshistorisk forskning. Innehåll: • Bruno Debaenst & Rawaz Shanagar, Att bygga broar. Doktorandkursen i Uppsala. • Maria Rasmussen, Dödande med kallt blod i stundens hetta – Om försvårande och förmildrande omständigheter vid uppsåtligt dödande med särskilt fokus på gärningar begångna i affekt 1734 – 2019. • Ivar Lavett, Från vettet genom tiderna – En översikt över avvitas ställning i svensk straffrätt. • Oskar Mossberg, Tredjemansavtalets tidiga historia – ett traditionskritiskt utkast. • Richard Nordqvist, E. V. Nordling och lösöreköpsförordningen: en fråga om hur lagförarbetena blev en rättskälla. • Eric Norén, Expropriation i Sverige – en historisk exposé. • Anni Carlsson, Om samhällets lungor och äm

The 1888 Constitution of Kingdom of Serbia contains one provision about non-extradition for political crimes. In this paper, the authors will analyze the Belgian influence on Serbia regarding the acceptance of the rules on extradition. Belgium, born in 1830 out of a liberal bourgeois revolution, was the first country to vote a very influential Act on extradition in 1833, containing the principle of non-extradition in case of political crimes. In 1856, the Jacquin case led to the so-called ‘Belgian clause’, introducing an exception on this non-extradition principle for political criminals who tried to assassinate a ruler or member of his family. The authors will discuss if political circumstances in Serbia have had influence on the normative regulation of this issue.