Search

Avhandlingens syfte är att undersöka politiska implikationer av idén om litteraturundervisning som demokrati- och värdegrundsarbete i förhållande till det ideal om mätbar kunskap som präglar samtidens utbildningspolicydiskurser. Det som står i fokus är 2011 års gymnasiereform, som tolkas mot bakgrund av en genomgripande förändring av den globala och europeiska utbildningspolicydiskursen från och med millennieskiftet. Avhandlingen undersöker hur subjekt, samhälle och relationen däremellan förstås av aktörer inom policy, forskning och av lärare. Analysen är uppdelad i en transnationell nivå, en nationell nivå och en didaktisk nivå. Avhandlingen visar också hur policydiskurser rekontextualiseras mellan de olika nivåerna. Vad gäller den transnationella nivån visar avhandlingen hur EU:s utbildningspolicy lägger stor vikt vid utbildningens samhällsekonomiska funktion samtidigt som demokratiska aspekter av utbildning tonas ned. EU framhäver även värdet av entreprenörskap och kopplar kreativitetsfrämjande aspekter av konst och humaniora till arbetsmarknaden och ekonomisk tillväxt. I ramverket till OECD:s PISA-studier lyfts reading literacy fram som viktigt för såväl kritiskt tänkande som ekonomisk utveckling. Läsningen av skönlitteratur specifikt definieras dock som en individuell angelägenhet och fritidsaktivitet. Genom att anlägga ett psykologiskt perspektiv på skönlitteraturen och lyfta fram den som en individuell – snarare än samhällelig eller strukturell – angelägenhet sker en av avpolitisering av litteraturläsningens emancipatoriska värde. Vad gäller den nationella nivån visar avhandlingen hur skolans syn på demokrati och litteratur har genomgått förändringar sedan 1940-talet. Framför allt har demokratin gradvis kommit att förstås som ett ”fullbordat” projekt, snarare än som någonting som kan utvecklas eller fördjupas. Med hjälp av Gert Biestas tre dimensioner av medborgarfostran gör avhandlingen en kritisk genomgång av tongivande teorier om litteraturundervisning som demokrati- och värdegrundsarbete, och argumenterar för att merparten av teorierna fokuserar på medborgarfostran som socialisering snarare än subjektivering. Med andra ord innebär demokratiarbetet en anpassning till, snarare än en kritik av, det omgivande samhället. Avhandlingen använder sig också av Peter Dahler-Larsens begrepp konstitutiva effekter för att visa hur 2011 års gymnasiereform tonade ned demokratiska aspekter av litteraturundervisning i förhållande till den föregående läroplanen. Vad gäller den didaktiska nivån använder sig avhandlingen av kvalitativa lärarintervjuer som visar hur lärares didaktiska val ramas in av styrdokumenten och olika administrativa uppgifter. Avhandlingen argumenterar för att lärarnas tolkning av styrdokumenten innebär ett rekontextualiseringsfält inom vilket lärarna förhandlar med läroplanens bestämmelser. I flera fall väljer lärarna att bortse från aspekter av styrdokumenten för att i stället grunda sina didaktiska val på den egna lärarerfarenheten. Det avslutande kapitlet argumenterar för att en viktig politisk implikation av idén om litteraturundervisning som demokrati- och värdegrundsarbete – i synnerhet när den kombineras med strävan efter mätbarhet – är att utbildningens subjektiveringsdimension marginaliseras. Avhandlingen argumenterar för att utbildning skulle kunna handla mindre om fastslagna värden och mätbara kompetenser, och mer om elevers behov av att lära sig hantera icke-vetande. The aim of the dissertation is to study the idea of teaching literature as a means of democratic fostering in relation to the ideal of measurable knowledge prominent in contemporary policy discourse. In focus is the reform of the Swedish upper secondary school in 2011, viewed against the background of the major developments in global and European education policy discourse during the 2000s. The study examines how the interconnections between subject and society are understood in relation to the teaching of literature by different actors in the education system. The analysis is divided into a transnational level, a national level, and a didactic level. The study also shows how policy discourses are recontextualized between these levels. On the transnational level, the study argues that the EU’s educational policies increasingly stress economic gains, while at the same time lowering its democratic ambitions. The benefits of entrepreneurship are highlighted by the EU, and creative dimensions of the arts and humanities are seen as valuable for economic growth. In the framework for the PISA tests conducted by the OECD, reading literacy is considered important both to critical thinking and economic development. The reading of fiction, however, is singled out by the OECD as a recreational activity. By addressing the reading of fiction as an individual and psychological, rather than societal and structural, concern, its emancipatory value is further depoliticized. On the national level, the study shows how the concepts of democracy and the teaching of literature in the Swedish school have undergone changes since the 1940s. Most importantly, democracy has gradually come to be understood as a completed project rather than a critical concept. Theories on teaching literature as a means of democratic fostering are analysed through Gert Biesta’s three dimensions of citizenship education. As I argue, most of these theories emphasize democratic fostering as socialization rather than subjectification. In other words: they do not challenge society but promote an adaption to it. Using Peter Dahler- Larsen’s concept of constitutive effects, the study also shows how the school reform in 2011 de-emphasised democratic dimensions of the teaching of literature as compared to the previous curriculum. On the didactic level, the study uses qualitative interviews to show how teachers’ pedagogical choices are affected by administrative duties and the curriculum. As I argue, the teachers’ interpretation of the written curriculum serves as a means of negotiating with governing policies. In several cases, teachers downplay the relevance of the written curriculum and instead base their pedagogical choices on personal work experiences. The concluding chapter suggests that an important political implication of teaching literature as a means of democratic fostering – in particular when subjected to expectations of measurability – is the marginalisation of the educational dimension of subjectification. Instead of an education centred on core values and measurable competencies, I argue for a pedagogy that recognizes the pupil’s need to be exposed for uncertainties. Uppgift om ISBN för digitalt format saknas i publikationen.

Syftet med studien är att undersöka likheter och skillnader mellan Joseph Schumpeters teori om entreprenören och Harold Blooms teori om den romantiska poeten. Studien fokuserar på entreprenörens respektive poetens strategier eller ”estetik” samt deras respektive förhållningssätt till den tradition som föregår dem. Studien tar utgångspunkt i att svenska och europeiska kultur- och utbildningspolitiska dokument från 00-talet lyfter fram den kreativa och nytänkande entreprenören som en förebild för kulturskapare.Genom att jämföra Schumpeters och Blooms teorier visar studien hur såväl entreprenören som poeten förhåller sig till ett ”Great Original” – den rådande formen av kapitalism respektive litteraturhistoriens stora poeter – som de i en dialektisk manöver måste förkasta och förvalta på en och samma gång. Den strategi som är tillgänglig för entreprenören såväl som för poeten är att i någon mening feltolka detta ”Great Original” för att på så vis uppenbara (och överskrida) de ramar som kringskär föregångarnas tänkande, vilket studien kopplar till Schumpeters tal om ”skapande förstörelse” och Blooms hänvisningar till fadersmord i Freuds mening.En skillnad som studien pekar ut är att Blooms framställning av poeten är mer individualistisk än vad Schumpeters framställning av entreprenören är i dennes senare texter, i vilka entreprenören omtalas som en funktion som inte nödvändigtvis är knuten till en individ. Avslutningsvis förs en diskussion om huruvida entreprenörens respektive poetens ifrågasättande förhållningssätt till den tradition som föregår dem kan förstås som systemgenererande eller systembrytande kritik. Studien drar slutsatsen att bägge förhållningssätten kan förstås som systemgenererande, även om entreprenören värnar kapitalismens fortlevnad medan poeten strävar efter att vidga ramarna för – och därigenom upprätthålla liv i – litteraturhistorien. The aim of the study is to discuss similarities and differences between Joseph Schumpeter’s theory of the entrepreneur and Harold Bloom’s theory of the romantic poet. In focus are the strategies or “aesthetics” employed by the entrepreneur and the poet, as well as their respective approach to their preceding tradition. The study is conducted against the backdrop of Swedish and European cultural and educational policy from the 2000s and the policy documents’ emphasis on the entrepreneur as a role model for creative workers.By comparing Schumpeter’s and Bloom’s theories, the study shows how the entrepreneur as well as the poet are indebted to a “Great Original” – the reigning form of capitalism and the preceding great poets, respectively – that must be undone and dialectically affirmed simultaneously. In this regard, both the entrepreneur and the poet need to misinterpret their “Great Original” in order to disclose (and transgress) the limits set by their predecessors. The study discusses this circumstance by evoking Schumpeter’s concept of “creative destruction” and Bloom’s references to Freud’s ideas on parricide.A difference between the theories, the study argues, lies in the fact that Bloom’s conception of the poet is more individualistic than Schumpeter’s conception of the entrepreneur, which is framed in terms of a “function” (rather than an individual) in Schumpeter’s later work. The study concludes by discussing whether the systemic challenges created by the entrepreneur and the poet are to be understood as constructive or destructive forms of critique. The study argues that both approaches can be seen as ultimately constructive, even though the entrepreneur safeguards the survival of capitalism and the poet strives to broaden the scope of – thereby breathing new life into – the history of poetry.

During the last few decades, the concept of ”literacy” has had a growing impact on the vast fields of education. Although the uses of the concept are multifaceted and diverse, the hegemonic policy discourse as supported by the OECD treats literacy as an individual competence closely tied to the development of explicit reading strategies. This article examines what the concept of literacy means for literary studies in general and literature education in particular. We argue that there are reasons to critically reflect upon the effects of invoking the concept of literacy in the field of literature education. With the aid of theorists like Rita Felski and Toril Moi, our main focus is to examine the risks of centering attention on the ”subject” (the student and his/her abilities) instead of the ”object” (in our case, the works of fiction). By turning to Gert Biesta and Emmanuel Lévinas, we argue that there is an educational value in acknowledging and appreciating what lies beyond the scope of the student’s immediate understanding.

Autofiktion är ett omdiskuterat genrebegrepp som fått ökad aktualitet i Sverige under de senaste decennierna genom en rad verk som positionerat sig på gränsen mellan verklighet och fiktion. Med denna uppsats vill jag lyfta fram tre av dessa verk, nämligen Karl Ove Knausgårds Min kamp (2009), Stig Larssons När det känns att det håller på ta slut (2012) och Marcus Birros Släng alla kartor (2012). Syftet är att undersöka texternas litterära tekniker och romantiska idéinnehåll för att urskilja en autofiktionens estetik. Det jag kommer fram till genom mina analyser är att texterna ger uttryck för en antilitterär estetik som styr läsaren mot en självbiografisk läsning. Detta åstadkommer författarna dels genom det självbiografiska anslaget och den strikta subjektiviteten, dels genom inslag av metareflektion och självkritik från berättarjagen som uppenbarar texten som en fortlöpande arbetsprocess. Författarna kringgår litterära konventioner genom ett öppet och tentativt skrivande som inte eftersträvar det formfulländade. De förhåller sig till det låga på ett skrivtekniskt plan genom inslag av talspråklighet och genom att ge illusionen av en konstlös komposition. Även innehållsligt får det låga utrymme i form av berättarjagens bekännelser vad gäller deras destruktiva karaktärsdrag eller tveksamma moraliska handlingar. Berättarjagens destruktiva läggning och deras tendens att framhålla konsten som överordnad livet visar på det romantiska arv som går att spåra i texternas idéinnehåll. I texterna framställs berättarjagen som begåvade men motarbetade outsiders, som bara kan närma sig livet genom att skriva det.

Hjalmar Söderberg är en svensk författare vars verk i allra högsta grad lever kvar i våra dagar, vilket visar sig i de mångtaliga omtolkningar på hans romaner som uppkommit under 2000-talet. Med detta arbete vill jag dels analysera Hjalmar Söderbergs mest uppmärksammande roman Doktor Glas (1905), dels utveckla en didaktisering av de sentida pastischer som sprungit ur verket och belysa pastischernas postmoderna tendenser. Mitt syfte är också att undersöka hur dagens gymnasielärare ser på användandet av Hjalmar Söderbergs texter i sin undervisning. I arbetet intervjuar jag sex yrkesverksamma svensklärare som pekar på olika förtjänster med att använda sig av Söderbergs texter i elevsammanhang, däribland språket, stockholmsskildringen, de etiska och moraliska frågeställningarna som tas upp i texterna samt Söderbergs texter som förmedlare av ett svenskt kulturarv. Därutöver har jag själv gått ut i skolan och provat min didaktisering av de sentida omtolkningarna av Söderbergs Doktor Glas med en elevgrupp. Eleverna har sedermera fått besvara en skriftlig uppgift om pastischerna samt en utvärderande enkät om hur de upplevde mitt lektionsmoment. Utifrån detta diskuterar jag hur och varför Söderbergs texter kan ha en plats i skolundervisningen samt vilka förtjänster det finns med att undervisa om postmodernistisk litteratur i skolan. Resultatet från lärarintervjuerna och elevenkäterna för mitt resonemang in på hur vissa elever kan ha svårigheter att förstå äldre texter och forna tiders moralsyn, men också nyttan av att utmana sina egna perspektiv och sin egen tids tankesätt. Med min ansats om en postmodern litteraturdidaktik i åtanke diskuterar jag undervisningsformens problem, men också dess möjligheter: att utveckla en historisk förståelse för litteratur och att klargöra villkoren för konstnärligt skapande, vilket i förlängningen kan gagna den egna kreativiteten.