Search

Bakgrund: I Sverige är tumörsjukdomar det, som efter sjukdomar i cirkulationsorganen, orsakar flest dödsfall. Det är sedan tidigare känt att människor som lever under sämre socioekonomiska förhållanden löper större risk att insjukna och avlida till följd av cancersjukdom. Likaså visar forskning att det finns skillnader i vårdkvaliteten inom cancervården till lägre utbildades nackdel. Men hur ser det ut gällande sjukdomsupptäckt, väntetider och behandlingsinsatser? Får alla cancerpatienter en jämlik vård och behandling oberoende av socioekonomisk status i Skandinavien? Syfte: Att sammanställa befintlig litteratur om skillnader i sjukdomsupptäckt, väntetider och behandlingsinsatser för cancerpatienter med olika socioekonomisk status inom cancervården i Skandinavien. Metod: Litteraturöversikt med 13 kvantitativa artiklar avseende skandinaviska förhållanden. Vid datainsamlingen användes databaserna PubMed och CINAHL. Katie Erikssons omvårdnadsteori om lidande användes som vårdvetenskaplig utgångspunkt, och deduktiv metod valdes för genomförande av resultatanalysen. Resultat: Resultaten presenteras under tre huvudkategorier; socioekonomiska skillnader i sjukdomsupptäckt, väntetider och behandlingsinsatser, och visar tydliga skillnader. I Skandinavien upptäcks cancer bland individer med hög utbildning och/eller hög inkomst tidigare än bland individer med lägre socioekonomisk status. Individer med hög socioekonomisk status har även avsevärt lägre risk att befinna sig i ett avancerat sjukdomsstadie vid tiden för diagnos, och erhåller oftare, och mer avancerade behandlingsinsatser. Slutsats: Den skandinaviska, skattefinansierade cancervården är inte jämlik. Alla patienter får inte lika vård och behandling oberoende av socioekonomisk status. Individer med hög utbildning och hög inkomst gynnas, cancer upptäcks i tidigare stadie och de erhåller mer behandlingsinsatser i jämförelse med individer med lägre socioekonomisk status som får stå tillbaka. Background: After diseases of the circulatory organs, cancer causes most deaths in Sweden. Previous studies indicate an effect of socioeconomic factors on the risk for being diagnosed with, as well as on survival of cancer in general. Furthermore, disparities in the quality of cancer care, related to socioeconomic status, has been exposed. But what is the current situation regarding disease detection, waiting times and treatment within the Scandinavian cancer care? Do all patients receive equal cancer care and treatment, regardless of socioeconomic status? Aim: To compile existing literature on disparities in disease detection, waiting times and treatment for patients with different socioeconomic status within the Scandinavian cancer care. Method: A literature review, including 13 articles of quantitative methodology, reflecting Scandinavian conditions. PubMed and CINAHL were used for data collection. The review is based on the nursing theory by Katie Eriksson. Deductive method was used for the implementation of the results analysis. Results: The results are presented within three main categories; socioeconomic disparities in disease detection, waiting times and treatment. Cancer is detected earlier among patients with higher education and/or income. These patients also have considerably lower risk of being in an advanced stage of disease at the time of diagnosis. Patients with high socioeconomic status also receive more, and more advanced treatment, compared with patients with lower socioeconomic status. Conclusion: The Scandinavian tax-funded cancer care is not equal. Not all patients receive equal care and treatment regardless of socioeconomic status. Cancer is detected at an earlier stage among patients with high education or high income, and they receive more treatment, in comparison to individuals with lower socioeconomic status, who are being disadvantaged.

Syfte: Syftet med studien var att undersöka olika aspekter av samverkan såsom de uppfattades av en grupp socialsekreterare, för att beskriva organisatoriska och professionella villkor som påverkar samverkan och styr det dagliga arbetet. Metod: Studien utgick från ett fenomenologiskt vetenskapsteoretiskt perspektiv med fokus på människans uppfattning av ett fenomen. Kvalitativa intervjuer gjordes med åtta socialsekreterare med hjälp av vinjettmetoden. Analysen genomfördes enligt fenomenologisk modell utan tolkningar och med fenomenologisk objektivitet. Resultat: Analysen av socialsekreterarnas berättelser visade att klienterna är en gemensam angelägenhet för socialtjänsten och sjukvården. Brister i samverkan påverkar relationen mellan socialtjänsten och sjukvården negativt och kan få allvarliga konsekvenser för klienterna. God och väl fungerande samverkan verkar enande och belönande för såväl socialtjänsten och sjukvården som för klienten. Särskilt poängterades en tydlig och öppen kommunikation, personliga möten och personlig kännedom om varandra och varandras verksamheter. Slutsatser: Olika organisatoriska och professionella villkor för samverkan påverkar varandra ömsesidigt. Viktigt är att skapa hållbara strukturer för en god samverkan. Fortsatta studier krävs för att utveckla en fungerande samverkan i praktiken.

Dagens värphöns producerar ägg till en ålder av c:a 75-80 veckor, varefter flocken avlivas eller slaktas och ersätts med unga, produktiva höns. I detta sammanhang brukar man benämna de äldre djuren som ”uttjänta” eller utslagshöns. Alltsedan de senaste 60 årens utveckling av den moderna köttraskycklingen har marknaden för kött och andra produkter från värphöns försämrats. Uttjänta värphöns har också relativt skör benstomme, vilket bland annat medför köttkvalitetsproblem till följd av skador från benfragment och djurskyddsproblem kopplat till risken för frakturer i samband med utlastning och transport. I många länder har utslagshöns idag inget ekonomiskt värde, utan att göra sig av med dem innebär istället både kostnader och arbete för producenten. En flock som ska transporteras till slakt måste fångas in med hjälp av handkraft, placeras i transportburar och köras till slakteri. Dessa arbets- och kostnadskrävande moment undviks vid gasavlivning i djurstallar, där arbetet istället består i att förbereda och assistera gasning samt att plocka ut och transportera döda djur. Med gasavlivning i stallet undviks riskerna för vingbrott och andra skador till följd av insamling av djuren, lastning i lådor, transport, urlastning och hantering vid bedövning vilka utgör påtagliga risker för försämrad djurvälfärd. Ett alternativ till slakt är således att avliva uttjänta höns i de stallar där de hålls, genom att administrera gas direkt i byggnaden. Detta tillvägagångssätt har används det senaste årtiondet och var ursprungligen ett sätt att angripa problemet med storskalig avlivning av fjäderfä i samband med smittsamma sjukdomsutbrott. Koldioxidavlivning av fjäderfä har huvudsakligen studerats under förhållanden där gas administreras i mer eller mindre kontrollerad atmosfär i ett begränsat utrymme (s.k. Controlled Atmosphere Stunning/Killing, CAS/CAK), Endast ett fåtal studier behandlar situationer där gas administreras direkt i stallar. Även om det numera finns en generell acceptans av gasavlivning direkt i stallet som en jämförelsevis effektiv och djurskyddsmässigt acceptabel metod för avlivning av höns och kycklingar så finns det alltså fortfarande en hel del skillnader vad gäller detaljerna. Det handlar bland annat om vad olika forskare anser om framför allt effekten av koldioxid på djurvälfärden i förhållande till ädelgaser, betydelsen av koncentrationshöjning och inblandning av syre samt hur man bedömer relevansen av de traditionella välfärdsindikatorerna. Pågående forskning fortgår för att utöka kunskaperna inom dessa områden och med hjälp av förfinade mätmetoder stärks kunskaperna om inträdandet av medvetslöshet och död. Detta är av största vikt eftersom att indikatorerna måste bedömas i förhållande till djurens medvetandegrad. För närvarande saknas möjlighet till övervakning för att säkerställa djurvälfärden under gasavlivning. Den visuella kontrollen begränsas i praktiken till att notera att gasen sprids i byggnaden samt en bedömning av djuren efter avslutad avlivning, medan det är mycket svårt att bedöma det pågående förloppet hos enskilda djur. Genom att bättre kunna förutsäga och kontrollera gaskoncentration och spridning kan även bättre kunskap och förutsägbarhet genereras i förhållande till bedövnings- och avlivningseffekt. Detta kan i sin tur medföra möjlighet till förbättringar ur djurvälfärdssynpunkt, såväl som ur ekonomisk synpunkt, genom kostnadseffektivisering av gasningsförfarandet. Behovet av kunskapsökning inom dessa områden ligger till grund för den aktuella studien. Studier av koldioxidavlivning och mätningar utfördes vid avlivning i kommersiella stallar. På Gård 1 studerades avlivningen av uttjänta värphöns i två likartade stallar (stall 1 och 2). I stall 1 observerades hönsen och temperatur mättes på ett antal ställen. I stall 2 gjordes enbart visuella studier. På Gård 2 gjordes mätningar och observationer i samband med koldioxidavlivning av kalkoner och på Gård 3 i samband med avlivning av uttjänta värphöns. På dessa gårdar gjordes mätningar av temperaturfördelning, koldioxidhalt och övertryck vid tillförsel av koldioxid. På gårdarna 4 och 5 studerades beteendereaktioner och fördelning av gas vid avlivning med CO2 i ett av respektive gårds inhysningsstall för kommersiella värphöns, som var i slutet av sin produktion. Slutsatser och rekommendationer med avseende på tekniska aspekter Mängd gas och gasflöde • Gjorda mätningar visar på att en halt på c:a 80 % koldioxid kan åstadkommas i stallet då mängden gas beräknas enligt den idag använda texten i föreskrifterna: ”Mängden koldioxid (kg) för att uppnå 80 % koncentration kan beräknas med hjälp av formeln [stallvolym (m3) x 1,8 x 0,80]”. • Koldioxidflöden av storleksordningen 400-600 kg/min används idag. Vid val av gasflöde måste tekniskt betraktat en snabb ökning av gashalterna i stallet vägas mot tryckökning, öppningsarea till det fria och tidsförlopp för sänkning av koldioxidhalterna efter gastillförsel till följd av ofrivillig ventilation. De idag använda flödena är en kompromiss som tycks fungera relativt väl. Med tanke på bl.a. behov av öppningar och avklingning av gashalter bör lägre flöden (400 kg/min eller lägre) väljas i mindre (c:a 50 m långa) stallar och högre flöden (upp till c:a 600 kg/min) i större (c:a 100 m långa) stallar. Metod för gasinblåsning • Inblåsning i munstycken (ɸinv 37 mm) i stallets längdriktning under kraftigt tryck såsom sker idag ger vid aktuella flöden (400-600 kg CO2 per minut) upphov till en stråle med kastlängder av storleksordningen 30 m. I stallar med en längd på 40-50 m finns i ett sådant system förutsättning för att koldioxidhalterna skall öka ungefär samtidigt och med samma ökningstakt i hela stallet. • Inblåsning i munstycken (ɸinv 37 mm) i stallets längdriktning och aktuella flöden (400-600 kg CO2 per minut) innebär för långa stall (100 m) att det dröjer ett antal minuter innan koldioxidhalterna ökar i stallets bortre del. System där gasen tillförs mitt på långsidan i munstycken (T-rör) med öppningar riktade mot var sin gavel (flöden c:a 600 kg/min) kan då ge en jämnare fördelning av koldioxiden. Öppningar till det fria • Om öppningar till det fria är stora sjunker koldioxidhalterna snabbt efter avslutad gastillförsel. • Övertrycket vid tillförsel av koldioxid behöver begränsas för att undvika risk för skador. Ett lämpligt övertryck bör rimligen vara av storleksordningen 25 – 100 Pa. Enligt överslagsberäkningar ger en öppningsarea på 25 respektive 50 cm2 per kg koldioxid som tillförs per minut upphov till ett tryckfall på c:a 100 respektive c:a 25 Pa. • Om öppningar till det fria kan stängas efter avslutad tillförsel av gas kan den ofrivilliga luftomsättningen hållas låg och gaskoncentrationen kan hållas hög under lång tid. • Spårgasmätningar och teoretiska beräkningar visar på att ofrivillig ventilation ökar kraftigt med ökande vind. Om det är kraftig vind, är små öppningar, som motsvarar tryckfall på c:a 100 Pa eller något mer att föredra. • Öppningar i tak är att föredra då de jämfört med öppningar i ytterväggarna ger avsevärt lägre ofrivillig luftomsättning efter att gas slutat tillföras. En sådan lägre luftomsättning innebär att gashalterna kan hållas höga under längre tid. • Öppningar nära platsen för inblåsning av koldioxid bör om möjligt undvikas då viss ökad risk för läckage av uteluft in i stallet kan finnas i denna zon. Övrigt: • De studerade fallen tyder på att erforderlig mängd koldioxid kan beräknas felaktigt, då folk kan missförstå formeln. Om 80 % koldioxid krävs kan texten: ”Mängden koldioxid (kg) för att uppnå 80 % koncentration kan beräknas med hjälp av formeln [stallvolym (m3) x 1,44]” kanske vara bättre. • Säkerhetsaspekter är viktiga och måste beaktas. Den djurhållare som genomför koldioxidavlivning av fjäderfä måste vara väl införstådd med riskerna och kunna förmedla detta till berörd personal och andra inblandade. Slutsatser och rekommendationer med avseende på djurvälfärdsaspekter • En checklista för djurhållare som ämnar genomföra koldioxidavlivning bör tas fram och distribueras, för att säkerställa att gasavlivningar av fjäderfä i stall genomförs på ett korrekt sätt och för att undvika misstag som kan medföra onödig fara eller skaderisk för människor, andra djur eller utrustning. • Veterinärens kontrollerande funktion bör stärkas med avseende på förberedelser inför gasning, såsom manipulering av ventilation, avskärmning framför gasinförseln samt tätning för att undvika gasläckage till anslutande avdelningar. Kompetensutveckling av veterinärerna är angeläget. • Rutiner för nödsituationer borde ses över och vidareutvecklas (såsom icke fullgod avlivningseffekt efter gasning samt åtgärder vid eventuellt gasläckage till andra avdelningar). • Djur som befinner sig i området nära platsen där gas tillförs löper risk att skadas av gasstrålen och i detta samt i andra kritiska områden finns risk för mycket låga temperaturer. Behovet av att spärra av området närmast införingsröret eller vidta andra motsvarande åtgärder måste därför betonas. • Mot bakgrund av resultaten från denna och andra studier kan omfattningen av det lidande som djuren genomgår i samband med planerad koldioxidavlivning i stallet anses vara mindre i förhållande till de alternativ som innebär hantering vid insamling, lastning, transport och slakt/avlivning på annan plats än i stallet under förutsättning att gasavlivningen utförts på ett korrekt sätt. Dock kan hävdas att perioder av potentiellt • Det finns ett stort behov av fortsatt forskning för att säkerställa relevansen av idag använda välfärdsindikatorer i förhållande till inträdande av medvetslöshet. • För att i framtida forskning generera värdefulla mätningar och registreringar vid gasavlivning i stallet krävs utökat samarbete med teknisk expertis, för att bemästra problemet med köldrök. Vidare måste sådan mätutrustning användas som är tålig och väl lämpad för registrering i den extrema miljö som fjäderfästallet utgör

Validerat; 20101217 (root)

Syftet med studien var att belysa hur personer med narkotikamissbruk som sökte sig till avgiftning uppfattade motivation, och vad som främjade eller hindrade dem i deras motivations-och förändringsprocess. Metod: Semistrukturerade, kvalitativa intervjuer genomfördes med sex personer. Som teoretiska perspektiv användes Prochaska & DiClementes teori om förändringsprocessen, Stages of change, samt teorier om motivation och motivationsprocessen. För det analytiska arbetet användes den fenomenografiska ansatsen för att kunna belysa kvalitativa variationer i resultatet. Resultat: Analysen resulterade i tre huvudkategorier med vardera tre underkategorier. Resultatet visade att intervjupersonerna hade tankar om en egen inre styrka, men även tvivel på den egna förmågan, och hur detta relaterade tillderas motivation och hur de uppfattade vården. Intervjupersonerna hade gjort förberedelser i olika hög grad och på olika sätt, uppvisade variation i hur de tänkte kring deras förändringsprocess, samt i vilka mål de hade. Vidare beskrev de på olika sätt hur de upplevt vården och tiden efter behandlingens avslut. Att få vara delaktig i planeringen, att ses som en enskild individ, och samtidigt bli sedd och omhändertagen under trygga former belystes särskilt. Slutsats: Resultatet belyste behovet av en individuell anpassning av vården, då behov och mål står i relation till den enskilde individen, dennes resurser, hjälpbehov och motivation.