Search

Ambulanssjukvårdens utveckling samt centraliseringen av förlossningskliniker under de senaste åren ställer högre kompetenskrav på ambulanssjuksköterskor. Antalet prehospitala förlossningar är få men i och med centraliseringen förväntas det vara ett uppdrag som ambulanssjuksköterskan kommer att möta mer frekvent. Trots begränsad utbildning i ämnet förväntas ambulanssjuksköterskan kunna hantera en förlossning. Studiens syfte var att beskriva ambulanssjuksköterskans erfarenhet av prehospital förlossning. En kvalitativ intervjustudie med induktiv ansats har genomförts genom tio ostrukturerade intervjuer. Ambulanssjuksköterskorna valdes ut genom ett ändamålsenligt urval för att möjliggöra en bred variation. Intervjuerna analyserades genom kvalitativ innehållsanalys vilket genererade tio subkategorier, fyra generiska kategorier samt en huvudkategori. I resultatet redovisas huvudkategorin Känslomässiga vårdmöten med önskan om att skapa trygghet trots upplevd kunskapsbrist. Prehospital förlossning är ett uppdrag som väcker blandade känslor hos ambulanssjuksköterskor. Glädje, nyfikenhet, skräck och panik är några av känslorna som uppstår inför, under och efter en prehospital förlossning. Ambulanssjuksköterskans önskan att bemöta den födande kvinnan på ett professionellt och värdigt sätt försvåras av den upplevda otryggheten i uppdraget, vilken baseras på kunskapsbristen i ämnet. Erfarenheten hos ambulanssjuksköterskan är att prehospitala förlossningar brukar gå bra men oron för potentiella komplikationer som kan uppstå är överhängande. Önskan om mer utbildning betonas starkt. Studiens slutsats är att utbildning i prehospitala förlossningar bedöms vara nödvändigt för att ambulanssjuksköterskor ska kunna känna sig trygga i uppdraget samt för att kunna säkerställa god och säker vård.

Elektrokardiogram (EKG) är ett vanligt förekommande hjälpmedel för diagnostik i ambulanssjukvården. Att kunna tolka EKG korrekt är av vikt för att säkerställa en säker vård för patienten. Tidigare forskning om ambulanssjuksköterskors erfarenheter av att tolka EKG saknas. Syftet med studien är att beskriva ambulanssjuksköterskornas erfarenheter av att tolka EKG i samband med prehospital vård. Studien är av kvalitativ design med ostrukturerade intervjuer och induktiv ansats. Tolv intervjuer med ambulanssjuksköterskor genomfördes. Kvalitativ innehållsanalys användes för att analysera resultatet som resulterade i tre generiska kategorier med två till fyra subkategorier vardera. Studien visar att ambulanssjuksköterskorna erfar en personlig utveckling, ett organisatoriskt stöd och beaktar vårdmötet vid tolkning av EKG. Erfarenheten är att två olika dimensioner, den existentiella dimensionen och den strukturella dimensionen, påverkar ambulanssjuksköterskorna vid tolkning av EKG i samband med prehospital vård. Ett korrekt tolkat EKG kan ge patienten bättre förutsättningar för en god vård. Enligt ambulanssjuksköterskorna i studien tycks arbetslivserfarenhet ge mer kunskap inom EKG-tolkning, vilket skiljer sig från tidigare forskning. Kontinuerlig utbildning inom EKG-tolkning kan troligtvis behövas., Electrocardiogram (ECG) is a common aid for diagnostic work up in ambulance care. To be able to interpret the ECG correctly it is important to ensure a safe care for the patient. Previous research regarding ambulance nurses’ experience of interpretating the ECG is lacking. The aim with the study was to describe ambulance nurses’ experiences of interpretating the ECG in association with prehospital emergency care. The study is of qualitative design with unstructured interviews and an inductive approach. Twelve interviews with ambulance nurses were carried out. Qualitative content analysis was used to analyze the findings which resulted in three generic categories with two to four subcategories each. The study showed that the ambulance nurses experience a personal development, an organizational support and consider the care meeting when interpretating ECG. The experience is that two different dimensions, the existential dimension and the structural dimension, affect the ambulance nurses when interpretating the ECG in association with prehospital emergency care. A correctly interpretated ECG can give the patient better conditions for a good care. According to the ambulance nurses in the study work experience seem to give more knowledge in ECG-interpretation, which differs from previous research. Continuous education in ECG-interpretation is probably required.

Ett barn som far illa kan vara utsatt för olika former av psykisk och fysisk misshandel från vuxna i deras närhet eller orsakat av ett självskadebeteende. År 2020 implementerades barnkonventionen i svensk lag för att uppmärksamma barns rättigheter. Trots att det har rapporterats en ökad andel av orosanmälningar sedan barnkonventionen uppmärksammades befaras fortsatt många barn fara illa. Genom att utföra en orosanmälan till socialtjänsten ökar chansen för att ett barn som far illa erhåller hjälp i tid och garanteras en trygg miljö. Ambulanssjuksköterskor har en unik möjlighet att identifiera ledtrådar i hemmet för att uppmärksamma barnets potentiellt utsatta situation. Syftet med examensarbetet var att belysa ambulanssjuksköterskors erfarenheter av att skriva orosanmälningar för barn som far illa. En kvalitativ intervjustudie med induktiv ansats genomfördes där åtta ambulanssjuksköterskor deltog. Intervjuerna analyserades genom en kvalitativ innehållsanalys vilket genererades i tre huvudkategorier med tio subkategorier. Resultatet påvisar bland annat organisatoriska brister och att föräldrarnas agerande har en stor inverkan på att skriva orosanmälningar. Dessutom ansågs känslor som rädsla och osäkerhet försvåra processen. Betydande faktorer som underlättade utförandet av orosanmälningar var kollegialt stöd samt upplevelsen av att anmälan gjordes med barnets bästa i åtanke. Det uppmärksammas ett behov för specialistutbildade ambulanssjuksköterskor att erhålla utökade resurser och möjligheter till utbildning för att optimera förutsättningarna att identifiera barn som misstänks fara illa., A child at risk can be exposed to various forms of physical and psychological abuse from adults close to them or can be caused by acts of self-harm. The UN convention on the Rights of the Child became law in Sweden in 2020. Despite the increased level of reporting to child protection authorities in Sweden since this law was enacted, there remain fears that many children suffer in silence. The chances of a child at risk getting help and having a safe environment increase by reporting to child protection services. Nurses who work in the ambulance service have a unique opportunity of being able to identify signs in a child’s home that could indicate a child in a vulnerable position. The aim of this study was to investigate the experiences of nurses who work in the ambulance service when writing reports about children at risk. The study is a qualitative interview study with an inductive approach involving eight participants. The interviews were analysed using a qualitative content analysis that generated three main categories and 10 subcategories. The results showed that organisational deficiencies, as well as the actions of parents have a great impact on whether a report is written or not. The process is also seen to be made more difficult due to feelings of anxiety and uncertainty. Factors that made reporting easier were collegial support as well as having the child’s perspective in mind. This study lifts a need for specialist ambulance nurses to have greater resources and opportunities for education to be better able to identify children at risk.

Bakgrund: Anafylaxi är livshotande och kan ge symtom på luftvägarna, andning och cirkulationen. Det kan också leda till anafylaktisk chock. Tiden till symtomdebut efter kontakt med den utlösande faktorn kan variera mellan några sekunder till timmar. En påverkad luftväg kan snabbt bli ofri och det är viktigt att behandling med adrenalin sätts in direkt. Diagnostik bygger på anamnes och symtom i den akuta fasen. Flertalet differentialdiagnoser måste övervägas vilket kan vara utmanande i diagnostiseringen. Ambulanssjuksköterskan ska ha kompetens och handlingsberedskap för att genomföra omvårdnad och medicinska åtgärder även med bristfällig information. Tidigare studier visar att ambulanspersonal upplever svårigheter att ställa diagnos vilket gör att det kan bli svårt att veta vilka behandlingsriktlinjer som ska följas. Syfte: Syftet med uppsatsen var att studera specialistsjuksköterskors erfarenheter av att vårda patienter med anafylaxi prehospitalt. Metod: I studien deltog åtta specialistsjuksköterskor som intervjuades med semi-strukturerad intervjumetod. Kvalitativ innehållsanalys genomfördes med induktiv, manifest ansats. Resultat: Intervjuerna resulterade i fem kategorier och ett tema: Att vara beredd på det oväntade samtidigt öppen för att hantera det okända. Resultatet visade att vid vård av personer med anafylaxi var det viktigt att förbereda sig före mötet för att kunna utföra ett optimalt omhändertagande. Deltagare betonade vikten av god anamnes och kommunikation och denärstående ansågs vara en resurs. Specialistsjuksköterskorna arbetade systematiskt och prioriterade A till E som är en strukturerad metod för att bedöma och hantera patienter i akuta situationer. Samtliga betonade vikten av att ta ansvar för sin egen kompetensutveckling för att bibehålla kunskap. Slutsats: Specialistsjuksköterskor beskrev stress vid långa transporter, svårighet att skapa fri luftväg, att under framkörningen inte veta hur patienten mådde och att patientens tillstånd kunde försämr

Bakgrund: Att möta barn med smärta i den prehospitala miljön är inte vanligt förekommande och ärenden kopplade till barn kan därför generera känslor som osäkerhet och stress hos ambulanssjuksköterskan. Det beskrivs finnas otillräcklig erfarenhet och utbildning för att hantera ärendet utan att ifrågasätta den egna kompetensen och känna stress. Både mötet med barnet och mötet med barnets närstående kan kännas obekvämt för ambulanssjuksköterskan. Att etablera en venös infart och administrera läkemedel ger ambulanssjuksköterskan känslor av stress. På grund av detta föredrar vissa ambulanssjuksköterskor att avvakta med att administrera smärtstillande läkemedel till barnet och barnet blir lidande. Syfte: Syftet var att undersöka ambulanssjuksköterskors upplevelser av att smärtlindra barn inom den prehospitala vården. Metod: Kvalitativ design med induktiv ansats. Ett ändamålsenligt urval användes och datainsamlingen skedde genom semistrukturerade intervjuer med nio ambulanssjuksköterskor på två ambulansstationer i Skåne. En konventionell innehållsanalys användes för att analysera resultatet. Resultat: Deltagarna upplevde påtaglig stress när de blev utlarmade till et smärtpåverkat barn. De upplevde att de inte hade tillräckligt med utbildning eller erfarenhe både på grund av brister i grund- och specialistutbildningen men också deras egna ansvar kopplat till inlärning, gällande bemötandet men också smärtlindringen. Deltagarna uttryckt svårigheter att bemöta både barnet och de närstående. Kommunikationssvårigheter främst med de minsta barnen bidrog till stress. De upplevde att de närstående både kunde hjälpa och förvärra situationen beroende på om de var lugna eller stressade. Kollegan hade en betydande roll i hur resultatet av ärendet blev. Konklusion: Det finns en osäkerhet blan ambulanssjuksköterskor gällande ärenden där barn är i behov av smärtstillande läkemedel.Sparsam utbildning samt klinisk erfarenhet beskrivs vara orsaken, vilket ger upphov till stress. Bristen på k

Att arbeta som ambulanssjuksköterska är mångfacetterat. Ambulanssjuksköterskan ska vara beredd på att möta situationer som hen inte varit med om tidigare. En av situationerna är att gå in i en ledarroll i ett skadeområde. Forskningen på ambulanssjuksköterskans upplevelse av att vara ledare i ett skadeområde är bristfällig. Syftet med studien är ambulanssjuksköterskans upplevelse av att vara ledare och samverka för ett optimalt vårdande i ett prehospitalt skadeområde. Studien är genomförd som en kvalitativ intervjustudie med semistrukturerade intervjuer med en induktiv ansats. Sammanlagt åtta ambulanssjuksköterskor intervjuades. Analysen av datan gjordes genom en kvalitativ innehållsanalys. Analysen utmynnade i fyra generiska kategorier och tio subkategorier. Fördelningen var två till tre subkategorier per generisk kategori. Resultatet visar på upplevelser av yttre förutsättningar, leda arbetet, gränsöverskridande teamarbete och reaktion på händelsen. Ett välfungerande ledarskap och en god samverkan ger bäst förutsättningar för ett optimalt vårdande för patienten. Utbildning, erfarenhet och en bra bearbetning efter en särskild händelse är viktiga aspekter för att kunna leda och samverka på ett bra sätt i ett skadeområde.

Bakgrund: Ambulanssjuksköterskan är verksam i en komplex miljö utanför sjukhusets väggar och ställs inför att möta, vårda och behandla alla typer av sjukdomar och skador. Vissa tillstånd inträffar mer sällan, såsom exempelvis traumatiskt hjärtstopp, vilket leder till en begränsad möjlighet att skaffa sig kliniska erfarenheter kring det. Detta tillstånd har dessutom en mycket låg överlevnadsfrekvens samtidigt som behandlingsmöjligheterna utanför sjukhuset är begränsade, vilket ökar komplexiteten ytterligare då tidsfaktorn är av avgörande betydelse. Genom att ta del av erfarenheter från ambulanssjuksköterskor i samband med vård av patienter med traumatiskt hjärtstopp kan viktiga lärdomar fås. Syfte: Var att beskriva ambulanssjuksköterskors erfarenheter i samband med vård av patienter med traumatiskt hjärtstopp. Metod: En kvalitativ design med induktiv ansats där åtta ambulanssjuksköterskor intervjuades. Intervjuerna transkriberades och analyserades med en kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Resultatet frambringade kategorier, vilka var följande: Förberedelser är essentiellt, balansera mellan adrenalinpåslag och fokus, trygghet av att ha stöd, omgivningen påverkar samt känslor och reaktioner som väcks i efterförloppet. Ambulanssjuksköterskorna upplevde en trygghet då de kände sig förberedda samt då stöd fanns på platsen. Trots en stressfylld situation upplevde ambulanssjuksköterskorna att de blev fokuserade och lösningsorienterade på uppgiften. Efter avslutat omhändertagande upplevdes att ha stöd från kollegor som viktigt. Slutsats: För att öka tryggheten vid händelse av traumatiskt hjärtstopp är stöd från kollegor, kontinuerlig utbildning och tidigare erfarenheter viktiga aspekter. Samarbete och samverkan underlättar omhändertagandet samt anses stöd från kollegor som en hjälp i bearbetningen av händelsen., Background: An ambulance nurse operates in a complex environment outside the walls of the hospital and is faced with encountering, caring for and treating all types of illnesses and injuries. Some conditions occur less often, such as traumatic cardiac arrest, which leads to a limited opportunity to gain clinical experiences of it. In addition, this condition has a very low survival rate and the treatment options outside the hospital are limited, which increases the complexity further since the time factor is of crucial importance. Important lessons can be learned by sharing the experiences of ambulance nurses in connection with the care of patients with traumatic cardiac arrest. Aim: The aim was to investigate ambulance nurses' experiences of the care of patients with traumatic cardiac arrest. Method: A qualitative design with an inductive approach in which eight ambulance nurses were interviewed. The interviews were transcribed and analysed using a qualitative content analysis. Results: Results yielded five categories, which were named as follows: Preparation is essential, balance between adrenaline rush and focus, support is a security, the effects of the surroundings as well feelings and reactions evoked in the aftermath. The ambulance nurses experienced increased security when they felt prepared and when support was available at the scene. Despite a stressful situation, they became focused and solution-oriented. After completion of care, having support from colleagues was perceived as important. Conclusion: To increase safety in traumatic cardiac arrest situations, the following things are necessary: support from colleagues, continuous education, and previous experiences. Cooperation made the caretaking easier, and to process the incident, support from colleagues is important.

Bakgrund: Ett av de mest kritiska momenten inom vården, där risken för hotadpatientsäkerhet är som störst, är vid överrapportering av kritiskt sjuka patienter. SBAR är enstandardiserad överrapporteringsmodell som rekommenderas att användas inom all hälso- ochsjukvård och anses stärka patientsäkerheten. Aktuell forskningen går dock isär om SBAR ären bra överrapporteringsmodell. Den fungerar bra vid övningar men sämre i praktiken. Akutatidskritiska situationer anses ha en tydlig påverkan på användandet av SBAR. Komplexiteten idessa situationer anses inte tillräckligt utforskad och det behövs mer forskning om vad sompåverkar ambulanssjuksköterskors användande av SBAR. Syfte: Syftet är att beskriva vad som påverkar användandet av SBAR vid överrapportering avkritiskt sjuka patienter till vårdpersonal på akutrummet. Metod: Kvalitativ deltagande observationsstudie med efterföljande intervju med induktivansats. 20 stycken observationer utfördes på ett akutrum med intervjuer som utfördes direktefteråt. Den insamlade datan analyserades manifest med Graneheim och Lundmans (2004)kvalitativa innehållsanalys. Resultat: I intervjuernas resultat framkom två kategorier: Inre och Yttre faktorer och iobservationernas resultat framkom en kategori: Yttre faktorer. Inre faktorer beskriverambulanspersonalens egna påverkan på SBAR där förberedelser och justeringar av SBARhade störst påverkan. Yttre faktorer beskriver hur vårdpersonalens mottagande av rapport påakutrummet och arbetsmiljön påverkade ambulanspersonalens användande av SBAR. Slutsats: Resultatet visar på inre och yttre faktorer som både underlättar och försvårarambulanspersonalens överrapporteringar. Denna förståelse kan leda till förbättrat användandeav SBAR och därför en ökad patientsäkerhet., Bakground: A critical moment where the risk to patient safety is high is during handover ofcritically ill patients. SBAR is recommended for use across all healthcare settings and isbelieved to increase patient safety. However, current research diverges on whether SBAR is agood model. It performs well in exercises but not as good in practice. Acute time-criticalsituations are considered to influence the use of SBAR. The complexity of these situations isdeemed insufficiently explored and further research about factors influencing ambulancenurses use of SBAR is needed. Aim: The aim of this study is to describe the factors influencing the use of SBAR duringhandover of critically ill patients to healthcare personnel in the emergency room. Method: Qualitative participatory observational study followed by interviews using aninductive approach. Twenty observations were conducted in an emergency room followed byinterviews. The collected data was analyzed manifest and by using Graneheim and Lundmans(2004) qualitative content analysis method. Results: The interviews revealed two categories: Internal factors and external factors. Theobservations revealed one category: External factors. Internal factors describes theambulance personnel´s own influence on SBAR, where preparations and adjustments toSBAR had the greatest impact. External factors describes how the reception of the patienthandover and the work environment affected the ambulance personnel´s use of SBAR. Conclusion: The result indicates that internal and external factors both facilitates and hinderambulance personnel´s handovers. This understanding can lead to improved use of SBAR andthus increase patient safety.

Ambulanssjukvården får allt oftare larm om suicidnära patienter. Det är ett komplext område som ställer höga krav på ambulanssjuksköterskan i det vårdande mötet med dessa patienter. Negativa vårdupplevelser hos patienten kan öka risken för upprepade suicidförsök, således är det av stor vikt att skapa en bra relation. Utbildningsprogrammet akut omhändertagande av självmordsnära person (AOSP) har införts för att öka kompetensen och rusta ambulanssjuksköterskor med nödvändiga verktyg och färdigheter. Syftet var att belysa ambulanssjuksköterskans tidigare erfarenheter samt upplevelser i det vårdande mötet med suicidnära patienter efter genomförande av utbildningen “Akut omhändertagande av självmordsnära person” (AOSP). Examensarbetet är en kvalitativ intervjustudie med induktiv ansats och ett ändamålsenligt urval av tio ambulanssjuksköterskor. Ambulanssjuksköterskorna som intervjuades har alla genomfört AOSP-utbildningen. Intervjuerna har analyserats enligt Erlingsson och Brysiewicz (2017) beskrivning av kvalitativ innehållsanalys. I resultatet framkom åtta subkategorier och tre övergripande kategorier Komplexa utmaningar, Empatiskt omvårdnadsengagemang samt Insikter efter utbildningen. Det rådde delade meningar om huruvida utbildningen har haft någon påverkan på de deltagande ambulanssjuksköterskornas möte med den suicidnära patienten. Erfarenhet verkade spela en större roll i sammanhanget. Utbildningens påverkan varierade beroende på hur länge ambulanssjuksköterskorna arbetat i yrket. Upplevelser av att den efterföljande vården inte alltid verkar kunna hjälpa patienterna även om ambulanssjuksköterskorna upplevdes göra en bra insats, skapade frustration. Slutligen finns ett behov av kontinuerlig utbildning och stöd för ambulanssjuksköterskorna för att stärka kunskapen och kompetensen inom området.

Hot- och våldssituationer har generellt blivit ett mer förekommande fenomen i samhället, som påverkar ambulanssjuksköterskorna då de riskerar hamna i situationer som medför att de blir utsatta för hot och våld. Samverkan med polis i hot- och våldssituationer har därför blivit allt viktigare för både omhändertagandet av en patient i hot-och våldssituationer men även för ambulanssjuksköterskornas arbetsmiljö. Det finns sparsamt med tidigare kunskap om ambulanssjuksköterskors upplevelser i dessa situationer därav intresset till föreliggande studie. Syftet var att beskriva ambulanssjuksköterskors upplevelser av samverkan med polis under hot-och våldssituationer. Genom intervjuer insamlades upplevelser från sju ambulanssjuksköterskor verksamma i Västra Götaland. Intervjuerna analyserades enligt Elo och Kygnäs (2008) metod för kvalitativ innehållsanalys. Dataanalysen genererade tre generiska kategorier; Kommunikationens betydelse för samverkan med polis, Samverkans betydelse för patientsäkerheten och Samverkans betydelse för den egna säkerheten. I resultatet framkom att kommunikationen var betydande för att samverkan mellan ambulanssjuksköterskorna och polisen skulle fungera. Det sågs en väsentlig skillnad mellan radiokommunikationen på talgruppen RAPS och den verbala kommunikationen på insatsplats. I situationer när samverkan var bristande på grund av otillräcklig kommunikation riskerade patientsäkerheten att äventyras, vilket resulterade i att ambulanssjuksköterskorna inte vågade åka fram till en hot-och våldssituation utan stöd av polis. Konsekvensen kunde bli en fördröjning eller utebliven vård, vilket riskerade ett lidande för patienten. Gemensamma samverkansövningar ansågs kunna vara en framgångsfaktor för att erhålla ökad förståelse om varandras professioner och arbetssätt. För att främja framtida samverkansinsatser under hot- och våldssituationer och tillsammans kunna stärka patienten i att eftersträva hälsa samt upprätthålla en säker och trygg arbetsmiljö.

Bakgrund: Den vanligaste orsaken till sjukhusinläggning av barn via ambulans är andningsbesvär. Barns luftvägar skiljer sig anatomiskt från vuxna och barn har därför en ökad risk för att drabbas av hypoxi. Ambulanssjuksköterskans prehospitala möte med barn har visats kunna orsaka osäkerhet och nervositet hos ambulanssjuksköterskan. Det saknas djupare förståelse för ambulanssjuksköterskans erfarenheter av att vårda barn med andningsbesvär. Syfte: Syftet var att belysa ambulanssjuksköterskans erfarenheter vid vårdande av barn med andningsbesvär. Metod: Studien genomfördes med kvalitativ metod genom semistrukturerade intervjuer där 10 yrkesverksamma ambulanssjuksköterskor i Sverige inkluderades. Studiens data analyserades med hjälp av kvalitativ innehållsanalys inspirerad av Lundman och Graneheim. Resultat: Vård av barn med andningsbesvär beskrivs som utmanande relaterat till flera faktorer, en stor del relateras till att det sällan förekommer larm gällande barn med andningsbesvär. Ambulanssjuksköterskor beskriver bristande erfarenhet och att detta skapar ett stort behov av ytterligare utbildning gällande barn med andningsbesvär för att skapa trygghet vid vårdandet. Tidigare erfarenheter av barn värderas därför högt och leder till ett tryggare vårdarbete. Att ha egna barn beskrivs vara en underlättande faktor vid vårdande av barn med andningsbesvär. Vid mötet med anhöriga till det sjuka barnet har dessa haft förmåga att orsaka stress för ambulanssjuksköterskan. Konklusion: Erfarenheterna av att vårda barn med andningsbesvär beskrivs som utmanande. Det anses finnas stor förbättringspotential inom rådande specialistutbildningar när det kommer till utbildningar gällande vård av barn. Ytterligare forskning krävs för att vidare belysa ambulanssjuksköterskors erfarenheter vid vårdande av barn med andningsbesvär.

Bakgrund: Ambulanssjukvården i Sverige saknar nationella kompetenskrav. Detta innebäratt kritiska incidenter förväntas hanteras patientsäkert av ett vårdteam därambulanssjuksköterskans (AS) kollega har lägre, samma, högre eller en annan kompetens.Skillnaderna i vårdteamets kompetens kan ha betydelse för möjlighet att utföra en god ochsäker vård. Syfte: Syftet med studien var att beskriva AS upplevelser av kollegialt stöd vid kritiskaincidenter. Metod: En kvalitativ retrospektiv intervjustudie med en kritisk incident teknik (CIT)användes. Nio kliniskt verksamma AS från fyra olika ambulansregioner intervjuades.Urvalet gjordes med strategiskt och snöbollsurval. Intervjuerna transkriberades ochanalyserades induktivt med en innehållsanalys. Resultat: ledarskap, stöd, förståelse och förtroende beskriver AS vara viktiga upplevdafaktorer som är viktiga för att känna tillit till kollegan. AS upplever sig även vara utsatta ochotillräckliga vilket innebär att vara ensam i vårdmötet vid kritiska incidenter. Diskussion: Kritiska incidenter är vanliga varför intervjuer med en CIT genomfördes. Det ärlevda erfarenheter och upplevelser som är intressant att studera. Kollegialt stöd beskrivs somsärskilt viktigt för oerfarna AS då det krävs ledarskap och kunskap inom de vanligastebeskrivna kritiska incidenterna hjärt- lungräddning eller vård av medvetslösa. Intressant äratt erfarna AS beskriver att det finns utmaningar och svårigheter i att hantera negativakollegor och att undervisa kollegor som saknar kunskap samtidigt som vård skall utföras. Slutsats: Kompetensens betydelse i ambulanssjukvårdens vårdteam är viktigt. Om kolleganär en erfaren specialistsjuksköterska med inriktning mot ambulanssjukvård så upplever ASoftare en högre grad av tillit till kollegan., 2023-10-25

Bakgrund: Patienters utsatthet och sårbarhet är överhängande inom akut och ambulanssjukvård och kan ses bero dels på situationen de befinner sig i men även då de är i en beroendeställning till vårdpersonalen i ambulansen eller på akutmottagningen. Detta skapar risker i patientsäkerheten om överrapporteringen mellan dessa vårdgivare inte är optimal. Syftet var att beskriva hur patientsäkerheten påverkas vid överrapportering mellan specialistsjuksköterskor på akutmottagning när patienten anländer med ambulans. Metod: Denna magisteruppsats är en litteraturstudie med integrerad analys vilket innebär att arbetet sker i flera steg. Avsikten är att eftersöka relevant vetenskaplig litteratur inom ett specifikt område, granska det och sedan sammanställa materialet. Resultat: Granskningen resulterade i två stycken kategorier med sex stycken underkategorier. Kategorierna i resultatet var “risker för patientsäkerheten vid överrapportering” med underkategorierna “stress”, “miljö” och “verktyg”, samt “förutsättningar för patientsäkerhet vid överrapportering” med underkategorierna “förberedelse”, “kommunikation” och “struktur”. Slutsats: Överrapportering är en vanligt förekommande arbetsuppgift för Specialistsjuksköterskor inom Ambulans- och Akutsjukvård. För att patientens väg genom sjukvården ska bli så säker och trygg som möjligt behöver rapporten innehålla en viss mängd medicinsk information men även det mellanmänskliga, det personliga och ges under rätt förutsättningar för att kunna anses som patientsäker. Faktorer som påverkar kvaliteten och innehållet i rapporten är bland andra; yttre faktorer, så som stress, miljö och brist på utrustning. Förutsättningar för patientsäkerhet kan vara; en god struktur, förberedelser och kommunikation., Background: Patients' vulnerability is imminent in emergency and ambulance care and can be seen to depend partly on the situation they are in but also when they are in a position of dependence on the care staff in the ambulance or in the emergency department. This creates risks in patient safety if the handover between these care providers is not optimal. Aim: The purpose was to describe how patient safety is affected by handovers between specialist nurses in the emergency department when the patient arrives by ambulance. Methods: This master's thesis is a literature review with integrative analysis, which means that the work takes place in several stages. The intention is to search for relevant scientific literature in a specific area, review it and then compile the material. Results: The review resulted in two categories with six subcategories. The categories were "risks for patient safety in the event of over-reporting" with the subcategories "stress", "environment" and "tools", and "conditions for patient safety in the event of overreporting" with the subcategories "preparation", "communication" and "structure". Conclusion: Handing over a patient is a common task for Specialist Nurses in Ambulance and Emergency Care. In order for the patient's path through healthcare to be as safe and secure as possible, the report needs to contain a certain amount of medical information but also the interpersonal, the personal and given under the right conditions to be considered patient safe. Factors that affect the quality and content of the report include; external factors, such as stress, environment and lack of equipment. Prerequisites for patient safety can be; a good structure, preparation and communication.

Introduktion: Prehospital sjukvårdsledning är ett koncept som används vid skadehändelser och är en ledningsstruktur med definierade roller och beredskapslägen. Sjukvårdsledare är ansvarig för att bedriva sjukvårdsinsatsers ledningsarbete på skadeplatser. Syfte: Att beskriva ambulanssjuksköterskors upplevelser av att vara sjukvårdsledare vid arbete på skadeplats. Metod: Studien har en kvalitativ design med induktiv ansats. Åtta ambulanssjuksköterskor i södra Norrland intervjuades via semistrukturerade intervjuer. Manifest innehållsanalys användes som analysmetod. Resultat: Analysen resulterade i fyra huvudkategorier: Att ta sig an en stor och oviss uppgift, att ha ett stort ansvar i en utmanade situation, att uppnå kontroll genom samverkan samt att utvecklas i sin roll som sjukvårdsledare. Majoriteten kände stress inför ankomst till en skadeplats samt att brist på information påverkade möjligheten att förbereda sig. Allvarliga skadehändelser kunde ge en känsla av hopplöshet. Sjukvårdsledarrollen är viktig och krävande och stärks av erfarenhet. Besluttagandet upplevdes utmanande samt innebar ett stort ansvar. Vikten av att ha kontroll genom strukturerad och organiserad ledning samt att kunna anpassa sig och samverka med andra aktörer som polis och räddningstjänst var något som betonades. Det fanns behov av att reflektera och dela lärdomar efter händelser för att utvecklas. Slutsats: Att vara sjukvårdsledare är en komplicerad och krävande roll för ambulanssjuksköterskor. De kan uppleva stress, oro och rädsla att misslyckas. Trots utmaningen är ambulanssjuksköterskor stolta över arbetet när de lyckas. Det behövs kontinuerlig och verklighetstrogen utbildning samt reflektion för att känna sig trygg som sjukvårdsledare.

Bakgrund: I samband med att utvecklingen inom ambulanssjukvården går framåt tillkommer förutom ökad kunskap ny utrustning och medicinteknisk apparatur. Kapnograf är en typ av medicinteknisk apparatur som på senare år rekommenderas för att utvärdera kvaliteten på hjärt-lungräddning. I vissa regioner i Sverige används kapnografen EMMA™. Syfte: Syftet med studien var att undersöka ambulanspersonalens användning och erfarenheter av EMMA™ vid hjärtstopp utanför sjukhus. Metod: Studien genomfördes med icke experimentell kvantitativ metod. En prospektiv tvärsnittsstudie genomfördes med hjälp av en enkät med skattningsskala samt med möjlighet till fritextsvar. Resultat: Resultatet visade att EMMA™ användes i stor till mycket stor utsträckning av ungefär hälften av deltagarna i studien. Av deltagarna var det 75% som upplevde sig ha stor till mycket stor kunskap om när EMMA™ skulle användas. Dock skattade deltagarna sin tolkningskunskap lägre än kunskapen om när EMMA™ skulle användas. Deltagarna önskade mer utbildning, simulering samt ett tolkningsstöd. Slutsats: Studiedeltagarna har god kunskap om när EMMA™ ska användas dock efterfrågas mer utbildning för att höja kunskapen ytterligare samt simuleringsträning. Mer utbildning om fördelarna med att mäta ETCO2 vid A-HLR samt återkommande simuleringsträning där EMMA™ används kan leda till ökat användande och bättre HLR kvalitet.

Bakgrund: Ambulanssjuksköterskors uppdrag handlar till stora delar om att undersöka, bedöma, triagera och behandla patienter. Sjukdomsbilden spänner från svårt sjuka till enkla åkommor eller ibland helt oskadda patienter. Att hänvisa till rätt vårdnivå är viktigt då sjukvårdens resurser är begränsade och behöver användas på rätt sätt till rätt patienter. Rätt vårdnivå kan ibland innebära att patienten kvarstannar i hemmet, med råd till egenvård, eller att ta sig till vårdinstans med närståendes hjälp eller sjukresa, så kallad non-conveyance. Syfte: Syftet var att beskriva ambulanssjuksköterskors upplevelser av non-conveyance i glesbygdsmiljö. Metod: Kvalitativ studie med induktiv ansats. Från fem ambulansstationer i norra Sverige rekryterades åtta deltagare. Datainsamlingen utfördes genom individuella semistrukturerade intervjuer. Därefter analyserades intervjuerna utifrån kvalitativ innehållsanalys med manifest ansats. Resultat: Analysen resulterade i två kategorier, “Avståndet är en betydande del i beslutet” och “Stärka mötet vid non-conveyance genom omvårdnad”. Dessa två kategorier innehåller fem underkategorier “Beslutet att lämna hemma på gott och ont”, “Utmaningarna ökar med avstånd”, “Möta motstånd och bemöta det”, “Viljan att göra mer och det lilla extra” och “Ta hjälp av hemtjänst eller närstående när patienten inte medföljer”. Slutsats: Erfarenhet och god kunskap är viktigt för att kunna genomföra en god undersökning och bedömning. Avståndet är också en betydande faktor i beslutet att lämna hemma, dessutom är viljan att göra det lilla extra en betydande del i arbetet i glesbygdsmiljö. Att göra bedömningar och ta beslutet att inte transportera patienten upplevs som både utmanande och svårt.

Bakgrund: Det finns höga krav på ambulanssjukvården idag där ambulanssjuksköterskor förväntas bedriva en avancerad akutsjukvård och ta komplexa beslut. Återkoppling kan användas för att minska klyftan mellan nuvarande förståelse för en prestation i relation till målet med prestationen. Idag används återkoppling inom vissa delar av sjukvården i syfte att utvärdera om ett patientomhändertagande är adekvat utfört. Möjligheten till återkoppling skiljer sig dock åt inom den prehospitala akutsjukvården i Sveriges olika regioner. Detta ger skilda förutsättningar för ambulanssjuksköterskor beroende på var i landet de arbetar. Syfte: Syftet med studien var att beskriva ambulanssjuksköterskors upplevelse av återkoppling. Metod: En kvalitativ intervjustudie med semistrukturerade frågor har genomförts där tio ambulanssjuksköterskor inkluderades. Data analyserades genom en manifest innehållsanalys med induktiv ansats. Resultat: Den återkoppling som förekommer idag upplevdes vara begränsad, otillräcklig och otillgänglig. Ambulanssjuksköterskor utnyttjar inte de strukturerade system som finns för återkoppling idag utan använder sig istället av informella sätt för att få återkoppling. Återkoppling anses kunna leda till kompetensutveckling för ambulanssjuksköterskor då de får en förståelse för vad som är rätt och vad som är fel i besluten de tar. Återkoppling leder även till olika känsloyttringar och både förekomsten och frånvaron av återkoppling genererar olika emotionella uttryck. Slutsats: Återkoppling anses kunna bekräfta om en upplevd erfarenhet är sanningsenlig eller inte. I frånvaro av återkoppling sker prehospitalt beslutsfattande till stor del utifrån intuition och egna antaganden baserat på tidigare kunskap och erfarenhet. Framtaget resultat i föreliggande studie motiverar till att nuvarande system för återkoppling inom ambulanssjukvården bör ses över. Framtida forskning bör utforska den kliniska effekten av återkoppling och dess påverkan på yrkesutövning och patientvård., Background: There’s a high standard of care required of ambulance nurses in the prehospital care setting where they are expected to accomplish an advanced emergency care and make complex decisions. Feedback can be used to bridge the gap between one's understanding of a performance in relation to its goals. Feedback is used in some parts of the healthcare setting with the aim of evaluating if the patient care is adequate. However, the possibility to receive feedback in the prehospital setting differs between the various regions in Sweden today. This gives ambulance nurses different prerequisites depending on where in the country they are employed. Aim: The aim of this study was to explore ambulance nurses’ experiences of feedback. Method: A qualitative interview study with semi-structured questions was conducted where ten ambulance nurses were included. Data were analyzed through a manifest content analysis with an inductive approach. Results: The feedback experienced today is viewed as limited, inadequate and inaccessible. Ambulance nurses aren’t using the existing structured system to receive feedback but are instead using informal ways of getting feedback. Feedback is viewed as a means for professional development for ambulance nurses as they get an understanding of what is right and what is wrong in their decision making. Feedback also leads to different emotional expressions with both the presence and absence of feedback generating different emotional displays. Conclusion: Feedback is considered to confirm if a lived experience is truthful or not. In the absence of feedback the prehospital decision making is largely based on intuition and presumptions grounded in previous knowledge and experiences. The result of this study motivates that the preexisting system for feedback should be reviewed. More research is needed to establish the effect of feedback on performance and patient outcome.

Introduktion: Varje år avlider 4,4 miljoner människor till följd av våld. Forensisk omvårdnad innebär att vårda våldsoffer, förövare och familjer som drabbats av våld samt samla in och bevara potentiellt bevismaterial som senare kan användas för att fälla en eventuell förövare. Ambulanspersonal har en unik möjlighet att upptäcka om en person blir utsatt för våld då ambulanspersonal ofta är först på plats och kan utvärdera patienten i dess hemmiljö. Vidare har ambulanspersonalen möjlighet att intervjua patienten under transporten in till sjukhus och samtidigt göra en närmare undersökning utan eventuell förövare i närheten. Syfte: Beskriva forensisk omvårdnad inom ambulanssjukvård. Metod: En systematisk integrativ litteraturstudie genomfördes och analyserades enligt Whittemore och Knafl´s femstegsmodell. Totalt inkluderades 14 artiklar i studien. Resultat: Fyra huvudkategorier identifierades. Identifiering av ett forensiskt fall, omvårdnadsåtgärder kopplade till forensisk omvårdnad, ambulanspersonalens behov av utbildning och verktyg och rädsla att göra fel. Konklusion: Det förelåg kunskapsluckor i att upptäcka tecken och symtom på våld som inte var tydligt framträdande. Ett behov av tydligare riktlinjer och mer utbildning inom forensisk omvårdnad inom ambulanssjukvård fanns., Introduction: Every year 4.4 million people suffer as a result of violence worldwide. Forensic nursing involves caring for victims, perpetrators and families affected by violence, and collecting and preserving of evidence in the chain of custody. Paramedics have a unique opportunity to identify a person who is exposed to violence since they are often first on scene and can evaluate the patient in its home environment. Paramedics have the opportunity to interview the patient during transport to the hospital and also do a closer examination without a possible perpetrator nearby. Aim: To describe forensic nursing in ambulance care. Method: A systematic integrative literature review was used and analysed using Whittemore and Knafl's five-step model. A total of 14 articles were included in the study. Results: The analysis resulted in four main categories. Identification of a forensic case, nursing care linked to forensic nursing, paramedics need for training and tools and fear of making mistakes. Conclusion: There is gap to be filled in detecting signs and symptoms of violence that are not obvious. Evident guidelines and more training in forensic nursing are needed in ambulance medical care.

Bakgrund: Den prehospitala miljön är en komplex och mångfacetterad miljö där ambulanssjuksköterskan inte bara ställs inför olika kliniska svårighet, utan också av ett brett spektrum av sociala, miljömässiga och logistiska utmaningar. Etylpåverkade patienter försvårar patientbedömningen och gör situationen svår och mer komplex. Etylpåverkan och den offentliga miljön är även förknippad med ökad risk för hot och våld, både för ambulanssjuksköterskan men också för den utsatta etylpåverkade patienten. Detta bidrar till att ambulanssjuksköterskan utsätts för svåra patientbedömningar men även känslomässigt och psykiskt påfrestande situationer. Syfte: Syftet med studien är att utforska ambulanssjuksköterskans upplevelser av att vårda etylpåverkade patienter i en prehospital vårdmiljö Metod: En intervjustudie genomfördes genomenskilda intervjuer med tio ambulanssjuksköterskor inom Västra Götalandsregionen. Data analyserades med hjälp utav en kvalitativ innehållsanalys med induktiv ansats. Resultat: Analysen resulterade i 4 kategorier som bildade resultatets huvudrubriker “kunskap”, “vårdinstanser”, “etiska utmaningar” samt “arbetsmiljöns påverkan på mötet”. Slutsats: Genom denna studie kan kunskapsbidraget generera ökad förståelse för ambulanssjuksköterskors upplevelse av att vårda etylpåverkade patienter i en prehospitalmiljö. Studien kan även bidra till bättre förståelse för ambulanssjuksköterskans behov av vidare utbildning i ämnet för att öka den egna erfarenheten. Genom ökad förståelse och stöd för ambulanssjuksköterskor vid omvårdnad av etylpåverkade patienter möjliggörs en högre patientsäkerhet.

Tidigare forskning visar att ambulanssjuksköterskor upplever bristfällig utbildningsgrund samt känslor av bristande självförtroende och osäkerhet kopplat till vårdsituationer med den vuxna patienten med pågående krampanfall. Den forskning som finns etablerad omkring ambulanssjuksköterskors upplevelser av att möta den vuxna patienten med pågående kramp är dock begränsad. Ambulanssjuksköterskan har i sin yrkesutövning en förväntan på sig att inneha en handlingsberedskap för alla typer av patientärenden, så även för den vuxna patienten med pågående krampanfall. Krampanfall med tonisk-klonisk karaktär innebär ett komplext vårdmöte där ambulanssjuksköterskan måste ta ställning till multipla faktorer, både rörande en kritisk somatik samt patientens omvårdnadsmässiga behov. Studiens syfte är att beskriva ambulanssjuksköterskors upplevelse av att möta vuxna patienter med pågående epileptiskt anfall av tonisk-klonisk karaktär i prehospital miljö. Studien har genomförts som en kvalitativ, semistrukturerad intervjustudie med induktiv ansats. Genomförda intervjuer har analyserats utifrån en kvalitativ innehållsanalys och resulterade slutligen i huvudkategorin Ett vårdande som balanserar mellan trygghet och oförutsägbarhet, med efterföljande kategorier Mångbottnad upplevelse, Vårdrelationen och Prehospitalt vårdande. Resultatet visar på attambulanssjuksköterskor bär på en bred upplevelsegrund när det kommer till vårdmötet med denkrampande patienten, där känslor av osäkerhet och stress är vanlig förekommande. Ambulanssjuksköterskorna upplever även vårdmötet som utmanande i förhållande till faktorer som vårdmiljö, patientomhändertagande samt mötet med anhöriga. Ambulanssjuksköterskorna upplever att det i första hand är yrkeserfarenhet som utgör en trygghetsskapande grund i patientmötet. För att skapa förbättrade grundförutsättningar för vårdandet samt förstärka upplevelsen av trygghet för ambulanssjuksköterskor, bör ämnet lyftas tydligare inom utbildning och arbetsplatsrelaterad f, Previous research shows that ambulance nurses experience a deficient educational basis as well as feelings of lack of self-confidence and uncertainty linked to care situations with the adult patient with ongoing seizures. However, the research that has been established about ambulance nurses' experiences of meeting the adult patient with ongoing convulsions is limited. In her professional practice, the ambulance nurse is expected to be ready to act for all types of patient matters, including for the adult patient with an ongoing seizure. Seizures with a tonic-clonic character involve a complex care encounter where the ambulance nurse must take a position on multiple factors, both concerning a critical somatic condition and the patient's nursing needs. The purpose of the study is to describe ambulance nurses' experience of meeting adult patients with ongoing epileptic seizures of tonic-clonic character in a prehospital environment. The study has been conducted as a qualitative, semi-structured interview study with an inductive approach. Conducted interviews have been analyzed based on a qualitative content analysis and finally resulted in the main category Care that balances between safety and unpredictability, with subsequent categories Multi-rooted experience, Care relationship and Pre-hospital care. The results show that ambulance nurses have a broad base of experience when it comes to the care meeting with the convulsing patient, where feelings of uncertainty and stress are common occurrences. The ambulance nurses also experience the care meeting as challenging in relation to factors such as the care environment, patient care and the meeting with relatives. The ambulance nurses feel that it is primarily professional experience that constitutes a security-creating basis in the patient encounter. In order to create improved basic conditions for care and strengthen the experience of security for ambulance nurses, the topic should be highlighted more clearly in educa

Bakgrund: En förändring inom ambulanssjukvården har skett där efterfrågan på vård ständigt ses öka. För att möta efterfrågan krävs innovativa lösningar för att kunna möjliggöra en god och säker vård utifrån varje patientens behov. En del i detta är införandet av en mobil akutläkare. Syfte: Syftet var att kartlägga utfall av genomförda uppdrag samt beskriva ambulanssjuksköterskans erfarenheter av mobil akutläkare. Metod: En mixad metodstudie med induktiv ansats genomfördes. Den kvalitativa delen baserades på tio intervjuer med öppna frågor. Deltagarna valdes genom ett strategiskt urval. Intervjumaterialet analyserades utifrån Lundman och Hällman Granheim (2017) som manifest innehållsanalys. Den kvantitativa delen baserades på variabler från det genomförda projektet med mobil akutläkare. Datan analyserades genom deskriptiv statistik. Båda resultaten integrerades sedermera för att tillsammans nå en övergripande syntes (Creswell & Plano Clark, 2017). Resultat: Resultatet pekade på ett behov av mobil akutläkare prehospitalt, vilka fördelar det har givit samt förslag på förbättringar. Det kvalitativa resultatet delades in i fyra huvudkategorier; ambulanspersonalens utmaningar, vikten av samarbetet mellan professioner, för patientens bästa och vägen framåt. Det kvantitativa resultatet kartlagde utfallet av den mobila akutläkarens uppdrag genom olika variabler vilka presenterades i procent, frekvens och tabeller. Slutsats: Behov av mobil akutläkare framkommer för att bidra med stöd och trygghet i ambulanssjuksköterskan arbete och skapa en god vård för patienten. Området kring en mobil akutläkare med ett bredare och mer generellt fokus likväl ambulanssjuksköterskans erfarenhet av detta är relativt outforskat vilket föranleder behov av vidare forskning., Background: There has been a change in ambulance healthcare where the demand for care is increasing. In order to meet this demand, innovative solutions are required to enable good and safe care based on each patient's needs. Part of this is introduction of a mobile emergency doctor. Purpose: The purpose was to map the outcome of completed assignments and describe the ambulance nurse's experiences with mobile emergency doctors. Method: A mixed methods study with an inductive approach was carried out. The qualitative part was based on ten interviews with open questions. The participants were chosen through a strategic selection. The interview material was analyzed based on Lundman and Hällman Granheim's (2017) manifest content analysis. The quantitative part was based on variables from the completed project with a mobile emergency doctor. The data was analyzed through descriptive statistics. Both results were later integrated to achieve an overall synthesis (Creswell & Plano Clark, 2017). Results: The results indicated the need for a mobile emergency physician in the pre-hospital setting, the advantages it has provided and suggestions for improvements. The qualitative result were divided into four main categories; the challenges of the ambulance nurse, the importance of collaboration between professions, for the good of the patient and the way forward. The quantitative result mapped the outcome of the mobile emergency physician's assignment through various variables which were presented in percentage, frequency and tables. Conclusion: It appears that there is a need for a mobile emergency doctor to contribute with support and security in the work of an ambulance nurse and to create good care for the patient. The area surrounding a mobile emergency physician with a broader and more general focus, moreover the ambulance nurse's experience of this is relatively unexplored, which leads to the need for further research.

Bakgrund: Prehospitala smärtbedömningar är en utmaning för ambulanssjuksköterskan. Korrekt smärtbedömning är viktig då akut smärta som inte lindras kan ge allvarliga konsekvenser för patienten. Smärta definieras som en obehaglig sensorisk och emotionell upplevelse som kan vara förknippad med vävnadsskada eller en upplevelse som liknas vid detta. Smärtbedömning prehospitalt består av flera olika metoder och tillvägagångssätt vilka sjuksköterskan anpassar efter patientens tillstånd och situation samt sin egna erfarenhet, förmåga och kompetens. Syfte: Syftet med denna studie är att belysa sjuksköterskors erfarenheter av smärtbedömning inom ambulanssjukvård. Metod: Genom kvalitativ intervju av 10 deltagare inhämtades datamaterial som analyserades induktivt genom manifest kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Efter innehållsanalysen delades resultatet upp i 3 huvudkategorier: smärtans subjektiva karaktär, värdera patienters smärta och smärtskattning. Sjuksköterskans tidigare erfarenheter av att möta patienter med olika smärtbeteende och smärtuttryck påverkar förmågan att värdera och relatera till patientens smärtupplevelse. I smärtbedömningen vägs en värdering av patientens smärtskattning in och i de fall sjuksköterskans och patientens bild av situationen inte överensstämmer riskeras patienten att inte bli trodd. Förutfattade meningar beskrivs kunna påverka en smärtbedömning och vissa grupper riskeras att stigmatiseras. Kommunikationen påverkar vårdrelationen och i de fall patienten har en oförmåga att kommunicera verbalt finns risk för bristande smärtbedömning. Slutsats: Smärtans subjektivitet har stor inverkan vid prehospital smärtbedömning, vilket ställer krav på ambulanssjuksköterskan att skapa en professionell vårdrelation. Att kunna relatera till patientens smärttillstånd underlättar vid smärtbedömning, motsatt kan sjuksköterskans svårighet att relatera till patientens smärta öka risken för vårdlidande genom misstroende., Background: Prehospital pain assessments is challenging for theambulance nurse. Correct pain assessment is important as unalleviatedacute pain can have serious consequences for patients. Pain is definedas an unpleasant sensory and emotional experience that may be associatedwith tissue damage or an experience similar to such damage. Prehospitalpain assessment consists of several different methods and approacheswhich the nurse adapts to the patient's condition and situation as wellas their own experience, ability and competence. Purpose: The purpose of this study is to highlight nurses' experiencesof pain assessment in prehospital healthcare. Method: Through a qualitative interview of 10 participants, datamaterial was obtained and analyzed inductively through manifestqualitative content analysis. Results: After the content analysis, 3 main categories emerged: The subjective nature of the pain, Evaluate patients' pain, and Pain Assessment. The nurse's previous experiences of meeting patients withdifferent pain behaviours and pain expressions affect the ability tovalue and relate to patients' pain experience. In the pain assessment, avaluation of patients' self-assessment is weighed in, and in cases wherethe nurse's and the patient's view of the situation do not match, thepatient risks not being trusted. Preconceived notions are described asbeing able to influence a pain assessment and certain groups are at riskof being stigmatized. Communication affects the care relationship and incases where patients have an inability to communicate verbally there isa risk of insufficient pain assessment. Conclusion: The subjectivity of pain has a major impact on prehospitalpain assessment, which places demands on the ambulance nurse to create aprofessional care relationship. Being able to relate to the patient'spain condition facilitates pain assessment. Conversely, the nurse'sdifficulty in relating to patients' pain can increase the risk of caresuffering through mistrust.

I takt med att psykisk ohälsa i samhället ökar, möter ambulanssjukvården patientgruppen allt oftare. I tidigare studier har det konstaterats att cirka 40 procent av samtal inkomna till SOS Alarm kan knytas till psykisk ohälsa, vilket medför att ambulanssjukvården i högre omfattning bedömer och vårdar dessa patienter. Studien har genomförts genom en kvantitativ enkätstudie, där alla medarbetare som innehar sjuksköterskelegitimation eller specialistkompetens samt arbetade inom ambulanssjukvården Södra Älvsborgs Sjukhus (SÄS) inkluderades i studien. Insamlingen av enkäterna skedde inom SÄS upptagningsområde, och pågick från perioden 24 december 2022 till 1 mars 2023 och alla ambulansstationer i SÄS upptagningsområdet deltog i studien. Sjuksköterskorna fyllde i enkäten med 16 frågor efter genomfört uppdrag av patienter med befarad psykisk ohälsa. Totalt samlades 113 enkäter in och analyserades. Syftet med studien var att kartlägga hur patienter med befarad psykisk ohälsa bedömts och vårdats av sjuksköterska i ambulans för att eventuellt påvisa och synliggöra brister och/eller styrkor. Resultatet visade bland annat att sjuksköterskans bedömning i ambulansen av patienter med befarad psykisk ohälsa inte genomförts enligt de riktlinjer som finns inom SÄS vilket avviker från behandlingsriktlinjerna. Vidare påvisades styrkor specifikt för området då personal med högre kompetens inom psykiatrin kontaktades i större utsträckning än tidigare studier påvisat., As mental illness in the society increases, the ambulance service meets this group of patients more and more often. In previous studies, it has been established that approximately 40 percent of calls received by SOS can be linked to mental illness, which means that the ambulance service assesses and cares for these patients to a greater extent. The study was carried out through a quantitative survey study, where all employees who were a registered nurse or specialist nurse and worked in the ambulanceservice at Södra Älvsborgs Hospital (SÄS) were considered for inclusion in the study. The collection of the questionnaires took place within the SÄS area, and lasted from the 24th of December 2022 until 1st of March 2023, and all ambulance stations in the SÄS area participated in the study. The nurses filled in the questionnaire with 16 questions after completing the assignment of patients with suspected mental illness. A total of 113 questionnaires were collected and analyzed. The aim of the study was to describe how patients with suspected mental illness were assessed and cared for by nurses in an ambulance in order to detect potential weaknesses and/or strengths. The result showed that the nurse's prehospital assessment of patients with suspected mental illness was not in agreement with the present guidelines within SÄS. A strength was on the other hand that personnel with a higher competence in psychiatry were contacted by the ambulance nurse to a higher extent than previous studies had shown.

Våld i nära relation är ett stort och ett prioriterat folkhälsoproblem som ter sig på många olika sätt och drabbar främst kvinnor. Socialstyrelsen har riktlinjer som beskriver hur identifieringen av våld i nära relation ska ske. Varje gång som frågan om våld lyfts reflekterar den våldsutsatta över sin situation och därför spelar ambulanssjuksköterskan en viktig roll i det första mötet. Syftet med studien var att utvärdera följsamheten till riktlinjerna angående uppmärksammande av våld i nära relation inom ambulanssjukvården. Metoden som användes var en enkätstudie med kvantitativ ansats. Resultatet visade att fysiska symtom var lättare att identifiera som tecken på våld i nära relation än psykosomatiska symtom. Ökad kunskap inom ämnet skapar trygghet för ambulanssjuksköterskor att ställa frågor om våld i nära relation. Det kan vara svårt för ambulanssjuksköterskan att identifiera våld i nära relation då patienter uppvisar mer akuta symtom som behöver prioriteras före den aktuella frågan. Dock spelar ambulanssjuksköterskans bemötande i första mötet med patienten en stor och viktig roll i huruvida våldsutsatta vågar berätta om sina övergrepp.

Kommunikation är en viktig del inom ambulanssjukvård, framför allt i samband med överlämning av patienter och vid den överrapportering som sker mellan ambulanssjuksköterskan och mottagande hälso- och sjukvårdspersonal på exempelvis en akutmottagning. Bristfällig kommunikation kan i sin tur leda till att information missas att rapporteras och kan leda till att patientsäkerheten blir lidande. Det handlar inte bara om bristande kommunikation som påverkar patientsäkerheten utan även om stress eller brist på erfarenhet hos ambulanssjuksköterskor. Forskning kring kommunikation inom omvårdnad finns, men forskningen inom området överrapportering mellan ambulanssjuksköterskor och övrig hälso- och sjukvårdspersonal är begränsad. Syftet med studien var att beskriva ambulanssjuksköterskors erfarenheter av överrapportering av patienter på akutrummet. En kvalitativ intervjustudie med induktiv ansats genomfördes. Nio ambulanssjuksköterskor med yrkeserfarenhet mellan 2,5 till 14 år intervjuades med semistrukturerade intervjuer. För att analysera den insamlade datan användes kvalitativ innehållsanalys enligt Graneheim och Lundmans (2004) modell. Resultatet visade att SBAR (situation, bakgrund, aktuell bedömning, rekommendation) är den modell som ambulanssjuksköterskorna i grunden försöker använda sig av på akutrummet, men med viss modifikation av modellen beroende på vilken typ av patient som de har framför sig. Ambulanssjuksköterskorna upplevde att det var ett stressmoment när hälso- och sjukvårdspersonal avbröt eller kom in under deras överrapportering på akutrummet, främst var det ambulanssjuksköterskorna som var nya inom yrket som upplevde det. Däremot uttryckte ambulanssjuksköterskorna med erfarenheter (>5 år) inom verksamheten att överrapporteringen på akutrummet fungerade bra överlag men att det kan behövas tydligare strukturer. Ambulanssjuksköterskorna upplevde att de blev ifrågasatta trots erfarenheter, mer än vad de blev bemötta med respekt., Communication is an important part of ambulance care, above all in connection with the handover of patients and in the over-reporting that takes place between the ambulance nurse and the receiving healthcare staff in, for example, an emergency department. Inadequate communication can in turn lead to information being omitted in the reporting which can threaten patient safety. It is not only lack of communication that affects patient safety, but also stress or lack of experience on the part of ambulance nurses. Research on communication in nursing exists, but there is a knowledge gap regarding over-reporting between ambulance nurses and other healthcare personnel. The purpose of the study was to describe the experiences of ambulance nurses when overreporting patients in the emergency room. A qualitative interview study with an inductive approach was carried out. Nine ambulance nurses with professional experience between 2.5 and 14 years were interviewed using semi-structured interviews. To analyze the collected data, qualitative content analysis was used according to Graneheim and Lundman's (2004) model. The result showed that SBAR (situation, background, assessment, recommendation) is the model that the ambulance nurses basically try to use in the emergency room, but with some modification of the model depending on the type of patient they have in front of them. The ambulance nurses felt that it was a stressful moment when health and medical personnel interrupted or entered during their overreporting in the emergency room. But it was mainly the ambulance nurses who were new in the profession who experienced it. In contrast, the ambulance nurses with experience (>5 years) in the operation expressed that the over-reporting in the emergency room worked well overall, but that clearer structures may be needed. The ambulance nurses felt that they were questioned despite their experience, more than they were treated with respect.

Ambulanssjuksköterskorna ansvarar för omvårdnad, bedömning, symtomlindring och behandling för patienter som påträffas i den prehospitala vårdmiljön. Viruset Sars-cov-2 (Covid-19) orsakade en pandemi i modern tid. Ambulanssjuksköterskornas vardag förändrades och vårdmötet med misstänk Covid-19-smittade patienter blev en utmaning. Det finns viss forskning om Covid-19 och mötet med annan hälso-och sjukvårdspersonal men begränsad forskning utifrån ambulanssjuksköterskans perspektiv och det prehospitala vårdmötet. Syftet med studien var att beskriva ambulanssjuksköterskors upplevelse av vårdmötet med misstänk Covid-19-smittade patienter. En kvalitativ intervjustudie med induktiv ansats genomfördes. Totalt deltog elva ambulanssjuksköterskor varav två av dem hade två specialistsjuksköterskeutbildningar. Ambulanssjuksköterskornas erfarenhet inom ambulanssjukvård varierade mellan 4 och 27 år. Intervjuerna skedde i form av semistrukturerade intervjuer och den insamlade datan analyserades enligt Graneheim och Lundmans (2004) kvalitativa innehållsanalys. Resultatet visade att ambulanssjuksköterskorna upplevde rädsla att själva drabbas av Covid-19 eller föra smittan vidare till sina anhöriga samt en osäkerhet kring hur vårdmötet skulle ske. Det upplevdes vara svårt att hålla sig uppdaterad kring nya riktlinjer och kommunikationssvårigheter uppkom vid användning av skyddsutrustning. Med tiden samlade ambulanssjuksköterskorna på sig erfarenhet av vårdmötet med misstänk Covid-19-smittade patienter vilket bidrog till trygghet och att självskyddet förbättrades., The ambulance nurses are responsible for nursing,assessment, symptom relief and treatment for patients encountered in the pre-hospital care environment. The virus Sars-cov-2 (Covid-19) caused a pandemic in modern times. The ambulance nurses' everyday life changed and the care meetings with suspected Covid-19-infected patients became a challenge. There are some research on Covid-19 and the meeting with other healthcare personnel, but there is limited research from the ambulance nurse's perspective and the pre-hospital meeting. The purpose of the study was to describe the ambulance nurses' experience of the care meetings with suspected Covid-19-infected patients. A qualitative interview study with an inductive approach was used. A total of eleven ambulance nurses participated, of which two of them had two specialist education in nursing. The ambulance nurses' experience in ambulance care varied between 4 and 27 years. The interviews took place in the form of semi-structured interviews and the collected data were analyzed according to Graneheim and Lundman's (2004) qualitative content analysis. The result showed that the ambulance nurses experienced fear of contracting Covid-19 themselves or passing the infection on to their relatives, as well as an uncertainty about how the care meetings would happen. It was perceived to be difficult to stay updated on new guidelines and communication difficulties arose when using protective equipment. Over time, the ambulance nurses gathered experience of the care meeting with suspected Covid-19-infected patients, which contributed to a feeling of safety and the nurses that self-protection improved.

Sepsis är ett allvarligt sjukdomstillstånd och dessa patienter behöver tidigt behandlas för att undvika allvarliga komplikationer så som fysiska, psykiska och kognitiva funktionsnedsättningar samt mortalitet. Sepsis kan vara svårt att identifiera prehospitalt för att symtomen kan härledas till andra diagnoser. Nya riktlinjer har implementerats i ambulanssjukvården för att förbättra bedömning, prioritering och minska tiden till antibiotikabehandling. Syftet med denna uppsats var att undersöka ambulanssjukvårdens följsamhet av omhändertagandet efter införande av ny nationell riktlinje för patienter vid misstänkt sepsis och det fortsatta vårdförloppet på sjukhus avseende behandlingar, vårdnivå, vårdtid, slutdiagnos och mortalitet. En kvantitativ, retrospektiv observationsstudie genomfördes av patientjournaler med misstanke om sepsis. Det var 134 patienter som inkluderades och prehospitalt hade 65% av patienterna en andningsfrekvens >30/min, 15% hade ett systoliskt blodtryck <90mm/hg och 60% en saturation <92%. Andelen patienter som prehospitalt behandlades med syrgas var 78%, 49% fick infusion Ringer-Acetat, och 29% behandlades med Paracetamol. Majoriteten av patienterna (n=87) diagnostiserades med sepsis och det var en signifikant skillnad av andelen patienter med sepsis (74%) jämfört med andra diagnoser (45%) som fick antibiotikabehandling inom 60 minuter (p=0,001). Ingen signifikant skillnad i mortalitet på sjukhus observerades mellan sepsispatienter (5%) och patienter med andra diagnoser (13%) (p=0.098). Uppföljning av nya riktlinjer är viktigt och i denna studie identifierade ambulanssjukvården sepsis patienter i hög grad och dessa fick sedan antibiotika på akutmottagningen. En del i detta snabba handhavande kan vara på grund av att ambulanspersonalen identifierat dem. Denna studie kan inspirera till fortsatt uppföljning och utveckling även för de patienterna med andra infektionsrelaterade diagnoser.

Inom ambulanssjukvården möter, bedömer och vårdar ambulanssjuksköterskor personer i olika åldrar, allt ifrån en nyfödd bebis till en äldre människa. Det krävs att ambulanssjuksköterskor besitter en hög kompetens för att kunna ge livräddande vård åt både barn och vuxna. Eftersom akut sjuka barn inte är lika vanligt förekommande i ambulanssjukvården som akut sjuka vuxna upplever ambulanssjuksköterskor att det finns svårigheter med att få till en god rutin och erfarenhet av att vårda akut sjuka barn. Syftet med examensarbetet var därmed att beskriva ambulanssjuksköterskors upplevelser av att vårda akut sjuka barn inom ambulanssjukvården. En kvalitativ intervjustudie genomfördes. Åtta deltagare deltog. Inklusionskriterier var att deltagarna skulle vara specialistutbildade sjuksköterskor inom ambulanssjukvård och ha minst tre års erfarenhet från kliniskt arbete inom ambulanssjukvård samt att vårda barn mellan noll och sex år. I resultatet framkom att ambulanssjuksköterskor upplevde en inre stress och oro när larm inkom om akut sjuka barn i åldern noll till sex år. Ambulanssjuksköterskor kunde även uppleva känslor av nervositet och oro vid vårdandet av akut sjuka barn. Genom att ha möjlighet till god förberedelse redan på vägen ut till det akut sjuka barnet så skapades en känsla av kontroll. Bra kollegialt samarbete och god kommunikation till både barnet och barnets närstående ansågs också som betydelsefullt i det fortsatta vårdandet av det akut sjuka barnet., Within the ambulance service, ambulance nurses meet, assess and care for people of different ages, everything from a newborn baby to an elderly person. It is required that ambulance nurses possess a high level of competence to be able to provide life-saving care to both children and adults. Because acutely ill children are not as common in ambulance healthcare as acutely ill adults, ambulance nurses experience that there are difficulties in getting a good routine and experience in caring for acutely ill children. The aim of the essay was thus to describe ambulance nurses' experiences of caring for acutely ill children within ambulance healthcare. A qualitative interview study was conducted. Eight participants participated. Inclusion criteria were that the participants had to be nurse specialist in ambulance care and have at least three years of experience from clinical work in ambulance healthcare as well as caring for children between zero and six years of age. The results showed that ambulance nurses experienced an inner stress and worry when alarms are received about acutely ill children aged zero to six years. Ambulance nurses could also experience feelings of nervousness and worry when caring for acutely ill children. By having the opportunity for good preparation already on the way out to the acutely ill child, a feeling of control was created. Good collegial cooperation and good communication with both the child and the child's relatives were also considered important in the continued care of the acutely ill child.

Introduktion: Hot och våld ökar i samhället, vilket innebär att även ambulanspersonal oftare blir utsatt för hot och våldsamma situationer. Samverkan med polis är viktig för att minska risken att personalen skadas. Samverkan har även betydelse för patientsäkerheten och för att kunna ge vård i rätt tid. Syfte: Syftet med studien var att beskriva ambulanssjuksköterskors erfarenheter av att arbeta under hot och våldsamma situationer i samverkan med polis i norra Sveriges glesa landsbygd. Metod: Kvalitativa semistrukturerade intervjuer utfördes med åtta ambulanssjuksköterskor. Dataanalyserades med tematisk analysmetod.Resultat: Analysen resulterade i ett tema bestående av fem subteman. Sammantaget visade resultatet att samverkan med polis i den glesa landsbygden behöver förbättras för att stärka patientsäkerheten och personalens säkerhet. Ambulanssjuksköterskorna menar att orsaken till den bristfälliga samverkan beror på de långa avstånden och polisens resursbrist i den glesa landsbygden i norra Sverige. Att arbeta i hot och våldsamma situationer skapade en känsla av rädsla och frustration. Att ha lokal kännedom om populationen i samhället och en optimal informationsöverföring mellan SOS och ambulans är av stor betydelse för att i ett tidigt skede kunna identifiera när risk finns för hot och våld på plats. I väntan på polis skapades ett etiskt dilemma att inte kunna utföra sitt arbete och påverka vårdandet i tid som innebär att definitiv behandling av patienten fördröjs. När patienten var påverkad av alkohol, droger eller psykiskt instabil försvårades vårdandet och ett lågaffektivt bemötande prioriterades för att lugna patienten. Kontinuerlig utbildning inom hot och våld önskades samt att debriefing skall ske efter alla hot och våldsamma situationer. Slutsats: Studien visar att samverkan mellan polis och ambulans i den glesa landsbygden inte fungerar optimalt på grund av de långa avstånden och polisens resursbrist. Att ha polis på plats eller i närheten upplevdes som en

Ambulansverksamheten arbetar efter ett nationellt ledningskoncept på skadeplats som kallas för prehospital sjukvårdsledning. Det är ett koncept som syftar till att på ett strukturerat sätt samla och delge information och fördela resurser på ett effektivt och korrekt sätt, samt tillåter samverkan mellan andra aktörer att snabbt initieras och verka tillsammans på en skadeplats. Trots ett väletablerat ledningssystem framkommer det att ambulanssjuksköterskor fortfarande upplever att det finns brister i hur samverkan mellan ambulans och räddningstjänsten fungerar. Syftet var att utforska ambulanssjuksköterskors upplevelser av samverkan med räddningstjänst på skadeplats. Analysen genomfördes enligt Elo och Kyngäs (2008) metod för kvalitativ innehållsanalys. Åtta ambulanssjuksköterskor verksamma i Västra Götalandsregionen deltog i studien. Dataanalysen resulterade i fyra generiska kategorier; Kommunikation, erfarenhetsutbyte, ledningsstruktur och samverkansarbetet som en del av patientnyttan. Det framkommer att en av de främsta orsakerna till att samverkan brister var kommunikationen mellan ambulanssjuksköterskan och personal från räddningstjänsten. Det framkommer också att arbetet som ett team var av stor vikt för att främja det gemensamma arbetet och strävan mot ett gemensamt mål. Att ha kunskap om varandras ledningsstruktur var också något som kunde främja samverkan. Att god samverkan är en grundpelare för patientens omvårdnad och omhändertagande lyftes fram av deltagarna. En önskan om en starkare gemenskap präglar resultatet och det finns en förhoppning om att en mer etablerad gemensam övningsverksamhet skulle kunna gynna framtida samverkansuppdrag mellan ambulans och räddningstjänst.

Bakgrund: Centraliseringen av hälso- och sjukvården har medfört ökade avstånd till akutsjukhus, vilket begränsat tillgängligheten till akutsjukvård för personer bosatta på landsbygden. Det medför ett högre krav på ambulanssjukvården att tillgodose befolkningen med god vård inom rimlig tid. Vidare kantas ambulanssjukvården på landsbygden av ytterligare faktorer som kan komma att påverka ambulanssjuksköterskans arbete, det prehospitala omhändertagandet och patientutfallet. Syfte: Studiens syfte var att utforska ambulanssjuksköterskors erfarenheter och upplevelser av att arbeta inom ambulanssjukvård på landsbygden i Skåne. Metod: Studien genomfördes med en kvalitativ metod genom semistrukturerade intervjuer och inkluderade nio specialistsjuksköterskor inom ambulanssjukvård som arbetade på landsbygden i Skåne. Dataanalysen genomfördes genom kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Ur resultatet framkom tre huvudkategorier med vardera tre underkategorier. Huvudkategorierna var Känsla av ensamhet och otillräcklighet, Betydelsen av långa avstånd samt Landsbygdens förutsättningar. Konklusion och implikationer: Studiens resultat visade en bred variation i erfarenheter och upplevelser hos ambulanssjuksköterskorna på landsbygden. Arbetet på landsbygden visades ge upphov till såväl utmaningar som möjligheter i rollen som ambulanssjuksköterska. Resultatet kan bidra till en ökad förståelse och insikt i ambulanssjuksköterskornas erfarenheter och upplevelser av att arbeta inom ambulanssjukvården på landsbygden.

Bakgrund: När ambulanspersonal ankommer till olycks- eller sjukdomsplats är sjuksköterskans första uppgift att bedöma, åtgärda och behandla patientens luftväg. Luftvägshantering hos patienter med svår luftväg är en komplex uppgift som generellt är svårare i den prehospitala kontexten jämfört med intrahospital miljö. Syfte: Syftet med studien var att utreda, sammanställa och analysera ambulanspersonalens erfarenheter och hantering av svår luftväg på vuxna personer, samt att därigenom identifiera omständigheter av signifikant betydelse vid sådant arbete för att bidra till minskning av kunskapsluckan avseende hantering av prehospitala komplexa situationer med luftvägshantering av svår luftväg. Metod: En systematisk integrativ litteraturstudie har genomförts. Sökningen genomfördes i databaserna Embase och Medline. Totalt identifierades 13 empiriska studier (varav tio med kvantitativ ansats och tre med kvalitativ ansats). Vid analysen tillämpades Howell Major och Savin-Bades modell som består av fyra steg där subkategorier och teman utvecklas. Resultat: Genom analys skapades två teman; (i) upprätthållande av kompetens för att hantera fri luftväg samt (ii) försvårande faktorer hos patienter och miljöns påverkan för patienter med svår luftväg. Utifrån temat upprätthållande av kompetens för att hantera fri luftväg skapades två underkategorier; praktisk kompetens och teoretisk kompetens. Från temat försvårande faktorer hos patienter och miljöns påverkan för patienter med svår luftväg skapades underkategorierna patientrelaterade faktorer och omgivningsrelaterade faktorer. Konklusion: De tre viktigaste omständigheterna som identifierades var (i) att ambulanspersonal upplevde att mer utbildning krävs för upprätthållande av kompetens vid hantering av svår luftväg, (ii) att tillgång till en reservanordning är av stor vikt, samt (iii) att arbete i en ogynnsam miljö upplevdes som stressande och bidrog till negativa känslor hos ambulanspersonalen. Kontinuerliga simuleringsövningar o

Abstrakt Bakgrund: Vid ett prehospitalt hjärtstopp där ambulans har tillkallats beslutar ambulanssjuksköterskan om att påbörja, avstå eller avsluta hjärt- och lungräddning (HLR). Arbetet i ambulanssjukvården ställer höga krav på att ambulanssjuksköterskan ska ha förmågan att fatta etiskt svåra beslut i komplexa vårdsituationer. Syfte: Syftet var att undersöka ambulanssjuksköterskans beslutsfattande vid prehospitala hjärtstoppssituationer. Metod: Metoden som användes var en systematisk litteraturstudie med latent innehållsanalys enligt Graneheim och Lundman (2004). Den latenta innehållsanalysen genomfördes i 5 steg där meningsenheter kondenserades och tolkades för att slutligen bilda ett nytt resultat. 11 vetenskapliga artiklar genererade litteraturstudiens resultat. Resultat: I resultatet framkom att ambulanssjuksköterskans beslutsfattande påverkades av personliga omständigheter hos personalen, omständigheter kring patienter och av yttre omständigheter som kollegor, miljö och anhöriga. Slutsats: En slutsats utifrån denna litteraturstudies resultat är att det finns en tydlig koppling mellan ambulanssjuksköterskans beslutsfattande vid prehospitala hjärtstopp och rädsla för att få kritik, oro för att sakna kompetens och avsaknad av utbildning i beslutsfattande varpå vidare forskning inom området behövs.

Bakgrund: I Sverige drabbas ca 100 000 patienter per år av vårdskada. Forskning har visat att överrapportering mellan professioner i vårdkedjan är en stor riskfaktor i att bedriva en patientsäker vård. Ambulanssjuksköterskan ska kunna samverka med andra vårdinstanser och främja en säker vård. Syfte: Syftet med studien var att sammanställa aktuell forskning för att beskriva vårdpersonalens upplevelser av överrapportering från ambulanssjuksköterska till sjuksköterska på akutmottagning. Metod: En litteraturöversikt med kvalitativ ansats genomfördes och analyserades genom konventionell innehållsanalys. Resultat: Fem teman identifierades under analysen och kategoriserades sedan in under två övergripande huvudteman, Standardisering med subteman Rapportering och organisation samt huvudtema Samverkan i team med subtema Ansvar, Attityder samt Utbildning. Konklusion: Både organisatoriska och individuella faktorer kan ses påverka för en säker överrapportering. Vidare studier kring vårdpersonalens upplevelser och attityder gentemot varandra är av intresse att studera vidare.

Bakgrund: Sepsis är en sjukdom där en infektion ger ett systemiskt inflammationssvar i kroppen. Symtombilden kan vara varierande och även ospecifik. Både incidensen och mortaliteten är hög i världen. Sjukdomen innebär stort lidande för patienterna både under den akuta sjukdomsfasen och i efterförloppet för de överlevande. Framtagna bedömningsinstrumenten grundar sig främst på patientens vitalparametrar, vilka nödvändigtvis inte är avvikande initialt. Genom en ökad kunskap om både subjektiva och objektiva värden har ambulanssjuksköterskan goda möjligheter att identifiera fler patienter med misstänkt sepsis prehospitalt. Syfte: Att beskriva kännetecken och symtom hos patienter med sepsis inom ambulanssjukvården. Metod: En systematisk litteraturstudie gjord med en integrativ metod enligt Whittemore & Knafl (2005) och en induktiv ansats. Resultatet baseras på 15 vetenskapliga artiklar med kvantitativ, kvalitativ och mixad metod. Resultat: Resultatet visade att de subjektiva kännetecknen och de objektiva symtomen alla var viktiga delar som gav en helhetsbild av sepsis. Åtta subkategorier gav de två kategorierna En känsla av sjukdom och att inte vara sig själv och En kropp som sviker. De bildade sedan huvudkategorin Helhetsbilden av sepsis – kännetecken och symtom av betydelse. Slutsats: Symtombilden vid sepsis kunde vara komplex och varierande. Patienterna beskrevs kunna ha kännetecken och symtom från alla kroppens organsystem. Patienterna var ofta mycket påverkade, hade ett stort lidande samt stor risk att avlida i sin sjukdom., Background: Sepsis is a disease in which an infection produces a systemic inflammatory response in the body. The presentation of signs and symptoms can be varied and non-specific. Both the incidence and mortality are high in the world. The disease leads to great suffering for the patients both during the acute phase of the disease but also in the aftermath for the survivors. The assessment tools are mainly based on the patient's vital signs, which are not necessarily deviating initially. Through an increased knowledge of both subjective and objective parameters, the ambulance clinicians have good possibilities to identify more patients with suspected sepsis in the prehospital setting. Aim: To describe the signs and symptoms in patients with sepsis in the ambulance services. Method: A systematic literature review done with an integrative method according to Whittemore & Knafl (2005) and an inductive approach. The result is based on 15 scientific papers with a variety of quantitative, qualitative and mixed methods. Results: The results showed that subjective signs and objective symptoms were important pieces of the overall picture of sepsis. 8 subcategories formed two categories A feeling of illness and not being oneself and A body that fails. These shaped the main category The overall picture of sepsis – signs and symptoms of significance. Conclusion: The presentation of sepsis could be complex and varied. Patients were described as having signs and symptoms from all the body's organ systems. The patients were often very affected, had a great deal of suffering and a high risk of dying from their disease.

Sepsis är ett tillstånd med livshotande organdysfunktion orsakat av ett stört systemiskt svar på infektion. Mortaliteten för sepsis beräknas vara två till tre gånger högre än vid akut hjärtinfarkt. Tidig identifiering och behandling av sepsis minskar patientens lidande och ökar patientens chanser till överlevnad. Syftet var att identifiera screeningverktyg som kan stödja ambulanssjuksköterskan att identifiera patienter med sepsis. Metod var litteraturöversikt med en systematisk ansats och en narrativ sammanställning av resultatet. Sökningarna genomfördes i databaserna PubMed och CINAHL. Sammanlagt inkluderades 18 kvantitativa vetenskapliga artiklar som alla kvalitetsgranskades före inkludering och analys. Resultatet presenteras under fem kategorier, där likheter och skillnader identifierades utifrån resultatet i inkluderade studier. I de lästa artiklarna identifierades tolv olika screeningverktyg. Dessa screeningverktyg var; BAS 90-30-90, Modified Early Warning Score, Modifierat Robson screening tool, National Early Warning Score, National Early Warning Score 2, Prehospital Earley Sepsis Detecetion, Predict Sepsis Screening tool 1,2 och 3, Prehospital Servere Sepsis score (PreSS), Rapid emergency triage and treatment system for adults, Sepsis Screening Tool, Systemic Inflammatory Response Syndrome och Quick Sequential Organ Failure Assesment. Tio stycken av de inkluderade artiklarna hade studerat användbarheten av screeningsverktyget Quick Sequential Organ Failure Assesment prehospitalt. Quick Sequential Organ Failure Assesment påvisade en låg känslighet för tidig identifiering av patienter med sepsis eller septisk chock. Slutsats från studien var att inget screeningverktyg kunde identifiera sepsis i tidigt skede. Screeningverktygen kunde i viss grad påvisa på ökad mortalitet eller intensivvårds inläggningar. Mer forskning krävs för att tidigt kunna identifiera patienter med sepsis och därmed minska patienternas lidande., Sepsis is a condition of life-threatening organ dysfunction caused by an impaired systemic response to infection. The mortality rate for sepsis is estimated to be two to three times higher than for acute myocardial infarction. Early identification and treatment of sepsis reduces patient suffering and increases the patient's chances of survival. The objective was to identify screening tools that can support ambulance nurse to identify patients with sepsis. The methodology was a literature review using a systematic approach and a comparative compilation of the results. Searches were conducted in the PubMed and CINAHL databases. A total of 18 quantitative scientific articles were included, all of which were quality reviewedberfore inclusion and analysis. The results are presented in five categories, where similarities and differences were identified based on the findings.Twelve different screening tools were identified. These screening tools are; BAS 90-30-90, Modified Early Warning Score (MEWS), modified Robson screening tool, National Early Warning Score (NEWS), National Early Warning Score 2 (NEWS2), Predict Sepsis Screening tool 1, 2 and 3, Prehospital Early Sepsis Detection (PRESEP), Prehospital Servere Sepsis score (PreSS), Rapid Emergency Triage and Treatment System for Adults (RETTS-A), Sepsis Screening Tool, Systemic Inflammatory Response Syndrome (SIRS), and Quick Sequential Organ Failure Assessment (qSOFA). Ten of the included articles had studied the usefulness of Quick Sequential Organ Failure Assessment screening tool in pre-hospital emergency care. The Quick Sequential Organ Failure Assessment demonstrated a low sensitivity for early identification of patients with sepsis or septic shock. The conclusion of the study was that no screening tool could identify sepsis at an early stage. The screening tools were able to detect increased mortality or intensive care unit admissions to some extent. More research is needed to identify patients with sepsis early a

Bakgrund: Specialistsjuksköterskor ska kunna identifiera och hantera ofri luftväg utifrån kunskap och fastställda riktlinjer inom den prehospitala vården. Att kunna identifiera svårigheter kan vara livräddande för en kritiskt sjuk eller skadad patient. Sverige är en av få länder i världen som bemannar ambulansen med minst en sjuksköterska, och som därtill utbildar sjuksköterskor till specialister. Specialistsjuksköterskor som jobbar prehospitalt skiljer sig i mängd erfarenhet och kunskap om prehospital vård. Syfte: Syftet med studien var att beskriva vilka faktorer som försvårar specialistsjuksköterskors luftvägshantering prehospitalt. Metod: Kvantitativ tvärsnittsstudie med enkäter samt fritextsvar. Deltagarna var specialistsjuksköterskor (n=37) vilka hade haft svårt och/eller misslyckats skapa en fri luftväg under senaste året. Det kvantitativa resultatet analyserades med student–t test, chi-två test samt Fishers Exakta test och det kvalitativa resultatet analyserades med kvalitativ innehållsanalys. Resultat: De faktorer som identifierades var Svårigheter relaterat till hjälpmedel, Svårigheter relaterat till patient samt Utveckling och utbildning. Resultatet visade en signifikant skillnad i hur trygga specialistsjuksköterskor inom olika inriktningar upplever sig vara vid hanteringen av de olika hjälpmedlen och en signifikant variation mellan antal yrkesverksamma år. Anestesisjuksköterskorna skattade sig högst och hade längst erfarenhet. Ambulanssjuksköterskorna och anestesisjuksköterskorna upplevde att deras utbildning hade hjälpt dem i deras hantering av svår luftväg, men ansåg ändå att mer utbildning och årlig repetition rörande luftvägshanteringen är nödvändig. Slutsats: Studiens resultat tyder på att teoretisk kunskap tillsammans med reell kompetens har betydelse för adekvat vård vid luftvägshantering och därmed kan öka patientsäkerheten. Vidare att specialistsjuksköterskorna önskar återkommande repetitionsutbildning i luftvägshantering via arbetsgivaren. Slut

Det som är specifikt med ambulanssjukvård är att ambulanssjuksköterskan bedömer, behandlar och vårdar patienter med kritiskt sjukdomstillstånd i alla tänkbara och oförutsedda miljöer. Det kan ofta handla om kortvariga vårdmöten där vården sker under tidspress, långt ifrån medicinsk support och där resurserna är begränsade. I en kaotisk och stressande miljö behöver ambulanssjuksköterskan ha förmågan att på egen hand ansvara för vården och samtidigt inge trygghet och lugn till patienten. Patienter i behov av ambulanssjukvård kan uppleva utsatthet, kontrollförlust och att vara i en beroendeställning till ambulanssjuksköterskan. En god kommunikation med både patienten och kollegor kan skapa en säker vård. Syftet med studien var att beskriva ambulanssjuksköterskans upplevelse av att vårda patienter med kritiskt sjukdomstillstånd i ambulanssjukvården. Metoden var en litteraturöversikt med systematisk sökstrategi. Resultatet baserades på 15 vetenskapliga artiklar som inhämtats från databaserna CINAHL och PubMed. Artiklarna kvalitetsgranskades och analyserades utifrån en integrerad analys. I resultatet framkom fyra kategorier som svarade mot syftet för studien, Kompetens och erfarenhet har betydelse, Stress över att inte hantera situationen, Kollegor och annan vårdpersonals betydelse, Barn – patientgrupp av betydelse. Slutsatsen var att vårda patienter med kritiskt sjukdomstillstånd, särskilt barn, var utmanande för ambulanssjuksköterskan. En god kommunikation var grunden för en patientsäker vård och ledde till att tryggheten ökade hos både patienten och ambulanssjuksköterskan. Var ambulanssjuksköterskan kompetent och erfaren kunde stressen minska för både patienten, ambulanssjuksköterskan och kollegor vilket i sin tur ökade patientsäkerheten. Ett gott samarbete mellan kollegor var en förutsättning för att ge specifik vård utifrån varje patientens behov., What is specific about ambulance healthcare is that the ambulance nurse assesses, treats and cares for patients with critical conditions in all conceivable and unforseen environments. These can often be short-term healthcare meetings takes place under time pressure, far away from medical support and where resources are limited. In a chaotic and stressful environment, the ambulance nurse needs to have the ability to lead the care on her own and at the same time provide safety and calm to the patient. Patients who are in need of ambulance care may experience vulnerablility, loss of control and being in a position of dependence on the ambulance nurse. A good communication with both the patient and colleagues can create safe helathcare. The aim of the study was to describe the ambulance nurses experience of caring for patients with critical conditions in ambulance care. The method was a literature review with a systematic searchstrategy. The results were based on 15 scientific articles obtained from the CINAHL and PubMed databases. The articles were quality reviewed and analyzed on the basis of an integrated analysis. The results revealed four categories that corresponded to the aim of the study, Competence and experience matters, Stress over not handling the situation, The importance of colleagues and other healthcare professionals, Children – patientgroup of importance. The conclusion was that in the care of patients with critical condition, especially children, was challenging for the ambulance nurse. Good communication was the basis for patient-safe care and led to increased safety for both patient and ambulance nurse. Was the ambulans nurse competent and experienced, stress could be reduced for both the patient, the ambulance nurse and colleagues, which in turn increased patient safety. Good collaboration between colleagues was a prerequisite for providing specific care based on each patient´s needs.

Bakgrund: Det finns en lagstadgad skyldighet att en samordnad individuell plan, SIP, ska upprättas när en person har ett behov av insatser som ryms inom hälso- och sjukvården eller inom socialtjänsten. En SIP kan ses som ett samverkansverktyg, vilket ger en koordinerad vård som leder till trygghet och ökad patientsäkerhet. En patients SIP är således ett mycket viktigt dokument som vägleder hälso- och sjukvårdspersonal i sin bedömning utifrån planerad vård och begränsningar, för att kunna erbjuda en god och personcentrerad vård. Syfte: Syftet var att undersöka olika aspekter av utlarmning av ambulans till patienter som har en samordnad individuell plan (SIP) och hur dessa larm hanteras av ambulanssjukvården. Metod: Studien är en kvantitativ retrospektiv studie i form av journalgranskning. Resultat: SIP-ärenden förekommer dagligen där SOS Alarms prioritering oftast inte går i linje med sjuksköterskans triage. Patienterna har en mycket hög biologisk ålder. Statistisk signifikanta skillnader erhölls med att patienter ej transporterades till sjukhus med ambulans i relation till högre ålder (p= <0,02), lågt triage enligt RETTS (p= <0,001), samt tydlig SIP (p=<0,001). Slutsats: Sjuksköterskor inom ambulanssjukvård har god följsamhet till SIP på basis av att den är korrekt dokumenterad., Bakgrund: Det är en lagstadgad skyldighet att en individuell plan (IP) ska skrivas när en person är i behov av hälso- och sjukvård eller socialtjänst. En IP är ett samarbetsverktyg som ger komfort och ökar patientsäkerheten. Det är också ett viktigt dokument för vårdpersonal när de fattar medicinska beslut så att säker och optimal vård kan erbjudas utifrån patienternas preferenser. Syfte: Syftet var att undersöka olika aspekter när ambulans kallas till en patient med IP och hur dessa samtal hanteras av ambulanstjänsten. Metoder: Studien är en kvantitativ retrospektiv observationsstudie, en tidskriftsöversikt. Resultat: IP-samtal sker dagligen. Nödcentralernas prioritet för samtalet korrelerar med en mycket låg grad med den triage som patienten får från den registrerade sjuksköterskan på plats. Patienter som har en IP är generellt mycket gamla. Statistiskt signifikanta skillnader hittades när det gäller att inte transporteras till sjukhus med ambulans när det gäller högre ålder (p = <0,02), låg triage enligt RETTS (p = <0,001) och en tydlig individuell plan (IP) (p = <0,001). Slutsats: Registrerade sjuksköterskor från ambulanstjänsten har en hög överensstämmelse med en IP om den är korrekt dokumenterad.

Bakgrund: Vid en allvarlig händelse krävs det att ambulanssjukvården, räddningstjänsten och polisen samverkar för att nå bästa möjliga utfall vid arbetet i skadeområdet. Arbetet i skadeområdet styrs av tydliga föreskrifter och rutiner. Då allvarlig händelse inträffar relativt sällan kan ambulanspersonalen uppleva en osäkerhet att samverka på skadeområdet. Inom diskursetiken ges det goda argumentet företräde framför maktförhållanden och manipulation i syfte att nå enighet och rationell förståelse. Patientperspektivet ska genomsyra de beslut som fattas i skadeområdet vilket möjliggörs genom enighet mellan de samverkande organisationerna. Syfte: Att undersöka ambulanspersonalens erfarenhet att samverka med polis och räddningstjänst i skadeområde. Metod: Studien utfördes genom en integrativ litteraturstudie. Systematiska databassökningar genomfördes i databaserna PubMed, CINAHL och PsycINFO. Resultatet baseras på 15 vetenskapliga artiklar som bedöms vara av måttlig till hög kvalitet. Analysen genomfördes enligt Whittemore och Knafls (2005) metodbeskrivning. Resultat: Samverkan mellan organisationerna innebar utmaningar i att skapa balans mellan det egna och det gemensamma ansvaret. Ledarskapet hade i hög grad inverkan på arbetet i skadeområdet, men att iklä sig rollen som sjukvårdsledare förknippades ofta med osäkerhet hos ambulanspersonalen. Kunskap, kommunikation och en känsla av tillhörighet skapade förutsättningar för samverkan mellan organisationerna. Resultatet presenteras under fyra huvudteman: "Vi" och "dem", Härska utan att söndra, Konsten att kommunicera och Övning ger färdighet. Konklusion: Förmågan att kommunicera och att ha förståelse för varandra skapar förutsättningar för samverkan mellan ambulans, polis och räddningstjänst. Det finns ett behov av att utveckla ambulanspersonalens förmåga i radiokommunikation och att undersöka hur gemenskap kan befrämjas., Bakgrund: Vid en större olycka är det nödvändigt att ambulansen, polisen och räddningstjänsten samarbetar för att uppnå bästa möjliga resultat när man arbetar i skadeområdet. Arbetet på olycksplatsen styrs av tydliga regler och rutiner. Eftersom större händelser inträffar relativt sällan kan ambulanspersonalen uppleva osäkerhet om samarbetet i skadeområdet. I diskursetiken har det goda argumentet företräde framför maktrelationer och manipulation för att nå enighet och rationell förståelse. Patientperspektivet ska genomsyra de beslut som fattas inom skadeområdet, vilket möjliggörs genom överenskommelse mellan de samverkande organisationerna. Syfte: Att beskriva ambulanspersonalens erfarenheter av samarbete med polis och räddningstjänst på olycksplatsen. Metod: Studien genomfördes genom en integrativ litteraturstudie. Systematiska databassökningar genomfördes i databaserna PubMed, CINAHL och PsycINFO. Resultaten är baserade på 15 vetenskapliga artiklar som anses vara av måttlig till hög kvalitet. Analysen utfördes enligt Whittmores och Knafls (2005) metodbeskrivning. Resultat: Samarbetet mellan organisationerna innebar utmaningar för att skapa en balans mellan det egna och det gemensamma ansvaret. Ledarskapet hade en stor inverkan på arbetet inom skadeområdet och tog på sig rollen som ambulanssjukvårdare, men var ofta förknippat med osäkerhet bland ambulanspersonalen. Kunskap, kommunikation och en känsla av tillhörighet skapade förutsättningar för samverkan mellan organisationerna. Resultatet presenteras under fyra huvudteman: "Vi" och "dem", Avgörande utan splittring, Konsten att kommunicera och öva gör perfekt. Slutsats: Förmågan att kommunicera och ha förståelse för varandra skapar goda förutsättningar för samverkan mellan ambulanssjukvården, polisen och räddningstjänsten. Det finns ett behov av att utveckla ambulanspersonalens förmåga inom radiokommunikation och att undersöka hur känslan av samhörighet kan främjas.

Bakgrund - Barns upplevelse av smärta har diskuterats och forskningen har gått från sjukdomscentrerad till barncentrerad. Smärtlindring ges inte till barn i samma utsträckning som till vuxna i den prehospitala miljön. För att förstå bakomliggande orsaker krävs fler studier som belyser smärtlindring av barn utifrån ambulanssjuksköterskans perspektiv. Syfte - Syftet med den här studien var att belysa ambulanssjuksköterskors erfarenheter av att smärtlindra barn i åldersintervallet noll till sex år i den prehospitala miljön. Metod - Studien genomfördes som en kvalitativ intervjustudie med induktiv ansats. Intervjuer hölls utifrån en temaguide och totalt åtta informanter deltog i studien. Data analyserades enligt kvalitativ innehållsanalys. Resultat- Resultatet presenteras utifrån tre teman som belyser ambulanssjuksköterskors erfarenheter. Här framgick vikten av att skapa en lugn miljö kring barnet för att på så vis bygga förtroende. Bedömning av smärta baserades på flera faktorer. Ovana med läkemedelsdoser och osäkerhet kring biverkningar ledde till försiktighet bland informanterna angående smärtlindring. Slutsats - Osäkerhet gällande läkemedel och ovana att vårda barn i den prehospitala miljön leder till att ambulanssjuksköterskor vidtar extra försiktighet vid smärtlindring. Fortsatta studier inom området kan förtydliga kunskapsluckor och hinder och på så vis möjliggöra utveckling och förbättringsarbeten., Background - Children's experience of pain has been discussed and research has gone from disease-centered to child-centered. Pain relief is not given to children to the same extent as to adults in the prehospital environment. To understand the underlying reasons for this, more studies are needed on pain relief for children from the ambulance nurse's perspective. Aim - The aim of this study was to illustrate the ambulance nurses experience of relieving pain in children in the age range 0-6 years in the prehospital environment. Method - The study was conducted as a qualitative interview study with an inductive approach. Interviews were held based on a theme guide and a total of eight informants participated in the study. Data were analyzed based on a qualitative content analysis. Findings - The result is based on three themes that shows the ambulance nurse's experience of assessment and pain relief of children. The importance of creating a calm environment around the child was emphasized to build trust. Assessment was based on several factors. Unfamiliarity with drug doses and adverse effects, caused a general caution regarding pain relief. Conclusion - Uncertainty about the effect and side effects of drugs and the inexperience of caring for children leads to ambulance nurses taking extra caution when relieving pain. Continued studies in the field can clarify knowledge gaps and obstacles and thus enable development and improvement work

Introduktion: Ambulanssjuksköterskor har idag ett större krav på att göra bedömningar av patienter och kunna bestämma vilken vårdnivå som är den mest lämpliga för patienten. Bedömningar kan ibland vara komplicerade att göra och till hjälp kan olika beslutsstöd användas. RGS-webb är ett välanvänt beslutsstöd inom framförallt telefonrådgivning men som nu implementerats i den prehospitala verksamheten. Syfte: Syftet med studien var att beskriva ambulanssjuksköterskors erfarenheter av att använda RGS-webb prehospitalt. Metod: Studien genomfördes som en kvalitativ induktiv studie där semistrukturerade intervjuer genomfördes. Studien genomfördes vid ambulansstationer i en region i södra Sverige. Nio specialistutbildade ambulanssjuksköterskor intervjuades i studien. En kvalitativ innehållsanalys med induktiv ansats används för att analysera datan i studien. Resultat: Efter genomförd innehållsanalys kunde tre huvudkategorier presenteras; tillämpbarhet, användbarhet, klinisk betydelse och kunskapshöjande. Konklusion: Ambulanssjuksköterskors erfarenheter av att använda RGS- webb prehospitalt sågs av de flesta som en positiv tillgång. Det sågs som ett stöd vid bedömning av vårdnivå och användes som en källa för att inhämta kunskap både innan, under och efter patientmötet. RGS-webb har dock utvecklingspotential för att kunna användas prehospitalt. Det behöver utvecklas till att beakta den kliniska undersökning som görs av ambulanssjuksköterskorna samt förbättra de delar som ansågs försvåra arbetet.

Bakgrund: Sjuksköterskor som arbetar prehospitalt ska kunna bedöma om en patient är kritiskt sjuk samt kunna påbörja en adekvat behandling. Det är sällsynt med komplikationer vid luftvägshantering men det kan i stället ha allvarliga konsekvenser. Tidigare forskning presenterar att det visar en brist på utbildning vid luftvägshantering inom de prehospitala verksamheterna, där utbildning saknas för att bibehålla en viss kompetens hos sjuksköterskorna. Syfte: Syftet var att undersöka hur utbildning påverkar sjuksköterskans hantering av en ofri luftväg prehospitalt. Metod: En litteraturstudie med kvantitativ ansats med elva vetenskapliga studier. Datainsamlingen hämtades i databaserna PubMed och Cinahl. Resultat: Genom utbildning ökade kunskap och självkänslan hos sjuksköterskor som arbetar prehospitalt. Utbildningen bör hållas frekvent för att bibehålla kompetensen hos de prehospitala sjuksköterskorna. Efter utbildning av supraglottiska enheter för luftvägshantering, insåg personalen som arbetar prehospitalt att den är både lättare att hantera och går snabbare att använda jämfört med endotrakeal intubation. Konklusion: Det är nödvändigt med en fortsatt kontinuerlig forskning i den prehospitala vården för att kunna ge och upprätthålla en säker vård till patienterna., Background: The pre-hospital nurses must be able to assess if a patient is critically ill, as well as start adequate treatment for the patient. Complications in respiratory management are rare but can have serious consequences. Previous research indicate that airway management is worsening in pre-hospital settings, where there is a lack of training to maintain a certain level of competence within the nurse staff. Aim: The aim of the study was to investigate how training affects the nurse’s management of an airway obstruction in a pre-hospital setting. Method: A literature review based on eleven scientific studies. The data collection was collected from the databases PubMed and Cinahl. Results: The training increased the knowledge and self-esteem of the pre-hospital nurses and should be offered regularly to maintain the competence of the staff. After the training period with supraglottic airway management devices, the pre-hospital nurses realized that the devices were easier to manage and faster to use compared to endotracheal intubation. Conclusion: Continuous research in prehospital care is necessary in order to provide and maintain safe care to patients.

Bakgrund: Ambulanssjukvården är en viktig del av vårdkedjan med avancerade bedömningar och behandlingar till svårt sjuka och skadade personer. Ambulanssjuksköterskan behöver kunna ta snabba och ibland livsavgörande beslut utanför sjukhus där den drabbade befinner sig. Varje år drabbas cirka 80 barn av hjärtstopp utanför sjukhus, vilket motsvarar cirka 1-2% av alla prehospitala hjärtstopp i Sverige. Att vårda svårt sjuka barn uppfattas som stressande, krävande och kan vara en stor utmaning i vårdutförandet. Motiv: Genom en ökad kunskap om ambulanssjuksköterskors upplevelse av att vårda barn med hjärtstopp kan studien bidra till en ökad förståelse för vad som orsakar stressen och hur stresshanteringen kan förbättras. Syfte: Att beskriva ambulanssjuksköterskors upplevelse av att vårda barn prehospitalt där HLR förekommit.Metod: Individuella semistrukturerade intervjuer genomfördes med ambulanssjuksköterskor på tre olika ambulansstationer i Region Sörmland, Region Västernorrland samt Region Östergötland. Insamlat data analyserades med kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Analysen resulterade i fyra kategorier “Att inte vara förberedd”, “Att tvingas hantera larmet”, “Att vilja överlämna ansvaret” och “Att trots allt lära sig av larmet”. Kategorierna fördes samman i temat: Barn HLR larm skapar stress och ångest. Konklusion: Barnlarm ger ett ökat stress- och adrenalinpåslag. Otillräcklig information, svårigheten med närvarande föräldrar och anhöriga och att mötas av ett tyst barn skapar känslor av frustration, att inte räcka till och overklighet. För att ambulanssjuksköterskor ska kunna bibehålla en god hälsa efter svåra barnlarm ses ett behov av kollegialt stöd men även stöd från arbetsgivaren. Ambulanssjuksköterskor behöver känna att deras upplevelse och känslor bekräftas efter ett svårt larm, genom att exempelvis inte behöva ta sig an nya larm direkt. Arbetsgivaren har en viktig roll att tillgodose möjligheter för ambulanssjuksköterskor att bearbeta larmet utifrån at, Background: Ambulance care is an important part of the medical chain with advanced assessments and treatments for seriously ill and injured people. The ambulance nurse needs to be able to make quick and sometimes life-changing decisions outside the hospital where the victim is. Every year, approximately 80 children suffer cardiac arrest outside the hospital, which corresponds to approximately 1-2% of all pre-hospital cardiac arrests in Sweden. Caring for seriously ill children is perceived as stressful, demanding and can be a major challenge in the care delivery.Motive: Through an increased knowledge of ambulance nurses' experience of caring for children with cardiac arrest, the study can contribute to an increased understanding of what causes stress and how stress management can be improved. Purpose: To describe ambulance nurses' experience of caring for children pre-hospital where CPR has occurred.Method: Individual semi-structured interviews were conducted with ambulance nurses at three different ambulance stations located in Region Sörmland, Region Västernorrland and Region Östergötland. The collected data was analyzed using qualitative content analysis. Results: The analysis resulted in four categories: "Not being prepared", "Forced to handle the call", "Wanting to hand over the responsibility" and "Despite learning from the alarm". The categories were brought together in the theme: Child CPR alarms create stress, and anxiety. Conclusion: Pediatric calls provide an increased stress and adrenaline boost. Inadequate information, the difficulty of having parents and relatives present and being met by a silent child create feelings of frustration, inadequacy and unreality. In order for ambulance nurses to be able to maintain good health after severe pediatric calls, there is a need for collegial support but also support from the employer. Ambulance nurses need to feel that their experience and feelings are confirmed after a difficult mission, by, for example, not h